Allt och inget

Ständigt på gränsen. Det är väl därför jag skriver sällan och då enbart om jobbet där jag genom text försöker identifiera vad jag egentligen håller på med. Blir svårare och svårare att identifiera min roll, och då inte enbart utåt. Jag har verkligen problem förstå min roll och om det finns någon tanke bakom eller om det bara är som så att jag halkar in på något av misstag och då blir oumbärlig.

I vilket fall som helst. Jag är nu ledig dag 3 av 10 som är min kompensation till mig själv för den rumphuggna sommarsemestern. Det svåra är att låta bli jobba ändå. Tyvärr måste jag hålla koll på jobbmejlen dagligen då jag väntar svar på om jag kommit in på en utbildning som börjar samma dag som jag är åter i tjänst efter min ledighet. Min ledighet ger mig också en chans till att försöka strukturera upp jobbet. På arbetstid hinner jag inte sitta och fundera på hur jag ska pussla ihop schemat. Jag vet exakt vad jag ska göra på jobbet minut för minut kommande 18 månaderna. Löpande är jag inbokad 18 månader framåt. Jag är fulltecknad. Inte en ledig sekund. Samtidigt vet jag att jag behöver pressa in 50 % till i min arbetstid och bland mina arbetsuppgifter, då det ständigt tillkommer akuta och oväntade saker. Det är stressande.

Annars? Eftersom jag så fokuserad på jobbet så tänker jag inte så mycket på annat. Men…

  • Ny lampa i hallen. Blev mycket bättre även om jag borde höja sladden 1-2 cm så jag slipper slå i huvudet hela tiden.
  • Dammsugaren gick officiellt sönder i fredags efter drygt 12 år. Sladdvindan har alltid varit ett problem då sladden ständigt flugit in när den varit utdragen under användning. Nu går det inte att dra ut sladden alls då den sitter stenhårt. Nåja. Munstycket gick sönder för några år sedan, så det är väl dags köpa nytt.
  • November – december – januari är lite otäcka månader. Väntar på sexmånaderskontroll magnetkamera, uppföljande läkarbesök, besök till tandläkare (mitt avtal går ut) och ny käkoperation. Som om det inte var tillräckligt med deadline budgetarbete och årsbokslut. Så jag fokuserar på jobbet fram tills jag får kallelserna.
  • Vet inte riktigt hur det är med styvfar. Inlagd för tredje gången på två månader. Cancern är borta, men komplikationer tillstött.
  • Jag tappar fortfarande skägg, men det känns ändå fylligare nu och det växer extremt fort. Skägget är 3,5 år nu och det jag märker nu är att hakans vita skägg börjat sprida sig sidledes. Där är inte mycket brunt skägg kvar, allt är nu grått förutom det som är vitt. Gissningsvis har jag helvitt skägg om 3-5 år. Snabbare om jag klipper upp skägget med några centimeter.

Utvecklingen

Det går framåt. Eftersom jag har närmare 10 roller på jobbet men en titel som är missvisande och inte säger något om vad jag arbetar med, så fick jag en ny rollbeteckning som ska sammanfatta min inriktning. Samtidigt togs beslut om att jag släpper alla de arbetsuppgifter som någon annan kan göra. Det är nödvändigt, för vi befarar att min arbetsbörda ändå kommer öka i och med kollegans pensionering. För då får jag ta tillbaka uppgifter som var en del av de mer avancerade sakerna jag ansvarade för men inte hann med. Kollegan hade jag lärt upp. Men jag har uppgifter ingen annan kan utföra. Så det är mer logiskt att jag renodlar just det speciella, men skänker bort sådant andra faktiskt har kompetens nog att utföra. Det frigör 4 timmar per vecka för mig.

Annars är uppfattningen att jag är känd av många och min erfarenhet och kompetens värdesätts vilket resulterat i att min närvaro efterfrågas på fler och fler chefsmöten.

Jo, jag märker det. Det har man gjort i många år, men tidigare har jag stått utanför. Först klagade jag många år på beslut som tagits på chefsnivå utan att fråga mig. Initialt förstod man inte varför jag lade mig i. Sedan när de såg att jag haft rätt och konsekvenser inträffat, började man fråga mig om synpunkter innan man träffades på chefsnivå. Senaste året blir jag istället inbjuden på dessa möten. Lättare argumentera för sin sak i en dialog än att förmedla indirekt genom någon annan.

Det verkar hända väldigt mycket för min del. Skönt att insikten kommit om att jag har för mycket att göra och att mycket tid stjäls från tid jag borde ägna åt väsentligheter. Bara jag kan avgöra den balansgången, men beslutet har aldrig legat hos mig.

Sedan finns det saker jag aldrig kan planera eller förutsäga. I dag fick jag ett externt uppdrag. Där handlar det om att jag har erfarenhet. Ingen annan kan tillfrågas i frågan, och därför accepteras externa uppdraget. Får se när jag hinner.

Nynnar inte ens

En vilodag. Då ringde de igen, vilket jag redan förträngt. Sedan ett år eller nåt, så är jag med i en undersökning (SCB) vilket innebär att de med jämna mellanrum under något års tid ringer och ställer samma frågor om och om igen trots att inget har förändrats. Lite tjatigt. I dag försökte man skämta med mig om att jag som ”göteborgare” brukar sjunga i kör på min fritid. Öh, nä.

Även denna vecka har kastats om. Åtta arbetsmöten inplanerade hittills bara denna vecka. När jag gick till jobbet i måndags kände jag bara till fem utav dem. Det mest speciella är att jag i morgon blivit kallad till att testköra och felsöka de problem jag hela sommaren och hösten klagat på gällande nya datasystemet i maj. Äntligen! Fler och fler upptäcker problemen och märker att de inte får någon hjälp av den förvaltning som ansvarar för kaoset. Vem kontaktar man? Japp, ryktet om mig har spridits, så när andra enheter upptäcker att något inte stämmer kontaktar de mig. Och ansvarig förvaltning har nu börjat att även de ta kontakt med mig. Fortfarande är det så att inget av detta ingår i min tjänst, men jag är envis och lägger mig i. För konsekvenserna undgår mig inte.

Nu börjar jag räkna ner dagarna fram till min semester. Alla är totalt slutkörda. Folk börjar gå in i väggen, tar spontansemester, bryter ihop. Personalbrist är en realitet, men det är snarare så att arbetsbelastningen ökat genom att fler och större krav ställs. Uppgifterna som tillkommer är nya och inte något som är omfördelning när det är personalbrist. Där det inte är personalbrist ökar ändå antalet nya arbetsuppgifter som måste utföras. Naturligtvis ökar man inte upp bemanning. Tvärtom. Nu ska det extremsparas i budget och jag har varit med i det arbetet också. I går försökte man lägga på ännu fler arbetsuppgifter på mig och mitt svar var att då måste de frigöra tid och ta bort något annat. Då drevs inte frågan vidare, för ingen kan ta över något av mina arbetsuppgifter. Personal har vi, men min kompetens existerar inte bland mina arbetskamrater. Sorgligt.

Hoppas jag får vara ledig den där semesterveckan jag fått beviljad. Jag kommer också införa ”fredad arbetstid” där jag vissa veckor stänger telefonen helt och gör mig oanträffbar, inte svarar på mejl och spontanbesök hos mig stoppas. Årsskiftet kräver väldigt mycket av mig i form av deadlines inför bokslut och årsredovisningen. Alla siffror måste vara korrekta och kompletta inför ekonomernas sammanställningar.

Det börjar närma sig min nästa käkoperation. Innan dess ska jag hinna med magnetkamera och uppföljning av min MS-medicinering. Jag känner inte att jag har tid att engagera mig i min obefintliga hälsa. Jobb och vila – försöker fortfarande hitta balansen som jag inte sett till senaste 15 åren.

Sexton år kvar till tvångspensionering…

Ingen vila, ingen ro – typ

Det känns som om jag bara jobbar hela tiden. Ledig tid är streamingtjänster.

Mitt arbetsschema är nu minutiöst bokat resten av 2018 och hela 2019. Jag har svårt hinna med allt då det mesta är en underskattning av tidsåtgång. Mina återkommande måsten, som har deadline varje månad, tar 65 % av min arbetstid. Resterande 35 % är återkommande arbetsmöten varje månad som jag har obligatorisk närvaro på. Jag räknade ut att det är 17 olika typer av arbetsmöten, cirka sex mötestillfällen per år och typ. Då är vi uppe i 102 möten per år och då har jag inte räknat in andra typer av spontanmöten som bokas in. Varje möte är mellan 1-3 timmar. Så detta tar all min arbetstid. Synd, för det innebär att jag inte hinner utföra mina uppdrag som systemadministratör (ska ta 20 timmar per vecka), studenthandledare (2 timmar per vecka), fackligt uppdrag (2 timmar per vecka), webbredaktör (4 timmar per vecka), ”ordinarie” sekreterare (2 timmar per dag), klassifikationsansvarig (4 timmar per vecka), produktionsuppföljning (8 timmar per vecka) vilket är ordinarie arbetsuppgifter som jag är anställd för att utföra. Alla måsten med deadline är beordrade uppdrag. Det som nu tillkommer är att jag ska utgöra 50 % av en ”analysenhet” som ska få uppdrag utifrån att ta fram och analysera statistik (8 timmar per vecka). Räknar man ihop detta blir det 80 timmar per vecka, och jag ska jobba 30.

Men jag får ingen lättnad. Trött, sliten, daglig migrän. Tja, har man MS så kanske inte ovan är så lämpligt?

I dag fick jag åter höra ”hur kan du komma ihåg allt” när jag på ett möte svarade på frågor. Ja, jag blir inbjuden med jämna mellanrum till möten med kollegor som har frågestund där jag får svara på allt vad gäller rutiner och regelverk i deras arbete. Så mitt problem verkar vara att jag har hög kapacitet och därför får alla märkliga uppdrag. Jag försöker lära upp andra i mina arbetsuppgifter, men inget som får genomslag. Det är för avancerat och brukar kastas tillbaka på mig. Och så undrar de varför jag ser så trött ut?

Gnäll gör mig arg men visar det inte

En och en halv vecka. Sedan gick man på mig beträffande mitt nya arbetsrum. Tänk så mycket tjafs det kan bli för 4×4 meter. Väldigt inlindade ordalag men man lät mig förstå att man bara vill få bort mig och att jag förstört någon bara genom att vistas och gå genom lokalerna där jag har mitt rum. Ett starkt ifrågasättande fick jag. Även om sådant som ingen ska kunna ifrågasätta – som varför jag arbetar helg ibland och om det verkligen är motiverat. Sedan också lite gnäll om att jag har en rollator som står utanför min dörr längst ner i en korridor som inte står i vägen för någon annan. Okej, där var ännu mer. Som vilken sjukdom jag egentligen har som gör att jag inte kan gå långa sträckor.

Hur jag reagerade? Jag förklarade pedagogiskt precis hur saker och ting ligger till. Att vi löst ett problem och att det angår någon annan då det inte inverkar på någon annan. Och att jag faktiskt arbetar för dem också även om jag inte organisatoriskt tillhör dem. Jag är ingen trollunge som bytts ut mot ett människobarn.

Var detta sista ordet? Självklart inte. Det gick inte argumentera mer med mig, för jag stack hål på allting. Men att det återkommer som ett stort problem kan jag vara säker på, för jag fick sista ordet och det tåldes inte. Det kommer till att gnaga tills en explosion sker. I en stor och komplex organisation förekommer sådana här explosioner ständigt och jag har blivit van. Det går inte påverka mig (aldrig gjort) då jag har huvudet med mig och inte styrs av känslor. Dessutom ligger eventuella diskussioner på chefsnivå, jag tar inga beslut och har inte arbetsmiljöansvar. Dra gärna in mig som facklig företrädare i eget ärende, men gäller det sådant som ligger på chefsnivå så får de sköta det där utan att dra in mig. Hitta bättre rum till mig, meddela mig först då vad beslutet blev. För jag har inte ett skit med andras revirtänkande att göra. Förresten. Det är samma arbetsgivare, så…? Vad är problemet? Egentligen?

Inte höst, men…

Plötsligt när jag tittar ut så är allt grått, kallt och löven höstgula i kontrast till sommaren tidigare bruntorkade kulör. Meteorologisk höst har ännu inte inträtt, så officiellt är det fortfarande sommar. Vi fick några veckor i augusti/september både sol och regn, så lite gröngrönska hanns med. Nu pratar de om brittsommar kommande vecka, men frågan är om det kommer märkas så mycket.

I alla år har jag här tjatat om den hemska sommarvärmen på över 20 grader. Ändå har jag tolererat sommaren väl med +34 allt som oftast. Märkligt nog inte sämre fysiskt i kroppen, sluppit migrän och haft det bra med andningen. Men om det var värme och sol som låg bakom det, så är det ingen trevlig årstid nu. Migrän har kommit tillbaka och är kronisk. Andningen börjar strula igen och jag får väl se över kortisoninhalationerna. Mitt i allt detta visade sig något nytt i går – höstförkylningen. Jag är förkyld och även om den är väldigt lindrig (halsfluss och feber), så blir jag inte precis bättre i allt annat jag samtidigt erfar från min MS. Bara det inte blir sämre under helgen, för jag måste verkligen jobba måndag.

I tisdags hamnade jag i nytt arbetsrum, det femte på under två år. Extremt litet trångt rum, minsta hittills, men fungerar. Förutom att jag blivit skeptiskt inställd till det jag nu fått höra. Tydligen har mitt uppdykande på ett rum som inte tillhör min huvudarbetsplats skepat värsta konflikten. Inget man gått på mig om, inget jag behövde veta, men samtidigt bra att vissa kamrater viskade i mitt öra så jag vet stämningen och diskussionerna om någon skulle våga gå på mig direkt. Ur mitt perspektiv fick jag nya tillfälliga rummet genom en deal på chefsnivå för att man skulle kunna uppfylla arbetsmiljölagen och ta hänsyn till mina fysiska begränsningar. Nå, men jag har ett massivt chefsstöd bakom mig även om de som klagat mest också hör hemma i den sfären. Men de har inte med saken att göra. Och jag kan säga ifrån. Man kommer inte långt med mig om man vill tjafsa.

Helgvila

Trots kampen så lyckades jag ta ut flex under veckan. Saldot +32 timmar ligger nu på +16,5 timmar. Väldigt skönt ändå med halvdagar efter sommarens övertid och brist på semester. Men jag har inte tid vara ledig, så jag har nu ångest för jag har hamnat på efterkälken igen. Och jag kommer hamna än mer back i jobbet eftersom nästa vecka blir tuff trots att jag arbetar normalt igen. Måndag: Räkna ekonomi och packa rummet. Tisdag: Flytta arbetsrummet. Onsdag: Akut fackmöte. Torsdag: Förhoppningsvis ställa nya i ordning nya arbetsrummet.Så det är inte mycket tid till att vara andra behjälplig eller utföra ordinarie arbete.

Två sakar är annars just nu kämpiga. Jag har fortfarande migrän. Senaste tolv dagarna har jag haft sex olika migränanfall. Så här har det sett ut i ett år och man har nu ändrat sig. Först sa de att det inte berodde på min nya MS-medicinering, men nu har man konstaterat att det är en biverkning. De vill att jag uthärdar året ut tills nya medicinen släpps på marknaden. Den andra saken som är ett problem, är flärdtjänsten. De har totalt fuckat upp mina beställningar inom kommunen. Under fredagen fick jag migrän vid lunch på jobbet och kände att ”i dag måste jag bara hem – omgående!”. Men, se det går inte. Tidigare kunde jag beställa bil och få den inom en timme. Under fredagen kunde jag inte få en bil förrän efter fem timmar! Låt oss säga att det var en plågsam eftermiddag på jobbet. Sedan kan jag inte påstå att chauffören gjorde det enklare när bilen väl kom.

Jag gillar inte beroendeställningen man befinner sig i som resenär. Det är mycket man får svälja i form av chaufförers personliga åsikter och mycket får man höra. Den här gången rörde det sig om en chaufför som hade en avvikande politisk uppfattning (ur mitt perspektiv) och som idiotförklarade precis allt jag står för. Nej, det är inte läge att argumentera. Jag ville hem. Och jag hade migrän. Nu när hela staden är uppgrävd så tar resan i bästa fall 30 minuter istället för 12 minuter. Chauffören var inte tyst en sekund. Inte. En. Sekund.

Uttråkad. Jag borde kanske vara mer på nätet och fördriva tiden här (och vårda och säkerhetskopiera bloggen – men orka), men jag sitter framför en dator på jobbet merparten av min vakna tid. Så jag vill slappa, ta det lugnt, vila, återhämta mig, fokusera på annat. Inte sedan i våras har där varit något på tv. Våra svenska tv-kanaler har fullständigt slutat sända bra serier, utan de visar bara egenproducerat svenskt skit. Trots tre streamingtjänst så konstaterar jag samma sak där – där är bara skit, inget nytt eller intressant. Mitt ordinarie tv-utbud har jag från början av september skurit ner på. Från cirka 60-100 kanaler till 20-30. Jag hittar absolut inget värt tiden framför tv:n. Istället för 600 kr/månad för ordinarie tv, så betalar jag nu kanske 250 kr/månad. Pausar jag streamingtjänsterna skulle jag spara ytterligare 300 kr/månad. Men jag vet att det kommer lite bra på Viaplay i både oktober och november. Will & Grace och Outlander. Alltid nåt.

I somras köpte jag en e-ljudbok. Känner mig inte lockad av böcker just nu. Det är svårt hitta något som uppfyller återhämtning och förströelse. Det är så förskräckligt illa att jag börjat gilla stå och stryka samt lappa och laga (nål och tråd). Jag är ett steg ifrån handarbete (brodera korsstygn). Synd att jag tycker det är så fult.

Men det finns en sak som jag aldrig blir färdig till som skulle fungera… Jag har i många år funderat på att köpa keyboard. Jag har inte spelat på 35 år. När jag testat vid tillfälle så är det ingen höjdare då jag har för dålig motorik (MS), men träning av motorik genom att spela hade ju inte varit helt fel.

Undrar om jag kan hitta något att stryka…

Rullar på

Nästa vecka är här och jag kan redan nu summera lite av det jag avslutade förra inlägget med.

Det är extremt svårt ta ut övertiden. Flexavtalet säger att jag måste ta ut alla timmar i tid som passerat +20. Jag låg väl på typ +30 och ska därför senast denna vecka ha tagit ut minst 10 timmar. För att vara på den säkra sidan försöker jag ta ut 16 timmar. Försöker. Jag gör detta i blindo eftersom stämpelklockan inte drar ifrån några timmar. Eftersom jag tar halvdagar flex (mer per dag får man inte ta) så säger grundschemat att jag inte stämplat in mina normala 8 timmar/dag. Alltså låser det systemet då jag måste lägga in om att få min flex beviljad i efterhand. Först när en chef godkänt mina kortare stämplingar per dag, så justeras klockan. Min förhoppning är att jag kommer under 20 timmar denna vecka. Vi får se.

Föreläsningen höll jag i går för vårdpersonal gällande de problem vi haft (och har) med nya datasystemet. Min tanke var att det kanske skulle ta 20 minuter, men jag höll på i 90 minuter. Förutom att jag blev avbruten med andra frågor, så hade man vilket mycket kommentarer på det jag visade och berättade om nya datasystemet. Jo, de var upprörda (inte på mig). Inte heller de kan förstå hur man inför ett datasystem precis i början av sommaren utan att utbilda, informera eller ha dokumentation om hur vi ska arbeta och hur vi kanske tvingas ändra i hela vår organisation. Så var jag klar efter 90 minuter? Nej, detta kommer att fortsätta vara ett problem och därför bad man mig nu 1) skapa lathundar, och 2) utbilda i andra datasystem för att få bättre helhetsbild och kunskap. Tja, punkt 2 ingår i min arbetsbeskrivning, men allt flyter ihop. Dessutom är jag just nu den enda person som har den kompletta helhetsbilden. Som sagt turnerar jag med min föreläsning då behovet är stort. Hittills har jag föreläst för de flesta chefer på mellannivå och enstaka vårdpersonal. Det som är kvar är att jag även ska presentera detta för en för mig okänd person som sitter så högt upp i organisationen (med makt) att det nästan är skrämmande. Jag har ingenting med detta arbete att göra, jag bara råkade halka in på ett bananskal när jag upptäckte att något var ruttet i Danmark. Och där jag genom envishet ifrågasatt och tagit reda på fakta. Jag befinner mig väldigt långt ner i organisationen, men är tydligen känd just för detta att engagera mig (nörda in mig) i sådant som jag egentligen inte har på mitt bord. Nej, det är ingen överdrift när jag säger att jag är känd i en organisation med typ 55000 anställda. Jag är överallt och nosar. När det gäller nuvarande problemställning jag åker runt med, så har något nytt tillkommit. Man tackar mig för informationen. De har börjat förstå att de konsekvensbeskrivningar jag ger, verkligen är problem att ta på allvar och att det bygger på fakta.

Min nya rumsflytt är inbokad, men jag börjar misstänka att där skett misstag i kommunikationen (som inte ligger på mig). Flyttfirma är bokad – men enbart för mina möbler. Öh, det skulle ju vara en samordnad rockad! Nå, detta är en chefsfråga. Jag släpper det.

Sånt jag inte berättat. Styvfar akut till sjukhus för några veckor sedan, upptäcker cancer, strålbehandlats, opererad i går (allt inom en månad på grund av nya vårdgarantin för vissa cancergrupper). Uppe på benen efter operationen, som anses lyckad. Så mycket mer vet vi inte. Inget jag kommer skriva mer om, men det påverkar ju naturligtvis mig i min vardag också. Och jag har fått svara på många frågor där jag då representerar sjukvården. Jag är verkligen mitt jobb.

Omsvängning

Om ett par veckor får jag nytt arbetsrum igen. Det kommer halvera min gångsträcka på jobbet. Eftergiften jag får göra är att jag inte kan ta med mig alla möbler (offrar en bokhylla och en hurts). För en månad sedan hade jag ett arbetsrum på 12 kvm. Om några veckor har jag ett arbetsrum som är under 5 kvm. Jag byter nu rum med en kollega i annan verksamhet vars arbete är att just springa runt, runt, runt. Så jag får gå mindre och får mindre rum, men det är fortfarande betydande avstånd men mer hanterbart. Fortfarande kommer jag inte befinna mig i de lokaler som jag arbetar åt vilket gör det svårt vara tillgänglig. Fördelen med att vara så otillgänglig som jag är nu, är just detta att ingen kan komma till mig och jag kan inte gå någonstans. Plötsligt har jag kunnat sitta i lugn och ro med statistik.

Av någon anledning så har jag börjat halka in mer och mer på ekonomi och statistik. Det jag förundras över är att jag är usel på matematik trots att jag läst ekonomi. Jag brukar inte berätta att jag läst ekonomi, nationalekonomi och hälsoekonomi. För det har egentligen bara varit små delkurser i andra program jag läst på högskola. Jag vet inte ens om jag plockade ut några betyg att uppvisa (även om jag var godkänd). Inte kurser jag valt eller är intresserad av. Att sådant här nu ändå landar på mig beror på att jag har behörighet och åtkomst i våra datasystem, förstår verksamhet, ifrågasätter och… Öh… är bra på att nörda in mig. Grundproblemet är att vi drunknar i information som bygger på statistik och som man knyter ekonomi till. Det enda alla konstaterar är att det låter orimligt när man ställs inför denna statistik som inte är kvalitetssäkrad – ingen vet om indata stämmer eller hur utdata sorterats och tagits ut. Det är då man vänder sig till mig. Förutom att jag då får fram siffror som känns mer rimliga, är att jag också kan räkna upp alla fallgropar och scenarier som kan ligga till grund till officiell data. Jag kan argumentera.

Hm. Nya arbetsrummet. Jag hamnar mitt i smeten i annan verksamhet (som jag inte tillhör) men där det sitter människor jag känner. Jag har fått lite antydan om att de också kommer att använda mig då jag har väldigt unik multikompetens (d.v.s. erfarenhet). Tja. Jag tar allt med ro. Min kalender ser ut som den gör. Den är fulltecknad på förhand med endast få luckor.

Nästa vecka tvingas jag ta ut sommarens övertid. Måste ta ut 20 timmar innan oktober. Innebär 10 timmars arbetsvecka nästa vecka. Ser redan fram emot måndag då jag ska föreläsa/utbilda, för den presentation jag ska ge är summering av min hemska sommar när nya datasystemet infördes som gjorde att det kraschade för alla. Ska bli kul se reaktionerna, för de kommer bli lika förbannade som jag var i somras. Detta är en föreläsning jag turnerar med i höst på jobbet. De som jag redan haft den med blir lika upprörda som jag. Först tappar de andan, sedan exploderar de. Enligt mig är det en helt korrekt reaktion.

Det långa loppet

Totalt förstörd av att ha så långt till mitt arbetsrum. Rummet i sig fungerar även om det är modell mindre. De som hunnit besöka mig klagar på att det är väldigt långt iväg. Ja, då är det väl inte så konstigt att också jag är starkt kritisk? Facket är lite sent på det, men de kommer anmäla det hela som brott mot arbetsmiljölagen av två anledningar. 1. Jag sitter i en i huvudsak tom korridor utan uppsikt och då är det ensamarbete, vilket är förbjudet. 2. Jag har ett funktionshinder som man inte tar i beaktande. Själv har jag försökt säga något utan facket i ryggen (då jag också är facket och skyddsombud). Men fick höra att jag aldrig är nöjd och själv flyttat runt 14 gånger. Nej, jag har blivit utkastade från alla rum jag haft. Även om jag varit missnöjd så har det handlat om dålig arbetsmiljö. Hur vore det om man uppfyllde det som verkar så omöjligt? 1. När verksamhet. 2. Plats för mina arbetsrelaterade saker (jo, jag har många pärmar och det beror på att jag har extremt många roller) plus fysiska hjälpmedel (som rollator). 3. Eget rum som inte delas med annan, där jag kan stänga dörren. Jag måste kunna arbeta ostört plus att jag har väldigt mycket besök (som stör rumskamrat). Dessa tre förutsättningar tycker jag inte är en omöjlighet på något sätt. Om andra kan få det, varför inte jag? Varför ska jag flytta på mig hela tiden? Är jag rätt person att flytta runt? Men redan nu vet jag att det blir flytt 15, 16 och 17 inom tre år.

Nå. Jag kan inte utföra mitt jobb till fullo på grund av otillgänglighet. Jag skiter helt enkelt i det, upplyser heller inte om att jag bara slutar göra vissa saker. För det borde man begripa ändå. Om jag inte kan gå – hur ska jag då kunna gå och hämta/lämna jobb? Dessutom har jag placerats i lokaler som saknar postgång, så inget kan skickas till mig och jag kan inte skicka något heller. Fick av en vän höra att andra kan vill springa ärenden åt mig? Nej. Jag sitter ju inte i verksamheten.

Arbetar. Kommer hem. Slocknar. Åter arbetet. Och om igen. Också något facket klagade på. Jag ska orka en fritid. Nej, det gör jag inte. Allt har redan inneburit en överansträngning och sämre hälsotillstånd. Sömn och vila hjälper inte. Men jag är ju bara gnällig…