Gnäll gör mig arg men visar det inte

En och en halv vecka. Sedan gick man på mig beträffande mitt nya arbetsrum. Tänk så mycket tjafs det kan bli för 4×4 meter. Väldigt inlindade ordalag men man lät mig förstå att man bara vill få bort mig och att jag förstört någon bara genom att vistas och gå genom lokalerna där jag har mitt rum. Ett starkt ifrågasättande fick jag. Även om sådant som ingen ska kunna ifrågasätta – som varför jag arbetar helg ibland och om det verkligen är motiverat. Sedan också lite gnäll om att jag har en rollator som står utanför min dörr längst ner i en korridor som inte står i vägen för någon annan. Okej, där var ännu mer. Som vilken sjukdom jag egentligen har som gör att jag inte kan gå långa sträckor.

Hur jag reagerade? Jag förklarade pedagogiskt precis hur saker och ting ligger till. Att vi löst ett problem och att det angår någon annan då det inte inverkar på någon annan. Och att jag faktiskt arbetar för dem också även om jag inte organisatoriskt tillhör dem. Jag är ingen trollunge som bytts ut mot ett människobarn.

Var detta sista ordet? Självklart inte. Det gick inte argumentera mer med mig, för jag stack hål på allting. Men att det återkommer som ett stort problem kan jag vara säker på, för jag fick sista ordet och det tåldes inte. Det kommer till att gnaga tills en explosion sker. I en stor och komplex organisation förekommer sådana här explosioner ständigt och jag har blivit van. Det går inte påverka mig (aldrig gjort) då jag har huvudet med mig och inte styrs av känslor. Dessutom ligger eventuella diskussioner på chefsnivå, jag tar inga beslut och har inte arbetsmiljöansvar. Dra gärna in mig som facklig företrädare i eget ärende, men gäller det sådant som ligger på chefsnivå så får de sköta det där utan att dra in mig. Hitta bättre rum till mig, meddela mig först då vad beslutet blev. För jag har inte ett skit med andras revirtänkande att göra. Förresten. Det är samma arbetsgivare, så…? Vad är problemet? Egentligen?

Inte höst, men…

Plötsligt när jag tittar ut så är allt grått, kallt och löven höstgula i kontrast till sommaren tidigare bruntorkade kulör. Meteorologisk höst har ännu inte inträtt, så officiellt är det fortfarande sommar. Vi fick några veckor i augusti/september både sol och regn, så lite gröngrönska hanns med. Nu pratar de om brittsommar kommande vecka, men frågan är om det kommer märkas så mycket.

I alla år har jag här tjatat om den hemska sommarvärmen på över 20 grader. Ändå har jag tolererat sommaren väl med +34 allt som oftast. Märkligt nog inte sämre fysiskt i kroppen, sluppit migrän och haft det bra med andningen. Men om det var värme och sol som låg bakom det, så är det ingen trevlig årstid nu. Migrän har kommit tillbaka och är kronisk. Andningen börjar strula igen och jag får väl se över kortisoninhalationerna. Mitt i allt detta visade sig något nytt i går – höstförkylningen. Jag är förkyld och även om den är väldigt lindrig (halsfluss och feber), så blir jag inte precis bättre i allt annat jag samtidigt erfar från min MS. Bara det inte blir sämre under helgen, för jag måste verkligen jobba måndag.

I tisdags hamnade jag i nytt arbetsrum, det femte på under två år. Extremt litet trångt rum, minsta hittills, men fungerar. Förutom att jag blivit skeptiskt inställd till det jag nu fått höra. Tydligen har mitt uppdykande på ett rum som inte tillhör min huvudarbetsplats skepat värsta konflikten. Inget man gått på mig om, inget jag behövde veta, men samtidigt bra att vissa kamrater viskade i mitt öra så jag vet stämningen och diskussionerna om någon skulle våga gå på mig direkt. Ur mitt perspektiv fick jag nya tillfälliga rummet genom en deal på chefsnivå för att man skulle kunna uppfylla arbetsmiljölagen och ta hänsyn till mina fysiska begränsningar. Nå, men jag har ett massivt chefsstöd bakom mig även om de som klagat mest också hör hemma i den sfären. Men de har inte med saken att göra. Och jag kan säga ifrån. Man kommer inte långt med mig om man vill tjafsa.

Helgvila

Trots kampen så lyckades jag ta ut flex under veckan. Saldot +32 timmar ligger nu på +16,5 timmar. Väldigt skönt ändå med halvdagar efter sommarens övertid och brist på semester. Men jag har inte tid vara ledig, så jag har nu ångest för jag har hamnat på efterkälken igen. Och jag kommer hamna än mer back i jobbet eftersom nästa vecka blir tuff trots att jag arbetar normalt igen. Måndag: Räkna ekonomi och packa rummet. Tisdag: Flytta arbetsrummet. Onsdag: Akut fackmöte. Torsdag: Förhoppningsvis ställa nya i ordning nya arbetsrummet.Så det är inte mycket tid till att vara andra behjälplig eller utföra ordinarie arbete.

Två sakar är annars just nu kämpiga. Jag har fortfarande migrän. Senaste tolv dagarna har jag haft sex olika migränanfall. Så här har det sett ut i ett år och man har nu ändrat sig. Först sa de att det inte berodde på min nya MS-medicinering, men nu har man konstaterat att det är en biverkning. De vill att jag uthärdar året ut tills nya medicinen släpps på marknaden. Den andra saken som är ett problem, är flärdtjänsten. De har totalt fuckat upp mina beställningar inom kommunen. Under fredagen fick jag migrän vid lunch på jobbet och kände att ”i dag måste jag bara hem – omgående!”. Men, se det går inte. Tidigare kunde jag beställa bil och få den inom en timme. Under fredagen kunde jag inte få en bil förrän efter fem timmar! Låt oss säga att det var en plågsam eftermiddag på jobbet. Sedan kan jag inte påstå att chauffören gjorde det enklare när bilen väl kom.

Jag gillar inte beroendeställningen man befinner sig i som resenär. Det är mycket man får svälja i form av chaufförers personliga åsikter och mycket får man höra. Den här gången rörde det sig om en chaufför som hade en avvikande politisk uppfattning (ur mitt perspektiv) och som idiotförklarade precis allt jag står för. Nej, det är inte läge att argumentera. Jag ville hem. Och jag hade migrän. Nu när hela staden är uppgrävd så tar resan i bästa fall 30 minuter istället för 12 minuter. Chauffören var inte tyst en sekund. Inte. En. Sekund.

Uttråkad. Jag borde kanske vara mer på nätet och fördriva tiden här (och vårda och säkerhetskopiera bloggen – men orka), men jag sitter framför en dator på jobbet merparten av min vakna tid. Så jag vill slappa, ta det lugnt, vila, återhämta mig, fokusera på annat. Inte sedan i våras har där varit något på tv. Våra svenska tv-kanaler har fullständigt slutat sända bra serier, utan de visar bara egenproducerat svenskt skit. Trots tre streamingtjänst så konstaterar jag samma sak där – där är bara skit, inget nytt eller intressant. Mitt ordinarie tv-utbud har jag från början av september skurit ner på. Från cirka 60-100 kanaler till 20-30. Jag hittar absolut inget värt tiden framför tv:n. Istället för 600 kr/månad för ordinarie tv, så betalar jag nu kanske 250 kr/månad. Pausar jag streamingtjänsterna skulle jag spara ytterligare 300 kr/månad. Men jag vet att det kommer lite bra på Viaplay i både oktober och november. Will & Grace och Outlander. Alltid nåt.

I somras köpte jag en e-ljudbok. Känner mig inte lockad av böcker just nu. Det är svårt hitta något som uppfyller återhämtning och förströelse. Det är så förskräckligt illa att jag börjat gilla stå och stryka samt lappa och laga (nål och tråd). Jag är ett steg ifrån handarbete (brodera korsstygn). Synd att jag tycker det är så fult.

Men det finns en sak som jag aldrig blir färdig till som skulle fungera… Jag har i många år funderat på att köpa keyboard. Jag har inte spelat på 35 år. När jag testat vid tillfälle så är det ingen höjdare då jag har för dålig motorik (MS), men träning av motorik genom att spela hade ju inte varit helt fel.

Undrar om jag kan hitta något att stryka…

Rullar på

Nästa vecka är här och jag kan redan nu summera lite av det jag avslutade förra inlägget med.

Det är extremt svårt ta ut övertiden. Flexavtalet säger att jag måste ta ut alla timmar i tid som passerat +20. Jag låg väl på typ +30 och ska därför senast denna vecka ha tagit ut minst 10 timmar. För att vara på den säkra sidan försöker jag ta ut 16 timmar. Försöker. Jag gör detta i blindo eftersom stämpelklockan inte drar ifrån några timmar. Eftersom jag tar halvdagar flex (mer per dag får man inte ta) så säger grundschemat att jag inte stämplat in mina normala 8 timmar/dag. Alltså låser det systemet då jag måste lägga in om att få min flex beviljad i efterhand. Först när en chef godkänt mina kortare stämplingar per dag, så justeras klockan. Min förhoppning är att jag kommer under 20 timmar denna vecka. Vi får se.

Föreläsningen höll jag i går för vårdpersonal gällande de problem vi haft (och har) med nya datasystemet. Min tanke var att det kanske skulle ta 20 minuter, men jag höll på i 90 minuter. Förutom att jag blev avbruten med andra frågor, så hade man vilket mycket kommentarer på det jag visade och berättade om nya datasystemet. Jo, de var upprörda (inte på mig). Inte heller de kan förstå hur man inför ett datasystem precis i början av sommaren utan att utbilda, informera eller ha dokumentation om hur vi ska arbeta och hur vi kanske tvingas ändra i hela vår organisation. Så var jag klar efter 90 minuter? Nej, detta kommer att fortsätta vara ett problem och därför bad man mig nu 1) skapa lathundar, och 2) utbilda i andra datasystem för att få bättre helhetsbild och kunskap. Tja, punkt 2 ingår i min arbetsbeskrivning, men allt flyter ihop. Dessutom är jag just nu den enda person som har den kompletta helhetsbilden. Som sagt turnerar jag med min föreläsning då behovet är stort. Hittills har jag föreläst för de flesta chefer på mellannivå och enstaka vårdpersonal. Det som är kvar är att jag även ska presentera detta för en för mig okänd person som sitter så högt upp i organisationen (med makt) att det nästan är skrämmande. Jag har ingenting med detta arbete att göra, jag bara råkade halka in på ett bananskal när jag upptäckte att något var ruttet i Danmark. Och där jag genom envishet ifrågasatt och tagit reda på fakta. Jag befinner mig väldigt långt ner i organisationen, men är tydligen känd just för detta att engagera mig (nörda in mig) i sådant som jag egentligen inte har på mitt bord. Nej, det är ingen överdrift när jag säger att jag är känd i en organisation med typ 55000 anställda. Jag är överallt och nosar. När det gäller nuvarande problemställning jag åker runt med, så har något nytt tillkommit. Man tackar mig för informationen. De har börjat förstå att de konsekvensbeskrivningar jag ger, verkligen är problem att ta på allvar och att det bygger på fakta.

Min nya rumsflytt är inbokad, men jag börjar misstänka att där skett misstag i kommunikationen (som inte ligger på mig). Flyttfirma är bokad – men enbart för mina möbler. Öh, det skulle ju vara en samordnad rockad! Nå, detta är en chefsfråga. Jag släpper det.

Sånt jag inte berättat. Styvfar akut till sjukhus för några veckor sedan, upptäcker cancer, strålbehandlats, opererad i går (allt inom en månad på grund av nya vårdgarantin för vissa cancergrupper). Uppe på benen efter operationen, som anses lyckad. Så mycket mer vet vi inte. Inget jag kommer skriva mer om, men det påverkar ju naturligtvis mig i min vardag också. Och jag har fått svara på många frågor där jag då representerar sjukvården. Jag är verkligen mitt jobb.

Omsvängning

Om ett par veckor får jag nytt arbetsrum igen. Det kommer halvera min gångsträcka på jobbet. Eftergiften jag får göra är att jag inte kan ta med mig alla möbler (offrar en bokhylla och en hurts). För en månad sedan hade jag ett arbetsrum på 12 kvm. Om några veckor har jag ett arbetsrum som är under 5 kvm. Jag byter nu rum med en kollega i annan verksamhet vars arbete är att just springa runt, runt, runt. Så jag får gå mindre och får mindre rum, men det är fortfarande betydande avstånd men mer hanterbart. Fortfarande kommer jag inte befinna mig i de lokaler som jag arbetar åt vilket gör det svårt vara tillgänglig. Fördelen med att vara så otillgänglig som jag är nu, är just detta att ingen kan komma till mig och jag kan inte gå någonstans. Plötsligt har jag kunnat sitta i lugn och ro med statistik.

Av någon anledning så har jag börjat halka in mer och mer på ekonomi och statistik. Det jag förundras över är att jag är usel på matematik trots att jag läst ekonomi. Jag brukar inte berätta att jag läst ekonomi, nationalekonomi och hälsoekonomi. För det har egentligen bara varit små delkurser i andra program jag läst på högskola. Jag vet inte ens om jag plockade ut några betyg att uppvisa (även om jag var godkänd). Inte kurser jag valt eller är intresserad av. Att sådant här nu ändå landar på mig beror på att jag har behörighet och åtkomst i våra datasystem, förstår verksamhet, ifrågasätter och… Öh… är bra på att nörda in mig. Grundproblemet är att vi drunknar i information som bygger på statistik och som man knyter ekonomi till. Det enda alla konstaterar är att det låter orimligt när man ställs inför denna statistik som inte är kvalitetssäkrad – ingen vet om indata stämmer eller hur utdata sorterats och tagits ut. Det är då man vänder sig till mig. Förutom att jag då får fram siffror som känns mer rimliga, är att jag också kan räkna upp alla fallgropar och scenarier som kan ligga till grund till officiell data. Jag kan argumentera.

Hm. Nya arbetsrummet. Jag hamnar mitt i smeten i annan verksamhet (som jag inte tillhör) men där det sitter människor jag känner. Jag har fått lite antydan om att de också kommer att använda mig då jag har väldigt unik multikompetens (d.v.s. erfarenhet). Tja. Jag tar allt med ro. Min kalender ser ut som den gör. Den är fulltecknad på förhand med endast få luckor.

Nästa vecka tvingas jag ta ut sommarens övertid. Måste ta ut 20 timmar innan oktober. Innebär 10 timmars arbetsvecka nästa vecka. Ser redan fram emot måndag då jag ska föreläsa/utbilda, för den presentation jag ska ge är summering av min hemska sommar när nya datasystemet infördes som gjorde att det kraschade för alla. Ska bli kul se reaktionerna, för de kommer bli lika förbannade som jag var i somras. Detta är en föreläsning jag turnerar med i höst på jobbet. De som jag redan haft den med blir lika upprörda som jag. Först tappar de andan, sedan exploderar de. Enligt mig är det en helt korrekt reaktion.

Det långa loppet

Totalt förstörd av att ha så långt till mitt arbetsrum. Rummet i sig fungerar även om det är modell mindre. De som hunnit besöka mig klagar på att det är väldigt långt iväg. Ja, då är det väl inte så konstigt att också jag är starkt kritisk? Facket är lite sent på det, men de kommer anmäla det hela som brott mot arbetsmiljölagen av två anledningar. 1. Jag sitter i en i huvudsak tom korridor utan uppsikt och då är det ensamarbete, vilket är förbjudet. 2. Jag har ett funktionshinder som man inte tar i beaktande. Själv har jag försökt säga något utan facket i ryggen (då jag också är facket och skyddsombud). Men fick höra att jag aldrig är nöjd och själv flyttat runt 14 gånger. Nej, jag har blivit utkastade från alla rum jag haft. Även om jag varit missnöjd så har det handlat om dålig arbetsmiljö. Hur vore det om man uppfyllde det som verkar så omöjligt? 1. När verksamhet. 2. Plats för mina arbetsrelaterade saker (jo, jag har många pärmar och det beror på att jag har extremt många roller) plus fysiska hjälpmedel (som rollator). 3. Eget rum som inte delas med annan, där jag kan stänga dörren. Jag måste kunna arbeta ostört plus att jag har väldigt mycket besök (som stör rumskamrat). Dessa tre förutsättningar tycker jag inte är en omöjlighet på något sätt. Om andra kan få det, varför inte jag? Varför ska jag flytta på mig hela tiden? Är jag rätt person att flytta runt? Men redan nu vet jag att det blir flytt 15, 16 och 17 inom tre år.

Nå. Jag kan inte utföra mitt jobb till fullo på grund av otillgänglighet. Jag skiter helt enkelt i det, upplyser heller inte om att jag bara slutar göra vissa saker. För det borde man begripa ändå. Om jag inte kan gå – hur ska jag då kunna gå och hämta/lämna jobb? Dessutom har jag placerats i lokaler som saknar postgång, så inget kan skickas till mig och jag kan inte skicka något heller. Fick av en vän höra att andra kan vill springa ärenden åt mig? Nej. Jag sitter ju inte i verksamheten.

Arbetar. Kommer hem. Slocknar. Åter arbetet. Och om igen. Också något facket klagade på. Jag ska orka en fritid. Nej, det gör jag inte. Allt har redan inneburit en överansträngning och sämre hälsotillstånd. Sömn och vila hjälper inte. Men jag är ju bara gnällig…

September

Hösten ramlar fullständigt över en när sommaren är slut. Åtminstone på jobbet. Ute är det fortfarande sommar.

Jag kör ingen omvärldsbevakning här, så bli inte chockade nu. Jag har röstat i riksdags-/landstings- och kommunvalet. Så. Det var min omvärldsbevakning.

I januari ska jag operera andra käken. De ger sig inte. När jag nu var där för undersökning så stod de redo i full operationsmundering. Trots att jag ringt flera gånger och fått operation struken och ersätt med undersökning, så gällde det inte. Jag bara totalvägrade. Och de totalvägrade undersökning, så 10 minuter senare kunde jag gå därifrån med en bokad operationstid i januari. De ska operera i blindo, för de vet inte hur det ser ut i käken. Röntgen för 1½ år sedan var lite diffus då fokus låg på andra käken, den som opererades för ett år sedan. De vet inte om jag har cysta i denna käke också, men visdomstand som bort som inte gett mig besvär. Och ännu en gång förlorar jag då en intilliggande tand.

I går bytte jag åter arbetsrum. Varje gång jag går mellan arbetsrummet och min verksamhet så blir jag mer och mer fysiskt påverkad och vila ger inte återhämtning. Neurologbedömning har kommit fram till att jag kan gå cirka 100 meter. Nu fick jag ett arbetsrum 250 meter bort. Som minst måste jag gå 1 km/dag och det fungerar inte, men jag har inget val. Brott mot arbetsmiljölagen (faktiskt, har kollat) och då särskilt med tanke på att det inte finns handikapptoalett. Kommer inte in på vanlig toalett då rollatorn är för bred för dörren. Huset jag hamnat i är från 1800-talet, väääldigt högt i tak och ekar något fruktansvärt. Väntar på gardiner och en anslagstavla som kanske dämpar ekot lite. Men besök kan jag inte få, de kommer inte in då rollatorn spärrar den smala gången från dörr fram till mitt skrivbord. Jag får inte plats med den någon annanstans.

Just nu föreläser jag väldigt mycket på jobbet. Min katastrofsommar på jobbet med idiotsystemet vi fått fungerar verkligen inte, och jag har fått testa mig fram för att se om det finns någon lösning på problemen. När jag berättar om hur systemet reagerar så blir folk förskräckta och skickar mig vidare i hierarkin för att dra min presentation. Det handlar om enorma ekonomiska förluster nästa år om inget görs omgående.

Skönt. Dags för en tredagarshelg. Jag behöver det.

Aldrig tyst

Händelserik dag på jobbet, och då inte enbart då jag fick frågan varför jag kan känna dofter så tydligt som ingen annan reagerar nämnvärt på. Svaret är enkelt även om det tydligen förvånade: MS-symtom.

  • Plötsligt fick jag oväntat besök på jobbet (inget kaffe serverades, mest på grund av att jag dricker Zoegas och inte Gevalia). För första gången fick jag besök av byggprojektledaren som fick stå till svars för min flytt. Han var så förvånad över min kritik då ”jag har inte uppfattat andra med funktionshinder ha problem med lokalen du ska flytta till”. Nej, självklart inte. För begreppet funktionshinder är ett samlingsbegrepp för många olika typer av begränsningar och behov. Vi är inte homogena och kan inte klumpas ihop till en enhetlig grupp även om den inställningen förenklar det för arbetsgivare. Däremot fick jag bekräftat att den tillfälliga lösningen är långsiktig (tre år). Men eftersom jag nu framförde min kritik i starka ordalag så fick jag ett annat löfte. En mellanlandning i ännu ett nytt rum – om ett och ett halvt år! Men fram till dess är det nya otillgängliga rummet som gäller. De med beslutsrätt i rumsfrågan säger sig inte kunna göra så mycket mer än så här, utan det ligger på min närmsta chef att annars göra omfördelningar internt vilket är totalt omöjligt då vi behöver hjälp från ovan som alltså bara slår ifrån sig. Min enda egentliga tröst är att alla jag pratat med håller med mig om att det är för jävligt och oacceptabelt. Men det löser inget. Jag råkade då nämna arbetsmiljölagen och dokument från Arbetsmiljöverket. Det skrämde lite, så kanske… Jag kommer inte bara vara tyst även om jag för stunden accepterar flytten eftersom jag inte har några alternativ. Inget går ändå lösa på en vecka och jag bara måste flytta på mig då man blåser hela avdelningen när byggjobbarna invaderar.

 

  • Lite oväntat fick jag höra att jag diskuterats på högre nivå och lovordats för den enorma insats jag gjort hela sommaren efter att skitsystemet till dataprogram införts utan att någon fått kännedom om det, inte fått utbildningar, inte fått behörigheter, inte finns någon dokumentation eller lathundar, inga ansvarig har kunnat svara på några frågor. Tack, kul man ser min insats men det löser inte problemen. Mer än att jag kanske nu får en lättnad efter att jag nästa vecka ska utbilda i systemet. Jag ska utbilda dem som arbetar i systemet. Låt mig säga det igen – jag har inget intresse av detta system, det berör mig inte, jag har inte med saken att göra. Men, jag är den enda som förstått problematiken och testat mig fram till hållbara lösningar. För det handlar om både patientsäkerhet och om ekonomi. Vi är väldigt beroende av både patienter och budget. Det roliga var också att jag fick medhåll i dag om den kritik jag framfört. Som ni märker är jag en väldigt kritisk människa. Jag är regelstyrd: Allt ska vara rätt och riktigt. Inga halvmesyrer här, jag släpper inget åt slumpen. Någonsin. Så kanske det stämmer att jag har Aspergers. Eller om jag bara är väldigt mycket vattuman.

 

  • Jag får offra helgen åt arbete. Måste hinna packa klart. Måste förbereda utbildningen nästa vecka. Måste fakturera nu när det blir ny månad. Måste ta fram statistik som efterfrågas inför måndag. Måste hinna med allt som fått stå tillbaka i veckan på grund av alla möten och flyttplanering. I dag var jag åter på mitt nya rum för att med tumstock mäta upp rummet. Jo, jag får plats med mina möbler, men det blir inte mycket golvyta att sitta på. Och en del saker får jag sätta i omklädningsrummet och hoppas på att ingen stjäl det.

Bråkigt

Drygt en vecka har jag varit tillbaka officiellt på jobbet efter sommarsemestern. Händelserika veckor, mer än vad gäller jobbet. Jag bråkar.

  • Beställer ett paket på nätet som delas upp i två leveranser men båda med hemleverans. Posten får för sig att ena paketet får jag själv hämta i andra ändan av stan. Jag ringer posten. De åtgärdar det, slår ihop mina två försändelser till en hemleverans (som jag betalat för). Väntar på leverans i dag, fick precis sms om att de levererar som avtalat i dag, men ena paketet vill de fortfarande att jag själv hämtar i andra ändan av stan. Avvaktar med att bli upprörd tills jag ser om jag får en eller två försändelser i dag. Vad jag beställt? Fyra frottéhanddukar + hörlurar till mobiltelefonen.
  • Blev i går uppringd av flärdtjänsten. Plötsligt efter fem år anser de att jag inte kan boka resor längre då min rollator inte går in i bil. Öh, men det har ju gått utan problem i fem år?! Vad har ändrats? De kunde inte svara på det mer än att det inte var trafiksäkert. Va?! En rollator som slås ihop till platt paket och läggs i bagageutrymmet? Då hette det att de inte längre kör med kombibilar (som jag får till mig). Jaha? Vad hände med dem? Vilka kör de åt eftersom de kryllar över stan? Nej, tydligen ska jag alltid ha rullstolsbuss på grund av rollatorn. Där de knappt kan spänna fast rollatorn som flyger och far runt i bussen. Trafiksäkert? Men problemet de ville framföra till mig var att 1) jag inte får boka på nätet då det inte där går välja mellan trafikslag, samt 2) att de inte har tillräckligt med bussar och att jag därför inte kan få bil i närheten av de klockslag jag behöver det. Jag bara totalvägrade och sa att där är inget problem men att jag absolut inte ringer och bokar mina transporter. Genom åren har jag lagt mycket tid på att få det att fungera och har överenskommelse sedan tidigare att jag ska boka själv då de faktiskt vägrar boka via telefon (jag har för mycket resor, jag blockerar deras växel). Vad som händer nu vet jag inte. De skulle fundera. Men gårdagens konsekvens var att de avbokade min hemresa från jobbet då den var knuten till kombibil. Så. Fick ny tid med buss. Som var halvtimme försenad. Jag slutade jobbet 15.30. Var hemma 18.00. Det tar 20 minuter med bil. Så. Fan.
  • Bråket fortsätter med käkkirurgen. De har bokat in operation i nästa vecka trots att jag sagt NEJ! För jag har inga besvär, men de påstår att de fått en remiss (ja, för operationen som utfördes oktober 2017). På den har de efter de upptäckt att jag blivit opererad, strukit över ”höger sida” och skrivit ”vänster sida”. Vad i….? Jag pratade med dem och sa att jag inte ens är röntgad aktivt på höger sida, om inte det borde vara steg 1. ”Nej, det vi kan se från gamla röntgen är att käken där också fallit ihop. Vi misstänker att du har cysta där också”. Jag vägrar ändå operation. Efter mycket tjat ska jag ändå dit i nästa vecka, men då ska de undersöka och röntga enbart. Sedan ska kirurgen ta ställning till ännu en operation vilket jag vill skjuta på i det längsta. Vore ju bra om jag först blev återställd efter förra operationen så jag har något att tugga med mer än framtänderna.

Sammanfattning jobbet senaste vecka. Undervisat. Gjort ännu fler lathundar. Haft massor av möten. Men…

I går fick jag beskedet. ”Du måste lämna ditt rum NU”! Det har verkligen varit diskussioner fram och tillbaka om när avdelningen skulle renoveras. Det är tre år sedan avdelningen tömdes för renovering, men på grund av platsbrist var vi flera som fick flytta dit förra året. Hela tiden har det sagts ”om ett halvår ska det renoveras”. I somras hette det ”pengar finns inte, det blir ingen renovering i år”. För en vecka sedan hette det ”tidigast våren 2019 påbörjas renovering”. I går fick vi beskedet ”renoveringen påbörjas den 11 september”.

Nej, man kan inte lösa min placering, så tidigare plan ligger. Jag får ett rum långt, långt i väg på andra sidan tomten. Det finns ingen handikapptoalett. Rummet är en tredjedel av vad jag har nu. Permobil fungerar inte i lokalerna. Rollator är tveksamt om jag får plats med inne på rummet när jag sitter där. Lokalerna stinker (doftmässigt). Övrig personal som arbetar där tillhör inte min verksamhet. Jag kommer inte kunna gå till mina möten eller till mitt postfack. Jag kommer inte träffa de jag arbetar med. Detta är min flytt nr 15 på 18 år. Märkligt att man aldrig kan lösa var min arbetsplats ska vara. Det sägs att jag ska sitta nära verksamheten då jag ska vara behjälplig och lättillgänglig. Alla kräver att jag ska sitta nära, men det går inte lösa. Det heter också att nya rummet bara blir en tillfällig lösning. Jaha? Då borde man väl kunna lösa det en gång för alla så jag slipper flytt nr 16? Och om jag nu har särskilda behov utifrån jobb och utifrån kroppsliga funktioner, så borde man kanske anstränga sig lite mer? Arbetsmiljömässigt är detta en katastrof. Kan jag uthärda tre år så kommer jag få sitta i lokaler som då blir tomma och där ledningen ska flytta in. Men det är nog flytt nr 17. För jag klarar inte sitta på det nya rum jag får. Det inser alla, men dit måste jag och flyttlasset går nästa vecka. Deprimerande.

Rycket

En ensam semestervecka i hemmets lugna vrå. Om jag är så redo för jobb, vet jag inte. Jag blir lätt uttråkad och behöver jobbets stimulans.

Eftersom jag blivit soffpotatis av att sitta hemma, så fick jag ett ryck i dag. Nej, jag har planerat det hela sommaren men väntat på svalare väder. Jag har möblerat om hemma. Så nu hoppas jag inte att det straffar sig då jag höjt kroppstemperaturen. Hoppas också att jag inte får typ andra besvär förutom sånt som är MS-relaterat. Ansträngningen i dag kan ju leda till olika typer av infarkter, misstänker jag. Nå.

Jag tömde klädkammaren som är smockad från golv till tak ända ut i dörren. Under allt bråte hade jag en bokhylla jag ville få fram. Låt oss säga så här – det tog 11 timmar (med många pauser och väldigt mycket vätska). Hyllan har hamnat i sovrummet. En hylla från hallen hamnade också i sovrummet. Skrivbordet fick flyttas. Ett skåp med hyllor flyttade från sovrum in i klädkammare, och ett skåp flyttade från sovrum ut i hallen. Därefter har jag fyllt alla hyllor på nytt och åter fyllt klädkammaren från golv till tak med bråte ända ut i dörren. Om det blev bra? Jag är för utmattad för att ha en åsikt. Men, jo. Bättre än tidigare. Jag är trångbodd och har för mycket skit som jag inte kan bli av med.