Totalt förstörd av att ha så långt till mitt arbetsrum. Rummet i sig fungerar även om det är modell mindre. De som hunnit besöka mig klagar på att det är väldigt långt iväg. Ja, då är det väl inte så konstigt att också jag är starkt kritisk? Facket är lite sent på det, men de kommer anmäla det hela som brott mot arbetsmiljölagen av två anledningar. 1. Jag sitter i en i huvudsak tom korridor utan uppsikt och då är det ensamarbete, vilket är förbjudet. 2. Jag har ett funktionshinder som man inte tar i beaktande. Själv har jag försökt säga något utan facket i ryggen (då jag också är facket och skyddsombud). Men fick höra att jag aldrig är nöjd och själv flyttat runt 14 gånger. Nej, jag har blivit utkastade från alla rum jag haft. Även om jag varit missnöjd så har det handlat om dålig arbetsmiljö. Hur vore det om man uppfyllde det som verkar så omöjligt? 1. När verksamhet. 2. Plats för mina arbetsrelaterade saker (jo, jag har många pärmar och det beror på att jag har extremt många roller) plus fysiska hjälpmedel (som rollator). 3. Eget rum som inte delas med annan, där jag kan stänga dörren. Jag måste kunna arbeta ostört plus att jag har väldigt mycket besök (som stör rumskamrat). Dessa tre förutsättningar tycker jag inte är en omöjlighet på något sätt. Om andra kan få det, varför inte jag? Varför ska jag flytta på mig hela tiden? Är jag rätt person att flytta runt? Men redan nu vet jag att det blir flytt 15, 16 och 17 inom tre år.

Nå. Jag kan inte utföra mitt jobb till fullo på grund av otillgänglighet. Jag skiter helt enkelt i det, upplyser heller inte om att jag bara slutar göra vissa saker. För det borde man begripa ändå. Om jag inte kan gå – hur ska jag då kunna gå och hämta/lämna jobb? Dessutom har jag placerats i lokaler som saknar postgång, så inget kan skickas till mig och jag kan inte skicka något heller. Fick av en vän höra att andra kan vill springa ärenden åt mig? Nej. Jag sitter ju inte i verksamheten.

Arbetar. Kommer hem. Slocknar. Åter arbetet. Och om igen. Också något facket klagade på. Jag ska orka en fritid. Nej, det gör jag inte. Allt har redan inneburit en överansträngning och sämre hälsotillstånd. Sömn och vila hjälper inte. Men jag är ju bara gnällig…

Hösten ramlar fullständigt över en när sommaren är slut. Åtminstone på jobbet. Ute är det fortfarande sommar.

Jag kör ingen omvärldsbevakning här, så bli inte chockade nu. Jag har röstat i riksdags-/landstings- och kommunvalet. Så. Det var min omvärldsbevakning.

I januari ska jag operera andra käken. De ger sig inte. När jag nu var där för undersökning så stod de redo i full operationsmundering. Trots att jag ringt flera gånger och fått operation struken och ersätt med undersökning, så gällde det inte. Jag bara totalvägrade. Och de totalvägrade undersökning, så 10 minuter senare kunde jag gå därifrån med en bokad operationstid i januari. De ska operera i blindo, för de vet inte hur det ser ut i käken. Röntgen för 1½ år sedan var lite diffus då fokus låg på andra käken, den som opererades för ett år sedan. De vet inte om jag har cysta i denna käke också, men visdomstand som bort som inte gett mig besvär. Och ännu en gång förlorar jag då en intilliggande tand.

I går bytte jag åter arbetsrum. Varje gång jag går mellan arbetsrummet och min verksamhet så blir jag mer och mer fysiskt påverkad och vila ger inte återhämtning. Neurologbedömning har kommit fram till att jag kan gå cirka 100 meter. Nu fick jag ett arbetsrum 250 meter bort. Som minst måste jag gå 1 km/dag och det fungerar inte, men jag har inget val. Brott mot arbetsmiljölagen (faktiskt, har kollat) och då särskilt med tanke på att det inte finns handikapptoalett. Kommer inte in på vanlig toalett då rollatorn är för bred för dörren. Huset jag hamnat i är från 1800-talet, väääldigt högt i tak och ekar något fruktansvärt. Väntar på gardiner och en anslagstavla som kanske dämpar ekot lite. Men besök kan jag inte få, de kommer inte in då rollatorn spärrar den smala gången från dörr fram till mitt skrivbord. Jag får inte plats med den någon annanstans.

Just nu föreläser jag väldigt mycket på jobbet. Min katastrofsommar på jobbet med idiotsystemet vi fått fungerar verkligen inte, och jag har fått testa mig fram för att se om det finns någon lösning på problemen. När jag berättar om hur systemet reagerar så blir folk förskräckta och skickar mig vidare i hierarkin för att dra min presentation. Det handlar om enorma ekonomiska förluster nästa år om inget görs omgående.

Skönt. Dags för en tredagarshelg. Jag behöver det.

Händelserik dag på jobbet, och då inte enbart då jag fick frågan varför jag kan känna dofter så tydligt som ingen annan reagerar nämnvärt på. Svaret är enkelt även om det tydligen förvånade: MS-symtom.

• Plötsligt fick jag oväntat besök på jobbet (inget kaffe serverades, mest på grund av att jag dricker Zoegas och inte Gevalia). För första gången fick jag besök av byggprojektledaren som fick stå till svars för min flytt. Han var så förvånad över min kritik då ”jag har inte uppfattat andra med funktionshinder ha problem med lokalen du ska flytta till”. Nej, självklart inte. För begreppet funktionshinder är ett samlingsbegrepp för många olika typer av begränsningar och behov. Vi är inte homogena och kan inte klumpas ihop till en enhetlig grupp även om den inställningen förenklar det för arbetsgivare. Däremot fick jag bekräftat att den tillfälliga lösningen är långsiktig (tre år). Men eftersom jag nu framförde min kritik i starka ordalag så fick jag ett annat löfte. En mellanlandning i ännu ett nytt rum – om ett och ett halvt år! Men fram till dess är det nya otillgängliga rummet som gäller. De med beslutsrätt i rumsfrågan säger sig inte kunna göra så mycket mer än så här, utan det ligger på min närmsta chef att annars göra omfördelningar internt vilket är totalt omöjligt då vi behöver hjälp från ovan som alltså bara slår ifrån sig. Min enda egentliga tröst är att alla jag pratat med håller med mig om att det är för jävligt och oacceptabelt. Men det löser inget. Jag råkade då nämna arbetsmiljölagen och dokument från Arbetsmiljöverket. Det skrämde lite, så kanske… Jag kommer inte bara vara tyst även om jag för stunden accepterar flytten eftersom jag inte har några alternativ. Inget går ändå lösa på en vecka och jag bara måste flytta på mig då man blåser hela avdelningen när byggjobbarna invaderar.

• Lite oväntat fick jag höra att jag diskuterats på högre nivå och lovordats för den enorma insats jag gjort hela sommaren efter att skitsystemet till dataprogram införts utan att någon fått kännedom om det, inte fått utbildningar, inte fått behörigheter, inte finns någon dokumentation eller lathundar, inga ansvarig har kunnat svara på några frågor. Tack, kul man ser min insats men det löser inte problemen. Mer än att jag kanske nu får en lättnad efter att jag nästa vecka ska utbilda i systemet. Jag ska utbilda dem som arbetar i systemet. Låt mig säga det igen – jag har inget intresse av detta system, det berör mig inte, jag har inte med saken att göra. Men, jag är den enda som förstått problematiken och testat mig fram till hållbara lösningar. För det handlar om både patientsäkerhet och om ekonomi. Vi är väldigt beroende av både patienter och budget. Det roliga var också att jag fick medhåll i dag om den kritik jag framfört. Som ni märker är jag en väldigt kritisk människa. Jag är regelstyrd: Allt ska vara rätt och riktigt. Inga halvmesyrer här, jag släpper inget åt slumpen. Någonsin. Så kanske det stämmer att jag har Aspergers. Eller om jag bara är väldigt mycket vattuman.

• Jag får offra helgen åt arbete. Måste hinna packa klart. Måste förbereda utbildningen nästa vecka. Måste fakturera nu när det blir ny månad. Måste ta fram statistik som efterfrågas inför måndag. Måste hinna med allt som fått stå tillbaka i veckan på grund av alla möten och flyttplanering. I dag var jag åter på mitt nya rum för att med tumstock mäta upp rummet. Jo, jag får plats med mina möbler, men det blir inte mycket golvyta att sitta på. Och en del saker får jag sätta i omklädningsrummet och hoppas på att ingen stjäl det.

Drygt en vecka har jag varit tillbaka officiellt på jobbet efter sommarsemestern. Händelserika veckor, mer än vad gäller jobbet. Jag bråkar.

• Beställer ett paket på nätet som delas upp i två leveranser men båda med hemleverans. Posten får för sig att ena paketet får jag själv hämta i andra ändan av stan. Jag ringer posten. De åtgärdar det, slår ihop mina två försändelser till en hemleverans (som jag betalat för). Väntar på leverans i dag, fick precis sms om att de levererar som avtalat i dag, men ena paketet vill de fortfarande att jag själv hämtar i andra ändan av stan. Avvaktar med att bli upprörd tills jag ser om jag får en eller två försändelser i dag. Vad jag beställt? Fyra frottéhanddukar + hörlurar till mobiltelefonen.
• Blev i går uppringd av flärdtjänsten. Plötsligt efter fem år anser de att jag inte kan boka resor längre då min rollator inte går in i bil. Öh, men det har ju gått utan problem i fem år?! Vad har ändrats? De kunde inte svara på det mer än att det inte var trafiksäkert. Va?! En rollator som slås ihop till platt paket och läggs i bagageutrymmet? Då hette det att de inte längre kör med kombibilar (som jag får till mig). Jaha? Vad hände med dem? Vilka kör de åt eftersom de kryllar över stan? Nej, tydligen ska jag alltid ha rullstolsbuss på grund av rollatorn. Där de knappt kan spänna fast rollatorn som flyger och far runt i bussen. Trafiksäkert? Men problemet de ville framföra till mig var att 1) jag inte får boka på nätet då det inte där går välja mellan trafikslag, samt 2) att de inte har tillräckligt med bussar och att jag därför inte kan få bil i närheten av de klockslag jag behöver det. Jag bara totalvägrade och sa att där är inget problem men att jag absolut inte ringer och bokar mina transporter. Genom åren har jag lagt mycket tid på att få det att fungera och har överenskommelse sedan tidigare att jag ska boka själv då de faktiskt vägrar boka via telefon (jag har för mycket resor, jag blockerar deras växel). Vad som händer nu vet jag inte. De skulle fundera. Men gårdagens konsekvens var att de avbokade min hemresa från jobbet då den var knuten till kombibil. Så. Fick ny tid med buss. Som var halvtimme försenad. Jag slutade jobbet 15.30. Var hemma 18.00. Det tar 20 minuter med bil. Så. Fan.
• Bråket fortsätter med käkkirurgen. De har bokat in operation i nästa vecka trots att jag sagt NEJ! För jag har inga besvär, men de påstår att de fått en remiss (ja, för operationen som utfördes oktober 2017). På den har de efter de upptäckt att jag blivit opererad, strukit över ”höger sida” och skrivit ”vänster sida”. Vad i….? Jag pratade med dem och sa att jag inte ens är röntgad aktivt på höger sida, om inte det borde vara steg 1. ”Nej, det vi kan se från gamla röntgen är att käken där också fallit ihop. Vi misstänker att du har cysta där också”. Jag vägrar ändå operation. Efter mycket tjat ska jag ändå dit i nästa vecka, men då ska de undersöka och röntga enbart. Sedan ska kirurgen ta ställning till ännu en operation vilket jag vill skjuta på i det längsta. Vore ju bra om jag först blev återställd efter förra operationen så jag har något att tugga med mer än framtänderna.

Sammanfattning jobbet senaste vecka. Undervisat. Gjort ännu fler lathundar. Haft massor av möten. Men…

I går fick jag beskedet. ”Du måste lämna ditt rum NU”! Det har verkligen varit diskussioner fram och tillbaka om när avdelningen skulle renoveras. Det är tre år sedan avdelningen tömdes för renovering, men på grund av platsbrist var vi flera som fick flytta dit förra året. Hela tiden har det sagts ”om ett halvår ska det renoveras”. I somras hette det ”pengar finns inte, det blir ingen renovering i år”. För en vecka sedan hette det ”tidigast våren 2019 påbörjas renovering”. I går fick vi beskedet ”renoveringen påbörjas den 11 september”.

Nej, man kan inte lösa min placering, så tidigare plan ligger. Jag får ett rum långt, långt i väg på andra sidan tomten. Det finns ingen handikapptoalett. Rummet är en tredjedel av vad jag har nu. Permobil fungerar inte i lokalerna. Rollator är tveksamt om jag får plats med inne på rummet när jag sitter där. Lokalerna stinker (doftmässigt). Övrig personal som arbetar där tillhör inte min verksamhet. Jag kommer inte kunna gå till mina möten eller till mitt postfack. Jag kommer inte träffa de jag arbetar med. Detta är min flytt nr 15 på 18 år. Märkligt att man aldrig kan lösa var min arbetsplats ska vara. Det sägs att jag ska sitta nära verksamheten då jag ska vara behjälplig och lättillgänglig. Alla kräver att jag ska sitta nära, men det går inte lösa. Det heter också att nya rummet bara blir en tillfällig lösning. Jaha? Då borde man väl kunna lösa det en gång för alla så jag slipper flytt nr 16? Och om jag nu har särskilda behov utifrån jobb och utifrån kroppsliga funktioner, så borde man kanske anstränga sig lite mer? Arbetsmiljömässigt är detta en katastrof. Kan jag uthärda tre år så kommer jag få sitta i lokaler som då blir tomma och där ledningen ska flytta in. Men det är nog flytt nr 17. För jag klarar inte sitta på det nya rum jag får. Det inser alla, men dit måste jag och flyttlasset går nästa vecka. Deprimerande.

En ensam semestervecka i hemmets lugna vrå. Om jag är så redo för jobb, vet jag inte. Jag blir lätt uttråkad och behöver jobbets stimulans.

Eftersom jag blivit soffpotatis av att sitta hemma, så fick jag ett ryck i dag. Nej, jag har planerat det hela sommaren men väntat på svalare väder. Jag har möblerat om hemma. Så nu hoppas jag inte att det straffar sig då jag höjt kroppstemperaturen. Hoppas också att jag inte får typ andra besvär förutom sånt som är MS-relaterat. Ansträngningen i dag kan ju leda till olika typer av infarkter, misstänker jag. Nå.

Jag tömde klädkammaren som är smockad från golv till tak ända ut i dörren. Under allt bråte hade jag en bokhylla jag ville få fram. Låt oss säga så här – det tog 11 timmar (med många pauser och väldigt mycket vätska). Hyllan har hamnat i sovrummet. En hylla från hallen hamnade också i sovrummet. Skrivbordet fick flyttas. Ett skåp med hyllor flyttade från sovrum in i klädkammare, och ett skåp flyttade från sovrum ut i hallen. Därefter har jag fyllt alla hyllor på nytt och åter fyllt klädkammaren från golv till tak med bråte ända ut i dörren. Om det blev bra? Jag är för utmattad för att ha en åsikt. Men, jo. Bättre än tidigare. Jag är trångbodd och har för mycket skit som jag inte kan bli av med.

Om de ljuger eller är aningslösa har ingen betydelse. Jag avskyr när meteorologerna har fel i sina ”spådomar”. Det kan omöjligt vara en vetenskap det de håller på med. Och vilken källa är mest tillförlitlig mer än ”här och nu – tittar ut”?

Kl. 08.00-08.59

Mobilapp Väder: Halvklart, uppehåll

SMHI: Halvklart, uppehåll

YR: Mulet, max 0,1 mm regn

Verkligheten: Ösregn!

Kl. 09.00-09.58

Mobilapp Väder: Mulet, uppehåll

SMHI: Halvklart, uppehåll

YR: Halvklart, max 0,1 mm regn

Verkligheten: Ösregn!

Kl. 10.00-10.59

Mobilapp Väder: Lätt regn

SMHI: Halvklart, uppehåll

YR: Halvklart, uppehåll

Verkligheten: Ösregn och rejäl åska!

Kl. 11.00-11.59

Mobilapp Väder: Regn

SMHI: Mulet, uppehåll

YR: Halvklart, uppehåll

Verkligheten: Ösregn och rejäl åska!

Kl. 12.00-12.59

Mobilapp Väder: Regn

SMHI: Mulet, uppehåll

YR: Mulet, uppehåll

Verkligheten: Solsken från klarblå himmel!

Ingen höll för det de lovat. Själv har jag suttit inlåst på jobbet i dag.

Det är svårt förstå varför jag aldrig lär mig. Självklart kommer jag alltid vara jagad både på och utanför jobbet av människor i nöd. Det är så jag får se på det. Folk är i nöd när de kontaktar mig om det så handlar om att de söker upp mig för att fråga hur man kokar vatten med en vattenkokare.

Är jag hjälpsam? Ja, tills jag får ett utbrott. Jag fick en minivariant i går (fick ingen att gråta) där jag bara blev väldigt bestämd och skarp i rösten. Det lutade nämligen åt att jag behövde bryta min semestervecka (nästa vecka) för att hjälpa flytta sidor inom ett Powerpointdokument. Visst, jag kan Office, men har aldrig gått någon utbildning (annat än Excel) då alla förväntas kunnat något som från början var standard i alla PC. Mitt svar var att vända sig till *kollega* som inget har att göra och som efterfrågat arbetsuppgifter. Men det vågar man inte, ”för hon verkar ha så mycket att göra”. I motsats till mig?! Jag var stenhård.

När det gäller den här bloggen är jag lite skeptisk. För ett par dagar sedan låg den nere i mer än ett dygn utan känd anledning. Webbhotellet känns väldigt skakigt. En gång i tiden körde jag med databaskopiering som en säkerhetsåtgärd, och det är vad de förväntar sig i stor utsträckning trots att de får tusentalskronor för att stå för säkerhetskopieringen. Det fungerar inte. De sparar inget. Jo, möjligen att man kan få hjälp som går ut på att de säger ”vi verkar inte ha sparat uppgifterna” efter att man betalat ännu mer till dem. Och jag kan inte längre säkerhetskopiera då man ständigt ändrar på min behörighet. Nå, men jag sparar (oftast) bloggen genom att spara till pdf. Förutom sista året då, eftersom jag inte längre sitter vid dator privat. Datorn är något jag brukar starta under min semester. Som jag alltså inte riktigt haft.

Fredag = städdag.

Huvudsemestern är förbi. Under hela måndagen fick jag arbeta ostört. Det var först tisdag som kollegorna upptäckte min återkomst. Fem timmar fick jag ägna åt att besvara frågor. Det fortfarande mig lika obegripligt varför man vänder sig till mig. Frågorna rör enbart deras egna arbetsuppgifter och är inget som inkluderar eller berör mig. Ändå verkar jag vara källan till kunskap.

Det är riktigt skönt vara tillbaka på jobbet officiellt. Det är arbetsrutinerna jag saknar. Rutinen av att ha en rutin. Arbetsbördan och innehållet är inget jag saknar, utan det är själva den strukturerade vardagen jag saknar.

Kollegan påminde mig åter i dag om den annalkande pensionen vid årsskiftet. Kollegan är den enda som förstår helheten och som kan vissa av mina arbetsuppgifter. Därför blir jag lite oroad då ingen plan finns. Och jag vet inte om jag för ta tillbaka vissa uppgifter vid årsskiftet. Alla arbetsuppgifter som finns har jag någon gång under de gångna 18 åren ansvarat för. Folk är inte långvariga på en arbetsplats. Innan ersättare hittats så får jag tillbaka andras arbetsuppgifter för att jag tidigare haft dem. Om jag har 15 kollegor så kan ingen av dem få uppgifterna, för de har inte kunskap eller utbildning att överta något. Bara den som redan har för mycket att göra…

Tänkte på det i går. Jag hade en arbetsuppgift 2000-2004. Jag fick behålla den arbetsuppgiften till förra hösten 2017. Mellan 2004-2017 anställdes 30 kollegor som skulle sköta uppgiften men de hann säga upp sig innan de kunde ta över. En slutade, nästa började som sedan slutade, som ersattes av en ny och så vidare. 30 personer hann passera på tjänsten. Det är otroligt. Ändå slutade ingen av missnöje, utan det är denna typ av rotation för att få upp en dålig lön.

Något annat jag tänkte på i går. Datasystem. När datorn gjorde sitt intåg i sjukvård, så fick man själv skapa en beställning av ett nytt program som skräddarsyddes efter verksamhetens behov och allt fungerade perfekt. När det behövde utvecklas fanns inte möjligheten på grund av offentlig upphandling. Program säljs färdiga. De går inte anpassas till enskild verksamhet och allt är kaos. Och det blir dyrt i andra ändan, så man tjänar inget på upphandling. Exempel. Gamla system användes hos mig av två personer. Med nya systemet och dess problem, är vi sex personer som får göra det som två personer hann med tidigare. Tidsmässigt har programstrulet resulterat i ökning av personaltid. Det är inte kostnadseffektivt. Från 200 % till 600 % i arbetstjänstgöring. Och det handlar om skattemedel till merarbete. Datorerna underlättar inte under dessa förutsättningar. Jag ser det som katastrof och skandal. Och ingen reflekterar eller ifrågasätter det.

Sista officiella semesterdagen efter tre veckor (men det kommer snart ny minisemester för mig). Jag trodde aldrig det skulle bli av, men jag har äntligen fått träffa lite skägg i dag då vi tog en gemensam fika på stan. Sex svenska skägg och två norska skägg. Vi är väldigt internationella. Nä, kanske inte vi som träffades i dag, men vi som är medlemmar i skäggklubben träffas verkligen kors och tvärs över hela världen. Det är lite av en OK-stämpel då vi har en gemensam värdegrund och därmed bara har trevligt när vi träffas. Även om man aldrig träffats så är man en i gänget, väldigt avslappnat, bara glada miner och kramar.

Jag behövde träffen mer än jag trodde. Plötsligt känner jag mig normal efter tre veckors isolerings hemma och längtar till arbetet i morgon. Att inte träffa folk att interagera med under så många veckor fuckar upp en mentalt, tror jag. Bra att ha återfått balansen inför arbetsveckan.

När jag skriver detta så börjar det lukta brandrök. Tittar ut, brandröken ligger tät. Går ut på balkongen. Jo, det brinner någonstans, ser inget och folk flanerar som vanligt. Enligt GP är det på Björkö det brinner och det är det som drar in över Göteborg. Så det är inte ens nära. Men tydligen brinner det rejält utom kontroll.

Mitt lilla röda kryss till höger är var jag befinner mig. Verkar som om det kommer lite i vågor, brandröken. Nu är det lugnt igen, inte lika mycket rök men röklukten känns. Mina känsliga luftvägar reagerar.

I fyra dagar har jag haft ömma modern med sambo hos mig. Eller. Jag bokade hotell åt dem för övernattning då jag har ganska trångt och saknar sovplatser. Det är första gången på fem år (minst) som jag träffat moderns sambo. Anledning 1: Jag kan fortfarande inte ta mig till Skåne (30 mil) på grund av MS. Anledning 2: Sambon är i dag 84 år och han har också svårt med resor och byten. Att det gick nu beror på att de flyttat en mil och då är det buss+tåg+spårvagn istället för gå+buss+tåg+tåg+spårvagn. Sedan de flyttade kom de långt ifrån kollektivtrafik, men nu bor de i samma byhåla som gammelmoster som körde dem till busshållplatsen.

Det har varit lugna dagar. Vad annat kan man begära när det varit 34,1 grader varmt (i tisdags)? Men jag upplever inte värmen som jobbig om jag bara får vara i stillhet inomhus. Annars har nog det varit jobbigast i dag när det endast varit 26 grader. Hög luftfuktighet gör det svårt med andningen, men jag har också i dag varit extremtrött (MS-tröttheten?) där jag inte ens orkat sitta upp. Jag har fått ligga.

Jag vet inte vad jag riktigt tycker om att börja jobba på måndag. Det har känts mer okej att jobbar timmar under semestern hemifrån än att behöva ta till jobbet och tvångsarbeta åtta timmar. Förmodligen blir det jobbigt av andra anledningar att återgå i tjänst. Det där med att ventilationen där stängdes av i måndags och ska vara avstängd i fem veckor. Innan satt jag i tillluft från AC, men då tvillingavdelningen saknade ventilation så stänger man nu av allt för att kunna ge dem också syre. Är det outhärdligt på jobbet så får jag väl finna någon annanstans att sitta. I semestertider finns det gått om lediga skrivbord, men jag behöver väldigt mycket packning med mig om jag förflyttar mig. Innan jag började med rollator så skiftade jag skrivbord ganska ofta och hade en rejäl vagn med mig.

Förresten. Det är EuroPride nu.