Search

Varför tänker jag så?

Fyra tweet fastnade jag i där jag ifrågasätter hur jag egentligen tänker och reagerar.

Jag behöver en psykoanalys, men nu säger de att det saknar vetenskapligt stöd och är blaj. Så jag får väl inget svar på om jag är svårt avvikande från normen. Men en norm är väl inte heller något som går avgöra gränsdragning för.

Medicinera eller inte

I går slutade jag medicinera mot MS-tröttheten efter fem år av en daglig dopningstablett. Det jag upptäckte var att man ändrat bipacksedeln efter flera år utan att upplysa mig som användare. Plötsligt förstår jag min doktors missnöje när jag sa att jag medicinerade konstant. Men han sa aldrig nåt i december när han såg så upprörd ut. Jag tyckte bara att han reagerade så besynnerligt.

Medicinen har jag använt i 20 år. Jag har tagit den vid behov och väldigt sporadiskt. För mig gjorde det underverk bortsett från att ryckigheten gjorde att jag pendlade för mycket i oönskad vakenhet och total utslagning och inaktivitet. Där upplystes jag om att ”vid behov” inte var syftet och att regelbunden och daglig användning ger stabilitet där man drar ner på MS-tröttheten, orkar tänka och vara vaken, men också sova nattetid. Och det visade sig stämma.

Av en händelse läste jag nu Fass och upptäcker att man tagit bort varningen ”risk för anorexi” men lagt till att medicinen är beroendeframkallande vid användning som inte är vid behovsanvändning. ¿Que?

Så varför bryr jag mig och varför slutade jag nu så tvärt? Jo, det finns en risk och misstanke – från min sida – att märkliga symtom jag haft senaste åren, kan bero på medicineringen. Centralstimulerande läkemedel har en förmåga ge märkliga effekter som kan upplevas som skrämmande då det påverkar varseblivning. Så jag testar och ser om det blir annorlunda, kanske rent av bättre.

Dag 2 utan medicinering och en effekt jag nu råkat ut för (som inte är positiv), är att jag inte har något mot MS-tröttheten. Total utmattning. Slocknar och sover stenhårt där jag borde uthärda till sänggående. En gubbvila på 20 minuter tycker jag är skönt, inte säkert jag sover men vilar. Nu… i dag… alltså… Två timmar djupsömn en sen eftermiddag är inte idealiskt. Och där det var svårt att vakna och orientera sig (till tid, rum och person). Den tröttheten och den makt tröttheten tar, gör mig mest ledsen. För det är något som påminner mig om att jag har MS och att den stjäl energi, ork och tid. Men kanske det blir lite bättre när effekten försvunnit helt av medicineringen. Det är när jag slutar medicinera som jag de första dagarna kraschar i tröttheten.

När jag ändå slutade med ovan medicinering passade jag på att även sluta med nässprej mot min kroniska snuva (allergi). Efter ett års daglig användning. Tydligen innehåller den kortison. Men ömma modern har upptäckt något som läkarna inte riktigt tror på. Att kortison påverkar synen. Jag har fått mycket problem med synen. Så jag testar och ser om det gör någon skillnad.

Jag har mig själv som försöksperson. Det enda jag vet, även om jag inte vet om jag reagerat negativt av ovan medicinering, är att jag generellt sett reagerar negativt på alla former av mediciner. Till slut vet man inte vilken medicin som har vilken negativ effekt, men jag får ständigt väga fördelar mot nackdelar. Och testa mig fram. Det är svårt finna en balans. De flesta kan ta alla former av läkemedel och har enbart avsedd effekt utan problem. Där har jag aldrig varit.

400

Dag 400 i isolering är inget jag är särskilt förvånad över. Är det pandemi så är det pandemi!

Däremot var dagens enkätsvar lite förvånande. De som bidrar mest till smittspridningen och skiter i alla andra då deras rörelsefrihet är viktigast. Jo, jag har hela tiden blängt surt på 90-talisterna, men att det var tjejerna?! Hälften av dem är egotrippade och arroganta smittspridare. Deras föräldrar får ta på sig den skulden då de fatalt, bokstavligen/indirekt, misslyckats med uppfostran. Det är min generation som misslyckats. Jo, jag blir upprörd.

Möjligen kommer lättnader framöver i restriktioner men det beror på så mycket som förutsätter data vi inte ännu har. Helt borttagna restriktioner… jag som är realist mer än optimist, skulle säga tre år. Kanske nästa sommar.

Mitt fokus i den här pandemin ligger inte så mycket på mig själv och vad jag själv får offra. Däremot är jag oroad över mitt jobb. Nej, inte min anställning. Sjukvården generellt sett. Utmattad personal som inte kan ersättas med ny i samma takt, och med den erfarenheten, som de faller ifrån. Folk säger upp sig, blir sjukskrivna och så vidare. Och så länge pandemin fortlöper så backas annan vård och vårdskulden behöver tas igen. Under tiden vården står på paus, ökar den också. Vårdgaranti tre månader är i vissa fall redan uppe i 3-4….år! Vilken personal får när i tid ta hand om detta? Och hur betar man av ett berg med befintliga resurser även om alla var friska och pigga utan en pågående pandemi? Vi har själva försatt oss i denna situation vad gäller organisation och politisk styrning med krav om besparingar år efter år? Vi har inte ens måluppfyllelse ett nollresultat. Offentlig vård ska inte gå med vinst (det är inte mitt ställningstagande, det är så lagen är utformad mot bakgrund av att vård helt finansieras av skattemedel). Sparkraven varje år som funnits sedan jag började för 30 år sedan, säger att man ska spara årligen men också utföra mer vård. Och till det hålla vårdgarantin. Haltande logik men verkligheten vi lever efter.

Så jag är bekymrad för sjukvården under pandemin, men än mer efter pandemin. Och har sjukvården hunnit återhämta sig när nästa pandemi inträffar?

Pandemier beror på ett par saker. Ökad folkmängd, trångboddhet, större rörlighet i form av resande, natur som skövlas så att vilddjur kommer närmre människor. Därför är det anmärkningsvärt att vi fortsätter boka resor till andra länder och att det är största målet folk har. Utlandsresor. Som bidrar till globala pandemier. Övriga orsaker till virusutbrott kommer ändå fortgå om vi i ekvationen tar bort resandet. Men då blir det lokala utbrott som man kanske kan kväva i sin linda innan det blir globalt. Vi har ju nu sett vad det ställer till med.

Gråzon

Känns väl sådär. Varför lägger jag mig i? Varför yttrar jag mig? Uppstod en lite konflikt mellan två personer vid ett möte där en sa vitt, den andre svart. Efter ett tag (minst en kvart) utan att någon av de andra deltagarna yttrade sig, var jag tvungen säga grått. Bokstavligen. Jag tyckte det var en gråzon och att man inte kunde säga det ena eller det andra så kategoriskt utan att efterforska vad som var det lämpligaste i ett specifikt fall. Teorier kan man diskutera till leda, men som sagt är inte allt svart eller vitt. Så vem ska göra efterforskningar och dra slutsatser att presentera vid nästa möte? Vem är minst partisk och förstår frågeställningarna? Retorisk fråga – klart det är jag. Samtidigt får jag ständigt höra att om något ska utredas, så är jag bäst lämpad. För att jag är så nördig och borrar in på djupet i allt som ingen annan ens skulle veta i vilken ända de skulle börja. Det är svårt att ta det som en komplimang att man är noggrann. Om det är vad som menas med att vara nördig.

Trots att jag kan uppfattas som en medlare i en konflikt, så har jag starka åsikter och kan inte vara tyst. Inte ens där jag saknar kännedom kring det jag lägger näsan i blöt för. I min värld finns inte obestridliga fakta utan att en bakomliggande tes prövas som kan komma en sanning på spåren. Och oavsett vad man kommer fram till så finns ett bäst före-datum då en omvärdering behöver göras om ny information tillkommer. ”Men du sa ju” funkar inte på mig. Det jag sa då gäller kanske inte nu. För allt är en gråzon. En zon jag ofta vistas i.

Jag känner mig mest matt. Orkar inte drama. Var väl mest därför jag klev in en konflikt jag inte var involverad i från början. Men den hetsiga diskussionen la sig efter min inblandning och mötet kunde fortsätta.

Relationer

Plötsligt går dagarna så där fort igen. Precis som för ett år sedan. Sommarsemestern är snart här och pandemins konsekvenser för jobbet gör att jag drunknar i akutuppdrag.

Fortfarande är jag inte helt på det klara vad som händer och sker på jobbet. Egentligen. De knapphändiga rapporter jag får har så stora luckor att jag inte kan föreställa mig vad det är jag missar. Det enda jag vet är att det är kris och har så varit nu i fjorton månader. Överskott patienter, underskott personal, trolla med knäna? Skutan går inte framåt, den tar in vatten – frågan är om den kan hålla sig flytande fram till hamn eller om den är sjunkande, om det går långsamt eller snabbt. Jo, jag tänker i sådana här metaforer.

Jag verkar ha ett vattentema. Drunkna. Sjunka. Båt och hamn. Kanske jag börjar bli göteborgare…?

I vilket fall som helst tänker jag mycket på hur det är på jobbet eftersom ingen hör av sig. Inte från kollegor åtminstone. Jag har mycket videomöten, många telefonsamtal och mejl. Men inte med kollegorna, dem jag faktiskt gör mest för. Det ÄR konstigt. Det är nästan förolämpande. Arbetsrelationen är att de kontaktar mig. Min funktion är att vara rådgivande (utbilda/handleda), men det är på deras initiativ. Inte mitt. Jag har inget att förmedla annat än om jag får en frågeställning. Tystnaden känns olustig för jag tror inte behovet försvunnit, utan distanseringen gör att man inte längre… vågar? Har man varken sett eller kommunicerat med mig på över ett år blir relationerna alienerade. En möjlig förklaring jag fått till mig är att jag har lättare för att använda tekniska hjälpmedel och att ingen förstår Skype. Öh? Mejl och telefon då? Nej, jag köper det inte. Jag har fiskat (åh, vattentema) och tagit kontakt vid något tillfälle. Men når inte riktigt fram. Något har förändrats, men jag förstår inte vad.

Textanalys

Vad blogg egentligen innebär för mig vet jag inte. Det är en text jag baserar på en tanke jag fått och vill utveckla. Därför är det ingen dagbok. När jag utvecklar min tanke genom text har jag vissa kriterier.

Nummer ett är att bloggtexten inte ska vara just dagbok som kronologiskt beskriver en dag som varit. Jo, undantagsvis ”gör jag en dagbok”, men det är egentligen inte det jag vill uppnå eller har som primärt syfte.

Konkret skriver jag en sammanhållen text med en röd tråd där jag också försöker få med olika aspekter eller alternativa beskrivningar för att belysa flera perspektiv utan att överanalysera. Jag håller mig till ett tema, hoppar inte mellan olika teman. Känner jag ett sådant behov får det bli som en egen ny text i bloggen.

Det svåraste är att avsluta. Hur får man till ett bra slut som binder ihop det som skrivits? Det jag insett är att man bara slutar skriva när inte mer finns att säga. Även om det kan kännas ofullständigt eller rumphugget. Egna tankar och associationer får ta vid.

Det jag är minst nöjd med, är att jag är medveten om att jag upprepar texter även om det är utspritt över 20 år. Anledningen till att jag återkommer till sådant jag redan fått ur mig, beror på att jag inte kunnat släppa det. Väldigt frustrerande.

Hur jag skriver? Rakt. Jag skriver som jag tänker, jag skriver inte om, ändrar inte formuleringar efter att jag skrivit dem. Jag har en berättarröst i mitt huvud som läser det jag ska skriva. Jag lyder.

Så vad är målet med att skriva? Jag har inget mål. Om detta är rätt forum eller rätt sätt att förmedla något vet jag inte. Har jag något att förmedla? Nej. Inte vad jag är medveten om. Så varför skriver jag? Jo, det känns viktigt. Som något jag måste göra. I någon form, någonstans.

Bloggen lever en tynande tillvaro men jag skriver enormt mycket. Främst i tjänsten där jag formulerar rutindokument, men det blir även lite på Twitter och ganska mycket i skäggchatten. Det sistnämnda är egentligen en social dialog men jag skriver så mycket och så ofta att det mest kan liknas vid en monolog.

Under skolåren var jag en berättare. Jag skrev många och långa uppsatser. Där lades grunden till mitt behov av att få skriva. Det tillsammans med att jag läste otroligt mycket böcker. Jag hittade orden. Och de vill fram till varje pris än i dag. Utan något egentligt syfte eller mål. Det är kul att skriva. Och olika sammanhang kräver olika tillvägagångssätt och formuleringar.

Det där med grammatik stör mig inte så mycket. Jag är medveten när jag tänker på regelverket. Ovan börjar en del meningar med ”och”. Och jag bryr mig inte, eftersom jag skriver som jag tänker. Utom i mer formella och officiella sammanhang. Jag är fri i bloggen.

Skaver

Oro. Varför vet jag inte. Eller är det rastlöshet? Nu har jag haft några veckor med vaccineringar och tandläkarbesök som brutit vardagslunken. Nu dag 383 i isolering borde det inte vara svårt att återgå i distansarbete, streaming och sömn. Men något skaver och distraherar. Kanske också en viss… fundering…

De har börjat dra i mig från jobbet. Som fullvaccinerad borde jag återgå snarast till att vara på jobbet. Vilket jag har svårt att förstå då vaccinet inte förändrar någonting i närtid. Frågan är om jag kan stå emot krav på närvaro.

  • För få är ännu vaccinerade.
  • Jag kan fortfarande bli smittad och sjuk.
  • Jag kan fortfarande bidra med smittspridning till icke-vaccinerade.
  • Inga förändringar kring restriktioner har tillkommit för vaccinerade.
  • Avstånd gäller fortfarande liksom hygienrutiner, munskydd, och att i möjligaste mån undvika resor och arbeta hemifrån.
  • Jag kan inte hålla avstånd med flärdtjänst eller sitta i rullstol.
  • Jag arbetar på sjukhus i smittsam miljö.
  • Mitt arbetsrum ligger så avskilt att jag lika gärna kan sitta hemma.
  • Vi får inte ha fysiska möten på jobbet.
  • Vi är inne i tredje vågen och antal sjukhusinläggningar är på mitt jobb högst i landet just nu med nästan 30 procentig inläggning från i fredags till i dag måndag.

Det är omöjligt säga när mina restriktioner kan lätta då det beror på samhällsutvecklingen som i nuläget gör tanken på att vistas ute högst olämpligt. Jag har väntat tålmodigt utan problem hemma i över ett år. Jag har ingen brådska nånstans. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att jag måste in till jobbet innan semestern då mina två jobbdatorer behöver bytas ut när leasingavtalet löper ut.

Varför det de senaste dagarna känts så segt hemma är oidentifierbart. Just det där med känsla är svårt. Vad känner jag och varför känner jag så? Okej, där är en sak till som stör mig. Vaccinationerna är igång och folk håller verkligen inte ut. Otroligt förolämpande. Vad är det som inte går fram? Egoismens baksida?

Jag har åldrats senaste året. Både fysiskt och mentalt. Sånt man i vanliga fall inte lägger märke till själv. Och skägget har blivit gråare. Jag skyller på folks oförmåga att ta pandemin på allvar.

Dagens farbror-selfie

Marvel slår DC – alltid

HBO Nordic släppte förra fredagen Justice League och en vecka senare Wonder Woman 1984. Både från DC Universe med kändiskaraktärer som Superman och Batman. Eller om man tillhör min generation, Stålmannen och Läderlappen.

Förmodligen är det vid det här laget ganska känt att jag är uppväxt med dessa serietidningar som senaste två decennierna blivit blockbustets på biograferna (som i dag ersatts av streamingtjänster). Ja, förutom DC-förlagets seriehjältar också Marvel Universe dito. Marvel som är kända för The Amazing Spider-Man och The Incredible Hulk. Eller om man är gammal som jag – mer kända som Spindelmannen och Hulken. Nå.

Jag sporadläste DC och Marvel på 70-talet, fram till 1986 då jag blev frälst på allvar och började prenumerera på flertalet superhjältetidningar från USA då den svenska utgivningen var… klen. Dessutom köpte jag upp det mesta från svensk utgivning via antikvariat. Detta höll jag på med till ungefär år 2000 (cirka 2003). Dyrt och jag fick lite andra intressen när jag flyttade till Göteborg som 30-åring.

Intresset har dock aldrig riktigt försvunnit och jag har ständigt varit medveten om seriefigurernas utveckling. Ingen har någonsin delat min fascination över det litterära värdet av DC och Marvels utgivning av serietidningarna. Men för karaktärerna delar nu en hel värld mitt intresse tack vare alla filmer. Dock är jag inte imponerad. Särskilt inte när Spiderman fått tre reboot där samma berättelse gjorts kring hans historia med tre olika skådisar på mindre än 20 år. X-Men har också fått några reboot-filmer. Liksom Hulk. Och då har jag nu bara nämnt Marvel.

Ändå har jag alltid föredraget Marvel framför DC. Både vad gäller serietidningar, men också inom film. Däremot slår DC Marvel när det kommer till tv-serier, men det lämnar jag dithän här och nu.

Vad som skiljer Marvel från DC? Karaktärernas kringhistorier, djup, personligheter men också utveckling och berättelser.

Marvel speglar människor som är extraordinära men med känslor och tankar. De har umgängen, privatliv, vardag förutom krafter och uppkomna problem/konflikter. Både som personer men också som superhjältar. Berättelserna leder någonstans och vidare.

DC är motsatsen. Hjältarna är arketyper. Eller stereotyper. Klichéer. De har begränsat privatliv och vardag. De umgås mest med varandra, också när de slåss mot skurkar. Och berättelserna leder ingenstans.

Om jag ska göra en liknelse för att jämföra handlingen så som filmerna porträtterar förloppen i filmerna.

  • Marvel: 1, 2 3 = går framåt
  • DC: 1, 2, 1 = i slutändan status quo

Därför är jag fruktansvärt irriterad på förra veckans fyra timmar med Justice League och dagens Wonder Woman. Platta karaktärer utan personlighet. Bara pang på, slagsmål och explosioner. Man tappar också fokus där inledningarna varit intressanta, men där allt rinner ut i sanden. Kanske hjältar vinner sina strider mot skurkar, men inget har förändrats. Tar man bort action-delen som utgör film och handling, så har inget förändrats. Status quo. Vad som händer med skurkar framgår aldrig riktigt. Blir de omvända? Dödas de? Fängslas de? Flyr de? Nej, fokus är att hjälten vunnit striden. Vad som händer motparten rinner mest ut i sanden. Och filmen har inte bidragit till något mer än att några timmar försvunnit och upplevelsen gav inte så mycket tillbaka att det var värt tiden.

Besviken men inte förvånad. DC förstår inte att engagera. Det går inte att emotionellt investera i något som inte väcker intresse.

Och sedan Disney+ tog över Marvel så verkar de förstå att utveckla konceptet tv-serier och är för tillfället mer intressanta än DC. Marvel går vinnande ur striden numera på alla plan.

Lättnad andningsbesvär

Mitt bästa köp senare året gjorde jag för en månad sedan. Luftfuktare. En riktig eldriven luftfuktare och inte någon vattenbehållare som hängs på ett element. Okej, även den eldrivna har en vattenbehållare där jag ständigt får fylla på med vatten. Vattenångan som pumpas ut gör verkligen skillnad.

För tredje året har jag haft andningsbesvär januari-mars, och jag har aldrig förstått varför. Jag har sökt vård, fått inhalera luftrörsvidgande läkemedel, genomgått astmautredning, gjort lungröntgen. Utan resultat som visar på sjukdom. Symtomen har ändå gett mig inhalator med luftrörsvidgande läkemedel. Men så började jag för ett par månader sedan fundera. Och läste på om vilka symtom man uppvisar vid för torrt inomhusklimat där luftfuktigheten är för låg. Och jag kunde bocka för alla symtom att de också stämde in för mig. Lösningen skulle tydligen vara luftfuktare, men jag var skeptisk.

Jag kan bara konstatera att alla symtom och andningsbesvär försvunnit med luftfuktaren. Det går lättare att andas. Klåda har försvunnit. Jag är inte längre så törstig. Ögonen är inte torra och svider inte. Huden är inte torr.

Nackdelen med luftfuktaren är att den inte täcker mer än cirka 20 kvm. Och att fylld vattentank på 2 liter varar max 8 timmar. Jag behöver ha den igång dygnet runt (6 liter per dygn, påfyllande 3 ggr/dygn) och får flytta på luftfuktaren mellan sov- och vardagsrum. Men ändå värt ”besväret” med tanke på effekten. Nu när luftfuktigheten ökar med årstiden hoppas jag kunna låta luftfuktaren vila. Om inte annat för att den låter. Inte högt, men den kluckar och har sig ungefär var 20:e minut när den omfördelar vatten som ska omvandlas till ånga. Mest irriterande nattetid även om man vänjer sig då man vet att den plötsligt väsnas och väcker en.

Jag är bara så imponerad!

Rakhyvlar borde bannlysas

När Blacklist började sändas följde jag första 3-4 säsongerna innan jag blev uttråkad. Senaste månaden har jag sett ikapp från början och ligger nu i fas med säsong 8.

Sista avsnittet säsong 7 var… märkligt. Inspelningen pågick i New York mars 2020 och de hade hunnit halvvägs när ett virus ställde till det för dem. Scenerna de inte hann slutföra fick animeras och skådisarna fick spela in sina repliker hemifrån. Det hörs på den dåliga ljudkvaliteten för några. Och animeringarna är riktigt dåliga, men det tog några veckor innan de förstod att inspelningen inte skulle fortsätta och avsnittet skulle sändas i maj. Så animeringarna är gjorda i rekordfart.

I början av avsnittet har några av skådisarna spelar in videohälsningar som förklarar läget, om varför avsnittet blev som det blev. Riktigt kul se dem isolerade hemma (jag kan relatera) och hur främst skägg då tillkommer. Och hur mycket detta faktiskt förbättrar deras utseende. Kanska jag är partisk.

Okej, Amir har skägg också i sin roll som Amar. Och är mer välkammad privat. Men jag förstår verkligen inte slätrakning.

På tal om pandemi. Jag är nu i sista sekund fullvaccinerad innan de nya direktiven kommit gällande prioritering och utglesning. Jag tillhör fortfarande fas 1 och högriskgrupp, men ändå. Allt verkar fortfarande väldigt oklart, men för egen del behöver jag inte undra eller avvakta längre. Om ett par veckor har jag fullt skydd av vaccineringen, men det betyder inget förrän hela samhället vaccinerats fullt ut med två dosor. Känner mig oskyddad.

Så jag har fått Pfizers vaccin. Biverkning dos 1: Lokal smärta injektionsstället dagen efter. Biverkning dos 2: Lokal smärta injektionsstället dagen efter. Det är allt.