Efter 26 år skrotar jag bloggen.

Här: nilekil.wordpress.com/

Bloggen här kommer att inaktiveras okänt datum när jag inte längre betalat webbhotell eller domännamn.

Sociala medier är inte så kul längre, om det någonsin varit det. Inget slår gamla bloggosfären.

Uppdaterad information om man fortfarande vill följa mig eller komma i kontakt med mig:

• Klart jag finns på Facebook, men jag lägger inte till någon ”vän” om det inte är släkting, gammal klasskompis eller någon från skäggklubben.
• Inte så aktiv, men jag finns på @nilekil.bsky.social
• På Instagram är jag kanske mer aktiv på Threads än att lägga upp massa foton. Jag föredrar skrift. @nilekil
• Discord är en väg att komma kontakt med mig, jag är inte på någon server utan man får då skriva direktmeddelanden. @nilekilq (ja, Q på slutet av användarnamnet är viktigt)
• Line är min favoritchatt, det går att skapa egna chattrum för flera inbjudna, eller bara skriva direktmeddelanden till någon. @nilekil
• X/Twitter.  10 000 inlägg har jag gjort, men det är verkligen ingen plattform för mig. Slutat skriva/läsa där. @nilekil
• Avslutar punktlistan ungefär så som den påbörjades. Ja, jag finns på Linkedin. Gillar inte det alls. Accepterar följare, men inte mer än så.

Framtiden för bloggen? Den finns inte. Nästa månad ”firar” bloggen 26 år eller nåt.

 

Har jag missat hela november?! Ojsan.

• Pyspunka på rullstolens alla hjul, väntat över en vecka på tekniker.
• Kyl och frys ska bytas inom en vecka då frysen gått sönder. Jag har väntat två veckor.
• Skrev i ett tidigare inlägg om uppsagt avtal, kanske det inte drabbar mig om jag inte fortsätter som facklig.
• Organisationsförändring på gång, jag är väldigt aktiv i detta som facklig.
• Ett ökänt datorhaveri kanske man tar ett vettigt beslut och stoppar, om jag hade fått bestämma.
• Oklart om vad jag har för tjänst efter årsskiftet.

Jag saknar tristess i vardagen.

Det finns nåt trotsigt i att blogga när ingen annan verkar göra det längre och då jag inte erhållit någon reaktion på det jag skriver senaste två åren. Trotsigt. Eller meningslöst. Men precis som 1999 så är syftet att sortera tankar. Jag skriver massor. Och raderar massor innan det hamnar på nätet.

I två veckor har jag nu haft semester om jag räknat rätt och inte är alltför dagvill. Det händer inte så mycket. Ett paket som PostNordkorea skulle leverera har försvunnit – som vanligt. Jag gav mig själv en semesterpresent- som vanligt. I år blev det en handdammsugare. Jag har tvekat i många år, funderat på om jag verkligen är i behov av meningslös teknik som som jag redan har (i form av riktig dammsugare och sopborstar). Till min förvåning har jag redan använt handdammsugaren två gånger på en vecka. På sånt jag annars hade lämnat därhän då jag inte hade orkat böja mig enda ner till golvnivå eller dra fram dammsugare som behöver monteras ihop och dra sladd till elkontakt. Så nöjd att jag till och med monterade väggfästet till handdammsugaren.

Jag saknar inte att ”bara” kolla om något hänt på jobbet. Jobbdatorn får vila och det känns skönt eftersom det var väldigt mentalt jobbigt med mycket tjafs sista veckorna innan semester.

Och där blev det semester. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna trappa ner och gå efter halva dagen på sista arbetsdagen innan sommarledigheten…

Det är för mig ganska obegripligt hur folk inte kan släppa taget när hälften av oss går på semester. Plötsligt kräver man en massa. Åtgärder som ska utföras per omgående. Väldigt mycket gnäll och skrik. Jag förklarar pedagogiskt och och med stort tålamod (återhållen upprördhet) om hur och vad man kan eller inte kan göra. Och att inget går att fixa utan att först erhålla alla fakta och göra en konsekvensbeskrivning, men att det allt får ligga nere under sommaren. Det finns ingen som kan göra något, inte ens jag om jag så hade ställt in min semester.

Men det gick ändå inte hem. Dagligen i en vecka har jag ägnat heldagar åt att förklara exakt samma sak om och om igen för samma personer. Därmed kunde jag inte ta ut övertid i samband med inledningen av min sommarsemester. Det blev heldag och som avslutning ställde jag in automejl och hänvisade telefon till att man får återkomma efter vecka 34 (slutet av augusti). Nu jobbar jag några dagar i sommar ändå, men då har jag deadline att ta hand om och inte tjafs. Rimligtvis borde tjafsarna också gå på semester snart.

Semesterplanen? Har ingen. Märkligt nog så ska ett företag om ett par dagar in i alla lägenheter för att göra något med ventilationen. Oklart vad. Dock krävde de tillgång till alla lägenheter mellan kl. 8-17 då man i varje lägenhet behövde gå in 13 gånger. Har nog aldrig hört något så dumt och ostrukturerat. Och mitt i sommaren under semester. Och detta meddelar mindre än vecka innan. De som är bortresta i sommar som inte hunnit få meddelandet då? Bryr mig inte (om andra), men dålig stil (generellt).

Midsommarafton är fortfarande totalt meningslöst för min del. Förr kunde det innebära jobb, men nu innebär det bara leda. Jag har varit förutseende och börjat leta ljudböcker inför semestern, men det går dåligt. Humöret befinner sig inte där. Jag är bara trött. Men solen skiner och jag har ännu inte fått migrän, så alltid nåt.

Min löneförhöjning på 2000 kr var inte så märkvärdig, inser jag efter att ha sett kollegornas löneförhöjningar. Ändå skiljer det cirka 10 000 kr per månad. Det är lite märkligt, men jag intresserar mig och tar reda på. Jag utvecklas och är inte fast i gamla arbetssätt och rutiner. Tror jag skrivit det tidigare, att jag ofta får frågan hur jag kan veta mer än andra när vi har samma grundutbildning och samma typ av anställning och arbetsuppgifter.

• Jag frågar andra yrkeskategorier, ställer genomtänkta frågor.
• Jag pratar med alla. Även med människor som är anställda inom andra områden hos arbetsgivaren.
• Intresserar mig för att ingå i arbetsgrupper och vara en del i utvecklingen av arbetsplatsen.
• Lär mig vad andra arbetar med och vad de har för uppdrag. Lär mig se alla aspekter av vad som händer och sker på jobbet. Våra uppdrag. Omvärldsbevakning.
• Läser mycket artiklar och böcker som handlar om den typ av organisation jag befinner mig i. Även utländsk litteratur.
• Går kurser och utbildningar på min fritid för att förstå bakgrund och fakta kring hur utvecklingen av min profession kan bistå i utvecklingen av andras yrkesliv och organisationer.

Det låter flummigt, men jag försöker generalisera för att det ska bli applicerbart även för andra. Och jag lägger inte ner tid mer än att jag tänker och drar slutsatser. Och minns. Samt att jag försöker finna paralleller till min vardag för att kunna översätta information till att verkligen förstå och se helheten och framtiden.

Ångvält. Man måste ta för sig. Så många tvekar, är tysta, osäkra, vågar inte. Då händer inget. Det är bara att kasta sig ut i det okända och vara nyfiken. När man börjar bidra så blir man sedd. Gör man rätt så blir man också uppskattad. Och det lönar sig. Bokstavligen. Jag har aldrig förstått personer som säger att de vantrivs på jobbet och inte blir uppskattade. Det där med att byta jobb hela tiden för att höja lönen, förstår jag inte heller. Det är högst marginellt och man får samma jobb om och om igen. Min erfarenhet är att om man stannar kvar och bidrar till förändringar, så utvecklas både jobbet och lönen. Säger jag efter… 24 år på samma arbetsplats. Jag har fortfarande samma titel men min yrkesroll utvecklas konstant och det inverkar positivt på lönen.

Plötsligt drog webbhotellet 1200 kr för kommande året. Jag trodde jag hade avslutat allt, att bloggen bara skulle försvinna. Frågan är om domännamnet försvinner? Vet inte, bryr mig inte, ska försöka ta bort så de inte bara drar pengar från mitt konto i onödan.

På tal om pengar. Fick för ett par veckor sedan redan på årets nya lön. Plus 2000 kr/månad känns rätt så okej? Till viss del uträttar jag väldigt mycket, men det verkar mer vara kunskapsbaserat. Att jag får lön utifrån kompetens. Jag ägnar huvuddelen av min arbetstid till att prata, beskriva och utbilda, men också att dra i trådar, diskutera, genomföra, entusiasmerar och så. Jag försöker bete mig som den seniora stöttning jag kan vara. Det är det jag också framhåller – att man ska utnyttja min kompetens. Att allting går att lösa. Det fixar sig, ingen panik. Erfarenhet bidrar.

En månad kvar till sommarsemester. Det har varit jobbig vår, semestern har varit avlägsen. Nu börjar det lugna sig och bli överskådligt. Semestern lär komma för snabbt och vara över lika snabbt. Nåja. Jag har ju pension att se framemot. Noterade att min pensionsålder är 68 år, det tidigaste jag får gå är vid 65 och inte en dag tidigare. Eftersom jag har 25 % förtidspension, så får jag inte behålla denna efter 68. Alltså måste jag gå senast vid 68. Men det går att gå i pension och jobba timmar när man känner för det.

Enda problemet med det, är att mitt yrke redan nu försvinner successivt. I hela landet. Hos alla arbetsgivare. Jag vet inte ens vad jag har för tjänst eller arbetsuppgifter fram till pension. Kan jag livnära mig på att ha en kompetens som kanske inte går rikta någonstans? Men jag oroar mig inte. Jag är redan gammal och relativt nära pensionsåldern. Jag är LAS:ad.

Namnsdag. Långfredagen. Men dagen ska nog gå ändå utan större störningar.

[timmar senare]

En störning. Under eftermiddagens gubbvila ringde det på dörren. Vem, vad eller varför vet jag inte. De var borta innan jag hunnit förflytta mig till dörren.

Ledig storhelg är ett otroligt slöseri på mig. Jag är alltid så oförberedd, vet aldrig hur jag ska fördriva tiden. När helgen är över brukar jag komma på vad jag borde gjort, men då har jag suttit passiv i dagar och stressat upp mig över att jag inte gör något vettigt. Samma problem lär inträffa under sommarsemestern. Jag hinner aldrig planera inför ledigheter – det är kaos in i kaklet på jobbet och de få timmar jag inte arbetar ligger jag ganska utslagen i koma eller gubbvila.

Så. Pension närmar sig med stormsteg. Tiden eskalerar. Jag är rädd för passivitet.

Ångest 24 timmar. Jag var dum. Fick för mig att jag skulle lyda webbhotellets råd om att försöka ändra till senaste php-versionen genom att lägga till en .htaccess-fil i roten till bloggscriptet. Krasch. Tog bort htaccess-filen. Fortfarande krasch. Använde webbhotellets inbyggda hjälp med att rätta fel automatiskt när WordPress-installationen strulade. Hjälpte inte. Blev irriterad och tog bort en fil som jag tyckte var dum i ursprungsinstallationen. Och då fungerade det. Och jag har fått senaste php-versionen och därmed också senaste versionen av WordPress. Får väl se hur länge det verkar… fungera. Däremot så blev jag av med en widget som uppdaterade min blogg hos nån bloggportal. Så nu hittar man min blogg lite lite som alltid. Meh.

Men jag har nedgraderat webbhotellet så pass att bloggen får leva kvar tillsvidare trots allt. För efter ett kvarts sekel gör det ont behöva överge denna plats som betytt så mycket. Även om det var längesedan.

165 besökare har hittat till min blogg i år. Det är inte jag som förändrats – det är omvärlden som förändrats. Om bloggar ens finns kvar, så är inte mitt tema av vardagsblogg särskilt gångbart längre. Ändå. Jag saknar inte alla tusentals besökare jag hade per dag för typ (nästan) 25 år sedan, men jag saknar gemenskapen och diskussionerna som fanns inom bloggosfären. Nåja

Det har nu gått ett drygt år sedan jag hade lungembolier samt slutade snusa. Och det är åter höst och full rulle på alla fronter. Ömma modern var och hälsade på för två veckor sedan och hon var spinghjälp, det vill säga sprang iväg med sopor och annat som jag själv inte kan utföra eller få hjälp med. Äntligen blev jag av med den trasiga mikrovågsugnen som tagit plats i tre år. Men beklämmande att behöva skicka ömma modern, 71 år, att utföra sådant hon själv knappt orkar med.

Jag tänker inte nämna jobbet. Det är som vanligt. För mycket att göra. Superstressad. Och det är väl därför mitt blodtryck inte går ner trots medicinering.

I helgen tyckte jag det lät så konstigt i vattenledningarna i huset. När jag var på jobbet i måndags fick jag sms om att här var en vattenläcka i min trappuppgång, att man provisoriskt lagat läckan men mer permanent lösning under tisdagsmorgonen. Hemkommen efter jobbet i måndags kväll, ringde det på dörren. Massor av folk från bostadsföretaget. De letade fortfarande efter läckan. Tack vare min beskrivning av varifrån jag hört ljudet, kunde de hitta läckan hos grannen ovanför mig. Och inne i min vägg har det runnit vatten. Inte så att det runnit ut något inne hos mig, men nu ska Anticimex fuktmäta, så får vi se hur allvarlig insats som måste utföras. Riva väggen, har de pratat om. Vilket innebär att riva ut mitt kök. Eller att de kanske måste sätta byggfläktar för att torka upp inne i väggen. Så här på onsdag har de ännu inte kommit och gjort någon bedömning av läget. Det är tröttsamt. Hela situationen. För jag märker inget av läckan mer än att de ska ha åtkomst till mitt kök och behöver röja i någon grad.

Efter två veckors väntan – i morgon kan jag hämta mina nya glasögon. Nuvarande hade jag visst haft i sju år, vilket förutom att det är en lång tid, också innebär att jag inte varit nöjd på sju år. Jag klarar inte av att ha progressiva glasögon. Så nu får jag två par att skifta med istället. Det för halva priset jämfört med att köpa ett par progressiva.

Och så fick jag för mig att uppgradera min iPhone från 11 till 15. Det ångrar jag. Det är en dyr telefon, något mindre än 11:an, i övrigt absolut ingen skillnad på något sätt som är märkbart om man har iOS 17. Anledningen till att jag bytte beror på att batteriet håller på att ge upp i min 11:a och där är något konstigt med apparna. Så innan telefonen gav upp så skaffade jag en 15. Mitt tips är att man inte gör det. Skaffar man en ny iPhone, köp en 14 Pro istället.

Inledningsvis gick det ju bra med det där att återupptag bloggandet. Sommar och semester. Tiden och lugnet fanns där. Men responsen uteblev och jag tappade intresset.

Jag testade att vara på jobbet en dag utan munskydd. Redan efter femton timmar kände jag att något hände i lungorna, med andningen. Lufthunger. Precis samma situation uppstod när jag var inlagd på sjukhus för ett år sedan och man inte skyddade mig från smitta (utsatt både av medpatienter och personal) trots att det var medicinskt viktigt och nödvändigt att skydda mig. Att man ignorerade det då berodde på att man inte tar hänsyn till medicinska risker inom sjukvården när det är ont om både personal och vårdplatser. Går det så går det. Händer nåt så är det inge som straffas för det. Men samma andningsbesvär fick jag för ett år sedan. Varför? Förutom att jag medicinskt är sårbar utan immunförsvar och vaccinationer, så tål jag inte friska människor efter tre års skyddsisolering. Jag tål inte ”ofarlig” flora.

Efter fem veckor sökte jag vård för andningsbesvären då de inte gav med sig. Men man upptäckte inget att åtgärda gällande andningen, ingen medicinering, inga råd mer än att ignorera dem. Däremot så råkade man upptäcka något annat. Ett blodtryck på 291/120. För ett år sedan låg det på 135/80. Så det blev akut utredning under en halvdag och varför jag fått så extremt högt blodtryck, vet man inte. Jag blev insatt på halv dos blodtryckssänkande (inte ”vanlig” blodtryckssänkande då jag inte får ta det p.g.a. min ms-medicinering då jag av kombinationen kan få hjärtstillestånd). Under en månad ska jag stå på den halva dosen då man inte vill chocka kroppen med att sänka blodtrycket för mycket på ett bräde. Då blir man bara yr, trött och svimmar hit och dit. Så blodtrycket på halv dosering är fortfarande för högt på 125/95. Undertrycket bör ligga på 70-80. Men jag märker inte att jag haft eller har högt blodtryck. Däremot så har jag inte lika mycket med migrän nu när jag medicinerar mot blodtrycket. Och andningen är nästan normalt igen. Kanske det också kan bero på att trycket i lungcirkulationen var högre med högt blodtryck. Men tveksamt antagande då jag för ett år sedan inte hade högt blodtryck när jag hade andningsbesvären.

Det som också är lite annorlunda i höst jämfört med senaste… fyra åren, är att jag nu är på jobbet fysiskt typ 80 % av arbetstiden och resterande på distans hemifrån. Det känns i kroppen att flänga så här efter distansarbete hemma och skyddsisolering i nästan fyra år. Jag hade kunnat fortsätta hemifrån halvtid men det ville jag inte, eftersom jag har så extremt många arbetsmöten. Hybridmöten där några sitter i en konferenslokal och några sitter på distans hemma, är värdelöst. Man hör och uppfattar inte varandra. Antingen får det vara på distans för alla eller att alla är på plats i en lokal. Därför behöver jag vara på jobbet fysiskt nu när alla andra är vaccinerade och har möten utan skydd eller distans. Förutom att jag måste vara minst 2 meter ifrån alla och fortfarande ha munskydd. Det är jobbigt, men jag har inget val. Lite upprörande är att jag konstant av medarbetare som är vårdpersonal hånar mig då ”att bli infekterad med virus är ju inte längre något farligt”. Säger de med normal immunsystem och fungerande vaccinationer. Trots att de vet att jag inte ingår i den majoriteten. Alltså. Denna arrogans jag möts av…

Så, det var en liten uppdatering och rapport av läget. Det är som vanligt, det är mycket. 11½ år till pension.

Jag försöker mig på att pinga Bloggportalen. Det var visst ett antal år sedan? Ser att jag hos dem har ID-nr 190. Det måste betyda att jag varit med ett tag.

Semestern är nu inledd. Samtidigt som jag stämplade ut från jobbet i dag, fick jag ett mejl där man önskade omfattande uttag och sammanställning av statistik. Som den workaholic jag är, så fullständigt struntade jag i mejlet. För jag har semester och kommer jobba en hel del extra under semestern ändå, men aldrig att jag kommer vara andra behjälplig då. Det jag ”tvingas” jobba extra i sommar är deadlines jag har och där jag inte kan bli ersatt av någon annan. Att komma med ”krav” om statistik (som inte är mitt jobb men ingen annan förstår) mitt i sommaren är direkt oförskämt. Mejlet innehöll heller ingen information om när man önskade statistiken. Eller att jag inte behövde göra det akut eller i sommar. Bara ett krav. Jag har redan ignorerat andra jobbmejl i förra veckan med motiveringen att jag har tillräckligt mycket som behöver avverkas innan min semester börjar. Och nu har den påbörjats. Vill man ha min hjälp får man ringa. Mejl ignorerar jag i några månader eller tills man ringer mig. Det är så jag sållar i arbetsuppgifterna där alla sliter och drar i mig. Det är bekvämt att kontakta mig. För jag kan lösa allt. Det betyder inte att jag vill eller ska lösa allt åt alla. Det är slött kontakta mig.

Semester för mig innebär projekt, sånt jag inte hunnit/orkat åtgärda när jag jobbat. Sommarens semesterprojekt är, förutom att jag behöver planta om några krukväxter, att gå igenom fyra 4 av 7 garderober där det råder kaos. Jag vet inte ens vad jag har för oanvända men användbara klädesplagg där. Min vikt är alltid ett problem. Jag har otroligt mycket kläder i enormt många olika storlekar. Det är väl ekonomiskt av mig att spara eftersom jag över tid pendlar så mycket fram och tillbaka i vikt, men saker och ting blir faktiskt omoderna för alltid också. Jag behöver röja. Så kan jag fylla på med lite nytt. Det är tråkigt att utrymmen alltid är begränsade. Alla människor borde med stigande ålder få uppgraderade boendeformer med mer utrymme men till oförändrad kostnad. Så man slapp kasta och sortera saker.

Tusan! Nu hör jag Springsteen på Ullevi. Lösryckt, diffust, brötigt. Det verkar inte vara gynnsam vindriktning. Skönt. Hoppas jag inte störs för mycket då jag vill lägga mig nu och i lugn och ro titta på IG-reels.

Det märks att blogg inte är ett forum någon använder sig av längre. Enligt statistiken är jag den enda sedan flera år som besöker sidan. Det finns inga besökare. Förutom att jag är hopplöst omodern och inte genererar trafik, så är jag inte influencer med köpta inlägg (reklam) och jag länkar/taggar igen. För det finns ingen anledning att sälja sig så och det är samtidigt skönt att gå under radarn även om det är trist att lägga ner tid på att skriva när ingen läser. Inte ens på Twitter har jag några följare/läsare. Ändå har jag relativt aktiv både i blogg och på Twitter. Men jag är omodern och utnyttjar inte media som en professionell jaga-likes-kåt mediahora.

Sedan har vi Instagram. Jag gillar inte använda mig av Instagram och senaste 3-4 åren har jag knappt publicerat något där p.g.a. alla dickpics i inkorgen och den stalking dessa också genererar. Jag måste säga att jag möter mer hat och hot på Instagram än någon annanstans, Facebook inkluderat. Ändå ”måste” jag vara på IG som en obligatorisk närvaro ur perspektivet att jag är med i den internationella skäggklubben där alla kommunikation sker över IG (förutom att vi har egna chattrum på Line som också är obligatoriskt). Jag skulle kunna låsa IG, men då begränsar man kommunikationen med skäggklubben även om många efter en tid väljer att låsa IG. Nu har jag inte så himla många följare på IG, och det beror säkerligen på att jag inte publicerar så mycket bilder i tid och otid. Jag är redan överexponerad där med skägget ur olika synvinklar och med olika längd fram och tillbaka. Och där det gått från mörkblont till nästintill vitt. Inte heller på IG är jag särskilt populär, har aldrig varit oavsett hur mycket jag publicerat.

Det jag saknar är interaktionen med andra. Personliga bloggar var bästa sättet finna likasinnade. Men 20 år har gått sedan det var någorlunda populärt och redan då var det på utdöende. Jag som är en väldigt online-personlighet har ingen social interaktion utanför nätet, och då inte ”ses” på de olika plattformarna känns så där. Att vara aktiv men osynlig gör att jag ifrågasätter varför jag måste vara på nätet alls?

Egentligen skulle detta inlägg handlat om något helt annat, även om det kanske är inom samma sfär trots allt. Jag tycker utvecklingen är tråkig där webbläsare och program inte längre primärt anpassas efter datorer. Allt ska vara mobilanpassat till minimala skärmar och touchscreen. I hate it! Plottrigt. Och besöker man en webbplats på en dator, så finns ingen överblick att få. Innehållet håller inte ihop längre då det bara är i mobilversionenerna det trycks ihop. Hur vore det om man också anpassade till datorers bildskärmar och upplösning? Det är fortfarande lättare att uträtta något praktiskt vid en dator jämför med en mobiltelefon även om det i praktiken inte är användarvänligt med mobiltelefon. Riktigt fysiskt tangentbord är att föredra.

Jag arbetar helst vid en dator/terminal. I praktiken gör jag det endast privat när jag bloggar och när jag betalar räkningar. Båda sakerna går göra på mobiltelefon men då har man inte full kontroll och överblick, samt att det är otroligt tidskrävande i jämförelse.

Om utvecklingen gått så snabbt från privat dator/internetuppkoppling, till att allting hamnar i mobiltelefoner… Vad är nästa steg i den tekniska utvecklingen och vad ska ersätta detta? Bättre eller sämre? Ska det vara enkelt och tidsbesparande, så är det alltid anpassat för ungdomen. Så över tid hamnar vi som åldras längre och längre bak i den tekniska utvecklingen. Det vara en naturlag. Vi blir äldre, långsammare, mindre kognitiva och vi kommer att hånas. Hur alerta vi än försöker vara, så kommer vi överges av den tekniska utvecklingen. AI kommer inte lösa ett skit.

Helgdagar finner jag alltid tråkiga då de är begränsande. Eftersom jag aldrig har anledning att fira och inte har familj/vänner, så blir det extra tyst en helgdag. Jag tycker det är skönt att inte träffa folk, för jag värdesätter verkligen lugn och ro, samt även stillhet och tystnad. Men tystnaden en helgdag är annorlunda. Det finns inga ljud utifrån som tränger in. Inte ens under pandemirestriktioner var det så här tyst. Om inte annat så fanns ”essentials”, det vill säga personer som var tvungna att utföra samhällsfunktioner.

Helg innebär också krystad nyhetsrapportering. Ändå upphör inte omvärlden existera utanför Sverige bara för att vi har helgdagar under midsommar. Det enda som händer i Sverige i dag är att Springsteen ska ha konsert på Ullevi. Men inte ens därifrån hör jag något. Åtminstone inte förrän konserten drar igång, för det hör jag hemma om jag har något fönster på glänt. Till och med sång med ord kan jag urskilja om vinden är gynnsam. Så pass nära Ullevi bor jag.

Midsommar. Ja, jag vet inte. Dagen lär passera oavsett vad jag gör. Jag som alltid har radio på undviker det en dag som denna. Patetisk nationalistisk musik på svenska där sommaren hyllas som något märkvärdigt och nostalgiskt fint. Lite som frenologi när det begav sig.

Böjar bli tröttsamt med sommar.

Om bojkott av varor egentligen hjälper eller är befogat, är svårt att säga. Jag förstår varför man gör det, men det skadar nog inte nämnvärt ekonomiskt även om anseendet kanske tar lite stryk tillfälligt. Förstår vi hur mycket Marabou är inblandat produktmässigt i det vi köper? Nu är jag ingen storkonsument, men har en guilty pleasure som jag kommer fortsätta med tills det är tomt i varuhyllorna. Never stop.

Däremot minns jag en annan handelsbojkott som var lite jobbigare. Alla åren då vi tvingades köpa av ur begränsat utbud av apelsinjuice. I stort sett fanns det bara Bravo att tillgå. Väldigt sött. Väldigt dyrt. När vi hävde bojkotten efter apartheidregimen i Sydafrika, fick vi ett större utbud av apelsinjuice när vi åter började köpa apelsiner därifrån.

Dagens ögonbrynshöjare måste vara att EU beslutat att exkludera Q från hbtqi. Av ideologiska skäl går inte alla medlemsländer med på att inkludera queer. Märkligt. Hur kan man plocka ut just queer? Nå, men vi är fortfarande en regnbågsfamilj oavsett vad olika länders justitieministrar säger. Även om Sverige inte inkluderade Q förrän 2012, och Sverige måste följa EU-beslut, så har jag en känsla av att man inte kan backa bandet utan att åter införa straffarbete (minst). Men det är så här vi förlorar rättigheter. Försvarar vi inte Q så försvinner snart H, B, T, I och + också. Vunnen mark kan återtas av andra krafter om vi inte är vaksamma. Det pågår ständigt ett anfallskrig mot hbtqi.

Det värsta som finns är nedräkningen till sommarsemester. Värre kaos finns inte. Alla surdegar som blivit liggande ska magiskt åtgärdas inför semester, och de som drabbas är den personal som gått och väntat på att någon annan i ledet skulle ha levererat arbetet för X antal månader sedan. Dessutom ska vissa ta ledigt utanför sommarsemester när allt är kaos, då de ska på skolavslutningar och studenter. Förutom att det så råder personalbrist sedan fem år och sommarvikarier har inte funnits att tillgå de senaste 25 åren. Utöver detta är det FORTFARANDE PANDEMI men inga restriktioner gäller. Folk smittar ner varandra på jobbet i en ond cirkel och blir sjukskrivna efter att gått och hostat på jobbet i en vecka.

Några gånger per vecka beklagar jag mig också ljudligt på jobbet över att jobbet inte blir utfört korrekt då alla chefer blivit utbytta utan kännedom om arbetsplatsen och jobbet, samt att de få i personal som finns är nyanställd och utan erfarenhet som dumpats utan upplärning. Och i den bedömningen får jag inte ens mothugg eller får höra att jag överdriver. Folk är på bristningsgränsen, gråtfärdiga. Jag, då? Jag är halvfinne. Jag exploderar och säger sanningar som etsar sig fast i generationer. Nå, men jag är skyddsombud och medarbetare. Allt jag säger vill jag ha till protokollet. Oavsett om det officiellt finns ett protokoll eller ej.

Ytterligare två veckor ska jag arbeta innan det blir typ sju veckor av ösregn, blåst och kyla.  Svensk sommar. Och förhoppningsvis lite återhämtning.

Vi har blivit lurade på 500-årigt nationaldagsfirande – mest för att vi inte varit medvetna om det. Jag hörde själv om det för en vecka sedan och trodde att det skulle bli en snackis och kanske också något stort. Nä, lite försiktig svenska flaggans dag. Jag kan inte påstå att vi har nationaldagsfirande, inte ens sedan det blev en helgdag. Så meningslöst! Så jag köper absolut inte med medias och experters förklaring till att svensken inte vill fira. Det är ett antagande som bygger på rena fantasier.

Så nu känner jag ett trauma.

Samtidigt så är jag skåning och bryr mig inte om ovan så där väldigt mycket ändå. För det finns ett trauma som överskuggar allt. För 500 år sedan var Skåne (också känt som Östdanmark) fortfarande danskt. Det är 365 år sedan Skåne tvångsomhändertogs efter ett anfallskrig.

Till något helt annat. Ett streamingtips. I dag råkade jag på HBO Max hitta dokumentären (serie 6 avsnitt) Smartless (med gäster) som bygger på podcasten. Den är gubbig. Den är gnällig. Den är rolig. Det mesta handlar om resor och hotellrum mellan städerna och inte så mycket från själva scenframträdandena som ska efterliknas podcasten (som jag inte kände till).

Varför jag gillar denna lågmälda svart-vita serie? Tre någorlunda kända skådisar, men att jag attraheras beror förmodligen på att de är jämnåriga med mig och därmed har vi samma referensramar. Okej, Will är född 1969, men Jason och Sean är liksom jag född 1970. Förmodligen är Sean den jag kan relatera mest till.

 

Det finns ett outtalat tvång om att befinna sig på vissa sociala plattformar online. Åtminstone känner jag så för egen del. Så om jag uttalar mig om varför jag tycker så?

Först och främst gillar jag inte att allt ska vara ”gratis” och att man förväntas registrera sig på ständigt nya plattformar som just då/nu är populära. Är det inte reklamfinansierade inlägg, så samlar de in så mycket data från mig som användare att det är skamligt hur det används.

Twitter

• Jag vet inte riktigt varför jag återfinns här. Det är en mikroblogg och största dödssynden jag kan se är när man skriver/länkar till nyheter utan själv ha en åsikt kring nyheten. För nyheten i sig har alla ändå redan sett i nyhetsrapporteringen. Därför gillar jag möjligen Twitter ur perspektivet mikroblogg men tycker det är sorgligt att man ökade på så det är mer än 140 tecken per inlägg nu. Och med blogg så känns det inte riktigt adekvat med twitterkonto, men det är enkelt och snabbt att skriva nåt via telefonapp. Men det blir ändå begränsat och ytligt. Kanske det är ett komplement till bloggen att också skriva mikroblogg som ingen läser?

Facebook

• Min närvaro är minimal och jag avregistrerade mig faktiskt någon vecka efter att jag anslöt i FB:s barndom (när bara inbjudna kunde registrera sig). Men samtidigt pågick också stora bloggflykten där många lämnade bloggosfären och istället fortsatte ”chatta” via FB istället för via gästböcker. Men också det har ebbat ut. Så varför är jag kvar på FB? Det är enda sättet för mig att fortfarande stå i kontakt med mina kusiner i Finland. Min enda kontakt med finska släkten. Vi kan inte kommunicera med varandra, men vi kan ändå följa varandra på distans och se vad som händer hos oss. Men det känns lite smärtsamt att behöva vara på FB där det förekommer så mycket ofiltrerat skit, även om jag inte ser så mycket av det (jag är restriktiv med vem/vad jag följer även om jag har typ 600 ”vänner” (mestadels ett sätt för oss med skägg att visa stöttning gentemot varandra).

Instagram

• Mitt selfiekonto som jag inte använder till så mycket annat än just selfie. Vilket jag inte uppskattar i den här utsträckningen med tanke på hur många jag publicerat sedan typ 2015. Här hade jag också gärna släckt ned, men bör inte. Det är plattformen den internationella skäggklubben använder för att kontrollera att man uppfyller kraven för medlemskap, samt bli meddelad ”rank ups” i klubben. Så det är mitt eget val att vara med i skäggklubben, så jag får stå mitt kast och bara acceptera läget med Instagram. Men jag drar mig verkligen för att publicera bilder. Det blir mer och mer sällan. Bara när det är nödvändigt.

Andra sociala plattformar? Förmodligen, men inga som jag kommer på så här på rak arm. Snapchat har jag hoppat av. Tiktok har jag aldrig varit intresserad av. Och jag vägrar ”reels” och andra videofrekvenser. Jag gillar inte ens Youtube.

Och i dag blev jag lite upprörd när jag vaknade till att webbhotellet automatiskt dragit 1500 kr för ännu ett år. För några månader sedan nedgraderade jag och förra året kostade mitt stora paket 900 kr. Nu har de alltså nära på dubblat avgiften en för mindre paketlösning. Utan meddela 1) avgiftsförändring, 2) kontodragning. Nåja, drabbar ingen fattig. Tur det inte är ekonomiskt dåliga tider med inflation och så… Öh, vänta… Shit! Okej, bryr mig inte så mycket om det inte hade varit detta att jag bara skriver en blogg som ingen läser. Men 100 kr per månad är inte värre än för alla streamingtjänster som jag inte tittar i den omfattning jag betalar för. Så. Allt kostar.

Har jag varit frånvarande? Ja, jag vet inte riktigt. Det är nog ganska hektiskt just nu, men jag vet inte med vad. Jag håller fast vid mitt uttryck ”livet händer hela tiden”. Nä, inget speciellt. Vardagen. I ett halvår har jag nu lämnat mitt hem för att också arbeta lite (halvtid) fysiskt på jobbet. Det är påfrestande. Precis före pandemin, hösten 2019, fick jag min elrullstol. Låt oss säga så här – ett sjukhus där huskroppen byggdes på 50-talet och en mindre huskropp på 90-talet, så är det extremt dåligt handikappanpassat för rullstolar. I ungefär hälften av alla hissar kommer jag inte ens in, och resten är tingade sänghissar för akuttransporter. Jag kan bli utkastad på fel våningsplan då sänghissen behövs akut. Den här typen av arbetsmiljö är ganska påfrestande och det är en kamp där noll förståelse finns från…. någon. Alls. Självklart är jag ganska slut när jag sedan kommer hem.

Dagens märkligaste upptäckt. Jag skulle beställa hem mitt läkemedel mot MS (det jag absolut inte får missa ta dagligen). På Apoteket.se angav de i kassan att jag var självbetalande 45 000 kronor. Jag var tvungen kolla. Det stod i finstilt att det inte ingick i läkemedelsförmånen och därmed gällde heller inre högkostnadsskyddet. WTF? Jag kollade igen. Nej, det fanns inte utbytningsbara läkemedel med substansen. Jag till och med kontrollerade mot Läkemedelsverkets lista över restnoterade läkemedel. Nix, fanns inte restnoterat.

Så jag försökte med Apotea.se istället. Inga problem! Där var mitt recept med läkemedelsförmån samt ingick i högkostnaden, vilket innebar 8 kr (jag är nära högkostnadsskyddet).

Jag förstår inte. Receptet är inte nytt. Jag har tidigare gjort uttag på detta aktuella recept. Annars hade jag misstänkt att doktorn råkat kryssa i fel ruta om läkemedel ska ges enligt läkemedelsförmånen eller inte.

Vårkänslor är inget jag drabbas av, men vår är det ändå och det kräver lite aktiviteter från min sida. Det blir ju inte sommar om ingen sätter fart. Så. Det senaste dygnet har jag arbetat i jord.

• Tre ampelliljor åkte i soporna efter att jag plockat 28 st sticklingar som kommer att generera i nya fina ampelliljor.
• Ett paradisträd fick sig en omgång, det vill säga att jag beskar det rejält. Tanken var att kasta det, men jag testar och ser hur det blir att klippa ner det. Samtidigt planterade jag om det.
• En skvättiväg planterades om.
• En annan skvättiväg klipptes ner kraftigt.
• Min novemberkaktus minskades också ner rejält.
• Fredskallan omplanterades i större kruka.
• 10 fröer av skvättiväg sattes i jord, de brukar komma upp på några dagar.
• Trädgårdsnejlikan fick också ny större kruka innan den placerades på balkongen.
• Palettblad är nu sådd med fröer som jag bara kan beskriva som damm.
• Luktärter (fröer) har åkt ner i jorden ute på balkongen.

Jag behöver nog mer jord. När sticklingar och sådda kommit upp behöver jag planta om en massa igen.

Det som är lite intressant är att jag konstant har ett 30-tal krukväxter i min bostad. Och ungefär hälften av dem är krukväxter jag hade med mig när jag flyttade hemifrån 1988. Mycket av det som jag har i dag är ättlingar till dessa krukväxter då jag tagit sticklingar och sått fröer från det som producerats genom åren. 35 år senare.

Vi är förärade med många långhelger så här precis innan sommaren. Slöseri med tid på ett sätt, för även om det är vår så är det svinkallt även om det är soligt och vindstilla. Sedan kommer sommarsemester med väldigt lång ledighet (sju veckor för min del), vilket också är slöseri med potentiell arbetstid. Och sedan kommer den lååånga hösten där jag aldrig kan ta avbrott för jul/nyår. Det jag vill ha sagt är att mitt arbetsår är otroligt ryckigt. Det är ingen jämn fördelning arbete/vila.

Fotografi 2023-04-29. Titel: Headphone

Sedan i höstas är jag åter fysiskt på jobbet halva min arbetstid. Bortser vi från mobbningen, kränkande särbehandling samt andra ”bumps in the road”, så ser jag en annan nackdel. Oavsett om jag är på heltid eller halvtid fysiskt på jobbet, så kommer jag inte ens i närheten av att utföra så mycket arbetsuppgifter som jag hinner hemifrån på distans. Det är ingen skillnad i hur jag lägger upp jobbet, oavsett var jag befinner mig så tar jag mina raster, jag arbetar min arbetstid, jag har mina möten och är tillgänglig per telefon. Ändå är där något jag inte kan sätta fingret på som gör att det är omöjligt hinna ens en bråkdel av det jag hinner på distans. Kanske det är tiden jag får lägga på att ta mig runt fysiskt på jobbet som är så tidskrävande då jag sitter så urbota dumt till att jag måste ta hiss sju våningsplan för att kunna nå en (handikappanpassad) toalett. Så omständligt är det inte hemma.

I morgon är det 1 maj. Min fars 84-årsdag. Men 17 år sedan han dog, om jag räknar rätt. Och det är därför jag aldrig firat valborg. Det har varit dagen vi under hela min uppväxt förberedde ett födelsedagsfirande av min far. Nå, men en sak hade vi som tradition. Sent på kvällen när alla förberedelser var klara, tog vi bilen och körde runt på Linderödsåsen för att se alla majbål och brasor på håll, utspridda över åsens sluttningar.

Det riktigt tröttsamma är den arrogans jag möter på jobbet, av annan vårdpersonal, som dumförklarar mig som fortfarande måste använda munskydd och hålla avstånd. De förstår helt enkelt inte detta att det fortfarande är pandemi och är väldigt allvarligt läge för mig som inte har ett immunförsvar och som dessutom inte kan vaccinera. Det som gör mig fly förbannad är att man demonstrativt går fram och flåsar mig i ansiktet och undrar om jag dör av det. Och om det verkligen är medicinskt motiverat att jag ska skyddas när covid numera är helt ofarligt. Vilket är en lögn. Nå. Det är läkare som uttryckligen sagt åt mig att skydda mig allt vad jag kan även fortsättningsvis. För man vet inte vad man ska göra om jag blir smittad. Det har forskats nu i tre år på ms-patienter och covid, och det är inga roliga slutsatser.

Varför jag börjat blogga så aktivt (nåja, relativt) senaste tiden är inget jag kan förklara. Så jag kör på.

Jag fick för någon dag sedan ett ryck och öppnade mina vitrinskåp för förstas gången sedan 2006. Okej, kanske en lögn, men jag tog itu med något jag låtit ligga sedan 2006 – genomgång av alla skokartonger med gamla fotografier från min fars dödsbo. Egentligen är de förstörda, bleknat till det oigenkännliga. Eller så föreställer det människor jag inte känner från tiden innan jag var född. Hade namn stått på fotografierna, så hade jag varit hjälpt av det. För namn är något jag fått höra under hela min uppväxt. Men hur de såg ut har jag ingen aning om. Så frågan är om jag inte lika gärna bara kan hiva alla gamla foton rakt ner i papperskorgen?

Men några fotografier innehåller andra mysterier. De förställer mig, foton jag aldrig sett. Vilket också får mig att tveka. Är det verkligen jag? Eller är det min far? Eller min fars fostersysters son?

Nappen ser ut att vara modern om man betänker att nappen med nuvarande utseende kom efter andra världskriget på 40-talet (även om napp alltid funnits historiskt) och föreställer fotot min far så skulle det vara 30-tal och då tror jag inte napparna såg ut så. Och min ”kusin”? Njae. Men ögonen liknar mina och min fars. Därför jag är så tveksam till vem det är på fotot. Jag vet inte vem ungjäveln är!

I dag skulle Gazzy blivit 25 år. För tolv år sedan fick jag lämna in henne på service men fick aldrig tillbaka henne. Jag försöker att inte tänka för ofta på hur sjuk hon var (njursvikt), och hur rädd hon var när jag sista stunden fick sitta med henne i min famn.

I förgår skulle farmor blivit 115 år, men hon avled redan 1999. Inget av detta hade jag känt till om inte en kusin på minnesdagen på Facebook publicerat ett foto av gravstenen. Jo, jag visste att farmor inte levde, det fick min far besked om men jag mindes inte när det var. Så, farmor var född 1908. Det som överraskade mig lite var att jag också fick se hennes flicknamn. Åberg? Men hon var ju finska?! Kunde inte ett ord svenska! Ändå ”svenskt” flicknamn?! Jag förstår inte. Och hennes bror hette då inte Åberg i efternamn. Eller var han inte hennes bror? Så många frågor… Den enda jag kan fråga är ömma modern som kanske minns vad min far berättat.

Nå, många efternamn har passerat i släkten.

Ännu en gång har jag startat upp datorn för att blogga, men i helgen gjorde jag samma sak utan att det blev blogg. Jag känner att jag måste skriva, men när jag väl kommit så långt att fingrarna vilar redo på tangentbordet, så tar det stopp. Skriva om vad? Just nu är jag inne i ett streamingmaraton och är därmed inte så närvarande i tanke eller verklighet. Jag fick för mig att se The Marvelous Mrs. Maisel (fem säsonger, Amazon Prime) och det är inget jag ångrar. New York, från 1958. Bara den kulissen i handlingen förhöjer allt. Vilket får mig att tänka på herrkostymer.

I ett svagt ögonblick smög sig en tanke in när jag tittade på ett avsnitt där man såg en gatubild med människor som gick emot och passerade kameran. Hur autentiskt något är som ska återspegla 50-talet, vet jag inte. När det är 70- och 80-tal som ska gestaltas (i andra produktioner) är det alltid överdrivet som om alla hade en unik stilren outlook som speglade ett decennium, vilket jag i mitt minne inte kan säga speglade min verklighet från dessa årtionden. Men åter till 50-talet. Mäns kostymer. De är alla unika, olika fabrikat, olika färgsättningar, olika skärningar. Så vackert! Det ser inte ut som om alla hade samma kostym i olika storlekar. Det stinker inte massproduktion à la Dressmann! Varför slutade vi (män och kvinnor) klä oss vackert? Eller – varför finns inte vackra kläder att köpa? Stilmässigt ligger vi fortfarande ganska nära 50-talet, så varför har det blivit så… fult? På så kort tid?

Jag kan inte säga att det var bättre förr. Men just 50-talet var otroligt vackert.

Ibland minns jag något, och bara ”hur gick det med det egentligen”?

Journalhantering inom sjukvård. För 20-25 år sedan tog ett företag fram en lösning för privatpersoner att få sin journal överförd till ett chip som sedan placerades under huden. Kom man sedan som patient in akut till sjukhus så skulle de kunna skanna chipet och ta del av hela journalen.

Så många frågor…

Det värsta är att jag vet personer som betalade dyrt för detta och faktiskt fick chip under huden på handryggen.

1. Vem har teknisk tillgång avläsa detta chip?
2. Hur aktuell är informationen på chipet då det inte var möjligt tillföra ny information till chipet?
3. I en akutsituation – vet man om chipet? Brukar man i akutsituation läsa i en eventuell journal eller gör medicinsk bedömning och åtgärd baserat på personen man har framför sig?

Sedan vi fick 5G samt covidvaccin ser jag inte nyttan med chipet. Men allvarligt. Chipet var lurendrejeri för godtrogna och inte särskilt genomtänkt om man funderade en stund på logiken. Journalinformation är sekundärt vid akutsituation, och i lugnare skede kan man eftersöka befintlig och aktuell journalinformation som är nästintill landstäckande via olika datasystem.

Frågan kvarstår. Hur många går runt med ett chip under huden som man själv betalat för och inte fått som bonus av utomjordingar vid bortförande?

Påskledighet brukar inte betyda något för mig då jag inte brukar kunna hålla mig borta från jobbet. I år har jag gett mig själv väldigt mycket gubbvila i påsk, där jag i vaket tillstånd löser sudoku, tittar på tv-serier och lyssnar på ljudbok. Skillnaden jämfört med när jag ägnar dagarna åt arbete, är att jag då inte löser sudoku eller lyssnar på ljudböcker.

Har pandemin ändrat min vardag? Det svåra under pandemin och konstant vara hemma utan träffa folk, var att jag inte klarade av att slappna av och inte hade avsatt tid utför arbete. Även inom administrativ sjukvård på distans var det otroligt tufft att anpassa övrig personals arbetssätt under pandemin. De var kvar på jobbet, skulle utföra jobbet på nya sätt där jag var länken som fixade och byggde i bakgrunden hemifrån. Det kom ständigt nya beslut och jag tror aldrig vi behövt vara så flexibla under mina +30 år inom sjukvård. Jag behärskade detta kaos men tror att jag nu har svårt finna tillbaka till min tidigare roll. Jag känner mig lite vilsen. Postpandemi påverkar fortfarande sjukvården och jag är fortfarande högriskgrupp som inte får bli smittad och som inte kan vaccineras. Men jag vet inte riktigt hur världen förändrats och jag med den. Det som är extremt på jobbet efter tre år med pandemi, är att det inte längre finns någon personal, Jag pratar inte luckor på arbetsplatser – jag pratar om att hela vårdkedjor och instanser inte längre existerar då personalen inte finns att tillgå någonstans i landet. Det är tomt.

De få som finns kvar på jobbet känner mig inte trots att jag varit på samma arbetsplats i 23 år. Nästan ingen vet vem jag är eller vad jag arbetar med. Och utifrån det behandlas jag därefter, det vill säga kräkningar och mobbning. Detta tar så otroligt mycket energi att det är sanslöst. Ständig försvarsställning. Att varje vecka fundera på vad som blir veckans attack.

Det som förändrats i min vardag handlar också om att jag blivit mindre social. Mest för att jag fortfarande ska undvika folk p.g.a. smittorisk. Men hur kul är det att umgås med folk som beter sig som arslen? Börjar bli tröttsamt efter fyra månader. Jag riskerar mycket av att ha börjat ta till jobbet fysiskt på halvtid och bemöts då utan värdighet eller förståelse.

I’m too old for this shit.

… ska få filmerna 10-12 också. Jag har funderat på det. Disney+ håller på att ta död på hela SW genom alla märkliga serier de försöker pressa ut ur konceptet, samtidigt som de inte går utanför tidsramen som finns mellan film 1-9. Det var först i förra veckan som jag såg film 9 för första gången då jag varit så trött på Star wars och att man efter +45 år fortfarande håller på att älta. Slutscenen i film 9 fick mig att fundera på om man nu gett upp filmfortsättning och enbart ska köra tv-serier, men så verkar det inte bli. Tråkigt nog så kommer film 10 att ta vid efter film 9. Här lämnas inga givna ramar. Tidslinjen utökas bara marginellt framåt. Inga sidospår eller stora tidshopp och exkluderande av redan kända karaktär. Så tråkigt.

Star trek har man också förstört. Och det har blivit märkligt tyst kring Stargate, som jag anser ha en bättre potential då det handlar om nutid i vår värld. Jag hade gärna sett att Stargate fick göra comeback!

…är märklig. Om den nu fortfarande existerar, är mer än jag har kännedom om. Insikten jag fick i dag efter ett kvarts sekel av bloggande, är att människor försvunnit. Då menar jag inte att de slutat blogga och man förlorat kontkaten med dem. Det jag menar är att det finns bloggare jag känt och hängt med, som inte längre är i livet. Åtminstone fyra kan jag på rak arm namnge utan att behöva söka i minnet. Fyra som jag såg som vänner just för att vi ingick i samma bloggosfär, träffats på olika bloggträffar samt hängt privat. Men jag är försiktig när jag skriver att det är vänner – jag namnger dem inte. För när de dog tog det fyr i helvete när jag påstod mig sakna dem, för deras familjer ansåg inte att jag hade rätt för att kalla dem vänner eftersom det ”bara” var bloggrelaterat. Vilket är ett sätt att nervärdera och inte förstå vänskap. Det känns fortfarande ledsamt att tänka på dem som tidigare fanns där och inte få prata om det. Så märkligt.

Att jag skulle vara långledig utanför sommarsemestern, låter ganska otroligt. Ändå är det precis vad jag är. Påsken innebär att jag med lite trixande fått ihop en hel veckas ledighet. Vilket betyder absolut ingenting egenlitgen. Det blir en del hemleveranser i helgen. Tanken är att jag i morgon ska få hem en dvd-spelare jag fick för mig att beställa. Den jag hade är trasig, det går inte öppna dvd-luckan längre. Insåg jag i dag efter att äntligen efter 2-3 år lyckats få ström i apparaten.

Hur aktuellt är det med dvd-spelare egentligen? Jag som i princip har alla streamingtjänster som finns, ser ändå ett behov utifrån alla de filmer och serier jag har på dvd. Som inte finns på streamingtjänsterna. Och som jag inte längre kan se.

Annars är det som vanligt arbete som gäller i några år till. Pension finns där framöver nånstans. Något nytt kring arbetssituationen har jag inte, utan det rullar på. Lång erfarenhet med 31 år i yrket varav 23 år på nuvarande arbetsplats. Sedan några år befinner jag mig i olika roller utan att för den del byta titel eller arbetsplats. Varje dag reflekterar jag över nåt nytt. Jag vet aldrig från dag till dag vad jag ska mötas av, vad jag ska behöva lösa. För det är nästan alltid ett problem som seglar upp som adresseras mig då man vet att jag fixar det mesta. Dagens frågeställningar var att någon hade hört ett rykte som inte stämde där jag fick ta lite skärmdumpar och länka till fakta. Varför just jag fick frågan berodde förmodligen på att rutinen som misstolkats och som gäller för +50000 medarbetare, står med mitt namn och som innehållsansvarig. Hoppas jag rätade ut några frågetecken. Annars får de återkomma. Om en vecka.

Men mobbningen fortsätter.

I tre månader har jag nu vistats på jobbet två dagar per vecka, resterande tid distansarbete hemifrån. Jag ska fortsatt se till att skydda mig från smitta som just nu är väldigt hög. Pandemin fortsätter och jag är lika oskyddad som tidigare. Det är tärande att behöva förklara varför jag håller avstånd och har munskydd. Fortfarande. Det finns ingen lösning annat än att corona helt upphör existera, vilket inte kommer att ske.

Hur det är på jobbet fysiskt? Jag blir mest förbannad. Efter tre år på distans är jag nu ett jävla mobbningsoffer. Och jag håller ett jäkla liv då jag vägrar kränkningarna, men hittills mest fått axelryckning från arbetsgivare och fack. Mest fått till svar att jag har rätt men inget som man vill bemöta eller åtgärda. Istället är det jag som blir anklagad för att ställa krav som fysisk tillträde med rullstol och ha löjliga behov av handikapptoalett. Ja,, så löjligt av mig att sitta i rullstol.

Dessutom är där ingen som pratar med mig på jobbet. Man svarar inte ens på tilltal. Därför kan jag inte förstå varför man vill att jag ska vistas på jobbet när jag kan utföra allting hemifrån? Med en betydligt bättre arbetsmiljö. Om jag nu av princip ska utsätta för mobbning och smittorisk, så hade man väl kunnat vara lite mer välkomnande och förstående?

Mitt enda tips: Som personal inom sjukvård får du inte ha någon sjukdom eller funktionshinder. Dag 2 blev jag stoppad på väg in till min arbetsplats (jag var arbetsklädd med sjukhusklädsel och satt i rullstol) med motiveringen att jag omöjligt kunde vara anställd som satt i rullstol och varför jag hade (stulit?) arbetskläder. Och så här har det nu fortsatt i tre månader.

Jag gjorde en nedgradering på webbhotellet, till Basic, samt raderade därmed en massa databaser och domännamn. Vilket betyder att jag inte vet hur jag korsanvänt dem genom åren och hur det möjligen påverkar min blogg, dess innehåll eller hur mycket utrymme jag redan använt. Men om bloggen fortlever har jag ännu inte bestämt. I juni är det dags betala webbhotellet.

Åldrandet har börjat göra sig påmint. Mycket händer på ett halvår samtidigt som det kanske till det yttre ändå inte hänt så mycket. Jag är fortfarande mer eller mindre isolerad p.g.a. pandemin som faktiskt fortfarande pågår. Min fjärde spruta fick jag i slutet av september. Tio dagar senare (för att göra en lång och omständlig historia kort) ambulans till sjukhus och tio dagars vistelse där. Proppar i lungorna (lungembolier) där man inte riktigt förstod att jag överlevde. De tolkade det som biverkan av covidvaccination och gjorde anmälan läkemedelsbiverkan (blodproppar verkar hända ganska ofta efter vaccination men det är svårt att bevisa sambandet).

Samtidigt hade jag en blodbrist (järnbrist) och fick 1 dl järn insprutat i blodet och reagerade naturligtvis med en biverkan. Kliande utslag över hela kroppen som höll i sig i sex veckor trots att jag tog dubbel dos antihistamin. Och har man lungemboli ska man äta blodförtunnande tabletter i 6-12 månader, vilket gör att man lätt blöder.

Trots allt detta så återgick jag i november fysiskt till jobbet (med avstånd och munskydd) en dag per vecka. Ett problem har uppstått på jobbet i och med att jag arbetat hemifrån i nästan tre år. Jag har inte längre någon fysisk arbetsplats på jobbet, utan får boka in mig i konferensrum (om det är ledigt) och sitta vid en dator där. Urusel arbetsmiljö då jag behöver stol som går ställa in och höj-och-sänkbart bord. Och från årsskiftet är tanken att jag ska arbeta fysiskt på jobbet två dagar per vecka. Det betyder olika konferensrum beroende på veckodag – om det är ledigt. Men just nu arbetar jag hemifrån igen då jag håller på med bokslut och har deadline. Arbetsmiljön är bättre hemma och jag måste vara säker på att få jobbet gjort. Och med tanke på nya smittspridningen… Folk lever i pandemiförnekelse och skyddar varken sig själva eller andra (riskgrupper).

Men varför inledde jag med åldrandet? Jo, jag är ensam. På riktigt. Jag har bara min gamla ömma moder att prata med, den enda som står mig nära. Kontakt med andra är ytligt och icke-privat. Och jag är isolerad på så många plan (främst fysiskt). Här börjar åldern kännas av. Hur länge jag har ömma modern vet jag inte. Och jag känner mig väldigt utlämnad. Utan förankring. Det blev inte bättre av att jag för två månader sedan låg på sjukhus. Som människor är vi väldigt svaga. Inte bara fysiskt.

Jag tror jag behöver någon som bryr sig.

 

Reservblogg: Nile – bloggare sedan 1999 (waxelk849.blogspot.com)

Tänk, bloggen har funnits i +23 år med tusentals besökare per dag. Men nu… 0. I år har bloggen hittills haft tre besökare.

Det är ganska tråkigt att ha en balkong ovanför ett fik med uteservering och som har fullständiga rättigheter. Från tidig förmiddag till sen natt flödar alkoholen på uteserveringen. De är enormt högljudda och en sak är konstant – det är samma seniorgäng (pensionärer) som super där varje dag. För det första tycker jag att det är märkligt att ett fik med bullar och kakor serverar alkohol. För det andra förstår jag inte varför man fått tillstånd att störa alla boenden som har sina balkonger ovanför uteserveringen. Det går inte vistas på balkongen sommartid och de röker som borstbindare, vilket självklart drar in hos mig om jag öppnar det minsta ut på balkongen. Högljutt och stinkande. Enda gången det lugnar sig är vintertid när uteserveringen inte används. Nattetid kommer ljusskygga människor till uteserveringen som är tom. De pratar. Det stör. Liksom att det då alltid drar in marijuanadoft hos mig. Men de stannar bara minuter per natt innan de drar vidare. Öh… jag föredrar marijuanadoften framför cigarettröken. Marijuana irriterar inte mina luftvägar lika svårt även om marijuana inte luktar särskilt gott. Vilket inte cigarettrök heller gör. Däremot hade jag föredragit cigarrök om det nu ska bolmas under min balkong.

Jag hör allt som sägs nere på uteserveringen. Som sagt så är pensionärerna högljudda (lomhörda?). Dagens konversation:

Äldre farbror: – Vojne, vojne!

Äldre tant: – Vad är det för nåt?

Äldre farbror: – Latin.

Och med det var hon nöjd.

Det var länge sedan jag körde en lista. Den här är en från 2007 men där jag uppdaterat svaren till nutid. Lite händer ju på 15 år.

 

Nämn något som gjorde dig glad igår: Det har jag inte mycket minne av – jag har semester och ägnade gårdagen åt sömn och streaming.

 

Vad gjorde du kl 08 imorse? Tio timmar senare tror jag att det var då jag drack kaffe och åt en ostsmörgås.

 

Vad gjorde du för 15 min sedan? Läste mitt dagboksarkiv för juli 2007 där jag hittade den här listan. Men innan dess skurade jag rent spishällen. Jag är inte totalt onyttig bara för att jag har semester.

 

Det senaste någon sa till dig: I går kväll pratade jag med ömma modern i telefon. Efter det har jag inte yttrat ett ord högt.

 

Vad har du druckit idag? Kaffe,  vatten och Cola.

 

Vad var det senaste du åt? Kasslerpaj som jag gjorde för någon dag sedan och som fick bli måltid för kvällen.

 

Vad var det senaste du köpte? Förvaringslådor i plast och glasburkar för livsmedelsförvaring. Fick hemleverans i går.

 

Godaste glassmaken? Pistage.

 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej, möjligen attraktion, nyfikenhet och… Nej.

 

Sover du tungt? Nix. Jag hör och ser allt även om jag sover. Jag har svåra sömnproblem.

 

Drömmer du mardrömmar? Nej, extremt sällan, jag minns alltid mina drömmar. I typ en timme innan de är borta.

 

Trivs du med ditt jobb? Jag är nöjd med mina arbetsuppgifter även om jag ibland är lite väl överkvalificerad. Men jag är nörd, tar allt seriöst och uträttar efter bästa förmåga. Vilket inte är så betungande med tanke på att man senaste tio åren förstått vad jag gör och börjat betala bra för det.

 

Favoritklädsel? Löst och ledigt eftersom jag får hudsmärtor av beröring. MS-relaterat sedan 1999.

 

Favoritlåt just nu? Låten som vann italienska mello 2020. Diodato – Fai rumore.

 

Vad ser du om du tittar till höger? Min mörklagda hall där elrullstolen står.

 

Vad gör dig glad just nu? Att jag inte kollat jobbmejlen på en och en halv vecka. Försöker hålla mig borta även om det är svårt, men jag kommer ändå bryta min semester om ett par veckor för några dagar innan jag återupptar semestern. Så jobbet får vänta. Jag vet ändå att där är kaos och att jag är eftersökt – som vanligt. Det enda jag väntar på är att någon ringer från jobbet på min privattelefon, för det händer när jag är ledig annars också.

 

Vad ska du göra härnäst? Lite oklart, men jag tror det börjar dra ihop sig för kvällsmedicineringen.

 

Höger- eller vänsterhänt? Främst högerhänt.

 

Humör just nu? Neutralt stämningsläge är en term vi använder inom sjukvården. Ingen häftig sinnesrörelse, varken uppåt eller nedåt. Men lite trött och uttråkad.

 

Favoritgodis? Godis är inte min grej, men måste jag säga något så säger jag skolkritor. Sötlakrits alltså.

 

Kläder just nu? Det är sommar och varmt, inte Teamsmöten med jobbet – så – t-shirt och kalsonger. Minsta möjliga hudberöring.

 

Sommarplaner? Fortsatt coronaisolering så länge som möjligt. Så det blir väl storstädning och balkonghäng varvat med streaming och… blogg?

 

Hur många kuddar sover du med? Fem varav två under mitt huvud. Så jag kan rulla runt bland mjuka kuddar.

 

Spelar du något instrument? Inte de senaste 25 åren. Min motorik är för dålig. Jag testade för 20 år sedan spela på piano men det blir otakt eftersom jag inte kan styra händerna rytmiskt på begäran av hjärnan.

 

Morgon- eller nattmänniska? Nattmänniska men har inga problem gå upp efter fyra timmar. Det är mitt genomsnitt av sömn per natt.

 

Vad är viktigast för dig? Rutin.

 

Är du kittlig? Nej.

 

Snarkar du? Möjligen, men inte så jag väcker mig själv åtminstone.

 

Stjärntecken? Vattuman och en typisk sådan med inslag av Fiskarna som jag gränsar mot.

 

Äckligaste insekten? Insekter är inte äckliga. De kan verka obehagliga.

 

Stökigt eller välstädat? Lagom är bäst.

 

Längtar du mest efter just nu? Önskar och hoppas, för jag vet inte om längtar är en möjlig väg då den är okänd. Men att jag får ett fullgott skydd mot covid-19, inte blir smittad och att kunna komma folk nära.

Egentligen förstår jag inte varför sociala medier fått sådant genomslag. Jag finns på många plattformar, men accepterar egentligen bara Twitter som miniblogg. Att använda Twitter till att länka till nyheter som alla har tillgång till, är det mest hjärndöda jag vet. När det gäller Facebook och Instagram, måste jag säga att det var bättre förr. Algoritmerna och begränsningarna i att själv sortera och rangordna sitt flöde är direkt förkastligt. Och alla reklam. Vartannat inlägg är reklam vilket är overkill.

Så varför självdog bloggosfären? Gamla gardet för 25 år sedan tröttnade? Nytillskotten förstod inte. Influencers satte in dödsstöten med att ha sponsrade inlägg (då försvinner trovärdigheten i en blogg). Och gratistjänsterna försvann, alla bloggportaler. De som finns kvar har märkliga användarvillkor, som att det är kostnadsfritt men att allt som publiceras i en blogg ägs av ägaren till portalen och inte bloggaren. Eller så tar man ut enorma kostnader för att husera en bloggare. Det är billigare att själv använda sig av ett webbhotell och webbadress, men det kräver mycket tekniskt kunnande då webbhotellen inte är särskilt välvilligt inställda till sina kunder. Så det är ganska omöjligt att blogga och kräver ett engagemang som ingen uthärdar när det finns gratistjänster andra sociala medier. Det är faktiskt lite sorgligt. Det känns som om bloggosfären bidrog till mer än soppan av sociala medier. Det var mindre yta, mer innehåll. Substans. Lärdom. Medmänsklighet. Och det var spännande upptäcka nya bloggar med nya personligheter och nya erfarenheter.

Kanske jag ska passa på att blogga så länge domän och webbhotell är betalade? Typ valuta för pengarna?

Eller så lider jag av semesterleda. En av sju veckor avverkade och det är bara streaming, streaming, streaming. Jag har aldrig förstått RuPaul’s Drag Race, men det beror nog mest på att jag aldrig följt det och bara sett glimtar från enstaka avsnitt. Men för att få sammanhang behöver man se ALLT FRÅN BÖRJAN vilket är möjligt via Netflix. I’m hooked.

Förra veckan besökte jag tandläkaren och blev hemskickad direkt då jag saknar immunförsvar och de inte kunde garantera min säkerhet mot smitta. Lösningen är att de skickat remiss till käkkirurgen på sjukhuset för att man där kan hålla allting sterilt och personalen har rätt skyddsutrustning. Frågan är hur jag tar mig till sjukhuset om smittorisken är så stor? Flärdtjänst… chaufförerna som klänger på en och som inte använder någon som helst skyddsutrustning. Men eftersom jag fått en remiss till käkkirurgen så är det vårdgaranti som gäller – 3 månader.

Det är lite tröttsamt att fortfarande vara i karantän hemma. I september förväntas jag vara åter på jobbet vilket är ett krav från arbetsgivaren. Men det är fortfarande pandemi. Alla restriktioner har återinförts på jobbet då smittspridningen covid är utom kontroll. Det gäller att vara fullvaccinerad och då TROR man att det skyddar mot allvarlig sjukdom och död. Jag är inte vaccinerad. Eller. Jag var vaccinerad men har inte fyllt på efter dos 3 då jag inte utvecklar några antikroppar. Därmed är jag utsatt för mycket hög risk för allvarlig sjukdom och död och får inte bli smittad på några villkor. Så… hur länge ska jag behöva vänta på att få ett skydd, eller att pandemin försvinner, eller hur jag ska lösa situationen där jag faktiskt behöver lämna min bostad för arbete och andra ”måsten” som innebär att man inte kan hålla avstånd? Det känns ganska hopplöst att inte få några svar då ingen vet. Jag uppmanas en massa – sjukvården säger att jag måste isolera mig, arbetsgivaren säger att jag inte kan fortsätta arbeta heltid på distans. Hösten är otäck. Och smittspridning kommer bli än värre. Att nya vaccin tas fram betyder inte något för min del eftersom jag inte kan utveckla antikroppar. Hade covid-16 existerat så hade jag hunnit få vaccin och utveckla antikroppar innan min MS-medicinering sattes in. Det är den som gör att jag inte kan utveckla antikroppar och MS-medicinen kan de inte på några villkor ta bort då dödlighet och sjukdom är värre än covid och utan eller med annan MS-medicinering.

Tabletter mot covid är på gång för dem som saknar skydd av vaccinering. Som ska sättas in först när man blivit smittad av covid om inom timmar/dagar. Man TROR att tabletterna kan bromsa covidförloppet.

Det är märkligt att det fortfarande finns så lite data kring covid. Och hur lever alla andra som inte har skydd mot covid? Alla andra med MS… alla som genomgått organtransplantation…? Tydligen får jag inte ställa sådana frågor p.g.a. sekretess även om jag inte pekar ut enskild person.

Eller så tänker jag för mycket.

Måste erkänna att jag blev lite bestört när webbhotellet nu drog några tusen för något jag i praktiken inte använder. Var det så dyrt?! Jo, tydligen. Några domäner finns inte längre, men tydligen har det inte så stor betydelse. Jag kan inte nedgradera webbhotellet då jag redan är på lägsta (billigaste) nivån och koppling till domännamn inte spelar någon roll. Men det var sista gången jag förlängde webbhotellet. Så senast juni 2023 kommer jag att ha raderat alla domäner, alla databaser, precis allt. Jag skriver sällan och vad jag vet så läses jag inte. Kanske ett kvarts sekel med blogg får vara nog. Och nu känner jag mig inte särskilt motiverad att försöka upprätthålla nåt framöver då det finns ett slutdatum.

• 1999-02-14: Lanserade hemsida
• 1999-02-15: Bloggens första inlägg

Det var kul så länge det varade.

Det händer en del när man börjar leta sig utanför hemmet efter +2 år. Två måndagar har jag nu vistats på jobbet, vilket gått… okej. Något arbete får jag inte uträttat. Allt har handlat om att få liv i jobbdatorn som fått ominstalleras efter att ha fallit ur domänen efter så många år. Datorer inaktiveras om man inte varit inloggad på 2-3 månader. Vilket är problematiskt om man som jag har en massa speciallicenser som inte ingår i standardutförandet. Så många timmar med helpdesk som inte riktigt vet eller kan. Än har jag inte fått liv i skrivaren. Eller nätverket till skrivaren. Tydligen har de gjort en uppdatering under mina års frånvaro, och skrivaren fallit ut ut alla nätverk.

I dag fick jag dock sluta tidigt för att ta mig till macken innan rusningstrafik för att få däcken pumpade. Jag hade för mig att det skulle vara tryck på 6 kg, men på macken var de tveksamma och vill sätta maxgräns 3,5 kg. Vilket jag var nöjd med eftersom nuvarande tryck efter tre år (senast de blev pumpade) låg på mellan 1-1,5 kg per däck. Inte konstigt att det gått så trögt rulla fram och att det inte gått att hålla en rak kurs då det ständigt dragit åt sidorna.

Vad mer? Tja. Magnetkameran var ju oförändrad (bra alltså), men tydligen lågt blodvärde där man fortsatt behöver följa upp orsak och åtgärda det.

Nja. Inget har förändrats – jag är fortsatt isolerad i karantän med distansarbete hemifrån. Tills i nästa vecka. Inget har förändrats, jag riskerar väldigt mycket (allt) genom att på måndag återgå fysiskt till jobbet. Det är mer eller mindre på mitt initiativ och endast en dag per vecka under maj.

Problem börjar hopa sig gällande mitt distansarbete. Mitt behörighetskort upphör och jag kan inte längre logga in hemifrån via VPN från torsdag. Nytt kort finns att hämta på jobbet, men jag har ännu inte fått koderna med posten från Telia. Även om jag inte kan hämta ut nya kortet i tid så kan jag ändå inte åka till jobbet för att arbeta där. Samma kort ger mig behörighet ta mig in i alla låsta hissar som jag behöver till rullstolen för att kunna ta mig till mitt arbetsrum. Så trött på byråkrati och brist på tillgänglighet.

Jag har varit och gjort årliga magnetkameran som skulle varit gjord i december förra året. Allt normalt. Eller inte. ”Oförändrat” heter det. Har man MS är inget normalt i hjärnan.

Däremot en lite oroande nyhet. Tydligt har jag ett väldigt lågt blodvärde som behöver följas upp. Det enda jag fått besked om är att det nu var ännu lägre än mitt sedan tidigare redan låga värde. Öh? Har jag haft lågt blodvärde?! Det har ingen sagt något om. Och hur lågt är det nu? Varför kan de inte säga vad värdet visade i konkreta siffror så jag själv hade kunnat värdera om det är oroväckande eller alarmerande? När de tar EKG brukar de kasta över det till mig att själv tolka? Några veckor av ovisshet nu.

Och så detta… till jobbet efter exakt 780 dagar av distansarbete. Även om både distansarbete och karantän kommer att fortsätta.

Sedan kommer jag inte säga eller skriva något mer om följande. En skäggbroder är avliden. Som jag kände. Träffat. Det berörde.

Det som hände under pandemin, var att vi gick från Skype till Teams. Förutom att vi på jobbet också parallellt kör med Zoom och VMR/Cisco. Alltså, jag måste säga att jag skarpt ogillar webbkamera i möten. Dela skrivbord är en sak, men detta att X antal personer rör på sig. Det är så otroligt distraherande. Jag brukar påtala att det är okej ha webbkamera på när vi går in i mötet så man ser tydligt vem som är med. Därefter behöver fokus ligga på dialog och arbete genom dela skrivbord. För det här med rörlig bild är verkligen så upp i ansiktet på en!

Men ingen tycks ta notis av detta med att stänga av kamera. Däremot har jag hört många klaga på hur distraherande det är när andra har kameran på. Så varför inte stänga av sin egen kamera då för att föregå som ett gott exempel? Värst måste vara när alla sitter med avslagen kamera, en går in i mötet med påslagen kamera. Plötsligt har alla aktiverat sina kameror – av sympati?

I-landsproblem. Men det påverkar mig ganska mycket i form av uppmärksamhet.

På tal om möten online via Teams. I förra veckan höll jag två föreläsningar. Grupp 1: Lysande! Grupp 2: Katastrof! Ja, innehållet alltså, det jag berättade om. Tänk så olika två grupper kan tycka när jag ordagrant framför en rutin två gånger. Det som blev lite märkligt är grupp 2 inställning som plötsligt övergick från ”dum rutin” till ”ditt fel” där jag var budbärare. Ett övertramp. Tur jag kan svara för mig och hålla mig lugn när sådana situationer uppstår.

I dag skulle min fars fostermor (min svenska farmor) blivit 116 år. Tänk vad tiden flyger förbi! Minns inte exakt, men tror det var cirka 25-30 år sedan hon dog.

Det har hänt en del sedan i januari. Ändå är allt status quo. Pandemin fortgår och jag har nu suttit i karantän i två år och två dagar. En pandemi som samhället nu valt att ignorera. För min del är jag beordrad att fortsätta hålla mig borta från allt och alla då mina tre vaccinationerna inte haft någon som helt effekt. Jag har inte utvecklat antikroppar då jag står på MS-läkemedel som inte bara sänker mitt immunförsvar till noll, utan också slagit ut effekt av vaccination. Tydligen gäller detta alla typer av vaccinationer – jag utvecklar inget skydd av vacciner.

Ett tag diskuterades att jag skulle byta MS-medicinering tillfälligt, för att under ett halv års tid vaccinera upp mig på nytt och utveckla antikroppar mot covid-19, säsongsinfluensa och lunginflammation, men det blev i slutändan ett avslag. Enda alternativet till annan MS-medicinering för mig är direkt dödlig och man vågar inte chansa. Därför vill man behålla status quo, att jag undviker smitta då jag inte bara tillhör en riskgrupp, utan flera riskgrupper. Det enda läkarprofessionen hoppas på är att pandemin försvinner (inte troligt viruset försvinner åtminstone).

Jag har inget emot att arbeta hemifrån. Två år har inte känts som mer än två månader och det går ingen nöd på mig. Helt isolerad är jag inte socialt sett, och jag har besök i ytterdörren som inte kliver över min tröskel och där vi håller minst två meter. Behöver jag mot all förmodan lämna min bostad så är det inte riskfritt även om jag fortsatt måste ha både visir och munskydd. Så jag får vara tacksam för att jag hittills ändå klarat mig. Men är covid så farligt för mig då? Jo, jag är helt oskyddad av vaccineringarna och saknar immunförsvar även mot den simplaste av förkylningsvirus. Det är väldigt allvarligt.

Och så har vi andra problem i världspolitiken. Jag är inte helt avigt inställd till ett tredje världskrig eller att vi skulle tumma på vår ”neutralitet”. Det är en annan värld och andra förutsättningar nu.

År 24 med blogg. Eller om det ens längre kan kallas för blogg det jag har här. Spillran av en blogg? Nå, men jag har nog slutat vara personlig på nätet. Twitter, där jag skriver mer frekvent än här, är mer med fokus på sånt som jag finner absurt, märkligt eller allmänt konstigt som betraktare. Personlig är jag möjligen på Instagram även om det då mest rör sig om selfies (för att bevisa att jag fortfarande uppfyller kriterierna som en Bearded V rent fysiskt). Facebook är jag väldigt restriktiv med vad jag delar med mig av där – för det är platsen där vänner/släkt också möte mitt mer privata jag. Vissa saker kan jag bara delge vänner/släkt och vissa saker enbart för dem som känner mig även som en annan person. Ja, jag är inte samma person beroende på mitt fokus vem jag riktar mig till.

Och nu har jag en veckas semester eftersom jag som vanligt arbetat dygnet runt över jul och nyår för att få ihop bokslut och deadline. Det klarade jag och fick i torsdag kväll blomsterbud med en bukett tulpaner som tack för insatsen. Jag blev väldigt förvånad över detta. Jag har utfört mitt jobb och gjort precis samma sak jag gjort i 15 år. Men jag gillar tulpaner.

När lärde jag mig att läsa? En fråga jag plötsligt ställde mig i natt när jag inte kunde somna. Det enda jag vet är att det första jag kunde skriva var Hoa-Hoa så fort jag var gammal nog att hålla i en… krita? Det jag också minns var att jag tjatade till mig en sagobok i julklapp som 5-åring. Nu var det bara ett par månader innan min 6-årsdag, men jag har inget direkt minne av att jag bad någon läsa för mig. Även om jag vet att ömma modern brukade läsa ur Kalle Anka åt mig. Så jag tror att jag kunde läsa ganska skapligt (sakta) innan jag började i skolan. I ettan fick man lära sig alfabetet bokstav för bokstav, vilket jag tyckte var ganska långsamt och tjatigt då jag redan kunde det där. Lite otålig var jag också över att så många i klassen fick kämpa med detta vilket drog ner på tempot (som jag tyckte).

På tal om minnen från första klass (1977/1978).

• Detta var på landet och årskurs ett fick inte plats i byns skola då vi var för många klasser och elever. Vi hade bara ett låg- och mellanstadium. Men vi i ettan fick gå i gamla byskolan som låg bredvid kyrkan. På andra sidan motorvägen. Matsalen var på låg- och mellanstadiet, så varje lunch fick vi åka skolbuss tur- och retur. Två klasser, 50 elever, 40 minuter lunch inkl. bussresan.
• På tal om matsalen. Matvakt var tant Agda som såg till att vi åt upp allt, inget fick slängas. När hon medlade i någon konflikt bland elever passade halva matsalen på att springa till soporna för att slänga den lunch vi ansåg vara äcklig. De flesta åt till lunch enbart knäckebröd med smör. Enda gången tant Agda gick med på att vi slängde maten var när vi blev serverade rödbetssoppa med smetana. Men det var inte syrad grädde, inte ens kefir. Det var sur grädde. Och kanske lite väl avancerad maträtt för barn.
• Ibland missade man skolbussen efter lunch då vi aldrig blev inräknande. Då fick man gå tillbaka till byskolan. Det fanns en gångbro över ån på baksidan av skolområdet, därefter fick man korsa en stor parkering vid sporthallen och därifrån gå under motorvägen (gångbana fanns under motorvägen) och sedan var man framme vid byskolan. Låter kanske inte långt, men ett par kilometer. På tal om gångbanan under motorvägen. Inte helt riskfritt att gå där om församlingens diakonissa/distriktssköterska var ute. Hon vågade inte korsa motorvägen mellan samhället och församlingshemmet, så hon brukade ta sin bubbla (Volkswagen) genom gångbanan. Något jag blev påmind av en doktor jag jobbade med 20 år senare. Så här 50 år senare är det fortfarande något som diskuteras.
• Parallellklassen hade två elever som inte var så långa. De fick skolbänkar i helt i trä där man fick kapa av benen till halv längd (liksom stolsbenen som också var i trä). I min klass hade vi en väldigt lång elev som inte kunde sitta vid ordinarie skolbänk, så han fick en kateder.
• Min första skoldag kom lokala tidningen och tog kort på mig, en klasskamrat och våra mammor. Jag minns inte detta, men har tidningsurklippet. Jag var ovanligt lång för min ålder – dubbelt så lång som min klasskamrat som var ganska kort för sin ålder. Vi ser väldigt omaka ut på fotot.
• Som sagt, en gammal byskola. Utedassen hade förfallit och det var toaletter inne. I kapprummet/entrén. Sådana där med fristående halva väggar. Inte särskilt mysigt, om man säger så.
• Men det jag kom på i natt när jag inte kunde somna, var talpedagogen. Alla barn skulle en och en träffa talpedagog som pratade rikssvenska. Vi skulle säga efter henne och hon var mäkta irriterad på vår skånska, som dessutom var lantlig och ibland gammelskånska. Men det ledde aldrig till något. För lite och för sent. Vi var redan språkligt förstörda allihop.

…månader senare återvänder jag till min döda blogg. Känns så. Det jag saknar är något annat nätrelaterat som hade kunnat engagera lika mycket som bloggen under sina glansdagar för 20 år sedan. Men jag gillar inte sociala medier, influencers, reklam eller poddar. Kanske något av det hade varit kreativt, men jag känner inte att jag har något att tillföra. Ändå saknar jag bloggosfären. Kanske för att det kändes intimt och ärligt, var givande och stimulerande. Det har uppstått ett tomrum hos mig sedan bloggandet blev… till intet. Ett tomrum som jag i tio år försökt hitta något likvärdigt att fylla med. Jag är textbaserad mer än bild, video och ljud. Och texter verkar vara väldigt ute. Förmodligen kräver en text mer mental närvaro än vid bild, video och ljud. Folk är ute efter omedelbar stimuli utan egen eftertanke. Utvecklingen är en besvikelse. Det var bättre förr och det kan jag säga utan ironi.

Tröttnade efter år på min bärbara dator, som tog evigheter att först starta och sedan tog lika lång tid för att få igång ett program. Det svåra har varit finna en ny dator som har uttag för två externa skärmar samt uttag för nätverkskabel. Det blev en minidator från HP. Det jag fick kompromissa om var storleken på hårddisken. Trist. Men jag har nu en supersnabb dator och det är roligt att använda den.

Jag har insett att bärbara datorer inte är något för mig. För liten skärm. Och jag springer aldrig runt med en dator (räcker med smartphone på språng). Den bärbara från jobbet ska också bytas ut till en minidator som jag ska ha stationerad hemma. På jobbet har jag också en minidator. Så snart är jag användare utav tre olika minidatorer från HP.

En gång i tiden fanns jag i ett sammanhang. Med en egen identitet i en gemenskap. Dessa grupperingar har skiftat över tid, men har en sak gemensamt. De försvann efter en tid spårlöst. Då har jag funnits kvar i andra grupperingar, så jag har mest noterat samtidigt som jag lagt fokus annorstädes.

Men det börjar bli färre sammanhang och grupperingar. Om det beror på ålder, andras ändrade engagemang eller på pandemi, vet jag inte. Det som stör mig mest är att när jag blir medvetet osynliggjord och ignorerad. Så. Det är just nu väldigt… övergivet och tyst.

Med en käftsmäll är man åter i tjänst efter semestern. Sedan en hel vecka. Och fortfarande på distans, nu fjärde terminen.

Tröttsamt att alltid skriva att jag har mycket på jobbet, men så har det alltid varit. Extremt mycket. Igen förs diskussionen att någon mer än jag måste kunna mina uppgifter då jag flyger solo. Det svåra är att finns någon som är villig, men nu tror vi oss ha hittat en. Svårt bara att lära upp någon när man inte är på jobbet. Även om jag hade varit där, hade det varit svårt. Vi har inte nära till varandra och uppkörning innebär förmodligen att man fysiskt måste jobba nära varandra. I typ ett år på heltid. Så omständigt är det.

Tydligen är det extremt just nu på jobbet från alla håll där man kommit på att man behöver information för delårsrapport. Och endast jag kan få fram korrekta uppgifter. Statistik. Alla vill ha akut uttag av statistik av mig just nu. Problemet är att det är svårt få fram och att det tar ganska många veckor. Jag har fått släppa alla mina ordinarie uppgifter. Mejl hinner jag inte svara på (två veckor får man vänta). Jag har redan sett klagomål på att jag inte är tillgänglig via telefon dygnets alla timmar. Jag orkar inte bry mig om obefogad kritik. För jag är alltid tillgänglig på telefon. Under arbetstid. Min arbetstid. Under semestern fick jag dessutom övertid +50 timmar. Så oavsett om man kommer i kontakt med mig eller ej, så jobbar jag mer än vad som rimligtvis kan krävas av mig. Så har jag inte gjort något (än), så beror det på att JAG HINNER INTE MED!

Så vi har nu i Sverige gjort en tv-serie om Hjerson. Jo, jag kände till denna karaktär, skapad av Agatha Christie, sedan tidigare. Det finns ingen berättelse om Hjerson skriven av Agatha, så leta inte.

Poirot har en väninna, Ariadne Oliver, som är deckarförfattare. Hon är med i flera böcker och berättar om sin karaktär Sven Hjerson, som hon tycker innerligt illa om. Han råkade bli en försäljningssuccé, varför hon fortsatte skriva nya böcker om honom. Och hon beskriver honom ganska ingående som en asexuell finsk man i 60-årsåldern. Dessutom blir Hjerson en teateruppsättning. Poirot gick i pausen. Om han läste böckerna är tveksamt. Han tyckte det var alltför banalt och stimulerade inte hans grå hjärnceller.

Kring detta har nu C More gjort en tv-serie. Jag vet inte vad jag ska tycka. Mina små grå känner sig inte aktiverade. Främst för att jag ogillar serier på svenska språket (märkligt teateruttal, låter inte som normalt tilltal).

Två semesterdagar återstår innan sommaren läggs till handlingarna som om den aldrig inträffat. Men jag har redan schemalagt nästa sommar vad gäller semester. Det gäller att vara ute i god tid. Nej, kanske inte. Jag schemalägger mig själv för nästkommande kalenderår under sommartid. Jag känner till mina deadlines och när jag kan ta ut den obligatoriska semestern.

2022 är ett år utan helgdagar. De finns där, men infaller oftast en lördag eller söndag. Alltså blir det extra många arbetsdagar vilket staten älskar. Arbetsgivaren också. Och jag som är ledig en dag per vecka – självklart infaller helgdagar (de få som finns måndag-fredag) när jag är ledig enligt schema. De enda extra fridagarna jag får nästa år, är Annandag påsk, Kristi Himmelsfärdsdag och Annandag jul. Jo, nationaldagen också. Som infaller på icke-helgdagen annandag pingst.

Tanken slår mig ständigt. Det är dumt. Det är dumt att ta av sig glasögonen och lägga dem bredvid sig i soffan. Ändå gör jag det ständigt och jämt. Det har aldrig legat för mig att sätta dem upp på hjässan. De har en tendens att då glida bakåt – antingen landar de på ryggen, eller så åker de över soffkanten och landar på golvet. Naturligtvis borde jag, när jag tar av mig glasögonen, böjar mig lite lätt framåt och lägga dem på ett bord. Men nej, det gör jag aldrig. De hamnar bredvid mig i soffan.

1989 skaffade jag mina första glasögon som 19-åring då jag upptäckte hur närsynt jag var när jag åter satte mig i skolbänken längst bak i salen på Komvux. Min syn har försämrats rejält över tid och jag är nu helt beroende av glasögon. Egentligen hade jag behövt dem även när jag står i duschen, men där går väl min gräns. Annars är största problemet åldern. Jag har fått skaffa progressiva glasögon sedan några år tillbaka. Ändå måste jag ta av mig glasögonen om jag ska läsa en tidning, en bok eller – värst av allt – titta i min smartphone. Trots progressiva glasögon.

Och jag lägger alltså mina glasögon på ledig sittplats bredvid mig i soffan. Att jag vågar? Äh, det måste vara lättja och förnekelse i kombination som gör att jag inget lärt mig av mina misstag. Eller mer specifikt – ett misstag jag gjorde redan 1989 med mina nya glasögon. Jag tog av mig dem och la dem bredvid mig i soffan. I nästa sekund kastade jag upp ett ben i soffan och mosade mina glasögon med min häl. Nej, mosa var väl fel ord. Jag knockade ut glasen ur glasögonen. Allt sedan denna incident har jag varit orolig för att reprisera klantigheten. Men om jag lärt mig något? Nej. Jag fortsätter lägga mina glasögon i soffan av alla platser. Denna ovana lär jag aldrig bli av med. Och jag är alltid orolig. Tydligen inte tillräckligt för att bryta ovanan.

Semestern är bruten. Helt enligt planerna ska jag arbeta i en vecka innan jag återupptar semestern.

Familjehemligheter. Som inte ens jag känner till, men som får mig att fundera väldigt mycket. Kanske det är slumpen, men när man hör om alla mordbränder och hur jag kan göra en koppling till familjen och de bränder som grasserade för 20-30 år sedan. Det känns som en repris och nu involverar det min generation. Obehagligt misstänka samband när man inte ens vet vad det handlade om då som nu. Kanske jag ser samband och kopplingar för inga finns?

En av dem nu drabbade var min bästa kompis i grundskolan och som jag inte haft kontakt med sedan skolavslutningen i 9:an. Ändå lider jag med honom och det han förlorat i branden.

Det är så märkligt. Att jag har koll på vad som händer i mitt gamla liv. Distansen ger lite av ett fågelperspektiv. Trots att jag inte har kontakt med mitt gamla liv, så har det en förmåga att komma till mig utan att jag själv aktivt behöver göra nåt.

Det är lite märkligt att vara en kvarleva från bloggosfärens urtid på 90-talet. Vad hände med bloggandet generellt sett? Förekommer bloggar? Läses de? En snabb sökning på nätet beskriver väldigt nischade bloggar som inte är särskilt personliga. Temabloggar. Som har reklam och sponsorer. Tack, men jag står över. Däremot så saknar jag skrivandet lika mycket som läsarna. Läsare jag egentligen inte sett röken av de senaste 15 åren. Det var mycket läsarna som sporrade mig att prestera, att skriva, att tänka till, formulera mig. Så uppfattade jag det aldrig när det begav sig. Då såg jag det som terapi och sysselsättning när jag inte kunde göra så mycket som nydiagnostiserad i MS. Och jag fann ett liv bortom MS. Jag hade 1999 egentligen redan gett upp, såg mig som ett kolli. Det ändrades med alla kontakter och möten jag fick med andra i landet via min och andras bloggar. När bloggosfären tynade bort, eller övergick att bli något annat än personliga dagböcker, så föll jag tillbaka till det värsta tänkbara – att bli min MS och ett kolli. Det enda som håller mig på benen (mer eller mindre) är jobbet. Samtidigt som bloggarna försvann så blev det också socialt väldigt tomt. Tills skäggklubben kom in i mitt liv. Men där haltar det också nu, främst på grund av att jag blivit fysiskt mycket mer förhindrad att förflytta mig i samhället p.g.a. MS. Då tar jag inte en pågående pandemi i beaktande.

Jag saknar det där med att skriva fritt och obegränsat. Det känns meningslöst att göra det i en blogg. Jag har andra sociala kanaler online, men där är det så styrt vad och hur mycket man kan skriva. Jag känner mig lite bakbunden. Jag har ingen plattform. Jag saknar uppriktiga diskussioner om högt och lågt. Sånt som engagerar mig.

+22 år med blogg får ändå ses som en prestation. Synd att den inget betyder. Längre. För någon. Eller mig.

Smått schizofren efter att besöksstatistiken skjutit i höjden med 7000 %, men det är väl nån robot. Men besökarna på LinkedIn ger mig också hjärtklappning. Frekventa besökare är tydligen läkare jag jobbar med. Vad vill de? Jag har inga följare och följer inga.

Semestern rullar på. Andra veckan avklarad. Har haft en bra dag i dag, för första gången på ett par månader. Jag har inget sagt till någon då det blir missriktad välmening som bara ger mig ångest. Ångesten är där ändå, behöver inte spä på den. I ett par månader har jag haft bröstsmärta. Förmodligen deltamuskeln. Och yrseln gör att jag knappt kan resa mig, stå eller gå. I veckan stöp jag och hamnade på golvet och kunde sedan inte ta mig upp utan lång kampvilja.

Jag vet inte vad det är. Var på jobbet och tog EKG och blodtryck, men det är inte hjärtat åtminstone (utifrån dessa begränsade undersökningar). Så det är väl det gamla vanliga. MS-symtom. Panikångest. Inaktivitet på grund av inaktivitet. Och kanske medicinering. Jag har nu slutat med modafinil (mot MS-trötthet) efter 20 år som jag är en triggar panikångest och yrsel. Det känns bättre att inte ha denna typ av centralstimulerande. Bättre balans, mindre ångest. Och färre sinnesintryck. Modafinil gör att jag inte kan sortera eller stänga ute intryck.

Fem veckor kvar av semestern. Jag har jobbat några nödvändiga timmar, men allt ovan har gjort det svårt. Det är konstigt att jag måste vara tillgänglig under semester, men samtidigt kan ingen mitt jobb, jag kan egentligen inte vara ledig, och det som jag inte gör samlas på hög. Av egoistiska skäl utför jag helst mitt jobb löpande för att vara i fas. Däremot uppskattar jag inte att behöva vara tillgänglig för andra. Det är semester. Men villkoret för semester är att vara tillgänglig. Vilket går emot allting. Jag är inte bekväm med detta.

Semestern är inledd. Sju veckor av inaktivitet. Jag är verkligen inte skapt för att vara ledig. En ledig helg tär på mig. En ledig långhelg ger panikkänslor och frustration. Semester… gör mig arg.

Jag har själv valt sju veckor eftersom jag försöker utnyttja majoriteten av årets semesterdagar. Dagarna måste tas ut. Och jag kan aldrig ta strödagar övrig tid på året. Utan ersättare hopar sig jobbet. Ersättare har jag inte haft på många år. En gång i tiden kom sommarvikarier, men någon sådan kan jag inte påminna mig ha haft senaste 29 åren. De finns, men aldrig något jag blir tilldelad.

Så vad händer med arbetsbördan under min semester? Tro inte att sommar innebär ett mindre inflöde. Enda skillnaden är att inga möten hålls. Och jag fuskar under semester. Jag har några strödagar av arbete för att hålla mig flytande tills jag är tillbaka ”på riktigt”. Uppstår kris under min semester måste jag vara tillgänglig och därför har jag lovat att regelbundet kolla min jobbmejl. Enligt regelverk arbetar jag i offentlig förvaltning och då måste mejl läsas konstant om man inte under ledighet delegerar postlådan till någon annan som får sköta bevakningen. Vilket är omöjligt då ingen kan ta ställning till innehållet då ingen förstår eller kan utföra mitt jobb.

Planerna för min semesterlediga tid? Jag vet inte. Jag är rädd för att bli sittandes framför teven då jag inte har några mål. Jag är fortfarande isolerad på grund av pandemin. Jag kan fysiskt inte göra så mycket trots att jag behöver vara aktiv. Uteliv utan pandemin hade inte bidragit med något då jag ute behöver rullstol vilket gör att man är fysiskt inaktiv. Det jag försöker göra är att gå mycket fram och tillbaka inomhus. Det kommer naturligt när man arbetar på distans. Man känner när det är dags resa på sig och gå lite. Men med semester är det lätt glömma tiden i soffan om man börjar med seriemaraton på någon streamingtjänst.

Semester oroar mig. Främst ur perspektivet ”vad händer med min hälsa”? Den är ganska usel som den är.

Märklig känsla att efter 455 dagar återvända till sitt arbetsrum. Det var bara tillfälligt, jag distansarbetar fortfarande och råkade bara ha vägarna förbi så att säga. I ett år och tre månader har arbetsrummet stått orört. Mitt besök resulterade i att jag fick slänga mina tre krukväxter som ingen hade förbarmat sig över. Det är jag lite besviken över.

Jag fick också i dag veta orsaken till varför en arbetskamrat dog för ett år sedan. För mig var det viktigt att få veta för att kunna få ett avslut. Har man jobbat ihop och känt varandra i 20 år, och ingen vill berätta, så skapar det känsla av förvirring med orden hur och varför som bara hänger löst i luften. Lättare att förstå och acceptera när orsaken är känd. Även om det är tragiskt och hemskt, så kompletterar det bilden och storyn får ett avslut om jag drar parallellen med en tv-serie. Följer man en serie under flera år så vill man inte känna att det finns något obesvarat. Jag förstår. Jag har något att förhålla mig till. Något jag kan bearbeta.

Webbhotellet såldes och jag fördes över dit automatiskt med motiveringen att det inte förändrar något för mig som kund.

Därför är det konstigt att jag får betala för fyra konton istället för ett som tidigare. Blir dyrt. Plötsligt får jag betala per domän trots att jag betalar för det hos extern försäljare av domännamn. Jag har inte fyra webbhotell men de tar betalt så. Tror jag har sju domännamn men tre av dem är gratis enligt webbhotellet. Så. Märkligt. Och ologiskt.

En av domänerna slutar jag nu ha parkerad på webbhotellet. Domännamnet är i min ägo ytterligare 1,5 år, sedan låter jag det försvinna.

Självklart såg jag Buffy the Vampire Slayer för 25 år sedan! Eller…?

Jo, något enstaka avsnitt och jag fick inte mycket sammanhang i det. Särskilt bra… nä. Vampyrer är inte riktigt min grej. Inte zombier heller. Trots idoga försök är detta inget framgångskoncept hos mig som tv-tittare. Förutom när det kommer till Supernatural (jag blev ett fan först när de drog in änglar i handlingen) som till viss del påminner om Buffy.

I ett avsnitt av Muren sa en tävlande att hon hade sett om Buffy nu och att kvaliteten inte gått förlorad trots åren. Därför bestämde jag mig för att ge serien en chans och se den från början hur plågsamt det än skulle bli att genomlida säsong 1. Jag brukar ge upp serier innan jag sett första säsongens sista avsnitt. Nästan utan undantag är säsong 1 alltid dåliga när de ska etablera karaktärer och en storyline.

Jag är efter en vecka i slutet av säsong 3. Från säsong 4 kan jag parallellt med varje avsnitt också följa Angel. Också en serie jag sett enstaka avsnitt av och inte nappat. Men Buffy säsong 1 var verkligen dålig, kändes tillgjord och ansträngd vad gäller manus, handling och vampyrer. Ganska snabbt fick man ändå in andra väsen att slakta än vampyrer och man styrde upp lite så de endimensionella vampyrerna fick personligheter. Först från avsnitt 3-4 i säsong 2 fann man formen och drivet för handlingen. Den röda tråden blev nu också tydligare även om avsnitten generellt sett är fristående.

Dippen verkar vara säsongernas första avsnitt med en deppig Buffy som är väldigt irriterande och inte verkar logisk för karaktären.

Men jag är fast i tonårsdramat som är ganska tidlöst och inte skriker millennium eller 90-tal. Effekterna är hyfsade även om sminkningen inte är lysande. Serien håller trots 25 år har gått. Det är karaktärernas utveckling som är behållningen.

Det enda jag stör mig på är att frisyrerna och hårfärgerna ständigt ändras. Oz (Seth Green) har på 1,5 säsong haft mörkrött hår. Och mellanrött. Och rödblont. Och blont. Och mörkbrunt. Och svart. Buffy har haft sex nyanser av blont samt minst lika många frisyrer med och utan lugg. Fascinerande.

Arbetsveckan har varit bekymmersam. En hel vecka där jag inte gjort någonting. Mer än att öppna Outlook. Jag hann inte mer än det. Och blev inte ens klar med att avsluta den uppgiften.

Kanske jag har mig själv att skylla. Jag behöver inte ens ställa det som en fråga, det är ett konstaterande. För i slutet av maj ska mejlen flytta över till serverhall Microsoft från lokal förvaring hos arbetsgivaren. ”Användaren behöver inget göra och kommer inget märka” ser jag som en lögn då vi i dag har obegränsad lagring men kommer bli kraftigt begränsat om några veckor.

Jag har inte kastat ett mejl sedan vi införde Outlook årsskiftet 2013/2014. Så jag kommer att få ett problem. Jag kommer inte att kunna skicka eller ta emot jobbmejl om några veckor då jag överskridit mängden.

Så nu sorterar jag. De vill att jag gallrar, men det kan jag inte. Jag behöver alla mina mejl. Före Outlook hade vi Lotus. De mejlen har jag också sparat (som pdf) och jag får gå tillbaka till dem när någon frågar efter något som någon diskuterade 2006. Det händer oftare än man kan tro. I och för sig minns jag allt jag läst eller hört, men ingen tror mig förrän jag tar fram det svart på vitt.

Så den här veckan har jag inventerat och sorterar. Just nu konverterar jag. Till pdf och sparar alla bilagor separat. Det tar enormt mycket tid. Och konverteringen fungerar bara om jag inte samtidigt har något annat Office-program igång. Och det går bara konvertera 200 mejl åt gången. Därefter måste jag stänga och starta om Outlook. Annars kraschar Outlook. Och är det mer än 200 mejl åt gången så hittas inte resterande mejl som då inte blir konverterade.

Jag önskar de kunde gett mig dispens från begränsning av postlådan. Då har jag ändå utökad behörighet och dubbelt så stor postlåda som normalanvändaren, men vad hjälper det mig?

Vilket meningslöst jobb. Som blivit nödvändigt bara för att jag får så mycket frågor än i dag kring historiska data.

Varje år den 1 maj återkommer jag till två saker i bloggen som tydligen är ett trauma jag bär med mig även om det bara är minnen. Det är min fars födelsedag och han skulle blivit 82 år i dag. Och i dag är det 33 år sedan mormor dog hemma vid vårt middagsbord när vi firade fars födelsedag. Tanken var att hon efteråt skulle åkt vidare till sin äldste son för att fira hans födelsedag som också infaller i dag. Han (min morbror) fyller 85 år i dag.

Jag tänker ibland, särskilt den 1 maj, på ovan. Varför det traumatiserar? Om jag hade något svar hade jag aldrig återkommit till det i bloggen. Det är människor i min närhet som inte längre är närvarande. Det handlar inte om saknad på det där sörjande viset. Jag tror det handlar om erfarenheter. Om händelser jag önskar hade varit annorlunda. Samtidigt är jag själv nu lite äldre och låter mig inte påverkas så mycket av sånt jag inte kan ändra eller påverka. Jag konstaterar bara att händelser har låtit sig påverka mig genom åren, men att den enda som nu kan påverka det som varit är hur jag själv bearbetar det. Och det är bearbetat, men minnen och känslor påminner mig detta datum om hur det en gång i tiden påverkat mig mer på djupet. Det kommer till ytan som minnen men påverkar mig inte mer än så. Jag har distans och kan stå utanför mig själv. Det är mina minnen av tidigare reaktioner som surrar. Som att se en repris på tv. Man fastnar framför den trots att den inte längre berör. Men man minns hur man kände första gången.

I går råkade jag hitta bilden ovan på min far där han är mer än 30 år yngre än vad jag i dag är. Från en tid då jag inget vet om min far. Ingen vet vad han gjorde mellan lumpen och då jag 12 år senare föddes. Såna frågor poppar också upp emellanåt. Vem var han?

En sak har jag förundrats över i typ 30 år. Vad är det med året 1984 som gör att det ständigt återkommer i diskussioner, minnen, musik, tv, film och mode? Varför så specifikt 1984?

Där var en boom 1984 vad gäller musik och film. Vi som då var i tonåren, befinner oss nu i medelåldern och däröver. Klart vi är nostalgiska och nu återknyter till det när vi bestämmer det kulturella innehållet. Men 1984 har alltid varit på tapeten.

Det är ingen idé att rada upp exempel på vad jag menar. Men storfilmer, riktiga blockbusters, avlöste varandra på biograferna. Vi matades med pophits och pudelrock. Syntare och hårdrockare var de två läger man kunde tillhöra och punken var nu död. Kläderna var mycket tyg och vadd, frisyrerna hårresande tills det var för långt och inget skum, gel eller spray kunde göra något och då fick man permanenta håret istället. Färgerna var många och starka. Grundfärger med lite inslag av pastell.

För den som inte var närvarande 1984 (sorry) kanske sett senare års Stranger Things (som börjar närma sig 1984, men mycket känns igen) och American Horror Story: 1984 (säsong 9). Särskilt sistnämnda är ett perfekt exempel på vad 1984 innebar av musik.

Jag kommer ständigt tillbaka till kärnfrågan. Vad är det med 1984? Varför står just detta år ut så mycket att det rotat sig fast i så mångas medvetande och betyder samma sak för alla? Hur kan vi alla ha samma preferenser och minnen?

Det fanns en känsla. Inte som en efterkonstruktion, utan något jag kände under 1984. Glädje, lycka, eufori? Att det var något speciellt under året var något jag var medveten om. Det hände så mycket. Men var det bara kulturellt? Det jag i dag funderar på är om det inte var någon form av lättnad också som drog fram? Efter vad vet jag inte, men som 14-åring var inte bara mina jämnåriga uppspelta (eller hur jag ska beskriva det) utan vuxenvärlden kändes också mer positiv och tillgänglig. Som om ett mörker dragit förbi.

Jag förstår inte 1984. Men det var ett bra år. På så många sätt.

Fyra tweet fastnade jag i där jag ifrågasätter hur jag egentligen tänker och reagerar.

Jag behöver en psykoanalys, men nu säger de att det saknar vetenskapligt stöd och är blaj. Så jag får väl inget svar på om jag är svårt avvikande från normen. Men en norm är väl inte heller något som går avgöra gränsdragning för.

I går slutade jag medicinera mot MS-tröttheten efter fem år av en daglig dopningstablett. Det jag upptäckte var att man ändrat bipacksedeln efter flera år utan att upplysa mig som användare. Plötsligt förstår jag min doktors missnöje när jag sa att jag medicinerade konstant. Men han sa aldrig nåt i december när han såg så upprörd ut. Jag tyckte bara att han reagerade så besynnerligt.

Medicinen har jag använt i 20 år. Jag har tagit den vid behov och väldigt sporadiskt. För mig gjorde det underverk bortsett från att ryckigheten gjorde att jag pendlade för mycket i oönskad vakenhet och total utslagning och inaktivitet. Där upplystes jag om att ”vid behov” inte var syftet och att regelbunden och daglig användning ger stabilitet där man drar ner på MS-tröttheten, orkar tänka och vara vaken, men också sova nattetid. Och det visade sig stämma.

Av en händelse läste jag nu Fass och upptäcker att man tagit bort varningen ”risk för anorexi” men lagt till att medicinen är beroendeframkallande vid användning som inte är vid behovsanvändning. ¿Que?

Så varför bryr jag mig och varför slutade jag nu så tvärt? Jo, det finns en risk och misstanke – från min sida – att märkliga symtom jag haft senaste åren, kan bero på medicineringen. Centralstimulerande läkemedel har en förmåga ge märkliga effekter som kan upplevas som skrämmande då det påverkar varseblivning. Så jag testar och ser om det blir annorlunda, kanske rent av bättre.

Dag 2 utan medicinering och en effekt jag nu råkat ut för (som inte är positiv), är att jag inte har något mot MS-tröttheten. Total utmattning. Slocknar och sover stenhårt där jag borde uthärda till sänggående. En gubbvila på 20 minuter tycker jag är skönt, inte säkert jag sover men vilar. Nu… i dag… alltså… Två timmar djupsömn en sen eftermiddag är inte idealiskt. Och där det var svårt att vakna och orientera sig (till tid, rum och person). Den tröttheten och den makt tröttheten tar, gör mig mest ledsen. För det är något som påminner mig om att jag har MS och att den stjäl energi, ork och tid. Men kanske det blir lite bättre när effekten försvunnit helt av medicineringen. Det är när jag slutar medicinera som jag de första dagarna kraschar i tröttheten.

När jag ändå slutade med ovan medicinering passade jag på att även sluta med nässprej mot min kroniska snuva (allergi). Efter ett års daglig användning. Tydligen innehåller den kortison. Men ömma modern har upptäckt något som läkarna inte riktigt tror på. Att kortison påverkar synen. Jag har fått mycket problem med synen. Så jag testar och ser om det gör någon skillnad.

Jag har mig själv som försöksperson. Det enda jag vet, även om jag inte vet om jag reagerat negativt av ovan medicinering, är att jag generellt sett reagerar negativt på alla former av mediciner. Till slut vet man inte vilken medicin som har vilken negativ effekt, men jag får ständigt väga fördelar mot nackdelar. Och testa mig fram. Det är svårt finna en balans. De flesta kan ta alla former av läkemedel och har enbart avsedd effekt utan problem. Där har jag aldrig varit.

Dag 400 i isolering är inget jag är särskilt förvånad över. Är det pandemi så är det pandemi!

Däremot var dagens enkätsvar lite förvånande. De som bidrar mest till smittspridningen och skiter i alla andra då deras rörelsefrihet är viktigast. Jo, jag har hela tiden blängt surt på 90-talisterna, men att det var tjejerna?! Hälften av dem är egotrippade och arroganta smittspridare. Deras föräldrar får ta på sig den skulden då de fatalt, bokstavligen/indirekt, misslyckats med uppfostran. Det är min generation som misslyckats. Jo, jag blir upprörd.

Möjligen kommer lättnader framöver i restriktioner men det beror på så mycket som förutsätter data vi inte ännu har. Helt borttagna restriktioner… jag som är realist mer än optimist, skulle säga tre år. Kanske nästa sommar.

Mitt fokus i den här pandemin ligger inte så mycket på mig själv och vad jag själv får offra. Däremot är jag oroad över mitt jobb. Nej, inte min anställning. Sjukvården generellt sett. Utmattad personal som inte kan ersättas med ny i samma takt, och med den erfarenheten, som de faller ifrån. Folk säger upp sig, blir sjukskrivna och så vidare. Och så länge pandemin fortlöper så backas annan vård och vårdskulden behöver tas igen. Under tiden vården står på paus, ökar den också. Vårdgaranti tre månader är i vissa fall redan uppe i 3-4….år! Vilken personal får när i tid ta hand om detta? Och hur betar man av ett berg med befintliga resurser även om alla var friska och pigga utan en pågående pandemi? Vi har själva försatt oss i denna situation vad gäller organisation och politisk styrning med krav om besparingar år efter år? Vi har inte ens måluppfyllelse ett nollresultat. Offentlig vård ska inte gå med vinst (det är inte mitt ställningstagande, det är så lagen är utformad mot bakgrund av att vård helt finansieras av skattemedel). Sparkraven varje år som funnits sedan jag började för 30 år sedan, säger att man ska spara årligen men också utföra mer vård. Och till det hålla vårdgarantin. Haltande logik men verkligheten vi lever efter.

Så jag är bekymrad för sjukvården under pandemin, men än mer efter pandemin. Och har sjukvården hunnit återhämta sig när nästa pandemi inträffar?

Pandemier beror på ett par saker. Ökad folkmängd, trångboddhet, större rörlighet i form av resande, natur som skövlas så att vilddjur kommer närmre människor. Därför är det anmärkningsvärt att vi fortsätter boka resor till andra länder och att det är största målet folk har. Utlandsresor. Som bidrar till globala pandemier. Övriga orsaker till virusutbrott kommer ändå fortgå om vi i ekvationen tar bort resandet. Men då blir det lokala utbrott som man kanske kan kväva i sin linda innan det blir globalt. Vi har ju nu sett vad det ställer till med.

Känns väl sådär. Varför lägger jag mig i? Varför yttrar jag mig? Uppstod en lite konflikt mellan två personer vid ett möte där en sa vitt, den andre svart. Efter ett tag (minst en kvart) utan att någon av de andra deltagarna yttrade sig, var jag tvungen säga grått. Bokstavligen. Jag tyckte det var en gråzon och att man inte kunde säga det ena eller det andra så kategoriskt utan att efterforska vad som var det lämpligaste i ett specifikt fall. Teorier kan man diskutera till leda, men som sagt är inte allt svart eller vitt. Så vem ska göra efterforskningar och dra slutsatser att presentera vid nästa möte? Vem är minst partisk och förstår frågeställningarna? Retorisk fråga – klart det är jag. Samtidigt får jag ständigt höra att om något ska utredas, så är jag bäst lämpad. För att jag är så nördig och borrar in på djupet i allt som ingen annan ens skulle veta i vilken ända de skulle börja. Det är svårt att ta det som en komplimang att man är noggrann. Om det är vad som menas med att vara nördig.

Trots att jag kan uppfattas som en medlare i en konflikt, så har jag starka åsikter och kan inte vara tyst. Inte ens där jag saknar kännedom kring det jag lägger näsan i blöt för. I min värld finns inte obestridliga fakta utan att en bakomliggande tes prövas som kan komma en sanning på spåren. Och oavsett vad man kommer fram till så finns ett bäst före-datum då en omvärdering behöver göras om ny information tillkommer. ”Men du sa ju” funkar inte på mig. Det jag sa då gäller kanske inte nu. För allt är en gråzon. En zon jag ofta vistas i.

Jag känner mig mest matt. Orkar inte drama. Var väl mest därför jag klev in en konflikt jag inte var involverad i från början. Men den hetsiga diskussionen la sig efter min inblandning och mötet kunde fortsätta.

Plötsligt går dagarna så där fort igen. Precis som för ett år sedan. Sommarsemestern är snart här och pandemins konsekvenser för jobbet gör att jag drunknar i akutuppdrag.

Fortfarande är jag inte helt på det klara vad som händer och sker på jobbet. Egentligen. De knapphändiga rapporter jag får har så stora luckor att jag inte kan föreställa mig vad det är jag missar. Det enda jag vet är att det är kris och har så varit nu i fjorton månader. Överskott patienter, underskott personal, trolla med knäna? Skutan går inte framåt, den tar in vatten – frågan är om den kan hålla sig flytande fram till hamn eller om den är sjunkande, om det går långsamt eller snabbt. Jo, jag tänker i sådana här metaforer.

Jag verkar ha ett vattentema. Drunkna. Sjunka. Båt och hamn. Kanske jag börjar bli göteborgare…?

I vilket fall som helst tänker jag mycket på hur det är på jobbet eftersom ingen hör av sig. Inte från kollegor åtminstone. Jag har mycket videomöten, många telefonsamtal och mejl. Men inte med kollegorna, dem jag faktiskt gör mest för. Det ÄR konstigt. Det är nästan förolämpande. Arbetsrelationen är att de kontaktar mig. Min funktion är att vara rådgivande (utbilda/handleda), men det är på deras initiativ. Inte mitt. Jag har inget att förmedla annat än om jag får en frågeställning. Tystnaden känns olustig för jag tror inte behovet försvunnit, utan distanseringen gör att man inte längre… vågar? Har man varken sett eller kommunicerat med mig på över ett år blir relationerna alienerade. En möjlig förklaring jag fått till mig är att jag har lättare för att använda tekniska hjälpmedel och att ingen förstår Skype. Öh? Mejl och telefon då? Nej, jag köper det inte. Jag har fiskat (åh, vattentema) och tagit kontakt vid något tillfälle. Men når inte riktigt fram. Något har förändrats, men jag förstår inte vad.

Vad blogg egentligen innebär för mig vet jag inte. Det är en text jag baserar på en tanke jag fått och vill utveckla. Därför är det ingen dagbok. När jag utvecklar min tanke genom text har jag vissa kriterier.

Nummer ett är att bloggtexten inte ska vara just dagbok som kronologiskt beskriver en dag som varit. Jo, undantagsvis ”gör jag en dagbok”, men det är egentligen inte det jag vill uppnå eller har som primärt syfte.

Konkret skriver jag en sammanhållen text med en röd tråd där jag också försöker få med olika aspekter eller alternativa beskrivningar för att belysa flera perspektiv utan att överanalysera. Jag håller mig till ett tema, hoppar inte mellan olika teman. Känner jag ett sådant behov får det bli som en egen ny text i bloggen.

Det svåraste är att avsluta. Hur får man till ett bra slut som binder ihop det som skrivits? Det jag insett är att man bara slutar skriva när inte mer finns att säga. Även om det kan kännas ofullständigt eller rumphugget. Egna tankar och associationer får ta vid.

Det jag är minst nöjd med, är att jag är medveten om att jag upprepar texter även om det är utspritt över 20 år. Anledningen till att jag återkommer till sådant jag redan fått ur mig, beror på att jag inte kunnat släppa det. Väldigt frustrerande.

Hur jag skriver? Rakt. Jag skriver som jag tänker, jag skriver inte om, ändrar inte formuleringar efter att jag skrivit dem. Jag har en berättarröst i mitt huvud som läser det jag ska skriva. Jag lyder.

Så vad är målet med att skriva? Jag har inget mål. Om detta är rätt forum eller rätt sätt att förmedla något vet jag inte. Har jag något att förmedla? Nej. Inte vad jag är medveten om. Så varför skriver jag? Jo, det känns viktigt. Som något jag måste göra. I någon form, någonstans.

Bloggen lever en tynande tillvaro men jag skriver enormt mycket. Främst i tjänsten där jag formulerar rutindokument, men det blir även lite på Twitter och ganska mycket i skäggchatten. Det sistnämnda är egentligen en social dialog men jag skriver så mycket och så ofta att det mest kan liknas vid en monolog.

Under skolåren var jag en berättare. Jag skrev många och långa uppsatser. Där lades grunden till mitt behov av att få skriva. Det tillsammans med att jag läste otroligt mycket böcker. Jag hittade orden. Och de vill fram till varje pris än i dag. Utan något egentligt syfte eller mål. Det är kul att skriva. Och olika sammanhang kräver olika tillvägagångssätt och formuleringar.

Det där med grammatik stör mig inte så mycket. Jag är medveten när jag tänker på regelverket. Ovan börjar en del meningar med ”och”. Och jag bryr mig inte, eftersom jag skriver som jag tänker. Utom i mer formella och officiella sammanhang. Jag är fri i bloggen.

Oro. Varför vet jag inte. Eller är det rastlöshet? Nu har jag haft några veckor med vaccineringar och tandläkarbesök som brutit vardagslunken. Nu dag 383 i isolering borde det inte vara svårt att återgå i distansarbete, streaming och sömn. Men något skaver och distraherar. Kanske också en viss… fundering…

De har börjat dra i mig från jobbet. Som fullvaccinerad borde jag återgå snarast till att vara på jobbet. Vilket jag har svårt att förstå då vaccinet inte förändrar någonting i närtid. Frågan är om jag kan stå emot krav på närvaro.

• För få är ännu vaccinerade.
• Jag kan fortfarande bli smittad och sjuk.
• Jag kan fortfarande bidra med smittspridning till icke-vaccinerade.
• Inga förändringar kring restriktioner har tillkommit för vaccinerade.
• Avstånd gäller fortfarande liksom hygienrutiner, munskydd, och att i möjligaste mån undvika resor och arbeta hemifrån.
• Jag kan inte hålla avstånd med flärdtjänst eller sitta i rullstol.
• Jag arbetar på sjukhus i smittsam miljö.
• Mitt arbetsrum ligger så avskilt att jag lika gärna kan sitta hemma.
• Vi får inte ha fysiska möten på jobbet.
• Vi är inne i tredje vågen och antal sjukhusinläggningar är på mitt jobb högst i landet just nu med nästan 30 procentig inläggning från i fredags till i dag måndag.

Det är omöjligt säga när mina restriktioner kan lätta då det beror på samhällsutvecklingen som i nuläget gör tanken på att vistas ute högst olämpligt. Jag har väntat tålmodigt utan problem hemma i över ett år. Jag har ingen brådska nånstans. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att jag måste in till jobbet innan semestern då mina två jobbdatorer behöver bytas ut när leasingavtalet löper ut.

Varför det de senaste dagarna känts så segt hemma är oidentifierbart. Just det där med känsla är svårt. Vad känner jag och varför känner jag så? Okej, där är en sak till som stör mig. Vaccinationerna är igång och folk håller verkligen inte ut. Otroligt förolämpande. Vad är det som inte går fram? Egoismens baksida?

Jag har åldrats senaste året. Både fysiskt och mentalt. Sånt man i vanliga fall inte lägger märke till själv. Och skägget har blivit gråare. Jag skyller på folks oförmåga att ta pandemin på allvar.

HBO Nordic släppte förra fredagen Justice League och en vecka senare Wonder Woman 1984. Både från DC Universe med kändiskaraktärer som Superman och Batman. Eller om man tillhör min generation, Stålmannen och Läderlappen.

Förmodligen är det vid det här laget ganska känt att jag är uppväxt med dessa serietidningar som senaste två decennierna blivit blockbustets på biograferna (som i dag ersatts av streamingtjänster). Ja, förutom DC-förlagets seriehjältar också Marvel Universe dito. Marvel som är kända för The Amazing Spider-Man och The Incredible Hulk. Eller om man är gammal som jag – mer kända som Spindelmannen och Hulken. Nå.

Jag sporadläste DC och Marvel på 70-talet, fram till 1986 då jag blev frälst på allvar och började prenumerera på flertalet superhjältetidningar från USA då den svenska utgivningen var… klen. Dessutom köpte jag upp det mesta från svensk utgivning via antikvariat. Detta höll jag på med till ungefär år 2000 (cirka 2003). Dyrt och jag fick lite andra intressen när jag flyttade till Göteborg som 30-åring.

Intresset har dock aldrig riktigt försvunnit och jag har ständigt varit medveten om seriefigurernas utveckling. Ingen har någonsin delat min fascination över det litterära värdet av DC och Marvels utgivning av serietidningarna. Men för karaktärerna delar nu en hel värld mitt intresse tack vare alla filmer. Dock är jag inte imponerad. Särskilt inte när Spiderman fått tre reboot där samma berättelse gjorts kring hans historia med tre olika skådisar på mindre än 20 år. X-Men har också fått några reboot-filmer. Liksom Hulk. Och då har jag nu bara nämnt Marvel.

Ändå har jag alltid föredraget Marvel framför DC. Både vad gäller serietidningar, men också inom film. Däremot slår DC Marvel när det kommer till tv-serier, men det lämnar jag dithän här och nu.

Vad som skiljer Marvel från DC? Karaktärernas kringhistorier, djup, personligheter men också utveckling och berättelser.

Marvel speglar människor som är extraordinära men med känslor och tankar. De har umgängen, privatliv, vardag förutom krafter och uppkomna problem/konflikter. Både som personer men också som superhjältar. Berättelserna leder någonstans och vidare.

DC är motsatsen. Hjältarna är arketyper. Eller stereotyper. Klichéer. De har begränsat privatliv och vardag. De umgås mest med varandra, också när de slåss mot skurkar. Och berättelserna leder ingenstans.

Om jag ska göra en liknelse för att jämföra handlingen så som filmerna porträtterar förloppen i filmerna.

• Marvel: 1, 2 3 = går framåt
• DC: 1, 2, 1 = i slutändan status quo

Därför är jag fruktansvärt irriterad på förra veckans fyra timmar med Justice League och dagens Wonder Woman. Platta karaktärer utan personlighet. Bara pang på, slagsmål och explosioner. Man tappar också fokus där inledningarna varit intressanta, men där allt rinner ut i sanden. Kanske hjältar vinner sina strider mot skurkar, men inget har förändrats. Tar man bort action-delen som utgör film och handling, så har inget förändrats. Status quo. Vad som händer med skurkar framgår aldrig riktigt. Blir de omvända? Dödas de? Fängslas de? Flyr de? Nej, fokus är att hjälten vunnit striden. Vad som händer motparten rinner mest ut i sanden. Och filmen har inte bidragit till något mer än att några timmar försvunnit och upplevelsen gav inte så mycket tillbaka att det var värt tiden.

Besviken men inte förvånad. DC förstår inte att engagera. Det går inte att emotionellt investera i något som inte väcker intresse.

Och sedan Disney+ tog över Marvel så verkar de förstå att utveckla konceptet tv-serier och är för tillfället mer intressanta än DC. Marvel går vinnande ur striden numera på alla plan.

Mitt bästa köp senare året gjorde jag för en månad sedan. Luftfuktare. En riktig eldriven luftfuktare och inte någon vattenbehållare som hängs på ett element. Okej, även den eldrivna har en vattenbehållare där jag ständigt får fylla på med vatten. Vattenångan som pumpas ut gör verkligen skillnad.

För tredje året har jag haft andningsbesvär januari-mars, och jag har aldrig förstått varför. Jag har sökt vård, fått inhalera luftrörsvidgande läkemedel, genomgått astmautredning, gjort lungröntgen. Utan resultat som visar på sjukdom. Symtomen har ändå gett mig inhalator med luftrörsvidgande läkemedel. Men så började jag för ett par månader sedan fundera. Och läste på om vilka symtom man uppvisar vid för torrt inomhusklimat där luftfuktigheten är för låg. Och jag kunde bocka för alla symtom att de också stämde in för mig. Lösningen skulle tydligen vara luftfuktare, men jag var skeptisk.

Jag kan bara konstatera att alla symtom och andningsbesvär försvunnit med luftfuktaren. Det går lättare att andas. Klåda har försvunnit. Jag är inte längre så törstig. Ögonen är inte torra och svider inte. Huden är inte torr.

Nackdelen med luftfuktaren är att den inte täcker mer än cirka 20 kvm. Och att fylld vattentank på 2 liter varar max 8 timmar. Jag behöver ha den igång dygnet runt (6 liter per dygn, påfyllande 3 ggr/dygn) och får flytta på luftfuktaren mellan sov- och vardagsrum. Men ändå värt ”besväret” med tanke på effekten. Nu när luftfuktigheten ökar med årstiden hoppas jag kunna låta luftfuktaren vila. Om inte annat för att den låter. Inte högt, men den kluckar och har sig ungefär var 20:e minut när den omfördelar vatten som ska omvandlas till ånga. Mest irriterande nattetid även om man vänjer sig då man vet att den plötsligt väsnas och väcker en.

Jag är bara så imponerad!

När Blacklist började sändas följde jag första 3-4 säsongerna innan jag blev uttråkad. Senaste månaden har jag sett ikapp från början och ligger nu i fas med säsong 8.

Sista avsnittet säsong 7 var… märkligt. Inspelningen pågick i New York mars 2020 och de hade hunnit halvvägs när ett virus ställde till det för dem. Scenerna de inte hann slutföra fick animeras och skådisarna fick spela in sina repliker hemifrån. Det hörs på den dåliga ljudkvaliteten för några. Och animeringarna är riktigt dåliga, men det tog några veckor innan de förstod att inspelningen inte skulle fortsätta och avsnittet skulle sändas i maj. Så animeringarna är gjorda i rekordfart.

I början av avsnittet har några av skådisarna spelar in videohälsningar som förklarar läget, om varför avsnittet blev som det blev. Riktigt kul se dem isolerade hemma (jag kan relatera) och hur främst skägg då tillkommer. Och hur mycket detta faktiskt förbättrar deras utseende. Kanska jag är partisk.

Okej, Amir har skägg också i sin roll som Amar. Och är mer välkammad privat. Men jag förstår verkligen inte slätrakning.

På tal om pandemi. Jag är nu i sista sekund fullvaccinerad innan de nya direktiven kommit gällande prioritering och utglesning. Jag tillhör fortfarande fas 1 och högriskgrupp, men ändå. Allt verkar fortfarande väldigt oklart, men för egen del behöver jag inte undra eller avvakta längre. Om ett par veckor har jag fullt skydd av vaccineringen, men det betyder inget förrän hela samhället vaccinerats fullt ut med två dosor. Känner mig oskyddad.

Så jag har fått Pfizers vaccin. Biverkning dos 1: Lokal smärta injektionsstället dagen efter. Biverkning dos 2: Lokal smärta injektionsstället dagen efter. Det är allt.

Eftersom det är ett år sedan i dag som global pandemi utlystes av WHO, och jag också varit isolerad hemma ett år i dag, så tänkte jag reflektera. Insikter under det gångna året. Personliga reflektioner.

Jag lider inte av att inte umgås eller röra mig utomhus. Många chockeras över det, har jag förstått. Är jag så asocial? Nej. Jag är supersocial, men klarar lika bra av att vara utan det sociala. Det beror också lite på hur man tolkar det hela. Även om folk fortfarande kan vara sociala digitalt så anser många att det inte går att ersätta fysiska möten digitalt och uppnå samma tillfredsställelse. Jag håller inte med, och konstaterar bara att det är min upplevelse.

Jag har inte gjort avkall. Jag arbetar som vanligt om än hemifrån, men mitt arbete kräver ingen fysisk närvaro på jobbet. Jag har inte fått utelämna någon arbetsuppgift eller utföra den annorlunda. Skype-, Teams-, Zoom- och Cisco-möten ersätter fysiska möten och har visat sig vara mycket mer effektiva. Jag har till och med gått utbildningar via videolänk utan problem.

Online är jag inte enbart i tjänsten. Jag uträttar alla mina ärenden via nätet och får allt hemlevererat; snus, läkemedel, mat med mera. Allt med behöriga avstånd.

Tiden är inte dryg. Det är aldrig långtråkigt eller ensamt. Hemleveranserna gör att jag ser folk, pratar med folk. Telefon med jobbet ger också kontakt med omvärlden. Men det kan aldrig bli långtråkigt eller ens enformigt. Jobbet har varit utmanande och stimulerande då jag på distans fått göra omställningar till nya administrativa rutiner för kollegorna att följa på grund av pandemin. Dessutom har jag på distans fått införa 2-3 nya rutiner/projekt och ansvarar också för ytterligare ett projekt som jag driver med/mot ledningen som involverar bland annat jurist. Spännande!

Så då är det fritiden… Nä, tiden går. Kanske den inte blir så dryg heller av att jag inte har tydliga avbräck i vardagen, utan tiden flyter ihop. 1, 6 eller 12 månader är oväsentligt då jag inte känner av tiden på det sättet när jag bara går hemma och har en rutin som rullar på vecka efter vecka. Borde kanske kännas, men jag är upptagen konstant. Förutom jobb och leveranser så förekommer sömn och streaming, emellanåt någon bok.

Och att gå hemma innebär också att hushållssysslorna ökar när jag själv får fixa frukost och lunch, inte har arbetskläder, och så vidare.

Någonstans i det hela måste man också i ekvationen få in att jag tillhör en (flera) riskgrupp och därmed känner mig skyddad och trygg av isoleringen. Och att MS också gör mig fysiskt och mentalt uttröttad varför det är lugnare att själv kunna styra vardagen. Jag kan hemma lägga upp min arbetsdag som jag önskar. På jobbet är jag låst åtta timmar. Hemma delar jag upp arbetsdagen där lunchen blir minst två timmar så jag hinner gubbvila (sova 30 minuter) och se ett par avsnitt streaming. Jag klarar ännu sämre jobba 8 timmar hemifrån i ett sträck jämfört med när jag är på jobbet. För det finns inga naturliga avbrott i arbetsdagen hemma om jag inte schemalägger det.

Det har varit lätt anpassa sig till pandemin och allt vad det inneburit. Enda gångerna det varit jobbigt är när jag tvingats ut. Jag försöker skydda mig men jag är inte utomhus i ett vakuum. Folk är inget jag kan undvika och de är inte bra på hålla avstånd samt att jag tycker att det är en självklarhet att även andra i alla sammanhang använder sig av både munskydd och visir.

De gånger jag varit ute senaste 365 dagarna:

1. Apoteket (mars 2020)
2. Apoteket (mars 2020)
3. Fotografering körkort (juli 2020)
4. Hämta nytt körkort (augusti 2020)
5. Årskontroll sjukhus inkl. provtagning och magnetkamera (december 2020)
6. Årskontroll tandläkare (januari 2021)
7. Tandhygienist (februari 2021)
8. Vaccinering (februari 2021)

Ja, åtta gånger har jag varit ute. Förutom de gånger jag vistats på min balkong.

Jag blir upprörd när jag hör om hur begränsade människor känner sig och hur de antingen ignorerar restriktioner eller gnäller över hur ”drabbade” de är av att inte få kramas, inte får genomföra vissa arbeten/tjänster, inte får det ena eller det andra. Sällan ger de bilden av förståelse till anledning och syfte till att det ser ut som det gör. Det är väldigt egoistisk och kortsiktig syn på det hela. De tillför inget och borde skämmas. Nu när vaccinering pågår börjar också frågan dyka upp om inte restriktioner kan släppas, helst nu innan alla vaccinerats. Ett år har pandemin pågått. Varför denna brådska? Varför inte avvakta tills vi ser utvecklingen innan vi lättar på något? Har vi levt med detta i ett år – varför inte några månader till? Som sagt pågår en vaccinering där inte ens 10 % genomgått det, samt att vi är på väg in i våg 3 där muterade virus dyker upp från alla håll och kanter. Och vaccinleveranserna strular. Sitt lugnt i båten!

Jag känner mig nöjd med min situation. Det har varit lätt anpassa sig. För det finns inga alternativ och inga genvägar.

För första gången fick jag i dag höra det jag misstänkt. Min yrkeskategori kommer att upphöra existera om ett par år. Under förutsättning att det nya journalsystem som vissa regioner håller på att implementera går enligt planerna från tal till text, det vill säga taligenkänning där programvara kan skriva ut det som dikteras. Tekniken har utvecklats sedan jag stötte på det första gången för 25 år sedan. Men problemen kvarstår. Talspråk kan inte bli begripligt skriftspråk utan allvarliga syftningsfel som ger konsekvenser. Vi pratar patientjournal.

Sekreterarens nya roll ska utredas. Arbetsgivare lyssnar på dataföretagens säljargument och ingen av dem är förankrade i den verklighet de påverkar. Arbetsgivare tror fortfarande på det papperslösa samhället, teknikens förmåga ersätta personal, utan en tanke på att nya arbetssätt leder till nya behov som inte leder till ekonomisk vinst. Plötsligt lär man upptäcka att den personalkategori man vill ersätta också hade andra arbetsuppgifter som inte hade med journaldokumentation att göra. Och att den administrativa kompetensen är mycket hög hos sekreterare som redan i dag är underutnyttjade. Man har väl en tanke att de kanske ska hjälpa till mer med att svara i telefon och sitta i receptioner. Enormt kompetensslöseri! Men det jag tror det kommer mynna ut i, är att de blir korrekturläsare av den bristfälliga journaldokumentation vi till dags dato varit experter på att göra rätt från början. Det är enklare, går snabbare, att låta sekreterare skriva läkardiktat istället för bristfällig programvara som inte kan skilja på järnbrist och hjärnbrist. En filtrering skrivande sekreterare gör utan att det det blir fel i texten. Sitta efteråt och korrekturläsa är järndött (pun intendent).

Berörs jag? Både ja och nej. Även om jag har titeln så har jag andra roller som inte påverkas av dessa förändringar. Jag får bara en ny programvara, men har kvar mina arbetsuppgifter som jag gärna delar med mig av till kollegor som blir av med jobb. Men allt ligger fortfarande några år in i framtiden. Ingen tror på införandet om ett år som det planerats för. Sist vi införde ny programvara, som bara var en uppdatering och inte något nytt från grunden (som det nu blir) tog projekttiden 5,5 år istället för de 9-12 månader som det var sagt. Så jag är skeptisk till hur lång tid det tar, men vi kommer i mål förr eller senare.

Det blir inte bättre. Utveckling är inte en förbättring, bara en förändring.

Den 27 februari 2020. Den eftermiddagen var jag på ombudsutbildning med facket. Nej, det var inte före corona. På morgonen hade man i tidningen följande.

Och jag förstod. Jag ville verkligen inte vara på ett ombudsmöte med människor jag inte umgicks med i vanliga fall och på ett hotell där vi åt buffé tillsammans med hotellgäster. Det var riktigt otäckt. Främst för att vi redan visste allt om hur smittan spridit sig från Kina, till Italien och sportlovslediga svenskar hade kommit hem därifrån. Att detta skulle bli stort och få förödande konsekvenser förstod jag oavsett vad läkare sa i media. Men jag kände mig bakbunden av att myndigheterna här ignorerade det så hårt. Jag visste att jag tillhörde en riskgrupp men visste inte vilka medel som stod mig till buds för att skydda mig själv. Först när det officiellt klassades som en global pandemi den 11 mars kunde jag med hänvisning till det isolera mig själv hemma och börja med distansarbete.

Den där ombudsutbildningen… Jag var väldigt förnärmad över inställningen från de andra deltagarna. Ovan var det stora samtalsämnet. Man fnös åt det. Sa att det inte var så farligt. Reserestriktioner till utlandet hade redan framförts i media, men många hade inplanerade utlandsresor i mars. Som de minsann gjort sig förtjänta av och de tänkte då inte stanna hemma för något som bara var en pappersanka. Jag sa inget, för det går inte argumentera med dumhet.

Många glömmer nog hur det var för ett år sedan. Att man inte tyckte att det angick dem. Att man oavsett skulle vara förskonade. Att Sverige hade koll på läget. Själv var jag på min vakt som riskgrupp och noterade allt. I mars/april fick jag frågan när jag trodde att jag skulle vara tillbaka på jobbet och allt skulle vara normalt igen i världen. Min chef frågade och blev väldigt förvånad när jag sa 1-2 år. Alla sa att vi skulle vara av med pandemin inom tre månader. Efter sommaren sa min chef ”du verkar ha rätt”.

Kanske jag klarar av min isolering så bra då jag förutsåg vad som var på gång och hur det skulle slå under en längre tid? Jag har inte behövt omvärdera någon uppfattning under resans gång. Det förutsägbara är i sig en trygghet att planera utifrån.

Dag 351 i isolering fick jag så äntligen vaccin mot covid-19. Pfizers RNA-version som ska skydda till 95 %. Nästa dos om 21 dagar. Så inget har förändrats i min vardag. Isoleringen fortsätter och jag har fortfarande ingen illusion kring när det är möjligt ta sig till jobbet. Så länge det finns restriktioner om att hålla avstånd och inte umgås med personer som möjligen är smittsamma, så utgör min vaccinering inga lättnader. Så. Logiskt sett tidigast under semestertider eller möjligen i början av 2022. Om man ska vara krass och realistisk.

Det finns en sak jag saknar. Inte behöver, men önskar. Efter att ha vistats ett år innanför de här väggarna, så skulle jag vilja… göra om inredningsmässigt. Jag skulle vilja skaffa en riktigt skön öronlappsfåtölj. Vilket kräver besök i olika möbelaffärer, hemleverans med mera. Och det är för närgånget.

På längre sikt vill jag köpa mindre soffa, typ tvåsitsig. Och arbetsgivaren hade gärna fått låna mig skrivbord och stol som är mer ergonomiska än det jag har privat. Sådana där små saker (inte småsaker) jag börjar irritera mig på när jag emellanåt öppnar ögonen och inte är hemmablind.

Så. Biverkning på första sprutan? Nu 7,5 timme senare har jag ännu ingenting noterat. Varken förväntad eller oväntad biverkning. Feber, frossa och muskelvärk borde redan märkts av men ibland kommer det inte förrän dagen efter. Det jag hört som en beskrivning, om än lite märklig, är overklighetskänsla. Att man dagen efter känner sig… inte berusad, men out of body. Olustigt men svårt definiera. Vi får väl se. Någon farhåga eller rädsla har jag inte. Jag är nöjd att jag kommit så här långt i processen. Lättnaden för det, övervinner allt.

Dag 350 hemma i isolering. Det har rapporterats om att folk i liknande situation som jag klagar väldigt mycket på att de blir störda av sina grannar när de försöker arbeta på distans. Jo, jag kan relatera men det är inte grannarna som är det stora problemet.

I 350 dagar har jag 10 timmar om dagen hört pålandet, det eviga dunkandet, av bygget Västlänken. Jag tror det är en järnvägsbro som håller på att byggas över älven och jag bor precis vid älvkanten på fastlandssidan.

I 350 dagar har de också i samband med Västlänken sprängt. Varje dag tjuter sprängningslarmet i 60 sekunder innan detonation. Sedan kommer ljudet av explosionen och allting skakar. Prick kl. 15.00. Förutom extrasprängningarna mellan kl. 7.30-8.00.

Det sliter mer med dessa störningar som är konstanta dag efter dag. Att grannen spelar xylofon dagarna i ända är också irriterande men han håller upp emellanåt åtminstone.

Trots extensivt sökande i minnesbanken, så kan jag inte erinra mig någon tandläkarskräck – eller tandvårdsrädsla som är begreppet som ska användas om tandläkaren själv får välja (9 av 10).

Jag förstår inte vad rädslan består i. Mina föräldrar har/hade svår skräck. För den ena tror jag det handlar om kvävningsrädsla, för den andre om smärta.

Logiskt sett borde jag också känna någon form av obehag, men inte alls. Detta trots:

• Minnet av första besöket som liten, jag var rädd, förstod inte sammanhanget jag befann mig i. Grät och minns mycket väl tandläkarens ”håll käften, ungjävel”.
• Under skolåldern drogs väldigt många mjölktänder, jag hade mycket inflammationer. Och jag fick otroligt mycket amalgamfyllningar. Jag hade alltid karies. Förmodligen har jag mer amalgam än emalj.
• I tjugoårsåldern förändrades det. Nu fick jag problem med felväxande visdomständer som skadade intilliggande tänder.
• Amalgamfyllningarna började bytas ut mot annat material. Som plast vilket över åren också bytts ut.
• I dag har jag inga visdomständer kvar. Tandläkare tog två, men råkade skada en intilliggande tand som fick rotfyllas. Ja, jag har nog 2-3 rotfyllningar. Det har aldrig känts. Nerverna har alltid varit döda när de rensat kanalerna.
• Jag har mycket problem med tänderna. Karies har inte haft senaste 30-35 åren. Det var en barndomsgrej. Istället är det tre problem som återkommer. 1) Amalgamfyllningar som finns kvar spränger den tunna emalj tänderna fortfarande har. De kan delvis bygga upp tänderna igen; om inte måste tanden dras helt och jag blir där tandlös. 2) Tidigare hade jag under 15 år en MS-medicinering vars biverkning var att emaljen blev tunn och tänderna känsliga för smärta. 3) Cystor som löst upp käkbenen så tänderna självdött och lossnat. Bara att dra tänderna.

Jag borde känna obehag eller rädsla. Nej. Cystor och upplösta käkben ledde till att kärlkirurgen fick operera ut cysta, återstående två visdomständer och sedan har det varit bra. Som allt har jag förlorat fem tänder varav fyra är visdomständer. Så bra resultat med andra ord. Jag har en svårt skadad tand som är rotfylld som de ville dra för tio år sedan, men de gav mig tillfällig lagning som skulle hålla max ett år. Och den har hållit nu ett decennium. Och snuset gör att min tunna emalj blivit tjockare efter vart jag bytt medicin. Ja, ökad salivproduktion av snus skyddar mot karies och emaljen återhämtar sig.

I övrigt är det bara tandsten som är konsekvensen av snus.

Jag har dragit tänder utan bedövning. Bekommer mig inte. Jag är väldigt avslappnad och tacksam när jag är hos tandläkaren. Nästan somnat några gånger. Trots alla problem genom åren så har jag under senaste 20 åren haft Frisktandvård till väldigt låg kostnad. För jag tar hand om mina tänder. Problemen är konsekvenser från barndomen och p.g.a. MS. För det ska man inte straffas kostnadsmässigt. Och sedan ett år tillbaka har jag helt fri (nåja) tandvård till sjukvårdskostnad som gör att jag får frikort. Högkostnadsskyddet gäller. Avtalet gör att jag får tätare kontroller.

Jag gillar gå till tandläkaren och tandhygienisten. Varför skulle det skrämma mig? De hjälper mig och åtgärdar problem innan det leder till konsekvenser. Det finns värre saker.

Förresten har jag nu bokats in för vaccination covid-19, dos 1 på torsdag. Jag tillhör fas 1 och har fått vänta länge nog. Men det dröjer innan jag kommer ur min isolering. Kollegorna på jobbet får vänta till fas 4 trots att de också är sjukvårdspersonal. Så jag får passa mig för dem. Smitthärdar! Vaccinet jag får är Pfizers. Samma som ömma modern fick för tre veckor sedan. Skåne är lite snabbare med fas 1.

Många virusinfektioner har en inkubationstid på cirka tre dagar från smittotillfälle till symtom.

För tre dagar sedan var jag hos tandhygienisten. I kväll känner jag mig… infekterad. Bränner i ögonen som vid feber, lite halsont, lite huvudvärk, ruggig (inte frusen eller frossa). Vad detta är vet jag inte, förmodligen ingenting.

Jag är otroligt infektionskänslig. Kombinationen MS-medicin som ändrar mitt immunsystem (drar ner på immunsystemet för att det inte ska attackera friska celler, men skyddar då inte heller mot naturligt mot virus jag inre redan har antikroppar mot), samt långvarig isolering där jag inte utsatts för virus eller bakterier genom kontakt med andra människor. Även snälla och ofarliga virus gör mig då sjuk.

Nu är skägg en nackdel under en pandemi, för även om jag har visir, munskydd, handlar, sprit och håller avstånd och är noga med att inte kontaminera rena händer eller alls röra vid ansikte och slemhinnor, så är jag inte hundraprocentigt skyddad. Men tillräckligt för att smitta inte får starkt fotfäste även om jag får i mig mindre mängder virus. Intalar jag mig själv (för att dels är sant i någon grad, och dels för att inte bli hypokondrisk.

De 45 minuter jag var hos tandhygienisten var jag tvungen ta av mig all skyddsutrustning, men p andra sidan hade tandhygienisten på sig munskydd, visir och latexhandskar. Men om han med handskar på tog i något som hade virus, så var jag väldigt oskyddad.

Men hade nu tandhygienisten covid-19, så lär jag få veta det via smittspårning. Som samhällsfarlig sjukdom ska smittspårning ske. Jag var med om det för 2-3 år sedan efter att ha varit på akuten. Någon dag senare ringde smittspårats från akuten och bad mig uppsöka infektionskliniken för provtagning av mässlingen som också räknas som samhällsfarlig sjukdom som ska anmälas enligt Smittskyddslagen. En smittad patient hade varit i väntrummet samtidigt som jag och jag har inte haft mässlingen. Mässlingen är otroligt smittsamt. Räcker att vistas i samma lokal. För ett år sedan jämfördes covid-19 med mässlingen; samma grad av smittsamhet. Men jag hade inte smittats med mässlingen. Det tog några dagar innan svar kom, men jag hade rejält med antikroppar vilket tydde på att jag trots allt haft mässlingen som barn. Så pass mycket antikroppar att det inte kommer bli aktuellt komplettera med vaccination.

Vad det är jag har nu vet jag inte. Nåt. Kanske. Som sagt är jag otroligt infektionskänslig och för precis allting. Kanske detta är en lättare förkylning vilket kan betyda två saker. Att jag är frisk och symtomfri i morgon när jag vaknar, eller utvecklar sig till otroligt kraftfullt då jag helt saknar motståndskraft.

Förstår fortfarande inte varför folktandvården ansåg det så nödvändigt att besöka tandhygienist under pandemi när jag tillhör fyra riskgrupper, väntar på vaccination Fas 1 och är infektionskänslig.

Från barn, fyllon och bilar får man höra sanningen.

Så bloggen fyller 22 år i dag. Tänka sig.

Bloggen har kommit att betyda mindre och mindre. Åtminstone jämfört med för 20 år sedan. Då ägnade jag all min tid åt HTML-design och skriva inlägg efter inlägg. Jag byggde ett liv tätt kopplad till bloggen. Eller dagbok. Egentligen låter blogg mer märkvärdigt och avancerat än vad det är.

Jag hade en gästbok som svämmade över. När bloggverktyget tekniskt ersatte HTML-dagboken, blev det istället kommentarer på enskilda inlägg. Jag hade många kontakter över nätet. Vi träffades också på större dagboksträffar som vi anordnade. Allt var kul. Eller mindre kul. Vi följde varandras liv och stöttade varandra. Nätet blev en social samlingsplats som förändrade liv. Vi tillförde något vi annars med stor sannolikhet skulle gått miste om.

Något hände. Jag tror det var blogg-boomen omkring 2005 (dagens influencers) som var början till slutet. Dagboksbloggarna som regerat var inte längre coola. Det privata blev lite för offentligt. Det ledde till konsekvenser. När nya plattformar dök upp, som Twitter och Facebook, valde många att överge sina ”töntiga” bloggar och gömma sig, bli restriktiva, lätt brända. Kontakterna upphörde även om vi fortfarande är FB-vänner och har lite koll på distans.

Jag är en av få som inte släppt min dagboksblogg. Men den betyder inte så mycket. Jag får skriva av mig, men det gör jag också på Facebook, Twitter och Instagram. Vill jag vara social har jag LINE för chatt med skäggbröderna.

Det jag saknar är den gemensamma platsen, samlingen, som bloggarna kunde ha med olika webbringar och länkar. Vi har skingrats. Så jag förmodar att det är så det förändrats. Bloggen går vidare oförtrutet, men fyller numera bara funktionen skrivklåda. Vilket inte syns här i samma utsträckning som förr. Men förmodligen skriver och läser jag lika mycket online nu som då. Om man ser på det sammantaget med andra plattformar jag är aktiv på. Men bloggen är inte central lägre, har ingen central roll vad gäller social samvaro.

22 år. Om det är imponerande eller bedrövligt, låter jag vara osagt. För jag vet inte. Konstaterar bara ”22 år”, och något slutdatum är inte satt. Om jag inte glömmer betala webbhotellet. För strul ogillar jag – kommer inte lägga tid på att återskapa något. Vi får se.

Hissen är avstängd. Min isolering blev därmed ofrivillig, begränsande och utom min kontroll. Öh, i motsats till pandemin. Nej, men jag kommer inte åt mitt postfack på bottenplan. Ligger där en kallelse till vårdcentralen gör vaccination mot covid-19 så är det inget jag får kännedom om. Vilket kvittar eftersom jag inte kommer ut och kan ta mig till vårdcentralen ändå.

Hissen har varit ur funktion hela måndagen, men repetitör höll på med den från tidig morgon till sen kväll. Hela tisdagen har hissen varit fortsatt avstängd. Men någon repetitör har inte varit ute i dag. Så gissningsvis fungerar den inte onsdag heller.

Förmodligen har husvärden lagt information till mig i postfacket. På bottenplan. Dit hissen inte kan ta mig.

I minst 5 av 9 lägenheter sitter vi i rullstol. En hiss. Som är avstängd… tillsvidare? Detta begränsar vår rörlighet enormt, som om inte rullstol i sig innebär en begränsning.

Jag är irriterad. Ger lite ångest och panik också. Vi är inspärrade. Hissen FÅR aldrig vara ur funktion!

Kommunen tänkte aldrig igenom detta när de upplät alla lägenheter i denna uppgången till personer med funktionshinder. Detta var take it or leave it även om det kändes som utpressning. Hissen är egentligen för liten då det är en möbelhiss (en soffa får inte in och går inte ta manuellt i den extremt smala trappan). Och bara en hiss är också hissreparatörerna genom åren chockerats över när de insett hur många rullstolar och rollatorer här är. För det innebär också slitage på hissen vilket den inte pallar. Bevisligen.

Detta är en skam. Och förnedrande.

Dag 333 i isolering. Jag frågar mig ständigt varför och hur jag får dagen att gå. Särskilt en söndag när jag inte jobbar hemifrån. Därför försökte jag i dag vara observant på vad tusan jag egentligen gör?!

Min sammanfattning av dagen, i punktform:

• Sovmorgon, klev upp 7.30.
• Tvättat fyra tvättar och en torktumling. Det skötte sig mer eller själv. Tar inte så många minuter hänga tvätt heller. Skönt att ha investerat i egen tvättmaskin.
• Fem avsnitt Hart of Dixie på Viaplay, trots att jag såg någon säsong för tio år sedan. Tidsfördriv, onödigt sådant och samtidigt… vilsamt.
• När livet vänder, dagens SVT-avsnitt, men via SVT Play.
• Gått igenom TV-tablån för kommande vecka och ställt in inspelningen på TiVo.
• Betalade fem räkningar som mejlats med snart förfallodatum. Jag gillar inte mejlfakturor. Nåja.
• Beställt en matleverans till senare kommande vecka. Hittade inte glödlampor och blockljus som jag har behov av.
• Bytt glödlampa i hallen då den gav upp i dag. Hittade glödlampor. Som var trasiga i sina förpackningar. Så jag har skruvat mycket glödlampa i dag.
• För någon dag sedan exploderade en kruka ute på balkongen. Kylan är för sträng. Jag hade krukväxt i krukan (perenn) som jag inte vattnat sedan oktober. Krukan hade lecakulor som flugit ut på golvet blandat med krukskärvor. STOR krukväxt borde jag kanske tillägga. Sopat lecakulor och fått över kruka med innehåll i svart sopsäck. Stängde också fönstret på den inglasade balkongen, men hade bara ett av fyra fönster öppna.
• Ringt ömma modern. Hon ville höra min schlagermassaker från i går. Inget jag nedtecknar, men jag tycker lika mycket som förr.
• Glömde äta fram tills klockan 14 då jag panikåt en Billys pizza (kebab).
• Mycket tid har ägnats framför jobbdatorn. Inte jobbat, men satt mååånga timmar och testade funktioner i Microsoft Office. Nörden i mig gillar testa sig fram. Lite skaparglädje, eller nåt.
• Gubbvilan får jag inte glömma nämna. Slumrade till nästan en hel halvtimme under eftermiddagen.
• Fick migrän med både ögonflimmer och migränhuvudvärk, men gick snabbt över med hjälp av medicinering.
• Kört lite skägg- och tandvård. Lite mer avancerad än bara den dagliga rutinen.
• Resten har jag nog glömt. Om där var nåt mer.
• Jag har lagt mig och började skriva ovan för knappt en halvtimme sedan. Fastnade lite på att jag inte fann funktionen punktlista i appen förrän efter lite letande.
• Nu är klockan 22:24.
• Det är dags bli social online och gå in i skäggchatten och se vilka diskussioner jag missat och visa min närvaro. Och så ska läsa ikapp nyhetsflöden och läsa e-GP där morgondagens tidningsutgåva publiceras kl. 22. För 27 minuter sedan.
• Runt midnatt släpper jag mobilen och släcker. Klockan ringer 5.30 och jag börjar jobba 5.45. Jobba hemifrån is da shit!

Svår skrivklåda hämmad av skrivkramp. Då tar man en selfie och manglar den i filter.

Förmodligen minns någon fortfarande det jag bloggade mycket om 1999-2000. Både om MS och om alla dagliga händelser på mitt jobb. Jag arbetade på sjukhus som sekreterare i Kristianstad 1992-2000. Vi var drygt 300 anställda i verksamheten, varav cirka 30 var kollegor till mig som jag alla kände mycket väl eftersom jag var resurs som hoppade runt när någon var ledig eller sjuk, samt att vi umgicks mycket på fritiden. Och där var cirka 50 läkare med vilka vi också umgicks med på fritiden. Aldrig umgicks vi med vårdpersonal i övrigt på fritiden.

När jag för 21 år sedan flyttade till Göteborg, 30 mil bort, var det med blandade känslor avseende jobbet. I min drömvärld hade jag bott i Göteborg men jobbat kvar i Kristianstad. Och här i Göteborg är man väldigt trött på mig som i 20 år ständigt leder in samtal som börjar med ”när jag jobbade i Kristianstad” vilket får alla att himla med ögonen. Det var väldigt strukturerat och logiskt att jobba där i motsats till Göteborg där jag hela tiden upplevt obefintliga rutiner, för stor organisation och ingen som hade erfarenhet, överblick eller som kunde hålla fokus. Varav mitt ”när jag jobbade i Kristianstad”.

Jag har i alla år kämpat för struktur och engagerat mig genom att utbilda, sprida information, förklarat orsak och verkan, vårt uppdrag och våra mål. Med varje ny chef har jag lirkat oss framåt och för ett par år sedan vann min grupp av kollegor pris som bästa enheten. Så någonstans har jag fått gehör som också uppmärksammats av toppen i organisationen. Så Kristianstad har indirekt betytt något.

Under väldigt många efter jag landat i Göteborg har jag tänkt tillbaka på tiden i Kristianstad och mitt arbete där. Jag saknade alla mina arbetskamrater trots att jag fick nya i Göteborg. Först nu 20 år senare har det börjat blekna. Även om jag minns alla, så är det inte längre samma arbetsplats som jag lämnade. Av de 30 kollegorna är det bara fem kvar. Plus två timanställda pensionärer. Av de 50 läkarna är det åtta kvar, plus tre pensionärer. Alla dessa arbetsföra före detta arbetskamrater är mellan 55-65 år.

Syftet med denna text: Vi åldras. Saker förändras. Det går aldrig komma tillbaka till något som varit. Förutsättningar förändras. Vi kan inte göra mer än att minnas och sakna, men vi måste släppa det. För min del går det lite i vågor. Och jag blir arg på mig själv att det fortfarande kan påverka mig. Jag jobbade i Kristianstad under åtta år. På min arbetsplats i Göteborg har jag varit i 21 år.

Och ibland minns jag jobbet jag hade under 11 månader 1988-1989. Inofficiellt började jag där redan 1974 som 4-åring. Därför var det människor jag träffade dagligen under 15 års tid. De enda som är kvar i företaget är den vars tjänst jag vikarierade för, samt den som jag delade arbetsuppgifter med. Jo, jag har koll på alla mina tidigare arbetsplatser även om jag i dag inte har någon kontakt med dem. Trots allt är arbetsplatsen en stor del av ens liv då vi tillbringar så mycket tid där med människor som vi aldrig annars kommit i kontakt med.

Två veckor har gått där jag varit tillbaka på jobbet efter min ledighet. Missförstå mig nu inte. Jag sitter fortfarande hemma på distans och arbetar, i dag isolerad dag 324.

Två veckor och jag har fortfarande inte fått tillfälle att ta itu med mina ordinarie arbetsuppgifter som behöver utföras dagligen, dag efter dag, samma upprepning. Berget av ogjort arbete är nu enormt. Istället har jag fått utföra akutjobb som tagit många och långa dagar. Även om det är stimulerande och kul att inte utföra samma ständigt och jämt, så tar det för mycket tid i anspråk. Hastigt och lustigt blev jag nu också involverad i vaccinering Fas 2. Det är lite irriterande. Informationen. Eller bristen på information. Generellt alltså. Vi får inga leveranser, vet inte när vi får leveranser, vet inte vilken mängd vi kan förvänta oss, men vi ska som sjukvård ge vaccin och vi ska som patient erhålla vaccin. Men alla vet lika lite trots överflödet av information som vi får via media. Oftast med slutsatsen ”vi vet inget men det kommer att ske”.

Själv fick jag brev i dag om att jag ska vaccineras inom Fas 1 denna vecka (det är fredag). ”Ring din vårdcentral”. Automatiskt läste de där upp ”det går inte att boka vaccinering förrän på måndag”, men jag stod på mig och fick prata med en riktig människa som förvånades över att jag skulle vaccineras och hade fått ett brev inkl. blankett hälsodeklaration. ”Nej, vi har inte fått något vaccin denna vecka och vet inte när vi får det heller eller om det räcker till dem som fått brevet” (som skickats ut centralt och inte från vårdcentralen). ”Vi sätter nu upp dig på bevakningslista att du ringt och tillhör Fas 1 som ska vaccineras snarast. Du kommer att få en kallelse med datum och tid hemsänd till dig när vi vet mer och har vaccin. Ringa inte och boka tid”. Känns ju typ hoppfullt? Klart och koncist? Nä. Men jag har väntat i ett år. Jag kan fortsätta vänta. Men jag vill ha vaccin innan Astra Zeneca dyker upp i landet.

Veckan har varit strulig och det började i söndags när mikrovågsugnen tvärdog efter 15 år. Jag får inte bege mig ut. Jag använder mikrovågsugnen dagligen när jag går hemma. Akut fick jag beställa en mikrovågsugn online där jag garanterat fick den hemlevererad innanför min bostadsdörr. Jag fick den levererad hem på hallgolvet i onsdags, så det var ändå snabba puckar.

Det riktigt struliga var matleveransen hem som jag fick i onsdags.

• En matkasse saknades.
• Kundtjänst: Nej, de har glömt packa den på lagret. (Jag tror chauffören gett min matkasse till annan kund).
• Kundtjänst: Men du får en ny på torsdag.
• Kundtjänst torsdag: Du får din leverans mellan kl. 20-21. Jag: På kvällen?! (Jag har alltid leverans vid lunchtid annars).
• Torsdag: Ingen matkasse dök upp mellan kl. 20-21. Och varken före eller efter utlovad tid.
• Kundtjänst fredag: Nej, vi hittade aldrig din adress, så vi annullerade beställningen. Du får en värdecheck som täcker fakturan för uteblivna varor.

Det märkliga är att chauffören, som inte kunde läsa GPS, aldrig ringde mig. De ringer alltid annars när det är problem. Värst av allt är att jag tror att jag såg chauffören utanför mitt köksfönster kl. 21.15 men han gick åt fel håll, var inne på gården men gick fel riktning. Huset har både jämna och ojämna gatunummer, men han gick bara längs hussidan med ojämna nummer och jag bor på jämnt nummer om han hade bemödats sig gå hela gården runt. Här är kanske tio uppgångar, hälften med ojämnt gatunummer. Så slött! Men jag är inte förvånad.

Jag behövde verkligen den där matkassen med matvaror. Så jag har fått lägga en ny beställning till lördag (hur nu det ska gå), men rabattchecken jag fick äts nu upp av leveranskostnaden då jag inte så snart kan beställa så många varor att jag kommer upp i över 750 kr för att få det fraktfritt. Arslen! Privat företag som skor sig på att folk inte har några alternativ under isolering. Nivån fraktfritt var lägre tills pandemin slog till. Då passade man också på att höja alla priser.

Äntligen hittat en TV-serie att följa som hittills har fyra säsonger på Prime Video: This Is Us.

Ledig 10 dagar, nu jobbat två men det som tar mest tid i anspråk är att komma ifatt med är mejlen. Senaste halvåret har jag ett svarsintevall på två veckor. Åtminstone försöker jag svara inom två veckor. Under de 10 lediga dagarna fick jag bara 45 mejl, men varje mejl tar tid. Ofta gäller det frågeställningar som jag måste kontrollera och utreda innan jag kan skicka ett svar. Ett mejl kan ta mellan 20 minuter eller 4-5 timmar att besvara. Oftast inte mindre än 1-2 timmar. Ovanpå det kommer nya mejl eller följdfrågor, samtidigt som jag har ordinarie arbete att utföra, skypemöten, telefon som ringer och nya uppdrag som tillkommer eller vissa deadlines. Tidigare har jag sagt att man alltid kan mejla mig, men skillnaden nu är att jag inte prioriterar att svara med direkt vändande mejl.

Jag har ett schema. Ett där jag skrivit in vad jag måste hinna göra dag för dag. Det jag fick slopa var bestämda tidsangivelser för varje arbetsuppgift, antalet rader (eller timmar) fick inte plats inom en arbetsdag. Ingenstans har jag ens skrivit in att jag ska besvara mejl. Mejl som blir liggande obesvarade, då de kräver lite mer, har jag som mål att besvara varannan fredag om jag hinner. Annars får de ligga ytterligare två veckor i väntan på en ny fredag.

Ett planerat möte i dag med juristen gav ett merarbete för mig där jag kommande veckor inte hinner utföra ordinarie arbete, än mindre gå igenom inkorgen.

Känns som om jag saknar struktur och tid. Sanningen är väl att jag är väldigt strukturerad och har för mycket att göra. Otillräcklig, önskar jag kunde få tips på om det finns andra upplägg jag hade kunnat ta till. Men ingen verkar känna igen sig i min problematik.

Märkligaste jag utsatts för online och som varit olustigt… Nä, jag har utsatts för många märkliga ting på nätet, så följande historia kan inte inledas som det märkligaste. Men obehagligt nog. Gemensamt för alla historier är att jag utsatts av psykiskt väldigt instabila personer. Då uttrycker jag mig snällt. Psykisk sjukdom är inget jag vill nervärdera då det är ett reellt problem som för med sig lidande för person och omgivning. Att jag ändå väljer uttrycka mig så här och lägga fokus på det underliggande problemet, beror på att det är viktig information i sammanhanget som förklarar situationen jag utsatts för. Det handlar inte om anonyma ogina troll.

Under 2003 dök jag ovetandes upp i märkliga sammanhang i en online-gästbok. Ett tiotal inlägg med enorma textmassor (150-200 A4-sidor). I dag finns inte sidorna kvar förutom genom en Way back-sida som sparar webbsidor som inte längre finns.

Hur jag involverades? Jag sökte på nätet efter min dåvarande mejladress. Alla inläggen, som inte jag hade författat, hade angetts med min mejl. Namnet stämde till förnamn in, men inte efternamnet som jag aldrig uppgett på nätet. Och så inleds inlägget med min historia som jag bloggade om 1999, men förvanskades något samt att det formulerades på ett ofördelaktigt sätt. Det hela skulle se ut som om jag var författaren till inlägget.

Sedan började sagan. Här kommer sanningen in och den verkliga författaren till inlägget skriver om sig själv men i tredje person, uppger sitt namn, hemadress och telefonnummer. Personen i fråga skriver väldigt osammanhängande, mycket stavfel, ologiska tankegångar, om oförätter, påstådda händelser och samtal. Dessutom hängs många myndighetspersoner ut med namn, men även politiker. Kärnan handlar om hur personen känner sig lurad och sedan överkörd av rättssystemet och politiska beslut. Bestulen på sitt livsverk.

Min tolkning är att ett korn av sanning finns, men det mesta är vanföreställningar och fabrikation av händelseförlopp. Syftet är att det ska se ut som om jag för någon annans talan och påtalar hur djupt orättvist en oskyldig person drabbats av samhället.

Efter alla dessa år är det fortfarande en obehaglig händelse. Någon har utgett sig för att vara jag och försökt knyta det hela till min mejladress och göra det hela trovärdigt genom att använda saker jag bloggat om.

Logiken brister. Vilken respons förväntar sig någon som använt min mejladress som kontaktväg? Men jag fick respons. Jag ombads ta bort inläggen ”jag” skrivit. Eftersom jag inte var publicisten kunde jag inget göra mer än att upplysa om att jag var oskyldig och att man fick göra abuseanmälan och få ut IP-nummer. Självklart misstrodde man mig när jag hävdade min oskuld.

Jag har precis gjort nya efterforskningar. Så här 18 år senare blev jag nyfiken. Personen som utgav sig för att vara jag, har en hemsida som inte uppdaterats sedan 2003. Med samma innehåll som med inläggen i mitt namn, men i eget namn utan att involvera mig. Samma dynga. Personen i fråga var 43 år 2003, vilket innebär 61 år nu. Personen fann jag nu på hitta.se, men i övrigt ingen mer information online mer än det jag återberättat. Hemsidan, inläggen Way back, att jag har namn och adress samt fann födelsedatum via Birthdays.se.

Obehaget beror mest på de osammanhängande textmassorna. De är inte friska eller sunda. Och då ha sitt namn kopplat till det gör att det är svårt distansera sig.

Varför har jag blivit föremål för så många märkliga människor på nätet?

December 2018. Det var när jag senast var hos tandläkaren. Årskontrollen ska egentligen vara halvårsvis på min begäran, men avtalen säger att man inte får komma så ofta. December 2019 med årskontroll var försenad med ett halvår, och då tackade jag nej på grund av pandemin. Och sedan tackade jag nej igen. Därefter tackade jag ja. Då lämnade de återbud med anledning av att Folktandvården inte fick ta emot mig som riskgrupp covid-19. Sedan kallade de mig på nytt när restriktionerna lättade, men lämnade åter återbud då min tandläkare fått covid-19. Men nu äntligen fick jag komma. Efter fyra återbud.

Efter bild nr 8 tappade jag räkningen, det tog en halvtimme bara ta alla röntgenbilderna. För exakt tre och fyra år sedan genomgick jag käkoperationer och först nu gjorde man uppföljning och kontroll på utfallen. Käkbenen har läkt bra och inga nya cystor. I övrigt konstaterades det att jag som vanligt inte hade några hål (tack snus och ökad salivproduktion). Ändå ska jag tillbaka redan om en vecka då en gammal lagning ska göras om. Den är inte trasig och jag märker inget. Men tydligen har de under flera år på röntgen sett att det är något ospecificerat konstigt med den, eller under den. Så den ska göras om innan det blir ett problem.

Så detta var sjätte gången sedan isoleringen för 307 dagar sedan som jag var utomhus. Jag gillar att det var sent och mörkt med lite folk ute. Därför gick det bra köra som en fartdåre med rullstolen utan att behöva vara uppmärksam och försiktig. Under förmiddagen hade det sista av snön regnat bort och också tagit med sig isen.

Den sena kvällstiden hade jag fått för att där skulle vara nästintill folktomt så bara riskgrupper vistades i lokalerna och med personal som bar både munskydd och visir. Nja. Tandläkaren tog av sig båda delarna när vi hade samtal om fortsatt upplägg. Ingen distansering. Och jag också utan munskydd och visir. Bara för att tandläkaren nu hade antikroppar så kan man fortfarande sprida covid-19 då virus fortfarande fastnar i svalg. Så även om man själv inte kan bli sjuk, så kan man sprida det vidare. Därför de säger att även om man haft covid-19 eller blivit vaccinerad, så måste munskydd fortsätta att användas tills 75 % av befolkning fått fullgott skydd genom vaccinering. Så jag är lite besviken på tandläkaren som tog av sig munskydd och visir.

Plan för onsdag – fortsätta jaga CSN då jag vill göra slutbetalning av min återstående skuld på 852 kr. Om jag hittills betalat 3300 kr per kvartal, känns det löjligt att med administrationsavgift betala 213 kr per kvartal. Fortsätta jaga? Jo, man möts enbart av upptaget i telefon.

Många glömmer nog hur vi reagerade på pandemin för 9-10 månader sedan. Mycket har hänt, och samtidigt är allting oförändrat. Apple+ har några avsnitt Oprah från den här perioden som handlar om Covid-19. Jag har ägnat kvällen åt höra amerikanska sköterskor berätta om när pandemin slog till i New York, Detroit och Louisiana. Även om behandling och överlevnad förbättrats något sedan dess, så fortsätter viruset med oförändrad kraft skörda offer och belasta vården så extremt att det är direkt oförskämt. Särskilt när medveten smittspridning sker.

Det är medveten smittspridning. Tillräckligt många människor bryr sig inte om pandemin för att låta våg efter våg drabba oss. Förra våren i USA pratade man mycket om det som vi fortfarande har som pågående rekommendationer. Hygien, distansering, isolering, men inte så mycket om munskydd eller hålla ekonomin igång eller erhålla inkomst. Det handlade om sjukvård. Åtminstone tills Trump kickade Fauci.

Det är samma kamp i dag som då. Ingen vila, ingen ro, för sjukvården. De sliter. En kamp mot virus, kamp för att orka med, kamp för finna sjukvårdsplatser, kamp för finna skyddsutrustning, kamp få till vaccineringarna nu när vaccin finns. Hur kommer det gå? Står personal och sjukvård pall? Står vaccinet pall alla mutationer? Ovanpå det är människor egoistiska och hävdar personlig integritet få leva utan restriktioner eller hänsyn. Det som är ännu mer kränkande i sammanhanget är att det finns grupper av människor som inte tror på vaccin.

Viruset lever vidare för att vi tillåter det. Snart i ett år har vi levt med effekterna av pandemin, och folk har inte lärt sig förstå allvaret eller konsekvenserna som varit kända hela tiden. Tio månader senare är det i praktiken fortfarande mars 2020.

Om mina tre tidigare läsare finns kvar, vet jag inte. Men se – plötsligt har jag semester och är uttråkad. Dag 303 i isolering har bara bevisat en sak – jag är workaholic!

Tre månader sedan jag skrev något. Det är oförändrat läge, pandemi pågår, Trump pågår, isolering pågår. Nu behöver de bara isolera Trump också lite mer permanent.

I augusti var jag ute för att hämta nya körkortet, men i mitten av december var jag ute igen. Det var dags för en mer än ett år försenad läkar- och magnetkamera kontroll. Jag gillade inte riktigt att utan anledning tvingas ut i en ökad smittspridning där jag inte kan skydda mig. Eftersom det blev sådan lång dag på sjukhuset, så passade jag på att besöka arbetskamraterna. Självklart med säkert avstånd plus att jag hade både munskydd och visir, vilket flertalet arbetskamrater också hade. Säkrare kunde det inte bli, men det garanterar ändå inget. De passade på att ge mig vaccin mot säsongsinfluensa som de hade sparat (jag ska inte ta till primärvård, neurologen hade slut). Dagen gick bra och det var inget konstigt att bege sig ut med rullstolen eller röra sig på sjukhuset. Förutom att jag inte litade på mina medpatienter riktigt som varken hade munskydd eller visir. Nå, från och med i går får ingen vistas på sjukhustomten utan munskydd, inklusive patienter och besökare förutom personal.

Så ett coronavaccin är på gång. Jag vet inget när i tid jag står på tur. Antingen får jag spruta genom hemtjänsten, neurologen eller jobbet. Jag tror snarast på att det är jobbet som kommer att ställa upp för mig här. Jag litar inte på kompetens och genomförande gällande de andra. Gissningsvis mars/april får jag spruta, kanske det blir åter till jobbet efter sommarsemestern?

Det händer inte så mycket mer än att jag ständigt arbetar. Nä, jag jobbar mina timmar men sprider ut dem lite mer så det känns som om jag alltid är i tjänst. Då fungerar jag. Det blir inte enformigt eller tråkigt i isoleringen. Dessutom har jag precis avslutat årets bokslut som jag höll på med dagligen 1/12-7/1. Ska jag vara korrekt så gör jag inget ekonomiskt, utan ändrar, rättar och kompletterar källdatan som ligger till grund för bokslutet. Lite slarvigt sagt har jag för 2020 sett till att dra in 46 miljoner kronor i intäkter som vi annars hade gått miste om. På sjukhusnivå. I form av statsbidrag. Men vi får bara 90 % av summan.

Tredje året på rad fick jag för förra året en lönehöjning som är tre gånger högre än vad kollegor fått. Motiveringen jag fått till detta är att jag har hög kompetens, slutför uppdrag, är snabb, är verksamhetbärande och den person man är mest rädd för ska sluta. Det gör mig upprörd, för jag vill att vi alla ska vara verksamhetsbärande. Jag vill inte ensam sitta på kunskap eller ensam ta initiativ. Jag har kanske mer intresse och ser helheten inom organisationen på ett annat sätt efter alla år plus de små extrautbildningar jag gått på min fritid. Men det där inget märkvärdigt eller exceptionellt som är nödvändigt. Som jag framfört på jobbet, så har jag inte många år kvar till pension. Åren går extremt fort. Borde jag inte ha någon som kan avlasta mig och i förlängningen ta över? Vi har försökt, men folk slutar (ger upp) efter månad eftersom det plötsligt ställs krav. Inte orimliga krav, men mer än ”flyta med, göra minsta möjliga”. Jag förstår att man försöker behålla mig med högre lön, men ärligt – varför skulle jag vid min ålder vilja börja om med något annat någon annanstans? Ett klargörande: Det är inte mina krav som får folk att säga upp sig, utan det är kraven som är inbyggda i arbetsuppgifterna jag utför.

Usch för semester. Jag känner mig tvingad vara ledig nu i tio dagar eftersom jag har 47 semesterdagar i år att ta ut, och det har jag egentligen aldrig tid med. Och jag vill jobba. Särskilt i isolering.

Så vad gör jag i isoleringen förutom att arbeta? Det vanliga. En del tv och streaming, men är ganska trött på det. Är inne på en ljudbok nr 9 i en serie, men börjar bli ganska trött på det också. Därför blev det en blogg i dag. Planen för semestern är att städa lite mer grundligt om jag orkar. Tiden har jag nu om jag kan hålla mig borta från arbetsdatorn. Jag har bestämt mig för att inte starta arbetsdatorn om inte någon från jobbet ringer på min privata telefon och det är kris.

Och där tog orden slut för i dag.

Isolering dag 233. Jag börjar acceptera att skrota min blogg och låta den försvinna genom att inte förlänga domännamn eller webbhotell. Just nu skriver jag ganska frekvent miniblogg på Twitter.com/JontasGBG

Dag 141 var i torsdags, min första dag ute under isoleringen (som tydligen ska fortsätta året ut). Flärdtjänst x 2 och fotografering på Trafikverkets förarprov för förnyelse av körkort. Det var verkligen otäckt. Jag bytte munskydd tre gånger, använde latexhandskar vid två tillfällen och spritade händerna varje gång jag fick kassera handskarna. Jag var nära andra människor utan kunna hålla avstånd. Frågan är jag klarade mig. Om någon vecka vet jag. Värst kommer det bli när jag måste till postutlämningen för att lösa ut min nya legitimation. Hur jag ska ta mig dit och hem vet jag inte.

Hur det var att komma ut utomhus för första gången på 140 dagar? Inget märkvärdigt. Ingen chock. Inget ovant. Men inte skönt eller med lättnad eller nåt sånt heller. Elrullstolen fungerade, hade både ström och luft i däcken trots att den stått stilla i fem månader. Lyckligtvis pumpade jag däcken precis innan isoleringen i början av mars, och då var det lite luft i däcken.

Ömma modern har jag inte träffat på nästan ett år. Utan pandemi hade vi inte kunnat ses ändå eftersom ingen av oss kan resa med tåg. Tycker hon börjar få lite konstiga idéer och föreställningar. Som att äldre människor som blir muskelsvaga och inte kan hålla balansen, att det skulle bero på att deras skelett mjuknar. Jag chockas över den tron. Skelett mjuknar inte på det sättet. Och varför skulle man då falla? Jag kan inte förstå hur man kan komma till en sådan slutsats. ”Skelettet har mjuknat, därför kan man inte hålla balansen och faller”.

Nästan lika märklig är föreställningen om att batterier i fjärrkontroller tar slut fortare om man inte håller fjärrkontrollen nära tv, bil eller vad det är för fjärrkontroll. Finns det verkligen belägg för det? När batteriet börjar ta slut behöver man vara nära eller rikta rakt, då nivån av ström är låg. Men nog tar väl batterier slut av att man använder dem (frekvens och tid) snarare än hur långt man är från källan med sin fjärrkontroll?

Vem kunde väl ana att jag 20 år senare kunde fortsätta skriva blogginlägg om Våra bästa år (Days of our lives)? Och ta vid där jag senast skrev. När TV3 omkring 1999 visade DOOL var det med cirka 3-4 års eftersläpning med USA. Nu när Viafree visar DOOL så är det betydligt närmre nutid (någon månad).

När jag följde DOOL kring millennieskiftet, handlade det om den galna vetenskapsmannen dr Rolf i Stefano DiMeras tjänst. Och om Hope som hölls fången när prinsessan Gina som dubbelgångare tog över Hopes liv. I ungefär ett år pågick denna historian innan dr Rolf skrevs ut ur serien, Gina dog och Hope frigavs. Och så vidare. Istället följde några år där alla karaktärers barn åldrades med 10-20 år då huvudkaraktärerna åldrats men deras barn var skådisar som byttes ut för att ständigt vara småbarn. Lite svårt när 60-åringar har nyfödda som visas upp år efter år. De senaste 20 åren har dessa barn i sin tur fått barn, så det ser mer logiskt ut i serien – generationer som matchar skådisarnas/karaktärernas ålder.

Men. Det jag ville komma till. Nu fick jag för mig att börja titta igen och började med avsnitt 13800 och 13801. Wow! Dr Rolf är tillbaka. Stefano är död (skådisen också) sedan några år, men Stefanos minne har av dr Rolf implanterats i en annan karaktär. Och prinsessan Gina har övertagit Hopes kropp. Så nu fortsätter något som inte nämnts i serien på 25 år. Bara att fortsätta titta och förundras. Bättre återknytning än Twin Peaks.

Min ångestnivå har sprängt taket. I nästa vecka måste jag bege mig ut för första gången på över fyra månader, och jag kommer inte att kunna hålla avstånd. Tyvärr måste jag förnya min legitimation och några undantag ges inte under pandemin. Och blir nuvarande legitimation ogiltig så kommer jag inte kunna förnya den. Jag har en månad på mig, men nästa vecka är det fortfarande färre människor ute p.g.a. semester. Hoppas jag.

Jag har munskydd, men det hjälper väldigt dåligt även om det signalerar att andra ska hålla sig på avstånd. Om de nu gör det. Dessutom har jag skägg och munskydd fungerar då ännu sämre, särskilt som munskyddet inte går ”låsa” under hakan då skägget gör att munskyddet ständigt glider. Ute måste jag har rullstol och då kan jag inte undvika människor som väljer komma för nära – så rörlig är man inte i rullstol. Jag kan inte ta ”snedsteg” med rullstol. När jag nu också tvingas åka flärdtjänst går det inte hålla avstånd till chaufför som måste spänna fast mig och då är man väldigt nära ansikte mot ansikte. Och jag vet inte hur det ser ut hos Trafikverket med lokal, allmänhet och anställda.

Det är otäckt.

Årets nionde blogginlägg. Jag blir nästan själv kränkt över min bristande närvaro.

Hur ser veckan ut? Jo, jag jobbar första halvan och har semester andra halvan. Så mitt sommarschema ser ut.

Jag känner det komma smygande, ett missnöje. Det märkliga med hur man upprätthåller kontakt med jobbet när man sitter hemma och arbetar. Jag trodde i min enfald att mejl och telefon skulle användas som vanligt, för fysiska besök har ändå inte varit förekommande i så stor utsträckning på jobbet. Nej, det är riktigt ödsligt. Förstår det bara inte.

Men det är inte det jag saknar. Det jag går miste om är den outtalade informationen, det som framgår mellan raderna. Jag har absolut ingen koll på stämningen på jobbet. Får höra att allt är som vanligt, men får också höra att allting är förändrat. Jag kan inte värdera den motsägelsefulla informationen.

Fyra månader har jag nu arbetat hemifrån. Vissa veckor är väldigt jobbiga rent fysiskt när jag är extra trött eller har extra mycket smärta. Lyckligtvis är jag inte låst vid jobbet när jag är hemma, utan kan ta pauser, lägga om mina arbetstimmar, sätta mig en stund i solen på balkongen, titta på någon nyhetssändning, och ändå utföra mitt jobb och vara tillgänglig (vilket inte verkar vara nödvändigt mer än i teorin).

Hur skiljer sig mitt arbete hemma jämfört med när jag utför det på arbetsplasten? Ingen större skillnad. Den enda skillnaden är att jag inte kan göra utskrift på skrivare (spärrat p.g.a. sekretessinställningar) och jag kan inte tömma mitt postfack. Annars sitter jag vid arbetsdator och har tillgång till allt som jag har åtkomst till på jobbet. Jag har skrivbordsplats hemma och dubbla bildskärmar. Det är allt som behövs.

I dag är det en semesterdag och jag inväntar hemleverans av snus. Jag prenumererar på snus, får det hemburet av posten varannan vecka. Jobb är det inte förrän på måndag. Ska försöka starta min dator (och blogg) de dagar jag inte är i tjänst.

Ärligt uppdaterar jag Twitterkontot oftare än bloggen. Om inte annat så håller jag mig något mera kortfattad på Twitter. https://twitter.com/jontasgbg

Hur det har kunnat gå nästan två månader utan att jag uppdaterat bloggen, är mig ett mysterium. Men bevisar två teser:

• Jag bloggar bara när jag startar min privata dator.
• Jag har gått på semester.

Japp, otäcka semestern är här igen. Numera har jag suttit isolerad i min bostad i 103 dagar och inte varit utomhus annat än på balkongen. Förmodar att alla kvicktänkta tolkar rätt att det beror på coronovirus och inte på att jag har husarrest med fotboja. I praktiken ingen skillnad. Man om jag nu suttit i över tre månader och bara stirrat rakt fram – varför skulle jag vilja ha semester? Dagarna går eftersom jag får uträtta mitt arbete. Önskar att jag hade kunnat säga att det också beror på den sociala kontakten med jobbet, men de verkar helt ha förträngt mig. Första dagen jag arbetade hemifrån ringde en kollega. I dag, dag 103, ringde min andra kollega. Jag har samma arbetstider, samma mejl, samma telefonnummer och sitter lika utanför verksamheten där ingen ser mig. Ändå har jag gått från typ 200 mejl per dag och 10 telefonsamtal per dag, till i princip 0. Jag har frågat, men alla är på plats och jobbar som vanligt – det är bara jag som är högrisk och arbetar hemma.

Däremot fick jag lite ny information med en kollega annorstädes som jag inte har någon arbetsrelation till (ingen annan relation heller). Hos dem satt nästan alla hemma och arbetade och det var mycket sjukdom (främst covid) bland personalen. Jag är verkligen avskuren från jobbet.

Ja, det är otäckt att ha semester då jag behöver en daglig rutin. Därför har jag i sista sekund makulerat min semester och lagt in den på nytt. Semesterperioden har förlängts, och därför har jag korrigerat min semester till att sträcka sig över tre månader men där jag arbetar 1-2½ dag per vecka men tar ledigt resten. Det går väl att säga att det är semester på halvtid under tre månader och på den tiden hinner jag förbruka 20 semesterdagar. Om detta är ett koncept som hjälper eller stjälper, får tiden utvisa. Sammanhängande ledighet där man kan släppa tanken på jobbet är väl att föredra, men jag behöver jobbet när jag går hemma. Förresten har jag lika mycket semester kvar att ta ut och den sparar jag tills jag kan röra mig någorlunda fritt i samhället.

Corona. Arbete. Semester. Går vidare och bockar av nästa standardämne i bloggen. MS.

Nja, det finns inte mycket att säga om MS mer än att jag inte haft några skov sedan jag satte in senaste behandlingen för tre år sedan. Det är inte bra. Corona, alltså. Var sjätte månad måste jag lämna blodprover och göra magnetkamera då det är en farlig medicinering. Corona gör att allting skjuts på framtiden. Får jag symtom på något, då är jag välkommen till vården men med brasklappen att de inte kan garantera min säkerhet. Samma sak sa tandläkaren. Det viktiga är att jag håller mig isolerad och inte förlitar mig på distansering. Ja, till och med flärdtjänsten säger detta. Och jag kan inte åka flärdtjänst utan att jag åker med minst två olika chaufförer per dag och de är i ansiktet på mig eftersom de måste spänna fast mig i rullstol och därmed måste sträcka sig runt mig. Alla chaufförer har väldigt korta armar. (På tal om det går jag upp i vikt av att gå hemma vilket är märkligt).

Sista ämnet för dagen. Fritidssysselsättning. (Jag himlar med ögonen när jag skriver det ordet). Så smått har jag börjat titta på annat än dokumentära kriminalfall, men efter +500 avsnitt… Så jag letar med ljus och lykta efter något bra på streamingplattformerna men jag har dåligt med tålamod. Jag börjar titta på någon serie, slutar efter ett tag. Men vill man se något lättsamt och halvvetenskapligt så ska man se 100 Humans på Netflix. Annars försöker jag nu kämpa mig igenom The 100 (igen) men verkar ha tappat sugen i och med säsong 2 och ett halvt avsnitt.

Men frågan är vad jag ska göra de dagar jag inte arbetar? Det där med tålamod är ett problem. Blir rastlös. Eller blir trött. Eller får smärta.

Twitter. Oftare där än här. Just saying… Och har väl lite mer åsikter på Twitter än i bloggen.

(PS. Jag vet inte vad jag väntar på egentligen – ett vaccin? Allt annat känns alltför farligt så länge corona existerar vilket är för evigt).

Tydligen har mitt webbhotell köpts upp av ett annat webbhotell, men de säger att det inte ska märkas. Nåja. Oavsett så tar jag det med ro då jag fortfarande inte kan smälta hur de raderade hela mitt bloggarkiv (även om jag har det mesta säkerhetskopierat i form av pdf-filer).

Av någon anledning har jag återupptaget twittrandet (jontasgbg). Emellanåt upptäcker jag att jag har lite olika aktiva sociala konton som fått vila (glömt).

Dag 51 i isolering. Det påverkar mig inte. Enda problemet den här veckan har varit min övertrötthet där jag inte riktigt orkat arbeta min fulla arbetstid. Jag misstänker tröttheten bero på väderomslaget plus allergi.

Fortfarande har jag inte förmågan att titta på tv-serier. Så jag vet inte riktigt hur jag får tiden att gå förutom arbete.

I dag skulle min far fyllt 81 år och det är 32 år sedan mormor dog. Min morbror fyller visst 86 år i dag. Men inga demoner i år – de överskuggas av något helt annat. Jag hoppas att min isolering får fortsätta. Tydligen tillhör jag fyra av åtta riskgrupper och jag vet att jag aldrig skulle bli aktuell för respirator, och inte för att det skulle hjälpa. Samtidigt så vet jag inte om jag haft corona, men i så fall väldigt gynnsamma och lätta symtom vilket inte talar för särskild god immunitet.

Men om jag nu ska säga något om corona. Jag förstår inte folk som ignorerar rekommendationerna (som är myndighetsspråk för tvång med nolltolerans). Folk har stora möten, träffar, fester både offentligt och privat. Och riskgruppen +70 umgås i flock och trängs i mataffärer. Hållplatser är överhopade med människor som trängs och sedan fortsätter trängas i bussar och spårvagnar. Vad det är folk inte kan ta till sig, förstår jag inte. Nej, det är inte bra bli smittad, det är inte bra sprida smitta vidare, det är inte ofarligt, rekommendationerna är inte överdrivna, och jo – du kan drabbas väldigt, väldigt hårt liksom din omgivning.

Största problemet verkar vara att ingen vet vad avståndet två meter innebär. Utfälld tumstock är två meter. En säng är två meter lång.

Rekommendationerna (tvånget) gäller hela befolkningen – inte enbart riskgrupperna. För ett virus har alla lika stor risk. Riskgrupperna har sämre förutsättningar hantera ett virus. Men hur förutsättningarna är på individnivå oförutsägbara. Varför vill någon ta risker? Hur, när och varför skulle det vara acceptabelt?

Har ni en iPhone? Be Siri rappa.

Att arbeta hemifrån har jag redan gjort i några år. Nu när så många uppmanas arbeta hemifrån om de har möjlighet, så verkar det vara ett problem eftersom media tipsar om hur man ska få struktur på det. Är det ett problem? Samma arbete ska göras oavsett varifrån det utförs.

Jag är schemalagd att arbeta hemifrån fyra timmar varannan vecka, vilket inte är så mycket. Den tiden har jag arbetstelefonen avstängd för att ostörd kunna göra uträkningar där avbrott inte är uppskattat. Utöver dessa schemalagda timmar på distans, så händer det att jag arbetar hemifrån ändå, till exempel om jag har något halvdagsmöte som inte är i anslutning till min ordinarie arbetsplats. Att pendla mellan två geografiskt åtskilda platser, tar för mycket tid (även om det ingår i arbetstid) och är mest stressigt. Då är det bättre att förlägga halvdag till hemarbete före eller efter ett halvdagsmöte. Vilket inträffar nästan varje månad, ibland mer än en gång per månad. Jag är verkligen överallt i tjänsten.

Nu är jag isolerad och arbetar all arbetstid på distans. Jag har struktur och disciplin. Redan från början såg jag till att förutsättningarna fanns.

Lånad arbetsdator och VPN-uppkoppling. Det har varit lite segt till och från senaste veckorna när så många av typ 17000 anställda valt eller tvingats arbeta hemifrån. IT-avdelningen har dock mött upp väldigt snabbt med motåtgärder där man utökat kapaciteten. Strular det för mycket, så försöker jag dela på min arbetsdag och vara online endast tidig morgon och sen eftermiddag/kväll.

Fysisk arbetsplats. Ergonomiska förutsättningar med bra skrivbord, stol och belysning, kanske inte är likvärdig med jobbets, men nästan. Jag har skrivbord och arbetsstol, privat och inte lånade från jobbet. Jag har också dubbla privata bildskärmar. Det är inte någon fördyring eftersom jag denna arbetsplats är något jag använder vid eget datoranvändande också. Just nu har jag min arbetsplats i vardagsrummet efter att det blivit lite trångt och dammigt att ha den i sovrummet. Samt att ljuset blev bländande med sol.

Paus och rast då? Det är lätt att fastna i jobbet och glömma tiden. Samma problem har jag på ordinarie arbetsplats eftersom jag inte har folk där heller omkring mig. Jag har inga arbetskamrater och det finns inga fikapauser. Några naturliga avbrott finns inte. Då är det viktigt att hålla tider:

• Kl. 06.45 börjar min arbetsdag där jag kollar av jobbmejl.
• Kl. 07.30, cirka, blir det frukost.
• Kl. 08.00 är jag tillgänglig på telefon (kopplat telefonnummer till tjänstemobil) och nu börjar mejl och andra meddelanden komma i olika inkorgar att åtgärda och besvara.
• Lunch på jobbet har jag 11.15-11.45, men hemma tar jag lunch i max två timmar någon gång mellan kl. 11.00 och 14.00, lite beroende på vad jag måste utföra. Att jag tar så lång lunch hemma beror på att jag blir ganska förstörd i kropp och trött i huvudet av att arbeta så koncentrerat. Under denna tid är telefonen avstängd med hänvisning till när jag är tillbaks.
• Arbetsdagen är slut tidigast 15.15, senast 17.00. Det varierar. Flextid gör att jag har möjlighet sluta tidigare eller hålla på längre. Det beror på flexsaldot men också om där finns arbete som måste utföras. Inflödet av arbete och sådant som föreligger ändå, gör att jag inte särskilt ofta kan skjut på något till en annan dag.

Och ovan fungerar. Dag efter dag. Jag håller hårt på att arbeta när jag har arbetstid. Att privatsurfa, kolla mobilen, titta på tv, städa/diska/tvätta förekommer inte under min aktiva arbetstid. Att sitta i soffan och arbeta förekommer inte heller.

Den sociala biten då? Nja, den förekommer knappt på jobbet heller efter att jag blev placerad en halv kilometer från alla mina kollegor och arbetskamrater. Vi har mejl och telefon, så jag känner mig inte avskärmad helt bara för att jag inte träffar någon fysiskt.

Finns det något jag inte kan göra hemifrån? Ja, utskrifter. Jag kan inte dra ut något på skrivare och jag kan inte skicka post. I nödfall kan jag göra utskrifter på skrivare på jobbet som andra kan ta hand om, men något jag undviker då jag inte har direkt kontroll på vad som händer med det jag skriver ut och om det verkligen blir en utskrift. Lyckligtvis behöver jag inte göra utskrifter, även om jag kan sakna det för egen del.

Sedan har jag ett postfack på jobbet där jag får post som nu blir liggande. Kollegor vet att jag inte är på plats och har lite koll på det. De öppnar min post, och är det något som kan ligga låter de det vara, annars får de åtgärda det som behövs eller meddela mig om det är något särskilt.

I går fick jag mejla alla kollegor om min situation i isolering, Det finns alltid de som inte ringer eller mejlar, utan väntar på att jag kanske tittar förbi så de kan fråga något. Nu vet de att den möjligheten inte finns, utan de får kontakta mig på annat sätt där de nu också fått mina arbetstider och kontaktvägar.

Möten förekommer fortfarande som jag missar. En del blir inställt, men en del blir också som Skypemöten (vilket jag kan delta i). När det gäller mitt fackliga arbete så kan man fortfarande kontakta mig, men gäller det inspektion av fysisk arbetsplats, får de ta kontakt med annat skyddsombud. Något jag kan förmedla om det behövs.

Det enda som jag saknar är information. Vad händer organisatoriskt på jobbet? Vilka diskussioner missar jag? Hur är stämningen? Vilka är i tjänst? Har någon blivit omplacerad nu när hela havet stormar i väntan på anstormningen av patienter där vårdkedjorna kommer förändras? Jag försöker ställa frågor kring detta, men får inte riktigt svar. Jag har ingen helhetsbild. Kanske det mesta är som vanligt. Kanske inte.

I dag är jag ledig från jobbet. Skönt. Netflix, here I come!

Ja, vad säger man?

Det är väl mer än en månad sedan det officiella larmet om cornaviruset kom, där rapporterna om hur smittan riskerade att komma hem till Sverige med utlandsresenärer. Det var i början när vi förstått att smittan lämnat Kina. Redan då var jag väldigt observant och en fördel är att jag alltid varit noga med handhygienen. På jobbet är jag nog enda sekreteraren som ständigt också spritade händerna. Men jag var på ett fackligt stormöte och försökte hålla distans till alla andra, vilket var svårt. Vi diskuterade corona, men alla var så tvärsäkra på att det inte var någon fara för oss och att många ändå skulle åka utomlands på sportlov. Man kan väl säga att jag var skeptiskt inställd till deras inställning då de inte insåg faran för egen och andras del.

Varför har jag själv så allvarlig inställning? Jo, det hänger ihop med att jag har MS och är infektionskänslig även om jag har ett överaktivt immunförsvar. Visst, jag har behandling som drar ner immunförsvaret, men det går i vågor – ibland aktiveras MS-sjukdomen och slår utan verkan av behandling. Så jag vet aldrig hur mottaglig jag är för infektion. Och vanlig säsongsinfluensa gör mig fruktansvärt sjuk, särskilt lungorna då jag inte har styrka hosta och därmed också lätt får lunginflammation (som är vanligaste dödsorsaken bland MS). Bara en liten förkylning och jag följer rådet att inte ligga, utan att sitta och sova. Jag är expert på det.

Så hände något mer drastiskt för ett par veckor sedan. En handfull konstaterades ha COVID-19 i Sverige och geografiskt utspritt. Nu kom larmen om att stanna hemma vi minsta symtom på övre luftvägssymtom. Då drog jag öronen åt mig rejält. Jag hade i en vecka varit väldigt snörvlig och haft halsont, så det var bara att stanna hemma.

Efter en vecka var jag riktigt förkyld, men det varade bara i en dag (tack MS). Men snörvlandet fortsatte och jag insåg att det var min allergiska rinit (hösnuva) som jag inte behandlat på ett helt år. Så efter lite luftrörsvidgande och nässpray så känner jag inga symtom på någonting. Men jag fortsätter stanna hemma, för nu är det samhällsspridning av corona.

Informationen har varit undermålig gällande riskgrupper i samhället. Gamla med underliggande sjukdomar och lite generellt om transplanterade och cancersjuka. Nå? Men de som står på immunsupprimerande (immunhämmande) läkemedel då som inte får sluta sin behandling? Inte ett ljud. Förutom att man nu i helgen skickade ut sms till alla i Storbritannien som står på samma behandling som jag. De är isolerade i sina bostäder i 12 veckor framåt. Det är detta jag misstänkt men som inte fått ut på någon front alls i Sverige – det har inte funnits någon information alls. Arbetsgivaren förespråkar att man ska vara på jobbet om man är symtomfri. Det där med riskgrupp finns inte som argument. Särskilt som jag inte inkluderas i riskgruppen enligt officiella kanaler.

Så jag ringde neurologen i dag. Jo, jag är inte bara riskgrupp – jag är högriskgrupp för att bli riktigt sjuk vid corona/COVID-19. Jag får inte gå ut alls, inte träffa någon alls. För hur länge är det ingen som vet. Detta är en medicinsk bedömning som jag måste följa. Som tur är kan jag arbeta hemifrån utan problem då jag fysiskt aldrig någonsin behöver ta till jobbet (nåja). Allt går sköta via VPN-datorn, Skype, mejl och telefon. Precis allt.

Orolig och rädd? Nej, men stressad av ovissheten. Jag får matleverans, snusleverans, apoteksleverans. Men jag är lite förbannad över att inte få tag i vetemjöl eller toalettpapper trots försök sedan en månad tillbaka.

Men det är kaos på jobbet. Generellt sett kan man säga att cirka 25 % av all personal är sjukskrivna då de har symtom på övre luftvägsinfektion. Eller allergi. Ingen vet, ingen vågar chansa. All planerad vård är inställd (även för mig – jag får inte gå till tandläkaren på torsdag som riskgrupp). Organisatoriskt sker omvälvande förändringsarbete för möte toppen av antalet insjuknade som lär inträffa här om en vecka där vi saknar 100 intensivvårdsplatser (förutom de 100 vi har). Om vi räknar med värsta tänkbara, alltså. Själv drabbas jag arbetsmässigt av att försöka anpassa våra datasystem efter alla förändringar och bistå med uträkningar av patientflöden samt täcka upp för underbemannade enheter där jag inte ens har min anställning. Plus att jag ska utföra mina löpande arbetsuppgifter och hålla deadline. Och allt ändras från sekund till sekund. Ja, mer kan jag väl inte säga om det hela (återberättar sånt som är känt från media, i övrigt sekretess med hur vi arbetar och hur det ser ut – framförallt då jag inte vet hur det ser ut då jag inte är fysiskt på jobbet).

En paradox. Min behandling som gör att jag tillhör högriskgruppen – den behandlingen testas nu också som möjlig behandling för att stoppa coronavirus nå lungorna och därmed inte ge så svåra symtom på andningsvägarna. Men ingen vet. Ingen vågar chansa. Och behandlingen är grym ändå med biverkningar som är farliga i sig. Så frågan är om jag också kanske är delvis skyddad på grund av min behandling? Ingen vet ännu. Det enda de medicinska bedömningarna kan säga är att behandlingen drar ner på immunförsvaret. Och då kanske också skyddar mot hur långt viruset når olika organ.

Ovissheten är den samma för alla. Det viktiga är att följa alla föreskrifter som finns och som kommer. Ett vaccin skulle sitta fint. Som är beprövat utan negativa långtidseffekter. Får vi vaccin inom fem år ska man vara skeptisk till verkningsmekanismerna.

Arg. Jag blir arg på alla som inte följer föreskrifter begränsa smittspridning. Eller som medvetet utsätter sig för smitt och tror att det är bra att den vägen få antikroppar. Detta är ett mycket potentiellt och farligt virus eftersom vi inte kan stoppa det eller skydda de svaga. Det är inte en naturlig utrensning av befolkningen. Det slår högt som lågt. Även på dem med samhällsbärande funktioner. Och då det händer i stort på en gång i hela världen samtidigt, förvärras den situation som därefter kan uppstå. Och vi måste prioritera hårt på vilka som får ta del av en mycket begränsad sjukvård som inte kan bemöta upp mängden som insjuknar.

Kanske jag återkommer om coronaeländet en annan dag. Just nu surrar något annat i huvudet.

Viaplay har en del dokumentärserier, varav jag såg en i helgen. Jag sträcktittade alla säsonger och kände mig ganska negativt påverkad då det handlade om mord. Efter mord. Efter mord. Ett mord hoppade jag medvetet över då det kom för nära när jag insåg vad det skulle handla om. Ja, jag är medvetet vag.

När jag sett allt, gick jag tillbaka och såg på det jag först hoppat över. För det handlar om två… anekdoter, vilket låter som något överraskande positivt. Nej.

För nu ganska många år sedan hälsade jag på en vän. Vi står och tittar ut från vardagsfönstret. ”Där bodde mördaren”, fick jag veta om huset mittemot. Förvånad och lite chockad blev jag, eftersom nyheten om mördaren var känd via media men brottet hade skett i annan stad, så kopplingen var mig okänd.

Åren går. Nya människor kommer in i mitt liv som jag umgås med. Så får jag höra en historia som en av mina vänner berättar för mig. Chocken jag fick då går inte mäta sig mot den ovan. Han är pappa till mördarens offer.

Dokumentären var bra. Den gottade sig inte i det inträffade. Visst var det jobbigt ta del av det hela på detaljnivå – särskilt när jag fått ett känslomässigt band till någon som det påverkat enormt. För mig är det inte bara rubriker även om jag aldrig varit nära. Men det känns nära. Och det är väldigt sorgligt och orättvist.

Det berör.

Mycket tyder på att jag inte har diabetes. Blodsocker fastande och efter frukost visade 4,6 respektive 6,2. Nu inväntar jag bara värdet på långtidssockret också.

Jag har inte funderat närmare på det, men fick frågan i dag varför jag inte tar lite semester nu när jag jobbat typ 200 dagar utan ledighet och då min nästa deadline inte är förrän om ett par veckor. Tja, när jag ställs inför det på det sättet… Så jag packade snabbt ihop i dag, lämnade jobbet redan efter halva dagen och tänker inte återvända förrän 13-14 januari någon gång. Två oplanerade semesterdagar ger mig ledigt i en och en halv vecka. I år har jag 43 semesterdagar, vilket jag ändå inte hinner ta ut i år.

Men kan jag verkligen släppa jobbet så totalt? Nej! För jag skriver det från jobbdatorn jag har hemma då det går snabbare logga in på denna dator. Så det är inloggad på jobbets nätverk jag har åtkomst till nätet. Okej, jag gör inget arbetsrelaterat, varken avlönad eller oavlönad. Jag bara utnyttjar tekniken.

Annars är det svårt på att ett sätt släppa jobbet, och det är intresset av de jobbet ger mig. Inte mina arbetsuppgifter, utan diskussionerna jag har på jobbet som inte har med mitt jobb att göra. Jag gillar förkovra mig och diskutera medicinska frågor. Efter 28 år inom vården så har jag lärt mig en del, plus att det också är något som ständigt förändras och utvecklas. Så det jag uppskattar är att kunna följa utvecklingen och inte sitta inne med gamla sanningar. Jag snappar upp lite här och där, och tror mig kunna följa och vara delaktig i diskussioner kring sjukvård. När man på högre nivå tar beslut brukar jag lägga mig i eftersom jag vet vad man pratar om. Då kan jag inflika mina synpunkter utan att det är malplacerat trots att jag saknar vårdutbildning. För jag har flera perspektiv efter så många år och har varit med om både positiva och negativa saker. Nu låter jag uppblåst, men efter så många år i en grundprofession men med olika positioner inom ett område, så har man också en historik med sig. Beslutsfattare är chefer. Chefer har förordnanden som avslutas, och chefer byts ut, kanske redan efter ett par år. Man saknar historik och överblick. Det är där jag kommer in i bilden. Det tog lång tid, men jag får yttra mig och man lyssnar. Kanske det som förvånat mig mest med detta, är att nya chefer verkar ha kännedom om att involvera mig inför beslut som behöver tas. Så varför just jag? Jag har inte jobbat längst på samma ställe. Skillnaden är att annan personal är väldigt fokuserade på sitt dagliga arbete och inte uppfattar så mycket om det omkring dem. Jag däremot, har många skilda arbetsuppgifter, många kontaktytor och många nätverk som jag träffar utanför min arbetsplats. Och minne. Plus att jag kan förutsäga konsekvenser (erfarenhet) direkt när jag hör något som jag historiskt sett varit med om tidigare och sett utvecklingen av. Vill man göra A, kanske jag säger att A är en urusel idé men att jag förespråkar B, absolut inte C, men D kan fungera även om det kan leda till konsekvens E och måste sammanfogas med B där det ändå är bättre att ta B från början. Alltså, jag har ett spektra av möjliga utfall.

Detta gör mig mörkrädd. Att jag har en inofficiell makt och att jag känner mig ensam med den här typen av överblick. Fler borde ha min nyfikenhet och driv, vilket jag framför ofta och som är önskvärd inte bara från min sida. Men det är svårt. Jag försöker påverka kollegor att ta på sig samma roll, men får lite märkliga förklaringar som mest av allt tyder på osäkerhet och Jante. Jag är för trött och för gammal – mitt ego skiter jag i. Vårt uppdrag är viktigare, att bidra till säker och god vård. Det är ett teamarbete där jag i grupp känner mig ensam med mitt perspektiv.

Det jag hann innan min hastigt påkomna ledighet i dag, var att jag löste ett komplicerat (administrativt) fall där ingen kände till hur man kunde lösa det praktiskt eller ens hur det uppstått. Sånt kan jag spåra och jag förstår hur det uppstått och hur man löser det. Men där handlar det om något annat än min erfarenhet. Jag har fått väldigt många behörigheter i olika datasystem – mer än vad som är brukligt – och kan därför nosa mig fram. Teknik skulle hjälpa vården, men det finns så många datasystem och sekretess gör att man inte får behörighet till alla de system man faktiskt behöver. Andra kanske har max fem behörigheter. Jag har 18! Minst. Varför har jag detta? Jo, förutom tjat så har jag så många roller att det blir ganska heltäckande med behörigheter och därmed får en helhet när jag spårar. Brister som uppstår ska utredas av ansvariga chefer, men inte ens de har behörighet att utredningar varför de lämnar även detta till mig. Jag hittar bristerna, kan se varför de uppstått och hur man kan lösa det för framtiden. Så det där med att ha behörighet verkar vara ganska fundamentalt. Samt erfarenhet att förstå sammanhang och inte bara den lilla biten av sitt eget arbete. Och ja, det har blivit mer komplicerat med åren. Teknik är besvärligt. Särskilt som samsyn inte råder och datasystem kan inte prata med varandra. Så går det när teknik införs under 30 år men där alla regioner själva fått beställa sina egna system men gjort det pö om pö. Det har blivit dyrt och kommer bli ännu dyrare att utveckla systemen och göra det nationellt då alla har så olika behov.

Okej. Så jag tänker alltid arbete. Nörd.

Om jag räknat rätt så är 2020 mitt 22:a år med blogg även om jag tycker dess existens befinner sig i periferin av både min och bloggosfärens tillvaro. Finns det ens en bloggosfär? När jag skannar nätet nu för tiden så känns det som om det personliga och privata försvunnit väldigt mycket. Jag förstår det. Restriktiviteten har även drabbat mig, men jag ser fortfarande detta som min primära källa till att få skriva av mig. Att lägga ut en massa bilder på Instagram eller skriva små uppdateringar på Facebook utan kontext, ser jag mer som komplement. Det blir för mycket yta utan djup på sociala medier. Twitter har jag mer eller mindre gett upp då det är en mikroblogg. Beroende på vilka plattformar man befinner sig på, så ger det väldigt lösryckta fragment jämfört med att ha en blogg. Det svåra med blogg är annars just den där utvecklingen med att vara restriktiv då allting kan leda till konsekvenser. Visst, man har tagit många smällar genom åren men det har ju fortfarande uppvägts av allt det positiva. Nätverkandet. Men just den biten verkar jag ha tappat – särskilt som jag också blivit mer restriktiv på grund av att jag är med i en internationell skäggklubb. Jag förstår dem som undrar om det är en sekt, men nej det är den inte. Däremot så har vi en Code of conduct (CoC) som jag är bunden till. Jag kan därmed inte låta min humor lysa igenom för mycket då sarkasm och ironi kan bli väldigt fel hos mottagaren, och jag liksom övriga 2000 medlemmarna representerar skäggklubben på gott och ont.

Men jag kan inte sluta blogga.

I dag är det nytt år och nytt decennium – 2020. Inledningen känns lite skakig på ett personligt plan då jag har med mig väldigt mycket i bagaget från skitåret 2019. Jag har svårt överblicka 2019. Det jag minns mest är elände och väldigt mycket jobb. Samt att det gick i överfartsljus. Ingenting hände hela tiden. Med ingenting menar jag vardagen. Allt rullade på utan avbrott. Inga speciella händelser, överraskningar eller glädjeämnen. Det var bara ordinärt och intetsägande.

Så vad gör det egentligen till ett skitår? I början på året opererade jag bort en visdomstand, men det gick bra. Jag hade lång sommarsemester men där jag ändå arbetade en hel del – det var inte mycket till sammanhängande semester, vilket jag heller inte önskar då jag fysiskt och mentalt tar väldigt mycket stryk när jag blir isolerad.

Och isolerad har jag verkligen varit då jag inte kunnat förflytta mig med rollator. Därav min långa kamp att få elrullstol där jag först i slutet av november fick förflytta mig med hjälp av en sådan. Det har gjort stor skillnad. Om det inte hade varit för det som hände oktober/november. Jag har i två decennier stressat som en galning och förmodligen flera gånger om gått in i väggen utan att förstå det. När jag nu fick min tredje eller fjärde kollaps, gick det upp ett Liljeholmens. MS gör att jag har väldigt svårt att särskilja dess symtom från nya icke MS-relaterade symtom.

För att backa bandet lite. Under vår/sommar/höst har jag även gått hos psykolog (numera avslutat) på grund av min panikångest som jag inte riktigt har verktyg att kontrollera. Men det som därefter hänt i samband med kollapsen, var att jag fick fruktansvärd fysisk smärta njure, lever, tarm eller muskler. Det var riktigt rejält men jag har inte sökt vård för det, utan avvaktat. Varför? Jo, för att kunna identifiera vad det egentligen var samt att jag inte hade kunnat söka vård eftersom jag vid tillfället ännu inte hade tillgång till elrullstol. Och under min ”julledighet” (ingen semester) har det utkristalliserats.

• Smärtan är 1) gamla hederliga MS-smärtan som är neurogen/neuralgisk som hanteras med Alvedon och Voltaren(gel), och 2) ryggvärk/muskelsmärta som försvinner när jag stretchar.

Okej, det finns en punkt till. Utmattningssyndrom/utbrändhet med alla sina fysiska symtom tror jag också triggat igång en annan sak som jag ska söka för nu när det blir vardag igen. Jag är helt övertygad om att detta triggat igång något som legat latent – diabetes. Jag tror att jag utvecklat diabetes typ 2 då symtomen bland annat är ökad och frekvent urinmängd och håglöshet/trötthet (vilket också är symtom på utbrändhet och MS). Bara lite extra djävulsk trötthet.

Och jag jobbar på som vanligt trots ovan. För det är det enda som håller mig upprätt. Elrullstolen är enbart positivt i sammanhanget. Men ovan är något jag nu har med mig in i 2020 och jag vet faktiskt inte om mina tolkningar är korrekta. I vilket fall som helst försöker jag hålla min kost lite mer på nivån diabetes. Vilket är svårt, men inte lika svårt nu när jag har elrullstolen. För min kost 2019 har varit riktigt urusel på grund av 1) käkoperationerna, 2) inte kunna sköta inköp, 3) ingen ork (MS) tillaga mat, 4) inte haft något lunchrum på jobbet. Därför har det blivit för mycket frysrätter och smörgåsar. Det är för mycket kolhydrater och salt (undrar hur mitt blodryck är nu?) och för lite färsk frukt/grönt. Näringsproblem tror jag inte, men fel kost ur diabetessynpunkt. Vi får väl se.

Så. 2020. Jobbet rullar på och jag har i dagarna gjort ekonomiskt bokslut på jobbet där jag fann 5,7 förlorade miljoner som jag nu fångat upp. I år blir jag 50 och där rycker jag mest på axlarna. I april/maj är det internationell skäggträff i Göteborg. Annars känner jag inte till 2020 så mycket, vilket jag är tacksam för.

Så vad gör jag annars? Det har varit jul- och nyårshelg där jag inte tagit någon semester, men det har varit många fridagar ändå. Nyårshelgen har varit lite jobb på distans (bokslut), men jag håller också på att se hela The Americans på Netflix. En serie jag alltid haft på min önskelista att se men inte blivit färdig avsätta den tid det tar att komma in i handlingen. Jag får speeda upp tittandet lite eftersom jag också varje vecka beställer en ny säsong av NCIS: Los Angeles som dvd. För på linjär tv eller andra streamingtjänster finns inte ett skit att se. Men jag orkar inte sitta så klistrad framför en tv ändå, så jag varvar väldigt mycket med poddar. Just nu Palmemordet och Sagan om Isfolket.

Öh, jag tror vi skulle ha en liten skäggträff i morgon på mitt jobb, men ingen har sagt något. Så förmodligen inte. Jag vågar inte binda upp mig. Jag måste arbeta samtidigt som jag jagar en diabetesutredning.

God fortsättning på nya året!

Tredje veckan i elrullstol? Går galant. Fortfarande lite oroligt, är mest rädd för tekniskt haveri och bli stående någonstans utan att kunna ta sig därifrån. Vad man gör i ett sådant läge är väldigt oklart. Visst, jag har fått en massa papper med motstridiga och inkonsekventa besked. Och inte blir det bättre av att när man pratar med människor så vet de ännu mindre och kan inte hänvisa till någon som vet. Det tycks mig märkligt att så höga krav ställs på mig med funktionshinder att själv lösa uppkomna problem allteftersom. Inte bara det – det ligger också på mig att underhålla mitt tekniska hjälpmedel även om jag fysiskt inte har förmågan. Jag får väl se när jag stöter på ett problem och hur jag då kommer lösa det.

Andra veckan på nya arbetsrummet? Inget fel på rummet mer än att det är beläget bortom periferin. Så länge rullstol och hiss fungerar så går det hyfsat bra. Inget är så irriterande som att förflytta sig i rullstol. Lååånga korridorer på jobbet, känns som om man aldrig kommer fram. Även om jag ökat hastigheten rejält. Vill man slå följe med mig, så får man springa. Därför kör jag i korridorerna i kulvertplan där det är få människor att köra över.  Ändå lite vanskligt eftersom jag inte har någon broms på elrullstolen mer än att om jag släpper gasen så slår magnetlåset till. Har man för hög hastighet så kastas man av stolen. Där finns inte säkerhetsbälte.

Rullstolsbuss då? Jo, det fungerar förvånansvärt bra trots att jag får backa ner från en rullstolsramp som jag inte kan se och där jag inte har en aning om jag kommer rakt eller faller utanför rampen. Chaufförerna är betydligt mer hjälpsamma när man sitter i en elrullstol än på en permobil. De står bakom mig och säger om jag ska hålla längre till höger eller vänster.

Jobb och MS. Jag orkar inte med så mycket annat. Jag har bokslut inför årsskiftet på jobbet och det är något som läggs ovanpå allting annat. På min fritid försöker jag verkligen koppla bort allt. Just nu tycker jag att det bara är skit på tv inklusive streamingtjänsterna. Därför har jag börjat beställa dvd-skivor på tv-serier som inte finns tillgängliga någon annanstans. Som senaste Supernatural samt alla säsonger NCIS: Los Angeles. Jag beställer hem en säsong per vecka. Så i en månad har jag väl något att titta på.

Det var längesedan jag träffade skäggen. Vi har börjat viska om en liten träff i Göteborg efter helgerna. Annars kan ni ju titta på mina skäggbröder som står utanför glasburen i Västerås nu under Musikhjälpen på SVT. Åtminstone fredag och lördag. Jag har ingen inside information, men tidigare år har vi (de – jag är inte i Västerås) haft fackeltåg vid 16-tiden på lördagar. Och vi har en egen bössa till Musikhjälpen. Vårt mål är 200 000 kr.

Nu har jag officiellt fått klartecken om att själv få använda elrullstolen då jag övningskört färdigt. I teorin låter det ju bra, men sista körningen i dag var en katastrof. Jag hade panikångest och värre blev det. I min enfald trodde jag att jag fick panikångest endast när jag försökte gå med rollator, men bevisligen gäller det även när jag sitter i elrullstol. Just nu har jag en väldig smärtproblematik där jag inte kan smärtlindras. Kanske det är neurogen/neuralgisk smärta, precis som för några år sedan, men det kan också vara lever/njurar/muskulatur/tarm. Om jag själv får gissa så kan det vara galla trots att jag opererade bort gallblåsan för 25 år sedan. Gallstenar kan fortfarande bildas men sätter sig då i leverns vengångar och täpper till flöden. Får jag gul ögonvita så vet jag.

Nå, en panikångest. I rullstol. Utomhus. Hur jag reagerar? Det har alltid varit svårt beskriva panikångest, men det är en fullständig skräckslagen panik och dödsångest där impulsen är att kasta sig på marken. Känslan uppkommer av öppen rymd där jag inte kan fokusera blicken då jag är för långt ifrån föremål som husväggar. Varför jag fick panikångest just i dag, där jag inte kommer ur fläcken, beror nog på trötthet, smärta och stress. Så här har jag inte reagerat tidigare när jag varit ute med permobil eller elrullstol. I dag hade jag arbetsterapeuten med mig vilket var tur. Jag lyckades ta mig hem och så fort jag kom innanför porten så släppte panikångesten. Även om jag så här åtta timmar senare fortfarande känner av panikångesten utan att ha panikångest. Ja, alltså det panikångest gör fysiskt med mig. Muskelanspänningen under ett anfall sitter i efteråt. Panikryckningarna sitter i muskelminnet utan att just nu ge mig panik eller ångest. Och nej, jag medicinerar inte mot panikångest – det mesta som är någon form av psykofarmaka är kontraindicerande mot min övriga MS-medicinering.

Så nu ska jag klara mig själv i elrullstol. Det känns lite oroligt efter dagens erfarenhet.

En sak till gällande mitt nya arbetsrum. Jag hamnar 500 meter ifrån min verksamhet och mina arbetskamrater. Tror ni de kommer och besöker mig? Själv kommer jag få 1 km tur och retur på jobbet. Exkluderingen och avståndet – vad kommer det göra med min panikångest?

Tror minsann att jag brakat in i väggen och har någon form av utmattningssyndrom. Sjukskriven? Nej, aldrig! Men vi trixar på ett sätt som kanske inte är så bra, men inget skulle stressa mig värre än att vara sjukskriven. För det är en kombination av stress, smärta, kollaps, panikångest där jag inte kan hålla balansen alls. Inte ens med rollator. Jag kan inte förflytta mig alls, än mindre ta mig till jobbet eller vara på jobbet. Lösningen? Jag arbetar hemifrån fram tills jag får använda min elrullstol. Fortfarande övningskör jag och vet inte när jag får använda den fritt.

Avtalet som gäller just nu, beror lite på mitt hälsotillstånd, är att jag jobbar hemifrån eftersom jag inom en snar framtid får min elrullstol att använda på jobbet. Samtidigt som jag får börja använda elrullstolen så får jag också ett nytt arbetsrum ännu längre bort än jag någonsin varit. Men med motiveringen ”du har ju elrullstol”. Att jag sedan inte har närhet eller stöttning av arbetskamrater, inte kommer in i personalrum (som jag inte får använda) och inte kommer in på handikapptoalett – det ignorerar man. Jag får ett rum som är (förhoppningsvis) tillgängligt för mina behov utifrån funktion. Men det andra ska vi tydligen blunda för då viljan inte finns att göra det bra för mig. Det kan ingen någonsin övertala mig om. För det finns många perfekta rum närmare min verksamhet. Som är nära arbetskamrater, ger mig tillgång till både toalett och personalrum. Men de rummen är upptagna. Så varför inte flytta andra till utkanten av allt som inte har några fysiska behov? Enda motiveringen jag hört är att jag 1) inte är läkare, 2) inte är chef, och 3) inte arbetar 100 %.

Tja. Om några veckor har jag väl facit. Fram till dess kan jag inte ta mig ut. Alls. Får lite panik över det också. Att vara låst hemma. Jag kan inte ens gå ner och tömma mitt postfack på entréplan.

Hösten har kommit med besked. Det var inte många dagar vi fick vackra höstfärger innan alla löv föll av och det eviga regnandet drog in. Snön vill jag gärna håller sig borta då jag nu fått elrullstolen. Hur ska jag kunna vara på jobbet kl. 07 när ingen plogar i kvarteret förrän tidigast kl. 09?

Jag går i väntans tider. Lite småromantiskt. Ja, jag har längtat i flera år, men dimper snart det lilla livet ner – en ny toalettstol. Min har gett upp och väsnas och slutar inte ta in vatten. Efter 36 år är den uttjänt. Redan förra veckan skulle jag fått den installerad, men det verkar dra över på tiden. Jag får väl göra en igångsättning och åter ringa om det.

Elrullstolen kom i förra veckan. Jag tränar för fullt (övningskör under överinseende) och om några veckor är tanken att jag ska använda den på jobbet. Det blir intressant. Samtidigt ska jag då skriva dagbok under sex veckor för att beskriva hur mycket jag använder den på jobbet. Använder jag den inte på jobbet som tänkt, så tar regionen tillbaka rullstolen trots att jag behöver den privat hemma utomhus. Problemet är att jag fortfarande inte fått mitt nya anpassade arbetsrum. Nuvarande arbetsplats innebär att jag inte kan ta med mig rullstolen till jobbet. Fantastiskt, jag arbetar på ett sjukhus som saknar tillgänglighet för funktionshindrade. Senast om två veckor måste jag ha bytt rum. Ännu har man inget funnit och man har avskrivet det alternativ som fanns. Jo, jag fick sedan ytterligare två alternativ som jag direkt avskrivet då jag vet att dörrarna till de arbetsrummen är smalare än rullstolen.

Annars är det som vanligt på jobbet – jag drunknar i arbete och får sådana där märkliga uppdrag där jag måste släppa allt som också har deadline, samt där ingen annan kan ta över min arbetsuppgifter ens tillfälligt. Senaste veckorna har jag fått lägga väldigt mycket till på en powerpoint där jag behövde ta fram siffror, göra kvalitetskontroll samt dubbelkolla uppgifter. Presentationen höll jag sedan under en timme i torsdags. Så jag är klar nu? Nej. Efteråt har jag fått justera utifrån ny information som framkom på mötet. För samma powerpointpresentation ska jag nu göra i ytterligare 3-4 utföranden men specialanpassa dem till vem jag ska prata med. Om jag lagt ner 100 timmar hittills, så är det inte ens i närheten av hur mycket tid som gått åt och hur mycket mer tid jag måste ge det.

Och snart är det dags för årsredovisning igen.

Hur ofta jag slår på datorn ser ni på mina blogginlägg. Typ en gång per månad. Oftast glömmer jag bort att jag har en blogg. Hade jag inte haft bloggen som webbläsarens startsida, så hade den nog helt fallit i glömska.

Vad har hänt på en månad då? Inte så mycket mer än att jag arbetar för fullt. Att hinna allt är ett fortsatt problem och jag pusslar ständigt med arbetsuppgifterna för att försöka gå det att gå ihop, vilket är en omöjlighet.

Hur det går med nya arbetsrummet vet jag inte då det lär komma ett beslut när chefer pratat ihop sig. Förmodligen hör jag ingenting förrän den dag de kastar ut mig från rum nummer 14. Rum nummer 15 finns preliminärt, men en anledning till att det är så tyst beror på att rummet är ockuperat och det lär bli konflikt på chefsnivå när jag ska beredas plats. Så därför pratar man inte alls kring att jag ska få ett nytt rum. Jag har bara hört att jag kommer bli utkastad någon gång mellan september och okänt datum.

Det verkliga problemet kommer om några veckor. Jag väntar på leverans elrullstol och då blir det bekymmer på jobbet och nuvarande rum. Så jag behöver det där nya rummet på grund av tillgänglighet. Under förutsättning att det tänkta rum 15 fortfarande är det rum man preliminärt sneglat åt. För det skulle funka för mig. Frågan är om jag blir utkastad först eller om tillgängligheten gör att jag inte kommer åt mitt nuvarande arbetsrum.

Alltså. Jag är så trött på svenska tv-kanaler. Det har nu gått flera år sedan någon kanal visade en anständig serie. Den ena efter den andra serien bara slutar man sända trots att serierna fortsätter produceras. Jag köper inte detta att kanalerna inte skulle ha råd med inköpen. Snarare att de är snikna och vill behålla alla intäkter de får istället för att spendera på något som skulle öka antalet tittare och den vägen också få ökande intäkter. Jag kräks över alla svenska lekprogram och annan svenskproducerad smörja som innehåller samma C-kändisar och återkommande programledare. Samma program år efter år. De utländska programmen som visas är sensationsdokusåpor och skämsprogram.

Det blir inte bättre av att alla bra tv-serier streamas. Helt okej tycker jag, när det är streamingtjänsterna som egenproducerar. När de köper in tv-producerade serier till streamingtjänsterna vet jag inte riktigt om det är en service eller ännu en anledning till att gammal-tv aldrig visar något. Nu börjar det bli sämre utbud i streamingtjänsterna eftersom de är för många. Prenumeranterna har inte råd med så många tjänster. Alltså sjunker antalet prenumeranter per streamingtjänst i takt med att antalet streamingtjänster tillkommer. Färre egenproducerade serier. Sämre kvalitet. Just nu har jag fyra streamingtjänster och där går min smärtgräns. Nu storsatsar Disney+ och Apple+ som har medel och resurser att satsa i uppstarterna. Förmodligen kvalitet i början och andra streamingtjänster får problem att överleva. Men sedan lär även Disney och Apple tappa både kvalitet och antal prenumeranter. Det känns som om alla tv-kanaler och streamingtjänster konkurrerar ut varandra. Tittarna får betala i pengar och kommer få sämre valuta för sina insatser.

Jag ser ingen ljus framtid för kvalitets-tv oavsett teknisk plattform. Underhållningen är på väg ut till förmån av kapitalister.

Och vad håller TV6 på med? Stargate SG-1 har visats rullande i tio år dagligen säsong 1-10. Om och om igen. Så nu plötsligt. Utan en förklaring så slutar de visa Stargate SG-1 efter säsong 7. Ska de nu sluta visa serien så vore det kanske på sin plats att sända hela serien klar? Nej, de gör som alla andra svenska tv-kanaler. Bryter utan någon förklaring. Förklaringen är väl något av det jag redan räknat upp ovan.

Jag börjar misstänka att de också är väldigt dåliga på att förhandla om visningsrätter.

När jag i dag träffade nya kollegan, var det första jag fick höra:

– Du är känd, dig känner jag till, alla vet vem du är.

Jo tack, jag vet. Efter +27 år i yrket, diverse tidningsintervjuer, aktiv i olika nationella nätverk, kan allt om allt och är överallt. Klart jag är känd. Önskar jag vore kändis på riktigt med diverse förmåner.

I morgon är det dags för utprovning av elrullstol.

Bevisligen har det gått en hel månad sedan jag hade datorn igång. Det är vid de tillfällena jag skriver något i bloggen.

Vad som försiggått senaste månaden? Jag minns inga detaljer, men jag har ömsom haft semester och ömsom jobbat. Sedan i söndags är semestern slut och jag har hunnit avverka en ordinarie arbetsvecka. Inte en lugn sekund.

Det börjar närma sig flytt till arbetsrum nr 15 (fjärde flytten på ett år), men står och väger lite just nu. Eventuellt kan jag vara kvar ett par extramånader, men samtidigt finns en plan där man preliminärt och eventuellt funnit mitt nya rum som jag tror hade varit perfekt. Det enda problematiska är att rummet är ockuperat och avhysning kan bli svår.

I nästa vecka är det dags för utprovning av elrullstol. Rollator fungerar kortare gångsträckor men är otroligt begränsande. Samtidigt är rullstol också enormt begränsande vad gäller framkomlighet. Men i kombination hyfsat.

Är det höst nu? Det är inte längre ljust ute på morgon och kväll.

Semestern fortskrider liksom mina strödagar av arbete. I dag har det varit 34 grader i Göteborg. Nästa vecka har jag en arbetsvecka, men återgår sedan till semester ytterligare två veckor. Kanske ömma modern hälsar på. Det jag vet är att jag ska på skägglunch nästa vecka på min enda fridag. Det gäller att passa på.

Jag har länge funderat på att köpa ny dator, men har tvekat. För dålig prestanda på dagens datorer och det jag vill ha är beställningsvaror inte helt enkla att få levererade. Hur många år jag haft nuvarande dator vet jag inte, men länge. Den är segare än seg, ibland kan jag inte ens starta den.

Så fick jag för mig i går att kanske försöka kolla upp varför datorn är så värdelös. Nej, inget med antivirus som blockerar. Nix, nätverket fungerar bättre än någonsin (100 MB/100 MB). Nope, ingen defragmentering behövs. Så kollade jag vad jag har för prestanda på datorn. Öh, min dator har senaste hårdvaran som säljs för de avancerade datorerna + att jag har alla möjliga sorters portar (som jag använder) men som saknas i nya datorer. Då fortsatte jag felsöka datorn. Kanske jag kommit på anledningen. Windows Update. Jag behöver en ny version av Version 10. Installationen har hållit på snart ett dygn och är nu 94 % genomförd. Frågan är om detta hjälper? Alternativet är att installera om nuvarande Windows 10 (som gäller fram till i november), men då raderas Office, appar och antivirus. Och jag hade ändå fått installera ny Windows-version innan november. Så håll tummarna. Lös inte detta något så misstänker jag att datorn inte riktigt orkar köra två externa bildskärmar.

Lite höjde jag på ögonbrynet när jag under min pågående semester fick höra att jag ska ersätta andra som också har semester från jobbet. Liksom – hur kommer man fram till något sådant utan att ha vidtalat mig? Och med tanke på att jag har semester de båda officiella semesterperioderna? Visst, jag är inne ett par timmar varje vecka, men det är just för att jag aldrig, aldrig någonsin får ersättare trots deadline som måste upprätthållas även sommartid. Skulle jag då ersätta andra som har semester? Nej, aldrig! Jag gör det inte! Det är inte arbetsvägran, det är en omöjlighet. Och om jag aldrig har ersättare men alla andra ska ha ersättare, varför täcker inte de upp för varandra då där är två semesterperioder? Hälften är kvar på jobbet och täcker upp för varandra.

I förra veckan hade jag skäggfika hemma hos mig. Och det blir skägglunch om några veckor. Dessutom står fler på kö och vill ha skäggfika med mig. Vill man ha ett socialt liv ska man ha skägg. Det skapar lika starka band som dagboksträffar en gång gjorde. Men känner mig lite stressad av att allt ska ske semestertider, men det är då andra har tid komma loss.

Skägg känns inte som en trend. De senaste fem åren har gått från mest vara små hipsterskägg, men hipstern syns inte längre till. Kvar är de riktiga skäggen, de som med tålamod låter skägget växa och vårdar det ömt (med barberare och oljor). Därför ser man inga vildar om än längre skägg än hipstervarianten. Man bun har också mer eller mindre försvunnit. I går var det 3 av 240 i skäggsekten som ansågs vara epic.

Jo, jag tackar jag! ♥ Jag ser väl mer eller mindre vild ut just nu eftersom jag inte varit hos barberare på 14 månader. När jag är desperat går jag till barberare, men undviker alltid i det längsta då skägget blir så… strävt. Och vilda fotot – det togs i förra veckan på skäggets fyraårsdag. (Hade jag inte varit hos barberare tre gånger så hade det varit 2 dm längre – just nu är det cirka 40 cm).

Det är verkligen full rulle. I över tio år har jag sagt att det är en extremsituation på jobbet, och det har aldrig varit en överdrift. Så det finns ingen anledning gå in på det just nu.

Hur länge jag nu åter gått hos psykolog har jag ingen uppfattning alls kring. Plikttroget har jag gått dit regelbundet i.. någonstans mellan 6 månader och 2 år. Jag har verkligen ingen aning. Nu har jag avslutats och vet inte riktigt vad det mynnade ut i. En insikt? Insikten att jag har fått lära mig att jag har två, inte ett, problem. Det svåra har varit att veta om mina balansproblem beror på MS eller panikångest. De samspelar, men jag har lärt mig utskilja vad som vid det akuta balansproblemet är orsaken. Och bara då kan jag ta till rätt verktyg. Panikångest ser jag inte längre som något begränsande. Istället om jag har balansproblem som är i grunden MS-relaterat, vet jag att det 1) skapar panikångest jag inte kan övervinna, och 2) att jag ska undvika fysiska situationer där MS skapar problem som är faktiska så panikångest inte uppstår alls. Begränsa mig fysiskt och inte försöka framtvinga något.

Om en vecka går jag på något som nästan kan liknas vid semester. Det skrämmer mig lika mycket som det hägrar. Skrämmande då jag egentligen inte har tid, men också då jag blir inaktiv och försämras hälsomässigt. Lockande då jag behöver vila. Men blir ändå inte sammanhängande ledighet i 7 veckor då jag varje vecka jobbar en dag. För hinna med allt, för hålla mig fysiskt aktiv och för att dra ut på ledigheten då jag annars aldrig kan ta något ledigt alls.

28 arbetstimmar kvar till semester. Knappt 16 år kvar till pension. I det perspektivet är semester mer lockande.

Tanken var att jag skulle jobba hemifrån i helgen. Jo, jag jobbade. I 1½ timme. Sammanlagt. Det var inget nödvändigt och det låg utanför arbetstid. Sängen vann.

Tiden går så ofattbart snabbt och jag hänger inte med. Jag inser mer och mer att 16 år till pension kommer att kännas som om det är i övermorgon. Min nedräkning har börjat och det verkar de göra på jobbet också. I ena andetaget säger de att jag inte ser ut att vara en dag över 30 år, för att i nästa pika mig för att jag inte har så långt kvar till pension. Så jag blir både kränkt (ålder) och uppmuntrad (pension).

I går upptäckte jag förresten att skägget på väldigt kort tid blivit än mer silver/grått/vitt. Nyansskiftnigen kommer inte med utväxt, utan befintligt skägg blir plötsligt vitt. Inte från utväxten, utan från topparna. Pigmenten drar sig tillbaka? På tal om skägg – för ett år sedan kapade jag rejält. På detta året har skägget vuxit 18 cm (total längd 38 cm mätt från hakspets – jo, man mäter från hakspets även om vissa mäter från underläpp vilket är fel).

Jo, jag var ute med jobbet för en dryg veckan sedan. Om en sjurättersmiddag med uppträde är värt tusenlappen? Nej. Stjärnkock, men allt var konstiga grönsaksrätter där bästa (enskild rätt) var en bit grillad broccoli. Värst var förrätten som endast var en medaljong kronärtskockpaté. Jo, där var en huvudrätt och det var kalv med märgsmör. Segt som tusan. Uppträdet? Nja. Begränsat och lite väl amatörmässigt. Vad vi tyckte gemensamt? För hög ljudvolym hela tiden, vi kunde aldrig prata med varandra. Hälften fick kväljningar av maten, andra halvan tyckte det var spännande rätter som ibland kunde vara med god krydda även om det var simpla grönsaker mestadels.

Om jag inte sagt det – min permobil ska förhoppningsvis bytas mot elrullstol som är mindre och mer framkomlig. Fick i veckan göra ny gångtest men väntar fortfarande på läkarintyg, ansökan och beslut. Problemet är jobbet där det är så trångt att jag knappt kommer fram med rollator. Fick i veckan också höra att det kommer bli värre, att man vill återta mitt rum, inte kan erbjuda mig annat rum och så vidare… som vanligt. Den eviga följetongen. Elrullstol kan framtvinga andra lösningar då arbetsmiljölagen är väldigt tydlig på denna punkt. Ingen diskriminering på grund av funktionshinder. Arbetsrum ska anpassas efter personens förutsättningar. Spännande höst.

Tio dagars frånvaro gjorde underverk. Jag borde ha semester lite oftare. Under dessa tio dagar hade jag inte migrän en enda gång!

Så nu har jag jobbat en vecka. Eller. Jo, det har jag, var tvungen tänka efter. Inte en lugn sekund när jag är i tjänst och jag är jagad även på min fritid. Min semestervecka respekterades men annars not so much när det gäller fritiden.

Min största ångest är att jag i kväll ska ut med jobbet då vi ska bränna av vinstpengarna efter att vi (min enhet) vann pris som bästa arbetsplatsen. Jag vet att jag inte orkar fysiskt. Det jobbiga är också att det är en stökig miljö som jag mentalt har svårt för (MS-tröttheten) då det är en sjurättersmiddag med uppträde. Allt på en gång. Och så är det en sen fredagskväll. Jag vet inte om flärdtjänst hem är möjlig och hur jag då ska göra. Nåja. Jag måste uthärda. För kollegors skull.

När jag arbetar hemifrån använder jag särskild arbetsdator (bärbar) med VPN-uppkoppling mot jobbservrarna. Bärbar dator är avskyvärt då min dåliga syn inte tillåter så liten text på så liten bildskärm. Det har jag löst genom att koppla två externa bildskärmar till jobbdatorn, vilket fungerat utmärkt. Men plötsligt fick jag ingen signal till en av skärmarna, vilket IT-avdelningen tolkade som att moderkortet behövde bytas ut. Vilket de gjorde. Utan att det åtgärdade problemet.

Jag misstänker själv att att någon uppdatering gjort att min bildskärm bedömdes som för gammal. För två externa bildskärmar fungerade med privata bärbara datorn. Dessutom kände jag själv också att det var dags att köpa ny bildskärm, vilket jag gjorde. Så nu fungerar två bildskärmar till arbetsdatorn igen.

Bäst är att detta haveri uppstod i samband med min semestervecka, för annars hade jag fått problem att utföra jobb hemifrån. Och märkligt nog så har jag verkligen semester. Lite koll har jag på jobbmejlen men besvarar inget, utför inget jobb. Okej, jag besvarade ett mejl i dag.

Semestervecka trodde jag skulle vara vila. I går väntade jag fyra timmar på hemleverans av bildskärm. Drygt. I dag sitter jag och väntar på en matleverans. Drygt. I morgon ska de mellan 8-17 komma och kontrollera ventilationen på ett par minuter. Drygt. På torsdag…

Jag får inte behålla elscootern som jag inte rört sedan december 2017. Den står bara och tar upp plats i mitt vardagsrum. Den är för stor, för lång, för bred, jag kommer inte in/ut i hiss, upp på rullstolsbuss eller in genom dörrar på jobbet. Därför måste den nu lämnas tillbaka, men på torsdag ska man göra bedömning om jag kan ansöka om mindre elrullstol med bättre svängutrymme och som inte är så stor och klumpig i omkrets. Jo, mina medicinska behov har inte förändrats och jag har inte varit ute utomhus på över två år. Det enda som fungerar är att gå till/från flärdtjänst som kör från dörr till dörr. Får jag nära väggar inomhus kan jag med rollator hålla balansen hjälpligt. Att jag fick fel elscooter beror på att jag aldrig gavs något alternativ och aldrig fick göra utprovning. Men man tror att jag nu är diskvalificerad för byte av elscooter eftersom jag inte använt den jag har. Jag ska vara tacksam med det jag fått ”till skänks”, trots att allt bara är misskött av regionen som inte sett till behov. Att tekniskt få en felaktig produkt – hur kan det diskvalificera mig när medicinskt behov föreligger och där jag inte kunnat gå ut på flera år? Detta kommer jag att poängtera i nya ansökan som ska skrivas på torsdag.

Kanske jag får lite semesterkänsla till helgen?

Lite trött i dag…

Nu har det visst gått någon vecka igen. Det blir tydligen så när jag jobbar mycket och intensivt. För mig blir det inte mycket egentid med bloggen då. Men nu har jag semester! Tio lediga dagar av återhämtning. Sedan i november har jag haft den ena deadlinen efter den andra på jobbet med årsbokslut och ny dataversion med mera. Nu får jobbet klara sig självt ett tag. När jag sa att jag inte kommer läsa eller besvara mejl under min semester möttes jag av förvåning. Nej, det är ju återhämtning jag behöver och då måste jag släppa jobbet.

Kanske semestern innebär lite mer ork framför min egen dator? På måndag får jag en hemleverans av ny extern bildskärm. Jag använder min bärbara dator mer som hårddisk men kopplar på externa enheter så det blir som stationär dator. Dubbla bildskärmar men den enda skärmen är väl närmare 20 år gammal och är begränsad i upplösning och format jämfört med hur programvara av i dag fungerar. Så. Lite nytt kändes kul.

Men jag är lite orolig för min bärbara dator som också börjar bli gammal. Jag har börjat titta efter alternativ men är skeptisk. Det mesta har sämre prestanda än det jag har eller är svindyrt. Vill inte ha en så himla dyr dator för jag använder den inte så ofta, men vill att det ska vara något som uppfyller behov och är hållbart. Samtidigt – det mesta gör jag med mobilen i dag istället för med datorn, men vissa saker behöver jag dator till. Sitta och fingerdutta på mobil är ganska tidskrävande.

I onsdags skulle lille far blivit 80 år.

Semester…

Dagarna och veckorna går, och den ena dagen värre än den andra. Ja, allt är som vanligt med andra ord.

Det är den där jäkla programuppdateringen av programvara på jobbet som ställt till det. Att gå från ven version 4 till en version 5 innebär egentligen inte att något förändras i grunden – det är fortfarande samma datasystem där inga arbetsrutiner förändrats. Men Gud vilket liv! För det första har vi väntat i över tre år på versionen som vi tackade nej till då det var för mycket buggar. Parallellt har ett projekt pågått då det funnits två ingångar med nya systemet – 1) ny version, 2) sammanslagning av databaser då alla skulle in i samma system och inte ha olika versioner. 27 databaser blev 1.

• Problem 1: De två projekten har inte pratat med varandra.
• Problem 2: Sedan februari har 6000 användare beordrats gå obligatorisk utbildning som enbart varit webbaserad.
• Problem 3: Information har inte nått ut till alla då det ska gå i den hierarkiska organisationslinjen. Och informationen i sig har varit bristfällig.
• Problem 4: Jag som systemadministratör har inte för mina 300 användare kunnat säga hur nya versionen skiljer sig från gamla, då jag sett minst 4 versioner och ingen som varit kopplad till verkligheten.
• Problem 5: Obligatoriska utbildningen beskriver tekniska funktioner, men inte till 100 % och förklarar heller inte vilka nya funktioner som ersätter gamla.
• Problem 6: Som systemadministratör fick jag ingen utbildning, utan var hänvisad att själv göra samma utbildning som användarna. Det finns heller inga lathundar för hur jag med utökad behörighet ska använda ”gömda” funktioner som styr programmet.

Det verkliga problemet kom för en vecka sedan. Uppdateringen. Den var omfattande och skulle ta max 25 timmar, men den tog 33 timmar. Därmed var jag beordrad att arbeta i söndags, vilket var under protest då jag inte får jobba extra utan att ta ledig dag i direkt anslutning till helgarbete. Men jag anser att jag behöver vara på jobbet när personalen arbetar och att det är viktigare. För vad skulle jag göra en söndag på jobbet? Jo, dubbelkolla att uppdateringen inte ställt till med något. Så jag accepterade att arbeta 4 timmar. Och kaos var det, hälften av data hade gått över korrekt, men andra halvan fick jag manuellt lägga tillbaka. Det tog 13 timmar. Och sedan var det bara att jobba på som vanligt måndag och tisdag.

Nästa problem var måndag (och tisdag, och onsdag, och torsdag, och fredag). Det visade sig att de som använder systemet mest och är mest beroende av det, hade skitit i att göra den obligatoriska utbildningen, chansade sig fram, gjorde fel, blev vansinniga på mig. Jo, de hade nog hört något om egenstudier men förväntade sig att jag skulle utbildat dem. Enskilt. Dessutom hade man visst tagit bort användarnas behörighet att makulera fel de gjort, utan den behörigheten ligger enbart på mig. Tydligen hade något blivit fel med behörigheterna som inte verkar gå rätta till.

Jag har senaste veckorna haft en stressblodtryck 100 i undertryck (ska vara under 70) och migrän x flera varje dag sedan tre veckor. Eftersom jag inte sitter i min verksamhet på jobbet, så har jag fått gå och gå och gå till alla som skrikit efter hjälp. Tekniskt är det egentligen inga problem, snarare är det en bättre dataversion vi fått, men man följer inte rutiner som vi alltid haft samt inte läst instruktioner och utbildning.

Men jag har blivit tackad för min insats. Tydligen har man på möten ondgjort sig över hela situationen men att jag ändå funnits där som ett stöd och kunnat hjälpa dem alla. Så man har till och med tagit i hand och tackat mig. Vi är inte i mål än, men har nog ändå läget under kontroll.

Kanske jag nu kan återgå till mina ordinarie arbetsuppgifter? Väldigt mycket är datumkänsligt och jag har deadlines som skulle varit klara i början av mars. Kanske mer ekonomiska konsekvenser än patientrisk, men jag kan inte utesluta det förrän jag har tid gå igenom vad som ligger i högarna av ogjort arbete.

Jag är så värd semester. Jag ska ta en vårsemester nu efter denna jobbiga perioden, men får vänta till nästa månad då jag är så uppbokad.

Annars? Jag har börjat med linser igen efter ett uppehåll på tre år. Det är svårare den här gången att vänja sig vid linserna då jag med glasögon ser betydligt bättre. Men jag föredrar linser när jag jobbar. Tror jag.

Migrän – sova – migrän – jobba – migrän – sova – migrän – jobba – migrän – repeat.

Jo, förresten. För ett par veckor sedan fick jag besök av skägg på jobbet eftersom jag aldrig kommer loss för träffar. Blev en gemensam lunch på jobbet och något jag behövde. Annars träffar jag bara arbetskamrater och allt cirkulerar kring jobb. Nu fick jag lite andhål mitt i allt, vilket var tacksamt. Att sitta på ett sjukhus i matsal vid ett långbord med bara skägg – kan väl säga att vi var betittade. Efteråt tog vi ett gruppfoto lite i skymundan (fotoförbud). Också det var betittat. Andra fick upp sina mobiler för att ta foto av oss och med ett leende gå därifrån. Vi ingjuter inte skräck, bara glädje. Ibland får vi frågor om vilka vi är, men oftast tilltalar man oss inte men ler ganska glatt. Vi är väl nallebjörnar…

Mitt mål är fortfarande att blogga varje dag. Öh… Failure… I know… Det är full rulle från morgon till kväll.

Senaste två veckorna?

• Jag behöver inte längre frisktandvård då jag fått beviljat tandvård inkluderad i normal sjukvård, vilket att min tandvård nu är subventionerad på samma sätt som övrig sjukvård. Det innebär att jag får räkna in både sjuk- och tandvård i högkostnadsskyddet som totalt är 1100 kr/ år (höjs till 1150 kr/år till försommaren). Och min arbetsgivare betalar tillbaka hela kostnaden för som löneförmån. Så från och med nu har jag fri tand- och sjukvård. Jag blev beviljad tandvården på livstid då MS också är något man har på livstid.
• Något svar på magnetkameran har jag inte fått. Svaret kommer att gå till den läkare som skrev remissen för ett halvår sedan, men jag blev tilldelad ny doktor som jag besökte i förra veckan. Min MS ses som stationär, med brasklappen att de inte vet vad magnetkameran visat. Det man ser vid objektiv undersökning är att jag har nedsatt känsel i fötter och underben, med glasögon kan se 1,3 (normalt är 2,0) och har dålig balans men full styrka. Jag rekommenderades att återuppta sjukgymnastik då jag nu inte utövat det på tre år. Samtidigt tog man ett blodtryck som visade 200/100 vilket är en katastrof och dessutom väldigt märkligt eftersom jag alltid legat på gränsen till för lågt. Även om de tog om blodtrycket tre gånger så fick de samma resultat, men jag tyckte ändå att de inte tog det på rätt sätt. Så jag gick tillbaka till jobbet och tog nytt blodtryck. Normalt. Anledning: Man ska vila i 20 minuter, gärna i mörker, och man får inte yttra ett ord förrän blodtrycket är taget. Så tar man ett korrekt blodtryck (fungerar lika bra i sittande som liggande).
• Ny biståndsbedömning har också genomförts, vilket är lite obehagligt med tanke på att de ska spara 17 miljoner i min stadsdel på just typ hemtjänst. Vilket jag protesterar mot då jag anser att bedömning ska göras som tidigare och samma typ av insatser ges. Trots allt så är det otroligt basic man får, och det är LSS- och SOL-lagarna som styr. Ingen kan stå över lagarna utifrån ekonomiska aspekter. Själv är jag inkluderad i SOL. Resultatet är att jag visst ska få fortsatt stöd liksom tidigare, samt att man kommer skruva åt det lite bättre. Kommunen måste sluta tjata om att jag ska vara delaktig i insatser, för jag är inte LSS beviljad med boendestöd. SOL innebär att man utför bestämda uppgifter åt mig utan mitt deltagande. Så trött på höra ”du ska göra det och det i rehabiliteringssyfte”. Nej, det skulle förvärra mitt hälsotillstånd.
• Jag har fortsatt psykologkontakt som flaggat ganska länge om att jag kommer att avslutas. Men efter varje samtal får jag en ny tid, så tydligen finns där ett problem. Jo, men självklart! Nå, det vi kommit fram till är att psykolog egentligen inte kan göra något då det är fysisk konsekvent av MS som då förstärker psykologiska faktorer – som panikångest. Så även om jag får psykologiska verktyg att hantera panikångest, stress och blackout, så är det en neurologisk inverkan som inte går göra något åt. Kanske jag inte riktigt förstår syftet då med psykolog, men går väl mer ut på att acceptera läget vilket jag inte gillar.
• Jobbet är minst sagt mycket. Dagligen får jag nya uppdrag, som om jag hade tid. Jag kan inte påverka det så mycket då man inte har någon annan att vända sig till och det blir kanske lite lugnare om en månad när nya datasystemet är infört. Plötsligt ska jag nu testa olika dataprogram inför nya driftsättning nya datasystemet, så att alla kopplingar fungerar. Lite förvånad blev jag när jag insåg att jag är enda ”vardagsanvändare” som är inbjuden till testerna som i övrigt kommer genomföras av specialister. Ja, de är alltså specialister i respektive datasystem, men har ingen kännedom om hur användarna i verkligheten har vissa behov. Känns som ett stort ansvar att representera 6000 användare. Särskilt som jag halkat in ett datasystem jag inte ska använda men där jag upptäckt katastrofala följder och därmed skrikit väldigt högt. Alla vet nu vem jag är och att jag är en böld i arslet då jag ifrågasätter allt. – Varför måste du vara så duktig? frågar många. Med ”duktig” menar de ”Bror Duktig”, och att det är onödigt då jag inte har med saken att göra. Jo, men upptäcker jag något som är negativt för arbetsgivaren, arbetstagaren eller patienten, så håller jag inte tyst.
• Det senaste är också att jag börjat förklara ekonomi på jobbet. Trots att jag avskyr siffror och matematik.
• Jag minns inte längre vad som är mina normala arbetsuppgifter.

De 3-4 timmar jag sover per dygn är väldigt värdefulla. Ungefär 15 april är det normaltillstånd igen på jobbet åtminstone. Längtar efter sommarsemester. Behöver komma ifrån allt och tänka på något annat.

Oh. Jag ska ju föreläsa i nästa vecka! När ska jag hinna göra materialet? Vad ska jag ens prata om?

Inledningsvis började jag veckan med en massa möten, men slutet av veckan peakade. Av sådant som tar kraft. I går var det dags för lönesamtal och hur positivt det än var (jag ses som högpresterande) så känns det som luften går ur en. Även om jag förberedde mig väl (som alltid) och verkligen framförde allt jag ville ha sagt, så känns det meningslöst att veta att en normalprestation ger cirka 350 kr. Vad det innebär för mig är okänt, men om potten är så liten… kanske jag tolkade in mer än vad som sas, men det hördes nästan som om man beklagade detta och skulle efterhöra om det gick pressa fram lite mer till. För jag vet att vi har en officiell pott, men också att pengapåsen som vandrar nedåt i hierarkin krymper på vägen då alla chefer gömmer lite i egen påse innan den officiella tilldelningen vandrar vidare. Man sparar lite för att kunna satsa lite mer på nyckelpersoner om en lägre chef saknar medel för täcka särskilda behov. Så kanske. Om en dryg månad vet jag.

I dag var det äntligen, fyra månader försenat, dags för min magnetkamera hjärna. Det är en riktig pärs med tanke på klaustrofobi och panikångest. Jag skippade därför min dopningsmedicinering som håller mig vaken, eftersom den krockar med lugnande jag för inför undersökning. Så förutom att jag varit extremt trött i dag, så fick jag lugnande som nästan har motsatt effekt då jag kämpar mot biverkning lugnande. Jag får svindel och illamående av lugnande. Och har ofrivilliga ryckningar där jag inte får röra mig under 45 minuter. Men jag lyckades genomgå undersökningen trots allt. På onsdag får jag resultatet.

Trots veckan lyckades jag avsluta med flaggan i topp. Jag ligger inte bara i fas, jag hann 20 timmars arbete i dag på två timmar och kunde sedan lägga tid på egenstudier inför en programuppdatering som är om en månad. Med detta är jag nöjd. Och nu är det helg. Tyvärr kommer följande två veckor bli lika hektisk som denna varit.

Eventuellt är det dags för mig att åter byta arbetsrum. För femte gången på två år, eller 15:e gången på 18 år.

Det är så märkligt att jag verkar vara i vägen överallt. Nu har jag börjat anklagas för att själv vara orsaken. Knappast.

– Du får inte sitta här, vi ska anställa någon som behöver sitta här nära verksamheten.

– Du får inte sitta här, vi behöver anställa ännu fler och de måste sitta där du är nu.

– Du får inte sitta här, vi ska bygga om och alla andra som evakuerats har fått nya rum, men du får flytta till annan byggnad utan möjlighet besöka verksamheten du jobbar för.

– Du är för långt bort, du får flytta till annan byggnad som bara är halvvägs jämfört med förra byggnaden.

– Du får inte sitta här, du stör kollegor då du har så mycket besök och telefon.

– Du får inte sitta här, för du jobbar för annan verksamhet och vi vill ta tillbaka rummet som vi lånat ut till dig för två år men som nu blir sex månader istället.

Allt ovan har framförts även om jag inte citerat ordagrant.

Det sänker mig rejält, att jag sägs vara skulden till ovan. Problemet är att man inte tar det på allvar att ge mig en arbetsplats där jag är fredad. Det är bara jag som lever i kappsäck på jobbet trots att man vill ha mig nära på ett ställe.

Men man vet fortfarande inte vart man ska stoppa in mig. Om fyra år tror de lokalfrågan är löst, vilket jag tycker är orimligt. Man tar inte mig på allvar. Man värdesätter inte min arbetsmiljö. Man värde sätter inte min arbetsinsats även om man säger motsatsen. Men man visar det inte.

Tisdag morgon kl. 03 vaknade jag av ett extremt svagt ljud som fick mig rusa upp. Jo, inbrottsförsök i lägenheten. Någon stod och pillade på mitt lås, men det lät inte som nyckel, utan mer som nål, syl eller något tunt som fördes in i låset. Småkrafsande. Genom titthålet såg jag en svartklädd man med huvtröja, huvan neddragen för ansiktet. Nu har jag säkerhetsdörr, så det går inte få upp låset eller ens bända upp dörren som är stålförsedd och väger drygt 100 kg. Men skärrad blir man. Vad gör man? Håller lås och dörr?

Jag avvaktade för se vad som skulle hända. Efter en stund tog han hissen ner till bottenplan men jag såg aldrig honom lämna trapphuset och gå ut. Alltså vågade jag inte lägga mig igen. Inte på grund av att han skulle återkomma, utan mer för att han var kvar i trapphuset. Porten är låst så jag vet inte hur han kommit in, men om det var någon som dessutom var narkotikapåverkad så kanske han kunde få för sig anlägga brand eller nåt?

Fyra timmar senare åkte jag till jobbet och var den första som gick ut från trapphuset (förutom tidningsbäraren kl. 04.30). Någon mer i trapphuset såg jag inte på vägen ut, men det går gömma sig.

På jobbet ringde jag husvärden. Nej, det är inte möjligt bryta sig in hos mig utan originalnyckel och kopior av nycklar går inte att göra och enligt register så har bara tre nycklar utfärdats 2006 och jag har alla tre.

Genom låst port kan man bara komma om man har taggnyckel då portkod är inaktiverat. Där protesterade jag som sett bekanta till andra hyresgäster använda sig av kod för öppna porten. En nyhet för värden som inte kände till att kod fanns då det inte ska existera. Detta skulle kollas upp och åtgärdas.

I övrigt gör husvärden inget. Det jag lärt mig är att under pågående brott ska polis kontaktas, men efter det kan man inget göra om brott inte genomförts.

Jag hade en jobbig arbetsdag efter att bara fått sova tre timmar under natten. Var tvungen jobba hela dagen på grund av möte, och det blev inte mindre stressigt då ett datasystem gav upp. Hemkommen hann jag sova en timme innan ömma modern ringde och sa att hon var på väg till akuten igen med sambon (sjätte gången på ett halvår?). I natt fick jag sova, men gick upp varje gång något ljud hördes i huset som väckte mig. Men i natt var jag inte med om något nytt inbrottsförsök.

Mina 6 månader av nätdagbok har plötsligt blivit 20 års bloggande. En kul grej på försök under långtidssjukskrivning när jag fick MS, resulterade i att man fått följa mig ganska ingående. Jag trodde väl inte själv att jag skulle genomgå så stor förändring över tid, men alltså…

Hade jag inte fått MS, hade jag aldrig börjat blogga för att få tiden att gå.

Utan bloggen hade jag inte hittat människor som jag hade så mycket gemensamt med, även om våra liv och situationer skilde sig så vida åt.

Utan alla nya vänner, hade jag inte kommit till självinsikt om hur jag ville leva mitt liv.

Utan självinsikten och strävan att vilja något mer, hade jag aldrig sagt upp mig från jobbet, sagt upp min bostad, lämnar Skåne och flyttat 30 mil till Göteborg.

Utan flytten till Göteborg hade jag inte parallellt med nytt jobb läst en massa universitetskurser.

Utan universitetskurserna hade jag inte vidareutvecklats i yrkesrollen.

Och detta hände inom loppet av 18 månader (förutom studierna). Det har rullat på och bloggen har haft förhandsinformationen. Tack vare nätet har jag drivits framåt då jag alltid haft ett socialt liv via nätet. Och interaktionen med okända människor mynnar ut i vänskap, ny förståelse och utveckling. Även om bloggträffarna försvann för 15 år sedan, så finns det andra grupperingar med träffar. Som skäggträffar. Och även om bloggarna också är historia, så är inte vi bakom bloggarna historia för varandra. Vi håller fortfarande kontakt via Facebook.

Så. Det har för mig varit 20 betydelsefulla år där allt aningslöst började hösten 1998 när jag hos TBV gick en kvällskurs i HTML-design. Tänk som det kunde bli! 💜

Nej, jag gillar verkligen inte nya WordPress som jag skriver i. Men jag har inte hunnit fundera vidare på dagbok i HTML-format även om jag har grunden färdig.

Käken är väl i stort sett färdigläkt då jag inte kan känna var operationen skett inne i gommen. Men smärta i käke har jag delvis fortfarande, men behöver bara ta paracetamol en gång per dag. Äter normalt igen bortsett från att jag nu har en massa sörja att hälla i mig istället för i vasken. Hatar flytande kost, behöver inte längre flytande kost, får fortsätta tills jag gjort slut på det.

I dag kom äntligen kallelse till ny magnetkamera och läkarbesök i mars. Jag skulle ha fått tid i november – senast. Det där med sexmånaderskontroller verkar man inte ta seriöst trots att medicinen är så pass potent och farlig att kontroll måste ske var sjätte månad. Som jag själv inte kan upptäcka.

Nej, jag förstår fortfarande inte hur jag kan ha så mycket att göra på jobbet. Jag har fått upprioritera flera uppgifter som jag annars gjort när tid funnits. Men tid finns aldrig. Och plötsligt blir allt akut utan att jag vet hur jag ska få ihop tiden. Min sommarsemester är redan utstakad – jag kommer att vara ledig typ tre veckor, jobba en, ledig tre. Men jobba en dag per semestervecka. För annars får jag inte det att gå ihop. Av någon anledning så kan jag annars ta ut åtta veckors semester varje sommar, men det hinner jag aldrig.

Och i dag är det 20 år sedan jag publicerade min hemsida på Geocities, en dag innan dagboken mötte världen.

Om en vecka fyller bloggen 20 år. Om det nu kan kallas för blogg med tanke på hur lite jag skriver samt att webbhotellet inaktiverade och raderade dessa 20 år. Tanken är att när jag känner att tid finns, ändå fortsätta med bloggen. Men då ska jag nog återgå till HTML med uppladdning via FTP då jag inte litar på webbhotellets databaser. Eller nåt. Jag är inte länge så sugen på att betala en massa till ett webbhotell som inte kan hålla ordning på filer och då jag inte skriver särskild mycket. Läsare och kommentarer har jag inte heller. Så databas behövs inte. Det räcker med enkel HTML utan möjlighet lämna kommentar.

Har jag så mycket att göra att jag inte hinner fixa min hemsida? Nja. Skäggklubben tar tid, jobbet tar tid, mina tv-maraton tar tid. Och senaste tio dagarna…

De senaste tio dagarna har jag:

• Haft besök av ömma modern.
• Blivit opererad även andra käken (höger käke 18 månader sedan, nu vänster, käkben fallit ihop, de räddade innersta tanden men fick skära ut visdomstand).
• Stått på antibiotika (käkoperationen, förebyggande åtgärd).
• Varit rejält förkyld (samtidigt som konvalescens käkoperation).
• Jobbat trots ovan (bortsett från två dagars sjukskrivning och tre dagars distansarbete).
• Migrän tisdag och på nytt torsdag.
• Sett Supernatural säsong 13 på tre dagar.
• Druckit flytande kost (på grund av käkoperation) och överdoserat Alvedon + Ipren (på grund av käkoperation).

Att vara klen tar tid. Nu när jag återhämtat mig hyfsat, så börjar en massa projekt på jobbet som jag involverats i. Så. När jag får tid…

http://dagens.jontas.com/wp-content/uploads/2019/01/2019-01-12-22.23.00.mp4

och en stund med bloggen. Jag brukar inte brygga kaffe på kvällen, men just i kväll fryser jag extremt mycket och kände att jag behövde något varmt i mig.

Ännu ett nytt år. Jag har hunnit jobba ett par dagar och hann deadline årsbokslut som var i dag kl. 12. Redan i går förmiddag blev jag klar, mycket för att jag satt hela nyårsdagen också med jobbet. Mer eller mindre blev jag beordrad i nyår att även ta över från mina kollegor då inte mycket hände på den fronten. Tack vare det lyckades jag fånga upp 3,5 miljoner kronor som annars bara hade försvunnit i tomma intet. En struntsumma totalt sett om man ser till hur mycket jag ser till att ro i hamn dagligen på jobbet. Inget som egentligen ligger på mig men som blivit något man bara förutsätter och förväntar sig numera av mig. Om jag inte hade gjort det – då hade ingen gjort det. Och sjukvården behöver vartenda öre vi har rätt till (för att kunna bedriva vård). Det är bara på min arbetsplats jag finns som en outtalad funktion och resurs, vilket är lite skrämmande. Hur mycket blöder andra resursmässigt?

Ändå har jag inte jobbat fulla dagar i år. Jag ligger så pass i fas och har så extremt mycket övertid, att jag blivit hemskickad från jobbet nu två dagar redan vid lunch. Det känns enormt skönt eftersom jag verkligen är sliten, trött, matt efter december. Där andra tagit ledigt 2-3 veckor, kunde jag bara vara ledig två dagar.

Det börjar bli dags köpa ny dator. Den bärbara datorn börjar bli seg och det hjälper inte rensa eller defragmentera. Datorn är minst fem år, tror jag. Frågan är varför jag har dator egentligen? Ännu mer är det motiverat att fråga sig varför jag har en blogg? Särskilt varför jag betalar för domän och webbhotell. Jag har i stort slutat använda Facebook och Instagram (än mindre Twitter). Jag kollar dagligen, men jag är inte registrerad på dessa sociala medier för att visa upp mig själv på något sätt. Nej, grundsyftet är att vara social, ungefär det som var syftet med bloggen en gång i tiden. Men jag tystnar när ingen finns att prata med. Okej, jag har några tusen följare på IG och nästan 600 på FB – men ingen jag egentligen känner. Åtminstone inte på ett sådant sätt att man vill föra några offentliga diskussioner. Det är då jag har chatten/appen Line. Där är jag dygnet runt och är supersocial. Jag är i flera slutna fora (skäggrelaterat) men det går också att messa 1:1.

Så jag lever med mobiltelefonen. Och där tog kaffeslurken slut.

Ännu en nyårsafton. Klockan är kring 19 men några fyrverkerier har jag inte märkt av än. Det påminner mig om åren då en skjuträdd Gazzy behövde distraheras genom att jag satt och höll i henne, hade tv och radio på högt, dragit för alla fönster. Om det hade någon effekt kan kanske diskuteras, men det hade nog varit värre om jag lämnat henne ensam i ett tyst hem nyårsafton.

Hur sammanfattar jag 2018? Året då jag slutade le. Jag orkar inte. Först början av året då jag åkte ut och in på akuten, vårdcentralen, jourläkarcentralen, infektionskliniken och så vidare. Nej, man fann aldrig något och jag hade heller inte mässlingen trots misstankar och avstängning från jobbet. Sedan var vi plötsligt i maj och sedan dess är det kaos på jobbet för min del eftersom jag är den enda som kunnat sätta mig in i och styra upp alla problem vi fortlöpande än i dag och för alltid har efter införandet att det hemska nya dataprogrammet som är både patientrisk och ekonomisk katastrof.

Det har varit ett tufft år. Skäggträffen i april (GothenBeard) var i grunden något positivt, men jag inser att jag är för sjukdomspåverkad av MS för att kunna delta på lika villkor och med samma glädje. Vi är just nu några hundra fullvärdiga och aktiva medlemmar, vilket också är både något positivt men också något negativt. Gemenskapen är kanon, men det är också väldigt ensamt. Jag står lite vid sidan av just för att jag inte kan vara så fysiskt närvarande när vi har möten, men jag uppväger det genom att dygnet runt vara aktiv i vår chatt.

Nya året 2019. Det är höjt i dunkel vilket konstigt vore annars. Om mindre än en månad ska jag genomgå nästa käkoperation, men det är osäkert eftersom jag endast får genomgå ingreppet om ömma modern närvarar (enligt käkkirurgen). Lika osäkert är om ömma modern kan närvara med tanke på sjuk sambo. Var det i september eller oktober canceroperationen var? Den gick bra, cancern är borta (vad man vet) men följdsjukdomar har tillstött. Ömma modern som är pensionär men deltidsarbetar, har i stort fått ge upp arbete på grund av anhörigvårdnad dygnet runt. Jag vill inte att hon slits mellan mig och sambon utifrån sjukdomstillstånd. Jag klarar mig själv, men käkkirurgens krav kan jag inte göra så mycket åt. Eller – deras krav var att jag hade en anhörig, släkting eller vän med mig eftersom jag inte blir inlagd utan behöver omvårdnad i bostaden efter operationen. Nå, men jag har ingen. Utom ömma modern.

Det blev inte många blogginlägg i år heller. Tappade sugen än mer när webbhotellet raderade 19 år blogg. Och tittar man på mitt Instagramkonto så ser man att jag endast publicerat 41 gånger där i år (mot kanske 5-600 inlägg per år tidigare) och slutat le på bild.

Året jag slutade le. Bra slutsats.

För några dagar sedan såg jag på tv, förmodligen var det någon serie, där källan till ett påstående är väldigt oklar. De sa att en traumatisk upplevelse är något man lever med i 30 år innan man kan släppa det och gå vidare.

I dag är det 30 år sedan jag flydde hemifrån. Det är 30 år sedan jag kände mig hotad till livet, fick fly hals över huvud och fick skyddat boende under två dygn. Även om mitt bloggarkiv raderades i somras av webbhotellet, så har jag kvar allt jag skrivit i bloggen under 20 år och historian om flykten. Jag väljer att inte gräva fram gamla texter. Jag har återberättat tillräckligt många gånger och känner att jag inte behöver dra det hela fler gånger.

Så stämmer det att man kan släppa traumatiska upplevelser efter 30 år? Ärligt, jag släppte traumat för mer än tio år sedan. Men det har ändå påverkat mig. Jag har bearbetat det, men konsekvenserna är bestående. Egentligen inträffade något värre några dagar senare efter flykten. När jag ännu en gång hotades och jagades djupt in i garderoben som jag så smått nyfiket hade börjat glänta på dörren.

Under elva år levde jag i total självförnekelse. Sedan brast det för mig efter att jag insett detta, varefter jag alltså flyttade till Göteborg för att känna att jag tog egna beslut utan inverkan eller påverkan av min närmiljö som fortfarande var ganska traumatisk.

Mitt fokus ligger i dag på att klara vardagen med MS. Det som varit har jag släppt, även om jag minns. Tänk, 30 år… Om inte annat så är jag nu gammal.

I mer än tio år har jag försökt ta ut statistik på jobbet med varierat resultat. Vi sitter och matar in data (indata) men är begränsade vad gäller ta ut data (utdata). Mycket märkligt. Varför ska vi mata in uppgifter som ingen har behörighet ta ut och granska? Jag har tjatat till mig behörighet eftersom jag förstår både in- och utdata. Problemet är att jag inte fått verktygen program eller utbildning i program. Dessutom har jag behörighet ”högsta”, men gnidna små tjänstemän vägrar lyda beställning som gjorts av höga chefer.

I vilket fall som helst. Jag skrikit högt kring allt ovan i åratal utan gehör. Jag har omvägar fått fuska mig till behörigheter, program och utbildning av användare i andra verksamheter. Nu är jag dessutom utsedd att ansvara för all ”min” produktionsuppföljning. Största problemet har varit ”det finns inga utbildningar”.

Guess what! Vi har utbildningar. Hemliga som ingen har kännedom kring trots att vi också byggt upp en organisation kring det hela. I dag fick jag gå en sådan utbildning! Helt otroligt! Jag fick inte söka utbildningen, för den finns inte officiellt. Jag blev utvald av utbildningsorganisationen. Eller. Cheferna fick en fråga, ”finns det någon person ni tror arbetar med statistik”? Inget nämndes om att det var utbildning eller i vad. Fanns heller ingen beskrivning av vad som förväntas sedan av den person de namngett. Att cheferna sa mitt namn beror på att jag sedan i somras varit så arg på alla möten och framhållit att vårt nya datasystem är felkonstruerat, ingen har utbildning, indata är fel och det finns ingen utdata. Därför låg mitt namn i många chefers medvetande när de fick frågan om det av 6000 anställda fanns någon som kunde ha nytta bli kallad till ett möte. Som nu visat sig vara en tvådagars utbildning i hur man skapar rapporter från databaser.

Precis det jag eftersökt under alla år! Officiellt heter det att ingen får skapa rapporter då man inte i en rapport kan se källdata och därmed kan man inte validera rapportens äkthet! Ursäkta, men skapar jag en egen rapport så vet jag exakt vad jag använt som källa! Det är väl bättre om vi skapar egna rapporter istället för använda någon annans?!

Jag vet inte när jag blev en statistikmänniska. Det har kommit smygande och övertagit mitt jobb helt. Men jag tror det finns ett samband med att dagens ekonomer… nja, jag vet inte vad de gör, men det är jag som tar ut och analyserar data som sedan ligger till grund för fakturering. Bland annat. Vi har mycket data som används inom flera områden. Och nu börjar jag lära mig det. Officiellt.

Nästan en månad har gått sedan jag senast skrev något. Först av allt – jag vet inte om jag tycker om den uppdatering WordPress genomgått även om det mer handlar om hur gränssnittet ser ut där jag skriver innan publicering. Nåja. Jag hade kanske valt att blogga via mobilappen, men jag hade glömt lösenordet men visste jag var inloggad på datorn. Datorn som jag aldrig startar då jag enbart använder min arbetsdator hemma. Det får räcka med att starta en dator. Jobbdatorn är jag inloggad på hemma typ dygnet runt. För att kunna jobba dygnet runt. Typ. Årsbokslutet ger mig panik. 

Min minutiösa planering av jobbet föll ganska platt nu då jag istället fick influensa. Den kom smygande i fredagskväll med hosta. Sedan har jag varit sängliggande hela helgen med hög feber (närmare 40 grader), frossa och hosta. Nu måndag är det väl lite bättre, febern sjunkit något till typ 38-39 grader, men jag har blivit snorig nu också. Jag har inte tid vara sjuk. Det får bli distansarbete tisdag. Förhoppningsvis orkar jag det åtminstone. 

Och jag som tog influensaspruta för en månad sedan. Antingen har den inte hjälpt, eller så hade jag varit betydligt sjukare. 

Ett tips. Vill man se mina skäggbröder ska man titta på Musikhjälpen fredag kväll till söndag förmiddag. Kan väl säga så här – jag känner majoriteten av dem, men helt säkert så känner samtliga mig. Tredje året i rad jag missar närvara utanför buren på MH, vilket ter sig än mer ironiskt i år när temat är tillgänglighet. 

Ständigt på gränsen. Det är väl därför jag skriver sällan och då enbart om jobbet där jag genom text försöker identifiera vad jag egentligen håller på med. Blir svårare och svårare att identifiera min roll, och då inte enbart utåt. Jag har verkligen problem förstå min roll och om det finns någon tanke bakom eller om det bara är som så att jag halkar in på något av misstag och då blir oumbärlig.

I vilket fall som helst. Jag är nu ledig dag 3 av 10 som är min kompensation till mig själv för den rumphuggna sommarsemestern. Det svåra är att låta bli jobba ändå. Tyvärr måste jag hålla koll på jobbmejlen dagligen då jag väntar svar på om jag kommit in på en utbildning som börjar samma dag som jag är åter i tjänst efter min ledighet. Min ledighet ger mig också en chans till att försöka strukturera upp jobbet. På arbetstid hinner jag inte sitta och fundera på hur jag ska pussla ihop schemat. Jag vet exakt vad jag ska göra på jobbet minut för minut kommande 18 månaderna. Löpande är jag inbokad 18 månader framåt. Jag är fulltecknad. Inte en ledig sekund. Samtidigt vet jag att jag behöver pressa in 50 % till i min arbetstid och bland mina arbetsuppgifter, då det ständigt tillkommer akuta och oväntade saker. Det är stressande.

Annars? Eftersom jag så fokuserad på jobbet så tänker jag inte så mycket på annat. Men…

• Ny lampa i hallen. Blev mycket bättre även om jag borde höja sladden 1-2 cm så jag slipper slå i huvudet hela tiden.
• Dammsugaren gick officiellt sönder i fredags efter drygt 12 år. Sladdvindan har alltid varit ett problem då sladden ständigt flugit in när den varit utdragen under användning. Nu går det inte att dra ut sladden alls då den sitter stenhårt. Nåja. Munstycket gick sönder för några år sedan, så det är väl dags köpa nytt.
• November – december – januari är lite otäcka månader. Väntar på sexmånaderskontroll magnetkamera, uppföljande läkarbesök, besök till tandläkare (mitt avtal går ut) och ny käkoperation. Som om det inte var tillräckligt med deadline budgetarbete och årsbokslut. Så jag fokuserar på jobbet fram tills jag får kallelserna.
• Vet inte riktigt hur det är med styvfar. Inlagd för tredje gången på två månader. Cancern är borta, men komplikationer tillstött.
• Jag tappar fortfarande skägg, men det känns ändå fylligare nu och det växer extremt fort. Skägget är 3,5 år nu och det jag märker nu är att hakans vita skägg börjat sprida sig sidledes. Där är inte mycket brunt skägg kvar, allt är nu grått förutom det som är vitt. Gissningsvis har jag helvitt skägg om 3-5 år. Snabbare om jag klipper upp skägget med några centimeter.

Det går framåt. Eftersom jag har närmare 10 roller på jobbet men en titel som är missvisande och inte säger något om vad jag arbetar med, så fick jag en ny rollbeteckning som ska sammanfatta min inriktning. Samtidigt togs beslut om att jag släpper alla de arbetsuppgifter som någon annan kan göra. Det är nödvändigt, för vi befarar att min arbetsbörda ändå kommer öka i och med kollegans pensionering. För då får jag ta tillbaka uppgifter som var en del av de mer avancerade sakerna jag ansvarade för men inte hann med. Kollegan hade jag lärt upp. Men jag har uppgifter ingen annan kan utföra. Så det är mer logiskt att jag renodlar just det speciella, men skänker bort sådant andra faktiskt har kompetens nog att utföra. Det frigör 4 timmar per vecka för mig.

Annars är uppfattningen att jag är känd av många och min erfarenhet och kompetens värdesätts vilket resulterat i att min närvaro efterfrågas på fler och fler chefsmöten.

Jo, jag märker det. Det har man gjort i många år, men tidigare har jag stått utanför. Först klagade jag många år på beslut som tagits på chefsnivå utan att fråga mig. Initialt förstod man inte varför jag lade mig i. Sedan när de såg att jag haft rätt och konsekvenser inträffat, började man fråga mig om synpunkter innan man träffades på chefsnivå. Senaste året blir jag istället inbjuden på dessa möten. Lättare argumentera för sin sak i en dialog än att förmedla indirekt genom någon annan.

Det verkar hända väldigt mycket för min del. Skönt att insikten kommit om att jag har för mycket att göra och att mycket tid stjäls från tid jag borde ägna åt väsentligheter. Bara jag kan avgöra den balansgången, men beslutet har aldrig legat hos mig.

Sedan finns det saker jag aldrig kan planera eller förutsäga. I dag fick jag ett externt uppdrag. Där handlar det om att jag har erfarenhet. Ingen annan kan tillfrågas i frågan, och därför accepteras externa uppdraget. Får se när jag hinner.

En vilodag. Då ringde de igen, vilket jag redan förträngt. Sedan ett år eller nåt, så är jag med i en undersökning (SCB) vilket innebär att de med jämna mellanrum under något års tid ringer och ställer samma frågor om och om igen trots att inget har förändrats. Lite tjatigt. I dag försökte man skämta med mig om att jag som ”göteborgare” brukar sjunga i kör på min fritid. Öh, nä.

Även denna vecka har kastats om. Åtta arbetsmöten inplanerade hittills bara denna vecka. När jag gick till jobbet i måndags kände jag bara till fem utav dem. Det mest speciella är att jag i morgon blivit kallad till att testköra och felsöka de problem jag hela sommaren och hösten klagat på gällande nya datasystemet i maj. Äntligen! Fler och fler upptäcker problemen och märker att de inte får någon hjälp av den förvaltning som ansvarar för kaoset. Vem kontaktar man? Japp, ryktet om mig har spridits, så när andra enheter upptäcker att något inte stämmer kontaktar de mig. Och ansvarig förvaltning har nu börjat att även de ta kontakt med mig. Fortfarande är det så att inget av detta ingår i min tjänst, men jag är envis och lägger mig i. För konsekvenserna undgår mig inte.

Nu börjar jag räkna ner dagarna fram till min semester. Alla är totalt slutkörda. Folk börjar gå in i väggen, tar spontansemester, bryter ihop. Personalbrist är en realitet, men det är snarare så att arbetsbelastningen ökat genom att fler och större krav ställs. Uppgifterna som tillkommer är nya och inte något som är omfördelning när det är personalbrist. Där det inte är personalbrist ökar ändå antalet nya arbetsuppgifter som måste utföras. Naturligtvis ökar man inte upp bemanning. Tvärtom. Nu ska det extremsparas i budget och jag har varit med i det arbetet också. I går försökte man lägga på ännu fler arbetsuppgifter på mig och mitt svar var att då måste de frigöra tid och ta bort något annat. Då drevs inte frågan vidare, för ingen kan ta över något av mina arbetsuppgifter. Personal har vi, men min kompetens existerar inte bland mina arbetskamrater. Sorgligt.

Hoppas jag får vara ledig den där semesterveckan jag fått beviljad. Jag kommer också införa ”fredad arbetstid” där jag vissa veckor stänger telefonen helt och gör mig oanträffbar, inte svarar på mejl och spontanbesök hos mig stoppas. Årsskiftet kräver väldigt mycket av mig i form av deadlines inför bokslut och årsredovisningen. Alla siffror måste vara korrekta och kompletta inför ekonomernas sammanställningar.

Det börjar närma sig min nästa käkoperation. Innan dess ska jag hinna med magnetkamera och uppföljning av min MS-medicinering. Jag känner inte att jag har tid att engagera mig i min obefintliga hälsa. Jobb och vila – försöker fortfarande hitta balansen som jag inte sett till senaste 15 åren.

Sexton år kvar till tvångspensionering…

Det känns som om jag bara jobbar hela tiden. Ledig tid är streamingtjänster.

Mitt arbetsschema är nu minutiöst bokat resten av 2018 och hela 2019. Jag har svårt hinna med allt då det mesta är en underskattning av tidsåtgång. Mina återkommande måsten, som har deadline varje månad, tar 65 % av min arbetstid. Resterande 35 % är återkommande arbetsmöten varje månad som jag har obligatorisk närvaro på. Jag räknade ut att det är 17 olika typer av arbetsmöten, cirka sex mötestillfällen per år och typ. Då är vi uppe i 102 möten per år och då har jag inte räknat in andra typer av spontanmöten som bokas in. Varje möte är mellan 1-3 timmar. Så detta tar all min arbetstid. Synd, för det innebär att jag inte hinner utföra mina uppdrag som systemadministratör (ska ta 20 timmar per vecka), studenthandledare (2 timmar per vecka), fackligt uppdrag (2 timmar per vecka), webbredaktör (4 timmar per vecka), ”ordinarie” sekreterare (2 timmar per dag), klassifikationsansvarig (4 timmar per vecka), produktionsuppföljning (8 timmar per vecka) vilket är ordinarie arbetsuppgifter som jag är anställd för att utföra. Alla måsten med deadline är beordrade uppdrag. Det som nu tillkommer är att jag ska utgöra 50 % av en ”analysenhet” som ska få uppdrag utifrån att ta fram och analysera statistik (8 timmar per vecka). Räknar man ihop detta blir det 80 timmar per vecka, och jag ska jobba 30.

Men jag får ingen lättnad. Trött, sliten, daglig migrän. Tja, har man MS så kanske inte ovan är så lämpligt?

I dag fick jag åter höra ”hur kan du komma ihåg allt” när jag på ett möte svarade på frågor. Ja, jag blir inbjuden med jämna mellanrum till möten med kollegor som har frågestund där jag får svara på allt vad gäller rutiner och regelverk i deras arbete. Så mitt problem verkar vara att jag har hög kapacitet och därför får alla märkliga uppdrag. Jag försöker lära upp andra i mina arbetsuppgifter, men inget som får genomslag. Det är för avancerat och brukar kastas tillbaka på mig. Och så undrar de varför jag ser så trött ut?

En och en halv vecka. Sedan gick man på mig beträffande mitt nya arbetsrum. Tänk så mycket tjafs det kan bli för 4×4 meter. Väldigt inlindade ordalag men man lät mig förstå att man bara vill få bort mig och att jag förstört någon bara genom att vistas och gå genom lokalerna där jag har mitt rum. Ett starkt ifrågasättande fick jag. Även om sådant som ingen ska kunna ifrågasätta – som varför jag arbetar helg ibland och om det verkligen är motiverat. Sedan också lite gnäll om att jag har en rollator som står utanför min dörr längst ner i en korridor som inte står i vägen för någon annan. Okej, där var ännu mer. Som vilken sjukdom jag egentligen har som gör att jag inte kan gå långa sträckor.

Hur jag reagerade? Jag förklarade pedagogiskt precis hur saker och ting ligger till. Att vi löst ett problem och att det angår någon annan då det inte inverkar på någon annan. Och att jag faktiskt arbetar för dem också även om jag inte organisatoriskt tillhör dem. Jag är ingen trollunge som bytts ut mot ett människobarn.

Var detta sista ordet? Självklart inte. Det gick inte argumentera mer med mig, för jag stack hål på allting. Men att det återkommer som ett stort problem kan jag vara säker på, för jag fick sista ordet och det tåldes inte. Det kommer till att gnaga tills en explosion sker. I en stor och komplex organisation förekommer sådana här explosioner ständigt och jag har blivit van. Det går inte påverka mig (aldrig gjort) då jag har huvudet med mig och inte styrs av känslor. Dessutom ligger eventuella diskussioner på chefsnivå, jag tar inga beslut och har inte arbetsmiljöansvar. Dra gärna in mig som facklig företrädare i eget ärende, men gäller det sådant som ligger på chefsnivå så får de sköta det där utan att dra in mig. Hitta bättre rum till mig, meddela mig först då vad beslutet blev. För jag har inte ett skit med andras revirtänkande att göra. Förresten. Det är samma arbetsgivare, så…? Vad är problemet? Egentligen?

Plötsligt när jag tittar ut så är allt grått, kallt och löven höstgula i kontrast till sommaren tidigare bruntorkade kulör. Meteorologisk höst har ännu inte inträtt, så officiellt är det fortfarande sommar. Vi fick några veckor i augusti/september både sol och regn, så lite gröngrönska hanns med. Nu pratar de om brittsommar kommande vecka, men frågan är om det kommer märkas så mycket.

I alla år har jag här tjatat om den hemska sommarvärmen på över 20 grader. Ändå har jag tolererat sommaren väl med +34 allt som oftast. Märkligt nog inte sämre fysiskt i kroppen, sluppit migrän och haft det bra med andningen. Men om det var värme och sol som låg bakom det, så är det ingen trevlig årstid nu. Migrän har kommit tillbaka och är kronisk. Andningen börjar strula igen och jag får väl se över kortisoninhalationerna. Mitt i allt detta visade sig något nytt i går – höstförkylningen. Jag är förkyld och även om den är väldigt lindrig (halsfluss och feber), så blir jag inte precis bättre i allt annat jag samtidigt erfar från min MS. Bara det inte blir sämre under helgen, för jag måste verkligen jobba måndag.

I tisdags hamnade jag i nytt arbetsrum, det femte på under två år. Extremt litet trångt rum, minsta hittills, men fungerar. Förutom att jag blivit skeptiskt inställd till det jag nu fått höra. Tydligen har mitt uppdykande på ett rum som inte tillhör min huvudarbetsplats skepat värsta konflikten. Inget man gått på mig om, inget jag behövde veta, men samtidigt bra att vissa kamrater viskade i mitt öra så jag vet stämningen och diskussionerna om någon skulle våga gå på mig direkt. Ur mitt perspektiv fick jag nya tillfälliga rummet genom en deal på chefsnivå för att man skulle kunna uppfylla arbetsmiljölagen och ta hänsyn till mina fysiska begränsningar. Nå, men jag har ett massivt chefsstöd bakom mig även om de som klagat mest också hör hemma i den sfären. Men de har inte med saken att göra. Och jag kan säga ifrån. Man kommer inte långt med mig om man vill tjafsa.

Trots kampen så lyckades jag ta ut flex under veckan. Saldot +32 timmar ligger nu på +16,5 timmar. Väldigt skönt ändå med halvdagar efter sommarens övertid och brist på semester. Men jag har inte tid vara ledig, så jag har nu ångest för jag har hamnat på efterkälken igen. Och jag kommer hamna än mer back i jobbet eftersom nästa vecka blir tuff trots att jag arbetar normalt igen. Måndag: Räkna ekonomi och packa rummet. Tisdag: Flytta arbetsrummet. Onsdag: Akut fackmöte. Torsdag: Förhoppningsvis ställa nya i ordning nya arbetsrummet.Så det är inte mycket tid till att vara andra behjälplig eller utföra ordinarie arbete.

Två sakar är annars just nu kämpiga. Jag har fortfarande migrän. Senaste tolv dagarna har jag haft sex olika migränanfall. Så här har det sett ut i ett år och man har nu ändrat sig. Först sa de att det inte berodde på min nya MS-medicinering, men nu har man konstaterat att det är en biverkning. De vill att jag uthärdar året ut tills nya medicinen släpps på marknaden. Den andra saken som är ett problem, är flärdtjänsten. De har totalt fuckat upp mina beställningar inom kommunen. Under fredagen fick jag migrän vid lunch på jobbet och kände att ”i dag måste jag bara hem – omgående!”. Men, se det går inte. Tidigare kunde jag beställa bil och få den inom en timme. Under fredagen kunde jag inte få en bil förrän efter fem timmar! Låt oss säga att det var en plågsam eftermiddag på jobbet. Sedan kan jag inte påstå att chauffören gjorde det enklare när bilen väl kom.

Jag gillar inte beroendeställningen man befinner sig i som resenär. Det är mycket man får svälja i form av chaufförers personliga åsikter och mycket får man höra. Den här gången rörde det sig om en chaufför som hade en avvikande politisk uppfattning (ur mitt perspektiv) och som idiotförklarade precis allt jag står för. Nej, det är inte läge att argumentera. Jag ville hem. Och jag hade migrän. Nu när hela staden är uppgrävd så tar resan i bästa fall 30 minuter istället för 12 minuter. Chauffören var inte tyst en sekund. Inte. En. Sekund.

Uttråkad. Jag borde kanske vara mer på nätet och fördriva tiden här (och vårda och säkerhetskopiera bloggen – men orka), men jag sitter framför en dator på jobbet merparten av min vakna tid. Så jag vill slappa, ta det lugnt, vila, återhämta mig, fokusera på annat. Inte sedan i våras har där varit något på tv. Våra svenska tv-kanaler har fullständigt slutat sända bra serier, utan de visar bara egenproducerat svenskt skit. Trots tre streamingtjänst så konstaterar jag samma sak där – där är bara skit, inget nytt eller intressant. Mitt ordinarie tv-utbud har jag från början av september skurit ner på. Från cirka 60-100 kanaler till 20-30. Jag hittar absolut inget värt tiden framför tv:n. Istället för 600 kr/månad för ordinarie tv, så betalar jag nu kanske 250 kr/månad. Pausar jag streamingtjänsterna skulle jag spara ytterligare 300 kr/månad. Men jag vet att det kommer lite bra på Viaplay i både oktober och november. Will & Grace och Outlander. Alltid nåt.

I somras köpte jag en e-ljudbok. Känner mig inte lockad av böcker just nu. Det är svårt hitta något som uppfyller återhämtning och förströelse. Det är så förskräckligt illa att jag börjat gilla stå och stryka samt lappa och laga (nål och tråd). Jag är ett steg ifrån handarbete (brodera korsstygn). Synd att jag tycker det är så fult.

Men det finns en sak som jag aldrig blir färdig till som skulle fungera… Jag har i många år funderat på att köpa keyboard. Jag har inte spelat på 35 år. När jag testat vid tillfälle så är det ingen höjdare då jag har för dålig motorik (MS), men träning av motorik genom att spela hade ju inte varit helt fel.

Undrar om jag kan hitta något att stryka…

Nästa vecka är här och jag kan redan nu summera lite av det jag avslutade förra inlägget med.

Det är extremt svårt ta ut övertiden. Flexavtalet säger att jag måste ta ut alla timmar i tid som passerat +20. Jag låg väl på typ +30 och ska därför senast denna vecka ha tagit ut minst 10 timmar. För att vara på den säkra sidan försöker jag ta ut 16 timmar. Försöker. Jag gör detta i blindo eftersom stämpelklockan inte drar ifrån några timmar. Eftersom jag tar halvdagar flex (mer per dag får man inte ta) så säger grundschemat att jag inte stämplat in mina normala 8 timmar/dag. Alltså låser det systemet då jag måste lägga in om att få min flex beviljad i efterhand. Först när en chef godkänt mina kortare stämplingar per dag, så justeras klockan. Min förhoppning är att jag kommer under 20 timmar denna vecka. Vi får se.

Föreläsningen höll jag i går för vårdpersonal gällande de problem vi haft (och har) med nya datasystemet. Min tanke var att det kanske skulle ta 20 minuter, men jag höll på i 90 minuter. Förutom att jag blev avbruten med andra frågor, så hade man vilket mycket kommentarer på det jag visade och berättade om nya datasystemet. Jo, de var upprörda (inte på mig). Inte heller de kan förstå hur man inför ett datasystem precis i början av sommaren utan att utbilda, informera eller ha dokumentation om hur vi ska arbeta och hur vi kanske tvingas ändra i hela vår organisation. Så var jag klar efter 90 minuter? Nej, detta kommer att fortsätta vara ett problem och därför bad man mig nu 1) skapa lathundar, och 2) utbilda i andra datasystem för att få bättre helhetsbild och kunskap. Tja, punkt 2 ingår i min arbetsbeskrivning, men allt flyter ihop. Dessutom är jag just nu den enda person som har den kompletta helhetsbilden. Som sagt turnerar jag med min föreläsning då behovet är stort. Hittills har jag föreläst för de flesta chefer på mellannivå och enstaka vårdpersonal. Det som är kvar är att jag även ska presentera detta för en för mig okänd person som sitter så högt upp i organisationen (med makt) att det nästan är skrämmande. Jag har ingenting med detta arbete att göra, jag bara råkade halka in på ett bananskal när jag upptäckte att något var ruttet i Danmark. Och där jag genom envishet ifrågasatt och tagit reda på fakta. Jag befinner mig väldigt långt ner i organisationen, men är tydligen känd just för detta att engagera mig (nörda in mig) i sådant som jag egentligen inte har på mitt bord. Nej, det är ingen överdrift när jag säger att jag är känd i en organisation med typ 55000 anställda. Jag är överallt och nosar. När det gäller nuvarande problemställning jag åker runt med, så har något nytt tillkommit. Man tackar mig för informationen. De har börjat förstå att de konsekvensbeskrivningar jag ger, verkligen är problem att ta på allvar och att det bygger på fakta.

Min nya rumsflytt är inbokad, men jag börjar misstänka att där skett misstag i kommunikationen (som inte ligger på mig). Flyttfirma är bokad – men enbart för mina möbler. Öh, det skulle ju vara en samordnad rockad! Nå, detta är en chefsfråga. Jag släpper det.

Sånt jag inte berättat. Styvfar akut till sjukhus för några veckor sedan, upptäcker cancer, strålbehandlats, opererad i går (allt inom en månad på grund av nya vårdgarantin för vissa cancergrupper). Uppe på benen efter operationen, som anses lyckad. Så mycket mer vet vi inte. Inget jag kommer skriva mer om, men det påverkar ju naturligtvis mig i min vardag också. Och jag har fått svara på många frågor där jag då representerar sjukvården. Jag är verkligen mitt jobb.

Om ett par veckor får jag nytt arbetsrum igen. Det kommer halvera min gångsträcka på jobbet. Eftergiften jag får göra är att jag inte kan ta med mig alla möbler (offrar en bokhylla och en hurts). För en månad sedan hade jag ett arbetsrum på 12 kvm. Om några veckor har jag ett arbetsrum som är under 5 kvm. Jag byter nu rum med en kollega i annan verksamhet vars arbete är att just springa runt, runt, runt. Så jag får gå mindre och får mindre rum, men det är fortfarande betydande avstånd men mer hanterbart. Fortfarande kommer jag inte befinna mig i de lokaler som jag arbetar åt vilket gör det svårt vara tillgänglig. Fördelen med att vara så otillgänglig som jag är nu, är just detta att ingen kan komma till mig och jag kan inte gå någonstans. Plötsligt har jag kunnat sitta i lugn och ro med statistik.

Av någon anledning så har jag börjat halka in mer och mer på ekonomi och statistik. Det jag förundras över är att jag är usel på matematik trots att jag läst ekonomi. Jag brukar inte berätta att jag läst ekonomi, nationalekonomi och hälsoekonomi. För det har egentligen bara varit små delkurser i andra program jag läst på högskola. Jag vet inte ens om jag plockade ut några betyg att uppvisa (även om jag var godkänd). Inte kurser jag valt eller är intresserad av. Att sådant här nu ändå landar på mig beror på att jag har behörighet och åtkomst i våra datasystem, förstår verksamhet, ifrågasätter och… Öh… är bra på att nörda in mig. Grundproblemet är att vi drunknar i information som bygger på statistik och som man knyter ekonomi till. Det enda alla konstaterar är att det låter orimligt när man ställs inför denna statistik som inte är kvalitetssäkrad – ingen vet om indata stämmer eller hur utdata sorterats och tagits ut. Det är då man vänder sig till mig. Förutom att jag då får fram siffror som känns mer rimliga, är att jag också kan räkna upp alla fallgropar och scenarier som kan ligga till grund till officiell data. Jag kan argumentera.

Hm. Nya arbetsrummet. Jag hamnar mitt i smeten i annan verksamhet (som jag inte tillhör) men där det sitter människor jag känner. Jag har fått lite antydan om att de också kommer att använda mig då jag har väldigt unik multikompetens (d.v.s. erfarenhet). Tja. Jag tar allt med ro. Min kalender ser ut som den gör. Den är fulltecknad på förhand med endast få luckor.

Nästa vecka tvingas jag ta ut sommarens övertid. Måste ta ut 20 timmar innan oktober. Innebär 10 timmars arbetsvecka nästa vecka. Ser redan fram emot måndag då jag ska föreläsa/utbilda, för den presentation jag ska ge är summering av min hemska sommar när nya datasystemet infördes som gjorde att det kraschade för alla. Ska bli kul se reaktionerna, för de kommer bli lika förbannade som jag var i somras. Detta är en föreläsning jag turnerar med i höst på jobbet. De som jag redan haft den med blir lika upprörda som jag. Först tappar de andan, sedan exploderar de. Enligt mig är det en helt korrekt reaktion.

Totalt förstörd av att ha så långt till mitt arbetsrum. Rummet i sig fungerar även om det är modell mindre. De som hunnit besöka mig klagar på att det är väldigt långt iväg. Ja, då är det väl inte så konstigt att också jag är starkt kritisk? Facket är lite sent på det, men de kommer anmäla det hela som brott mot arbetsmiljölagen av två anledningar. 1. Jag sitter i en i huvudsak tom korridor utan uppsikt och då är det ensamarbete, vilket är förbjudet. 2. Jag har ett funktionshinder som man inte tar i beaktande. Själv har jag försökt säga något utan facket i ryggen (då jag också är facket och skyddsombud). Men fick höra att jag aldrig är nöjd och själv flyttat runt 14 gånger. Nej, jag har blivit utkastade från alla rum jag haft. Även om jag varit missnöjd så har det handlat om dålig arbetsmiljö. Hur vore det om man uppfyllde det som verkar så omöjligt? 1. När verksamhet. 2. Plats för mina arbetsrelaterade saker (jo, jag har många pärmar och det beror på att jag har extremt många roller) plus fysiska hjälpmedel (som rollator). 3. Eget rum som inte delas med annan, där jag kan stänga dörren. Jag måste kunna arbeta ostört plus att jag har väldigt mycket besök (som stör rumskamrat). Dessa tre förutsättningar tycker jag inte är en omöjlighet på något sätt. Om andra kan få det, varför inte jag? Varför ska jag flytta på mig hela tiden? Är jag rätt person att flytta runt? Men redan nu vet jag att det blir flytt 15, 16 och 17 inom tre år.

Nå. Jag kan inte utföra mitt jobb till fullo på grund av otillgänglighet. Jag skiter helt enkelt i det, upplyser heller inte om att jag bara slutar göra vissa saker. För det borde man begripa ändå. Om jag inte kan gå – hur ska jag då kunna gå och hämta/lämna jobb? Dessutom har jag placerats i lokaler som saknar postgång, så inget kan skickas till mig och jag kan inte skicka något heller. Fick av en vän höra att andra kan vill springa ärenden åt mig? Nej. Jag sitter ju inte i verksamheten.

Arbetar. Kommer hem. Slocknar. Åter arbetet. Och om igen. Också något facket klagade på. Jag ska orka en fritid. Nej, det gör jag inte. Allt har redan inneburit en överansträngning och sämre hälsotillstånd. Sömn och vila hjälper inte. Men jag är ju bara gnällig…

Hösten ramlar fullständigt över en när sommaren är slut. Åtminstone på jobbet. Ute är det fortfarande sommar.

Jag kör ingen omvärldsbevakning här, så bli inte chockade nu. Jag har röstat i riksdags-/landstings- och kommunvalet. Så. Det var min omvärldsbevakning.

I januari ska jag operera andra käken. De ger sig inte. När jag nu var där för undersökning så stod de redo i full operationsmundering. Trots att jag ringt flera gånger och fått operation struken och ersätt med undersökning, så gällde det inte. Jag bara totalvägrade. Och de totalvägrade undersökning, så 10 minuter senare kunde jag gå därifrån med en bokad operationstid i januari. De ska operera i blindo, för de vet inte hur det ser ut i käken. Röntgen för 1½ år sedan var lite diffus då fokus låg på andra käken, den som opererades för ett år sedan. De vet inte om jag har cysta i denna käke också, men visdomstand som bort som inte gett mig besvär. Och ännu en gång förlorar jag då en intilliggande tand.

I går bytte jag åter arbetsrum. Varje gång jag går mellan arbetsrummet och min verksamhet så blir jag mer och mer fysiskt påverkad och vila ger inte återhämtning. Neurologbedömning har kommit fram till att jag kan gå cirka 100 meter. Nu fick jag ett arbetsrum 250 meter bort. Som minst måste jag gå 1 km/dag och det fungerar inte, men jag har inget val. Brott mot arbetsmiljölagen (faktiskt, har kollat) och då särskilt med tanke på att det inte finns handikapptoalett. Kommer inte in på vanlig toalett då rollatorn är för bred för dörren. Huset jag hamnat i är från 1800-talet, väääldigt högt i tak och ekar något fruktansvärt. Väntar på gardiner och en anslagstavla som kanske dämpar ekot lite. Men besök kan jag inte få, de kommer inte in då rollatorn spärrar den smala gången från dörr fram till mitt skrivbord. Jag får inte plats med den någon annanstans.

Just nu föreläser jag väldigt mycket på jobbet. Min katastrofsommar på jobbet med idiotsystemet vi fått fungerar verkligen inte, och jag har fått testa mig fram för att se om det finns någon lösning på problemen. När jag berättar om hur systemet reagerar så blir folk förskräckta och skickar mig vidare i hierarkin för att dra min presentation. Det handlar om enorma ekonomiska förluster nästa år om inget görs omgående.

Skönt. Dags för en tredagarshelg. Jag behöver det.

Drygt en vecka har jag varit tillbaka officiellt på jobbet efter sommarsemestern. Händelserika veckor, mer än vad gäller jobbet. Jag bråkar.

• Beställer ett paket på nätet som delas upp i två leveranser men båda med hemleverans. Posten får för sig att ena paketet får jag själv hämta i andra ändan av stan. Jag ringer posten. De åtgärdar det, slår ihop mina två försändelser till en hemleverans (som jag betalat för). Väntar på leverans i dag, fick precis sms om att de levererar som avtalat i dag, men ena paketet vill de fortfarande att jag själv hämtar i andra ändan av stan. Avvaktar med att bli upprörd tills jag ser om jag får en eller två försändelser i dag. Vad jag beställt? Fyra frottéhanddukar + hörlurar till mobiltelefonen.
• Blev i går uppringd av flärdtjänsten. Plötsligt efter fem år anser de att jag inte kan boka resor längre då min rollator inte går in i bil. Öh, men det har ju gått utan problem i fem år?! Vad har ändrats? De kunde inte svara på det mer än att det inte var trafiksäkert. Va?! En rollator som slås ihop till platt paket och läggs i bagageutrymmet? Då hette det att de inte längre kör med kombibilar (som jag får till mig). Jaha? Vad hände med dem? Vilka kör de åt eftersom de kryllar över stan? Nej, tydligen ska jag alltid ha rullstolsbuss på grund av rollatorn. Där de knappt kan spänna fast rollatorn som flyger och far runt i bussen. Trafiksäkert? Men problemet de ville framföra till mig var att 1) jag inte får boka på nätet då det inte där går välja mellan trafikslag, samt 2) att de inte har tillräckligt med bussar och att jag därför inte kan få bil i närheten av de klockslag jag behöver det. Jag bara totalvägrade och sa att där är inget problem men att jag absolut inte ringer och bokar mina transporter. Genom åren har jag lagt mycket tid på att få det att fungera och har överenskommelse sedan tidigare att jag ska boka själv då de faktiskt vägrar boka via telefon (jag har för mycket resor, jag blockerar deras växel). Vad som händer nu vet jag inte. De skulle fundera. Men gårdagens konsekvens var att de avbokade min hemresa från jobbet då den var knuten till kombibil. Så. Fick ny tid med buss. Som var halvtimme försenad. Jag slutade jobbet 15.30. Var hemma 18.00. Det tar 20 minuter med bil. Så. Fan.
• Bråket fortsätter med käkkirurgen. De har bokat in operation i nästa vecka trots att jag sagt NEJ! För jag har inga besvär, men de påstår att de fått en remiss (ja, för operationen som utfördes oktober 2017). På den har de efter de upptäckt att jag blivit opererad, strukit över ”höger sida” och skrivit ”vänster sida”. Vad i….? Jag pratade med dem och sa att jag inte ens är röntgad aktivt på höger sida, om inte det borde vara steg 1. ”Nej, det vi kan se från gamla röntgen är att käken där också fallit ihop. Vi misstänker att du har cysta där också”. Jag vägrar ändå operation. Efter mycket tjat ska jag ändå dit i nästa vecka, men då ska de undersöka och röntga enbart. Sedan ska kirurgen ta ställning till ännu en operation vilket jag vill skjuta på i det längsta. Vore ju bra om jag först blev återställd efter förra operationen så jag har något att tugga med mer än framtänderna.

Sammanfattning jobbet senaste vecka. Undervisat. Gjort ännu fler lathundar. Haft massor av möten. Men…

I går fick jag beskedet. ”Du måste lämna ditt rum NU”! Det har verkligen varit diskussioner fram och tillbaka om när avdelningen skulle renoveras. Det är tre år sedan avdelningen tömdes för renovering, men på grund av platsbrist var vi flera som fick flytta dit förra året. Hela tiden har det sagts ”om ett halvår ska det renoveras”. I somras hette det ”pengar finns inte, det blir ingen renovering i år”. För en vecka sedan hette det ”tidigast våren 2019 påbörjas renovering”. I går fick vi beskedet ”renoveringen påbörjas den 11 september”.

Nej, man kan inte lösa min placering, så tidigare plan ligger. Jag får ett rum långt, långt i väg på andra sidan tomten. Det finns ingen handikapptoalett. Rummet är en tredjedel av vad jag har nu. Permobil fungerar inte i lokalerna. Rollator är tveksamt om jag får plats med inne på rummet när jag sitter där. Lokalerna stinker (doftmässigt). Övrig personal som arbetar där tillhör inte min verksamhet. Jag kommer inte kunna gå till mina möten eller till mitt postfack. Jag kommer inte träffa de jag arbetar med. Detta är min flytt nr 15 på 18 år. Märkligt att man aldrig kan lösa var min arbetsplats ska vara. Det sägs att jag ska sitta nära verksamheten då jag ska vara behjälplig och lättillgänglig. Alla kräver att jag ska sitta nära, men det går inte lösa. Det heter också att nya rummet bara blir en tillfällig lösning. Jaha? Då borde man väl kunna lösa det en gång för alla så jag slipper flytt nr 16? Och om jag nu har särskilda behov utifrån jobb och utifrån kroppsliga funktioner, så borde man kanske anstränga sig lite mer? Arbetsmiljömässigt är detta en katastrof. Kan jag uthärda tre år så kommer jag få sitta i lokaler som då blir tomma och där ledningen ska flytta in. Men det är nog flytt nr 17. För jag klarar inte sitta på det nya rum jag får. Det inser alla, men dit måste jag och flyttlasset går nästa vecka. Deprimerande.

En ensam semestervecka i hemmets lugna vrå. Om jag är så redo för jobb, vet jag inte. Jag blir lätt uttråkad och behöver jobbets stimulans.

Eftersom jag blivit soffpotatis av att sitta hemma, så fick jag ett ryck i dag. Nej, jag har planerat det hela sommaren men väntat på svalare väder. Jag har möblerat om hemma. Så nu hoppas jag inte att det straffar sig då jag höjt kroppstemperaturen. Hoppas också att jag inte får typ andra besvär förutom sånt som är MS-relaterat. Ansträngningen i dag kan ju leda till olika typer av infarkter, misstänker jag. Nå.

Jag tömde klädkammaren som är smockad från golv till tak ända ut i dörren. Under allt bråte hade jag en bokhylla jag ville få fram. Låt oss säga så här – det tog 11 timmar (med många pauser och väldigt mycket vätska). Hyllan har hamnat i sovrummet. En hylla från hallen hamnade också i sovrummet. Skrivbordet fick flyttas. Ett skåp med hyllor flyttade från sovrum in i klädkammare, och ett skåp flyttade från sovrum ut i hallen. Därefter har jag fyllt alla hyllor på nytt och åter fyllt klädkammaren från golv till tak med bråte ända ut i dörren. Om det blev bra? Jag är för utmattad för att ha en åsikt. Men, jo. Bättre än tidigare. Jag är trångbodd och har för mycket skit som jag inte kan bli av med.

Om de ljuger eller är aningslösa har ingen betydelse. Jag avskyr när meteorologerna har fel i sina ”spådomar”. Det kan omöjligt vara en vetenskap det de håller på med. Och vilken källa är mest tillförlitlig mer än ”här och nu – tittar ut”?

Kl. 08.00-08.59

Mobilapp Väder: Halvklart, uppehåll

SMHI: Halvklart, uppehåll

YR: Mulet, max 0,1 mm regn

Verkligheten: Ösregn!

Kl. 09.00-09.58

Mobilapp Väder: Mulet, uppehåll

SMHI: Halvklart, uppehåll

YR: Halvklart, max 0,1 mm regn

Verkligheten: Ösregn!

Kl. 10.00-10.59

Mobilapp Väder: Lätt regn

SMHI: Halvklart, uppehåll

YR: Halvklart, uppehåll

Verkligheten: Ösregn och rejäl åska!

Kl. 11.00-11.59

Mobilapp Väder: Regn

SMHI: Mulet, uppehåll

YR: Halvklart, uppehåll

Verkligheten: Ösregn och rejäl åska!

Kl. 12.00-12.59

Mobilapp Väder: Regn

SMHI: Mulet, uppehåll

YR: Mulet, uppehåll

Verkligheten: Solsken från klarblå himmel!

Ingen höll för det de lovat. Själv har jag suttit inlåst på jobbet i dag.

Det är svårt förstå varför jag aldrig lär mig. Självklart kommer jag alltid vara jagad både på och utanför jobbet av människor i nöd. Det är så jag får se på det. Folk är i nöd när de kontaktar mig om det så handlar om att de söker upp mig för att fråga hur man kokar vatten med en vattenkokare.

Är jag hjälpsam? Ja, tills jag får ett utbrott. Jag fick en minivariant i går (fick ingen att gråta) där jag bara blev väldigt bestämd och skarp i rösten. Det lutade nämligen åt att jag behövde bryta min semestervecka (nästa vecka) för att hjälpa flytta sidor inom ett Powerpointdokument. Visst, jag kan Office, men har aldrig gått någon utbildning (annat än Excel) då alla förväntas kunnat något som från början var standard i alla PC. Mitt svar var att vända sig till *kollega* som inget har att göra och som efterfrågat arbetsuppgifter. Men det vågar man inte, ”för hon verkar ha så mycket att göra”. I motsats till mig?! Jag var stenhård.

När det gäller den här bloggen är jag lite skeptisk. För ett par dagar sedan låg den nere i mer än ett dygn utan känd anledning. Webbhotellet känns väldigt skakigt. En gång i tiden körde jag med databaskopiering som en säkerhetsåtgärd, och det är vad de förväntar sig i stor utsträckning trots att de får tusentalskronor för att stå för säkerhetskopieringen. Det fungerar inte. De sparar inget. Jo, möjligen att man kan få hjälp som går ut på att de säger ”vi verkar inte ha sparat uppgifterna” efter att man betalat ännu mer till dem. Och jag kan inte längre säkerhetskopiera då man ständigt ändrar på min behörighet. Nå, men jag sparar (oftast) bloggen genom att spara till pdf. Förutom sista året då, eftersom jag inte längre sitter vid dator privat. Datorn är något jag brukar starta under min semester. Som jag alltså inte riktigt haft.

Fredag = städdag.

Huvudsemestern är förbi. Under hela måndagen fick jag arbeta ostört. Det var först tisdag som kollegorna upptäckte min återkomst. Fem timmar fick jag ägna åt att besvara frågor. Det fortfarande mig lika obegripligt varför man vänder sig till mig. Frågorna rör enbart deras egna arbetsuppgifter och är inget som inkluderar eller berör mig. Ändå verkar jag vara källan till kunskap.

Det är riktigt skönt vara tillbaka på jobbet officiellt. Det är arbetsrutinerna jag saknar. Rutinen av att ha en rutin. Arbetsbördan och innehållet är inget jag saknar, utan det är själva den strukturerade vardagen jag saknar.

Kollegan påminde mig åter i dag om den annalkande pensionen vid årsskiftet. Kollegan är den enda som förstår helheten och som kan vissa av mina arbetsuppgifter. Därför blir jag lite oroad då ingen plan finns. Och jag vet inte om jag för ta tillbaka vissa uppgifter vid årsskiftet. Alla arbetsuppgifter som finns har jag någon gång under de gångna 18 åren ansvarat för. Folk är inte långvariga på en arbetsplats. Innan ersättare hittats så får jag tillbaka andras arbetsuppgifter för att jag tidigare haft dem. Om jag har 15 kollegor så kan ingen av dem få uppgifterna, för de har inte kunskap eller utbildning att överta något. Bara den som redan har för mycket att göra…

Tänkte på det i går. Jag hade en arbetsuppgift 2000-2004. Jag fick behålla den arbetsuppgiften till förra hösten 2017. Mellan 2004-2017 anställdes 30 kollegor som skulle sköta uppgiften men de hann säga upp sig innan de kunde ta över. En slutade, nästa började som sedan slutade, som ersattes av en ny och så vidare. 30 personer hann passera på tjänsten. Det är otroligt. Ändå slutade ingen av missnöje, utan det är denna typ av rotation för att få upp en dålig lön.

Något annat jag tänkte på i går. Datasystem. När datorn gjorde sitt intåg i sjukvård, så fick man själv skapa en beställning av ett nytt program som skräddarsyddes efter verksamhetens behov och allt fungerade perfekt. När det behövde utvecklas fanns inte möjligheten på grund av offentlig upphandling. Program säljs färdiga. De går inte anpassas till enskild verksamhet och allt är kaos. Och det blir dyrt i andra ändan, så man tjänar inget på upphandling. Exempel. Gamla system användes hos mig av två personer. Med nya systemet och dess problem, är vi sex personer som får göra det som två personer hann med tidigare. Tidsmässigt har programstrulet resulterat i ökning av personaltid. Det är inte kostnadseffektivt. Från 200 % till 600 % i arbetstjänstgöring. Och det handlar om skattemedel till merarbete. Datorerna underlättar inte under dessa förutsättningar. Jag ser det som katastrof och skandal. Och ingen reflekterar eller ifrågasätter det.

Sista officiella semesterdagen efter tre veckor (men det kommer snart ny minisemester för mig). Jag trodde aldrig det skulle bli av, men jag har äntligen fått träffa lite skägg i dag då vi tog en gemensam fika på stan. Sex svenska skägg och två norska skägg. Vi är väldigt internationella. Nä, kanske inte vi som träffades i dag, men vi som är medlemmar i skäggklubben träffas verkligen kors och tvärs över hela världen. Det är lite av en OK-stämpel då vi har en gemensam värdegrund och därmed bara har trevligt när vi träffas. Även om man aldrig träffats så är man en i gänget, väldigt avslappnat, bara glada miner och kramar.

Jag behövde träffen mer än jag trodde. Plötsligt känner jag mig normal efter tre veckors isolerings hemma och längtar till arbetet i morgon. Att inte träffa folk att interagera med under så många veckor fuckar upp en mentalt, tror jag. Bra att ha återfått balansen inför arbetsveckan.

När jag skriver detta så börjar det lukta brandrök. Tittar ut, brandröken ligger tät. Går ut på balkongen. Jo, det brinner någonstans, ser inget och folk flanerar som vanligt. Enligt GP är det på Björkö det brinner och det är det som drar in över Göteborg. Så det är inte ens nära. Men tydligen brinner det rejält utom kontroll.

Mitt lilla röda kryss till höger är var jag befinner mig. Verkar som om det kommer lite i vågor, brandröken. Nu är det lugnt igen, inte lika mycket rök men röklukten känns. Mina känsliga luftvägar reagerar.

I fyra dagar har jag haft ömma modern med sambo hos mig. Eller. Jag bokade hotell åt dem för övernattning då jag har ganska trångt och saknar sovplatser. Det är första gången på fem år (minst) som jag träffat moderns sambo. Anledning 1: Jag kan fortfarande inte ta mig till Skåne (30 mil) på grund av MS. Anledning 2: Sambon är i dag 84 år och han har också svårt med resor och byten. Att det gick nu beror på att de flyttat en mil och då är det buss+tåg+spårvagn istället för gå+buss+tåg+tåg+spårvagn. Sedan de flyttade kom de långt ifrån kollektivtrafik, men nu bor de i samma byhåla som gammelmoster som körde dem till busshållplatsen.

Det har varit lugna dagar. Vad annat kan man begära när det varit 34,1 grader varmt (i tisdags)? Men jag upplever inte värmen som jobbig om jag bara får vara i stillhet inomhus. Annars har nog det varit jobbigast i dag när det endast varit 26 grader. Hög luftfuktighet gör det svårt med andningen, men jag har också i dag varit extremtrött (MS-tröttheten?) där jag inte ens orkat sitta upp. Jag har fått ligga.

Jag vet inte vad jag riktigt tycker om att börja jobba på måndag. Det har känts mer okej att jobbar timmar under semestern hemifrån än att behöva ta till jobbet och tvångsarbeta åtta timmar. Förmodligen blir det jobbigt av andra anledningar att återgå i tjänst. Det där med att ventilationen där stängdes av i måndags och ska vara avstängd i fem veckor. Innan satt jag i tillluft från AC, men då tvillingavdelningen saknade ventilation så stänger man nu av allt för att kunna ge dem också syre. Är det outhärdligt på jobbet så får jag väl finna någon annanstans att sitta. I semestertider finns det gått om lediga skrivbord, men jag behöver väldigt mycket packning med mig om jag förflyttar mig. Innan jag började med rollator så skiftade jag skrivbord ganska ofta och hade en rejäl vagn med mig.

Förresten. Det är EuroPride nu.

Tydligen ska något akutmöte ske på jobbet mellan arbetsgivare och fack, vet inte varför. Gissningsvis beror det på att det är svensk sommar inom svensk sjukvård vilket beskriver ganska tydligt vad det kan innebära. Av den anledningen drogs jag åter in i jobbet under min semester då man behöver sammanställa läget inför mötet. Mötet kommer jag undan, men jag behövde kolla upp arbetsbelastningen. Denna sommar måste gå till historien. Inte som den varmaste på minst 260 år, utan på grund av att jag inte tillåts ha någon semester.

Senare i veckan ska åter jobba på min semester då jag nu har ekonomisk deadline på jobbet. Och på måndag är mina tre veckor över och jag ska åter officiellt. Officiellt! Arbeta… Men veckan är lång. Förutom ofrivilligt arbete ska jag under dessa semesterdagar hinna med öm moder, samt förbipasserande norrman som vill träffa mig innan han blir svensk. Så trots allt känner jag att jag denna vecka – om jag än har en del att göra – har uträttat något mer än slita på soffan. Ganska skönt att kunna besvara frågor om ”vad gjorde du på din semester”. Vore skandal om jag inte träffade ett enda skägg under min ledighet. Ja, norrmannen har skägg. Riktiga karlar har skägg.

Ett påstående jag inte höll med om för fem år sedan. Då var det hipsters som hade små korta ”skägg”. Vad blev det av alla hipsters? Började de äta kött, gå upp i vikt och låta skägget växa till ordentlig längd? En kan hoppas.

I onsdags beställde jag ny mobiltelefon som kom i går. Först i dag har jag startat den. Jag har bytt upp mig från iPhone 6 till iPhone X. Egentligen utan uppenbar anledning. Gamla mobilen trilskades en del vilket mestadels berodde på att den började bli uttjänt. Särskild batteri och minne började ta stryk. 16 GB i minne räcker inte långt och appar har med åren fått raderas då de appar jag behövde växte okontrollerat (tog mer och mer utrymme för varje uppdatering av app-version). Att radera och på nytt ladda ner en app hjälpte inte. Apparnas storlek ökar. Det där med att spara filer/foton/filmer på mobilen har jag inte kunnat göra på många år; aldrig funnits utrymme nog.

Därför är jag försiktigt positiv beträffande nya mobilen som har ett minne på 256 GB. Annars är där ingen skillnad på iPhone-versionerna. Väldigt få tekniska nyheter. Så frågan är om iPhone X är värt priset? Nej, men jag betalar väl främst för utökat minne. Skönt slippa lägga en timme varje dag med att radera innehåll för att mobilen ska fungera nästkommande dag.

Mina vanor är dyra och exklusiva. Nä, bara dyrt. Jag lägger mycket pengar per månad för tv-data-telefon.

• Spotify – 99 kr
• Netflix – 109 kr
• Viaplay – 109 kr
• HBO Nordic – 89 kr
• Microsoft Office – 64,99 kr
• Dropbox – 200 kr
• Adobe Acrobat DC – 155 kr
• ComHem (tv-paket mellan) + C More – 468 kr
• Tele2, två mobiler med två abonnemang + datatrafik + fria samtal – 1 103 kr
• Internet via fiber – 372 kr
• Telia, två abonnemang – 188 kr

Summa 2 956,99 kronor per månad

Detta är i stort det enda jag lägger pengar på som kan räknas som nöje men som också inkluderar en del av mitt hemarbete som inte arbetsgivaren står för. Och jag har inte räknat in TV-licens ovan, vilket borde inkluderas (jo, jag betalar TV-licens). Men jag lägger inte pengar på resor, tidningar, böcker och så vidare. Snus och ovan. Det är sånt fyller min fritid (och arbetstid) med.

Jag har fyra mobilabonnemang men använder bara ett. Låter märkligt, men jag betalar inget för ett av dem. Två är hos Telia där jag ska säga upp ett abonnemang, men jag minns inte vilket. Ett ska jag behålla för att jag har e-post kopplat till det. Enda sättet behålla en mejladress hos Telia som jag i övrigt inte längre är kund hos. Det är svårt ta bort inarbetade mejladresser.

Ska jag dra ner på något mer så blir det ComHem. Jag behöver egentligen bara basutbudet, men har inte fått tummarna ur.

Dokumentären på HBO Nordic om Robin Williams. Jag kan väl inte säga att det framkom något nytt, för han har alltid existerat under hela min barndom, uppväxt och vuxna liv. Det har under alla år framkommit väldigt mycket kring honom som person och hans privatliv, så jag fick ingen ny information utan snarare en sammanställning. Jo, en sak fick jag veta som jag inte uppfattat riktigt. Han var utbildad skådespelare. Som arbetslös sådan efter utbildningen började han improvisera i alla möjliga sammanhang och det ledde in till något som kan ses som ståuppkomik. Och den vägen ledde honom till att bli känd som komiker. Jag har alltid undrat lite över hur han kunde ha så många seriösa filmroller. Vilket förklaras av att han var utbildad skådespelare i botten.

Min semester fortsätter relativt ostört förutom allt jobb jag ändå utför åt arbetet. Men jag kan slappna av samtidigt och det känns som om jag har semester och är ledig trots allt. Däremot är det möjligt att jag till hösten, när jag är tillbaka på jobbet, känner att jag aldrig hade någon semester. Det arbete jag utför är egentligen inte nödvändigt – jag ändrar sidorna på intranätet. Jag måste vara kreativ. Intranätet får alltid stå tillbaka då jag inte hinner med utöver mina andra arbetsuppgifter, men det känns mer som att få vara kreativ än som jobb.

Och nu när jag är klar med Gilmore Girls, så har jag hittat en annan serie att följa; Mr. Mercedes. Än så länge bara en serie på tio avsnitt, men mer lär komma till hösten när säsong 2 börjar visas. En riktigt bra serie trots att den bygger på Stephen Kings roman. Kings romaner brukar aldrig bli sevärda på tv, men det måste vara ett undantag.

Min dygnsrytm har fuckat upp sig. Jag lägger mig som vanligt, somnar som vanligt, men kan inte sova längre än till kl. 04. Sedan måste jag upp och röra på mig (värk i kroppen). Det ger för lite sömn, vilket jag tar igen genom att sova typ 20 minuter någon gång mitt på dagen. Fortfarande för lite sömn totalt sett. Men lika bra följa denna rytm och inte försöka tvinga sig till något annat. Det blir kanske jobbigt när semestern är slut, men man anpassar sig ganska snabbt.

Eldningsförbud. Vattningsförbud. Är det inte en paradox?

Ännu en dag jag inte kan redogöra för. När jag inte har arbetsdag, sover jag till kl. 07.00. Det är då dags att gå upp och ta morgonmedicinen. Sedan händer ingenting förrän jag gör morgontoalett, som märkligt nog inte sker förrän efter kl. 15.00. Jag vet inte vad som händer under dessa åtta timmar. Förmodligen fastnar jag framför tv, dator eller mobiltelefon. Det är verkligen ett slöseri med tid, för jag kommer inte ihåg att jag utfört något konkret av betydelse. Tv är att följa nyhetsutvecklingen under dagen, så det är ett sätt att hålla sig ajour. Dator och mobil är mer av social karaktär, men bara nonsens och dravel. Samtidigt så har jag inga planer för min semester, så inget får stå tillbaka när jag slösar med tiden. Men första semesterveckan är alltid grav passivitet. Det är då luften går ur mig. Nästa vecka lär jag vara otålig och energisk om det inte är för varmt.

Skönt att det är tyst från jobbet. Var bara de två första dagarna där man inte riktigt respekterade eller accepterade att jag gått på semester. På måndag kommer första periodens semesterfirare tillbaka, så frågan är om jag kontaktas då. Funderar att smyga in på jobbet på söndag för att vattna mina krukväxter. Får se. Krukväxterna är inget måste. Känns fortfarande väldigt provisoriskt med mitt arbetsrum som jag nu haft i drygt ett år. Det senaste jag hört är att pengarna är slut, finns inga för den planerade ombyggnaden som jag kommer kastas ut för, så minst ett år till får jag stanna kvar. Samtidigt har jag hört att ombyggnationen kan påbörjas precis när som helst utan förvarning. Att jag hör olika bud beror på att 1) sådana här byggprojekt är på löpande räkning och avtalad sedan flera år, vi kan inte bryta och har redan budgeterat, och 2) att vi verkligen inte har några pengar. Vem som har rätt återstår att se. Trött på flytta runt och då är krukväxterna inget måste.

Äntligen fick jag gå på semester i måndags. Strulet fortsätter på jobbet och jag har trots semester fortfarande lite koll på läget och kan göra brandkårsutryckning om det behövs. Märkligt nog så kan jag släppa jobbet ändå och slappna av. Som det ser ut nu måste jag arbeta fyra timmar min tredje semestervecka för att fakturera då där är deadline varje månad oavsett om jag är på jobbet eller inte. Nej, ingen annan kan göra jobbet då det bara jag är som är betrodd med de två behörigheter som krävs i olika datasystem. Plus att endast jag kan det där med sjukdomsklassificering och koppling till ekonomi.

Jag har på mindre än en månad sett alla 158 avsnitten av Gilmore Girls. Känns väldigt skönt att inte följa någon tv-serie just nu, inte göra några maraton. Det ger mig lite mer tid framför datorn som jag försummat gravt sedan jag hade semester senast för ett år sedan. Min dator börjar bli till åren och jag funderar på om det är dags för en ny, men det verkar inte så. Förr fick man nästan byta dator regelbundet på grund av nya Windows-versioner. Däremot så behöver jag ny mobiltelefon igen, men tycker inte det är värt pengarna. Känns inte rimligt att en mobiltelefon är fem gånger dyrare än en dator. Problemet med iPhone är att det inte går ha externt utökat minne och att operativsystemet och batteriets hållbarhet inte är det bästa. Ett fåtal appar som tar död på iPhone. Det jag inte förstår riktigt är varför appar växer i storlek och så sällan innehåller möjligheten att radera cach och annat som tynger. Android gillar jag inte alls även om prestandan är bättre på alla sätt. Android begränsar på andra sätt och iPhone är enklare samt har bättre sammankoppling med andra externa enheter.

Nej, jag har fortfarande inga planer för min semester. Jag har bokat hotell åt ömma modern med sambo som kommer lite senare i sommar. Och jag ska på miniskäggträff när norsk broder blir svensk broder. Och jag kommer nog ändå åka in till jobbet under semestern. Inte för att arbeta, utan för att vattna mina krukväxter. Ingen har behörighet ta sig in där mer än jag och två kollegor (som har semester samtidigt som jag). Tidigare år har jag haft ersättare för bevattning, men den kollegan är sjukskriven/har semester samt saknar nyckel.

Det som är lite förvånande är värmen. De senaste tre månaderna har jag haft 25-32 grader varmt dagligen, förutom kanske 2-3 dagar då det regnat. Ändå lider jag inte av värmen trots MS. Tidigare år har varit hemska. En möjlig anledning kan vara att jag har ny MS-medicinering (?) och att jag kan öppna upp/vädra bättre sedan jag fick inglasad balkong och blev av med kisseslampan (som jag givetvis fortfarande saknar). En fördel har också varit att jag på jobbet kunnat fly värmen då där är svinkallt och stark ventilation.

Nu börjar det bli mörkt tidigt om kvällen. På det viset känns det lite trist att gå på semester när det redan vänt mot mörkare årstid. Problemen på jobbet har gjort att jag fokuserat så hårt på det, att jag åter missat växlingen från vår till sommar och nu är hösten snart här. Okej, sista semesterperioden börjar inte förrän nästa vecka, men sedan är det höst på allvar.

När den här hemsidan skapades för evigheter sedan, så hade jag mer än bara en nätdagbok. Jag hade flera delsidor med olika teman. För att göra det enklare för mig själv, så hade jag min nätdagbok under subdomän. Men nätdagboken blev en blogg och jag tröttnade på att ha en hemsida med spretande innehåll. Därför fick bloggen ersätta hela min hemsida och hamnade i toppen på huvuddomänen. Detta har gällt fram tills för ett par veckor sedan.

Subdomänen är nu återaktiverad (temporärt?) då bloggen som låg på huvuddomänen fått skadlig kod och webbhotellet spärrat hela bloggen. När de tittade närmare på min källkod på webbhotellet, så visade det sig att bloggen blivit hackad redan 2016. Därmed finns ingen aktuell användbar backup för bloggen, utan den är raderad av webbhotellet. Själv har jag min blogg 1999-2017 sparad som PDF, men sista året har jag ingen kopia av. Så det är bara att börja om från början. Eller fortsätta som om ingenting hänt. Jag tror på det sistnämnda. Frågan är om jag ska låta ”nya” bloggen ligga kvar på subdomän eller flytta den till huvddomän. Just nu känner jag inte för att lägga någon tid på detta, utan jag stannar här på subdomänen tills jag meddelar annat.

Surt? Ja, jo, kanske. Min tilltro till webhotellet har fått sig en törn. Annars bryr jag mig inte så mycket då min blogg är färskvara till innehållet. När jag väl skrivit av mig något, så är det passerat och ointressant.

Så, jag är ganska skräckslagen. Inget arbete att åka till under kommande 19 dagarna. Jag kan ju inte gå ut då jag fortfarande väntar på beslut om elscooter. Hur ska jag hålla mig fysiskt aktiv?

Undrar om några skägg finns tillgängliga? Verkar lite tunnsått med det, eftersom alla verkar fly storstan under semestern.

Söndagens jobb var extremt. Extremt lite att göra av det som är anledningen till att vi har helgtjänstgöring. Det har varit väldigt lite hela helgen, men ändå har jag lyckats arbeta övertid båda dagarna. Tyvärr har jag inte gjort det jag borde med tanke på att jag har högar av arbete att utföra (som är mina personliga, som jag ska hinna under veckorna men aldrig hinner med). Jag har hela sommaren försökt ta itu med gamla surdegar som är flera år gamla. Emellanåt får jag frågan om det behöver utföras med tanke på att det gått så lång tid. Jo, det behöver jag. För det är skriftliga rutiner på intranätet och manualer. De bör vara rätt och kompletta. Ordinarie personal tittar väl inte så mycket på sådant, men nu har vi äntligen förärats med fyra nya kollegor och ytterligare tre ska anställas. Från 70-procentig bemanning till fulltalig personalstab plus ytterligare tre extraarbetande. Förutom att vi konstant (nästan på helårsbasis) får en ny student varannan månad. Alla dessa nya individer behöver källor till kunskap att utföra våra arbetsuppgifter.

Så varför ligger det på mig? Det gör det inte. Egentligen. Problemet är att vi fram till för 10 år sedan inte hade något nedtecknat. Det var jag som tog initiativ till att nedteckna allt. Då måste jag också fortsätta med att komplettera och rätta det material vi har. Så varför började jag med detta? Jo, typ 2003 gick jag handledarutbildning på högskola och hade som examensarbete att det borde finnas skriftliga källor till rutiner. Att muntligt jaga fakta var ganska hopplöst då olika personer hade olika kunskaper, ingen hade heltäckande kunskaper kring arbetsrutinerna. När någon slutade så ersattes inte tjänsten direkt, så där blev kompetenstapp. Förutom det så fick de nyanställda ingen upplärning utan behövde inhämta kunskap på eget initiativ. Men det är svårt veta om man behöver kunna något specifikt i sitt jobb. Det går inte fråga om sådant man inte vet något om.

Det var min utgångspunkt. Då är frågan – hur kan jag besitta all kunskap för vad 20 kollegor behöver kunna som arbetar inom så vitt skilda enheter där arbetsuppgifterna varierar, ibland, från person till person? Jag är nyfiken, har alltid varit nyfiken. Jag har också alltid försökt se helheten och inte bara det jag har framför händerna. Dessutom har jag lång arbetslivserfarenhet och haft olika funktioner inom sjukvården. Och ett fotografiskt minne när det gäller arbetet.

Även om allting numera finns nedtecknat, så kanske det är för mycket material då man föredrar att ringa mig istället för att läsa sig till informationen.

Ganska ofta föreläser jag kring alla dessa rutiner. Det är nästan kul ibland. Jag har alltså alla samlade, pratar om saker, visar på storskärm powerpoint det jag säger samt delar ut skriftligt det jag sagt, för att efteråt också mejla ut exakt samma sak. Jag håller det kortfattat och enkelt.

Ändå ringer man mig några veckor senare och är upprörda för att jag inte informerat om det de alltså fått i fyra upplagor. Så jag vet inte vilket som är bäst – skriftligt eller muntligt? Folk är så selektiva att frågan blir retorisk.

Jag har svårt släppa jobbet. Allt för slippa tänka på att jag har semester. Usch. Jag gillar ledighet och behöver det, men jag behöver arbeta minst 1-2 dagar per vecka för att må bra. Kanske jag borde blogga mer nu när jag har semester? Det är väl därför jag bloggat så sporadiskt senaste tiden; Jag arbetar mycket och i tjänsten skriver jag enorma mängder dagligen. Då orkar jag inte blogga. Vad jag nu ska blogga om… Den eviga frågan.

Ännu en arbetshelg under semestern. Det känns inte så lyckosamt efter att jag bara sov tre timmar natten före. Huvudvärken är påtaglig. Men jag kan visst inte sova igen, vilket kanske beror på mina läkemedel vars syfte är att hålla mig vaken. Tycker dock att detta är lite extremt. Jag får hoppas på kommande natt, men jag är inte hoppfull. Skönt att jag bara ska göra söndagen också på jobbet innan jag åter går på semester. Och nu blir det sammanhängande nästan tre veckor.

Fyra dagar fick jag vara ledig innan jag gick in och gjorde en arbetsdag. Det är bara bäst att jobba helg när man får sitta ifred. Dessutom är det högsommar och inte så mycket akutjobb som måste utföras. Ändå är jag lite förvånad över att jag en hel dag kunde sitta med intranätet där jag uppdaterade två sidor. Att det kan ta sådan tid. Men vi har all nödvändig information på nätet och den måste uppdateras ständigt vilket tar tid.

Fem dagar ledig får jag nu, där jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Sommarstaden har åter tömts efter förra veckans sammanstrålning med poolhäng och skägg. Men jag måste tvingas vara ledig för att vara ledig. Efter 25 år borde jag kanske sluta känna mig jagad och stressad på semestern? Det finns inga måsten.

Efter nästa arbetshelg är jag ledig i nästan tre veckor. Det kommer att bli en pärs. Nå, där kommer ju ett avbrott i semestern när de åter ska utvärdera min käke och operation som kanske blir av ganska omgående efter semestern. Jag både vill och inte vill.

Fjärde lediga dagen, men i morgon är det arbetsdag igen. Ömma modern har varit här, men hunnit resa hem igen. Och mycket riktigt – det var väldigt trevligt och mysigt i onsdags kväll med poolhäng och skägg. Vi är värme, kärlek, kramar, lek och skoj. Fokus, eller det vi har gemensamt, är skäggen. Det är trots allt en skäggklubb. Men jag imponeras ändå att vuxna karlar i olika åldrar och med olika bakgrund, kan ha så mycket gemensamt och så roligt. Jag har en teori om att män är väldigt ensamma, inga ”girlfriends” att skvallra med. Män har nog väldigt få vänner att prata med, att slappna av med. Åtminstone utanför umgängeskretsarna av arbetsplats och släkten. Vi har en helt annan frihet där vi vågar prata med varandra, vara personliga och privata. Utöver detta har vi en annan sak gemensam och som gör att skäggklubben fungerar så bra. Vi arbetar med välgörenhet, vi skänker väldigt mycket pengar men dyker också upp för att stötta personer/organisationer som behöver visas uppskattning och stöd. Vi är medmänniskor. Vi är gentlemän.

Som också försöker ha skoj…

Omvänd ordning för datum bloggarkiv december 2003

2003-12-31

Cookies
Enligt svensk lag måste jag redovisa den här domänens (www.jontas.com inkl. subdomäner) användande av
cookies.

Det publiceringsverktyg, b2evolution.net, som jag använder för dagens.jontas.com har följande cookies. Dessa
cookies kan stängas av av den användare/besökare i sin egen lokala dator som så önskar. Hur man gör detta kan
man läsa på Succé – Dagbok på Nätet!

En cookie styr val där användaren/besökaren ändrar skin/utseende på sidan. Detta alternativ är avaktiverat. Två cookies kommer ihåg användarnamn och lösenord åt admin (i det här fallet jag) och registrerade medlemmar.Inga medlemmar med inloggningskrav förekommer då alla besökare på sidan är gäster.

Tre cookies finns för att komma ihåg besökare som skriver en kommentar till ett inlägg. Det gäller fälten ”namn”,
”webbplats/url” och ”e-post”. Vill man inte att datorn ska lagra cookies för detta ska man bocka av fältet ”Minns
mig”.

I övrigt förekommer följande cookies:

En cookie genereras av att jag länkar till Technorati.com.

En cookie genereras av att jag länkar till Bloggtoppen.se.

En cookie genereras av att jag länkar till Bloggportalen.se.

Av någon anledning gillar jag inte nyår…
För sex år sedan låg jag i dvala nyårsafton. Raketerna utanför hörde jag bara mycket vagt, som på avstånd trots att
man stod utanför mitt sovrumsfönster. För jag var sängliggande då för sex år sedan. Jag hade fått vattkoppor och
det ganska rejält. Det är inte nyttigt eller hälsosamt att få barnsjukdomar i vuxen ålder. På nyårsdagen var jag så
dålig att jag fick läggas in på infektionskliniken på isolerat rum. Jag var så smittsam att jag inte ens fick gå via
akuten, utan hamnade på isoleringsrum direkt i anslutning till ambulansintaget. Utseendemässigt påminde jag om
skivad salami. Bland alla vätskefyllda koppor kunde man se enstaka små vita prickar av ickedrabbad hud.
Infektionen fick hjärtat att slå 200 slag i minuten trots att jag låg stilla. Man konstaterade att vattkopporna
dessutom satt sig på kroppens alla slemhinnor. När vattkopporna sprack i magtarmkanalen kissade jag blod, såg
det ut som. Eller som hallonsaft. Det var svårt att andas då lungorna också var fyllda av vattkoppor. I en veckas
tid fick jag ligga isolerad på sjukhus.

Den här nyårsafton är lika deprimerande. Nej, inte för att jag arbetar, utan mer beroende på att jag fått
tandproblem. Det har ilat lite i tänderna någon vecka och i dag såg jag orsaken. Tre tuggtänder var kolsvarta.
Förmodligen är de döda och får dras ut tillsammans med visdomstanden som då växt rakt in i tandrötterna och
tagit död på tänderna bredvid. Jag ringde Tandvårdsakuten men de var inte intresserade av att ta emot mig. Hade
jag haft outhärdligt ont hade jag varit välkommen. Det är tre år sedan jag var hos tandläkaren och får nu jaga en
”ny” tandläkare så fort de öppnar upp. Den 7 januari… om en hel vecka… Det här är inte kul. Varför ska sådant här
hända under helg?

Gott nytt år!

2003-12-30
Precis som Arto skriver, så dog Roger under gårdagen. Under åren i Göteborg träffade jag honom bara ett par
gånger men minns honom ändå som en varm person. Roger var en av de första att välkomna mig till Göteborg när
jag var på en rekognoseringsresa i staden juni 2000. Jag kikade i mitt arkiv, men om vårt första möte nämner jag
bara kortfattat om vinprovningen. Jag nämner desto mer om mitt första möte med Arto i Göteborg (vi träffades
första gången veckan tidigare på dagboksträffen i Norrköping).

Det är svårt att samla tankarna. Det är svårt att ens formulera sig tankemässigt. Roger… jag är glad att vi träffats
och det är Artos förtjänst. Mitt tack till er båda.

2003-12-29
Så här vid årets slut hade jag tänkt sammanfatta året, men det går inte. Det är alltför pessimistiskt. Skulle jag
skriva allt det som hänt, eller inte hänt, hade jag fått fruktansvärd ruelse över att behöva se det på print. Alltså
avstår jag ens från att försöka.

En viss tillfredsställelse har infunnit sig vad gäller arbetet. Den ständiga stressen får mig att känna mig otillräcklig
då jag inte hinner göra det mest primära. Förändringen som nu inträtt är att min arbetsplats har jul- och
nyårsstängt. Tänk så mycket man hinner då. Av bara farten tömde jag grannavdelningen på arbete. Det är sånt
som ger en tillfredsställelse när man ser konkret att man utfört och slutfört något som dessutom syns. Synd bara
att det inte uppskattas. Ingen klapp på axeln och ännu mindre synligt i lönekuvertet. Men den egna
tillfredsställelsen känns gott i en gammal och trött själ, som min.

Förresten. Hur kan Lindh bli vald till Årets svensk? *skakar på huvudet* Mina kriterier för att utses till Årets
svensk är att man som okänd svensk kliver fram i medialjuset, gör något stort för den lilla människan utan egen
vinning. Det känns som fel forum att utse någon till Årets svensk som ett bevis för att hedra någons minne. Det
inskränker ju på någon som verkligen gjort något beundransvärt för den lilla människan.

Hur hedrar vi alla de andra som mördats i landet under året? Hur har vi hedrat minnet av Lena, min granne, som
mördades i sin bostad för ett par månader sedan? Inte var hon nominerad till Årets svensk åtminstone. Var hennes
liv mindre värt än en relativt anonym utrikesminister? Lena saknade den titeln men var också mamma, så jag
förstår inte skillnaden. Någon som vill upplysa mig?

2003-12-27
För några fortsätter väl julen några dagar till men jag fick så snällt bege mig iväg till jobbet trots att det är en helg
mellan jul och nyår. Efter den här kaotiska dagen ser jag inte fram mot resten av arbetsveckan. Arbetsveckan som
började i dag och som inte slutar förrän nästa lördag. Tisdag är jag visst ledig, men det är också allt. Sju
arbetsdagar av åtta på rad… Ungefär var nionde vecka ser mitt schema ut så och detta schema tar inte hänsyn till
storhelger.

Jag måste erkänna att det såg för jäkligt ut på jobbet och ångrar nästan att jag tog ledigt i jul. Det som ändå kändes
värst var att jag inte fick någon frukost på jobbet då personalen trots löften inte meddelade mig när det var dags
och dessutom inte inhandlade frukost åt mig utan bara till sig själva. Inte ens kaffe blev jag erbjuden utan fick
snällt sitta på min tomma avdelning. Det är jag lite sur över. Som sagt skulle de meddelat mig då jag på min
tomma avdelning inte kan se när de fixar med frukosten på sin avdelning. Den avdelning jag arbetar åt. Tyvärr
kan jag inte sitta på ”rätt” avdelning eftersom man inte anpassat arbetsrummet där efter mina behov. Och det är en
avdelning jag jobbar åt på ungefär halvtid. Vad då anpassning, rehabilitering och ingen fysisk aktivitet?
Lunchen höll jag också på att missa. Jag gick till Pressbyrån för att köpa en sallad, lite dricka och snus. Det är en
lång och dryg väg att gå. Efter att ha handlat upptäckte jag hemma på min tomma avdelning att salladen inte var
nedpackad i påsen. Det hade kassörskan glömt. Alltså fick jag traska tillbaka den långa vägen trots att jag redan
efter första rundan var mentalt helt väck och utmattad. Till viss del får jag väl skylla på den uteblivna frukosten. I
morgon tänker jag inte göra om samma misstag – jag tar mat med mig.

Så här i storhelgstider är det omöjligt att få en flärdtjänstbil som ungefärligt passar in på mina arbetstider. Därför
blev dagen lite kort och det får jag väl vara tacksam över med tanke på ovanstående marathonlopp. Tre timmar
sov jag i eftermiddags och fasar inför kommande dagar, de där sju av åtta. Ibland vet jag inte om jag ska fortsätta
att engagera mig, vara en flitig medborgare som betalar skatt, eller om jag bara ska sätta mig ner och håva in
pension, socialbidrag och bostadsbidrag. Det är vad de flesta andra i min situation gör eftersom de värdesätter en
fungerande fritid. Jag är kluven. Hur hittar man balansen i tillvaron? Åh, nu tänkte jag på sprit igen. Jag tror att
jag hittar balansen i tillvaron av verklighetsflykt. På riktigt. Det är inte bra för varken mig eller min omgivning,
men det känns som en utväg. Eftersom jag inte får den hjälp och det stöd som jag krävt av samhället.

Pessimist? Jag? Tja. Inte mer än vanligt.

2003-12-26
En av de bättre låtarna, som är en personlig favorit, framfördes i ”En sång för de hemlösa” som sändes på TV3.
George Micheals Freedom. Särskilt tycker jag om textraden ”And when you shake your ass, they notice fast”. I
”En sång för de hemlösa” hade ”ass” bytts ut mot ”thing”. Får man inte sjunga ”ass” i en kyrka? ”Thing” fick mig
att tänka på något betydligt mer oanständigt… Naken-Janne. Där kan man väl prata om ”shake your thing”?
*ryyys*

2003-12-25
Åh, Gud. Var är numret till störningsjouren? Jag borde få reducerad hyra. Grannarna borde vräkas. Mitt i natten
sjunger man till schlagerlåter och det är helgerån! Åtminstone när man sjunger så falskt som grannarna med
gäster.

Så var det dags för ömma modern med sambo att lämna mig. En halv dag får jag lite vila innan arbetshelgen
börjar. Trots att jag varit ledig hela julhelgen känns det inte riktigt som ledighet när man dels har besök och dels
jobbar direkt en lördag och söndag.

Öh, var det någon härifrån som ringde mig i dag?
– F’låt, jag vet inte om jag kommit rätt. Var det du som hjälpte mig och min väninna i lördags?
– Nä, tror inte det, sa jag och lade på.

Det är inte så lätt att veta. Hjälpte jag någon i lördags? Jag tycker att jag hjälper alla varje dag men i lördags tror
jag att jag låg och sov hemma. Hela lördagen. Eller hjälpte jag någon? Hm…

Över 50 % av den svenska befolkning gör ett oavlönat arbete genom att arbeta ideellt. Som jag med Succé då?
Ingen lär väl tro på mig, men jag lägger ner 200 timmar i månaden på Succé genom att vara närvarande (läsa,
bevaka, utveckla, kontrollera nya medlemmar, göra grafik, komma med förslag, skriva nya trådar, besvara inlägg
o.s.v.). Jag gör det gärna men hade gärna fått en slant emellanåt när arbetsbördan känns tung. Men som sagt.
Jag gör det ändå gärna.

2003-12-23
Tack alla som skickat julhälsningar både via dator och via snigelpost! Nu drar jag mig tillbaka för ett par dagar.

2003-12-22
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag fullkomligen flyr allt vad svenska teveserier och filmer
heter. Under kvällen kom jag ett steg närmare en förklaring. Det låter tillgjort. När man pratar svenska i serier och
film låter det väldigt tillgjort. Där finns ingen variation eller spontanitet i språket utan det hörs verkligen att man
läser ur manus. De märkliga tonfallen låter som något man bara kan få genom dramalektioner då dessa tonfall inte
finns normalt i språket. Det lät nästan bättre i 30-talets pilsnerfilmer när alla pratade snabbt och i falsett. Att man
prata i så högt tonläge då berodde på att skådespelarna kom från teaterscenen där det är viktigt att höras till
sittplatserna längst bak. Jo, det var nog bättre förr.

Nu är det hektiskt på jobbet och det är hektiskt hemma. Flärdtjänsten tog väl priset i dag när jag skulle hem. En
timme och tio minuter för en sjuminutersresa. Chauffören var ny och tanten som medföljde skulle förklara vägen
men var så förvirrad att vi hamnade helt fel. Samtidigt var det inte lätt att ta sig fram i julröran av bilar i
kombinaition av dåligt väglag efter nattens snökaos.

2003-12-21
Vem ska få Grammisgalans hederspris? Bert Karlsson?

Som den euromotståndare jag är, så blev jag glad över nyheten att varje hushåll anslutna till EMU förlorar
motsvarande 1 000 kr per månad sedan januari 2002. Tack gode Gud för att vi inte gått med i EMU!
Och om Gud finns så kommer jag att få sjöfrukter om 24 timmar. Ja, om modern tar sig fram i det förmodade
snökaoset. Jag har redan rekat lite och funnit att Willys säljer sjöfrukter (belgisk choklad) för knappt 30 kr för ett
halvt kilo.

2003-12-20
Jag gillar små ensamspel på nätet men håller på att få hjärnblödning och stroke samtidigt av att spela Connect 4 ”I
won!”, säger datorn trots att jag nu spelat några hundra omgångar. ”I won!” Jäklar! Blodtrycket stiger.
Blodådrorna pulserar i tinningarna. Det knyter sig i bröstet. Snart slänger jag datorn i väggen. ”I won!” Käften,
datorhel****!

Det här tar priset. På jobbet har jag i sju månader inte kunnat göra mitt arbete ordentligt (alls) eftersom jag saknar
behörighet, kunskap och tillgång till ett datorprogram. Plötsligt har jag fått veta att jag haft behörigheten i tre år
utan att man berättat, visat eller installerat nämnda program! Aaargh! Hittills har jag inte märkt av att jag är
dataansvarig eftersom jag inte har de rätta befogenheterna, trots ansvaret.

Den senaste varienten på spam är att jag får meddelanden från sökmotorer att de hittat brutna länkar på min
hemsida. Jag skiter väl i om nic.se inte längre har den delsida jag länkade till i förra månaden. *muttrar*
Hm. Snökaos i morgon? Hoppas moderns uppresa i morgon går bra. Än så länge är här barmark och vindstilla. En
decimeter ska vräka under morgondagen. Jag ser fram mot snön men det kunde väl väntat till på onsdag? Så att
jag säkert hinner få hem belgisk snäckchoklad (jungfrusnäckor – heter de så?).

Hur slarvig är jag på en färgskala mellan grisskärt och bajsbrunt? Gästboksinläggen är äntligen besvarade efter en
månad och femtio inlägg.

2003-12-19
I ett par dagar har jag gått och fantiserat om belgisk snäckchoklad och det får jag fortsätta göra. Fantisera. Mitt
begär blev så stort att jag efter att ha medicinerat med uppiggande tabletter begav mig till mataffären för att leta
efter denna belgiska snäckchoklad. Tji fick jag. Paradis, Aladdin, Nobless, Geisha med mera men ingen belgisk
snäckchoklad. Min plan var att om jag inte fick tag i belgisk snäckchoklad skulle jag gå in på Systemet och köpa
Baily’s att trösta mig med. Nej, Systemet gick jag inte in på. En fredagseftermiddag innan jul? Aldrig! Jag får
hoppas på att tomten är givmild i år. Annars får jag skicka ut modern på jakt efter belgisk snäckchoklad när hon
kommer i helgen.

För någon dag sedan välte ännu en lastbil med gasflaskor. I förra veckan hände samma sak i Ballingslöv och nu
utanför Vä. Modern bor i Vä som ligger strax utanför Kristianstad. Något vi båda funderat över är den där
evakueringen och avstängningen inom 300 meters radie. I nyhetsrapporteringen berättade man att inga hus
behövde evakueras då inga hus fanns inom radien. Öh, men fängelset då? Fängelset ligger intill E22 men man kan
kanske inte evakuera ett par hundra fångar från ett fängelse? Inte för att jag bryr mig om fängelset om det flugit i
luften av gasflaskorna, men försöker man mörka i rapporteringen? Där ligger ett fängelse i Vä intill E22!
Oh, men det var väl trevligt?! Svensk sajt retar gallfeber på George W Bush (länken existerar inte längre).
Förståndiga världsmedborgare försöker samla in pengar till Bush motkandidater inför valet i USA med
motiveringen att ”Vi uppmanade världsmedborgarna att lägga sig i den amerikanska valkampanjen. USA har
alltid gjort det i andra länder, men på ett dolt sätt”. Precis. ’Nuff is ’nuff. Alla alternativ är väl bättre än nuvarande
administration och det är väl trevligt om vi kunde mota tillbaka världsegot USA med Bush i spetsen?

2003-12-18
Lite chockad får man väl lov att bli då man råkar slå på TV4:s Lingo och upptäcker att en tidigare klasskamrat
från grundskolan tävlar och dessutom förlorar? Förresten. Har jag kvar den där hemska dialekten?

2003-12-17
Västra Götaland är precis som Skåne en storregion där man slagit ihop några landsting och lite till. I VG
förundras jag över hur det kan finnas olika avtal som styr t.ex. sjukresor. Det är ju ändå en storregion där det bara
finns ett beslutande organ. Varför gäller då inte samma avtal över hela regionen? En sjukresa kostar 50 kronor för
resenären oavsett vart han eller hon åker inom regionen. Är man däremot bosatt i Göteborg får man snällt betala
150 kronor. Råkar man ha flärdtjänst reduceras dessa 150 kronor till 60 kronor, men är fortfarande dyrare än för
vanlig sjukresa för boende utanför Göteborg men i regionen. Inkonsekvent, ologiskt och inte helt rättvist. Ska jag
bli förvånad?

Trött, slut och utmattad. Kampen fortskrider på jobbet.

2003-12-16
Del 2
Jag har hjälpt Australien-terroristerna att lägga ut varsin fotosida om vad de egentligen har för sig där på andra
sidan jordklotet.

Tintelins fotosida. Slan-Karin fick låna utrymme hos Tintelin för sin fotosida.

Del 1
Nobelpristagaren i medicin blev sjuk i Sverige och reste hem en dag tidigare än planerat. I tidningen slår man upp
detta stort och berättar att det var den överdådiga nobelmiddagen som gjorde 74-åringen sjuk. Hur vet man det?
Hur vet man att han blev sjuk av middagen? Ingenting i tidningstexten säger att så är fallet. Jag förstår heller inte
sambandet när han insjuknar några dagar efter nobelmiddagen. Är det en journalistisk avundsjuka av att inte ha
fått inbjudan till nämnda middag?

Ska sanningen fram hade nog jag också blivit sjuk där vid nobelmiddagen. Men jag hade nog skyllt på
bordsdamen.

2003-12-15
Sedan några veckor tillbaka funderar jag allvarligt över min framtid. Det är dags att se om sitt hus, bokstavligen.
Handikappsanpassad bostad och hemtjänst. Det är ett nederlag och jag tycker själv inte att jag ska behöva göra
dessa anpassningar än, om ens någonsin. Men jag befinner mig just nu mellan två ”situationer”. Jag både klarar
och inte klarar mig själv. Det beror på dagsläget. Jag har börjat så smått med anpassning genom
arbetsrehabilitering och ansökan om direktresor med flärdtjänsten, men det räcker inte. Frågan är bara om jag får
beviljat någonting alls. Jag måste försöka eftersom det här inte längre går. I maj är det dags för återbesök hos
doktorn. Undrar om jag då får höra att jag gått över i progressiv. Det verkar inte bättre.

2003-12-14
We got him! Jag vet inte om jag hurrar lika högt över att Saddam gripits. Det är svårt att känna glädje över hur de
allierade först bombar ett land sönder och samman, offrar civilbefolkning, vill tjäna pengar på återuppbyggnaden
och som i den allmänna röran var så inkompetenta att man skrämde ner Saddam i ett hål – bokstavligen. Vad
händer nu? Ska USA och de allierade ta lagen i egna händer och själva verkställa en dom utan rättegång eller
lämnar man över Saddam till Haag? Eller låter man en rättegång äga rum i Irak där han garanterat får ett
dödsstraff? Det kändes lugnare med katt och råttaleken innan gripandet. Fördelen med gripandet är väl att detta
förhoppningsvis tar andan och engagemanget ur de Saddam-trogna som vill ha tillbaka diktaturen. Och det kan
jag förstå. Med de allierade i Irak är det ett laglöst land, eller ett land i ovisshet.

Så Saddam angavs av anhöriga? Blod är tjockare än vatten? Tja, släkten är värst. Eller hur man nu ser på det.
Jag är kluven. Allt har skötts så dåligt från början och jag tror inte det kommer att skötas bättre i framtiden så
länge USA lägger sig i.

2003-12-13
PeterMeter är en kondom som kan bli en fin julklapp. Den går inte att använda till samlag, men den fyller en
annan mycket stor funktion. Den mäter penis.
Vadå onödig produkt?

2003-12-12
Gud, vilken otäck homokupp tidningarna skrivit om. Stackars Brandsta-Glenn som utsattes för denna homokupp.
En bög klämde honom på skinkan. Ja, kvällstidningarna vet att ta fram rubriker. Nu vet jag inte hur han reagerade,
men själv hade jag blivit smickrad om någon ville peta på mig alls. Mindre smickrande hade väl varit om det
slagits upp i kvällstidningarna.

För första gången har jag försovit mig. Det är väl inte så märkligt då man betänker att jag i går natt sov två
timmar, jobbade 9½ timme mot normala sex och drabbades av flärdtjänstinkompetens. Jag har inget minne av att
jag hörde klockan i morse eller att jag stängde av klockan. Mitt minne tar slut vid att jag ställde klockan och
aktiverade den vid sänggående. Jag vaknade av mig själv en halvtimme innan jag skulle bli hämtad av
flärdtjänsten och är lite sur på kisseslampan. Hon väcker mig alltid om inte klockan ringer, men det är bara på
mina fridagar. Varför tyckte hon att jag behövde en stressmorgon nu plötsligt? Jag kom i väg. I tid.
Just nu är jag trött på allt. Jag undrar om uppåttjack skulle kunna vara vägen till lite lycka.

2003-12-11
Del 2
Jävla flärdtjänst…

1) Nu går det inte att boka resorna över internet. Det beror på att det snart är jul och då är det begränsat med bilar.
Jag får inte ringa och boka arbetsresor då de hänvisar till internet. Internet hänvisar till att man ska ringa. Moment
22.

2) Eftersom jag skulle närvara vid ett möte under eftermiddagen förlängdes min arbetsdag plötsligt med två
timmar. Alltså ringde jag för att senarelägga min resa.
Jag: Kan jag flytta fram hemresan två timmar till kl. 16?
Flärd: Nej, men jag har en tid kl. 15.50.
Jag: Ja, den tar jag. Du sa kl 15.50?
Flärd: Från *bostaden* kl. 15.50…
Jag: Inte från hemmet – från jobbet till hemmet!
Flärd: Jaha, ja det stämmer ju. Från *jobbet* kl. 15.50 till bostaden.
Jag: Okej, kl. 15.50, det har jag antecknat. Tack.
Flärd: Tack och hej.
Detta kommer jag mycket väl ihåg att vi tjatade så mycket om tiden. Nu var mötet över en timme tidigare så jag
fick sitta och vänta från kl. 14.50 och var halvt medvetslös. När klockan var 15.40 stod jag redo och väntade i
kylan, blåsten och regnet.
Kl. 15.50 – ingen bil.
Kl. 16.05 – jag ringer och efterlyser bilen. Telefonkö i fem minuter.
Kl. 16.10 kom jag fram per telefon.
Jag: Hej, jag skulle efterlysa en bil som uteblivit kl. 15.50.
Flärd: Nej, den har inte uteblivit. Du ska inte hämtas förrän kl. 16.20.
Jag: Kl. 16.20?! Men jag fick ju tiden 15.50.
Flärd: Nej, kl. 16.20.
Jag: Varför gav ni mig då tiden 15.50 som jag antecknat?
Flärd: Du ringde kl. 12.15 och då gav vi dig tiden kl. 16.20.
Jag: Nej, det gjorde ni absolut inte. Så vad ska jag göra nu. Vänta?
Flärd: Ja. *klick*

3) Förra veckan stod jag också och väntade på bil som jag beställt via telefon.
Jag, kl. 16.45: En bil har uteblivit som skulle hämtat mig 16.30 och jag ringde kl. 15.50 och har fått stå och vänta.
Var är det?
Flärd: Den har varit där men du var inte på plats så den har kört igen.
Jag: Va?! Jag har ju stått ute på den adress jag angett ända sedan jag ringde och beställde bilen! Här har absolut
inte varit någon bil.
Flärd: Nähä. Okej, vi skickar en ny bil.
Vad tusan håller Flärdtjänsten på med?? Så går det när man inte själv får boka sin bil. Per telefon upprepar de
tiden och adressen för att inga missförstånd ska ske. Vad hjälper det?

4) För återgå till dagens hemfärd. Jag har ansökt om ensamåkning och placering fram i bil. Ensamåkning grundat
på att jag blir trött och får ont av att åka staden runt samt att alla farthinder i form av väggupp (upphöjningar) kan
ha dödlig utgång då min kropp tolkar hoppen som trauma och kan sätta igång mitt överaktiva immunförsvar som i
slutändan kan innebära lunginflammation och för tidig död. Nu vill Flärdtjänsten ha läkarutlåtande på det, och det
ska de få. Det behöver de inte vara oroliga för.
Däremot kunde jag vara orolig. Hemfärden gick över 32 väggupp mot normala två. Dessutom totalt i onödan…

5) Farbrorn jag delade bil med hade man skrivit in en adress på som han inte alls skulle till. Dessutom hade
Flärdtjänsten lagt in adressen som att den var närmare från mitt jobb till farbrorn som skulle hem, före mig alltså.
Det var bara det att vi passerade min hemadress så efter vi hade dumpat farbrorn fick vi vända tillbaka för att jag
skulle komma hem. Som sagt helt i onödan alltihop.

Nu skulle jag kunnat säga något om de hemska dataproblemen på jobbet, men jag avstår. På ett dygn har vi
anmält dataproblemen sju gånger – nya haveri uppstod varje gång man rättat det första. Nu vet man inte vad som
är fel eller hur man ska rätta till det. Tja, i morgon måste det fungera. Jag har inte kunnat jobba på en vecka.
Dataskit. Och jävla flärdtjänst…

Del 1
Jag undrar varför min rumpa är så formlös och sladdrig. Den borde vara stor och svulstig, som resten av mig. Nej,
istället påminner den om uppblötade gelantinblad, d.v.s. just formlös och sladdrig. Ja, detta var på tal om
ingenting alltså.

Sedan ett par dagar har jag ett nytt ms-symtom som är mer eller mindre konstant. Är det början till årets fjärde
skov? Lhermitte’s tecken. Eller i klarspråk: ”En känsla av elektrisk stöt nedåt ryggen, ibland ända ner till tårna,
vid framåtböjning av huvudet”.

2003-12-10
Den enfaldige Jontas trodde att arbetssituationen vad gäller datorerna skulle vara löst efter två fridagar. Men neeej
då… Det var att rulla tummarna på betald arbetstid. Man har flyttat allt till ny server vilket innebär att jag inte
kommer åt något som helst arbetsrelaterad. Dessutom hade de tagit bort Word, eftersom Word är serverbaserat
och jag som sagt inte har tillgång till den nya servern. Kollegorna hade tillgång, men inte jag. Det enda jag hade
åtkomst till var ett program som man tagit bort för alla kollegor. Väldigt stressande att sitta och inte kunna göra
någonting. Jag ringde naturligtvis supporten som lovade skicka en tekniker omgående då det var brådskande. När
jag gick hem 4½ timme senare hade fortfarande ingen tekniker dykt upp. Tänk, detta var fjärde gången på tre
veckor som man strulat till det och inte berättat om de ändringar som gjorts som dessutom inte fungerat.
Flärdtjänsten vill ha nytt läkarintyg eftersom jag nu begärt ensamåkning och placering fram i bilen. I brevet jag
fick hem undrar man varför jag inte med ansökan skickat med läkarintyget. Öh, kanske för att det i deras
ansökningsblanketter står att de hör av sig om de vill ha läkarintyg?

En chock fick jag när jag förstod att ms-mottagningen inte längre ligger kvar på sjukhuset. De har flyttat till ett
sjukhus i en annan kommun. Man kan väl kallt konstatera att Göteborg inte har någon fungerande sjukvård.
Varken för patienter eller personal.

2003-12-09
Nu ska jag utsätta er för något som jag själv inte uppskattar. En redogörelse av en nattlig dröm. Sådant tycker jag
är pinsamt att behöva ta del av. Varför blir jag så illa berörd av att lyssna till andras drömmar? Förmodligen för
att de saknar logik.

Nattens dröm borde ju kunna tolkas till någonting, till något mitt undermedvetna vill få sagt. Hur tolkar jag att jag
befann mig i en porrfilm från 70-talet? Nej, det var ingen erotisk dröm även om det förekom sådana aktiviteter
runt omkring. Jag var iakttagaren. Min medvetna tanke i drömmen var: Hm, de var inte lika ansade och renrakade
på 70-talet som i dag”.

Jag sa ju att det skulle vara pinsamt! Skammens rodnad bortförklarar jag med strålning från dataskärmen.
Nu är jag mer än utvilad. Två dagars ledighet har istället nu gett mig huvudvärk. Eller beror det på att jag inte kan
komma på tolkningen av drömmen ovan?

2003-12-08
Tja. Vad finns att säga? Statsministern har gått och gift sig. När Erik och Ylva fann varandra fick de avgå p.g.a.
jävsituationen. Är inte detta också en jävsituation? Det som gällde då gäller plötsligt inte nu. Han gör som han
själv vill… på bekostnad av samhället. Faktiskt. Ibland funderar jag på om inte där finns ett väldigt stort
maktmissbruk, värre än förr, när man ser på alla skandaler och neddragningar som är relaterat till politiken.

2003-12-07
Vore jag med i South Park skulle jag se ut som ovan. Eller hur? Fiktion och verklighet ligger varandra väldigt
nära.

2003-12-06
Precis som då jag jobbade helg förra gången, så är det planerat driftstopp för vissa dataprogram. Dessutom hade
de klåfingriga teknikerna raderat all åtkomst till övriga arbetsprogram. Nå, men jag får ju mitt ob-tillägg ändå.
Å, hoppas jag kan lägga mig tidigt ikväll. Där är ju ändå ingenting på teve som är värt att slötitta på. När mina
fridagar kommer i veckan ska jag försöka ägna tid åt något riktigt roligt. Som att ändra hemsidan. Kanske.

2003-12-04
Tid, ork och lust saknas.

2003-12-03
I dag gör intresseklubben en anteckning eftersom jag inte har något att förtälja…

2003-12-02
När Fab 5 körde en repris så passade jag på att se den nya dokusåpan Extreme makeover. Trots ett lätt illamående,
från min sida, så var detta fascinerande. Only in America gör man en dokusåpa av folks fåfänga där plastikkirurgi
är det ultimata. Jag kan förstå att vissa saker kanske behöver åtgärdas med hjälp av kirurgi, men detta var väl ändå
att ta i? Hur som helst var det spännande att se själva förändringarna även om jag alltid haft svårt för att se
ansiktslyftningar. Lemlästade människor i Trauma (Discovery, program från akutmottagningar i USA) mår jag
inte illa av – det är värre att se skinnet lyftas med spatel i ett ansikte…

På SVT 2 går det på lördagar (tror jag) temakvällar och för ett par veckor sedan handlade det om konspirationer.
Roligast var det när det handlade om månlandningen. Att bilderna från månen var inspelade i studio på jorden
eftersom de bildern man tog på månen inte gick att använda. Den här konspirationsteorin var bara bluff men man
vet inte riktigt. Värre var det när det handlade om mordet på JFK. Jag har sett Oliver Stones JFK och var osäker
på om bilderna av själva mordet var äkta eller om det var skådespelare. Nu vet jag, eftersom man visade de äkta
bilderna från mordet. Att se JFK:s hjärna skjutas ut var ganska magstarkt. Vi fick också svaret på varför
Jacqueline kröp upp och bak på bagageluckan på bilen. Hon fångade in den del av Johns skalle som sköts bort och
släppte den inte förrän hon var på sjukhuset. Hu. Magstarkt… Extremt.

2003-12-01
Varför överanstränger jag mig så väldigt? Det behövs inte mycket för att jag ska överanstränga mig efter det här
årets tre skov och jag har inte varit sjukskriven på långa vägar så mycket som jag borde. Balansgången är inte helt
lätt. Jag klarar inte att vara på arbetet fullt ut men jag klarar heller inte av att gå hemma. Dagens aktiviteter var för
mycket med arbete, affär och apotek. Samtidigt vet jag inte om det är skovens inaktivitet som gjort att jag förlorat
kondition eller om det beror på sjukdom. Ändå kämpar jag på och ger mig inte. Överanstränger jag mig
verkligen? Hemkommen har jag legat i fosterställning p.g.a. smärta och total domning i kroppen.

Hiv ökar mest i Sverige bland heterosexuella ungdomar mellan 17 och 23 år. Varje år skriver jag något relaterat
till World aids-dagen. I dag fick det bli detta lilla inlägg. Anledningen till att jag uppmärksammar hiv varje år
beror på att hiv är motsatssjukdomen till ms. Ms gör att man har ett överaktivt immunförsvar. Hiv gör att man har
ett underaktivt immunförsvar.

Ah, nu ska jag vara ledig två dagar. Veckans enda två dagar. Underbart. Ungefär lika underbart som att det åter är
min arbetshelg, helgen som kommer. Förutom att det är lugnt och skönt på helgerna (relativt, slipper åtminstone
tjat) så är ob-tillägget gott då det varje år motsvarar en extra månadslön.

På tal om helg. I år arbetar jag 9 helgdagar (förutom ”vanlig” helg), men nästa år är jag uppe i 11 helgdagar. Jag
arbetar enligt schema alla högtider utom vissa strödagar, typ midsommarafton men inte midsommardagen. Jag
lyckas pricka alla högtiderna.

Det som är trist är att jag aldrig kan ta ledigt de här högtiderna. Alternativet är att ta ut semester, men det går inte.
Sommarens 14 semesterdagar innebar att 22 semesterdagar drogs p.g.a. semesterkvoten. Jag har hög (enligt mig
och facket felaktigt) semesterkvot trots att jag arbetar lika många dagar som en heltidare, förutom att jag arbetar
en dag mindre per månad. Jag förstår inte hur kvoten kan bli så hög. Lönekontoret har räknat på det och håller
med mig, men ändrar det till rätt, gör man inte.

2003-11-01: Tunga ben men lättfotad

Hur avgör man om något blivit bättre eller sämre då man bara kan konstatera att en förändring skett? I ett par veckor har jag haft osynliga fotbojor kring fötterna som jag tungt släpat mig fram med. Plötsligt är det heliumfyllda ben som sprätter iväg okontrollerat vilket leder till att jag här hemma tappar balansen och går in i möbler och väggar. Utomhus har jag de senaste veckorna gått med en krycka och i dag testade jag att gå ut utan det stödet. Det gick väl bra förutom att ett knä ständigt viker sig varför jag inte kan gå över öppna ytor eller i trappor.

Ja, ute… Det är underbart väder ute och jag önskar att jag kunde gå en riktig långpromenad. Ett par plusgrader, vindstilla och regn – kan det bli bättre? Regn känns väldigt renande och friskt. Ändå funderar jag lite på om det inte är dags för snö snart. Det skulle bli lite ljusare med reflekterande snö i den skumma dagern. Men det är klart, vintermånad blir det först i december men vi är där snart.

2003-11-02: Varför dagbok på nätet?

Den 10/11 1999 skrev jag följande:

”Hur länge ska man fortsätta skriva dagbok på nätet? Nånstans borde det väl komma till ett slut? Jag känner att jag inte vill sluta skriva”.

Det har snart gått fem år och jag kan inte säga att jag vet varför jag skriver. Jag bara gör det och det verkar aldrig bli något slut. Ändå känns det inte angeläget eftersom jag aldrig har något nytt att berätta. När jag läser gamla dagbokstexter tänker jag ”det där vill jag inte kännas vid”. Ibland kan jag inte dra mig till minnes att jag skrivit texterna och ibland känner jag inte igen mig själv som person. Har jag verkligen förändrats så mycket under åren? Har det blivit bättre eller sämre? Jag har fortfarande inga planer på att sluta skriva men det känns lite som att befinna sig i en dalgång då inspirationen tagit slut. Eller känner jag mig bara begränsad av att inte skriva vad som helst? Någonstans har jag nog slutit murarna lite tätare omkring mig för att skydda mig. Det känns väldigt utsatt att skriva dagbok då missförstånd kan vara svåra att dementera. Jag känner mig inte längre trygg på nätet. Särskilt inte som då jag blir citerad i tv. Hu, det var nog dagens chock.

2003-11-03: Att få tiden att gå

Det bästa med den här sjukskrivningen är att arbetsnarkomanen i mig tuppat av. Ändå jobbade jag en hel vecka med skov innan jag sjukskrev mig och jag har ännu en vecka kvar på sjukskrivningen – minst. Oavsett skov så brukar jag inte kunna hålla mig hemma utan vill ständigt avbryta sjukskrivningen. Den här gången känns det väldigt bra att gå hemma även om jag känner efter mycket mer då. Det är skönt att inte behöva tänka på jobbet och bara vila så att kanske skovet går tillbaka. Jag är övertygad om att årets tre skov helt och hållet beror på stress av jobbet. Någon bakomliggande infektion har jag inte i kroppen. Inte heller vågar jag tro att även den nya bromsmedicinen skulle vara verkningslös. Nej, orsaken kan enbart bero på jobbet.

Lite frustrerad är jag nog eftersom jag vill sysselsätta mig med något när jag går hemma. Det är svårt att finna ut något som är meningsfullt och som ändå inte innebär fysisk aktivitet. Det blir mycket TV-tittande. Naturligtvis missar jag inte Våra bästa år på TV3. Den serien har jag följt fem dagar i veckan i snart fem år. Jag fastnade för serien första gången jag blev heltidssjukskriven 1999.

Farbror doktorn från akutmottagningen som jag besökte förra veckan ska ringa under dagen, har han lovat. Man skickade hem mig i avvaktan för att se det fortsatta utvecklingsförloppet av skovet. Det verkar vara på tillbakagång men det är inte bra. Jag tror inte att telefonsamtalet kommer att leda till något nytt. Jag får helt enkelt fortsätta att vila mig och hoppas på det bästa.

2003-11-05: Tystnaden efter att tystnaden tystnat

Ibland funderar jag allvarligt över min mentala hälsa, hur det egentligen står till med den. Plötsligt noterar jag bara att allting är så tyst. Tystnaden efter att ha lyssnat på musik i timmar. Problemet är att jag inte alls lyssnat på något och jag har haft det tyst omkring mig hela tiden. Såvida inte jag har någon inbyggd radiosändare i huvudet. Nej, jag förstår inte. Jag tror att jag hör i syner men upptäcker det inte förrän efteråt. Nå, där finns ju något att vara tacksam över. Jag är tacksam över att jag inte hör några inre röster, som inte är mina egna, som ger mid order att utföra samhällsfientliga åtgärder. Än.

I går ringde farbror doktorn (jag är betydligt äldre än vad han är) för att kontrollera om jag blivit något bättre efter akutbesöket i förra veckan. Jo, det har jag och jag nämnde inget om discoskallen (som i och för sig faktiskt kan vara MS – allt onormalt kan jag skylla MS för). Trots min långsamma förbättring kommer farbror doktorn ändå att ringa mig ytterligare en gång denna veckan för att verkligen få bekräftat att jag är på bättringsvägen. Den stora frågan är om jag på måndag ska jobba heltid, halvtid eller fortsätta återhämta mig från skovet med förlängd sjukskrivning eller om skovet kommer tillbaka med ny kraft. Jag vet inte. Bryr jag mig? Nja. Kanske. Jag vill må bra.

Ska man tycka synd om mig ska man göra det av en anledning. Jag håller på att läsa igenom hela mitt dagboksarkiv från 1999 och framåt för att rätta stavfel och göra arkivet mer lättläst. Varför straffar jag mig själv på det viset? Alltså, behöva läsa all dynga som jag förorenat nätet med. Det positiva är att jag påminns om mycket som fallit i glömska samtidigt som mycket borde gömmas, glömmas och begravas. Men nu är jag så ärlig så jag raderar inga texter då de som helhet ger en bra bild av mig själv och mitt liv, hur patetiskt nu än kan te sig.

2003-11-06: Galor gör mig galen

I morgon är det åter dags för en TV-sänd stödgala. Jag totalvägrar se dessa stödgalor oavsett syfte och mål. Varför tigger man in pengar till föreningar som får ekonomiskt stöd från annat håll? Får man för lite pengar? Då kanske det är dags att ha stödgalor för barn- och äldreomsorg, hälso- och sjukvård och annat? Skillnaden är väl att stödgalorna är för föreningsverksamhet som lever på bidrag och det jag räknade upp ska gå via skattemedel. Men med tanke på hur illa ställt det är för landet rent ekonomiskt borde vi ha en stödgala för det jag räknade upp. Barn- och äldreomsorg, hälso- och sjukvård och annat. Med ”annat” kan jag tänka mig att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnors inkomster.

Jag undrar var alla pengar kommer ifrån som stödgalorna samlar in? Företagens överskott?

2003-11-08: Saknad efter Tintelin

Under söndagen reser Tintelin till Australien och blir borta i ett år. Om hon nu inte gifter sig och bosätter sig där… Nåja. Bara hon fortsätter skriva dagbok så. Och jag fortsätter att fixa hennes hemsida från distans. Nej, kom hem igen Tintelin och lär dig göra hemsidor. Eh, än har du inte rest. Låt bli! Saknar dig sedan du slutade i somras på jobbet…

2003-11-09: Snusandet

Mitt liv som snusare sedan knappt fyra år tillbaka:

Här och nu dementerar jag påståendet ”Summan av lasterna är konstant”. Nej, det stämmer nog inte. Tar man bort en last ersätts den inte av en ny. Snarare är det så att tre nya laster väger upp en borttagen last.

Snus är hälsovådligt. Ändå skapade jag ett beroende, förmodligen för att uppväga en negativ känsla som ett straff eller en tröst. Vad det skulle vara för negativ känsla är jag väl inte på det klara med, men jag har mina misstankar. Samtidigt är det en social företeelse för min del.

Den enda skillnaden mellan cigaretter och snus är att man inte får lungförändringar av snus. Inte är det nyttigare med snus bara för det. De gemensamma effekterna är förändringar och påverkan av hjärta och kärl. Nikotin är ett gift som dessutom är beroendeframkallande.

Initialt hade snus en positiv hälsoaspekt för mig. Nikotin har en uppiggande effekt och den effekten tog jag tacksamt emot med tanke på min kroniska trötthet. Jag blev piggare men det har varit en övergående bieffekt. Med tiden har jag istället fått högre puls och blivit tröttare.

Jag har i ungefär ett år funderat på att sluta med snuset. Rent teoretiskt har jag gått igenom den möjligheten. Vilka abstinensbesvär har jag att förvänta mig? Klarar jag av detta? Ska jag sluta tvärt eller börja med att dra ner på snuset? Finns det läkemedelshjälp att ta till? Vill jag egentligen sluta?

Med tiden har det blivit mer och mer snus och det har skrämt mig. Är jag så beroende att jag måste öka intaget? Eller är det bara en ovana att ständigt lägga in en pris?

I helgen har jag gjort ett experiment. Jag har försökt vara mer medveten. Det visade sig att jag snusade mer när jag hade snusdosan lätt tillgänglig. Omedvetet, när jag var upptagen och disträ av andra åtagande, lade jag in (och ut) priser på löpande band. När jag istället medvetet försökte begränsa detta visade det sig att jag kunde dra ner på snuset med två tredjedelar. En tredjedel är beroende.

Förmodligen kan jag dra ner på snuset till en tredjedel och kanske därefter trappa ut det helt. Jag ska göra ett försök. Den omedelbara och positiva effekten efter en dags test var att jag blev av med halsbrännan och hickan. Rent ekonomiskt finns det också vinster att ta hem. Snuskontot ligger på ungefär tusen kronor per månad och kan dras ner till cirka 250-300 kronor per månad.

Jag vill nog sluta snusa, om inte annat så för fåfängans skull. Tänderna blir missfärgade.

2003-11-10: Alkoholproblemet

Eftersom min hand numera är funktionsduglig återgick jag i dag i arbete på halvtid. Jag behövde verkligen detta, börja jobba alltså. Dock blir jag lite lätt orolig när jag ser hur mycket jag ska hinna på så kort tid. I morgon ska jag jobba 2 ½ timme, hur nu det ska gå ihop.

En ny undersökning har gjorts kring äldres hälsa. Jämfört med för tio år sedan känner våra äldsta medborgare sig lite sjukare. Det är fler kvinnor än män som uppger att de är sjukliga. Ändå lever de längre än män? Kan det vara så att tanter är av ett lite segare virke när man jämför med män? Gubbarna är väl som män i allmänhet – krassligare och ömkligare (ynkligare?) och pallar inte trycket utan dör.

Till lunch i dag åt jag en färsbiff med rödvinssås. Ska den såsen räknas in i alkoholkonsumtionen när man gör alkoholprofilen.se? Två av frågorna löd (ungefär) ”hur mycket kan du dricka innan du blir yr” och ”hur mycket kan du dricka innan du börjar vingla och prata sluddrigt”. Jag behöver inte dricka någonting för att bli yr, vinglig och sluddrig. Ändå fick jag välja något så jag angav ”ett glas rödvin” för varje fråga. Slutresultatet blev ju sedan också därefter… Jag ansågs inte ha några problem med spriten men borde verkligen ta det lugnt då jag tydligen inte tål sprit alls. Jojo…

2003-11-11: TV-kväll

Det får bli en passiv TV-kväll. Jag kommer väl att placera mig i soffan och titta, men inte särskilt engagerat. Videon får göra jobbet.

SVT 1
20.00 Uppdrag granskning (video)

SVT 2
19.10 VästNytt (eventuellt några minuter)

TV3
13.15 Våra bästa år (inspelat)
19.00 Fame Factory (video)
20.00 Fab 5

Uppdrag granskning kan vara bra, så jag spelar in för att eventuellt kanske möjligtvis se det i efterhand. Våra bästa år spelar jag in varje dag och snabbspolar igenom för att se hur det hela utvecklar sig där. Jag har ”sett” alla avsnitt fem dagar i veckan sedan 1999. Nörd? Fame Factory spelar jag också in eftersom där är en kvart med reklam för varje program. Då är video bra. Kvällens enda måste är Fab 5, vilket är ett löjligt namn. Annars måste detta vara det mest komiska programmet man kan se just nu. Skit i den svenska översättningen – lyssna! Poängerna försvinner i översättningen. TV3 har alltid haft problem med sina programöversättningar. The Left Bank heter på svenska Västbanken (i Mellanöstern) men översattes med den vänstra stranden.

2003-11-14: Nytt arbetsrum – igen

I dag fick det vara nog med vila då jag arbetat. Där fanns tillräckligt mycket att göra på jobbet för att jag skulle få falskt skov och åter få obrukbar hand. Lyckligtvis gick det över när jag stressade ner, d.v.s. lämnade jobbet. Dagens positiva nyhet var att vi återigen efter sju månader ska byta rum. Ett som är större och ligger mer avskilt men ändå nära verksamheten. Det har jag ju kämpat för hela tiden men tydligen ska jag inte komma med sådana idéer. Andra ska få komma fram till det för att det ska förverkligas.

Dagens negativa nyhet drabbar mig först i morgon. Jag har arbetshelg och är då ensam. Nej, det är inget negativt – tvärtom! Det tråkiga är att datasystemen ligger nere i morgon enligt ett meddelande som jag fått. I det står också ”använd er av de manuella rutinerna”. Öh, vi har inga manuella rutiner. Det är en omöjlighet att ens ha manuella rutiner. Så vad ska jag göra på jobbet? Där finns alltid att göra, men jag hoppas inga urakuta journalanteckningar behöver skrivas för det går inte.

Kan det vara två månader sedan jag senast var i mataffären? Efter jobbet tog jag mig dit. Utan krycka. Det gick bra och var absolut nödvändigt. I min källarbutik finns inte frukt, grönsaker och kött. Det blev en liten papperskasse för 300 kronor med just de varorna. Det är tur att jag tar vitamintabletter. Två månader utan protein, fibrer och naturliga vitaminer och mineraler. Jo, jag köpte dricka också. I källarbutiken har de bara läsk, öl och cider. Hur enformig kost har jag inte levt på de senaste månaderna?

Ack, vad jag har träningsvärk. Gått från affären och hem utan krycka. Det känns och särskilt efter att jag i tre veckor varit så passiv. Nu får jag försöka vila lite så att jag orkar jobba mina sju av åtta dagar. Jobbar jag verkligen bara 37½ %?

2003-11-15: Arbetshelg med partygrannar

Trö…*gäspar*…tt. Jobbat, jobbet jobbigt. Roligt och givande, men jobbigt. Vila, kanske sömn. Sen. För trött. Vill sova, kan inte, sömnig. Lördag. Fest. Hos grannen. Håller mig nog vaken i natt. I morgon arbete, arbetsamt. Längtar, men trött.

2003-11-16: Mycket dålig musik

Lilla melodifestivalen var för någon vecka sedan på TV och jag såg det vinnande bidraget. Jag begrep ingenting men lade inte ner särskilt mycket tankeverksamhet i det hela då jag inte ansåg mig behöva någon åsikt i något som inte intresserade mig. I går fick jag se finalen när 16 europeiska länder tävlade i Junior Eurovision Song Contest. Ja, det var bara snabbgenomgången jag såg då jag i en konkurrerande kanal såg en betydligt mer spännande musiktävling. Jag imponerades av att vissa länders bidrag var riktigt hyfsade även om där fanns mycket att önska. Som sångförmåga, bra låtar och scenuppträdande. Men det handlade om barn så jag hade överseende. Tills jag såg vårt svenska bidrag och kunde jämföra med de andra deltagarna. Usch, säger jag. Det är värt att upprepas. Usch. Det är ett smärre underverk att de kom på en så pass bra placering som näst sist. Varför så amatörmässigt?

Elvis och Beatles. De skapade musikhistoria och har fortfarande lyriska skaror av trogna fans. Säger man något negativt om deras musik begår man helgerån. Åtminstone enligt de trofasta. Ändå förstår jag inte storheten, vad det skulle vara som är så speciellt. Jag har inte kunnat undgå att höra både Elvis och Beatles genom åren men har aldrig uppskattat det jag hört.

Jag kom tänka på Roliga timmen från skoltiden. Ibland förekom sketcher halvtaskigt och fnittrigt framfört av några klasskompisar eller så läste fröken (hon dog äntligen i år) högt ur någon bok som hon tyckte var bra. Förmodligen ur något partipolitiskt program då hennes man var socialdemokratiskt kommunalråd och alla vi 10-11-åringar skulle ”bli” sossar. Jag hyser visst fortfarande så pass mycket agg gentemot henne att jag här tappar tråden. Roliga timmen. Ofta brukade någon klasskompis ta med sig sina äldre syskons LP-skivor med just Elvis eller Beatles. En hel skiva fick jag sitta och genomlida något jag inte tyckte var bra.

Elvis och Beatles fanns inte i mina föräldrars skivsamling. Kanske är det därför jag inte lärt mig uppskatta musiken? Nej, det kan inte vara svaret. Skulle jag påverkats av mina föräldrar under uppväxttiden vad gäller musiksmak, skulle jag i dag enbart tala mig varm för Flamingokvintetten, Lapp-Lisa, Stubb-Jonas (usch, vad jag hatar det namnet) och Servin (vad hette han i förnamn?). Eller så finns där ändå något i påståendet att jag trots allt påverkats då det i skivsamlingen hemmavid fanns Abba, Siw Malmqvist, Anna-Lena Löfgren och Anita Lindblom. De lyssnar jag fortfarande på men kanske mer av nostalgiska skäl än av hängivelse.

Arbetshelgen är över och den känns i kroppen. Förutom att jag på helgen är ensam ökade jag mina arbetstimmar med det dubbla för att hinna med och jag… känner. Det känns inte bra i benen då det blev mycket spring och jag nyligen släppt kryckan. I morgon är det åter en arbetsdag och först på tisdag får jag min fridag efter att ha jobbat helgen och lite till. Lyckligtvis behöver jag bara vara på arbetet i 2½ timme i morgon. Det är dags att ta emot en ny elev. Mitt ljus, mitt engagemang, vad gäller mitt arbete.

2003-11-17: Innehåll sjukintyg

Usch, så dum och gnällig jag var i går.

I dag ska jag försöka att bara vara gnällig.

Flärdtjänstchaufförerna… Det var åter dags att i dag få höra kommentarerna om (typ) ”se vilka snygga flickor, se vilka fina bröst de har, om de ändå vore mer lättklädda som på sommaren, de där är säkert vilda i sängen” o.s.v. Vad är det för kommentarer egentligen? Hur ska man bemöta sådana kommentarer? Jag reagerar med att bli tyst och tillsluten. Det är så obehagligt. Kanske andra privat med kompisar säger så, vad vet jag? Men att höra det av någon okänd människa som har som uppdrag att utföra en service… det låter så illa i sammanhanget. Inte för att jag tycker att det är okej annars heller.

Chock… Efter jobbet kommer jag hem och ser på hissdörren att hissen ska vara avstängd de kommande tre dagarna. Hur i helsike ska jag kunna ta mig till jobbet? Trappor är inget alternativ. Det är en omöjlighet. Nu försöker jag komma överens med jobbet om jag kan ta ledigt på något sätt utan sjukskrivning på heltid. Dåligt. Svagt. Bedrövligt. Jag är nu fånge i mitt hem. Jag som precis lyckats återerövra så pass mycket rörlighet att jag i övrigt kan fungera på arbetet. Nu får jag inte möjligheten att kunna ta mig dit.

Sjukintyg… Problem blev det att jag per telefon skulle sjukskrivas för ungefär en månad sedan på heltid. Något sjukintyg kom aldrig och efter ett par dagar sökte jag akutmottagningen där ett sjukintyg utfärdades. När jag började jobba halvtid för en vecka sedan behövde jag ett nytt sjukintyg. Akutläkaren skulle utfärda det men jag fick aldrig tag i honom trots att han skrev förra intyget. Alltså kontaktade jag läkare nummer ett, som skulle skrivit första intyget som aldrig dök upp. Nu har jag fått nya sjukintyget på halvtid och undrar vad som egentligen står i min journal.

Diagnos
MS. (Alla vet att det står för multipel skleros?)

Anamnes
Pat. med gångsvårigheter, onormal trötthet. Nu försämring avseende gången och mer trött! Nytt skov, sämre motorik händer, ataxi ben! (Jo, det konstaterade akutläkaren, så min läkare måste ha läst min journal)

Status
(28/5) Babinski positiv bilateralt, för övrigt u.a. (Varför inte läsa i journalen och ta status från för några veckor sedan? U.a. betyder utan anmärkning. Ur nya status hade det framgått betydligt fler symtom)

Hur begränsar sjukdomen patientens förmåga/aktivitet?
P.g.a. ovan nämnda besvär, begränsas pat.:s arbetsförmåga! (Självklart)

Föreskrifter, behandling eller åtgärd
Inj. Betaferon v.a.d. (Varannan dag. Har doktorn glömt att hon för några månader sedan bytte ut Betaferon mot Copaxone dagligen?)
Fortsatt poliklinisk kontakt. (Maj varje år – är det att följa upp något?)

Kan anpassade arbetsuppgifter möjliggöra sysselsättning på deltid/heltid?
Ja. (Öh, det där jag väntat på i 8½ månad?)

Kan deltid i nuvarande sysselsättning vara möjlig med hänsyn till symtom?
Ja. (Är det inte en paradox jämfört med förra frågan?

Prognos – bedöms patienten kunna få tillbaka sin förmåga till arbete/aktivitet?
Ja, delvis. (Tiden lär utvisa. Akutläkaren trodde däremot enligt sitt tidigare intyg att jag skulle återställas helt.)

Vad ska jag gnälla om i morgon?

2003-11-19: Stillheten i nattens mörker

Mörker. Finns det något mer skönt underbart? När jag skriver detta är det mitt i natten – min tid på dygnet. Mörkret, tystnaden, stillheten. Det är nog känslan av vemod som jag gillar. Jag kan i timmar sitta och stirra ut i mörkret och bara låta tankarna vandra. För en stund sedan satt jag vid fönstret och tittade ut på stjärnorna. Eller stjärnan, för det är regnigt och blåsten kan bara delvis och periodvis skingra något enstaka moln för att släppa fram stjärnhimlen. Möjligtvis hade fler stjärnor synts om jag inte bodde i en stad vars ljus stjäl natthimlen. I natt var det svårt också p.g.a. regnet. Tidigare var det halvmåne men det är bara tidig kväll den visar sig. På natten befinner den sig någonstans ovanför huset och utom synhåll.

Fullmåne är något också som påverkar mig positivt. När andra klagar och inte förstår varför de inte kan sova, kan däremot jag sova väldigt tryggt. Många tror lika lite på månens dragningskraft som de som inte tror på att stjärnorna styr våra liv och öden. Kanske det är så men månen påverkar oss garanterat fysiskt. Det är jag övertygad om.

När jag satt och såg ut mot stjärnorna började jag associera och kom in på tidsresor. Hjärnkontoret hade tidigare under kvällen tagit upp ämnet. Einstein lär ha kommit fram till att det teoretiskt sett är möjligt med tidsresor. Vad man inte nämnde var artikeln för någon vecka sedan som beskrev det omöjliga i det enligt nya forskarrön. Enligt Hjärnkontoret finns det andra forskare som kommit fram till att det kan bli verklighet om tusen år. Det måste då betyda att vi har besök hos oss från framtiden när eventuella tidsresor är möjliga, men att de döljer det väl. Ja, går det runt framtidsmänniskor borde de vara aktsamma. Tänk, de besitter både kunskap om vår framtid samt har tillgång till en annan teknik. Det skulle kunna ge oanade konsekvenser, för både oss och deras egen framtid, om de kunskaperna blev kända.

Om det nu var möjligt med tidsresor. Var skulle man vilja resa? Dåtid eller framtid? Inte ens i min fantasi kan jag komma på vart jag skulle vilja resa. Jag trivs trots allt ganska bra här jag sitter i natten, i mörkret, i tystnaden, i stillheten…

(Och innan jag hinner publicera detta får jag tända (antimörker) då kissen börjar kräka (antitystnad) och jag får torka spyor (antistillhet). Min stackars flicka…)

2003-11-21: Fortsatt hiss ur funktion

Detta är ett speciellt datum. Mitt domännamn, jontas.com, ska i dag betalas i USA men jag har ännu inte fått bekräftelse på att betalningen gått fram. Därför kan det mycket väl vara så att min hemsida bara försvinner under dagen. Sedan så är det ju faktiskt Truetos födelsedag i dag. Grattis! Som sagt, det är en speciell dag.

Jag försöker fortfarande få Apache och php att fungera på min dator, utan större framgångar. Jag följer dokumentationen helt och fullt. Ändå fungerar det inte. Det är märkligt. Det som ska modifieras är scriptspråken i filerna och det borde ju inte vara något problem. Jag knackar ju html-kod för jämnan och har senaste tiden börjat skriva i Visual Basic för att Word-helvetet ska fungera på jobbet. Och det gör det efter att jag ändrat lite kommandosträngar, men hemma och med php/apache? Nää… Det är när man kör fast så här stenhårt i början av något som det är omöjligt att få någon hjälp. Förmodligen är det så simpelt, så lätt att lösa, att ingen känner för att hjälpa mig. Eller? Jag lägger ut det här så kan den som känner sig hågad gå igenom eländet…

Jag har installerat Apache och php.

C:\Program\Apache Group\Apache2\conf – i filen httpd.conf har jag lagt in:
DirectoryIndex index.html index.html.var index.php (fetstil är mina tillägg i kodningen)

C:\Program\Apache Group\Apache2\conf – i filen httpd.conf har jag lagt till:
LoadModule php4_module ”C:\Program\php\php4apache2.dll”
AddType application/x-httpd-php.php

Filen php4apache2.dll är flyttad till C:\Program\php

Filen php.ini är flyttad till C:\Program\Apache Group\Apache2

I php.ini under ”Paths and Directories” har jag lagt in:
doc_root = C:\Program\Apache Group\Apache2\htdocs\ och
extension_dir = C:\Program\php\

Mina php-filer sparar jag i C:\Program\Apache Group\Apache2\htdocs

localhost fungerar för html men inte php. Varför? Vad är fel? Vaaad?

Något helt annat. Hissen som varit avstängd tisdag, onsdag, torsdag och som skulle fungerat i dag fredag, är naturligtvis inte igång som planerat. Och självklart har någon ny information inte gått ut. Jag hoppas att inte ambulansen behöver komma in i huset. Spiraltrappan är så smal att en bår inte går in där och utan hiss… Och alla äldre som bor i huset, som har rollatorer, kommer heller inte ut. Det är illa när enda hissen i ett tiovåningshus inte fungerar. För att inte prata om mig själv i sammanhanget. Försöker man ta livet av mig? Jo, men så får jag ju vila hela helgen också efter trappan upp efter jobbet i dag. Undrar hur det är på måndag? Än så länge känner jag mig fortfarande som en fånge i mitt eget hem. En död fånge efter trappklättringen…

2003-11-22: Terrordåd som kan hota ESC

Sent i går kväll satte hissen igång efter att inte ha fungerat i fyra dygn. Än har jag inte åkt i den så jag undrar om där är någon egentlig skillnad jämfört med tidigare. Dock verkar det som om många fortfarande tar trapporna. Är de rädda för hissen eller har de vant sig vid trapporna?

Terrordåd i Turkiet. Min cyniska och lätt uppgivna reaktion, lite lagom blasé, var ”ja, vi lever i den värld vi förtjänar”. Ända tills herr Karlsson gick ut i pressen och sa att Eurovision Song Contest var hotad som tillställning p.g.a. dåden. Då reagerade jag med chock och panik. Och så skämdes jag… Går glitter, glamour och fägring före människoliv? Jag förstår inte mig själv. Kanske jag inte kände hotet riktad mot mig förrän jag insåg att årets TV-händelse skulle kunna gå förlorad. Ja, jag har all anledning till att skämmas.

Hur ser mitt patetiska liv ut en lördag? Mahjong + Min radio…

2003-11-23: Kamerakvalitet

Kanske det nu löser sig angående php, Apache och MySQL. Efter ett eftermiddagsbesök hos r2 fick jag lite matnyttigt med mig att tänka på. Samtidigt var mästerfotografen igång med sin kamera. Visst är det skillnad kvalitetsmässigt mellan första och senaste gången han tog bilder av mig?

Digitalkamera den 23/11 2003.

Webbkamera 24/7 2000.

2003-11-25: Klassisk dagbok

Den 24/11:

Kl. 02.00:
Somnar.

Kl. 03.30:
Jag har en fruktansvärt hemsk mardröm där jag på torra land jagas av en ”flock” späckhuggare. Jag springer för att nå kullar dit späckhuggarna inte kan ta mig. När jag ser över axeln har späckhuggarna tagit en busslast med nunnor. När jag vaknar är jag glad över en sak. Jag sprang i drömmen. Sånt jag inte kan göra men som hjärnan fortfarande fantiserar om.

Kl. 05.15:
Klockradion går igång. Jag gör mig vacker respektabel.

Kl. 06.45:
Flärdtjänsten hämtar mig och det luktar spyor i bilen efter nattens körningar.

Kl. 07.02:
Ombytt till arbetskläder stämplar jag in på jobbet.

Kl. 07.02 — 14.45:
Jobb, jobb, jobb. Skrev till min avdelning. Skrev till grannavdelningen. Mätte upp det nya rummet. Gjorde ritningar. Kontrollerade möbelkatalogen. Var datateknisk support. Välkomnade elev. Med mera. Jag är åter på heltid, d.v.s. 75 %.

Kl. 15.10:
En försenad flärdtjänst hämtar mig, kör och hämtar en kvinna halvvägs hem till mitt, kör dubbelt så långt åt det andra hållet för att lämna kvinnan, därefter kommer jag hem.

Kl. 16.00:
Hemma. Öppnar dörren, tar upp posten från golvet, tar ett steg in i lägenheten, klappar kissen som väntat, startar datorn, faller omkull i sängen och somnar. Väldiga smärtor och domningar i benen efter dagens rivstart i arbetet.

Kl. 19.00:
Vaknar med samma smärtor och domningar plus att jag fryser och upptäcker att jag inte ätit sedan baguetten på lunch. Lyckas ta mig från säng till soffa.

Kl. 19.30:
Ringer ömma modern.

Kl. 20.00:
Tar de sista två brödskivorna jag har kvar (enda ätbara hemma). Inget pålägg, får ta aprikosmarmelad och detta fick bli kvällsmaten.

Kl. 21.00:
C.S.I. på Kanal 5.

Kl. 22.00:
Ser på Fame Factorys säsongsavslutning som jag spelat in.

Kl. 22.45:
Kommer in mitt i TV3:s 45 minuter som handlar om spökerier.

Kl. 23.30:
Kollar mejl, leker i bildbehandlingsprogram, skriver dagbok.

Kl. 00.45 den 25/11:
Lägger ut ovanstående på nätet. Släcker datorn fem minuter senare och stupar i säng, utan smärtor eller domningar.

2003-11-25: Mordet i grannhuset

Grannen blev mördad mellan söndag och måndag. Ett relationsdrama där mannen togs på bar gärning men blånekar. Det enda jag märkte var ambulansen…

2003-11-25: Onödigt

Mordet är den allmänna diskussionen nere i källarbutiken. Det är inte skvaller eller sensationslystnad. Inte är det ilska heller egentligen. Det är mer förvåning och förtvivlan. Nu vet jag vilket hus det skedde i. Det var inte i mitt hus, men i grannhuset. Jag vet inte vilka personerna är, men jag måste ju ha träffat och sett dem. Sorgligt.

2003-11-25: Kommunal, det svaga facket med många medlemmar

Lite elakt skrattade jag åt Kommunals medlemmar, särskilt på min arbetsplats, efter att deras nya avtal skrevs på innan sommaren. I kväll visade Uppdrag granskning (SVT 1) att jag hade rätt. Ingen får höjd lön. Några sänker sitt avtal jämfört med om man behållit det som sades upp. Den särskilda klausulen som skrevs in i avtalet om lägstalöner var meningslös då ingen i dag tjänar så dåligt i ingångslön som Kommunal vill göra gällande. Man strejkade i onödan, fick inget för mödan, strejkkassan förlorade 300 miljoner kronor och arbetsgivaren sparade pengar under strejken. Starkt jobbat!

Tydligen berodde det svaga facket på att man inte hade LO med sig samt att man förhandlade med socialdemokratiska arbetsgivare. Jag har alltid ansett att solidaritet är en skröna. Och där ser man hur solidariteten ser ut mellan fanbärarna. Ha!

Jag undrar om det lyckas bättre när mitt fack ska börja löneförhandla nästa år? SKTF ingår i TCO. Kanske vi inte är lika toppstyrda? Värst var väl att Kommunal hotar alla morrande medlemmar med avstängning. Kritik får inte framföras. Det trodde jag var en arbetsgivaråtgärd. Nå, men frågan är om inte SKTF ändå gör bättre avtal jämfört med Kommunal. Gemensamt är medlemmarnas löner och arbetsgivare. Jag tror att LO:s svaghet är den partipolitiska kopplingen som de officiellt säger inte längre existerar. Tack och lov. Om det nu vore sant. Kollektivansluta fackmedlemmar till Socialdemokraterna är nog det som upprört mig mest genom åren. Trots att jag aldrig varit LO-medlem. Återigen. Tack och lov!

Mitt tips till Kommunalare som vill ha mer i lön? Gå ur facket, tjäna in fackavgiften som inget gav och som dessutom försvann ut i den meningslösa strejkkassan…

2003-11-26: Journalister omskolas till mitt yrke

Nu blir jag förvånad: Oj! I Skåne ska 15 journalister utbildas till läkarsekreterare då det i mångt och mycket är samma yrke?! Kan jag också gå en snabbkurs i journalistik och bli just journalist? Men jag ser inte sambandet mellan dessa båda yrken. Sambandet skulle väl då vara att jag vid flera tillfällen intervjuats av journalister i egenskap av läkarsekreterare… Och de som skriver om denna nyhet har intervjuat mig två gånger.

2003-11-27: Pre-advent

I kväll stod jag i fönstret och studerade grannhuset. Det var fascinerande att studera hur 15 % av lägenheterna där hade tänt sina adventsljusstakar. Nej, låt mig revidera min uppfattning till patetiskt. Det var patetiskt att se dessa tända adventsljusstakar tre dagar före första advent.

2003-11-27: se mot com

Jag kan inte förstå hur någon vill betala för en se-domän. I dag kostar en se-domän 313 kronor men kommer att sänkas till 200 kronor i januari nästa år. Och detta är årsavgiften. Själv har jag nu betalt för min com-adress för två år framåt. De senaste två åren har jag haft en com-adress och det har fungerat utmärkt. När jag nu förnyade för ytterligare två år fick jag betala sammanlagt 134 kronor. Det är inte värt merkostnaden bara för att få en se-domän. Varför vill man ha en se-domän?

2003-11-30: Frugan märker inte om kuken blir 10 cm längre

Spam är oftast inget kul att få. Aldrig, egentligen. Oönskad reklam där man inte kan sätta upp någon skylt på dörren ”Reklam undanbedes”. Ändå fick jag ett mejl i dag som intresserade mig.

”Your wife will NEVER know!”

Jo, det lät ju lovande. Jag har ingen fru, men vad var det hon inte skulle få veta? Jag läste vidare och imponerades. Om jag köpte ett plåster skulle min penis växa. Var det plåstret eller den växande penisen som inte skulle märkas? På 60 dagar skulle min penis växa mellan 2½ cm och 10 cm. Wow! Nej, en hustru skulle väl inte märka om en penis plötsligt blev 10 cm längre. Eller var det plåstret? Nå, men hur skulle man förklara att en penis blev så mycket längre? Groteskt. Säkert är där någon som tror på detta och testar. Om inte annat så får man pengarna tillbaka om det inte lyckas. Varför skulle man få pengarna tillbaka om även resten är en lögn?

På tal om ingenting… Staken ska visst upp i fönstret i dag…

Omvänd ordning för datum bloggarkiv oktober 2003

2003-10-31

Ibland blir man så förbannad på sig själv. Jag gick ner i källarbutiken för att köpa en tidning då jag var uttråkad
och ville lösa korsord. Inte förrän efteråt kom jag på att jag ju inte kan hålla i en penna.
Annars känns det väl… bra? I går kväll var det som om skovet gått i regress, men i dag är benen tunga och
geléartade igen. Ändå märker jag en viss skillnad. Jag orkar sitta och det går lättare att skriva på tangentbord.
Tillfälligt?

Borde jag inte i jämställdhetens namn åtminstone bli kallad till anställningsintervju om det av 25 sökande finns en
manlig läkarsekreterare? Bara en fundering.

2003-10-30
Besöket på akutmottagningen gick väldigt smärtfritt. Det tog sammanlagt 2½ timme från det jag klev in innanför
dörrarna tills jag var ute igen. Ms-skov är konstaterat men det ska inte åtgärdas i nuläget. Jag får snällt vänta ett
par dagar till och läkaren kommer att följa upp mig på måndag.

Oavsett vad som händer så känner jag misstro. Varför hjälper inte bromsmedicinen? Men inte heller där tror jag
att man kommer att göra så mycket. Vad finns där egentligen att göra? Ingenting.

Dagen har varit god.

2003-10-29
Del 2
Det blir akuten i morgon. Det känns lugnast så.

Del 1
Beroende på hur kvällen blir – jag lägger nog in mig i morgon. Kanske. Det är alltid bekymmersamt att lämna
kissen, men i nuläget gör det varken till eller från om jag är hemma hos henne.
Ännu en dag utan varmvatten… och inga meddelanden har gått ut.

2003-10-28
Usch, jag tycker inte om att vara sjukskriven. Här går jag och känner efter om jag inte blivit sämre och jobbar upp
panikkänslor. Nej, jag tror inte jag har blivit sämre men allt känns så mycket mer när man inte koncentrerar sig på
annat. Det är otäckt att gå hemma.

Plötsligt så var varmvattnet åter borta. Hela dagen utförde man arbeten men inga meddelanden har gått ut om det.
Nu är det kväll och jag har inte fått duscha. Jag vill duscha. Jag måste duscha. Det känns äckligt och det kliar
överallt. Hoppas jag får duscha i dag.

Snart drar Tintelin till Australien. Roligt för henne, trist för alla oss andra…

2003-10-27
Nu är jag heltidssjukskriven. Det känns underbart skönt, som om all världens bekymmer rann av mig. De timmar
jag befann mig på jobbet i dag gick ut på att färdigställa vissa åtagande så att jag inte behöver tänka på jobbet utan
bara kan vila och slappna av.

Hur länge jag är sjukskriven har jag ingen aning om. Läkaren kommer väl på ett eller annat sätt komma fram till
det och därefter kontakta mig. Kanske. Jag förstår inte att det ska vara så omständligt. Blir jag sämre de närmaste
dagarna ska jag ta mig till akuten för att den vägen bli inlagd. Eftersom polikliniska behandlingar inte existerar
här, så blir man alltså inlagd och tar en vårdplats i anspråk bara för att få några timmars kortisondropp under tre
dagar. Det enda positiva i det är att man då får nattpermission och får sova hemma. Men ändå. Jag kallar det här
för dålig, nästan obefintlig, vård. Träffa min läkare får jag inte. Möjligtvis träffa en neurologjour på akuten som lägger in mig på en avdelning i ”onödan”.

Förhoppningsvis blir jag inte så dålig att jag tvingas söka akuten. Ska jag bli så dålig får jag se till att bli det i den
här veckan, för sedan är det för sent. Ett skov kan inte brytas med kortison efter att skovet pågått 1-2 veckor. Blir
jag sämre i nästa vecka, så att jag inte klarar mig själv hemma, blir jag inlagd en längre period (veckor, månader?)
tills skovet gett med sig av sig självt.

Vila. Jag ska vila. Den förmodade förkylningen som jag möjligtvis har latent i kroppen kan eventuellt vara
orsaken till mitt skov. Fysisk aktivetet och stress förvärrar, varför jag är ordinerad vila. Nu ska jag vila.

2003-10-26
Så skönt. Tänk att sitta i soffan och prata i telefon med en sovande kisse bredvid sig. Så behagligt hade jag det
under kvällen. Tills kissen började storvråla, hoppade upp och bet mig i armen för att genast åter lägga sig ner och
fortsätta sova. Idyllen sprack. Kisse måste ha haft en mardröm (hon såg ju trots allt den hemska Vaselina på nätet
i går) och jag blev (är) kattbiten.

Sakta, sakta. Med en obrukbar högerhand är det inte helt lätt att skriva på dator, men riktigt deprimerad blir jag
när jag ska skriva något med penna. Nu ska jag bli deprimerad dubbelt upp. Jag ska skriva månadens räkningar…
för hand… och summorna är inte att leka med. Det är dags att betala restskatten.

2003-10-25
Del 2
I dag tänker jag på Orups sång…
Vem ska ta hand om denna obrukbara spillra av en man… åh, ta mig hem… ta mig dit jag kan få sova mig hel
igen…

Från Djursholm till Danvikstull

Del 1
I dag går ett stort
Grattis!
till r2 på födelsedagen!

2003-10-23
Sitta. Jag kan sitta. Allt som kräver styrka, som att gå eller använda höger arm, kan jag glömma.
Trots besvären gjorde jag en ansträngning, med betoning på ansträngning, i dag genom att shoppa sådant som var
absolut nödvändigt. Mat? Nej, jag sa ju ”nödvändigt”.

Apoteket fick ett besök där jag snabbt plockade ihop tandborstar, salva, krämer, tabletter o.s.v. Dock fann jag inte
två av de saker som fanns på min lista. Jag fick fråga personalen. Och det vet vi ju hur kunniga de är…
– Jag behöver injektionstork utan sprit.
– Sårtvätt?
– Nej, små sterila papperslappar som man själv kan hälla sprit på för att rengöra hud innan och efter man tar
sprutor.
– Vänta, jag ska gå och titta på lagret.
(några minuter senare)
– Här är en bra rengöringssprit…
– Jag vill inte ha något med sprit då det torkar ut huden. Jag vill ha injektionstork utan sprit.
– Jaha, då har vi MediSwab.
– Jo, men de är förindränkta i sprit.
– Men om du tar vanligt hushållspapper då…
– Nej, det är inte sterilt.
– Nä, vi har nog inte det du vill ha. Det existerar nog inte.
– Jo, det existerar och sjukvården använder bl.a. sig av det.
– Jaha. Nej, sånt har inte vi. Ta reda på varunamnet så kanske vi kan beställa hem det åt dig.
– Okej. Nå, men har du kylpasta?
– Vad för något?
– Jo, ungefär som kylbalsam fast i pastaform. Balsam är vattentunt och jag vill ha något motsvarande i form av
salva, kräm eller pasta.
– Oj, jag får nog titta i datasystemet. Nej, vi har bara kylbalsam som börjar på ”kyl”.
– Men jag vet att det finns men vet inte vad det heter.
– Ja, det finns inte i vårt system, men ta reda på produktnamnet så kan jag säkert beställa det.

Tja. Rådgivning och hjälp är något Apoteket stolt framhåller kring sin kompetenta personal. Hjälp kan man
tydligen inte få förrän man vet mer än personalen och kan överbevisa dem vad de har i sitt eget sortiment.
Vad har jag mer shoppat? Vinterskor. Fickkalender. CD-skiva. Kattsand och kattmat. Och så blev det ett besök på
McDonalds. Jag har väl sagt att modern besöker mig? Då blir det alltid Burger King eller McDonalds på moderns
begäran.

Det är ett par år sedan jag köpte en CD-skiva. I dag blev det Beyoncé. Jag lyssnar på den just nu, så jag vet inte
om den är bra. Den är… märklig. Betoningen är lite märklig.

2003-10-22
Klassträffen.com meddelade mig att man bytt utseende. Jo, det var ett tag sedan jag besökte sidan men någon
annan ändring än att de ändrat från mörkgrön till vit bakgrundsfärg, kan inte jag se. För 4-5 år sedan registrerade
jag mina avgångsklasser för grundskola och gymnasie, men än så länge är vi bara två från respektive
avgångsklass som registrerat oss. Trist. Eller hur man nu ska se det. Om 2½ år är det 20 år sedan vi gick ut
grundskolan men jag är inte helt säker på att jag vill dyka upp på en klassträff. Fylla och skolminnen var
innehållet när vi träffades 1996 och jag behöver ingen repris. Jag har i dag inte kontakt med någon från skoltiden,
varken grundskola eller gymnasie, även om jag har lite koll på vad de andra gör i dag.
I dag är det minusgrader även dagtid. Underbart väder. Så här skulle det varit året runt.

2003-10-20
Jag hade tänkt ta en liten vilopaus från dagboksskrivandet men tänkte att jag inte bara kan försvinna efter
gårdagens text utan en liten uppdatering.

Benen är lite bättre i dag men högerarmen… Ack. Det är inte lätt att ta en spruta när handen skakar efter att man
försöker hålla sprutan stilla då kanylen är införd i skinnet. Inte är det heller så lätt att skriva för hand när pennan
vill glida ur handen och då jag inte kan trycka så hårt att texten syns. Och det är absolut inte min handstil det jag
lyckas få på pränt. Datorer går bättre att skriva på även om det går långsamt. Men det känns rätt okej allt som allt.
Så länge jag kan förflytta mig utan hjälpmedel står jag ut med allt annat. Jag ska bara jobba i morgon också och
jag jobbar inte hela dagar nu. Jag flexar mycket. I slutet av veckan är jag ledig eftersom moderskeppet landar.
Kommande helg är arbete och jag får se om moderns omvårdnad hjälpt mig eller om det gjort mig utarbetad.
På lördag fyller Vaselinas husse år.

GP tar in väldigt märkliga notiser under ”Meddelanden”. För en tid sedan berättade jag om katten som vunnit
andrapris i en tävling anordnad av en båtklubb. I dag fann jag något nytt under underrubriken ”Råd & hjälp”.
”ELIN, 90 år, sjunger ”Var dag en sällsam gåva” 00 00 00
ANITA (Operaröst!) sjunger ”O, store Gud, när jag den värld beskådar…” 031-0000000
Fri kristen service dygnet runt!”
Ännu en anledning till att göra sig av med telefonen och gå ur Svenska Kyrkan? När jag kontrollerade
telefonnummerna visade de sig tillhöra ”tele-bibel”. Tja, vi har väl alla läst Bibeln. Gud, Moses, Jesus, Jona
(ähum), Elin och Anita.

2003-10-19
Så var det åter dags för ett skov trots ny pågående medicinering. Så verkningsfullt var det.
Mitt nya skov består i att jag inte har någon kraft i benen. Med små stapplande Parkinson-steg tar jag mig fram
där jag inte kan lyfta på fötterna eller knappt stå upp. Jag ångrar djupt att jag inte tog två kryckor med till jobbet i
dag. För självklart sjukskriver jag mig inte i första taget. Förutom detta har jag nedsatt kraft i höger arm och kan
inte greppat någonting utan att tappa det efter några sekunder. Kan jag verkligen arbeta? Jo, jag måste. Gör jag
inte det betyder det att jag måste söka akut och jag vill inte sitta ett dygn på en akutmottagning och absolut inte
riskera att bli inlagd. Därför kämpar jag på. Effektiviteten är väl inte alltför imponerande och jag är så trött, så
trött. Svårt att skriva har jag också. Pennor kan jag inte hålla i och det går väldigt, väldigt långsamt att skriva på
datorn. Nåja, jag fick åtminstone till en text här.

2003-10-18
Del 2
I början av veckan hade min dagbok besökts av 150 000 personer. Jag vet, det är inte mycket men ändå en
milstolpe. Snart femårsjubilerar dagboken och det blir ungefär ett genomsnitt på 80 personer dagligen. Nä, det var
fel. Jag tror inte att 80 personer läser min dagbok utan det är så att sidan besöks av färre personer flera gånger
dagligen. Ibland kanske man hamnar här av misstag, ibland kanske man besöker sidan allt från fem gånger
dagligen till en gång varannan månad. Det är svårt att säga, för många är fortfarande väldigt anonyma för mig
även om jag varit i kontakt med många besökare genom åren.

Är det dags att lägga av när jag skrivit dagbok i fem år? Vet jag ens hur man gör för att sluta? Finns där någon
yttre faktor som kan få mig att sluta? Ingen aning. Jag vet inte. Jag kan inte besvara mina egna frågor.
Besöksstatistiken är inte viktig längre utan jag fortsätter att skriva. Varför jag nu skriver. Ovana eller vana?

Del 1
Väldigt meningslöst men också väldigt skoj. Sätt på ljudet och surfa in på www.weebls-stuff.com.

2003-10-17
Oh, vilket party. Den här natten har jag inte fått många timmars sömn. Grannen hade herrmiddag, eller vad man
ska kalla det för. I går vid 19.30-tiden hörde jag hur festen pågick med mycket tjo och stim. De höll fortfarande på
när jag lade mig strax efter kl 22. Kl. 01 vaknade jag av musik på högsta volym. Det var bara för mig att gå upp,
för det gick omöjligt att sova. En halvtimme senare slutade musiken och istället utbröt vilt slagsmål, en massa
skrik, någon låste in sig, saker gick i kras. En efter en försvann gästerna och ställde sig på parkeringen utanför och
kissade. Ja, de varken hann eller vågade det i det kaos som rådde hos min granne. Grannen fortsatte att gorma och
skrika en bra stund men hade åtminstone en gäst kvar. En gäst som började dammsuga efter kl. 02. Kl. 03 började
musiken igen på högsta volym och höll på ett par timmar. När jag gick upp kl. 06 var det märkligt tyst.
Har jag koll på grannarna? Öh, nä. Frågan som borde ställas är: ”Hur ska jag kunna jobba i dag utan sömn?”.

2003-10-16
Självkännedom är bra. Vilken tur då att PC för Alla hjälper mig genom att göra några test över nätet. Här är
några.
* * * * *
Dante’s Inferno Test – är du ondskan själv? Det finns nio nivåer där den nionde nivån är värst, då är man verkligen
förtappad. Obs! Från det man går in på sidan har man tio minuter på sig att svara, annars får man inte fram något
slutresultat.
Mitt resultat – jag är våldsam
Seventh Level of Hell
Guarded by the Minotaur, who snarls in fury, and encircled within the river Phlegethon, filled with boiling blood,
is the Seventh Level of Hell. The violent, the assasins, the tyrants, and the war-mongers lament their pitiless
mischiefs in the river, while centaurs armed with bows and arrows shoot those who try to escape their
punishment. The stench here is overpowering. This level is also home to the wood of the suicides- stunted and
gnarled trees with twisting branches and poisoned fruit. At the time of final judgement, their bodies will hang
from their branches. In those branches the Harpies, foul birdlike creatures with human faces, make their nests.
Beyond the wood is scorching sand where those who committed violence against God and nature are showered
with flakes of fire that rain down against their naked bodies. Blasphemers and sodomites writhe in pain, their
tongues more loosed to lamentation, and out of their eyes gushes forth their woe. Usurers, who followed neither
nature nor art, also share company in the Seventh Level.
* * * * *
ColorQuiz berättar vilken som är din färg och utifrån det vilka bekymmer du har och vad du kan göra åt dem.
Mitt resultat:
Your Existing Situation
The existing situation contains critical or dangerous elements for which it is imperative that some solution be
found. This may lead to sudden, even reckless, decisions. Self-willed and rejects any advice from others.
Your Stress Sources
Delights in the tasteful, the gracious, and the sensitive, but maintains his attitude of critical appraisal and refuses
to be swept off his feet unless genuineness and integrity can be absolutely vouched for. Therefore keeps a strict
and watchful control on his emotional relationships as he must know exactly where he stands. Demands complete
sincerity as a protection against his own tendency to be too trusting.
Your Restrained Characteristics
Willing to participate and to allow himself to become involved, but tries to fend off conflict and disturbance in
order to reduce tension.
Believes that he is not receiving his share–that he is neither properly understood nor adequately appreciated.
Feels that he is being compelled to conform, and close relationships leave him without any sense of emotional
involvement.
Your Desired Objective
Shelves his ambitions and forgoes his desire for prestige as he prefers to take things easily and indulge his longing
for comfort and security.
Your Actual Problem
Wants to act freely and uninhibitedly, but is restrained by his need to have things on a rational, consistent, and
clearly-defined basis.
* * * * *
What’s your pop star Style?
Mitt resultat:
Deep ’n Soulful
You project a cool, intellectual vibe, and your friends and family are probably often impressed (and maybe a little
intimidated) when you wax philosophical. You may be a little more serious than most of today’s pop stars, but
your thoughtful, artistic persona adds a level of mystery and sophistication that your fans are sure to find
irresistible.
Pop stars like you prefer small, intimate venues to big stadium shows. That’s because you really want to connect
with people in an authentic way. When it comes to your style, you should veer toward simple and straightforward
— you don’t want to distract anyone from your music or your meaning. Black turtleneck or sleeveless shell and
casual pants? Sounds good. If you want a bit more flash, showcase your personality through a wild pair of shoes,
cool coat, or accessories like that to-die-for bracelet. To those who really get you, your basic attire will only make
your passionate and profound nature burn more brightly.
* * * * *
Blir du 100 år??
Mitt resultat:
Din förväntade livslängd är 49 år.
Oj då, det var inget vidare!
Det mesta i din tillvaro och din livsstil talar emot ett långt liv. Men det finns många saker du kan göra för att
förbättra dina chanser till ett längre liv. Gå igenom frågorna igen en efter en, och tänk noga igenom varje fråga.
Vad är det du själv skulle kunna förbättra i varje område. Börja dina förbättringar med det som är lättast och sen
när du nått resultat så kommer det att gå lättare och lättare. De tre saker som mest förkortar en människas
förväntade livslängd är rökning, övervikt och för lite motion. Skriv gärna och berätta för oss hur det gått för dig
och om denna test betytt någonting för dig. Vi är intresserade av att det går bra för dig. Jag önskar dig lycka till.
Vill du veta hur din framtid blir enligt astrologin? Titta då på länkarna till höger. Hälsningar Rolf Ekberg. PS Det
finns en viktig faktor som vi inte räknat med i denna test. Det är läkarvetenskapens framsteg inom dom närmaste
åren. Vi står inför flera genombrott inom många medicinska områden och om du själv kan bidra med att förlänga
ditt liv i bara ETT år så kanske det betyder att du får ta del av något medicinskt framsteg som förlänger livet i TIO
år eller mer. Tänk på det!
Min kommentar: Tja, det räcker väl med 16 år till?

2003-10-15
Grattis, säger jag till alla i Stockholm Läns Landsting. Ni har nu dragit samma vinstlott som Region Skåne och
Västra Götalandsregionen dragit. Underskott i finanserna gör att man slår samman och tar bort vård. Resultatet
kommer att bli ännu mer besparingar då omorganisation inte är besparande – tvärtom. Det kostar att göra
administrativa förändringar samtidigt som vård måste ges. Jag tvivlar på att politiker och tjänstemän inom
landstingen egentligen är kompetenta till att ta sådana här beslut. Förutom att besparingar kommer att leda till
besparingar i form av tillgänglighet inom sjukvården, så sparar man inte ett öre ekonomiskt. Istället får man arga
medborgare och upprörd personal som någon gång vill få arbetsro där man inte behöver ”anpassa” sig efter varje
nytt landstingsval. Återigen grattis. Welcome to my world.

Vissa uttryck gillar jag. Som gårdagens ”olaga frihetsberövande”. Ett annat uttryck är ”trolöshet mot huvudman”.
Visst är det så där lite byråkratiskt mysigt? Det jag nu mest undrar över är om ”laga frihetsberövande” och ”trohet
mot huvudman” finns som giltiga termer. Eller det är något som förväntas av var och en, så inga sådana uttryck
behövs?

Jag sover, sover och sover. Sover för att få tillbaka den mentala balansen och tilltron på mig själv och min
omgivning.

2003-10-14
Del 2
Pang, och så gick jag in i den mentala väggen igen och blev sjukskriven. Jag har känt det i flera veckor och
eftersom ingen yttre förändring skett så fick det bli så här mot min vilja. I och med sjukskrivningen så rann också
alla krav, måsten o.s.v. av mig och det känns bara skönt. Ändå har jag kämparglöden kvar och förutsätter att jag
kan gå tillbaka till jobbet på fredag. För några dagar. Det här håller inte i längden. Åtta månader har det gått
hittills.

Dagen började dessutom med att jag inte kom in på jobbet. Alla ytterdörrar var spärrade. De som befann sig inne
kom inte ut. Sedan sjukskrev jag mig kl. 12 i dag och skulle hem. Då gick det inte att komma in i
omklädningsrummen, då alla dörrar var spärrade. Det är skit med elektroniska lås. Jag funderar på att anmäla
arbetsgivaren för olaga frihetsberövande. Först kl. 15 kunde jag slippa ut.

Del 1
I dag säger vi grattis till Annica!

2003-10-13
Jag är verkligen uppstressad. När det gäller jobbet så har jag mina ordinarie arbetsuppgifter inklusive
handledning, projektarbete samt datautbildning. En kalldusch blev att jag ska utbilda läkare och sköterskor i
datajournal nästa månad. Åh? Hur ska jag få in det också i mitt schema? Det där med 75 % arbete kan jag
glömma.

Sedan har jag ju alla måsten på fritiden. Där är så mycket jag måste fixa, ordna, göra. Ursäkta mig, men nu hinner
jag inte skriva mer i dag.

2003-10-12
Vilodag. I morgon börjar eländet igen.

2003-10-11
Varför arbetar jag?

Den sociala gemenskapen.

Tjäna pengar.

Stötta samhällsekonomin.

Göra något konstruktivt.

Nej, inget av ovan är viktigt för mig. Så varför arbetar jag? Jo, svaret är för mig ganska självklart. Jag vill lära
mig. Lära mig saker och ting, förstå, utvecklas. Det var en stor besvikesle när det visade sig att jag inte kan
studera vidare. Till viss del får jag inte samt att det till viss del är en omöjlighet. Åtminstone inte så som jag skulle
vilja studera – på univeristet. Heltidsstudier är inte aktuellt för mig samt att jag inte kan ta studielån. Det är kört.
Därför har arbetet i sig blivit så viktigt. Det är därför jag engagerar mig så hårt för att ta reda på, undersöka,
reflektera o.s.v. Jag är en nyfiken själ som vill få kunskap till mig. Därför arbetar jag.

Däremot fortsätter mina ”studier” även på min fritid. Jag läser väldigt få romaner då jag istället gått över till att
läsa böcker som ger mig något konkret i form av kunskap. Det är därför jag läser lagtexter, om sjukvård och om
sjukdomar då det intresserar mig. Jag lär mig något. Frågan är vad min nästa källa till kunskap ska bli. Mina
fritidsstudier använder jag mig av i mitt yrke. Vad kan jag mer lära mig?

2003-10-09
De senaste femton åren har jag utsatts för så mycket hot om våld att jag faktiskt tröttnat på det. Förutom verbala
hot har jag också utsatts för bl.a. knivhot. Det är farligt att gå ut. Jag måste ju säga att jag också märkt av att psykvården
dragits ner och att kommunerna inte klarar sitt uppdrag. Varför skulle jag annars ha blivit utsatt för så
många hot av okända människor på offentlig plats? Men jag hotas ju även på nätet, så jag misstänker att de som
trots allt fått eget boende av kommunen också fått tillgång till datorer. Ack, ja. Jag vill ha tillbaka landstingens
institutionsvård.

2003-10-08
Efter en extremt lång arbetsdag trodde jag mig inte ha orken att uppdatera här, så jag förstår inte varför jag gör
det. För orken är puts väck. Kanske jag uppdaterar bara för att inte behöva lägga mig alltför tidigt.
Pressar man mig lite till får man säkert ut råolja ur röven på mig.

Är jag gnällig? Nä, trött, trött, trött. Och mår dåligt, dåligt, dåligt. Men i morgon är en annan dag, åter med arbete,
och märkligt nog ser jag fram mot det. Efter en natts sömn, sömn, sömn…

2003-10-07
I dag vill jag tacka Comnix, mitt webbhotell, som helt gratis utökat mina 10 Mb till 50 Mb (jag behöver bara
betala för 10 Mb). Tack!

Då kanske jag kan strypa mina konton på Telia och Passagen och samla mitt dagboksarkiv under domänen? Vi får
se.

Försvinner min hemsida i november beror det på att domänadressen inte blivit betald. Det är inte helt lätt att göra
betalningar till företag i USA. Skulle nu detta inträffa hoppas jag att alla kommer ihåg min Passagen-adress?
hem.passagen.se/webjonas

2003-10-06
Jag har gjort en ”Jerry” och lägger ut lite detaljer från mitt hem.
Det går inte att missa kissen när man kommer hem till mig. Jag behöver inte hålla fram henne för att visa upp
henne, då hon kommer självmant. Hon vill vara centrum.

Tavlor har jag fått upp några på väggarna även om det tog nästan tre år. Dessutom vill jag påminna mig om att jag
lovat visa dem här. Okej, här är några av dem jag är mest stolt över, eftersom där finns historier kring dem. Ovan
målarinna heter Blom, förnamnet har jag glömt. Hon blev änka i våras när natur-Danielsson från tv dog. Bilden
uppskattar jag eftersom den är lite trolsk. Hela byn dansar ner i bäcken då näcken spelar. Det är lite otydligt på
fotot.

Björkar och vitsippor har Uno målat i akvarell. Min far bor granne med konstnären och tavlan fick jag i 30-
årspresent.

Min far målar religiösa motiv i massupplagor och denna fick jag av honom. Jag tycker om de skarpa färgerna.

Jag vet att jag lagt ut dessa fotografier tidigare i min dagbok, men så här ser det ut när familjeporträttet sitter på
väggen. Originalfotografierna togs när jag var mycket liten och just dessa är lite misslyckade. Jag gör grimaser.
Det var därför jag valde att få just dessa foton uppförstorade inför min 25-årsdag. Det som inte syns här är att jag
på en bild räcker ut tungan och på den andra ser vettskrämd ut.

Nej, jag har inte snott datorer från något Internet Café. Min första dator köpte jag omkring 1996 (och då räknar
jag inte Commondore 64). Eftersom jag inte använder den längre samlar den bara damm.
Den andra datorn fick jag via jobbet men fick sända tillbaka den efter att jag flyttat till Göteborg och sagt upp mig
från jobbet. Det var då jag köpte datorn ovan och som jag använder ett par gånger i veckan då den har lite nyttiga
program där jag sedan förlorat installationsskivorna. Största problemet med den här datorn är att fläkten för sådant
liv.

Numera använder jag min laptop även om jag kopplat till externt tangentbord och extern mus. Den är liten och
låter inte. Enda felet är XP. Usch. Och till höger om datorn har jag den ständigt avstängda mobilen (Samsung).
Bild och form har alltid intresserat och jag har många bevis i hemmet för det. Teckningar, målade tavlor,
schackbräde i trä, trälådor jag tillverkat i träslöjden o.s.v. Här får min kreativitet symboliseras genom denna lilla
minibyst av ett manshuvud som jag gjorde i lera när jag gick i gymnasiet. Få detaljer, väldigt avskalat.
Krukväxter har jag gott om och jag räknar dem varje gång jag vattnar dem för att se om de inte blivit färre. Hur
mycket jag än tycker om gröna krukväxter så är det slitsamt att vattna 22 stycken.

Det här har också dagboksläsarna fått se tidigare. Jag kommer inte ihåg namnet på träfiguren men den är väldigt
talande och den visar en känsla jag ofta har.

Två minnen från en tidigare arbetskamrat i Kristianstad. Jag tänker på dem varje gång jag ser porslinsmoroten på
köksfläkten eller träkatten i bokhyllan. Jo, jag saknar dem men inte arbetet eller Kristianstad.

I denna lilla ask förvarar jag tarotkort. Numera spår jag inte men tycker fortfarande att både korten och lådan är
vackra. Jag har tidigare samlat på tarotlekar och har kanske ett 15-tal. Men de få lekar som jag verkligen använder
förvarar jag i små askar då man ska det enligt alla tarotregler. Ett vackert hem ger lycka? Åtminstone för korten…
Jag valde ut nio böcker som ska representera mig. Från vänster till höger, uppifrån och ned.

Internet-boken kom i mitten av 90-talet och har varit min bibel tillsammans med Tigers HTML-guide, och är det
fortfarande.

Svenska skrivregler ändras ofta och jag måste hålla mig uppdaterad. Inte så mycket för att jag skriver så mycket
(dynga) på nätet, utan för då jag behöver det i mitt arbete. Språk intresserar mig.

Finsk-svensk ordbok får representera två saker hos mig – mitt språkintresse och mina finska rötter. Lexikon har
jag gott om liksom grammatikböcker och ordlistor. Som sagt intresserar språk mig.

Skånsk ordbok representerar ännu en del av mig. Skånskan. Den försvinner mer och mer, tyvärr. Men det beror
på att vännerna omkring mig mobbar mig svårt för skånskan.

Arbetsrätt innehåller en massa lagar och avtal som styr vårt arbetsliv. Jag kan den nu utan och innan. Jag har
stark rättvisepatos.

Fass använder jag nästan dagligen i arbetet för att kontrollera stavningar. Samtidigt passar jag på att läsa kring
läkemedlet eftersom allt som rör sjukvård intresserar jag.

Den fredlige krigaren väg av Dan Millman rör min andlighet. Den att tro på sig själv och sin förmåga till gott.
Tarot är en hel vetenskap för sig som rör vår symbolik av bilder och som kan översättas till vart vi befinner oss
känslomässigt i livet.

Outlander, eller Främlingen på svenska, av Diana Gabaldon visar min smått romantiska sida och intresse för det
skrivna ordet. En utav de bättre böckerna jag läst får avsluta beskrivningen av mig och mitt hem.

2003-10-05
Livet består utav halvsedda långfilmer. Varje gång jag tänker ha en tv-kväll för att se någon långfilm, så tröttnar
jag efter en halvtimme, oavsett hur bra filmen än verkar vara.

Jag är inte längre kulturell. Tidigare läste jag en bok om dagen samt såg kanske sex långfilmer per vecka. Numera
gör jag ingenting, känns det som. Åtminstone sker det inte längre några kulturyttringar hos mig.
Arbetshelgen är över. Det tackar jag för. Tack.

2003-10-04
Jag är väldigt stressad, är kroniskt förbannad och är kanske på väg in i mitt tredje skov för året – trots ny
medicinering. Dock fick jag nu svart på vitt via Dagens medicin att det nu är av forskare konstaterat att man får
fler skov när man är stressad. Jo, tack.

I dag stod jag lugnt och väntade på Flärdtjänsten när en androgyn varelse (kunde ej avgöra könstillhörighet)
plötsligt skrek bak min rygg:
– Din fete jävel med glasögon, har du cigaretter?
Det var mig h*n menade, det förstod jag ju. Särskilt som där inte var några andra omkring oss. Jag vände mig om
och svarade ett kort nej på frågan.
– Fy fan, din dumme idiot kan du för helvete inte svara på vanligt tilltal? Du ska passa dig för jag kan nog fan
trycka in glasögonen i nyllet på dig. Varför svarar du mig inte din helvetes fuling. Har du inget vanligt folkvett?
Med min korta stubin, särskilt i dessa dagar, hade h*n tur att jag inte var den som delade ut en rak höger även om
h*n hotade mig med det. Jag lade band på mig och vände bort blicken samtidigt som oförskämdheterna haglade
över mig. I mitt stilla sinne tänkte jag: ”Varför ska jag besvara någon som bemöter mig på ett sådant sätt? Det var
knappast jag som saknade folkvett”.

H*n saknade nog betydligt mycket mer. Men personen i fråga försvann ganska fort utan att någon av oss tog
initiativet till fysiskt våld. Jag hade inte tvekat en sekund. Vi stod utanför akuten…

2003-10-03

Vatten är vått. Eld är varmt.

2003-10-02
Bollen är rund. Kuben är fyrkantig.

Omvänd ordning för datum bloggarkiv september 2003

2003-09-30

Jag begärde arbetsrehabilitering för 210 dagar sedan. Status quo. Visst har åtta veckor passerat då allt skulle vara
klart och åtgärdat? Vart tog mina rättigheter vägen? Vart tog mitt liv vägen? (Ungefär som med loppan – ”ingen
som vet, ingen som vet”).

Omvänd ordning för datum bloggarkiv maj 2003

2003-05-24
Eurovision Song Contest 2003
Så var det Rigas tur att med stor hjälp av SVT hålla i värdskapet för ESC 2003. Sammantaget var det väl en god
tillställning då låtarna gick fram utan större missöden.

Jag förstår inte röstsammanräkningen. Då den pågick satt jag och gjorde den här sidan, eftersom jag bara tycker
det är trist att höra ”La Suede 2 points” och därefter ekot från presentatörerna ”La Suede 2 points, Sweden 2
points”. Meningslös upprepning. Nej, det är inte spännande, det är olidligt tråkigt.

Två personliga favoriter hade jag vad gäller kvällens startfält. Österrike och Turkiet. Österrike för att det var
humor på högsta nivå. Turkiet eftersom jag är lite svag för, eh, Turkiet. Rent allmänt alltså. Jag har aldrig varit i
Turkiet.

Dock bor jag bredvid Turkiska föreningen i Göteborg. Gissa vad som pågår utanför mitt fönster just nu.
Fyrverkeri och Sertab Ereners Everyway that I can från en bilstereo om och om igen… Och jag kan inte klaga. Jag
telefonröstade på den här låten. Kanske detta inte är den bästa låt jag hört, men bäst av alternativen jag fick ta delav under kvällen.

Ryssland var hemska och det var Belgien också. Belgien blev tvåa och Ryssland trea. Det var de inte värda.

Norge kom visst fyra vilket jag inte alls kan förstå. Sverige kom på en femte plats och det var bättre än förväntat.

En tolvpoängare fick vi, från Rumänien. Vår egen tolva gav vi till Norge. Så klaga inte på att Grekland och

Cypern gav varandra sina högsta poäng. Men jag tycker absolut inte synd om Storbritannien som slutade på noll
poäng.

Himmel, vilken lång, jobbig och dryg kväll det blev. Jag orkade inte att sitta och föra anteckningar. Allt nedan
skrev jag efter hand in i den bärbara datorn då bidragen spelades upp.

Island
Sahlines andrasingel? Visa smärtan… show me the pain… Varför så glad?
Betyg: 2 Intetsägande

Österrike
Humor. Barnvisa, falsksång – särskilt kören som är helcool. Kul att publiken var med. Jag skrattade nästan så jag
grät. Texten är också kul.
Betyg: 5 Humor

Irland
Fly on the wings of love… Olsen Brothers… dock utan refräng. B-låt till en B-film. Ansträngd röst.
Betyg: 2 Menlös

Turkiet
Bra musik. Bra låt. Det enda jag inte gillar är att man sjunger det musiken spelar, ton för ton. Turkiet har inte gjort
en bättre låt än denna och så sjunger man på engelska, en avancerad text jämfört med vad man annars får höra i
sådana här sammanhang. Powerlåt.
Betyg: 4 Stark

Malta
Izabella? I write you a lovesong if you say that you love me… men med segare tempo och utan catch.
Betyg: 1 Radioskval

Bosnien-Hercegovina
Aooo-vääs-aooo-vääs-aooo-vrål-dunk-a-dunk-a-dunkdunk. Falsksång, trots små discodunk. Borde ökat tempot
och åtminstone haft någon som kunde sjunga. Inte ens kören sjöng bra. Och ett Carola-avslut. *suck*
Betyg: 0 Jag är utan ord, så förskräckligt dåligt var det!

Portugal
Powerballad utan styrka eller lyft. Inte konstigt att man aldrig hör om musik från Portugal. Är detta det bästa de
kan åstadkomma? Ibland kan man röstmässigt uppfatta något som liknar Cher – men hon har ju gjort betydligt
bättre låtar än det här.
Betyg: 1 Meningslöst

Kroatien
Hit me one more time – ah-ah. Rocky horror show? Britney-wannabe. Originalet är ute i kylan, så varför skulle
detta vara nödvändigt?
Betyg: 1 Karbonkopia

Cypern
Tam Ricky Martin med en dålig Enrique Iglesias-låt. Fungerar inte på dansgolvet eller i radio. Påminner en del
om den urusla Östen med resten och deras Maria.
Betyg: 0 Bu

Tyskland
Let’s get happy and let’s be gay. Tyskland borde lära sig engelska om de ska sjunga på engelska. Gay betyder inte
glad längre. Nej, låt oss vara bögar och flator! Frågan är bara om schlagergaypubliken gillar detta. Vad var det för
ett monster som sjöng? Nina Hagen detoxed? *ryyys*Men låten svänger och sätter sig.
Betyg: 4 Klassiker

Ryssland
t.A.T.u gör en sämre version och hopkok av sina gamla låtar. Gud, så falskt. Fruktansvärt falskt. Extremt falskt.
Hemskt. Jag kan förstå att de spelar på falsk lesbiskhet eftersom det drar tyngdpunkten från sången. Låten är väl
så där.
Betyg: -2 Ick

Spanien
Ingen hitpotential. Det har sagts innan att detta var en bra sångerska. Var det en ny sångerska nu då? Det var väl
inget märkvärdigt? Nej, ut i kylan med denna låten. Bara för att där finns spanska gitarrer, blir det inget latinostuk
om det nu var målet.
Betyg: 0 Tråkigt

Israel
Vilken jobbig dans- och sångkör. De var maniska och kladdade maniskt på sångaren. Och nej, det hjälpte inte.
Låten blev inte bättre för det. Israel har gjort betydligt bättre låtar men också sämre. Vid sådana här tillfällen
undrar jag vad respektive lands vinnare tävlat mot; var det här verkligen det bästa man kommit fram till? Jag är
inte imponerad.
Betyg: 1

Nederländerna
Oookej? Svängig låt, skulle kunna fungera även om det inte är en höjdarlåt. Den är positiv i sitt framförande även
om den inte har det där speciella.
Betyg: 3 Går väl an, inte övertygande.

Storbritannien
One in a million… Bosson… Men det introt försvinner snabbt och ersätts av falsksång. Varför sjunger man i moll
till musik som går i dur? Trollstämd sång brukar inte gå hem. Skickar Storbritannien vad som helst eftersom de
vet att de aldrig kan bli utslagna ur tävlingen?
Betyg: 0 Inget för England, inget för oss.

Ukraina
Fredrik Kempe, som han skulle låta om han inte använde poprösten i verserna. Mycket riktigt så fungerar inte
operaröst i verserna på en poplåt, men i refrängen går det bra. Bra röst och bra refräng. Sätter sig. Detta är en
schlager. Men varför en gymnast på scenen? Kunde han inte sjungit Hasta la vista till henne?
Betyg: 4

Grekland
Jag såg mer av naken hud än vad jag ville se. Bra soft låt. Detta gillade jag trots att det inte är en låt som sätter sig.
Men framförandet var bra, sången bra, låten bra. För två år sedan var det Antique och i fjol grekiska versionen av
Kraftwerk. Mellan dessa två ytterligheter, mellan gott och dåligt, så var detta en bra gyllene medelväg.
Betyg: 4 Imponerande

Norge
John Lennon? För mig är det inget positivt som aldrig uppskattat John Lennon eller Beatles. Intetsägande låt, bra
sångröst även om den inte sticker ut.
Betyg: 2 Sömnigt

Frankrike
Lala-lalala. Jag är svag för sånger på franska, men inte till mig över ballader. Men just denna kvällen verkar jag
svag för softa låtar, som Greklands bidrag. Detta var också något jag uppskattade och hör gärna fler gånger. Dock
hoppas jag att ingen ballad vinner European Song Contest alls. Någonsin.
Betyg: 3 Trolskt

Polen
Alkoholabstinens? Raspig whiskyröst med darr på rösten inleder första versen. Usch. Tung ballad. Varför sjungs
fredssånger på tyska? Det blir så ihåligt och töntigt. Och tråkigt. Ofattbart att detta är Polens bidrag.
Betyg: 0

Lettland
Oj. En av killarna hade mikrofonklappen! Och detta är en schlager, en typisk öststatsschlager som är seriös. Den
är okej även om jag inte gillar den speciellt mycket. Av någon anledning vill den inte lyfta riktigt och den
engelska texten är katastrof.
Betyg: 3 Allsång

Belgien
Fantasispråk som fungerar. Kvällens enda etnolåt och det tackar vi innerligt för. Detta är säkert perfekt som
meditationsmusik, men var skulle denna låten annars kunna höra hemma om inte vid ett tillstånd där man är halvt
medvetslös? Koreografin påminner om fågeldansen i slow motion.
Betyg: 2 Behaglig

Estland
Låt 23. Jag börjar bli trött på att ha en åsikt. Vid det här tillfället har jag skavsår i öronen. Dock är jag svag för lite
bluesinspirerade tongångar i en låt, som den här. Detta är varken bra eller dåligt, men lutar ändå åt det bättre.
Betyg: 3

Rumänien
Scooter? Nej, knappast. Låten skulle förmodligen bli bättre om man tog bort trancemusiken. Och tjejen som
sjunger borde ta bort polyperna. De var i vägen. Hur hippt var detta? Inte alls, trots alla hoppande dansare som
skulle föreställa gangsta fight om en tjej samt att en DJ satt på golvet med en överdimensionerad skivspelare.
Gud, så tramsigt!
Betyg: 3 Överskattade

Sverige
Nå, de sjunger ju åtminstone inte lika falskt som de gjorde i Globen. Det är svårt att tycka något om denna låten
eftersom man hört den så ofta senaste månaderna. Det jag noterar är att de har lite bråttom i sången och gärna vill
ligga lite före. Och varför har Jessica löstestar i håret? Sammantaget är jag nog nöjd med Sveriges insats. Låten
skäms inte för sig när man jämför med de andra beklagansvärda bidragen.
Betyg: 3 Nöjd

Slovenien
Ju enklare text, som nanana, desto större chans till vinst. Det låter väldigt mycket 80-talspop och en kille i kören
hade rosa smal discoslips. Detta kan fungera mycket bra. Åtminstone på nordligare breddgrader. Mig ger den bara
ångest eftersom retro inte hör hemma i dessa sammanhang.
Betyg: 3 Farlig

Omvänd ordning för datum bloggarkiv april 2003

2003-04-30
Så har jag kastat mina Björn Borg-glasögon och istället stoltserar jag med Hugo Boss.
Förändringen lär vara väldigt liten men jag märker ändå en skillnad. Jag ser mer. Jag ser
färger. Känns mer som om jag inte tvättat de förra glasögonen under de fyra år jag hade dem.
Det som också känns annorlunda är att de är så lätta. De håller på att blåsa av mig, känns det
som. Jag var nitton år när jag införskaffade de första glasögonen och nu är jag inne på mitt
femte par. Par ett och fem är plastglas, varför de känns så lätta. Annars är den största
skillnaden att jag numera har väldigt diskreta glasögon som knappt syns. Jag har väl tröttnat
på färg och form. Jag har haft oxblodsfärgade bågar, liksom blåa och gröna. Numera diskret
bronsfärgade utan båge under glasen. Jag är nöjd.

Jag vet så lite om min släkt. Åtminstone den sidan som härstammar från Finland. Både farfar
och farmor är döda. I förra veckan fick jag veta att farmor var frälsningssoldat. Sedan
tidigare visste jag att farfar dött i lungcancer. Sedan vet jag inget mer om dem trots att jag
träffat dem. Jag vet inte ens hur många syskon min far har. Var de sju eller åtta syskon?
Några kom till Sverige som krigsbarn men min far fick stanna kvar. En barnsjukdom satte
stopp för hemfärden och sedan blev det aldrig av. En farbror har sedan tagit livet av sig, en
farbror har blivit mördad och en farbror fick hjärtstillestånd efter en operation. Dåliga
nyheter når fram till mig, men inget om vilka de var och är som personer. Jag har många
kusiner men vet lika lite om dem. En hade barnleukemi som barn, en arbetade i
Sovjetunionen då det fanns, en kusin är jämngammal med mig och där finns också ett
tvillingpar. Sedan är det nada. Jo, min farmors bror stod oss (i Sverige) nära och var tydligen
en känd pjäsförfattare, men det var aldrig något han själv berättade. Och så lär jag ha en
kusin i Stockholm som ses som en oäkting av övriga släkten. Det är så lite jag vet. Jag vill
veta mer.

En nästkusin, eller brylling, eller vad man nu vill kalla det för, bor också här i Göteborg. Vi
bor grannar och mig veterligen så har vi aldrig träffats. Kanske vi sets på spårvagnen utan att
veta om det? Vi vet om varandra men tar inte kontakt med varandra. Det enda vi har
gemensamt är att vi är släkt. I övrigt är det ganska stor åldersskillnad.

Oprah handlade i dag om släktforskning och om hur viktigt det är att känna till sina rötter.
Jag får istället koncentrera mig på min svenska släkt eftersom jag känner till den betydligt
mer. En fem sex generationer bakåt känner jag till. Urskåningar. Som mestadels jobbade
inom skogsbruk (de måste ha skövlat bra, för där är inte mycket skog i Skåne). Och morfars
far gjorde sin gifta hyrestant med barn ett antal gånger under de åren han studerade till lärare
i Lund. Det var för hundra år sedan, men än i dag lever minnet kvar. Ett traumatiskt minne då
det påverkade familjen så mycket med denna stora skandal där barnen fick växa upp hos sin
faster.

I Sverige är vi nio stycken med mitt efternamn när jag söker i telefonkatalogen. Det är ett lika
ovanligt efternamn i Finland. Undrar om jag är släkt med dem alla? Eller om ryktet stämmer;
vi är två separata släkter med gemensamt efternamn.

Nu blir jag tyst i några dagar. Jag och r2 får besök av Jerry, Shw, theWitch, AG med flera.
Eller Uppsalamaffian som de också kallas för.

2003-04-29
Veckans hitvarning på ZTV är Jennifer Lopez och låten I’m glad. Förutom att jag inte
finner den särskilt bra så är videon sorglig att se. Scen för scen har man rakt av plankat
filmen Flashdance. J.Lo har någon gång sagt att hon vill visa upp vilken bra dansare hon är.
Är det därför hon kopierar något som redan är gjort? Hur innovativt är det? (Säger jag som
har en blogg som ser ut som alla andras bloggar).

Jag har migrän. Tjohoo.

2003-04-27
I förra veckan hade jag över tjugo grader varmt och soligt väder. Sedan har det regnat, varit
blåsigt och kallt. Det har gjort underverk med solvärmen och regnet. Alla björkarna har
äntligen slagit ut utanför mina fönster och jag slipper alla husväggar som varit min utsikt.
Moderskeppet återvände till hemplaneten i morse. Nu vill jag bara sova, ta igen mig, lata
mig, slappa och kanske till och med ta det lite lugnt. Det är jobbigt att bli uppassad och
serverad allt. Dagens största ansträngning lär bli när jag om några minuter måste ta på mig
kläder för att sedan traska ner i snusbutiken.

Jag har inget att säga. Jag är uttråkad. Men i morgon börjar hetsen. Då ska jag ringa runt till
myndigheter. På min fridag. I och för sig ska jag inte jobba på ännu en vecka, men jag måste
ringa lite nyttosamtal. Jag svamlar. Bye, bye…

2003-04-26
Fem månader senare fick jag äntligen igång Internet-anslutningen till min lilla bärbara dator.
Det har inte varit lätt eftersom Telia ADSL och Win XP Home inte går särskilt bra ihop, även
om jag nu hittade uppdaterad information om hur man gör rätt koppling. Och det gick
naturligtvis inte nu heller trots exakt och utförlig information. Tills jag upptäckte att XP i
sina grundinställningar har en brandvägg som blockerar precis alla försök till att komma ut
på Internet. Att allt ska vara så krångligt, även om det går att lösa. Nästa projekt är nu att
göra nätverk av den stationära och den bärbara datorn. Jag fasar. Så mycket har jag kommit
fram till att lappen måste vara huvuddator, eftersom den dator med XP, i nätverket måste
ligga ”över” Win2000 som den stationära datorn har.

I morgon bitti reser modern och jag blir åter ensam med lilla kissen. Nu kan vi åtminstone i
vår ensamhet gå runt och studera konst på väggarna…

 

2003.04.25
För fyra år sedan köpte jag nya glasögon. De börjar bli slitna och tråkiga varför jag funderat
på att köpa ett par nya. I dag fick jag för mig att gå in om till optikern för att i undersökande
syfte se hur bågar av i dag ser ut. En timme senare hade jag genomgått en synundersökning
samt valt ut ett par nya bågar. På tisdag får jag ett nytt utseende. Nuvarande bågar har varit
väldigt markerade genom blå plast och blyertsgrå metall. De nya bågarna hänger i nylontråd
och har väldigt lite metall i sig. Ingen kommer att se att jag har glasögon. Åtminstone inte i
jämförelse med nu.

Tavlorna kom upp på mina väggar. Det känns väldigt ovant. Lägenheten känns mindre då
väggarna blivit avgränsbara. Illusion, jag vet. Det var faderns ständiga frågor om jag hängt
upp tavlorna än, efter två och ett halvt år, som fick mig att till slut ta itu med det hela. För
kanske, kanske han kommer och tar sig en titt på hur här ser ut. Han har fortfarande aldrig
varit här, men har åter börjat fundera kring om han inte trots allt ska leta sig till Göteborg i
år.

Och modern är kvar. 🙂

2003.04.24
Ömma modern är inte så hemma på det här med datorer. Hon vet i stort sett ingenting och
absolut ingenting om Internet. Hon äger ingen dator och har aldrig surfat på nätet. När hon är
här brukar jag gå in på olika hemsidor för att visa henne sådant hon är intresserad av eller vill
titta på. I dag fick vi ser mer än vad vi ville. Vi skulle titta å Sloggi underkläder. Problemet
var att jag skrev in en adress som inte slutade på i utan på y. Fan ta snabba ADSLanslutningar.
Upp hoppar en eregerad penis som nästan knockar oss. Det var visst inte
underkläderssidan jag kommit in på, utan en sexhjälpmedelssida där man i bild
demonstrerade en pubisring. Tror jag. Jag släckte ner sidan väldigt fort eftersom jag blev så
generad, men fast på hornhinnan sitter en bild av en eregerad penis… Pinsamt. Även om vi
tyckte det var roligt eftersom vi blev så överrumplade. Men av någon anledning finner jag det
inte så naturligt att titta på snoppar tillsammans med modern.

Däremot så kom jag sen in på Sloggis hemsida och den är snygg. Otroligt snygg.
Vad har jag annars gjort i dag annat än skämts ögonen ur mig? Jo, jag har varit på banken.
Det är problem. I två år har jag nu haft ett konto i Göteborg men kan inte aktivera det fullt ut
förrän jag avslutat kontot i Kristianstad. Men jag kan inte avsluta det utan att ha fått igång
kontot i Göteborg. Moment 22.

Nu ska jag chocka hela min bekantskapskrets. Och kanske alla andra också. I dag, två och ett
halvt år i nuvarande bostad, ska jag hänga upp mina tavlor. Jag har till och med i dag
inhandlat två nya tavlor. I går kväll tittade jag igenom mina tavlor som stått undanställda och
blev förvånad. Jag hade glömt vad jag hade för tavlor och med vilka motiv. Där är många
originaltavlor och det ska bli kul att få upp dem på väggarna. Efter två och ett halvt år.
Kanske det snart är dags att lägga ut lite foton på hur jag har det hemma? Äsch, nej. Sånt är
det värsta jag vet att se på nätet; andras hem. Dessutom har de flesta av de cirka hundra som
besöker min hemsida varit i mitt hem. Ni vet hur jag har det här. Tänk er nu istället min lilla
lägenhet med tavlor på väggarna…

Åter till omhändertagandet… av mig. Modern står i köket och bakar vetebullar. 😉

2003.04.23
Ikväll kommer modern och jag sliter som ett djur. Här städas, röjs och fejas så att hon inte
kommer att stå med huvudet i städskrubben det första hon gör. Jag inbillar mig att mödrar är
sådana. En liten dammråtta och dammsugaren åker fram trots att man är vuxen och har eget
boende. Samma sak när hon öppnar kylskåpet. Där förvarar jag bara snus och sprutor, ingen
mat. Då är hon plötsligt och storhandlar åt mig. Eller är det bara min moder som är sådan?
Kissen börjar känna på sig att något är på gång. Ibland kommer hon fram och nosar nyfiket
på den plats jag precis varit och röjt vid. I nästa sekund ligger hon och trycker under någon
fåtölj, i rädsla att dammsugarmonstret ska komma fram.

Jag vet inte vad som är på gång, men Försäkringskassan har ringt mig angående min
arbetsrehabilitering. Samma handläggare som skötte min 25-procentiga förtidspensionering.

Vad jag fick veta…
• Inom två veckor måste arbetsgivaren enligt lag (det har då gått åtta veckor) ha kallat
mig till möte för att omgående presentera en plan för FK.
• FK:s mål är att jag får rehabiliteringen genomförd omgående och kan avbryta min
sjukskrivning.
• FK tyckte att facket också borde vara inkopplat.
• FK förvånades över att min 25-procentiga pension inte lett till mindre arbete, bara
mindre tid och lön.
• FK förvånades över att jag fått fler arbetsuppgifter utan att andra arbetsuppgifter då
lyfts från mig.
• Jag ska ingenting göra, utan invänta mötet med arbetsgivaren.
• Struntar arbetsgivaren i ovanstående möte och presentation av plan för mig, går man in
och styr då det då blivit ett lagbrott. Annars bevakar de bara att allt går planenligt.
• Det brinner i knutarna, men jag vet ingenting, har inte hört någonting, tror ingenting.

Trots att jag nu har besök lär jag ändå hinna uppdatera bloggen. Modern kommer säkert att
slita ut sig och lägger sig då tidigt. Därmed har jag ju nattetid på mig att surfa.

2003.04.22
Så var arbetshelgen över och jag har nu ett par veckors semester. Semester är ett missvisande
begrepp, för nu ska jag hinna med allt det jag inte orkar när jag arbetar. I morgon anländer
moderskeppet och vårt program är fulltecknat.

Turerna kring Flärdtjänsten lär aldrig ta slut. Nu ska de genomförda inskränkningarna med
begränsningar av antalet resor upp i kommunfullmäktige. Moderaterna vill helt ta bort taket
då samma förutsättningar för Flärdtjänsten ska finnas som för kollektivtrafiken. Frågan är hur
mycket post-valfläsk detta är? Visst, det är sant att Flärdtjänst ska jämställas med
kollektivtrafik, för så är det sagt sedan tidigare, bara det att man ignorerat att följa det. Det
har varit den socialdemokratiske ordförande för Flärdtjänstnämnden tillsammans med vice
ordförande (moderat) som satte taket till två enkelresor per vecka. Övriga ledamöter i
nämnden hade inget att säga till om. Så för mig låter det mer politik än ekonomi när ett
sådant här icke förankrat beslut tas. Och som inte verkar särskilt demokratiskt när ordförande
och vice ordförande utgör beslutande majoritet. Därför är jag nu nöjd och glad över att frågan
tas upp i kommunfullmäktige, förutom att vi också inväntar svar från kommunbesväret till
länsrätten.

I slutändan borde det alltså bli någon ändring till det bättre när alla handikapporganisationer
klagar, det har blivit anmält till länsrätten och kommunpolitikerna lyfter frågan från
Flärdtjänstnämnden till kommunfullmäktige.

Jag måste få återge ett citat från motionen till kommunfullmäktige som också återfanns i
dagens GP:
”Funktionshindrade är inte människor med särskilda behov, utan människor med alldeles
vanliga behov som behöver tillgodoses med särskilda medel”.

Jag kunde inte sagt det bättre. Frågan är då varför dessa särskilda medel ges till icke
funktionshindrade och icke Flärdtjänstberättigade Flärdtjänstadministratörer och
Flärdtjänstpolitiker. Enligt en chaufför jag åkt med så har nämligen dessa obegränsad
rättighet att när som helt uttnyttja Flärdtjänstresor.

2003.04.20
Inte lika stort som melodifestivalen och european song contest, men här är…

Fame Factory-massakern

Äntligen tog vårens säsong slut i och med denna sista stora slutfinal. Jag har aldrig uppskattat
alla dessa veckofinaler med taskiga låtar som framförts med varierande duglighet. Däremot
har jag inte missat ett endaste avsnitt från veckornas dokuskola. Jag har glatt suttit och retat
mig på hur lata eleverna varit som försovit sig, kommit på kant med Bert och som stortjutit
över allt och ingenting.

Det fjantigaste har varit att ta in sjutton elever där en efter en röstats ut varje vecka. Ja, det
fjantiga kommer jag till nu. Efter tolv veckor så var där åtta finalister, varav tre röstats ut i
tidigare veckofinaler. Vad är det för mening med att rösta ut en elev varje vecka när ändå
hälften får vara med i slutfinalen? Den jag saknade i slutfinalen var Johan som för mig blivit
synonym med Fame Factory.

Kvällens åtta finalister var Anders, Mia, Peter, Dajana, David, Ida, Dennis och Martin. Eller
för att ta dem i turordning och deras uppträdanden:
• Peter
Nervös? Det hade jag också varit om jag valt att framföra en av de sämre låtarna.
Fördelen med att framföra egna låtar borde vara att man får lite extra betalt från STIM:
Och varför så genomsvett? Att Peter inte gick vidare till omgång två i finalen, beror
sannolikt på att han 1) valt en dålig låt, 2) tagit sig till final genom jurypoäng och inte
publikröster och 3) redan har sitt på det torra med kommande album.
• Mia
Vad hände med rösten? Den försvann. Slemmet härskade rösten denna kväll och det
var trist. När hon senast framförde denna låten och vann en delfinal, var jag helt tagen.
Så bra låt. Så bra röst. Men det var då det. Och största anledningen till att hon inte gick
vidare till omgång två beror också på 1) jurypoäng, inte publikröster samt 2) gnället
över det saknade skivkontraktet. Dock visade hon sig riktigt ödmjuk ändå ikväll. Jag
hoppas jag får höra mer av henne i andra sammanhang.
• David
Han har kommit väldigt starkt. Kanske han inte kör med min musiksmak, men han gör
det klockrent det han gör. Jag imponeras.
• Anders
Tänk om han bara en endaste gång kunde öppna ögonen och inte se ut som Valiummannen.
En positiv förändring var att den röda frisyren var borta. Sångmässigt
imponeras jag inte eftersom det är så snävt sångregister han rör sig inom. Och
raspigheten; vi har redan Bryan Adams. Vi behöver inte en kopia när det finns ett
original som vågar ha lite gitarr i låtarna.
• Dajana
Jag är förälskad. I sångrösten (som kan bli ännu lite bättre), utstrålningen, skånskan.
Tyvärr sjunger hon ofta i ett lågt register som försvinner i arrangemanget. Annars har
det skett en otrolig utveckling och hon har vunnit tre veckofinaler på rad vilket är
rekord på alla sätt och vis. Detta är den enda artisten jag kan tänka mig att gå ut och
köpa en skiva av. Särskilt om hon fortsätter på inslagen discovåg med soultouch.
• Ida
Hon har överexponerats i teveserien. Jag är innerligt trött på ”jag gör visst bra låtar, jag
har alltid rätt och alla andra är så otrevliga och stygga mot mig. Ändra attityd och hitta
bra låtmaterial som inte låter som B-Carola. Ida kom in genom telefonröstning och tog
första av de platserna. Varför?
• Martin
Country? Nja, inte andralåten åtminstone. ”Han är min sång och min glädje”?? I och
för sig i originalutförande, i den version som Elvis utförde den. Det som retade mig
mest var en egenhet han började med i comeback-auditionsframförandet. Vinkningar
till publiken. Vad hände med koncentrationen? För mig doftar det ego när man istället
för att nå ut till publiken försöker flirta med dem och säga ”ja, här jag är jag – en
framgångsrik artist och jag kanske kan sänka mig ner till er nivå genom att vinka”.
Country är lastbilsmusk. Jag kör inte lastbil. Därmed uppskattar jag inte country.
• Dennis

Ikväll fick vi inte se några sura miner, utan istället fick vi se en otroligt bra sångröst
och scennärvaro. Låtarna var inget jag vill höra mer av, men han framförde dem bra.
Vidare till slutfinalens omgång två gick Dajana, Martin, Dennis och Anders. Och Anders
vann. Det visste jag långt innan resultatet var uppräknat eftersom TV3 i bild visade den
slutgiltiga poängställningen. Så spännande blev det… Det bästa med dessa fyra finalister var
att tre var från Skåne, men vad hjälpte det. Som sagt vann Bryan Adams-kopian. Synd, för
jag höll på Dajana som har potential. Syftet med skolan borde vara att den som står för
största utvecklingen borde vinna. Dajana med andra ord. Ändå är jag inte särskilt besviken.
För nu behöver jag inte slaviskt följa serien eftersom den är slut för denna gången.

Usch, vad Bert såg svett, sjuk och eländig ut… Men det var trevligt att se fjolårets finalister
samt lärare i ett litet sångnummer. Däremot kunde de slopat inledningen med GES. Var det
discokulan Sofia som fixat in dem?

Fotnot: Var jag onödigt hård? Tja, detta är min lilla massaker och syftet är inte att säga goda
saker om offentliga personer.

2003.04.18
Det kanske vore hög tid att önska glad påsk? Glad påsk! Själv ska jag äntligen få gå till
jobbet igen. Det är något jag alltid ser fram mot även om jag ibland inte tycker om vissa
omständigheter som kan uppstå. Men jobbet i sig är det inget fel på. För jag gillar att arbeta.
De senaste veckorna har jag bara suttit och rullat tummarna eftersom jag, trots mycket arbete,
inte haft tillgång till någon fysisk arbetsplats.
Dagen? I går kväll huvudvärk och dålig mage. I dag svimfärdig och yr samt migrän. Jag mår
bra och är nöjd. Det är väl huvudsaken? Sådana där små ovidkommande småsaker sänker
mig inte nu när jag fått vila ett par dagar och åter ska få göra arbetsplatsen osäker.

2003.04.17
Jag har inte mycket att skriva om de dagar jag lever i min lilla bubbla. Med bubbla menar jag
att jag vissa dagar inte går utanför dörren utan ligger istället och sover, gör ingenting, läser
inget, aktiverar varken kropp eller själ. I dag var en sådan dag.

2003.04.16
Jag sitter och lyssnar på Madonnas skiva American life som i sin helhet finns att lyssna på
via Aftonbladet. Mitt omdöme, för jag har ett omdöme, säger kort och gott ”radioskval”. Vad
har egentligen hänt med Madonna? Hon är inte längre banbrytande på något sätt. Börjar fan
bli gammal och religiös? Texterna handlar mycket om religion och betydligt mindre om sex.
Nya skivan låter som den förra och saknar hits. Än lever hon väl på gamla meriter och har sin
skara av hängivna lyssnare, men mig förlorade hon för år sedan.

Livet hade varit perfekt om jag inte hade haft ont i halsen i dag. Det är inget farligt precis,
men otroligt irriterande att känna att något tar emot. Nu står mitt hopp till att jag inte får en
dunderförkylning som slår ut mig. Trots allt så vill jag ju njuta av min ledighet och sedan få
njuta av arbetet i påsk samt få njuta av den stundande semestern. I går var ju allt perfekt. Nu
har jag ont i halsen.

Ett ordspråk säger att man inte ska vissla, för då kallar man på djävulen. När jag visslar så
kommer istället en demonisk liten kisse som börjar tugga på mig. Hon verkar inte uppskatta
höga pipande/tjutande/visslande ljud.

Oj, vad jag är fattig. Tack och lov får jag förhoppningsvis en liten pension i morgon. Jag
ryser fortfarande när jag tänker på mig själv som pensionär. Så ung. Så vacker. Så
pensionerad. Åtminstone till 25%. Jag är 25% ung, 25% vacker och 25% pensionerad.
Resterande 25% (upp till 100%) sover jag.

2003.04.15
Perfekt. Jag är nu ledig i tre dagar. Perfekt. Jag arbetar sedan i påsk. Därefter har jag
semester och behöver inte åka till jobbet förrän nästa månad. Perfekt.

2003.04.14
Jag är upprörd. Jag fick i dag en räkning från FörenadeLiv om att betala min sjukförsäkring.
Vadå sjukförsäkring? Jag har inte tecknat nåt avtal? Nä, precis. För det har mitt fack sett till
att göra. Negativa gruppförsäkringar, dvs försäkringar där man per automatik ansluts, är
olagliga. Men inte när det gäller för fackföreningarnas gruppanslutningar. För då plötsligt
skulle det annars bli ett brott mot föreningsrätten om man inte fick en gruppanslutning. Det
som retar mig mest är att man införlivar mig i en försäkring, där jag ska betala en premie
utan att ha skrivit avtal, som dessutom inte enligt reglerna får ges till mig pga att jag inte
varit arbetsförmögen sedan 1998. Alltså det står i reglerna att jag inte får teckna denna
försäkring eftersom jag ändå inte kan få någon ersättning pga att jag har MS. Det känns som
en skymf att först bli gruppansluten och sedan också veta att jag inte uppfyller villkoren för
anslutningen. Jag har skrivit och klagat.

2003.04.13
Har ni hört om konspirationsteorin? Den om Åsne Seierstad? Den norska tjejen som dygnet
runt visats i samtliga nordiska länders nyhetssändningar gällande kriget i Irak?

Konspirationsteorin går ut på att:
• Åsne är inget namn. Endast fyra personer lär heta det (i Sverige?).
• För ett par månader sedan hade ingen hört eller sett henne.
• Precis som Saddam har hon dubbelgångare. Minst åtta. Beviset är att åtminstone tre
Åsne-personer har synts i teverutan. En med sommarblus. En med skottsäker väst. En
med skottsäker väst och hjälm.
• Norge ska etablera ett världsomspännande norskt nyhetsmonopol.
En fullt logisk konspiration om det är Norge som ligger bakom. Kan det vara hämnd för att
det gått så dåligt för Jan Teigen i European Song Contest?

På tal om ESC. Jag ser fram mot årets final och särskilt då Österrikes bidrag. Det är en
höjdare. Sångaren har skrivit både musik och text. Kören ser ut som om de kommer från
Amsterdams hamnkvarter. Ingen kan sjunga. Dekoren är djurhuvuden. Versen är en barnlåt
men bryter ut i värsta hårdrocksstuket i refrängen. Coolt.

2003.04.11
Del 2
Jag blev smått chockad när jag såg tevereklamen ikväll. Kelloggs vill att vi ska tävla med
dem och vinna en resa till Kina. Har de inte hört talas om Sal? Svår akut luftvägsinfektion?
Vinstresan går till Peking. I dag meddelade Smittskyddsinstitutet att man ska undvika
Peking. Tja, man får kanske bättre hälsa av All-Bran, men hälsan är ett minne blott om man
vinner deras resa. Eller ska de börja lägga ansiktsmasker i flingpaketen? Starkt jobbat,

Kelloggs! We love you!

Del 1
I mångt och mycket har jag gett upp arbetet helt och hållet. Jag ger fortfarande 100% (på
många sätt och vis) men det känns ändå som om jag håller på att glida undan, försvinna osv.
Det känns som om min framtid har försvunnit på nuvarande arbetsplats. Jag vet inte vad som
händer. Kontrollen ligger inte hos mig.

Att vakna till ett vinterlandskap i dag var underbart. Jag är väl en utav de få som tycker om
vintern, även om hösten är bättre. Solljus och värme är ingenting för mig. Jag blir bara dålig
av det. Tyvärr försvann snön lagom till lunchtid och nu är det åter soligt, blåsigt, kallt och
väldigt brunt. Våren är aldrig vacker med sina bruna färger i form av kala grenar och
jordfyllda rabatter. Nej, inget slår höstens färgprakt av starka färger.

Högtalarna till datorn har lagt av. Jag fick snällt plocka fram de högtalare som kom med
datorn och som är urusla. De förbrukade högtalarna kom med datorn från -96 och hade
verkligen bergsprängarkaliber. Trist att sitta och lyssna till kaffeburksekot men hellre det
ingenting alls.

Jag blir inte klok på postutdelningen. På måndagar delar brevbärarna (Posten och CityMail)
ut reklam. På fredagar kommer ingenting. De har bara postutdelning tisdag till torsdag. Det
verkar vara vedertaget eftersom modern hävdar samma arbetssätt i Skåne. Vad gör
brevbärarna på fredagar? Vidare kan man konstatera att det inte stämmer när Posten (eller
vilka som i dag har hand om postutdelning) hävdar att brev går fram på 1-3 dagar. Skickar
man ett brev till mig en torsdag får jag det inte förrän på tisdagen. Det är fem dagar. Fast det
är klart. Man säger kanske 1-3 arbetsdagar? Nå, men vi är många som även har arbetsdagar
på helger.

Flärdtjänsten har drabbats av totalt hjärnsläpp. Vill jag gå en studiecirkel måste jag ansöka
om dispens för att få skjuts dit. Och det får bara vara en kurs per termin, med högst en tur per
vecka, och kursen får inte börja förrän efter den 1 juli. Ungefär samma sak gäller
förtroendeuppdrag. Skulle jag sitta med i en styrelse så skulle jag bara få skjuts till mötet om
jag var invald i styrelsen på minst ett år. Oftast sitter man bara ett år och dessutom kan man
inte säga vad som händer i styrelsen. Om man avgår; blir man återbetalninsskyldig för resor
då?

En annan sak gäller mina arbetsresor. Jag betalar för 40 enkelresor per månad, vilket innebär
att jag får jobba högst 20 dagar per månad. Dag 21 kommer inte flärdtjänsten eftersom jag
förbrukat mina resor. Och jag får inte betala extra för ytterligare en resa. Jag förstår inte hur
ekonomiska intressen kan gå före lagstiftning gällande flärdtjänst. Ett socialt liv är bara att
glömma. Mögtockar! som man säger i Skåne. Eller luspudlar! Ålahue! *muttrar*
Det känns skönt att få gnälla av sig så här en fredag.

2003.04.10
Visst är det smått komiskt? CIA och MI6 kan inte hitta Saddam. Varför bli förvånad över
det? CIA kan heller inte hitta Bin Laden trots att man skickade in militärstyrkor och vände
upp och ner på Afghanistan. Så varför skulle Irak vara ett undantag?
USA har redan utsett Iraks nye ledare. Pensionerade USA-generalen Jay Garner. Nej, varför
bli förvånad?

2003.04.09
Nästa år har jag varit yrkesverksam i trettio år. Nej, jag är inte 49 år. Jag började arbeta 1974
som fyraåring. Om jag inte minns helt fel så har jag berättat om det tidigare. Jag följde med
modern och hjälpte till på kontor med att öppna post, dela ut post, stämplade fakturor osv.
Någon lön fick jag inte, men jag fick av företaget en chokladask i present varje år. När jag
sedan började skolan brukade jag hjälpa till med frukost innan det var dags att åka till skolan,
och efter skolan tömde jag papperskorgar. Så höll jag på tills jag som 18-årig blev anställd
som kontorist på detta företaget. Så det stämmer, mer eller mindre, att jag varit yrkesverksam
i nästan trettio år. Så varför gnäller alla om att barn sitter och väver mattor i Indien åt IKEA?

April är en bra månad. Åtminstone april i år. Redan i dag sitter jag med facit och kan säga att
det är en mycket bra månad. Jag arbetar nämligen bara tio av månadens trettio dagar. Så kan
det gå när man är 1) förtidspensionerad 2) sjukskriven 3) tar ut övertid och 4) tar semester.

Ändå vill jag jobba mer men känner att det fungerar inte då 1) jag vill ha ett socialt liv 2)
behöver fritid i vaket tillstånd samt 3) måste sova/vila ännu mer.

Samtidigt undrar jag vart detta ska sluta. Arbetsrehabiliteringen ligger just nu i Härnösand
och jag har ingenting hört om några möten eller utvärderingar. I och för sig har det bara gått
sex veckor och jag är sjukskriven ett halvår.

Mitt hem håller på att få svängdörrar. Fem omgångar med övernattningsgäster är inplanerat
innan jag får min sommarsemester. Kul och stressigt eftersom jag inte vet hur jag ska få in
mina arbetsdagar då jag inte har obegränsat med semesterdagar att plocka av. Äsch, det löser
sig. Det måste lösa sig.

2003.04.07
Kristianstad – skandalernas högsäte.

Förskingring:
Han var tidigare anställd inom Heliga Trefaldighets församling och hade befogenhet att ta ut
pengar från både kyrkans konton och konton som tillhör minst två olika donations- och
minnesfonder. Båda fonderna har länsats på pengar och även församlingens vanliga
verksamhet har drabbats.
Ska man bli förvånad?

Miljonsvindel:
Polis och åklagare slog i dag till mot ett utbildningsbolag som ägs av en lärare vid
Högskolan i Kristanstad. Enligt misstankarna ska flera lärare via utbildningsbolag ha lurat
högskolan på miljonbelopp genom att skicka falska fakturor.
Men, det är ju Kristianstad! Fullt naturligt.

Ansvarsfrihet:
På måndagseftermiddagen beslutade fullmäktige i Region Skåne att skjuta upp frågan om
årsredovisning 2002 och beslut om ansvarsfrihet till nästa möte i juni.
Vadå? Så Region Skåne gick lite back? Klart man ska ha ansvarsfrihet för illa skött ekonomi!

Pensionsförsäkring:

Chefsåklagaren ska genomföra en förutredning kring misstankarna om att ABK:s förre vd
begick brott då han tecknade pensionsförsäkringar åt sig själv.
Varför? Varför en förundersökning? Vi tecknar väl alla våra egna pensionsförsäkringar?

Ewe-politik:
Moderatledaren har svårt att känna igen sig i flera av de uttalanden som han gör i SVT: s
Uppdrag granskning ikväll.
Det satt långt inne, för det är först nu han avgått.

Reseersättning:
Den moderate politikern erkänner att han gjort sig skyldig till bedrägeri när han lämnat in
dubbla reseräkningar för arbetsresor mellan hemmet i Malmö och Skånehuset i Kristianstad.

Någon kompensation måste man väl få när man tvingas jobba i skandalernas högsäte?

Skandalkommun:
Kommunens revisorer är sedan en tid tillbaka igång med att undersöka misstänkt fiffel i C4
Teknik. Ingen är dömd och undersökningarna pågår ännu, men det som framkommit hittills
tyder på att det är en praktskandal som kommer att brisera när revisionens rapport
presenteras senare i år.

Oj? Så chockad jag blir.

Hur glad är jag på en skala mellan 1 och 2 att jag flytt Kristianstad? Inget verkar fungera
normalt där.

2003.04.06
Vin gör mig trött, om det så bara är två glas.

Nu har jag utnyttjat två av mina nittio resor som jag har med Flärdtjänsten i år. Chaufför nr 1
från i går uppmanade mig att överklaga beslutet (kommunalbesvär, länsrätten avgör)
eftersom det bryter mot lagen. Visst, jag tycker också det är för jävligt att begränsa resor till
två enkelresor per vecka. Men jag kan inte överklaga. Jag har ingen handikappförening i
ryggen och jag kommer aldrig att utnyttja mina nittio resor eftersom jag bara använder mig
av arbetsresor som inte berörs. Chaufför nr 2 var riktigt gullig och sa ”tack, vännen” när jag
klev av hemma. När jag tänker efter så kallar många chaufförer mig för ”vän” bara för att jag
motvilligt svarar på deras tilltal.

Nu ska jag fortsätta vila. Jag hade aldrig klarat av en lördagskväll om jag inte arbetat 37,5%,
men jag måste ta det lugnt nu inför en ny arbetsvecka. Eventuellt kommer jag att ta ledigt en
dag eftersom övertiden springer i väg igen. Som det ser ut nu kan jag jobba tre dagar men ta
fjärde arbetsdagen fritt. Så mycket övertid får jag genom att inte kunna få Flärdtjänst på de
tider jag behöver.

2003.04.05
Vinprovning i kväll.
Så här skulle jag se ut om jag gick ner ett par tre kilo i vikt. *ähum*
>bild borttagen<
Istället har jag förmånen att se ut som följande. *ryser*
>bild borttagen<
Himmel, vilka små fötter jag har? Och var är glasögonen?

2003.04.04
Det är alltid lika svårt att summera dagen. Så många rykten florerar att man inte vågar skriva
nåt. Det är så lätt att ett rykte plötsligt blir ”sanning” om det sätts på pränt. Samma sak gäller
journalistik.

Skulle det hända mig något skulle jag inte vilja fortsätta att existera på nätet genom att finnas
kvar med hemsidan, dagboken eller allt sådant jag registrerat mig för på nätet. Frågan är vem
som känner ansvaret för att plocka ner allt åt en. Jag har börjat sammanställa alla uppgifter
med lösenord. Kanske man skulle lägga det i Vita arkivet? Jag planerar inte för mitt bortfälle,
men jag kan ändå inte låta bli att tänka på det. Något kan hända och hur vill jag då ha det?

2003.04.03
På våren spricker både knoppar och mina händer. Då jag finner det väldigt onödigt att gå och
droppa sav, jag menar blod, så inhandlade jag i dag en handkräm som skulle råda bot på
detta. Till min stora förskräckelse inser jag att det inte var ett lyckat inköp. Jag får inte
komma kissen nära för lite gos. Hon ogillar skarpt den onödiga eucalyptusen som fanns i
handkrämen. Nåja. Eftersom jag inte uthärdar en bakåtryggande kisse får jag väl fortsätta
blöda och färga kissens päls rosa. I och för sig är hon lite coquette, så hon uppskattar säkert
om jag färgar henne. Själv stod jag i valet och kvalet om jag skulle superblondera det lilla hår
jag har kvar på skalpen. Men, nej. Kanske sen. Inte i dag.

Varför retar mig företagsskyltar så? ”Frukt & Grönsaks Landet” passerade jag i dag. Hade jag
fått bestämma hade där stått Frukt- och grönsakslandet.

På min fridag hade man passat på att flytta mitt arbetsrum. Där har varit ett evigt springande i
dag där alla frågat om jag är nöjd med nya rummet. Jo, har jag svarat. Om det inte hade varit
för att man blir störd av allt springandet. Och en dag kanske jag hittar mina personliga
tillhörigheter som försvunnit i flytten när jag inte var närvarande.

2003.04.02
Jag känner mig väldigt låg. Jag färgas av saker och ting som jag hör eller utsätts för. I ett par
dagar har det varit så här och det skrämmer mig lite. Apatisk, håglös. Måtte det vända för det
är jobbigt.

I går lyckades jag rädda kissen innan hon föll ner i toalettstolen.

2003.04.01
Jag har träffat avgående moderatledare. Jag uppfattar honom inte så som han visas i
massmedia. Han är inte tråkig, trist, grå men jag förmodar att han blir det när han tar på sig
rollen som moderatledare. I verkligheten, utanför politiken, är han ödmjuk, snäll, trevlig och
normal. Men det är min högst personliga uppfattning. Hur han varit som ledare har jag ingen
aning om.

Sedan några dagar tillbaka ser Aftonbladets hemsida normal ut igen eftersom Irakkriget inte
längre är någon stor nyhet att rapportera från. Övriga nyheter får numera också plats på
förstasidan. Nu har dessutom alla nyhetsrapporteringar på SVT försvunnit som inledningsvis
var varje hel timme. Allt börjar återgå till det normala. I Irak fortsätter ett krig, men vem bryr
sig? Inte massmedia åtminstone.

Madonna har släppt en ny singel och video; American life. Det går verkligen utför för den
donnan. Det finns ingen hitpotential i låten och det fanns där inte heller i ledmotivet till
Bondfilmen som hon gjorde; Die another day. Musiken är komponerad av Hemglass och så
har Madonna börjat rappa. Det låter mer som om hon hade hypotermi. För att sedan inte tala
om videon. Vem bryr sig? Den är plump oavsett om den inte är antikrig eller anti-Bush. Min
namne Åkerlund är inte särskilt innovativ längre och jag vet inte hur mycket som har
försvunnit i omklippningen. Jag hann se den nu innan Madonna i dag gått ut offentligt och
sagt att hon drar tillbaka videon pga rådande världsläge. Jag vet inte om detta är en PR-kupp
eftersom det är ett brännhett ämne att lägga sig i debatten om Irakkriget. För Madonna är inte
värd mer än en gäspning just nu när man ser till vad hon spelat in i skivstudion.
Vad som hör till aprilskämten i nyhetsflödet i dag kan jag inte uttala mig om. Allt är ändå så
sanslöst att allt kan tas som aprilskämt.

En av mina favoritskådisar har avlidit. Förmodligen var han ganska anonym som
skådespelare, men han har gjort oförglömiga insatser i de filmer han varit med i. En duktig
karaktärskådespelare som ofta fick stå som lyteskomisk eftersom det gick att driva med hans
utseende och tal. Lite synd, eftersom jag uppskattade honom som skådespelare mer än som
komiker. Michael Jeter blev 50 år.