Är jag svensk? Jag är svensk medborgare åtminstone. Men genetiskt? Hur långt bak i släktleden ska man gå och vilka länder fanns vart när i tid? Det är problematiskt ange ursprung och härkomst då det bara kan vara godtycklig uppfattning och hur relevant man själv tycker att det är.
Så då kommer vi egentligen ner på hur jag identifierar min härkomst? Förenklat har jag alltid sagt ”skånsk halvfinne” då det ringar in det hela ganska bra med tanke på att jag född i Skåne av svenska föräldrar, men där min far från början var finne som sedermera blev svensk medborgare. Så det stämmer att jag genetiskt är halvfinne. Det där med skånsk är lite mer problematiskt. Skåne är just nu svenskt, men var tidigare ett landskap i Danmark, men man pratade då om olika landskap som låg i Östdanmark. Jag vet att jag många, många generationer tillbaka är skåning och från den tiden då det var danskt. Så är jag då genetiskt dansk? Eller svensk? Eller skånsk? Kanske just skånsk är bästa beskrivningen för att inkludera både Sverige och Danmark.
Jag kör vidare på skånsk halvfinne. Om jag nu ska känna mig som något, så går det inte beskriva. Jag känner inte nationalitet. Jag känner inte genetik.
Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.
Släktforskning är intressant, men jag vägrar betala åtkomst till sådant som avlägsna släktingar kommit fram till och publicerat. Men jag tänker ofta på härkomsten. Jag kan direkt räkna bort 50 % av min härkomst som okänd då jag inte vet mycket om min finska bakgrund. Det finns inte mycket kunskap inom den del av min finska släkt som jag i dag har kontakt med (kusiner och deras familjer). Man vet inte så mycket. De kan heller inte forska i ämnet då släktforskning är ganska svårt i Finland efter andra världskriget när kyrkor och dess böcker brändes. Åtminstone är det vad som sägs till mig.
Då återstår min svenska sida. Inte heller här är det så enkelt med släktforskning, främst beroende på min morfar. Det har släktforskats här men jag kan inte säga att det är min släkt det handlar om. För enligt alla skrifter och böcker så är min morfars föräldrar ”okända”. Nja, men inom släkten vet vi hur det ligger till men vi kan inte bevisa det skriftligt. Samtidigt – egentligen vet man aldrig om det som finns inskrivet i böcker är sanning eller om någon ljugit en gång i tiden. Möjligen att man kan titta på DNA i dag, men då måste man också verifiera ännu längre bakåt i tiden att det är tillförlitliga uppgifter och att man finner en matchning i dag som bekräftar släktskap.
Nå, men jag har min mormors sida att släktforska på. Vilket ättlingar till min mormors mormor gjort. Så på en sidogren kommer min släktgren en där och vi behöver inte forska så mycket själva ovanför min mormors mormor. Ändå vet jag inte så mycket. Konkreta uppgifter alltså. Några namn och datum, men inget om vilka människorna var, vilka drömmar de hade, vad de upplevde och så vidare. Det är det jag brukar fundera på. Jag är sprungen ur deras tid i historian. Jag är dem tacksamma för min tillkomst oavsett hur det blev. Ja, alltså, jag är sist på min släktgren. Det jag kan sörja ur det perspektivet, är att jag svikit alla generationerna före mig även om släkten lever vidare utan mitt lilla stickspår.
Men man kan ändå utläsa svåra öden bara genom att studera det som finns i kyrkböckerna. Exempel:
Min mormors mormors mor hette Bengta och var piga i nordöstra Skåne, och hon gifte sig med med en statdräng. De fick bland annat en dotter som kom att bli min mormors mormor Karna. Denna Karna var inhyseshjon innan hon gifte sig och fick elva (11) barn i vad jag tror var sin andra kull av barn. Hon dog 44 år gammal. Av dessa elva barn dog sex av dem innan de hunnit fylla 10 år. Två av dem var dödfödda tvillingflickor. Av de fem barn som överlevde fanns Hilda, min mormors mor. Henne har jag träffat då hon föddes i slutet av 1800-talet och dog i början av 1970-talet efter att jag var född. Plötsligt är det nära. Det är mer än namn. Jag har träffat Hilda och jag skrev ovan om Bengta och Karna som var hennes mamma och mormor. Så här har vi sex generationer som täcker 1800- och 1900-talet plus lite till.
Så jag har inga barn. Men min moster har barnbarns barn. Min kusin som är jämngammal med mig är morfar. Där täcker vi nu plötsligt in åtta generationer.
Vad jag vill ha sagt med detta är att tid är en illusion. Årtal ligger alltid nära i tid. Ett år. Tio år. Hundra år. Det är ingenting. I oändligheten är tid ingenting. Vi kan spåra generationer bakåt ganska långt i tid, men då ser vi också att det faktiskt inte var så längesedan. Tusen år är ingen tid. Det är några generationer sedan, men inte så ofantligt många generationer sedan. Det går faktiskt få en överblick och känsla för närhet till människorna före oss. Vi har inte utvecklats så ofantligt mycket även om vi har andra erfarenheter och verkligheter att tampas med. Men vi har samma känsloliv och fungerar mentalt och fysiskt på samma sätt som tidigare. Jag känner respekt och ägnar tidigare generationer en tanke av tacksamhet.
Alla människor är tomtebloss ur evighetens perspektiv. Vi blir hågkomna för ett par generationer, sedan faller vi alla i glömska om vi inte gjort oss kända på något sätt i världshistorien. Det finns något fint i den gemenskapen av att falla i glömska, falla till ro. Men så länge vi är här – kom ihåg att vi en del av en kedja bakåt, och för några även en kedja framåt. Minns de som kom före…
Med stigande ålder har jag reviderat min uppfattning beträffande just ålder. Insikten är att det inte är korrekt att ens i ungdomligt oförstånd, hävda att någon är gammal. Ålder är en illusion. Rent konkret kan man utseendemässigt åldras när allting förfaller, men det gäller även till exempel byggnader och är inte enbart förärat det biologiska förfallet av ens lekamen.
Ärligt. Oavsett hur gammal en människa är, så är personen i fråga inte gammal till ålder. Var skulle den gränsen gå? Kanske det beror på vad man jämför med? Är pensionsålder gammalt? Är 80 år gammalt? 103 år? 120 år? Eller kan en 30-åring anses gammal som tar körkort? Vad exakt är gammal?
Ofta hör man ”h*n var gammal” som en ursäkt eller förklaring till att någon avlidit i en hög ålder. Att vara erfaren på år är inte samma som att vara gammal. Vi har så många innebörder av gammal som begrepp. Liksom ung. ”H*n var så ung som fick galopperande böldpest”. Den där måttstocken för ung respektive gammal, som om det skulle vara två motsatsförhållanden, är otroligt flexibel. Utifrån det skenet hävdar jag att det existerar inga gamla människor. Det har aldrig existerat gamla människor. Vi har ett bäst före-datum som är individuellt men där det alltid finns ett utgångsdatum som också är individuellt. Utgångsdatumet finns där, oåterkalligen, i framtiden. För alla. Till 100 %. För alltid. För evigt. Är 120 år en hög ålder i relation till för alltid? För att ställa det i proportion – man hävdar att vårt universum är ungt. Bara 13,8 miljarder år gammalt!
Med stigande ålder har jag blivit känslig. Precis som alla före mig som passerat en viss ålder med insikt och erfarenhet. Vi blir förolämpade över begreppet ”gammal” och hur lätt vi blir avspisade med den motiveringen.
Om 1983 var inträdesåret för mig rent musikaliskt till populärmusiken, så måste jag säga att det var i rättan tid. Jag är inte partisk om jag säger att 1984 var ett otroligt musikår. Det kom konstant nya låtar och de tog sig fram i mediebruset. Nu var det inte så mycket brus att tala om, men det var året då Tracks tog över efter -oramalistorna. Och Tracks var otroligt viktigt för tonåringar, man satt verkligen aktivt framför radion på lördagseftermiddagarna med kassettband redo att spela in (reklamradiokanaler fanns inte). En ny bra låt kunde leda till att man kommande vecka köpte singeln. Och även på tv började man så smått visa musikvideor (fanns bara ettan och tvåan). I slutet av året fick vi Bagen i tv som visade videotopplista.
New wave som musikstil i början av 80-talet började glida över mer i synth. Det pratades mycket om att man var antingen synthare eller hårdrockare. Båda musikstilarna var egentligen väldigt poppiga där enda skillnaden handlade om vilka instrument som användes i låtarna. Och båda stilarna låg på listorna samtidigt.
Etthundrasextioåtta. Jag hittade 168 låtar som låg på listorna 1984. Låtar jag minns, känner igen, gillade. Kollar man Billboardlistans topp 100 för 1984 (ny lista varje vecka) så är de otroligt osynkad med vad vi lyssnade på i Sverige. Vi noterade låtarna snabbare än vad de klättrade på Billboard och det som var typiskt amerikanskt och inte gångbart utanför USA, skippade vi. Dessutom var vi lika influerande av den brittiska listan där vissa låtar aldrig tog sig in på den amerikanska. I Sverige hade vi också en egen försäljningslista där svenska artister/låtar tog sig in trots att Svensktoppen inte existerade 1984 (de pausade några år på 80-talet). Så för Sveriges del hade vi ett rikt musikaliskt 1984!
En del av låtarna vi lyssnade på 1984 släpptes året innan men hamnade inte i folks medvetande förrän singeln släpptes 1984.
Var befinner jag mig 1984?
Jag fyllde 14 i början av året, gick i sjuan/åttan.
Under 1984 gick jag från att vara hårdrockare höstterminen 1983 till att gilla allt möjligt.
Högstadiet var ganska lugnt vid den här tiden, vi hade fått nybyggd högstadieskola där vi endast var tre klasser i sjunde respektive åttonde klass. De i nian fick gå klart högstadiet som de påbörjat i ett annat samhälle. Så innan vi flyttades upp ett steg så hade vi väldigt mycket tomma lokaler. Alla raster var disco då vi fick röra oss fritt inne i tomma klassrum som innehöll nya musikanläggningar. Och varje vecka släpptes nya låtar som tog sin in på listorna! Musik låg väldigt högt på allas våra medvetande.
Ett litet axplock (18) av de mest kända låtarna från 1984:
Bögikonerna är många, och begreppet är betyder lite olika från person till person. Ofta brukar man bara ange dem som just nu är i ropet. I dag är det Kylie som är #1 på grund av Padam. Men det är flytande och antalet ikoner varierar. Ska man verkligen namnge alla bögikoner inom musikvärlden, så är de nog några hundra stycken. Vi kan börja med Zarah Leander och Marlene Dietrich för närmare 100 år sedan men som fortfarande i dag är aktuella som bögikoner. Det handlar inte så mycket om hur de är som artister eller vilka låtar de framför. Det som gör en bögikon till en bögikon handlar om vilka de är som människor. Se bara på Judy Garland och senare dottern Liza Minnelli! Där ska finnas något tragiskt i deras liv, men där de ändå står starka på en scen med en stark begåvning och/eller utstrålning. Det är en återspegling av bögens kamp och svårigheter. Att vara uträknad, inte värld något för omvärlden, men sedan ändå blomma upp och stå rakryggad. Starka kvinnoporträtt är ofta synonymt med bögikon. Det blir en form av dyrkan, beundran. De som utses till bögikoner bör tacka och ta emot, för de kommer aldrig få uppleva större kärlek och acceptans än från denna grupp av män som kommer för alltid hylla och vörda dem.
Generellt alltså. Det finns ikoner som gör bort sig. Som pratar nervärderande om sin skara av beundrare. Eller som på andra sätt gör sådan som är oförlåtligt. De förblir ikoner, men kanske en något decimerad skara kommer höja dem i fortsättningen. För vissa bögar är det ovillkorad kärlek, men inte för alla. Inte för mig. Jag anser att våra svenska diton samtliga gjort bort sig och varit nedvärderande eller på annat sätt betett sig illa där det inte varit riktat mot bögar.
Vår största bögikon är Madonna. Inte i min. Längre. De senaste 15 åren har varit… märkliga.
Andra bögar kan vara bögikoner. Där hag jag två husgudar. Freddy Mercury och George Michael. Men det är sällan jag lyssnar på deras låtar då deras död fortfarande gör mig väldigt berörd och nedstämd. Anledningen till att de ligger mig så nära beror på deras låtskatt. Texterna. De är skrivna ur perspektivet bögars liv och vånda. Allmängiltiga texter, men känns extra nära när man tänker på vad de är sprungna ur.
Ikonerna är som sagt inte enbart inom musikens värld. Men enligt mig så finns det bara en. Garbo.
Arg. Man säger att jag ser arg ut. Ja, men nog har jag skrivit om det tidigare? Att jag alltid ser arg ut då jag aldrig ler längre. Jag slutade någon gång under pandemin, tror jag. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag lär när jag har anledning till det, absolut inte för att vara trevlig eller avväpnande med ett leende. Jag är inte mycket för det sociala spelet där vissa kallar det för hövlighet och nödvändigt kitt för att hålla ihop människosläktet så smärtfritt som möjligt. Istället kallar jag det för dravel.
Det är faktiskt något som kommit med MS. Bristen på energi. Jag orkar inte vara intresserad av bekantas gamla faster på Solkusten i Spanien. Eller lyckönska på märkliga högtidsdagar. Glöm det där med att kallprata eller diskutera väder och vind. Jag vägrar! Allt tar energi. Jag väljer status que.
Så jag är officiellt ett arsle. Helt okej för min del. Jag är inte så orolig. Jag är för gammal. Man får tänka på att jag är dryg 10 år äldre än Danny Glover när han i Dödligt vapen myntade uttrycket I’m too old for this shit.
Nåja. Jag har ett rikt inre liv och jag är väldigt munter. Skrattar oavbrutet inom mig. Vilket gör att vi kommer till nästa problem. Min ironi och sarkasm som aktiv humorform. Menade jag då att jag skrattar oavbrutet inom mig? Eller var det med ironi och sarkasm sagt?
Allt jag nu skrivit är enbart spontant baserat på hur jag själv uppfattar mig enligt fotografiet. Och då påmindes jag åter om att jag ganska ofta får höra att jag ser arg och sur ut (andra säger att jag har pokerface).
Samtidigt. Det man uttrycker i tal eller skrift blir självuppfyllande profetia.
Högstadiebiologi. Det är då man får lära sig om blommor och bin, eller rättare sagt om hur vi ärver våra blodgrupper. Det är ganska enkelt ta reda på vilken blodgrupp man tillhör, men aldrig något vi gjorde på högstadiet. Vi enbart teoretiserade kring olika blodrgrupper och deras rhesusfaktor. Det var först när jag blev blodgivare som jag fick kännedom om att jag hade en relativt ovanlig blodgrupp (betoning relativt, kom till det strax), nämligen A-. Ja, att jag är negativ av mig har jag i blodet samt att jag har en A-personlighet. Om man vill skämta till det.
Några saker. A, B, AB och 0 som blodgrupper. Ringen är det bokstaven O eller siffran 0? Svaret är att det är noll som används, medan det i andra länder är bokstaven O. I båda fallen står det för att något saknas (bokstaven är tyska förkortningen av utan). Sedan säger man inte plus eller minus, man säger positiv eller negativ.
Hur man ärver blodgrupp och rhesusfaktor är just det man får lära sig på högstadiet. Aldrig något jag ägnat en tanke då det är meningslöst ha kunskap om detta om man inte vet sin egen eller föräldrarnas blodgrupp. Särskilt sin egen blodgrupp. På nätet går det ta reda på hur man fått den blodgrupp man har (under förutsättning att man vet).
Jag är alltså A-. Det betyder att jag kan förutsätta vissa saker utan att veta hur det låg till med mina föräldrars blodgrupp. Till exempel vet jag med absolut säkerhet att båda mina föräldrar var rhesusnegativa! Och det är extremt ovanligt, särskilt i Sverige. Om det nu är skillnad på finsk genetik har jag ingen aning om, men jag förutsätter att två så närbesläktade grannar geografiskt borde ha samma genetik i grunden om än inte till 100 %.
Vet jag vilken blodgrupp mina föräldrar har utifrån att jag tillhör blodgrupp A? Nja. En förälder, kanske båda, har blodgrupp A, absolut negativ rhesusfaktor. Möjligen har en utav dem 0-, men det skulle verkligen vara en otroligt ovanlig blodgrupp och rhesusfaktor. Både A och negativ är dominant, så det räcker i stort att en förälder har detta om inge har B. Blodgrupp alltså. Yrkesskadad som jag är så tänker jag på hepatit B när jag ser ett ensamt B.
Jag kan ge blod åt alla med blodgrupp A oavsett rhesusfaktor. Det är det som är styrkan med att vara rhesusnegativ i ett land där de flesta är negativa samtidigt som jag/vi kan ge till vår blodgrupp oavsett rhesusfaktorn. På så sätt är vi ovanliga jämfört med positiv rhesusfaktor. Vi som är negativa kan hjälpa fler med blod än tvärtom. Positiv rhesusfaktor kan endast hjälpa annan rhesusfaktor.
Sedan har vi blodgrupp 0 som kan hjälpa alla blodgrupper med blodtransfusion under förutsättning att det är 0-. Så deras blod är alltid eftertraktat då man inte behöver kontrollera några blodgrupper i ett akutskede där någon behöver blodtransfusion.
Det är 25 år sedan jag var blodgivare. Numera får jag inte donera blod eftersom jag 1) har multipel skleros, och 2) står på ej lämpliga läkemedel. Plus att jag som bög fortfarande diskrimineras trots att 1) hiv smittar andra blodgivare genom sexuella kontakter utan att de är homosexuella, och 2) allt blod testas/kontrolleras innan det används.
Nej, jag har ingen aning vilken blodgrupp mina föräldrar har/hade. I båda fallen har jag hört/sett/läst det, men inget jag lagt på minnet. För min del räcker det att jag som reflex kan säga A- om någon frågor. Det frågade man i oktober när jag kom in på akuten. Enligt mig en urbota dum fråga att ställa då det inte förändrar någonting. Man får inte ge mig blod eller ens beställa blod till mig, förrän man verifierat med en ny blodgruppering. Inte ens om min journal hade haft en kopia eller blodgrupp noterade, hade man fått gå på den uppgiften. Blodgruppering ska alltid vara aktuell. Nu är det väldigt få vars blodgrupp spontant ändrar sig själv, men ändå…
Om jag fått blodtransfusion? Jag vet inte. Kanske, jag har ju opererats några gånger. Det är inget man upplyst efter operationstillfället om jag fått blod. Eller, fick jag blod när jag var inlagd i oktober förra året? Kanske, jag minns inte. Det hände för mycket men jag hade extremt lågt blodvärde och fick sedan järninfusion (ej blod).
Däremot så vet jag patienter som fått mitt blod när jag var blodgivare för 35 år sedan. Sekretess gör att jag egentligen inte ska veta vem som fått mitt blod, men jag arbetade på den avdelning där patienter som behövde blodtransfusion vårdades. När dessa kom in akut så visste jag vilken blodgrupp de behövde. Några minuter senare fick jag alltid ett akutsamtal från blodcentralen om jag kunde tänka mig att lämna blod akut. Jo, det var något jag kallt räknat med. Det hände 100 gånger av 100. Okej, jag lämnade aldrig blod 100 gånger, men ni fattar. Dessutom fick jag lämna blod oftare än lämpligt, knappt jag hann återhämta mig och fylla på mina egna lager i kroppen. För min blodgrupp är alltså relativt ovanlig och man hann inte ringa personer som inte alltid fanns var tillgängliga på sjukhuset. Det skulle innebära ett dygns fördröjning och det vore katastrofalt. Men jag kände att jag gjorde nytta och tycker det är tråkigt att jag inte kan bistå med detta längre. Nå, min välgörenhet i dag gör att jag skänker pengar istället. I tysthet. Som en personlig överraskning.
Som halvfinne utan uppväxt i finsk miljö, så pratar jag svenska med skånsk dialekt. Släkten i Finland kan jag inte kommunicera med då de kan ungefär lika mycket svenska som jag kan finska (försumbart). Om engelska är mitt andra språk (nja), så är det inte särskilt gångbart med släkten i Finland. Däremot så förundras jag lite över svenska språket i Finland, ibland benämnt som finlandssvenska. Inte ens fem procent i Finland har svenska som modersmål. Och då vi inte längre är ett gemensamt land, så har svenskan utvecklats lite åt olika håll i bådas våra länder.
Jag är ingen export på skillnaderna, men noterar en del skillnader. Särskilt i hur vi uttrycker oss. Eftersom jag arbetar i offentlig förvaltning så ser jag hur myndigheter uttrycker sig i Sverige, och jämför jag då med finska motsvarigheten till Socialstyrelsen, så ser man skillnaderna.
Exempel 1
”Största delen” hade vi här förmodligen ersatt med ”större delen”. Ändå gör man inga fel i något av språken, men man formulerar sig annorlunda. Vi har nog också kortare meningar och kortare ord. Meningen som inleds med ”Höstens vaccinationsrekommendationer” hade vi förmodligen formulerat som ”Höstens rekommendationer för vaccination mot covid återkommer vi till efter sommaren”. Fler och kortare ord. Vi har mer talspråk och det går helt i linje med myndighetssvenskans rekommendationer (svenska regeringskansliet har en svart lista) att inte vara uppstyltat men förståeligt för gemene man.
Sista meningen i exempel 1. För mig känns meningen ofullständig och vet inte riktigt om där är ett syftningsfel eller om något utelämnats. Ändå är det en korrekt mening rent grammatiskt. Verb och hjälpverb är något jag saknar i meningen för att vara mer förtydligande. Jag förstår ändå vad man vill ha sagt. Men vi har skillnader.
Exempel 2
Andra skillnader jag noterar, återfinns i exempel 2. ”Sommartida omgivningen” känns väldigt finskt. Mer än svenskt, faktiskt. ”Får ta del av information” hade vi nog sagt i Sverige. ”Sommarperiod” istället för sommartida omgivningen. Sista meningen hade också låtit annorlunda om svensk myndighet hade skrivit om detta. Som huvudsats hade jag nog här saknat en tydligare bisats för att visa att målen är för oss (vi och vår hälsa).
Ändå tycker jag det är coolt att dessa skillnader finns. Det påminner också lite om hur engelskan påverkats när Amerika blev självständiga från Storbritannien. När ingen myndighet/universitet är övergripande för mer än en nation, så utvecklas det gemensamma språket i olika riktningar över tid. Språk är väldigt lokalt och får dialekter med olika genomslag i ett land. Därför finns inga rätt eller fel då språk är levande. Ny konsensus gäller. Vi anpassar oss. Men ingen skickar ett PM till ett annat land med samma språk, att nu har vi tagit beslut att vi ska formulera oss så här och önskar att ni också gör det. Tursamt nog. Egenarterna i språken utgör ett lands identitet. Det vi också nu ser i Sverige är hur svenska språket tar uttryck av en stor invandring över tid. Influenserna utifrån påverkar vårt språk hos oss, men förmodligen inte alls i Finland. Med tanke på att svenskan där utgör 4,8 % så tar man snarare intryck av majoritetsspråket finska. Frågan är om vi någon i framtiden har stora skillnader i svenska språket att vi inte längre kan förstå varandra? Tänk bara på att svenska, norska och danska en gång i tiden förstods bättre när gränserna var mer flytande under stormaktstiderna. Vilket jag ifrågasätter lite. De med makt – pratade de sitt inhemska lokala språk, eller hade man bildning och använde ett tredjelandsspråk typ tyska eller franska? I detta har jag inga kunskaper. Men vi influeras inom språk av yttre strömningar hela tiden. Det kan göra mig galen när skrivregler och ord plötsligt ska vara på ett annat sätt än vad jag lärt mig, men accepterar det.
Okej, det är inte alltid jag accepterar förändringar i språket. Jag vägrar skriva rullator för rollator. Det finns gränser för dumhet.
Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?
Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.
Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.
Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.
Alltid denna vikt som ständigt pendlat men där jag aldrig egentligen någonsin varit smal. Ibland har jag kämpat och både lyckats och misslyckats med viktnedgång. Andra gånger har jag fullständigt skitit i att försöka åtgärda vikten som ändå kunnat pendla rejält uppåt och nedåt. Med det sagt – jo, chubby var jag allt som barn. Otroligt kräsen och matvägrade, varför det som oftast med smörgåsar, mackor eller smörgåsar (och enstaka mackor).
Det som var utmärkande var när jag började i första klass. Jag var lång, inte längst, men hade lite övervikt. Andra vid min skolstart var bara hälften så långa som jag och vaktmästaren fick åt några såga av benen på skolbänkarna som annars var alltför höga. När de andra började växa ikapp mig så utmärkte jag mig fortfarande eftersom jag hade min minimala övervikt. Det blev inledningen till åratal av mobbning (strax vänder det i texten, var inte oroliga). Värre blev det när jag i 10-årsåldern blev först med att komma in i puberteten med märkligt behåring på en viss fysisk plats. Jag skämdes för att vara så avvikande. Mobbningen fortsatte, men den var enbart verbal. Jag hade särskilt en plågoande som alltid fick med sig alla andra och ingen tog någonsin mig i försvar. Ingen markerade. Jag vill minnas att där var en del diskussioner mellan föräldrar och skola eftersom jag så ofta var ”sjuk” och stannade hemma. Att de andra också hamnade i pubertet var inget som inverkade på min situation då jag kände mig som ett missfoster och behandlades därefter.
I femte klass hände nåt. Jag fick nog. Under rasten ute på skolgården var jag under hård attack av plågoanden och jag var trängd, hade ingen utväg, kunde inte dra mig undan. Så jag gav honom en rejäl knuff så han flög baklänges iväg och slog sig en del. Inget allvarligt, men min ilska, min reaktion, gav upphov till något jag tror var chock och förvåning. Alla inklusive plågoanden. Jag var ändå helt knäckt över situationen och där var en rastvakt (lärarinnan för klassen under mig) tog sig an mig. Där och då fick jag ett stöd och en tröst. Inga förmaningar om vad jag gjort. Hon förstod.
Efter detta fick jag fortsatt pikar emellanåt, men det var betydligt bättre. Högstadiet blev lugnare och jag hade också ett starkt självförtroende. Det gick bättre med studierna och jag var lättsam och hittade på upptåg. Så jag bemöttes mer med respekt då jag inte agerade som det offer som andra gjort mig till under värsta mobbningsåren. Jag var redan väldigt självständig. Det hade jag också blivit av att inte direkt ha vänner och då jag som ensambarn ofta fick vara själv hemma när mina föräldrar jobbade (far dagtid, mor kvällstid). Tidigt fick jag lära mig att jag fick klara mig på egen hand.
Min plågoande träffade jag första gången i lekskolan. Vi gick sedan i samma klass under hela grundskolan. Men när det var dags att välja linje på gymnasiet (fyra olika välja mellan) i storstaden, så ja… vi hamnade på samma gymnasieskola. På samma linje. I samma klass. Från hembyn var vi fem stycken varav endast min plågoande gott i min klass i grundskolan. Så jag blev inte fri. Det var det jag hade sett fram mot allra mest med att komma till storstan och välja gymnasium. Att få bli fri, få börja om, komma in i ett nytt sammanhang. Så… var plågoanden där.
Om vi hade någon typ av tyst överenskommelse under högstadiet och försökte undvika varandra, så gick det inte längre. Det visade sig att jag var självständig och fick nya kompisar, men plågoanden var vilsen. Han hade bara mig att ty sig till. Och jag släppte in honom. Vi hade en mycket god relation under gymnasietiden och skildes som vänner när vi tog studenten. I dag har vi ingen kontakt, men jag tror att vi träffades när det var 10-årsjubileum från grundskolan. Men som 26-åringa var vi alla väldigt vuxna även om vi alla föll in i våra roller från skoltiden.
I övrigt har jag aldrig blivit mobbad även om jag över åren fått gliringar från både kända och okända människor där de omotiverat sett sig nödgade kommentera min vikt. Sista gången jag hörde någon gliring var av några barn på Pressbyrån när jag var 21 år. Förmodligen tror jag att det handlar om att jag faktiskt (självkännedom) utstrålar pondus men också öppenhet. Hade jag krupit ihop och undvikit människor hade det blivit utpekande av mig och dragit till sig blickar. Förmodligen hade jag då utmålats som kuf tacksam att ge sig med kommentarer och kanske våld. Jag tror på det där med hur man framställer sig själv och tror på in egen förmåga. Nej, jag är inte högfärdig eller skrytsam. Jag är en mjukis som känner empati, är nyfiken av mig, tar initiativ. Kanske jag bara inbillar mig att min personlighet är större än min kroppshydda? Jag hoppas jag har rätt. Annars kan jag inte förklara varför jag inte längre är ett mobbningsoffer.
Brasklapp. Senaste året har jag varit mobbad på jobbet, av andra anledningar. It’s not me, it’s her. She’s the problem. Så där går jag rakryggad och tar absolut ingen skit. Jag är gammal. Ingen och inget kan trycka ner mig. Den makten ger jag ingen annan. Jag har egna demoner, klarar mig så bra utan demoner utifrån.
Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.