Sommarsemestern tog slut. Det var stor europeisk skäggträff. Jag var också på en privat miniskäggträff. Och så har jag rivstartat hösten på jobbet där jag drunknar i jobb som vanligt, men särskilt nu efter att ha satt allting på paus under våren när jag höll på med två parallella projekt.
Men det är kaos. Märkligt nog har både Läkartidningen och Dagens nyheter nämnt om konsekvenserna av detta kaos, men det är tyst från GP. Så märkligt. . Läkarföreningen på SU säger upp samverkansavtal: »Missnöjda« (lakartidningen.se) Mer än så vet jag inte. Vilket är anmärkningsvärt. Jag är förtroendevald och det är mitt avtal som sagts upp, på initiativ av mitt fack. Borde jag inte veta allt? Och det är stora förändringar på gång. Hela mina yrkeskår är på väg att försvinna eller stöpas om till något annat. Efter 32 år. Men bara i min region, inte på nationell nivå. Ingen verkar veta eller förstå någonting. Klart avtalet då sägs upp så vi får ännu mindre inblick.
Två semesterdagar återstår innan jag åter börjar jobba. Ett konstaterande där jag inte vill göra en utflykt in i känslovärlden. Låt oss bara lugnt konstatera att jag i dag har 4574 dagar kvar till pension. Nedräkningen är till 2037 eftersom mitt födelseår innebär att jag inte får gå i pension förrän jag fyller 67. Okej, jag kan gå i förtid som allra tidigast 2035.
Kanske jag nämnt det? Det kommer vara med stor osäkerhet jag återgår i tjänst i nästa vecka. Arbetsgivaren ska spara X antal miljoner. Min yrkesgrupp ska eventuellt omplaceras eller få andra arbetsuppgifter, kanske jag klarar mig undan just det. Men i övrigt ska man också slå ihop oss med andra och göra oss till en stor enhet där vi eventuellt får andra chefer, andra arbetssätt, annan jargong. Ovan på det ska arbetsuppgifter och ansvar försvinna från oss när vi får ett nytt datasystem om ett år. Det är hela havet stormar, och jag vet ingenting. Då är jag ändå facklig företrädare som ska få information direkt när en förändring är på gång, men inte ens chefer verkar veta något då så mycket tas över deras huvuden och de kommer till mig och frågar om jag som facklig hört något från högsta centrala ort (då cheferna inte hör något från sin högsta chef) eller från politikerna som bestämmer.
Frågan är om jag behöver stålsätta mig och befara alla möjliga scenarier? Eller chilla tills jag hör något konkret?
Det finns nåt trotsigt i att blogga när ingen annan verkar göra det längre och då jag inte erhållit någon reaktion på det jag skriver senaste två åren. Trotsigt. Eller meningslöst. Men precis som 1999 så är syftet att sortera tankar. Jag skriver massor. Och raderar massor innan det hamnar på nätet.
I två veckor har jag nu haft semester om jag räknat rätt och inte är alltför dagvill. Det händer inte så mycket. Ett paket som PostNordkorea skulle leverera har försvunnit – som vanligt. Jag gav mig själv en semesterpresent- som vanligt. I år blev det en handdammsugare. Jag har tvekat i många år, funderat på om jag verkligen är i behov av meningslös teknik som som jag redan har (i form av riktig dammsugare och sopborstar). Till min förvåning har jag redan använt handdammsugaren två gånger på en vecka. På sånt jag annars hade lämnat därhän då jag inte hade orkat böja mig enda ner till golvnivå eller dra fram dammsugare som behöver monteras ihop och dra sladd till elkontakt. Så nöjd att jag till och med monterade väggfästet till handdammsugaren.
Jag saknar inte att ”bara” kolla om något hänt på jobbet. Jobbdatorn får vila och det känns skönt eftersom det var väldigt mentalt jobbigt med mycket tjafs sista veckorna innan semester.
Den saknad jag känner över att nätet inte längre finns så som det var för 25 år sedan, är egentligen inte så konstig. Alla i stort sett hela världen hittade ut på nätet och sociala kontakter knöts. Man lärde känna andra människor och åsikter. Numera är nätet stendött. Paradoxalt nog så är det sociala medier som tagit död på nätet. Det har blivit ytligt och folk jagar följare och likes. Utan att ha något att säga eller diskutera. Små fjantiga filmer som oftast är att någon mimar till en låt eller filmscen.
Jag är på Facebook, Twitter och Instagram. Det betyder inte att jag är närvarande, säger nåt eller interagerar med andra. För det är ingen. Förutom om det är reels på IG/FB eller TikTok, men varken jag eller någon som jag känner verkar vara närvarande där heller. Kanske vi är fel målgrupp (gamla, vi var med när det var kul på nätet).
När jag hittade ut på nätet för 25 år sedan och bloggade (liksom alla andra), var det fortfarande nytt. Gränsdragningarna var svåra. När blev man för privat? När gjorde man övertramp? När vad det olagligt? Sådant var en ständig diskussion och man pratade om nätetikett förutom lagstiftning och upphovsrättsskyddat innehåll. Och när ägde vi våra egna texter och bilder?
Kanske lagstiftning skruvats åt lite och upphovsrättsskyddat material lösts till viss del. Mycket är gratistjänster med massor av reklam och där allt är via mobiltelefon och inte en dator. En mobiltelefon proppade med appar där vi glatt delar med oss av känslig information som landar hos andra stater eller företag. Är vi för privata? Många finns på dejtingappar (sex, det handlar om lösa förbindelser) eller stoltserar med att man kan besöka deras Only fans där man kan få direkt inblick i någon aktiva sexliv för en månadskostnad (är inte detta att vara sexarbetare och hallick?).
Jag tror att många lurar sig själva och tror att anonymitet skyddar trots att man registrerar sig på olika konton och delar med sig av allt som finns sparat i mobilen. Eller så är det bara så att man inte bryr sig, då alla har samma beteende. Det är normaliserat att leva på nätet utan att ifrågasätta vilken data som samlas in om en eller hur det kan användas emot en i framtiden. För ”alla” gör det – lämnar ut sig på nätet helt okontrollerat och ofiltrerat. Samtidigt som det är totalt avhumaniserat. Många sociala kontakter, inga mänskliga relationer.
Det är därför jag saknar bloggosfären innan influencers och sociala appar fanns. När man kunde surfa runt och hitta nya länkar till nya sidor med personligt innehåll där man kunde föra diskussioner med andra via mejl, gästböcker och… ICQ.
Frågan är när det blir backlash för alla sociala medier. För med varje generation utvecklas det mesta tills en punkt där en generation säger stopp och ifrågasätter vad alla före dem egentligen hållit på med. Nätet börjar bli gammalt och förlegat även om det flyttat in som appar i mobiltelefonerna.
Och där blev det semester. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna trappa ner och gå efter halva dagen på sista arbetsdagen innan sommarledigheten…
Det är för mig ganska obegripligt hur folk inte kan släppa taget när hälften av oss går på semester. Plötsligt kräver man en massa. Åtgärder som ska utföras per omgående. Väldigt mycket gnäll och skrik. Jag förklarar pedagogiskt och och med stort tålamod (återhållen upprördhet) om hur och vad man kan eller inte kan göra. Och att inget går att fixa utan att först erhålla alla fakta och göra en konsekvensbeskrivning, men att det allt får ligga nere under sommaren. Det finns ingen som kan göra något, inte ens jag om jag så hade ställt in min semester.
Men det gick ändå inte hem. Dagligen i en vecka har jag ägnat heldagar åt att förklara exakt samma sak om och om igen för samma personer. Därmed kunde jag inte ta ut övertid i samband med inledningen av min sommarsemester. Det blev heldag och som avslutning ställde jag in automejl och hänvisade telefon till att man får återkomma efter vecka 34 (slutet av augusti). Nu jobbar jag några dagar i sommar ändå, men då har jag deadline att ta hand om och inte tjafs. Rimligtvis borde tjafsarna också gå på semester snart.
Semesterplanen? Har ingen. Märkligt nog så ska ett företag om ett par dagar in i alla lägenheter för att göra något med ventilationen. Oklart vad. Dock krävde de tillgång till alla lägenheter mellan kl. 8-17 då man i varje lägenhet behövde gå in 13 gånger. Har nog aldrig hört något så dumt och ostrukturerat. Och mitt i sommaren under semester. Och detta meddelar mindre än vecka innan. De som är bortresta i sommar som inte hunnit få meddelandet då? Bryr mig inte (om andra), men dålig stil (generellt).
Midsommarafton är fortfarande totalt meningslöst för min del. Förr kunde det innebära jobb, men nu innebär det bara leda. Jag har varit förutseende och börjat leta ljudböcker inför semestern, men det går dåligt. Humöret befinner sig inte där. Jag är bara trött. Men solen skiner och jag har ännu inte fått migrän, så alltid nåt.
Min löneförhöjning på 2000 kr var inte så märkvärdig, inser jag efter att ha sett kollegornas löneförhöjningar. Ändå skiljer det cirka 10 000 kr per månad. Det är lite märkligt, men jag intresserar mig och tar reda på. Jag utvecklas och är inte fast i gamla arbetssätt och rutiner. Tror jag skrivit det tidigare, att jag ofta får frågan hur jag kan veta mer än andra när vi har samma grundutbildning och samma typ av anställning och arbetsuppgifter.
Jag frågar andra yrkeskategorier, ställer genomtänkta frågor.
Jag pratar med alla. Även med människor som är anställda inom andra områden hos arbetsgivaren.
Intresserar mig för att ingå i arbetsgrupper och vara en del i utvecklingen av arbetsplatsen.
Lär mig vad andra arbetar med och vad de har för uppdrag. Lär mig se alla aspekter av vad som händer och sker på jobbet. Våra uppdrag. Omvärldsbevakning.
Läser mycket artiklar och böcker som handlar om den typ av organisation jag befinner mig i. Även utländsk litteratur.
Går kurser och utbildningar på min fritid för att förstå bakgrund och fakta kring hur utvecklingen av min profession kan bistå i utvecklingen av andras yrkesliv och organisationer.
Det låter flummigt, men jag försöker generalisera för att det ska bli applicerbart även för andra. Och jag lägger inte ner tid mer än att jag tänker och drar slutsatser. Och minns. Samt att jag försöker finna paralleller till min vardag för att kunna översätta information till att verkligen förstå och se helheten och framtiden.
Ångvält. Man måste ta för sig. Så många tvekar, är tysta, osäkra, vågar inte. Då händer inget. Det är bara att kasta sig ut i det okända och vara nyfiken. När man börjar bidra så blir man sedd. Gör man rätt så blir man också uppskattad. Och det lönar sig. Bokstavligen. Jag har aldrig förstått personer som säger att de vantrivs på jobbet och inte blir uppskattade. Det där med att byta jobb hela tiden för att höja lönen, förstår jag inte heller. Det är högst marginellt och man får samma jobb om och om igen. Min erfarenhet är att om man stannar kvar och bidrar till förändringar, så utvecklas både jobbet och lönen. Säger jag efter… 24 år på samma arbetsplats. Jag har fortfarande samma titel men min yrkesroll utvecklas konstant och det inverkar positivt på lönen.
Plötsligt drog webbhotellet 1200 kr för kommande året. Jag trodde jag hade avslutat allt, att bloggen bara skulle försvinna. Frågan är om domännamnet försvinner? Vet inte, bryr mig inte, ska försöka ta bort så de inte bara drar pengar från mitt konto i onödan.
På tal om pengar. Fick för ett par veckor sedan redan på årets nya lön. Plus 2000 kr/månad känns rätt så okej? Till viss del uträttar jag väldigt mycket, men det verkar mer vara kunskapsbaserat. Att jag får lön utifrån kompetens. Jag ägnar huvuddelen av min arbetstid till att prata, beskriva och utbilda, men också att dra i trådar, diskutera, genomföra, entusiasmerar och så. Jag försöker bete mig som den seniora stöttning jag kan vara. Det är det jag också framhåller – att man ska utnyttja min kompetens. Att allting går att lösa. Det fixar sig, ingen panik. Erfarenhet bidrar.
En månad kvar till sommarsemester. Det har varit jobbig vår, semestern har varit avlägsen. Nu börjar det lugna sig och bli överskådligt. Semestern lär komma för snabbt och vara över lika snabbt. Nåja. Jag har ju pension att se framemot. Noterade att min pensionsålder är 68 år, det tidigaste jag får gå är vid 65 och inte en dag tidigare. Eftersom jag har 25 % förtidspension, så får jag inte behålla denna efter 68. Alltså måste jag gå senast vid 68. Men det går att gå i pension och jobba timmar när man känner för det.
Enda problemet med det, är att mitt yrke redan nu försvinner successivt. I hela landet. Hos alla arbetsgivare. Jag vet inte ens vad jag har för tjänst eller arbetsuppgifter fram till pension. Kan jag livnära mig på att ha en kompetens som kanske inte går rikta någonstans? Men jag oroar mig inte. Jag är redan gammal och relativt nära pensionsåldern. Jag är LAS:ad.
Ah! Jag har en blogg! Började när jag var i 20-årsåldern (okej, 28 då) och håller fortfarande på nu när jag är i 60-årsåldern (okej, 54 då). Jag trodde en gång i tiden att jag aldrig skulle kunna släppa bloggen, men det kan jag. Även om det känns lite sorgligt, en saknad från den tid då bloggen verkligen betydde något.
Det har varit skitjobbigt januari-april då jag haft ett projekt på jobbet med deadline där jag varit ensam projektdeltagare. Målgången är avklarad. Och jag kom plötsligt ihåg den försummade bloggen.
Pratade med ömma modern som ofta har frågor om hembyn hon nu för några år sedan återvände till. Om jag minns sånt som hon inte längre minns (eller säger sig aldrig ha vetat, men jag tror bara hon glömt). Jo, vi är båda nu lite äldre jämfört med för 35 år sedan när vi senast bodde där. Jo, jag minns väldigt mycket trots att jag inte ens besökt hembyn sedan min fars bortgång för 18 år sedan.
Det är väl det jag ångrar mest kring att jag flyttade till Göteborg för 25 år sedan. Jag visste att jag hade MS och att det skulle bli besvärligt med resor. Där hamnade jag redan efter 10 år – att inte kunna besöka ”hemma” då jag inte kan ta mig 30 mil med kollektivtrafik och då är det kört. Dessutom kanske det är fel att säga ”hemma”. Jag har inget barndomshem att återvända till. Jag har ömma modern, och jag har släktingar jag inte har kontakt med. Och alla år med 30 mils avstånd (en avgrund) har jag inte mycket anknytning till Skåne mer än minnen. Men jag saknar rörligheten, att kunna förflytta mig från punkt A till B. Men det godkänner inte kommunen. Jag får resa till angränsande kommun, men det är allt.
Och jo. Pandemin är fortfarande ett allvarligt problem. Jag är oskyddad, saknar immunsystem, kan inte vaccineras. Avstånd och munskydd är fortfarande min vardag där jag ska undvika människor. Jag slarvar lite när jag är på jobbet, använder inte munskydd i alla lägen där avstånd inte kan hållas. För jag vet att munskydd, eller andningsskydd, har väldigt dålig effekt och ännu lägre när man har skägg. Skägget vägrar jag förhandla om.
Namnsdag. Långfredagen. Men dagen ska nog gå ändå utan större störningar.
[timmar senare]
En störning. Under eftermiddagens gubbvila ringde det på dörren. Vem, vad eller varför vet jag inte. De var borta innan jag hunnit förflytta mig till dörren.
Ledig storhelg är ett otroligt slöseri på mig. Jag är alltid så oförberedd, vet aldrig hur jag ska fördriva tiden. När helgen är över brukar jag komma på vad jag borde gjort, men då har jag suttit passiv i dagar och stressat upp mig över att jag inte gör något vettigt. Samma problem lär inträffa under sommarsemestern. Jag hinner aldrig planera inför ledigheter – det är kaos in i kaklet på jobbet och de få timmar jag inte arbetar ligger jag ganska utslagen i koma eller gubbvila.
Så. Pension närmar sig med stormsteg. Tiden eskalerar. Jag är rädd för passivitet.
På väg från jobbet. Endast jag har skåp i omklädningsrummet.
Nu var det ett tag sedan igen. Jag har hunnit fylla år (54) och bloggen har också firat sina år om än i tysthet. Okej, jag firade också i tysthet. En vecka senare mejlade chefen ett förvånat grattis.
Just nu hinner jag bara arbeta och knappt det. Två parallella projekt på jobbet är jag djupt involverad i och det är direkt omänskligt. Jag måste vara fysiskt på jobbet för det ena projektet. För det andra måste jag sitta med arbetsro kring mig hemma. Jag går inte in mera på det. Ekvationen är svår.
På Facebook har jag några av mina finska kusiner. Trodde jag. En har jag funderat mycket kring, men det är svårt att kommunicera. Jag kan inte finska, de kan inte svenska eller engelska. Men så skrev den ett inlägg, den som jag undrat mest över. Hon publicerade några foton på en gravsten och gamla foton på min farfar där han satt med ett barn i sitt knä. Jag kan så pass mycket finska att jag plötsligt fick en uppenbarelse. Isä = far. Och förnamnet stämde – den som jag trott var min kusin var min snart 80-åriga faster!
Jag har sett den där gravstenen förr med farmor och farfar, men aldrig sett mer än namnen. Nu fick jag också veta att det var en familjegrav med farfars far och mor, samt min farbror vars namn jag fått från. Tänk så mycket information! Jag vet mer än vad min far någonsin visste. Åtminstone tror jag inte att han hört något om sin farmor och farfar. Visste han ens att hans farmor levde tills han var 13 år? Vi (han) hade så extremt lite kontakt då han kom hit som finskt krigsbarn när han var två år gammal och sedan fastnade här på grund av en öroninflammation. Farmor med sin bror var över och hälsade på några gånger och hon skrev mycket brev till min fosterfarmor, men det var svårt få brev översatta. Min farfars sida är den vi vet minst om, och plötsligt har jag fått namn och datum kring två av dem.
Jo, jag har träffat min farmor och farfar på 70-talet samt att min farbror jag är döpt efter hälsat på oss. Och min far var över en gång till på 80-talet.
Farfars far: Petter Albin, 1884-1921.
Farfars mor: Hulda Maria, 1888-1952.
Farfar: 1911-1985.
Farmor: 1908-1999.
Farbror: 1948-1997.
Far: 1939-2006.
Att få tre generationer före mig så här, är stort. Finska släkten är verkligen okänd för mig. Faster ser jag ibland på Facebook i form av smileys på foton jag lagt ut.
Reflektion: Farfars far dog väldigt ung 37 år, vet inte varför. Min farfar och far dog båda i lungcancer (båda storrökare). Min farbror var bara 49 år. Det jag minns var att det sas att han opererades, minns däremot inte för vad. Tror det var typ bråck. Allt gick bra. Han fick åka hem. Tog ett steg in genom ytterdörren och föll död ner. Farmor var frälsningssoldat. Ja, det är väl ungefär vad jag vet. Förutom lösryckta saker även om övriga farbröder och fastrar samt några från farmors släkt. Och mina kusiner. Så det är inte helt blankt, men det är heller inte mycket. Jag värdesätter alla information jag får.
Ömma modern frågade om vi inte skrev till varandra, mina finska kusiner/faster. Nej, översättningstjänsterna till/från finska är fortfarande urusel enligt mig. Det blir rappakalja.
