Ledig 10 dagar, nu jobbat två men det som tar mest tid i anspråk är att komma ifatt med är mejlen. Senaste halvåret har jag ett svarsintevall på två veckor. Åtminstone försöker jag svara inom två veckor. Under de 10 lediga dagarna fick jag bara 45 mejl, men varje mejl tar tid. Ofta gäller det frågeställningar som jag måste kontrollera och utreda innan jag kan skicka ett svar. Ett mejl kan ta mellan 20 minuter eller 4-5 timmar att besvara. Oftast inte mindre än 1-2 timmar. Ovanpå det kommer nya mejl eller följdfrågor, samtidigt som jag har ordinarie arbete att utföra, skypemöten, telefon som ringer och nya uppdrag som tillkommer eller vissa deadlines. Tidigare har jag sagt att man alltid kan mejla mig, men skillnaden nu är att jag inte prioriterar att svara med direkt vändande mejl.
Jag har ett schema. Ett där jag skrivit in vad jag måste hinna göra dag för dag. Det jag fick slopa var bestämda tidsangivelser för varje arbetsuppgift, antalet rader (eller timmar) fick inte plats inom en arbetsdag. Ingenstans har jag ens skrivit in att jag ska besvara mejl. Mejl som blir liggande obesvarade, då de kräver lite mer, har jag som mål att besvara varannan fredag om jag hinner. Annars får de ligga ytterligare två veckor i väntan på en ny fredag.
Ett planerat möte i dag med juristen gav ett merarbete för mig där jag kommande veckor inte hinner utföra ordinarie arbete, än mindre gå igenom inkorgen.
Känns som om jag saknar struktur och tid. Sanningen är väl att jag är väldigt strukturerad och har för mycket att göra. Otillräcklig, önskar jag kunde få tips på om det finns andra upplägg jag hade kunnat ta till. Men ingen verkar känna igen sig i min problematik.
Märkligaste jag utsatts för online och som varit olustigt… Nä, jag har utsatts för många märkliga ting på nätet, så följande historia kan inte inledas som det märkligaste. Men obehagligt nog. Gemensamt för alla historier är att jag utsatts av psykiskt väldigt instabila personer. Då uttrycker jag mig snällt. Psykisk sjukdom är inget jag vill nervärdera då det är ett reellt problem som för med sig lidande för person och omgivning. Att jag ändå väljer uttrycka mig så här och lägga fokus på det underliggande problemet, beror på att det är viktig information i sammanhanget som förklarar situationen jag utsatts för. Det handlar inte om anonyma ogina troll.
Under 2003 dök jag ovetandes upp i märkliga sammanhang i en online-gästbok. Ett tiotal inlägg med enorma textmassor (150-200 A4-sidor). I dag finns inte sidorna kvar förutom genom en Way back-sida som sparar webbsidor som inte längre finns.
Hur jag involverades? Jag sökte på nätet efter min dåvarande mejladress. Alla inläggen, som inte jag hade författat, hade angetts med min mejl. Namnet stämde till förnamn in, men inte efternamnet som jag aldrig uppgett på nätet. Och så inleds inlägget med min historia som jag bloggade om 1999, men förvanskades något samt att det formulerades på ett ofördelaktigt sätt. Det hela skulle se ut som om jag var författaren till inlägget.
Sedan började sagan. Här kommer sanningen in och den verkliga författaren till inlägget skriver om sig själv men i tredje person, uppger sitt namn, hemadress och telefonnummer. Personen i fråga skriver väldigt osammanhängande, mycket stavfel, ologiska tankegångar, om oförätter, påstådda händelser och samtal. Dessutom hängs många myndighetspersoner ut med namn, men även politiker. Kärnan handlar om hur personen känner sig lurad och sedan överkörd av rättssystemet och politiska beslut. Bestulen på sitt livsverk.
Min tolkning är att ett korn av sanning finns, men det mesta är vanföreställningar och fabrikation av händelseförlopp. Syftet är att det ska se ut som om jag för någon annans talan och påtalar hur djupt orättvist en oskyldig person drabbats av samhället.
Efter alla dessa år är det fortfarande en obehaglig händelse. Någon har utgett sig för att vara jag och försökt knyta det hela till min mejladress och göra det hela trovärdigt genom att använda saker jag bloggat om.
Logiken brister. Vilken respons förväntar sig någon som använt min mejladress som kontaktväg? Men jag fick respons. Jag ombads ta bort inläggen ”jag” skrivit. Eftersom jag inte var publicisten kunde jag inget göra mer än att upplysa om att jag var oskyldig och att man fick göra abuseanmälan och få ut IP-nummer. Självklart misstrodde man mig när jag hävdade min oskuld.
Jag har precis gjort nya efterforskningar. Så här 18 år senare blev jag nyfiken. Personen som utgav sig för att vara jag, har en hemsida som inte uppdaterats sedan 2003. Med samma innehåll som med inläggen i mitt namn, men i eget namn utan att involvera mig. Samma dynga. Personen i fråga var 43 år 2003, vilket innebär 61 år nu. Personen fann jag nu på hitta.se, men i övrigt ingen mer information online mer än det jag återberättat. Hemsidan, inläggen Way back, att jag har namn och adress samt fann födelsedatum via Birthdays.se.
Obehaget beror mest på de osammanhängande textmassorna. De är inte friska eller sunda. Och då ha sitt namn kopplat till det gör att det är svårt distansera sig.
Varför har jag blivit föremål för så många märkliga människor på nätet?
December 2018. Det var när jag senast var hos tandläkaren. Årskontrollen ska egentligen vara halvårsvis på min begäran, men avtalen säger att man inte får komma så ofta. December 2019 med årskontroll var försenad med ett halvår, och då tackade jag nej på grund av pandemin. Och sedan tackade jag nej igen. Därefter tackade jag ja. Då lämnade de återbud med anledning av att Folktandvården inte fick ta emot mig som riskgrupp covid-19. Sedan kallade de mig på nytt när restriktionerna lättade, men lämnade åter återbud då min tandläkare fått covid-19. Men nu äntligen fick jag komma. Efter fyra återbud.
Efter bild nr 8 tappade jag räkningen, det tog en halvtimme bara ta alla röntgenbilderna. För exakt tre och fyra år sedan genomgick jag käkoperationer och först nu gjorde man uppföljning och kontroll på utfallen. Käkbenen har läkt bra och inga nya cystor. I övrigt konstaterades det att jag som vanligt inte hade några hål (tack snus och ökad salivproduktion). Ändå ska jag tillbaka redan om en vecka då en gammal lagning ska göras om. Den är inte trasig och jag märker inget. Men tydligen har de under flera år på röntgen sett att det är något ospecificerat konstigt med den, eller under den. Så den ska göras om innan det blir ett problem.
Så detta var sjätte gången sedan isoleringen för 307 dagar sedan som jag var utomhus. Jag gillar att det var sent och mörkt med lite folk ute. Därför gick det bra köra som en fartdåre med rullstolen utan att behöva vara uppmärksam och försiktig. Under förmiddagen hade det sista av snön regnat bort och också tagit med sig isen.
Den sena kvällstiden hade jag fått för att där skulle vara nästintill folktomt så bara riskgrupper vistades i lokalerna och med personal som bar både munskydd och visir. Nja. Tandläkaren tog av sig båda delarna när vi hade samtal om fortsatt upplägg. Ingen distansering. Och jag också utan munskydd och visir. Bara för att tandläkaren nu hade antikroppar så kan man fortfarande sprida covid-19 då virus fortfarande fastnar i svalg. Så även om man själv inte kan bli sjuk, så kan man sprida det vidare. Därför de säger att även om man haft covid-19 eller blivit vaccinerad, så måste munskydd fortsätta att användas tills 75 % av befolkning fått fullgott skydd genom vaccinering. Så jag är lite besviken på tandläkaren som tog av sig munskydd och visir.
Plan för onsdag – fortsätta jaga CSN då jag vill göra slutbetalning av min återstående skuld på 852 kr. Om jag hittills betalat 3300 kr per kvartal, känns det löjligt att med administrationsavgift betala 213 kr per kvartal. Fortsätta jaga? Jo, man möts enbart av upptaget i telefon.
Många glömmer nog hur vi reagerade på pandemin för 9-10 månader sedan. Mycket har hänt, och samtidigt är allting oförändrat. Apple+ har några avsnitt Oprah från den här perioden som handlar om Covid-19. Jag har ägnat kvällen åt höra amerikanska sköterskor berätta om när pandemin slog till i New York, Detroit och Louisiana. Även om behandling och överlevnad förbättrats något sedan dess, så fortsätter viruset med oförändrad kraft skörda offer och belasta vården så extremt att det är direkt oförskämt. Särskilt när medveten smittspridning sker.
Det är medveten smittspridning. Tillräckligt många människor bryr sig inte om pandemin för att låta våg efter våg drabba oss. Förra våren i USA pratade man mycket om det som vi fortfarande har som pågående rekommendationer. Hygien, distansering, isolering, men inte så mycket om munskydd eller hålla ekonomin igång eller erhålla inkomst. Det handlade om sjukvård. Åtminstone tills Trump kickade Fauci.
Det är samma kamp i dag som då. Ingen vila, ingen ro, för sjukvården. De sliter. En kamp mot virus, kamp för att orka med, kamp för finna sjukvårdsplatser, kamp för finna skyddsutrustning, kamp få till vaccineringarna nu när vaccin finns. Hur kommer det gå? Står personal och sjukvård pall? Står vaccinet pall alla mutationer? Ovanpå det är människor egoistiska och hävdar personlig integritet få leva utan restriktioner eller hänsyn. Det som är ännu mer kränkande i sammanhanget är att det finns grupper av människor som inte tror på vaccin.
Viruset lever vidare för att vi tillåter det. Snart i ett år har vi levt med effekterna av pandemin, och folk har inte lärt sig förstå allvaret eller konsekvenserna som varit kända hela tiden. Tio månader senare är det i praktiken fortfarande mars 2020.
Om mina tre tidigare läsare finns kvar, vet jag inte. Men se – plötsligt har jag semester och är uttråkad. Dag 303 i isolering har bara bevisat en sak – jag är workaholic!
Tre månader sedan jag skrev något. Det är oförändrat läge, pandemi pågår, Trump pågår, isolering pågår. Nu behöver de bara isolera Trump också lite mer permanent.
I augusti var jag ute för att hämta nya körkortet, men i mitten av december var jag ute igen. Det var dags för en mer än ett år försenad läkar- och magnetkamera kontroll. Jag gillade inte riktigt att utan anledning tvingas ut i en ökad smittspridning där jag inte kan skydda mig. Eftersom det blev sådan lång dag på sjukhuset, så passade jag på att besöka arbetskamraterna. Självklart med säkert avstånd plus att jag hade både munskydd och visir, vilket flertalet arbetskamrater också hade. Säkrare kunde det inte bli, men det garanterar ändå inget. De passade på att ge mig vaccin mot säsongsinfluensa som de hade sparat (jag ska inte ta till primärvård, neurologen hade slut). Dagen gick bra och det var inget konstigt att bege sig ut med rullstolen eller röra sig på sjukhuset. Förutom att jag inte litade på mina medpatienter riktigt som varken hade munskydd eller visir. Nå, från och med i går får ingen vistas på sjukhustomten utan munskydd, inklusive patienter och besökare förutom personal.
Så ett coronavaccin är på gång. Jag vet inget när i tid jag står på tur. Antingen får jag spruta genom hemtjänsten, neurologen eller jobbet. Jag tror snarast på att det är jobbet som kommer att ställa upp för mig här. Jag litar inte på kompetens och genomförande gällande de andra. Gissningsvis mars/april får jag spruta, kanske det blir åter till jobbet efter sommarsemestern?
Det händer inte så mycket mer än att jag ständigt arbetar. Nä, jag jobbar mina timmar men sprider ut dem lite mer så det känns som om jag alltid är i tjänst. Då fungerar jag. Det blir inte enformigt eller tråkigt i isoleringen. Dessutom har jag precis avslutat årets bokslut som jag höll på med dagligen 1/12-7/1. Ska jag vara korrekt så gör jag inget ekonomiskt, utan ändrar, rättar och kompletterar källdatan som ligger till grund för bokslutet. Lite slarvigt sagt har jag för 2020 sett till att dra in 46 miljoner kronor i intäkter som vi annars hade gått miste om. På sjukhusnivå. I form av statsbidrag. Men vi får bara 90 % av summan.
Tredje året på rad fick jag för förra året en lönehöjning som är tre gånger högre än vad kollegor fått. Motiveringen jag fått till detta är att jag har hög kompetens, slutför uppdrag, är snabb, är verksamhetbärande och den person man är mest rädd för ska sluta. Det gör mig upprörd, för jag vill att vi alla ska vara verksamhetsbärande. Jag vill inte ensam sitta på kunskap eller ensam ta initiativ. Jag har kanske mer intresse och ser helheten inom organisationen på ett annat sätt efter alla år plus de små extrautbildningar jag gått på min fritid. Men det där inget märkvärdigt eller exceptionellt som är nödvändigt. Som jag framfört på jobbet, så har jag inte många år kvar till pension. Åren går extremt fort. Borde jag inte ha någon som kan avlasta mig och i förlängningen ta över? Vi har försökt, men folk slutar (ger upp) efter månad eftersom det plötsligt ställs krav. Inte orimliga krav, men mer än ”flyta med, göra minsta möjliga”. Jag förstår att man försöker behålla mig med högre lön, men ärligt – varför skulle jag vid min ålder vilja börja om med något annat någon annanstans? Ett klargörande: Det är inte mina krav som får folk att säga upp sig, utan det är kraven som är inbyggda i arbetsuppgifterna jag utför.
Usch för semester. Jag känner mig tvingad vara ledig nu i tio dagar eftersom jag har 47 semesterdagar i år att ta ut, och det har jag egentligen aldrig tid med. Och jag vill jobba. Särskilt i isolering.
Så vad gör jag i isoleringen förutom att arbeta? Det vanliga. En del tv och streaming, men är ganska trött på det. Är inne på en ljudbok nr 9 i en serie, men börjar bli ganska trött på det också. Därför blev det en blogg i dag. Planen för semestern är att städa lite mer grundligt om jag orkar. Tiden har jag nu om jag kan hålla mig borta från arbetsdatorn. Jag har bestämt mig för att inte starta arbetsdatorn om inte någon från jobbet ringer på min privata telefon och det är kris.
