Search

10 dagar till semester

Midsommarafton är fortfarande totalt meningslöst för min del. Förr kunde det innebära jobb, men nu innebär det bara leda. Jag har varit förutseende och börjat leta ljudböcker inför semestern, men det går dåligt. Humöret befinner sig inte där. Jag är bara trött. Men solen skiner och jag har ännu inte fått migrän, så alltid nåt.

Min löneförhöjning på 2000 kr var inte så märkvärdig, inser jag efter att ha sett kollegornas löneförhöjningar. Ändå skiljer det cirka 10 000 kr per månad. Det är lite märkligt, men jag intresserar mig och tar reda på. Jag utvecklas och är inte fast i gamla arbetssätt och rutiner. Tror jag skrivit det tidigare, att jag ofta får frågan hur jag kan veta mer än andra när vi har samma grundutbildning och samma typ av anställning och arbetsuppgifter.

  • Jag frågar andra yrkeskategorier, ställer genomtänkta frågor.
  • Jag pratar med alla. Även med människor som är anställda inom andra områden hos arbetsgivaren.
  • Intresserar mig för att ingå i arbetsgrupper och vara en del i utvecklingen av arbetsplatsen.
  • Lär mig vad andra arbetar med och vad de har för uppdrag. Lär mig se alla aspekter av vad som händer och sker på jobbet. Våra uppdrag. Omvärldsbevakning.
  • Läser mycket artiklar och böcker som handlar om den typ av organisation jag befinner mig i. Även utländsk litteratur.
  • Går kurser och utbildningar på min fritid för att förstå bakgrund och fakta kring hur utvecklingen av min profession kan bistå i utvecklingen av andras yrkesliv och organisationer.

Det låter flummigt, men jag försöker generalisera för att det ska bli applicerbart även för andra. Och jag lägger inte ner tid mer än att jag tänker och drar slutsatser. Och minns. Samt att jag försöker finna paralleller till min vardag för att kunna översätta information till att verkligen förstå och se helheten och framtiden.

Ångvält. Man måste ta för sig. Så många tvekar, är tysta, osäkra, vågar inte. Då händer inget. Det är bara att kasta sig ut i det okända och vara nyfiken. När man börjar bidra så blir man sedd. Gör man rätt så blir man också uppskattad. Och det lönar sig. Bokstavligen. Jag har aldrig förstått personer som säger att de vantrivs på jobbet och inte blir uppskattade. Det där med att byta jobb hela tiden för att höja lönen, förstår jag inte heller. Det är högst marginellt och man får samma jobb om och om igen. Min erfarenhet är att om man stannar kvar och bidrar till förändringar, så utvecklas både jobbet och lönen. Säger jag efter… 24 år på samma arbetsplats. Jag har fortfarande samma titel men min yrkesroll utvecklas konstant och det inverkar positivt på lönen.

Förvåning

Plötsligt drog webbhotellet 1200 kr för kommande året. Jag trodde jag hade avslutat allt, att bloggen bara skulle försvinna. Frågan är om domännamnet försvinner? Vet inte, bryr mig inte, ska försöka ta bort så de inte bara drar pengar från mitt konto i onödan.

På tal om pengar. Fick för ett par veckor sedan redan på årets nya lön. Plus 2000 kr/månad känns rätt så okej? Till viss del uträttar jag väldigt mycket, men det verkar mer vara kunskapsbaserat. Att jag får lön utifrån kompetens. Jag ägnar huvuddelen av min arbetstid till att prata, beskriva och utbilda, men också att dra i trådar, diskutera, genomföra, entusiasmerar och så. Jag försöker bete mig som den seniora stöttning jag kan vara. Det är det jag också framhåller – att man ska utnyttja min kompetens. Att allting går att lösa. Det fixar sig, ingen panik. Erfarenhet bidrar.

En månad kvar till sommarsemester. Det har varit jobbig vår, semestern har varit avlägsen. Nu börjar det lugna sig och bli överskådligt. Semestern lär komma för snabbt och vara över lika snabbt. Nåja. Jag har ju pension att se framemot. Noterade att min pensionsålder är 68 år, det tidigaste jag får gå är vid 65 och inte en dag tidigare. Eftersom jag har 25 % förtidspension, så får jag inte behålla denna efter 68. Alltså måste jag gå senast vid 68. Men det går att gå i pension och jobba timmar när man känner för det.

Enda problemet med det, är att mitt yrke redan nu försvinner successivt. I hela landet. Hos alla arbetsgivare. Jag vet inte ens vad jag har för tjänst eller arbetsuppgifter fram till pension. Kan jag livnära mig på att ha en kompetens som kanske inte går rikta någonstans? Men jag oroar mig inte. Jag är redan gammal och relativt nära pensionsåldern. Jag är LAS:ad.

F*ck

Ah! Jag har en blogg! Började när jag var i 20-årsåldern (okej, 28 då) och håller fortfarande på nu när jag är i 60-årsåldern (okej, 54 då). Jag trodde en gång i tiden att jag aldrig skulle kunna släppa bloggen, men det kan jag. Även om det känns lite sorgligt, en saknad från den tid då bloggen verkligen betydde något.

Det har varit skitjobbigt januari-april då jag haft ett projekt på jobbet med deadline där jag varit ensam projektdeltagare. Målgången är avklarad. Och jag kom plötsligt ihåg den försummade bloggen.

Pratade med ömma modern som ofta har frågor om hembyn hon nu för några år sedan återvände till. Om jag minns sånt som hon inte längre minns (eller säger sig aldrig ha vetat, men jag tror bara hon glömt). Jo, vi är båda nu lite äldre jämfört med för 35 år sedan när vi senast bodde där. Jo, jag minns väldigt mycket trots att jag inte ens besökt hembyn sedan min fars bortgång för 18 år sedan.

Det är väl det jag ångrar mest kring att jag flyttade till Göteborg för 25 år sedan. Jag visste att jag hade MS och att det skulle bli besvärligt med resor. Där hamnade jag redan efter 10 år – att inte kunna besöka ”hemma” då jag inte kan ta mig 30 mil med kollektivtrafik och då är det kört. Dessutom kanske det är fel att säga ”hemma”. Jag har inget barndomshem att återvända till. Jag har ömma modern, och jag har släktingar jag inte har kontakt med. Och alla år med 30 mils avstånd (en avgrund) har jag inte mycket anknytning till Skåne mer än minnen. Men jag saknar rörligheten, att kunna förflytta mig från punkt A till B. Men det godkänner inte kommunen. Jag får resa till angränsande kommun, men det är allt.

Och jo. Pandemin är fortfarande ett allvarligt problem. Jag är oskyddad, saknar immunsystem, kan inte vaccineras. Avstånd och munskydd är fortfarande min vardag där jag ska undvika människor. Jag slarvar lite när jag är på jobbet, använder inte munskydd i alla lägen där avstånd inte kan hållas. För jag vet att munskydd, eller andningsskydd, har väldigt dålig effekt och ännu lägre när man har skägg. Skägget vägrar jag förhandla om.

Duva

Namnsdag. Långfredagen. Men dagen ska nog gå ändå utan större störningar.

[timmar senare]

En störning. Under eftermiddagens gubbvila ringde det på dörren. Vem, vad eller varför vet jag inte. De var borta innan jag hunnit förflytta mig till dörren.

Ledig storhelg är ett otroligt slöseri på mig. Jag är alltid så oförberedd, vet aldrig hur jag ska fördriva tiden. När helgen är över brukar jag komma på vad jag borde gjort, men då har jag suttit passiv i dagar och stressat upp mig över att jag inte gör något vettigt. Samma problem lär inträffa under sommarsemestern. Jag hinner aldrig planera inför ledigheter – det är kaos in i kaklet på jobbet och de få timmar jag inte arbetar ligger jag ganska utslagen i koma eller gubbvila.

Så. Pension närmar sig med stormsteg. Tiden eskalerar. Jag är rädd för passivitet.

Rötter

På väg från jobbet. Endast jag har skåp i omklädningsrummet.

Nu var det ett tag sedan igen. Jag har hunnit fylla år (54) och bloggen har också firat sina år om än i tysthet. Okej, jag firade också i tysthet. En vecka senare mejlade chefen ett förvånat grattis.

Just nu hinner jag bara arbeta och knappt det. Två parallella projekt på jobbet är jag djupt involverad i och det är direkt omänskligt. Jag måste vara fysiskt på jobbet för det ena projektet. För det andra måste jag sitta med arbetsro kring mig hemma. Jag går inte in mera på det. Ekvationen är svår.

På Facebook har jag några av mina finska kusiner. Trodde jag. En har jag funderat mycket kring, men det är svårt att kommunicera. Jag kan inte finska, de kan inte svenska eller engelska. Men så skrev den ett inlägg, den som jag undrat mest över. Hon publicerade några foton på en gravsten och gamla foton på min farfar där han satt med ett barn i sitt knä. Jag kan så pass mycket finska att jag plötsligt fick en uppenbarelse. Isä = far. Och förnamnet stämde – den som jag trott var min kusin var min snart 80-åriga faster!

Jag har sett den där gravstenen förr med farmor och farfar, men aldrig sett mer än namnen. Nu fick jag också veta att det var en familjegrav med farfars far och mor, samt min farbror vars namn jag fått från. Tänk så mycket information! Jag vet mer än vad min far någonsin visste. Åtminstone tror jag inte att han hört något om sin farmor och farfar. Visste han ens att hans farmor levde tills han var 13 år? Vi (han) hade så extremt lite kontakt då han kom hit som finskt krigsbarn när han var två år gammal och sedan fastnade här på grund av en öroninflammation. Farmor med sin bror var över och hälsade på några gånger och hon skrev mycket brev till min fosterfarmor, men det var svårt få brev översatta. Min farfars sida är den vi vet minst om, och plötsligt har jag fått namn och datum kring två av dem.

Jo, jag har träffat min farmor och farfar på 70-talet samt att min farbror jag är döpt efter hälsat på oss. Och min far var över en gång till på 80-talet.

  • Farfars far: Petter Albin, 1884-1921.
  • Farfars mor: Hulda Maria, 1888-1952.
  • Farfar: 1911-1985.
  • Farmor: 1908-1999.
  • Farbror: 1948-1997.
  • Far: 1939-2006.

Att få tre generationer före mig så här, är stort. Finska släkten är verkligen okänd för mig. Faster ser jag ibland på Facebook i form av smileys på foton jag lagt ut.

Reflektion: Farfars far dog väldigt ung 37 år, vet inte varför. Min farfar och far dog båda i lungcancer (båda storrökare). Min farbror var bara 49 år. Det jag minns var att det sas att han opererades, minns däremot inte för vad. Tror det var typ bråck. Allt gick bra. Han fick åka hem. Tog ett steg in genom ytterdörren och föll död ner. Farmor var frälsningssoldat. Ja, det är väl ungefär vad jag vet. Förutom lösryckta saker även om övriga farbröder och fastrar samt några från farmors släkt. Och mina kusiner. Så det är inte helt blankt, men det är heller inte mycket. Jag värdesätter alla information jag får.

Ömma modern frågade om vi inte skrev till varandra, mina finska kusiner/faster. Nej, översättningstjänsterna till/från finska är fortfarande urusel enligt mig. Det blir rappakalja.

Spara ören, förlora miljoner

Min blogg för 16 år sedan (2007, februari):

Det var många svordomar efter dagens tenta. Nästan så att jag instämmer i dem.

Den kurs jag går anordnas för sjunde och sista året. Inför dagens tenta har vi fått träna på gamla tentor. Men inget
slår dagens tenta i svårighetsgrad. Halva klassen blev dessutom utkörda ur tentasalen innan de vara klara,
eftersom tiden var ute. Jag tog mig ut en halvtimme tidigare och var en av de första som blev klar. Hur det gått vet
jag inte. Jag har inte ens en känsla till uppfattning. Ändå känns det skönt att ha eländet gjort. Resultatet får jag om
lite mer än en månad. Jag förutsätter ändå att jag klarade tentan.

Möjligen berättade jag sedan hur tentan gått. Nå, men jag klarade den och hade nästbästa resultatet med 3 fel av 90 poäng eller nåt. Det hela resulterade också i att jag är expert på området och fortfarande arbetar med det. Vad? Jo, klassifikation av sjukdomar för att kunna beskriva vården patienter erhåller för sina hälsoproblem. Denna typ av kompetens behövs i stort av alla inom sjukvården, men utbildningen är mer eller mindre nedlagd och förekommer inte inom högskoleväsendet längre då det istället blivit internutbildning med en typ lightversion. Så man kan väl säga att jag är jagad utifrån min kompetens. Jag försöker värja mig, för jag utbildade mig för att vara stöttning åt min verksamhet där jag såg behovet. Inte vara tillgänglig för hela landet och svara på frågor i tid och otid. Det är också en väldigt ifrågasatt arbetsuppgift då man får stå till svars för lagstiftning samt måste styra på detaljnivå. Det är tröttsamt. Någon förbättring framöver ser jag inte, snarare tvärtom. Nå, mej jag går i pension om 10-15 år, så det finns en ändå på det. Men om nu behovet är så stort, är det märkligt att man avskaffade en bra och fungerande högskoleutbildning. Anledningen till det beror på att utbildningen var sanktionerad av min regions politiker och det ansågs för dyrt att årligen bekosta lön för 30 av sina anställda att en dag per vecka utbilda sig till något som i praktiken drar hem miljonbelopp till vården. Och vi var en föregångsregion som hade denna utbildning att erbjuda inom ”universitetssjukhus”. Så. Nu fick jag visa lite frustration och kan återgå till mitt liv igen. Snart är det måndag.

Vardag på helg

Vad gör jag en ledig lördag nu när årsbokslut är över och jag inte behöver ägna varje vaken sekund åt jobbet? Nja, inget märkvärdigt. Sånt jag måste. Tvättat fönster, tvättat kläder, lagat mat, bakat en sockerkaka, legat utslagen av migrän, tagit emot en hemleverans, spelat Farmville 3, kollat tv-kanalen ID (True crime 24/7) och sett några avsnitt QI på BBC. Så, inget märkvärdigt. Om bara tre veckor drar Melodifestivalen igång. Så då hinner jag åter inte hushållsarbeten förrän efter Eurovision i maj. Typ.

Ibland sedd och hörd

Senaste veckorna har jag fått många frågor kring min komma ut-process och all skit jag varit med om. Jag hade egentligen lagt allt detta bakom mig, men kör nu repris tanke- och känslomässigt när jag tvingas återuppleva allt. Det finns inga tabu, utan att jag har inga problem att berätta men det tar. Och sedan hamnar jag i limbo igen, där jag inte har egna svar eller slutsatser. Det är svårt att åter lämna det bakom sig. Den enda bekräftelse jag får genom att berätta om mina erfarenheter, är att andra också ser det jag alltid sett – att det inte är friskt eller normalt det jag erfarit.

Men jag tror också att andra fått annan syn på mig. Att man inser att jag inte är så fjollig och oseriös. Vilket är två ord som egentligen inte hör ihop i samma mening, men ni fattar. Istället hoppas jag man inser att jag är mer, att jag är tredimensionell och genomlevt svårigheter. Som de flesta människor. Men jag har känslan av att ha avfärdats i alla möjliga sammanhang, i så många år, baserat på att jag varit avvikande och då har man fördomsfullt förutsatt saker om mig. Överviktig. Funktionshinder. Kvinnoyrke. Bög. Saker som diskvalificerar mig i heteronormativa miljöer och gör mig mindre ”manlig”.

Min största lycka är att jag står ut med mig själv trots att jag så ofta valts bort och lämnats utanför.

Bespottade

Ännu en dokumentär som väcker minnen. Det fanns (finns?) inget människovärdigt i hur HBT+ behandlats för inte så länge sedan. När man pratar om GenX (födda 60-/70-talet) i dag, så pratar man bland annat om att vi är en generation med benen i två världar. Generationen före hade inte internet. Generationen efter har inte upplevt annat än internet. Och så då GenX som stått mitt i. Eller detta med klimatförändringar. Eller detta med HBT+. Ja, jag fick uppleva allt det negativa där inga rättigheter eller förståelse fanns på något plan för HBT+. Och jag har fått uppleva acceptans och rättigheter. Men just eftersom jag sett både det positiva och det negativa, så vet jag att det krävs så lite för att rycka undan mattan igen. Vi kan aldrig tagit något för givet eller för evigt. Och 10-20 år är en parentes i tiden och det är en bra påminnelse att ha sett och påmints om dokumentärens tema – det olagliga i att vara homosexuell i brittiska armén. Det var angiveri, kränkningar, övergrepp och avsked. Se dokumentären om ni har tillgång till Sky.

 

En helt annan sak. Årets första dag passerade utan att jag kom ihåg att göra det jag gör varje år. Så det blev på årets andra dag. Årets första selfie. Fortfarande grå. Inget filter.

År 26 med blogg

Så fick också jag några dagars semester efter att ha jobbat hela jul- och nyårshelgen. Som jag i och för sig gör varje år sedan 10 år tillbaka. Avstämning med chefen i dag med uppskattning för min insats där jag tydligen är den som har koll och säger vem som behöver göra vad när. Och ser till att det sedan också blir genomfört. Ja, det är därför jag aldrig kan vara ledig när alla andra beviljas semester över storhelgerna. Nåja. Jag tar mest semester ett par dagar för syns skull, eftersom jag annars bara tar sommarsemester men aldrig något i övrigt på året. Jag är aldrig ledig. Någonsin. Annat än när jag är påtvingad (mer eller mindre) ledighet. Inga sjukdagar om jag inte ligger på sjukhus. Det är på den nivån.

Så blev det 2024 också. Återigen räknar jag antal år som bloggare. Det börjar kännas skräckinjagande. Så många år. Folk omkring mig har på den tiden hunnit skaffa barn. Och barnbarn.

1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023, 2024. Bloggare för 26:e året. Jag måste ange varje år för att verkligen se och förstå innebörden. Det är skrämmande. Hur förgängligt allt är. Det är väl det jag ser mest. Utförsbacken. Det kommer bara bli svårare och svårare. Jag känner en utsatthet i att åldras.