Författare: Nile

Tänk, bloggen har funnits i +23 år med tusentals besökare per dag. Men nu… 0. I år har bloggen hittills haft tre besökare.

Det är ganska tråkigt att ha en balkong ovanför ett fik med uteservering och som har fullständiga rättigheter. Från tidig förmiddag till sen natt flödar alkoholen på uteserveringen. De är enormt högljudda och en sak är konstant – det är samma seniorgäng (pensionärer) som super där varje dag. För det första tycker jag att det är märkligt att ett fik med bullar och kakor serverar alkohol. För det andra förstår jag inte varför man fått tillstånd att störa alla boenden som har sina balkonger ovanför uteserveringen. Det går inte vistas på balkongen sommartid och de röker som borstbindare, vilket självklart drar in hos mig om jag öppnar det minsta ut på balkongen. Högljutt och stinkande. Enda gången det lugnar sig är vintertid när uteserveringen inte används. Nattetid kommer ljusskygga människor till uteserveringen som är tom. De pratar. Det stör. Liksom att det då alltid drar in marijuanadoft hos mig. Men de stannar bara minuter per natt innan de drar vidare. Öh… jag föredrar marijuanadoften framför cigarettröken. Marijuana irriterar inte mina luftvägar lika svårt även om marijuana inte luktar särskilt gott. Vilket inte cigarettrök heller gör. Däremot hade jag föredragit cigarrök om det nu ska bolmas under min balkong.

Jag hör allt som sägs nere på uteserveringen. Som sagt så är pensionärerna högljudda (lomhörda?). Dagens konversation:

Äldre farbror: – Vojne, vojne!

Äldre tant: – Vad är det för nåt?

Äldre farbror: – Latin.

Och med det var hon nöjd.

Det var länge sedan jag körde en lista. Den här är en från 2007 men där jag uppdaterat svaren till nutid. Lite händer ju på 15 år.

 

Nämn något som gjorde dig glad igår: Det har jag inte mycket minne av – jag har semester och ägnade gårdagen åt sömn och streaming.

 

Vad gjorde du kl 08 imorse? Tio timmar senare tror jag att det var då jag drack kaffe och åt en ostsmörgås.

 

Vad gjorde du för 15 min sedan? Läste mitt dagboksarkiv för juli 2007 där jag hittade den här listan. Men innan dess skurade jag rent spishällen. Jag är inte totalt onyttig bara för att jag har semester.

 

Det senaste någon sa till dig: I går kväll pratade jag med ömma modern i telefon. Efter det har jag inte yttrat ett ord högt.

 

Vad har du druckit idag? Kaffe,  vatten och Cola.

 

Vad var det senaste du åt? Kasslerpaj som jag gjorde för någon dag sedan och som fick bli måltid för kvällen.

 

Vad var det senaste du köpte? Förvaringslådor i plast och glasburkar för livsmedelsförvaring. Fick hemleverans i går.

 

Godaste glassmaken? Pistage.

 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej, möjligen attraktion, nyfikenhet och… Nej.

 

Sover du tungt? Nix. Jag hör och ser allt även om jag sover. Jag har svåra sömnproblem.

 

Drömmer du mardrömmar? Nej, extremt sällan, jag minns alltid mina drömmar. I typ en timme innan de är borta.

 

Trivs du med ditt jobb? Jag är nöjd med mina arbetsuppgifter även om jag ibland är lite väl överkvalificerad. Men jag är nörd, tar allt seriöst och uträttar efter bästa förmåga. Vilket inte är så betungande med tanke på att man senaste tio åren förstått vad jag gör och börjat betala bra för det.

 

Favoritklädsel? Löst och ledigt eftersom jag får hudsmärtor av beröring. MS-relaterat sedan 1999.

 

Favoritlåt just nu? Låten som vann italienska mello 2020. Diodato – Fai rumore.

 

Vad ser du om du tittar till höger? Min mörklagda hall där elrullstolen står.

 

Vad gör dig glad just nu? Att jag inte kollat jobbmejlen på en och en halv vecka. Försöker hålla mig borta även om det är svårt, men jag kommer ändå bryta min semester om ett par veckor för några dagar innan jag återupptar semestern. Så jobbet får vänta. Jag vet ändå att där är kaos och att jag är eftersökt – som vanligt. Det enda jag väntar på är att någon ringer från jobbet på min privattelefon, för det händer när jag är ledig annars också.

 

Vad ska du göra härnäst? Lite oklart, men jag tror det börjar dra ihop sig för kvällsmedicineringen.

 

Höger- eller vänsterhänt? Främst högerhänt.

 

Humör just nu? Neutralt stämningsläge är en term vi använder inom sjukvården. Ingen häftig sinnesrörelse, varken uppåt eller nedåt. Men lite trött och uttråkad.

 

Favoritgodis? Godis är inte min grej, men måste jag säga något så säger jag skolkritor. Sötlakrits alltså.

 

Kläder just nu? Det är sommar och varmt, inte Teamsmöten med jobbet – så – t-shirt och kalsonger. Minsta möjliga hudberöring.

 

Sommarplaner? Fortsatt coronaisolering så länge som möjligt. Så det blir väl storstädning och balkonghäng varvat med streaming och… blogg?

 

Hur många kuddar sover du med? Fem varav två under mitt huvud. Så jag kan rulla runt bland mjuka kuddar.

 

Spelar du något instrument? Inte de senaste 25 åren. Min motorik är för dålig. Jag testade för 20 år sedan spela på piano men det blir otakt eftersom jag inte kan styra händerna rytmiskt på begäran av hjärnan.

 

Morgon- eller nattmänniska? Nattmänniska men har inga problem gå upp efter fyra timmar. Det är mitt genomsnitt av sömn per natt.

 

Vad är viktigast för dig? Rutin.

 

Är du kittlig? Nej.

 

Snarkar du? Möjligen, men inte så jag väcker mig själv åtminstone.

 

Stjärntecken? Vattuman och en typisk sådan med inslag av Fiskarna som jag gränsar mot.

 

Äckligaste insekten? Insekter är inte äckliga. De kan verka obehagliga.

 

Stökigt eller välstädat? Lagom är bäst.

 

Längtar du mest efter just nu? Önskar och hoppas, för jag vet inte om längtar är en möjlig väg då den är okänd. Men att jag får ett fullgott skydd mot covid-19, inte blir smittad och att kunna komma folk nära.

Egentligen förstår jag inte varför sociala medier fått sådant genomslag. Jag finns på många plattformar, men accepterar egentligen bara Twitter som miniblogg. Att använda Twitter till att länka till nyheter som alla har tillgång till, är det mest hjärndöda jag vet. När det gäller Facebook och Instagram, måste jag säga att det var bättre förr. Algoritmerna och begränsningarna i att själv sortera och rangordna sitt flöde är direkt förkastligt. Och alla reklam. Vartannat inlägg är reklam vilket är overkill.

Så varför självdog bloggosfären? Gamla gardet för 25 år sedan tröttnade? Nytillskotten förstod inte. Influencers satte in dödsstöten med att ha sponsrade inlägg (då försvinner trovärdigheten i en blogg). Och gratistjänsterna försvann, alla bloggportaler. De som finns kvar har märkliga användarvillkor, som att det är kostnadsfritt men att allt som publiceras i en blogg ägs av ägaren till portalen och inte bloggaren. Eller så tar man ut enorma kostnader för att husera en bloggare. Det är billigare att själv använda sig av ett webbhotell och webbadress, men det kräver mycket tekniskt kunnande då webbhotellen inte är särskilt välvilligt inställda till sina kunder. Så det är ganska omöjligt att blogga och kräver ett engagemang som ingen uthärdar när det finns gratistjänster andra sociala medier. Det är faktiskt lite sorgligt. Det känns som om bloggosfären bidrog till mer än soppan av sociala medier. Det var mindre yta, mer innehåll. Substans. Lärdom. Medmänsklighet. Och det var spännande upptäcka nya bloggar med nya personligheter och nya erfarenheter.

Kanske jag ska passa på att blogga så länge domän och webbhotell är betalade? Typ valuta för pengarna?

Eller så lider jag av semesterleda. En av sju veckor avverkade och det är bara streaming, streaming, streaming. Jag har aldrig förstått RuPaul’s Drag Race, men det beror nog mest på att jag aldrig följt det och bara sett glimtar från enstaka avsnitt. Men för att få sammanhang behöver man se ALLT FRÅN BÖRJAN vilket är möjligt via Netflix. I’m hooked.

Förra veckan besökte jag tandläkaren och blev hemskickad direkt då jag saknar immunförsvar och de inte kunde garantera min säkerhet mot smitta. Lösningen är att de skickat remiss till käkkirurgen på sjukhuset för att man där kan hålla allting sterilt och personalen har rätt skyddsutrustning. Frågan är hur jag tar mig till sjukhuset om smittorisken är så stor? Flärdtjänst… chaufförerna som klänger på en och som inte använder någon som helst skyddsutrustning. Men eftersom jag fått en remiss till käkkirurgen så är det vårdgaranti som gäller – 3 månader.

Det är lite tröttsamt att fortfarande vara i karantän hemma. I september förväntas jag vara åter på jobbet vilket är ett krav från arbetsgivaren. Men det är fortfarande pandemi. Alla restriktioner har återinförts på jobbet då smittspridningen covid är utom kontroll. Det gäller att vara fullvaccinerad och då TROR man att det skyddar mot allvarlig sjukdom och död. Jag är inte vaccinerad. Eller. Jag var vaccinerad men har inte fyllt på efter dos 3 då jag inte utvecklar några antikroppar. Därmed är jag utsatt för mycket hög risk för allvarlig sjukdom och död och får inte bli smittad på några villkor. Så… hur länge ska jag behöva vänta på att få ett skydd, eller att pandemin försvinner, eller hur jag ska lösa situationen där jag faktiskt behöver lämna min bostad för arbete och andra ”måsten” som innebär att man inte kan hålla avstånd? Det känns ganska hopplöst att inte få några svar då ingen vet. Jag uppmanas en massa – sjukvården säger att jag måste isolera mig, arbetsgivaren säger att jag inte kan fortsätta arbeta heltid på distans. Hösten är otäck. Och smittspridning kommer bli än värre. Att nya vaccin tas fram betyder inte något för min del eftersom jag inte kan utveckla antikroppar. Hade covid-16 existerat så hade jag hunnit få vaccin och utveckla antikroppar innan min MS-medicinering sattes in. Det är den som gör att jag inte kan utveckla antikroppar och MS-medicinen kan de inte på några villkor ta bort då dödlighet och sjukdom är värre än covid och utan eller med annan MS-medicinering.

Tabletter mot covid är på gång för dem som saknar skydd av vaccinering. Som ska sättas in först när man blivit smittad av covid om inom timmar/dagar. Man TROR att tabletterna kan bromsa covidförloppet.

Det är märkligt att det fortfarande finns så lite data kring covid. Och hur lever alla andra som inte har skydd mot covid? Alla andra med MS… alla som genomgått organtransplantation…? Tydligen får jag inte ställa sådana frågor p.g.a. sekretess även om jag inte pekar ut enskild person.

Eller så tänker jag för mycket.

Måste erkänna att jag blev lite bestört när webbhotellet nu drog några tusen för något jag i praktiken inte använder. Var det så dyrt?! Jo, tydligen. Några domäner finns inte längre, men tydligen har det inte så stor betydelse. Jag kan inte nedgradera webbhotellet då jag redan är på lägsta (billigaste) nivån och koppling till domännamn inte spelar någon roll. Men det var sista gången jag förlängde webbhotellet. Så senast juni 2023 kommer jag att ha raderat alla domäner, alla databaser, precis allt. Jag skriver sällan och vad jag vet så läses jag inte. Kanske ett kvarts sekel med blogg får vara nog. Och nu känner jag mig inte särskilt motiverad att försöka upprätthålla nåt framöver då det finns ett slutdatum.

• 1999-02-14: Lanserade hemsida
• 1999-02-15: Bloggens första inlägg

Det var kul så länge det varade.

Det händer en del när man börjar leta sig utanför hemmet efter +2 år. Två måndagar har jag nu vistats på jobbet, vilket gått… okej. Något arbete får jag inte uträttat. Allt har handlat om att få liv i jobbdatorn som fått ominstalleras efter att ha fallit ur domänen efter så många år. Datorer inaktiveras om man inte varit inloggad på 2-3 månader. Vilket är problematiskt om man som jag har en massa speciallicenser som inte ingår i standardutförandet. Så många timmar med helpdesk som inte riktigt vet eller kan. Än har jag inte fått liv i skrivaren. Eller nätverket till skrivaren. Tydligen har de gjort en uppdatering under mina års frånvaro, och skrivaren fallit ut ut alla nätverk.

I dag fick jag dock sluta tidigt för att ta mig till macken innan rusningstrafik för att få däcken pumpade. Jag hade för mig att det skulle vara tryck på 6 kg, men på macken var de tveksamma och vill sätta maxgräns 3,5 kg. Vilket jag var nöjd med eftersom nuvarande tryck efter tre år (senast de blev pumpade) låg på mellan 1-1,5 kg per däck. Inte konstigt att det gått så trögt rulla fram och att det inte gått att hålla en rak kurs då det ständigt dragit åt sidorna.

Vad mer? Tja. Magnetkameran var ju oförändrad (bra alltså), men tydligen lågt blodvärde där man fortsatt behöver följa upp orsak och åtgärda det.

Nja. Inget har förändrats – jag är fortsatt isolerad i karantän med distansarbete hemifrån. Tills i nästa vecka. Inget har förändrats, jag riskerar väldigt mycket (allt) genom att på måndag återgå fysiskt till jobbet. Det är mer eller mindre på mitt initiativ och endast en dag per vecka under maj.

Problem börjar hopa sig gällande mitt distansarbete. Mitt behörighetskort upphör och jag kan inte längre logga in hemifrån via VPN från torsdag. Nytt kort finns att hämta på jobbet, men jag har ännu inte fått koderna med posten från Telia. Även om jag inte kan hämta ut nya kortet i tid så kan jag ändå inte åka till jobbet för att arbeta där. Samma kort ger mig behörighet ta mig in i alla låsta hissar som jag behöver till rullstolen för att kunna ta mig till mitt arbetsrum. Så trött på byråkrati och brist på tillgänglighet.

Jag har varit och gjort årliga magnetkameran som skulle varit gjord i december förra året. Allt normalt. Eller inte. ”Oförändrat” heter det. Har man MS är inget normalt i hjärnan.

Däremot en lite oroande nyhet. Tydligt har jag ett väldigt lågt blodvärde som behöver följas upp. Det enda jag fått besked om är att det nu var ännu lägre än mitt sedan tidigare redan låga värde. Öh? Har jag haft lågt blodvärde?! Det har ingen sagt något om. Och hur lågt är det nu? Varför kan de inte säga vad värdet visade i konkreta siffror så jag själv hade kunnat värdera om det är oroväckande eller alarmerande? När de tar EKG brukar de kasta över det till mig att själv tolka? Några veckor av ovisshet nu.

Och så detta… till jobbet efter exakt 780 dagar av distansarbete. Även om både distansarbete och karantän kommer att fortsätta.

Sedan kommer jag inte säga eller skriva något mer om följande. En skäggbroder är avliden. Som jag kände. Träffat. Det berörde.

Det som hände under pandemin, var att vi gick från Skype till Teams. Förutom att vi på jobbet också parallellt kör med Zoom och VMR/Cisco. Alltså, jag måste säga att jag skarpt ogillar webbkamera i möten. Dela skrivbord är en sak, men detta att X antal personer rör på sig. Det är så otroligt distraherande. Jag brukar påtala att det är okej ha webbkamera på när vi går in i mötet så man ser tydligt vem som är med. Därefter behöver fokus ligga på dialog och arbete genom dela skrivbord. För det här med rörlig bild är verkligen så upp i ansiktet på en!

Men ingen tycks ta notis av detta med att stänga av kamera. Däremot har jag hört många klaga på hur distraherande det är när andra har kameran på. Så varför inte stänga av sin egen kamera då för att föregå som ett gott exempel? Värst måste vara när alla sitter med avslagen kamera, en går in i mötet med påslagen kamera. Plötsligt har alla aktiverat sina kameror – av sympati?

I-landsproblem. Men det påverkar mig ganska mycket i form av uppmärksamhet.

På tal om möten online via Teams. I förra veckan höll jag två föreläsningar. Grupp 1: Lysande! Grupp 2: Katastrof! Ja, innehållet alltså, det jag berättade om. Tänk så olika två grupper kan tycka när jag ordagrant framför en rutin två gånger. Det som blev lite märkligt är grupp 2 inställning som plötsligt övergick från ”dum rutin” till ”ditt fel” där jag var budbärare. Ett övertramp. Tur jag kan svara för mig och hålla mig lugn när sådana situationer uppstår.

I dag skulle min fars fostermor (min svenska farmor) blivit 116 år. Tänk vad tiden flyger förbi! Minns inte exakt, men tror det var cirka 25-30 år sedan hon dog.

Det har hänt en del sedan i januari. Ändå är allt status quo. Pandemin fortgår och jag har nu suttit i karantän i två år och två dagar. En pandemi som samhället nu valt att ignorera. För min del är jag beordrad att fortsätta hålla mig borta från allt och alla då mina tre vaccinationerna inte haft någon som helt effekt. Jag har inte utvecklat antikroppar då jag står på MS-läkemedel som inte bara sänker mitt immunförsvar till noll, utan också slagit ut effekt av vaccination. Tydligen gäller detta alla typer av vaccinationer – jag utvecklar inget skydd av vacciner.

Ett tag diskuterades att jag skulle byta MS-medicinering tillfälligt, för att under ett halv års tid vaccinera upp mig på nytt och utveckla antikroppar mot covid-19, säsongsinfluensa och lunginflammation, men det blev i slutändan ett avslag. Enda alternativet till annan MS-medicinering för mig är direkt dödlig och man vågar inte chansa. Därför vill man behålla status quo, att jag undviker smitta då jag inte bara tillhör en riskgrupp, utan flera riskgrupper. Det enda läkarprofessionen hoppas på är att pandemin försvinner (inte troligt viruset försvinner åtminstone).

Jag har inget emot att arbeta hemifrån. Två år har inte känts som mer än två månader och det går ingen nöd på mig. Helt isolerad är jag inte socialt sett, och jag har besök i ytterdörren som inte kliver över min tröskel och där vi håller minst två meter. Behöver jag mot all förmodan lämna min bostad så är det inte riskfritt även om jag fortsatt måste ha både visir och munskydd. Så jag får vara tacksam för att jag hittills ändå klarat mig. Men är covid så farligt för mig då? Jo, jag är helt oskyddad av vaccineringarna och saknar immunförsvar även mot den simplaste av förkylningsvirus. Det är väldigt allvarligt.

Och så har vi andra problem i världspolitiken. Jag är inte helt avigt inställd till ett tredje världskrig eller att vi skulle tumma på vår ”neutralitet”. Det är en annan värld och andra förutsättningar nu.