Har jag missat hela november?! Ojsan.

• Pyspunka på rullstolens alla hjul, väntat över en vecka på tekniker.
• Kyl och frys ska bytas inom en vecka då frysen gått sönder. Jag har väntat två veckor.
• Skrev i ett tidigare inlägg om uppsagt avtal, kanske det inte drabbar mig om jag inte fortsätter som facklig.
• Organisationsförändring på gång, jag är väldigt aktiv i detta som facklig.
• Ett ökänt datorhaveri kanske man tar ett vettigt beslut och stoppar, om jag hade fått bestämma.
• Oklart om vad jag har för tjänst efter årsskiftet.

Jag saknar tristess i vardagen.

Det finns nåt trotsigt i att blogga när ingen annan verkar göra det längre och då jag inte erhållit någon reaktion på det jag skriver senaste två åren. Trotsigt. Eller meningslöst. Men precis som 1999 så är syftet att sortera tankar. Jag skriver massor. Och raderar massor innan det hamnar på nätet.

I två veckor har jag nu haft semester om jag räknat rätt och inte är alltför dagvill. Det händer inte så mycket. Ett paket som PostNordkorea skulle leverera har försvunnit – som vanligt. Jag gav mig själv en semesterpresent- som vanligt. I år blev det en handdammsugare. Jag har tvekat i många år, funderat på om jag verkligen är i behov av meningslös teknik som som jag redan har (i form av riktig dammsugare och sopborstar). Till min förvåning har jag redan använt handdammsugaren två gånger på en vecka. På sånt jag annars hade lämnat därhän då jag inte hade orkat böja mig enda ner till golvnivå eller dra fram dammsugare som behöver monteras ihop och dra sladd till elkontakt. Så nöjd att jag till och med monterade väggfästet till handdammsugaren.

Jag saknar inte att ”bara” kolla om något hänt på jobbet. Jobbdatorn får vila och det känns skönt eftersom det var väldigt mentalt jobbigt med mycket tjafs sista veckorna innan semester.

Och där blev det semester. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna trappa ner och gå efter halva dagen på sista arbetsdagen innan sommarledigheten…

Det är för mig ganska obegripligt hur folk inte kan släppa taget när hälften av oss går på semester. Plötsligt kräver man en massa. Åtgärder som ska utföras per omgående. Väldigt mycket gnäll och skrik. Jag förklarar pedagogiskt och och med stort tålamod (återhållen upprördhet) om hur och vad man kan eller inte kan göra. Och att inget går att fixa utan att först erhålla alla fakta och göra en konsekvensbeskrivning, men att det allt får ligga nere under sommaren. Det finns ingen som kan göra något, inte ens jag om jag så hade ställt in min semester.

Men det gick ändå inte hem. Dagligen i en vecka har jag ägnat heldagar åt att förklara exakt samma sak om och om igen för samma personer. Därmed kunde jag inte ta ut övertid i samband med inledningen av min sommarsemester. Det blev heldag och som avslutning ställde jag in automejl och hänvisade telefon till att man får återkomma efter vecka 34 (slutet av augusti). Nu jobbar jag några dagar i sommar ändå, men då har jag deadline att ta hand om och inte tjafs. Rimligtvis borde tjafsarna också gå på semester snart.

Semesterplanen? Har ingen. Märkligt nog så ska ett företag om ett par dagar in i alla lägenheter för att göra något med ventilationen. Oklart vad. Dock krävde de tillgång till alla lägenheter mellan kl. 8-17 då man i varje lägenhet behövde gå in 13 gånger. Har nog aldrig hört något så dumt och ostrukturerat. Och mitt i sommaren under semester. Och detta meddelar mindre än vecka innan. De som är bortresta i sommar som inte hunnit få meddelandet då? Bryr mig inte (om andra), men dålig stil (generellt).

Midsommarafton är fortfarande totalt meningslöst för min del. Förr kunde det innebära jobb, men nu innebär det bara leda. Jag har varit förutseende och börjat leta ljudböcker inför semestern, men det går dåligt. Humöret befinner sig inte där. Jag är bara trött. Men solen skiner och jag har ännu inte fått migrän, så alltid nåt.

Min löneförhöjning på 2000 kr var inte så märkvärdig, inser jag efter att ha sett kollegornas löneförhöjningar. Ändå skiljer det cirka 10 000 kr per månad. Det är lite märkligt, men jag intresserar mig och tar reda på. Jag utvecklas och är inte fast i gamla arbetssätt och rutiner. Tror jag skrivit det tidigare, att jag ofta får frågan hur jag kan veta mer än andra när vi har samma grundutbildning och samma typ av anställning och arbetsuppgifter.

• Jag frågar andra yrkeskategorier, ställer genomtänkta frågor.
• Jag pratar med alla. Även med människor som är anställda inom andra områden hos arbetsgivaren.
• Intresserar mig för att ingå i arbetsgrupper och vara en del i utvecklingen av arbetsplatsen.
• Lär mig vad andra arbetar med och vad de har för uppdrag. Lär mig se alla aspekter av vad som händer och sker på jobbet. Våra uppdrag. Omvärldsbevakning.
• Läser mycket artiklar och böcker som handlar om den typ av organisation jag befinner mig i. Även utländsk litteratur.
• Går kurser och utbildningar på min fritid för att förstå bakgrund och fakta kring hur utvecklingen av min profession kan bistå i utvecklingen av andras yrkesliv och organisationer.

Det låter flummigt, men jag försöker generalisera för att det ska bli applicerbart även för andra. Och jag lägger inte ner tid mer än att jag tänker och drar slutsatser. Och minns. Samt att jag försöker finna paralleller till min vardag för att kunna översätta information till att verkligen förstå och se helheten och framtiden.

Ångvält. Man måste ta för sig. Så många tvekar, är tysta, osäkra, vågar inte. Då händer inget. Det är bara att kasta sig ut i det okända och vara nyfiken. När man börjar bidra så blir man sedd. Gör man rätt så blir man också uppskattad. Och det lönar sig. Bokstavligen. Jag har aldrig förstått personer som säger att de vantrivs på jobbet och inte blir uppskattade. Det där med att byta jobb hela tiden för att höja lönen, förstår jag inte heller. Det är högst marginellt och man får samma jobb om och om igen. Min erfarenhet är att om man stannar kvar och bidrar till förändringar, så utvecklas både jobbet och lönen. Säger jag efter… 24 år på samma arbetsplats. Jag har fortfarande samma titel men min yrkesroll utvecklas konstant och det inverkar positivt på lönen.

Plötsligt drog webbhotellet 1200 kr för kommande året. Jag trodde jag hade avslutat allt, att bloggen bara skulle försvinna. Frågan är om domännamnet försvinner? Vet inte, bryr mig inte, ska försöka ta bort så de inte bara drar pengar från mitt konto i onödan.

På tal om pengar. Fick för ett par veckor sedan redan på årets nya lön. Plus 2000 kr/månad känns rätt så okej? Till viss del uträttar jag väldigt mycket, men det verkar mer vara kunskapsbaserat. Att jag får lön utifrån kompetens. Jag ägnar huvuddelen av min arbetstid till att prata, beskriva och utbilda, men också att dra i trådar, diskutera, genomföra, entusiasmerar och så. Jag försöker bete mig som den seniora stöttning jag kan vara. Det är det jag också framhåller – att man ska utnyttja min kompetens. Att allting går att lösa. Det fixar sig, ingen panik. Erfarenhet bidrar.

En månad kvar till sommarsemester. Det har varit jobbig vår, semestern har varit avlägsen. Nu börjar det lugna sig och bli överskådligt. Semestern lär komma för snabbt och vara över lika snabbt. Nåja. Jag har ju pension att se framemot. Noterade att min pensionsålder är 68 år, det tidigaste jag får gå är vid 65 och inte en dag tidigare. Eftersom jag har 25 % förtidspension, så får jag inte behålla denna efter 68. Alltså måste jag gå senast vid 68. Men det går att gå i pension och jobba timmar när man känner för det.

Enda problemet med det, är att mitt yrke redan nu försvinner successivt. I hela landet. Hos alla arbetsgivare. Jag vet inte ens vad jag har för tjänst eller arbetsuppgifter fram till pension. Kan jag livnära mig på att ha en kompetens som kanske inte går rikta någonstans? Men jag oroar mig inte. Jag är redan gammal och relativt nära pensionsåldern. Jag är LAS:ad.