http://dagens.jontas.com/wp-content/uploads/2019/01/2019-01-12-22.23.00.mp4

och en stund med bloggen. Jag brukar inte brygga kaffe på kvällen, men just i kväll fryser jag extremt mycket och kände att jag behövde något varmt i mig.

Ännu ett nytt år. Jag har hunnit jobba ett par dagar och hann deadline årsbokslut som var i dag kl. 12. Redan i går förmiddag blev jag klar, mycket för att jag satt hela nyårsdagen också med jobbet. Mer eller mindre blev jag beordrad i nyår att även ta över från mina kollegor då inte mycket hände på den fronten. Tack vare det lyckades jag fånga upp 3,5 miljoner kronor som annars bara hade försvunnit i tomma intet. En struntsumma totalt sett om man ser till hur mycket jag ser till att ro i hamn dagligen på jobbet. Inget som egentligen ligger på mig men som blivit något man bara förutsätter och förväntar sig numera av mig. Om jag inte hade gjort det – då hade ingen gjort det. Och sjukvården behöver vartenda öre vi har rätt till (för att kunna bedriva vård). Det är bara på min arbetsplats jag finns som en outtalad funktion och resurs, vilket är lite skrämmande. Hur mycket blöder andra resursmässigt?

Ändå har jag inte jobbat fulla dagar i år. Jag ligger så pass i fas och har så extremt mycket övertid, att jag blivit hemskickad från jobbet nu två dagar redan vid lunch. Det känns enormt skönt eftersom jag verkligen är sliten, trött, matt efter december. Där andra tagit ledigt 2-3 veckor, kunde jag bara vara ledig två dagar.

Det börjar bli dags köpa ny dator. Den bärbara datorn börjar bli seg och det hjälper inte rensa eller defragmentera. Datorn är minst fem år, tror jag. Frågan är varför jag har dator egentligen? Ännu mer är det motiverat att fråga sig varför jag har en blogg? Särskilt varför jag betalar för domän och webbhotell. Jag har i stort slutat använda Facebook och Instagram (än mindre Twitter). Jag kollar dagligen, men jag är inte registrerad på dessa sociala medier för att visa upp mig själv på något sätt. Nej, grundsyftet är att vara social, ungefär det som var syftet med bloggen en gång i tiden. Men jag tystnar när ingen finns att prata med. Okej, jag har några tusen följare på IG och nästan 600 på FB – men ingen jag egentligen känner. Åtminstone inte på ett sådant sätt att man vill föra några offentliga diskussioner. Det är då jag har chatten/appen Line. Där är jag dygnet runt och är supersocial. Jag är i flera slutna fora (skäggrelaterat) men det går också att messa 1:1.

Så jag lever med mobiltelefonen. Och där tog kaffeslurken slut.

Ännu en nyårsafton. Klockan är kring 19 men några fyrverkerier har jag inte märkt av än. Det påminner mig om åren då en skjuträdd Gazzy behövde distraheras genom att jag satt och höll i henne, hade tv och radio på högt, dragit för alla fönster. Om det hade någon effekt kan kanske diskuteras, men det hade nog varit värre om jag lämnat henne ensam i ett tyst hem nyårsafton.

Hur sammanfattar jag 2018? Året då jag slutade le. Jag orkar inte. Först början av året då jag åkte ut och in på akuten, vårdcentralen, jourläkarcentralen, infektionskliniken och så vidare. Nej, man fann aldrig något och jag hade heller inte mässlingen trots misstankar och avstängning från jobbet. Sedan var vi plötsligt i maj och sedan dess är det kaos på jobbet för min del eftersom jag är den enda som kunnat sätta mig in i och styra upp alla problem vi fortlöpande än i dag och för alltid har efter införandet att det hemska nya dataprogrammet som är både patientrisk och ekonomisk katastrof.

Det har varit ett tufft år. Skäggträffen i april (GothenBeard) var i grunden något positivt, men jag inser att jag är för sjukdomspåverkad av MS för att kunna delta på lika villkor och med samma glädje. Vi är just nu 222 fullvärdiga och aktiva medlemmar, vilket också är både något positivt men också något negativt. Gemenskapen är kanon, men det är också väldigt ensamt. Jag står lite vid sidan av just för att jag inte kan vara så fysiskt närvarande när vi har möten, men jag uppväger det genom att dygnet runt vara aktiv i vår chatt. Där jag försvinner i mängden eller om man väljer ignorera mig eftersom jag ändå är så udda och kan vara svår att relatera till. Ja, jag tänker på både MS och gay. Det kan vara svårt att bemöta mig om man inte kan relatera till mig, men jag relaterar ju till en majoritet som varken har MS eller är gay. Men jag har väl min roll att spela.

Nya året 2019. Det är höjt i dunkel vilket konstigt vore annars. Om mindre än en månad ska jag genomgå nästa käkoperation, men det är osäkert eftersom jag endast får genomgå ingreppet om ömma modern närvarar (enligt käkkirurgen). Lika osäkert är om ömma modern kan närvara med tanke på sjuk sambo. Var det i september eller oktober canceroperationen var? Den gick bra, cancern är borta (vad man vet) men följdsjukdomar har tillstött. Ömma modern som är pensionär men deltidsarbetar, har i stort fått ge upp arbete på grund av anhörigvårdnad dygnet runt. Jag vill inte att hon slits mellan mig och sambon utifrån sjukdomstillstånd. Jag klarar mig själv, men käkkirurgens krav kan jag inte göra så mycket åt. Eller – deras krav var att jag hade en anhörig, släkting eller vän med mig eftersom jag inte blir inlagd utan behöver omvårdnad i bostaden efter operationen. Nå, men jag har ingen. Utom ömma modern.

Det blev inte många blogginlägg i år heller. Tappade sugen än mer när webbhotellet raderade 19 år blogg. Och tittar man på mitt Instagramkonto så ser man att jag endast publicerat 41 gånger där i år (mot kanske 5-600 inlägg per år tidigare) och slutat le på bild.

Året jag slutade le. Bra slutsats.

För några dagar sedan såg jag på tv, förmodligen var det någon serie, där källan till ett påstående är väldigt oklar. De sa att en traumatisk upplevelse är något man lever med i 30 år innan man kan släppa det och gå vidare.

I dag är det 30 år sedan jag flydde hemifrån. Det är 30 år sedan jag kände mig hotad till livet, fick fly hals över huvud och fick skyddat boende under två dygn. Även om mitt bloggarkiv raderades i somras av webbhotellet, så har jag kvar allt jag skrivit i bloggen under 20 år och historian om flykten. Jag väljer att inte gräva fram gamla texter. Jag har återberättat tillräckligt många gånger och känner att jag inte behöver dra det hela fler gånger.

Så stämmer det att man kan släppa traumatiska upplevelser efter 30 år? Ärligt, jag släppte traumat för mer än tio år sedan. Men det har ändå påverkat mig. Jag har bearbetat det, men konsekvenserna är bestående. Egentligen inträffade något värre några dagar senare efter flykten. När jag ännu en gång hotades och jagades djupt in i garderoben som jag så smått nyfiket hade börjat glänta på dörren.

Under elva år levde jag i total självförnekelse. Sedan brast det för mig efter att jag insett detta, varefter jag alltså flyttade till Göteborg för att känna att jag tog egna beslut utan inverkan eller påverkan av min närmiljö som fortfarande var ganska traumatisk.

Mitt fokus ligger i dag på att klara vardagen med MS. Det som varit har jag släppt, även om jag minns. Tänk, 30 år… Om inte annat så är jag nu gammal.

I mer än tio år har jag försökt ta ut statistik på jobbet med varierat resultat. Vi sitter och matar in data (indata) men är begränsade vad gäller ta ut data (utdata). Mycket märkligt. Varför ska vi mata in uppgifter som ingen har behörighet ta ut och granska? Jag har tjatat till mig behörighet eftersom jag förstår både in- och utdata. Problemet är att jag inte fått verktygen program eller utbildning i program. Dessutom har jag behörighet ”högsta”, men gnidna små tjänstemän vägrar lyda beställning som gjorts av höga chefer.

I vilket fall som helst. Jag skrikit högt kring allt ovan i åratal utan gehör. Jag har omvägar fått fuska mig till behörigheter, program och utbildning av användare i andra verksamheter. Nu är jag dessutom utsedd att ansvara för all ”min” produktionsuppföljning. Största problemet har varit ”det finns inga utbildningar”.

Guess what! Vi har utbildningar. Hemliga som ingen har kännedom kring trots att vi också byggt upp en organisation kring det hela. I dag fick jag gå en sådan utbildning! Helt otroligt! Jag fick inte söka utbildningen, för den finns inte officiellt. Jag blev utvald av utbildningsorganisationen. Eller. Cheferna fick en fråga, ”finns det någon person ni tror arbetar med statistik”? Inget nämndes om att det var utbildning eller i vad. Fanns heller ingen beskrivning av vad som förväntas sedan av den person de namngett. Att cheferna sa mitt namn beror på att jag sedan i somras varit så arg på alla möten och framhållit att vårt nya datasystem är felkonstruerat, ingen har utbildning, indata är fel och det finns ingen utdata. Därför låg mitt namn i många chefers medvetande när de fick frågan om det av 6000 anställda fanns någon som kunde ha nytta bli kallad till ett möte. Som nu visat sig vara en tvådagars utbildning i hur man skapar rapporter från databaser.

Precis det jag eftersökt under alla år! Officiellt heter det att ingen får skapa rapporter då man inte i en rapport kan se källdata och därmed kan man inte validera rapportens äkthet! Ursäkta, men skapar jag en egen rapport så vet jag exakt vad jag använt som källa! Det är väl bättre om vi skapar egna rapporter istället för använda någon annans?!

Jag vet inte när jag blev en statistikmänniska. Det har kommit smygande och övertagit mitt jobb helt. Men jag tror det finns ett samband med att dagens ekonomer… nja, jag vet inte vad de gör, men det är jag som tar ut och analyserar data som sedan ligger till grund för fakturering. Bland annat. Vi har mycket data som används inom flera områden. Och nu börjar jag lära mig det. Officiellt.

Nästan en månad har gått sedan jag senast skrev något. Först av allt – jag vet inte om jag tycker om den uppdatering WordPress genomgått även om det mer handlar om hur gränssnittet ser ut där jag skriver innan publicering. Nåja. Jag hade kanske valt att blogga via mobilappen, men jag hade glömt lösenordet men visste jag var inloggad på datorn. Datorn som jag aldrig startar då jag enbart använder min arbetsdator hemma. Det får räcka med att starta en dator. Jobbdatorn är jag inloggad på hemma typ dygnet runt. För att kunna jobba dygnet runt. Typ. Årsbokslutet ger mig panik. 

Min minutiösa planering av jobbet föll ganska platt nu då jag istället fick influensa. Den kom smygande i fredagskväll med hosta. Sedan har jag varit sängliggande hela helgen med hög feber (närmare 40 grader), frossa och hosta. Nu måndag är det väl lite bättre, febern sjunkit något till typ 38-39 grader, men jag har blivit snorig nu också. Jag har inte tid vara sjuk. Det får bli distansarbete tisdag. Förhoppningsvis orkar jag det åtminstone. 

Och jag som tog influensaspruta för en månad sedan. Antingen har den inte hjälpt, eller så hade jag varit betydligt sjukare. 

Ett tips. Vill man se mina skäggbröder ska man titta på Musikhjälpen fredag kväll till söndag förmiddag. Kan väl säga så här – jag känner majoriteten av dem, men helt säkert så känner samtliga mig. Tredje året i rad jag missar närvara utanför buren på MH, vilket ter sig än mer ironiskt i år när temat är tillgänglighet. 

Ständigt på gränsen. Det är väl därför jag skriver sällan och då enbart om jobbet där jag genom text försöker identifiera vad jag egentligen håller på med. Blir svårare och svårare att identifiera min roll, och då inte enbart utåt. Jag har verkligen problem förstå min roll och om det finns någon tanke bakom eller om det bara är som så att jag halkar in på något av misstag och då blir oumbärlig.

I vilket fall som helst. Jag är nu ledig dag 3 av 10 som är min kompensation till mig själv för den rumphuggna sommarsemestern. Det svåra är att låta bli jobba ändå. Tyvärr måste jag hålla koll på jobbmejlen dagligen då jag väntar svar på om jag kommit in på en utbildning som börjar samma dag som jag är åter i tjänst efter min ledighet. Min ledighet ger mig också en chans till att försöka strukturera upp jobbet. På arbetstid hinner jag inte sitta och fundera på hur jag ska pussla ihop schemat. Jag vet exakt vad jag ska göra på jobbet minut för minut kommande 18 månaderna. Löpande är jag inbokad 18 månader framåt. Jag är fulltecknad. Inte en ledig sekund. Samtidigt vet jag att jag behöver pressa in 50 % till i min arbetstid och bland mina arbetsuppgifter, då det ständigt tillkommer akuta och oväntade saker. Det är stressande.

Annars? Eftersom jag så fokuserad på jobbet så tänker jag inte så mycket på annat. Men…

• Ny lampa i hallen. Blev mycket bättre även om jag borde höja sladden 1-2 cm så jag slipper slå i huvudet hela tiden.
• Dammsugaren gick officiellt sönder i fredags efter drygt 12 år. Sladdvindan har alltid varit ett problem då sladden ständigt flugit in när den varit utdragen under användning. Nu går det inte att dra ut sladden alls då den sitter stenhårt. Nåja. Munstycket gick sönder för några år sedan, så det är väl dags köpa nytt.
• November – december – januari är lite otäcka månader. Väntar på sexmånaderskontroll magnetkamera, uppföljande läkarbesök, besök till tandläkare (mitt avtal går ut) och ny käkoperation. Som om det inte var tillräckligt med deadline budgetarbete och årsbokslut. Så jag fokuserar på jobbet fram tills jag får kallelserna.
• Vet inte riktigt hur det är med styvfar. Inlagd för tredje gången på två månader. Cancern är borta, men komplikationer tillstött.
• Jag tappar fortfarande skägg, men det känns ändå fylligare nu och det växer extremt fort. Skägget är 3,5 år nu och det jag märker nu är att hakans vita skägg börjat sprida sig sidledes. Där är inte mycket brunt skägg kvar, allt är nu grått förutom det som är vitt. Gissningsvis har jag helvitt skägg om 3-5 år. Snabbare om jag klipper upp skägget med några centimeter.

Det går framåt. Eftersom jag har närmare 10 roller på jobbet men en titel som är missvisande och inte säger något om vad jag arbetar med, så fick jag en ny rollbeteckning som ska sammanfatta min inriktning. Samtidigt togs beslut om att jag släpper alla de arbetsuppgifter som någon annan kan göra. Det är nödvändigt, för vi befarar att min arbetsbörda ändå kommer öka i och med kollegans pensionering. För då får jag ta tillbaka uppgifter som var en del av de mer avancerade sakerna jag ansvarade för men inte hann med. Kollegan hade jag lärt upp. Men jag har uppgifter ingen annan kan utföra. Så det är mer logiskt att jag renodlar just det speciella, men skänker bort sådant andra faktiskt har kompetens nog att utföra. Det frigör 4 timmar per vecka för mig.

Annars är uppfattningen att jag är känd av många och min erfarenhet och kompetens värdesätts vilket resulterat i att min närvaro efterfrågas på fler och fler chefsmöten.

Jo, jag märker det. Det har man gjort i många år, men tidigare har jag stått utanför. Först klagade jag många år på beslut som tagits på chefsnivå utan att fråga mig. Initialt förstod man inte varför jag lade mig i. Sedan när de såg att jag haft rätt och konsekvenser inträffat, började man fråga mig om synpunkter innan man träffades på chefsnivå. Senaste året blir jag istället inbjuden på dessa möten. Lättare argumentera för sin sak i en dialog än att förmedla indirekt genom någon annan.

Det verkar hända väldigt mycket för min del. Skönt att insikten kommit om att jag har för mycket att göra och att mycket tid stjäls från tid jag borde ägna åt väsentligheter. Bara jag kan avgöra den balansgången, men beslutet har aldrig legat hos mig.

Sedan finns det saker jag aldrig kan planera eller förutsäga. I dag fick jag ett externt uppdrag. Där handlar det om att jag har erfarenhet. Ingen annan kan tillfrågas i frågan, och därför accepteras externa uppdraget. Får se när jag hinner.

En vilodag. Då ringde de igen, vilket jag redan förträngt. Sedan ett år eller nåt, så är jag med i en undersökning (SCB) vilket innebär att de med jämna mellanrum under något års tid ringer och ställer samma frågor om och om igen trots att inget har förändrats. Lite tjatigt. I dag försökte man skämta med mig om att jag som ”göteborgare” brukar sjunga i kör på min fritid. Öh, nä.

Även denna vecka har kastats om. Åtta arbetsmöten inplanerade hittills bara denna vecka. När jag gick till jobbet i måndags kände jag bara till fem utav dem. Det mest speciella är att jag i morgon blivit kallad till att testköra och felsöka de problem jag hela sommaren och hösten klagat på gällande nya datasystemet i maj. Äntligen! Fler och fler upptäcker problemen och märker att de inte får någon hjälp av den förvaltning som ansvarar för kaoset. Vem kontaktar man? Japp, ryktet om mig har spridits, så när andra enheter upptäcker att något inte stämmer kontaktar de mig. Och ansvarig förvaltning har nu börjat att även de ta kontakt med mig. Fortfarande är det så att inget av detta ingår i min tjänst, men jag är envis och lägger mig i. För konsekvenserna undgår mig inte.

Nu börjar jag räkna ner dagarna fram till min semester. Alla är totalt slutkörda. Folk börjar gå in i väggen, tar spontansemester, bryter ihop. Personalbrist är en realitet, men det är snarare så att arbetsbelastningen ökat genom att fler och större krav ställs. Uppgifterna som tillkommer är nya och inte något som är omfördelning när det är personalbrist. Där det inte är personalbrist ökar ändå antalet nya arbetsuppgifter som måste utföras. Naturligtvis ökar man inte upp bemanning. Tvärtom. Nu ska det extremsparas i budget och jag har varit med i det arbetet också. I går försökte man lägga på ännu fler arbetsuppgifter på mig och mitt svar var att då måste de frigöra tid och ta bort något annat. Då drevs inte frågan vidare, för ingen kan ta över något av mina arbetsuppgifter. Personal har vi, men min kompetens existerar inte bland mina arbetskamrater. Sorgligt.

Hoppas jag får vara ledig den där semesterveckan jag fått beviljad. Jag kommer också införa ”fredad arbetstid” där jag vissa veckor stänger telefonen helt och gör mig oanträffbar, inte svarar på mejl och spontanbesök hos mig stoppas. Årsskiftet kräver väldigt mycket av mig i form av deadlines inför bokslut och årsredovisningen. Alla siffror måste vara korrekta och kompletta inför ekonomernas sammanställningar.

Det börjar närma sig min nästa käkoperation. Innan dess ska jag hinna med magnetkamera och uppföljning av min MS-medicinering. Jag känner inte att jag har tid att engagera mig i min obefintliga hälsa. Jobb och vila – försöker fortfarande hitta balansen som jag inte sett till senaste 15 åren.

Sexton år kvar till tvångspensionering…

Det känns som om jag bara jobbar hela tiden. Ledig tid är streamingtjänster.

Mitt arbetsschema är nu minutiöst bokat resten av 2018 och hela 2019. Jag har svårt hinna med allt då det mesta är en underskattning av tidsåtgång. Mina återkommande måsten, som har deadline varje månad, tar 65 % av min arbetstid. Resterande 35 % är återkommande arbetsmöten varje månad som jag har obligatorisk närvaro på. Jag räknade ut att det är 17 olika typer av arbetsmöten, cirka sex mötestillfällen per år och typ. Då är vi uppe i 102 möten per år och då har jag inte räknat in andra typer av spontanmöten som bokas in. Varje möte är mellan 1-3 timmar. Så detta tar all min arbetstid. Synd, för det innebär att jag inte hinner utföra mina uppdrag som systemadministratör (ska ta 20 timmar per vecka), studenthandledare (2 timmar per vecka), fackligt uppdrag (2 timmar per vecka), webbredaktör (4 timmar per vecka), ”ordinarie” sekreterare (2 timmar per dag), klassifikationsansvarig (4 timmar per vecka), produktionsuppföljning (8 timmar per vecka) vilket är ordinarie arbetsuppgifter som jag är anställd för att utföra. Alla måsten med deadline är beordrade uppdrag. Det som nu tillkommer är att jag ska utgöra 50 % av en ”analysenhet” som ska få uppdrag utifrån att ta fram och analysera statistik (8 timmar per vecka). Räknar man ihop detta blir det 80 timmar per vecka, och jag ska jobba 30.

Men jag får ingen lättnad. Trött, sliten, daglig migrän. Tja, har man MS så kanske inte ovan är så lämpligt?

I dag fick jag åter höra ”hur kan du komma ihåg allt” när jag på ett möte svarade på frågor. Ja, jag blir inbjuden med jämna mellanrum till möten med kollegor som har frågestund där jag får svara på allt vad gäller rutiner och regelverk i deras arbete. Så mitt problem verkar vara att jag har hög kapacitet och därför får alla märkliga uppdrag. Jag försöker lära upp andra i mina arbetsuppgifter, men inget som får genomslag. Det är för avancerat och brukar kastas tillbaka på mig. Och så undrar de varför jag ser så trött ut?