Egentligen var jag inte särskilt intresserad av musik på topplistor när jag var prepubertal yngling. Visst, det fanns Svensktoppen på 70-talet när jag växte upp, men det var radioskval. Vuxna i min omgivning köpte LP-skivor men det var väldigt mycket dansband och Abba. Mycket tidigt 80-tal började det sippra in i mitt medvetande att det fanns musik inom många genrer. Det blev lite motsättningar när flera snarlika svenska band konkurrerade som rådande musiksmak bland mina jämnåriga. Jag tillhörde inte team Gyllene Tider eller Noise, utan var mer intresserad av Free Style och Attack. Det började nu också säljas samlingsskivor med hits. Skoldiskotek var populärt, och då blev det sådant som jämnårigas äldre syskon lyssnade på. Omkring 1982 när jag var tolv, var det X Models, Kim Carnes, Ottawan med flera som spelades på diskon. Abba och discomusik var enbart töntigt. Men kan inte säga att jag var musikkonsument. Som 12-åring ägde jag enbart singeln Ring Ring med Abba från 1973 och ett kassettband med Boney M.
1982/1983 hände. Jag var en sjätteklassare. Plötsligt upptäckte jag två radioprogram (Poporama och Discorama) och ett tv-program (Casablanca). Sistnämnda spelade väldigt mycket låtar från konserter med Kiss, men också låtar som blivit odödliga för mig personligen och som få minns (The Belle Stars, Kid Creole). Men den stora musiken. De stora artisterna. Med de stora låtarna! Det var Pop-/Discorama som representerar min upptäckt av populärmusik på riktigt. Två låtar med två artister ledde in mig på rätt spår. Jag var egentligen både punkare och hårdrockare utifrån vad jag konsumerade på radio och tv, men det var något helt annat som gjorde att jag upptäckte populärmusiken! Artisterna var David Bowie och Michael Jackson. De var inte okände för mig tidigare, men jag fick nu wow-känsla med två låtar. Något som förde in mig i tonåren.