Är jag svensk? Jag är svensk medborgare åtminstone. Men genetiskt? Hur långt bak i släktleden ska man gå och vilka länder fanns vart när i tid? Det är problematiskt ange ursprung och härkomst då det bara kan vara godtycklig uppfattning och hur relevant man själv tycker att det är.
Så då kommer vi egentligen ner på hur jag identifierar min härkomst? Förenklat har jag alltid sagt ”skånsk halvfinne” då det ringar in det hela ganska bra med tanke på att jag född i Skåne av svenska föräldrar, men där min far från början var finne som sedermera blev svensk medborgare. Så det stämmer att jag genetiskt är halvfinne. Det där med skånsk är lite mer problematiskt. Skåne är just nu svenskt, men var tidigare ett landskap i Danmark, men man pratade då om olika landskap som låg i Östdanmark. Jag vet att jag många, många generationer tillbaka är skåning och från den tiden då det var danskt. Så är jag då genetiskt dansk? Eller svensk? Eller skånsk? Kanske just skånsk är bästa beskrivningen för att inkludera både Sverige och Danmark.
Jag kör vidare på skånsk halvfinne. Om jag nu ska känna mig som något, så går det inte beskriva. Jag känner inte nationalitet. Jag känner inte genetik.
Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.
Släktforskning är intressant, men jag vägrar betala åtkomst till sådant som avlägsna släktingar kommit fram till och publicerat. Men jag tänker ofta på härkomsten. Jag kan direkt räkna bort 50 % av min härkomst som okänd då jag inte vet mycket om min finska bakgrund. Det finns inte mycket kunskap inom den del av min finska släkt som jag i dag har kontakt med (kusiner och deras familjer). Man vet inte så mycket. De kan heller inte forska i ämnet då släktforskning är ganska svårt i Finland efter andra världskriget när kyrkor och dess böcker brändes. Åtminstone är det vad som sägs till mig.
Då återstår min svenska sida. Inte heller här är det så enkelt med släktforskning, främst beroende på min morfar. Det har släktforskats här men jag kan inte säga att det är min släkt det handlar om. För enligt alla skrifter och böcker så är min morfars föräldrar ”okända”. Nja, men inom släkten vet vi hur det ligger till men vi kan inte bevisa det skriftligt. Samtidigt – egentligen vet man aldrig om det som finns inskrivet i böcker är sanning eller om någon ljugit en gång i tiden. Möjligen att man kan titta på DNA i dag, men då måste man också verifiera ännu längre bakåt i tiden att det är tillförlitliga uppgifter och att man finner en matchning i dag som bekräftar släktskap.
Nå, men jag har min mormors sida att släktforska på. Vilket ättlingar till min mormors mormor gjort. Så på en sidogren kommer min släktgren en där och vi behöver inte forska så mycket själva ovanför min mormors mormor. Ändå vet jag inte så mycket. Konkreta uppgifter alltså. Några namn och datum, men inget om vilka människorna var, vilka drömmar de hade, vad de upplevde och så vidare. Det är det jag brukar fundera på. Jag är sprungen ur deras tid i historian. Jag är dem tacksamma för min tillkomst oavsett hur det blev. Ja, alltså, jag är sist på min släktgren. Det jag kan sörja ur det perspektivet, är att jag svikit alla generationerna före mig även om släkten lever vidare utan mitt lilla stickspår.
Men man kan ändå utläsa svåra öden bara genom att studera det som finns i kyrkböckerna. Exempel:
Min mormors mormors mor hette Bengta och var piga i nordöstra Skåne, och hon gifte sig med med en statdräng. De fick bland annat en dotter som kom att bli min mormors mormor Karna. Denna Karna var inhyseshjon innan hon gifte sig och fick elva (11) barn i vad jag tror var sin andra kull av barn. Hon dog 44 år gammal. Av dessa elva barn dog sex av dem innan de hunnit fylla 10 år. Två av dem var dödfödda tvillingflickor. Av de fem barn som överlevde fanns Hilda, min mormors mor. Henne har jag träffat då hon föddes i slutet av 1800-talet och dog i början av 1970-talet efter att jag var född. Plötsligt är det nära. Det är mer än namn. Jag har träffat Hilda och jag skrev ovan om Bengta och Karna som var hennes mamma och mormor. Så här har vi sex generationer som täcker 1800- och 1900-talet plus lite till.
Så jag har inga barn. Men min moster har barnbarns barn. Min kusin som är jämngammal med mig är morfar. Där täcker vi nu plötsligt in åtta generationer.
Vad jag vill ha sagt med detta är att tid är en illusion. Årtal ligger alltid nära i tid. Ett år. Tio år. Hundra år. Det är ingenting. I oändligheten är tid ingenting. Vi kan spåra generationer bakåt ganska långt i tid, men då ser vi också att det faktiskt inte var så längesedan. Tusen år är ingen tid. Det är några generationer sedan, men inte så ofantligt många generationer sedan. Det går faktiskt få en överblick och känsla för närhet till människorna före oss. Vi har inte utvecklats så ofantligt mycket även om vi har andra erfarenheter och verkligheter att tampas med. Men vi har samma känsloliv och fungerar mentalt och fysiskt på samma sätt som tidigare. Jag känner respekt och ägnar tidigare generationer en tanke av tacksamhet.
Alla människor är tomtebloss ur evighetens perspektiv. Vi blir hågkomna för ett par generationer, sedan faller vi alla i glömska om vi inte gjort oss kända på något sätt i världshistorien. Det finns något fint i den gemenskapen av att falla i glömska, falla till ro. Men så länge vi är här – kom ihåg att vi en del av en kedja bakåt, och för några även en kedja framåt. Minns de som kom före…
På nätet går det att finna forum där det diskuteras skägg. Nybörjare på skägg. Som lägger ut selfies med frågor om deras skägg duger, om växten är normal, om man sköter det rätt. Jag förstår våndan. Skägg kräver tålamod, det växer kanske inte i den hastighet man själv önskar. Att då behandla det fel eller ta mindre lämpliga beslut med sax och hyvel, sänker en ganska rejält då det inte är lätt i en handvändning åtgärda det man råkat ställa till med.
Många har för bråttom. Mitt tips (som jag tidigare nämnt) är att inte röra skägget första 6-12 månaderna. Låt det växa! Det finns en kort period då allt ser för jävligt ut och det brukar vara någonstans mellan månad 1-3. Det man ska komma ihåg är 1) behöver skägget kammas, kamma nedåt, fluffa inte upp det, 2) det är normalt att skägget växer långsammare fläckvis och att det tar lång tid under underläppen. Det stoooora misstaget många gör efter ett par veckor, är att raka haklinjen på halsen. Ni vet, det där som växer på halsen nedanför ”dubbelhakan”. 1) Är tanken att man ska ha stort skägg som kommer ta tid att växa ut – raka aldrig halsen! 2) Ska skägget aldrig vara mer än 1-2 cm långt, så bör halsen rakas för att ge rent intryck då skägget inte döljer halsen, men tänk ”dubbelhaka”. Det är skäggväxten på halsen nedanför dubbelhakan (drar man in hakan mot halsen uppstår dubbelhaka – det nedanför denna dubbelhaka stubben ska bort, aldrig raka på själva dubbelhakan eller ovanför den om man ska ha helskägg).
Ett annat problem – om kinderna ska rakas där enstaka skäggstrån växer man aldrig ihop med skägget i övrigt. Tja, några väljer raka skarp linje diagonalt på kinderna ner mot skägget och det kan i sig vara okej och stiligt. Om man inte rakar för mycket på kinderna och för långt ner nedanför käkbenen! Det är de enstaka stråna på kinderna som primärt kan tas bort någon gång i månaden, men var försiktig och ta inte för mycket!
Det är ovan som är de vanligaste nybörjarfelen. Bäst är att låta en riktig barberare (inte hårfrisör) fixa skägget när det gått tillräckligt lång tid (minst sex månader) samt att då diskutera fram hur man vill att det ska se ut och låta barberaren trolla. Och kom ihåg att tvätta skägget samt återfukta med oljor eller vax avsedda för just skägg. (Jag rekommenderar INTE pungvax som är något helt annat).
Med stigande ålder har jag reviderat min uppfattning beträffande just ålder. Insikten är att det inte är korrekt att ens i ungdomligt oförstånd, hävda att någon är gammal. Ålder är en illusion. Rent konkret kan man utseendemässigt åldras när allting förfaller, men det gäller även till exempel byggnader och är inte enbart förärat det biologiska förfallet av ens lekamen.
Ärligt. Oavsett hur gammal en människa är, så är personen i fråga inte gammal till ålder. Var skulle den gränsen gå? Kanske det beror på vad man jämför med? Är pensionsålder gammalt? Är 80 år gammalt? 103 år? 120 år? Eller kan en 30-åring anses gammal som tar körkort? Vad exakt är gammal?
Ofta hör man ”h*n var gammal” som en ursäkt eller förklaring till att någon avlidit i en hög ålder. Att vara erfaren på år är inte samma som att vara gammal. Vi har så många innebörder av gammal som begrepp. Liksom ung. ”H*n var så ung som fick galopperande böldpest”. Den där måttstocken för ung respektive gammal, som om det skulle vara två motsatsförhållanden, är otroligt flexibel. Utifrån det skenet hävdar jag att det existerar inga gamla människor. Det har aldrig existerat gamla människor. Vi har ett bäst före-datum som är individuellt men där det alltid finns ett utgångsdatum som också är individuellt. Utgångsdatumet finns där, oåterkalligen, i framtiden. För alla. Till 100 %. För alltid. För evigt. Är 120 år en hög ålder i relation till för alltid? För att ställa det i proportion – man hävdar att vårt universum är ungt. Bara 13,8 miljarder år gammalt!
Med stigande ålder har jag blivit känslig. Precis som alla före mig som passerat en viss ålder med insikt och erfarenhet. Vi blir förolämpade över begreppet ”gammal” och hur lätt vi blir avspisade med den motiveringen.
Om 1983 var inträdesåret för mig rent musikaliskt till populärmusiken, så måste jag säga att det var i rättan tid. Jag är inte partisk om jag säger att 1984 var ett otroligt musikår. Det kom konstant nya låtar och de tog sig fram i mediebruset. Nu var det inte så mycket brus att tala om, men det var året då Tracks tog över efter -oramalistorna. Och Tracks var otroligt viktigt för tonåringar, man satt verkligen aktivt framför radion på lördagseftermiddagarna med kassettband redo att spela in (reklamradiokanaler fanns inte). En ny bra låt kunde leda till att man kommande vecka köpte singeln. Och även på tv började man så smått visa musikvideor (fanns bara ettan och tvåan). I slutet av året fick vi Bagen i tv som visade videotopplista.
New wave som musikstil i början av 80-talet började glida över mer i synth. Det pratades mycket om att man var antingen synthare eller hårdrockare. Båda musikstilarna var egentligen väldigt poppiga där enda skillnaden handlade om vilka instrument som användes i låtarna. Och båda stilarna låg på listorna samtidigt.
Etthundrasextioåtta. Jag hittade 168 låtar som låg på listorna 1984. Låtar jag minns, känner igen, gillade. Kollar man Billboardlistans topp 100 för 1984 (ny lista varje vecka) så är de otroligt osynkad med vad vi lyssnade på i Sverige. Vi noterade låtarna snabbare än vad de klättrade på Billboard och det som var typiskt amerikanskt och inte gångbart utanför USA, skippade vi. Dessutom var vi lika influerande av den brittiska listan där vissa låtar aldrig tog sig in på den amerikanska. I Sverige hade vi också en egen försäljningslista där svenska artister/låtar tog sig in trots att Svensktoppen inte existerade 1984 (de pausade några år på 80-talet). Så för Sveriges del hade vi ett rikt musikaliskt 1984!
En del av låtarna vi lyssnade på 1984 släpptes året innan men hamnade inte i folks medvetande förrän singeln släpptes 1984.
Var befinner jag mig 1984?
Jag fyllde 14 i början av året, gick i sjuan/åttan.
Under 1984 gick jag från att vara hårdrockare höstterminen 1983 till att gilla allt möjligt.
Högstadiet var ganska lugnt vid den här tiden, vi hade fått nybyggd högstadieskola där vi endast var tre klasser i sjunde respektive åttonde klass. De i nian fick gå klart högstadiet som de påbörjat i ett annat samhälle. Så innan vi flyttades upp ett steg så hade vi väldigt mycket tomma lokaler. Alla raster var disco då vi fick röra oss fritt inne i tomma klassrum som innehöll nya musikanläggningar. Och varje vecka släpptes nya låtar som tog sin in på listorna! Musik låg väldigt högt på allas våra medvetande.
Ett litet axplock (18) av de mest kända låtarna från 1984:
Egentligen var jag inte särskilt intresserad av musik på topplistor när jag var prepubertal yngling. Visst, det fanns Svensktoppen på 70-talet när jag växte upp, men det var radioskval. Vuxna i min omgivning köpte LP-skivor men det var väldigt mycket dansband och Abba. Mycket tidigt 80-tal började det sippra in i mitt medvetande att det fanns musik inom många genrer. Det blev lite motsättningar när flera snarlika svenska band konkurrerade som rådande musiksmak bland mina jämnåriga. Jag tillhörde inte team Gyllene Tider eller Noise, utan var mer intresserad av Free Style och Attack. Det började nu också säljas samlingsskivor med hits. Skoldiskotek var populärt, och då blev det sådant som jämnårigas äldre syskon lyssnade på. Omkring 1982 när jag var tolv, var det X Models, Kim Carnes, Ottawan med flera som spelades på diskon. Abba och discomusik var enbart töntigt. Men kan inte säga att jag var musikkonsument. Som 12-åring ägde jag enbart singeln Ring Ring med Abba från 1973 och ett kassettband med Boney M.
1982/1983 hände. Jag var en sjätteklassare. Plötsligt upptäckte jag två radioprogram (Poporama och Discorama) och ett tv-program (Casablanca). Sistnämnda spelade väldigt mycket låtar från konserter med Kiss, men också låtar som blivit odödliga för mig personligen och som få minns (The Belle Stars, Kid Creole). Men den stora musiken. De stora artisterna. Med de stora låtarna! Det var Pop-/Discorama som representerar min upptäckt av populärmusik på riktigt. Två låtar med två artister ledde in mig på rätt spår. Jag var egentligen både punkare och hårdrockare utifrån vad jag konsumerade på radio och tv, men det var något helt annat som gjorde att jag upptäckte populärmusiken! Artisterna var David Bowie och Michael Jackson. De var inte okände för mig tidigare, men jag fick nu wow-känsla med två låtar. Något som förde in mig i tonåren.
Bögikonerna är många, och begreppet är betyder lite olika från person till person. Ofta brukar man bara ange dem som just nu är i ropet. I dag är det Kylie som är #1 på grund av Padam. Men det är flytande och antalet ikoner varierar. Ska man verkligen namnge alla bögikoner inom musikvärlden, så är de nog några hundra stycken. Vi kan börja med Zarah Leander och Marlene Dietrich för närmare 100 år sedan men som fortfarande i dag är aktuella som bögikoner. Det handlar inte så mycket om hur de är som artister eller vilka låtar de framför. Det som gör en bögikon till en bögikon handlar om vilka de är som människor. Se bara på Judy Garland och senare dottern Liza Minnelli! Där ska finnas något tragiskt i deras liv, men där de ändå står starka på en scen med en stark begåvning och/eller utstrålning. Det är en återspegling av bögens kamp och svårigheter. Att vara uträknad, inte värld något för omvärlden, men sedan ändå blomma upp och stå rakryggad. Starka kvinnoporträtt är ofta synonymt med bögikon. Det blir en form av dyrkan, beundran. De som utses till bögikoner bör tacka och ta emot, för de kommer aldrig få uppleva större kärlek och acceptans än från denna grupp av män som kommer för alltid hylla och vörda dem.
Generellt alltså. Det finns ikoner som gör bort sig. Som pratar nervärderande om sin skara av beundrare. Eller som på andra sätt gör sådan som är oförlåtligt. De förblir ikoner, men kanske en något decimerad skara kommer höja dem i fortsättningen. För vissa bögar är det ovillkorad kärlek, men inte för alla. Inte för mig. Jag anser att våra svenska diton samtliga gjort bort sig och varit nedvärderande eller på annat sätt betett sig illa där det inte varit riktat mot bögar.
Vår största bögikon är Madonna. Inte i min. Längre. De senaste 15 åren har varit… märkliga.
Andra bögar kan vara bögikoner. Där hag jag två husgudar. Freddy Mercury och George Michael. Men det är sällan jag lyssnar på deras låtar då deras död fortfarande gör mig väldigt berörd och nedstämd. Anledningen till att de ligger mig så nära beror på deras låtskatt. Texterna. De är skrivna ur perspektivet bögars liv och vånda. Allmängiltiga texter, men känns extra nära när man tänker på vad de är sprungna ur.
Ikonerna är som sagt inte enbart inom musikens värld. Men enligt mig så finns det bara en. Garbo.
Arg. Man säger att jag ser arg ut. Ja, men nog har jag skrivit om det tidigare? Att jag alltid ser arg ut då jag aldrig ler längre. Jag slutade någon gång under pandemin, tror jag. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag lär när jag har anledning till det, absolut inte för att vara trevlig eller avväpnande med ett leende. Jag är inte mycket för det sociala spelet där vissa kallar det för hövlighet och nödvändigt kitt för att hålla ihop människosläktet så smärtfritt som möjligt. Istället kallar jag det för dravel.
Det är faktiskt något som kommit med MS. Bristen på energi. Jag orkar inte vara intresserad av bekantas gamla faster på Solkusten i Spanien. Eller lyckönska på märkliga högtidsdagar. Glöm det där med att kallprata eller diskutera väder och vind. Jag vägrar! Allt tar energi. Jag väljer status que.
Så jag är officiellt ett arsle. Helt okej för min del. Jag är inte så orolig. Jag är för gammal. Man får tänka på att jag är dryg 10 år äldre än Danny Glover när han i Dödligt vapen myntade uttrycket I’m too old for this shit.
Nåja. Jag har ett rikt inre liv och jag är väldigt munter. Skrattar oavbrutet inom mig. Vilket gör att vi kommer till nästa problem. Min ironi och sarkasm som aktiv humorform. Menade jag då att jag skrattar oavbrutet inom mig? Eller var det med ironi och sarkasm sagt?
Allt jag nu skrivit är enbart spontant baserat på hur jag själv uppfattar mig enligt fotografiet. Och då påmindes jag åter om att jag ganska ofta får höra att jag ser arg och sur ut (andra säger att jag har pokerface).
Samtidigt. Det man uttrycker i tal eller skrift blir självuppfyllande profetia.
Högstadiebiologi. Det är då man får lära sig om blommor och bin, eller rättare sagt om hur vi ärver våra blodgrupper. Det är ganska enkelt ta reda på vilken blodgrupp man tillhör, men aldrig något vi gjorde på högstadiet. Vi enbart teoretiserade kring olika blodrgrupper och deras rhesusfaktor. Det var först när jag blev blodgivare som jag fick kännedom om att jag hade en relativt ovanlig blodgrupp (betoning relativt, kom till det strax), nämligen A-. Ja, att jag är negativ av mig har jag i blodet samt att jag har en A-personlighet. Om man vill skämta till det.
Några saker. A, B, AB och 0 som blodgrupper. Ringen är det bokstaven O eller siffran 0? Svaret är att det är noll som används, medan det i andra länder är bokstaven O. I båda fallen står det för att något saknas (bokstaven är tyska förkortningen av utan). Sedan säger man inte plus eller minus, man säger positiv eller negativ.
Hur man ärver blodgrupp och rhesusfaktor är just det man får lära sig på högstadiet. Aldrig något jag ägnat en tanke då det är meningslöst ha kunskap om detta om man inte vet sin egen eller föräldrarnas blodgrupp. Särskilt sin egen blodgrupp. På nätet går det ta reda på hur man fått den blodgrupp man har (under förutsättning att man vet).
Jag är alltså A-. Det betyder att jag kan förutsätta vissa saker utan att veta hur det låg till med mina föräldrars blodgrupp. Till exempel vet jag med absolut säkerhet att båda mina föräldrar var rhesusnegativa! Och det är extremt ovanligt, särskilt i Sverige. Om det nu är skillnad på finsk genetik har jag ingen aning om, men jag förutsätter att två så närbesläktade grannar geografiskt borde ha samma genetik i grunden om än inte till 100 %.
Vet jag vilken blodgrupp mina föräldrar har utifrån att jag tillhör blodgrupp A? Nja. En förälder, kanske båda, har blodgrupp A, absolut negativ rhesusfaktor. Möjligen har en utav dem 0-, men det skulle verkligen vara en otroligt ovanlig blodgrupp och rhesusfaktor. Både A och negativ är dominant, så det räcker i stort att en förälder har detta om inge har B. Blodgrupp alltså. Yrkesskadad som jag är så tänker jag på hepatit B när jag ser ett ensamt B.
Jag kan ge blod åt alla med blodgrupp A oavsett rhesusfaktor. Det är det som är styrkan med att vara rhesusnegativ i ett land där de flesta är negativa samtidigt som jag/vi kan ge till vår blodgrupp oavsett rhesusfaktorn. På så sätt är vi ovanliga jämfört med positiv rhesusfaktor. Vi som är negativa kan hjälpa fler med blod än tvärtom. Positiv rhesusfaktor kan endast hjälpa annan rhesusfaktor.
Sedan har vi blodgrupp 0 som kan hjälpa alla blodgrupper med blodtransfusion under förutsättning att det är 0-. Så deras blod är alltid eftertraktat då man inte behöver kontrollera några blodgrupper i ett akutskede där någon behöver blodtransfusion.
Det är 25 år sedan jag var blodgivare. Numera får jag inte donera blod eftersom jag 1) har multipel skleros, och 2) står på ej lämpliga läkemedel. Plus att jag som bög fortfarande diskrimineras trots att 1) hiv smittar andra blodgivare genom sexuella kontakter utan att de är homosexuella, och 2) allt blod testas/kontrolleras innan det används.
Nej, jag har ingen aning vilken blodgrupp mina föräldrar har/hade. I båda fallen har jag hört/sett/läst det, men inget jag lagt på minnet. För min del räcker det att jag som reflex kan säga A- om någon frågor. Det frågade man i oktober när jag kom in på akuten. Enligt mig en urbota dum fråga att ställa då det inte förändrar någonting. Man får inte ge mig blod eller ens beställa blod till mig, förrän man verifierat med en ny blodgruppering. Inte ens om min journal hade haft en kopia eller blodgrupp noterade, hade man fått gå på den uppgiften. Blodgruppering ska alltid vara aktuell. Nu är det väldigt få vars blodgrupp spontant ändrar sig själv, men ändå…
Om jag fått blodtransfusion? Jag vet inte. Kanske, jag har ju opererats några gånger. Det är inget man upplyst efter operationstillfället om jag fått blod. Eller, fick jag blod när jag var inlagd i oktober förra året? Kanske, jag minns inte. Det hände för mycket men jag hade extremt lågt blodvärde och fick sedan järninfusion (ej blod).
Däremot så vet jag patienter som fått mitt blod när jag var blodgivare för 35 år sedan. Sekretess gör att jag egentligen inte ska veta vem som fått mitt blod, men jag arbetade på den avdelning där patienter som behövde blodtransfusion vårdades. När dessa kom in akut så visste jag vilken blodgrupp de behövde. Några minuter senare fick jag alltid ett akutsamtal från blodcentralen om jag kunde tänka mig att lämna blod akut. Jo, det var något jag kallt räknat med. Det hände 100 gånger av 100. Okej, jag lämnade aldrig blod 100 gånger, men ni fattar. Dessutom fick jag lämna blod oftare än lämpligt, knappt jag hann återhämta mig och fylla på mina egna lager i kroppen. För min blodgrupp är alltså relativt ovanlig och man hann inte ringa personer som inte alltid fanns var tillgängliga på sjukhuset. Det skulle innebära ett dygns fördröjning och det vore katastrofalt. Men jag kände att jag gjorde nytta och tycker det är tråkigt att jag inte kan bistå med detta längre. Nå, min välgörenhet i dag gör att jag skänker pengar istället. I tysthet. Som en personlig överraskning.
Inlägg nr 20 för denna månad. Eftersom jag varit så tyst senaste åren efter att webbhotellet klantat sig och raderat hela bloggen, så har månadens inlägg varit en up to speed för senaste 25 åren. Förutom en… sak. Min relation till min far efter mordhoten. Också detta har jag skrivit om en gång i bloggen innan den försvann. Ska jag sammanfatta vad som hände efter mordhot och förföljelse, så blir det kortfattat. Under många år var detta väldigt traumatiskt, men samtidigt har det nu gått så lång tid att jag gått vidare och valt att inte låta mig påverkas av minnen som över tid bleknat då jag inte ältar. Därför är det också svårt att sammanfatta, för jag har förträngt mycket. Det får bli punktform.
Vår relation var märklig, han blev ensam och sjuklig. Han var sjukskriven, fick förtidspension, började måla i olja, fann gemensam i kyrkan och blev kristen.
Alkoholismen var ständigt närvarande och det blev värre efter att han blev ensam. Vändningen kom när han först fick hjärtinfarkt, några år senare genomgick kirurgiskt öppen hjärtoperation. Han slutade med alkohol, blev mer religiös. Eftersom jag hade så distanserad relation blev det också märkligt då jag var en enda anhörige som fanns. Därför fick jag ta emot honom på sjukhuset (som jag jobbade på) när han kom in akut med hjärtinfarkt. Jag var förmodligen en tröst, men jag var inte tillräcklig. Det kunde jag inte. Jag var så djupt sårad av vad som hänt mellan oss.
Förtidspension övergick till ålderspension när han fyllde 65 år. Då hade jag redan flyttat till Göteborg och besökte inte hembyn särskilt ofta då jag 1) hade katt men ingen kattvakt, 2) hade svårt resa 30 mil med MS. Då fick han cancer.
I december 2005 upptäckte man att min far hade cancer. På mindre en månad konstaterades att han hade levercancer. Som spred sig till skelettet. Till magen. Till skelettet. Man försökte ge cellgifter, men då han inte tålde det så avbröts behandlingen efter en infusion. Då gick han också opereras akut efter att det gått hål i… Här minns jag inte riktigt, något med kärlen i halsen? En månad efter första symtom på cancer hade han dött (januari 2006).
Jag visste inte hur jag skulle agera eller bete mig som enda anhörig där vi hade den här konstiga relationen. Läkarna som vårdade honom gjorde något väldigt, väldigt ovanligt. De ringde mig dygnet runt för att ge mig uppdatering. Ingående. Medicinskt. Anledningen var att alla dessa läkare kände mig efter att jag arbetat när dem i åtta år innan jag flyttade till Göteborg. De visste vem jag var, att jag förstod medicinska åtgärder och terminologi, att de inte behövde förklara. För mig var det ett bra sätt att bearbeta allt som hände, att vara så uppdaterad med klarspråk direkt från läkare och inte från vårdpersonal som var vaga och pratade (för mig) barnspråk. Därför visste jag exakt vad som skedde och hur det skulle sluta. Eftersom det var primärt var småcellig lungcancer på grund att rökning, så visste jag att prognosen var högst tre månader. Att det blev endast en månad tror jag beror på att cellgifter inte kunde bromsa. Och att min far inte ville leva, utan valde att stänga av och dö då han hade Jesus. Några veckor (1-2) hann han vårdas på särskilt boende, vilket kändes lite… märkligt. Att man skulle möblera och flytta saker till ett boende när alla visste att det skulle bli extremt kortvarigt.
Som närmast anhörig hamnade dödsboet på mig att ta hand om. Tufft när man arbetar 30 mil bort och har funktionshinder. Lägenheten fick tömmas, där var så fruktansvärt mycket då han var en samlare. Jag kunde inget göra, utan allt fick tömmas av mamma och moster. Trots att de inte haft någon relation med min far på 25 år. Men de gjorde det för mig.
Begravningen. Jag valde att ha minnesgudtjänst i sjukhusets kyrkokapell. Och kremering med spridning i minneslund. Jag har aldrig varit i minneslunden. Det blev ganska mycket konflikt kring detta trots att detta var en överenskommelse jag hade med min far. Människor som sedan träffat honom när han var döende (präst och diakon) påstod sedan att han sagt till dem att han ville ha begravning för församlingens kyrka och jordfästas. Jag vägrade gå med på detta då jag gissar att det var utpressning och påverkan. Jag var fruktansvärt förbannad på präst/diakon som ständigt ringde mig och påstod att jag var antikrist och typ skulle brinna i helvetet.
Efter detta har jag försökt gå ur Svenska kyrkan, men får ständigt avslag på min ansökan. Dessutom bor jag i en församling som är extremt homofob och predikar Guds straff.
Det har snart gått 20 år. De första tio åren efteråt var tuffa. Jag var skadeskjuten. Är det fortfarande, har svårt närma mig människor även om jag är öppen med allt i mitt liv. Jag har aldrig varit önskad.
Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.