Search

Udda och utanförskap

Om natten kan jag vakna i panik av att en tanke tagit sig igenom alla mina drömmar. Härom natten slog det mig ”jag har ingen att prata med den dagen ömma modern är borta”. Det finns ingen annan jag ringer, och där är heller ingen annan som ringer till mig. Någonsin. Jag menar det. Någonsin. Jag har genom åren fått sura kommentarer om att jag aldrig ringer tillbaka. Nja. Det är något jag är medveten om. Eller inte, egentligen. Min tidsuppfattning är sådan. Om vi pratade för en timme sedan eller för 40 år sedan, är ingen skillnad för mig. Min känsla för tid säger mig att ”det var för någon vecka sedan”.

Men det är otäckt. Insikten om att man inte står någon så nära att man kan prata om gemensamma minnen och erfarenheter. Inte ha någon som verkligen bryr sig. Inte kunna fördriva tid med någon utan syfte.

Jag har inga personliga nära vänner. Jag har inte ens någon arbetskamrat som vet något om mig (jag vet desto mer om dem). För jag inkluderas inte. När jag tar plats och är social så är det omöjligt inkluderas.

Tröttna på att skriva mer om detta.

Oktober

Det har nu gått ett drygt år sedan jag hade lungembolier samt slutade snusa. Och det är åter höst och full rulle på alla fronter. Ömma modern var och hälsade på för två veckor sedan och hon var spinghjälp, det vill säga sprang iväg med sopor och annat som jag själv inte kan utföra eller få hjälp med. Äntligen blev jag av med den trasiga mikrovågsugnen som tagit plats i tre år. Men beklämmande att behöva skicka ömma modern, 71 år, att utföra sådant hon själv knappt orkar med.

Jag tänker inte nämna jobbet. Det är som vanligt. För mycket att göra. Superstressad. Och det är väl därför mitt blodtryck inte går ner trots medicinering.

I helgen tyckte jag det lät så konstigt i vattenledningarna i huset. När jag var på jobbet i måndags fick jag sms om att här var en vattenläcka i min trappuppgång, att man provisoriskt lagat läckan men mer permanent lösning under tisdagsmorgonen. Hemkommen efter jobbet i måndags kväll, ringde det på dörren. Massor av folk från bostadsföretaget. De letade fortfarande efter läckan. Tack vare min beskrivning av varifrån jag hört ljudet, kunde de hitta läckan hos grannen ovanför mig. Och inne i min vägg har det runnit vatten. Inte så att det runnit ut något inne hos mig, men nu ska Anticimex fuktmäta, så får vi se hur allvarlig insats som måste utföras. Riva väggen, har de pratat om. Vilket innebär att riva ut mitt kök. Eller att de kanske måste sätta byggfläktar för att torka upp inne i väggen. Så här på onsdag har de ännu inte kommit och gjort någon bedömning av läget. Det är tröttsamt. Hela situationen. För jag märker inget av läckan mer än att de ska ha åtkomst till mitt kök och behöver röja i någon grad.

Efter två veckors väntan – i morgon kan jag hämta mina nya glasögon. Nuvarande hade jag visst haft i sju år, vilket förutom att det är en lång tid, också innebär att jag inte varit nöjd på sju år. Jag klarar inte av att ha progressiva glasögon. Så nu får jag två par att skifta med istället. Det för halva priset jämfört med att köpa ett par progressiva.

Och så fick jag för mig att uppgradera min iPhone från 11 till 15. Det ångrar jag. Det är en dyr telefon, något mindre än 11:an, i övrigt absolut ingen skillnad på något sätt som är märkbart om man har iOS 17. Anledningen till att jag bytte beror på att batteriet håller på att ge upp i min 11:a och där är något konstigt med apparna. Så innan telefonen gav upp så skaffade jag en 15. Mitt tips är att man inte gör det. Skaffar man en ny iPhone, köp en 14 Pro istället.

Selektivt minne

Mitt minne är omfattande men något dimmigt (ett citat, inte jag som är källan) stämmer in väldigt bra för min del. Ömma modern blev för någon dag sedan arg på mig när hon mindes mig att ha sagt något i förbigående för 15 år sedan som jag själv inte har något minne av. Eller, något diffust i bakhuvudet. Men det var aldrig något viktigt. Det handlade om en kändis som jag inte har någon som helt relation till och därmed inte är intresserad av. Varför skulle jag lägga på minnet något jag inte är intresserad av? Tror det handlade om någon kändis som bloggade och som enligt geografisk bloggkarta var granne till mig. Men som jag aldrig läst. Inte sett uppträda. Inte vet namn eller utseende på. Och bloggosfären har varit stendöd dessa 15 åren. Varför ens nämna detta för mig och bli arg när jag inte minns? Vad finns att minnas?

Det där med minnet. Jag brukar säga att jag minns allt som är arbetsrelaterat. Ner till årtal, vem som sagt vad i vilket sammanhang eller vilka regelverk och arbetssätt som passerat revy genom åren. För på jobbet är jag både vaken och intresserad. Jag minns för att allt då finns i en kontext som berör mig direkt eller indirekt.

Och nu – anledningen till att nämner min hågkomst av händelser, eller inte. I somras skrev jag om Om Nile. Jag. Har. Inget. Minne. Av. Innehållet. Jag minns att jag skrev om allt, men nu när jag läser sidan så är det mest ”eh, va’, wow?”. Visst, allt stämmer, även om jag reagerar lite på vissa saker eller sånt som jag aldrig uttalar eller förtydligar. Mest reagerade jag över att jag skriver att jag kan gå men använder rullstol ibland med tanke på min MS. Jo, men… Hemma inne = inga hjälp medel, inga problem. Trapphus = rollator, väldigt ostadig och yr. Utomhus eller på platser som inte är i mitt bostadshus = rullstol. Yrsel, balans, ingen känsel i ben, halvblind, svår panikångest i kombination med att jag inte får falla med tanke på att jag står på blodförtunnande, skulle kunna formuleras så här:

”Jag använder gånghjälpmedel i form av rollator och rullstol när jag lämnar min bostad. Jag är fullt rörlig men med vissa begränsningar orsakade av yttre påverkan och inte enbart av min MS”.

Men det är inte intressant för någon, kan jag tycka. Möjligen för min behandlande MS-läkare. Dock, av någon outgrundlig anledning, också av stort intresse och ifrågasättande av arbetsgivare och arbetskamrater. De förstår inte en sjukdomsvariation som också över tid förändras både till det bättre och det sämre. Väldigt tröttsamma diskussioner enligt mig, och tjatig försöka förklara och beskriva. Jag gör mitt jobb. Räcker inte det?

Mycket av allt

Inledningsvis gick det ju bra med det där att återupptag bloggandet. Sommar och semester. Tiden och lugnet fanns där. Men responsen uteblev och jag tappade intresset.

Jag testade att vara på jobbet en dag utan munskydd. Redan efter femton timmar kände jag att något hände i lungorna, med andningen. Lufthunger. Precis samma situation uppstod när jag var inlagd på sjukhus för ett år sedan och man inte skyddade mig från smitta (utsatt både av medpatienter och personal) trots att det var medicinskt viktigt och nödvändigt att skydda mig. Att man ignorerade det då berodde på att man inte tar hänsyn till medicinska risker inom sjukvården när det är ont om både personal och vårdplatser. Går det så går det. Händer nåt så är det inge som straffas för det. Men samma andningsbesvär fick jag för ett år sedan. Varför? Förutom att jag medicinskt är sårbar utan immunförsvar och vaccinationer, så tål jag inte friska människor efter tre års skyddsisolering. Jag tål inte ”ofarlig” flora.

Efter fem veckor sökte jag vård för andningsbesvären då de inte gav med sig. Men man upptäckte inget att åtgärda gällande andningen, ingen medicinering, inga råd mer än att ignorera dem. Däremot så råkade man upptäcka något annat. Ett blodtryck på 291/120. För ett år sedan låg det på 135/80. Så det blev akut utredning under en halvdag och varför jag fått så extremt högt blodtryck, vet man inte. Jag blev insatt på halv dos blodtryckssänkande (inte ”vanlig” blodtryckssänkande då jag inte får ta det p.g.a. min ms-medicinering då jag av kombinationen kan få hjärtstillestånd). Under en månad ska jag stå på den halva dosen då man inte vill chocka kroppen med att sänka blodtrycket för mycket på ett bräde. Då blir man bara yr, trött och svimmar hit och dit. Så blodtrycket på halv dosering är fortfarande för högt på 125/95. Undertrycket bör ligga på 70-80. Men jag märker inte att jag haft eller har högt blodtryck. Däremot så har jag inte lika mycket med migrän nu när jag medicinerar mot blodtrycket. Och andningen är nästan normalt igen. Kanske det också kan bero på att trycket i lungcirkulationen var högre med högt blodtryck. Men tveksamt antagande då jag för ett år sedan inte hade högt blodtryck när jag hade andningsbesvären.

Det som också är lite annorlunda i höst jämfört med senaste… fyra åren, är att jag nu är på jobbet fysiskt typ 80 % av arbetstiden och resterande på distans hemifrån. Det känns i kroppen att flänga så här efter distansarbete hemma och skyddsisolering i nästan fyra år. Jag hade kunnat fortsätta hemifrån halvtid men det ville jag inte, eftersom jag har så extremt många arbetsmöten. Hybridmöten där några sitter i en konferenslokal och några sitter på distans hemma, är värdelöst. Man hör och uppfattar inte varandra. Antingen får det vara på distans för alla eller att alla är på plats i en lokal. Därför behöver jag vara på jobbet fysiskt nu när alla andra är vaccinerade och har möten utan skydd eller distans. Förutom att jag måste vara minst 2 meter ifrån alla och fortfarande ha munskydd. Det är jobbigt, men jag har inget val. Lite upprörande är att jag konstant av medarbetare som är vårdpersonal hånar mig då ”att bli infekterad med virus är ju inte längre något farligt”. Säger de med normal immunsystem och fungerande vaccinationer. Trots att de vet att jag inte ingår i den majoriteten. Alltså. Denna arrogans jag möts av…

Så, det var en liten uppdatering och rapport av läget. Det är som vanligt, det är mycket. 11½ år till pension.

Väldigt svenskt

Är jag svensk? Jag är svensk medborgare åtminstone. Men genetiskt? Hur långt bak i släktleden ska man gå och vilka länder fanns vart när i tid? Det är problematiskt ange ursprung och härkomst då det bara kan vara godtycklig uppfattning och hur relevant man själv tycker att det är.

Så då kommer vi egentligen ner på hur jag identifierar min härkomst? Förenklat har jag alltid sagt ”skånsk halvfinne” då det ringar in det hela ganska bra med tanke på att jag född i Skåne av svenska föräldrar, men där min far från början var finne som sedermera blev svensk medborgare. Så det stämmer att jag genetiskt är halvfinne. Det där med skånsk är lite mer problematiskt. Skåne är just nu svenskt, men var tidigare ett landskap i Danmark, men man pratade då om olika landskap som låg i Östdanmark. Jag vet att jag många, många generationer tillbaka är skåning och från den tiden då det var danskt. Så är jag då genetiskt dansk? Eller svensk? Eller skånsk? Kanske just skånsk är bästa beskrivningen för att inkludera både Sverige och Danmark.

Jag kör vidare på skånsk halvfinne. Om jag nu ska känna mig som något, så går det inte beskriva. Jag känner inte nationalitet. Jag känner inte genetik.

Generationernas hågkomst

Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.

Släktforskning är intressant, men jag vägrar betala åtkomst till sådant som avlägsna släktingar kommit fram till och publicerat. Men jag tänker ofta på härkomsten. Jag kan direkt räkna bort 50 % av min härkomst som okänd då jag inte vet mycket om min finska bakgrund. Det finns inte mycket kunskap inom den del av min finska släkt som jag i dag har kontakt med (kusiner och deras familjer). Man vet inte så mycket. De kan heller inte forska i ämnet då släktforskning är ganska svårt i Finland efter andra världskriget när kyrkor och dess böcker brändes. Åtminstone är det vad som sägs till mig.

Då återstår min svenska sida. Inte heller här är det så enkelt med släktforskning, främst beroende på min morfar. Det har släktforskats här men jag kan inte säga att det är min släkt det handlar om. För enligt alla skrifter och böcker så är min morfars föräldrar ”okända”. Nja, men inom släkten vet vi hur det ligger till men vi kan inte bevisa det skriftligt. Samtidigt – egentligen vet man aldrig om det som finns inskrivet i böcker är sanning eller om någon ljugit en gång i tiden. Möjligen att man kan titta på DNA i dag, men då måste man också verifiera ännu längre bakåt i tiden att det är tillförlitliga uppgifter och att man finner en matchning i dag som bekräftar släktskap.

Nå, men jag har min mormors sida att släktforska på. Vilket ättlingar till min mormors mormor gjort. Så på en sidogren kommer min släktgren en där och vi behöver inte forska så mycket själva ovanför min mormors mormor. Ändå vet jag inte så mycket. Konkreta uppgifter alltså. Några namn och datum, men inget om vilka människorna var, vilka drömmar de hade, vad de upplevde och så vidare. Det är det jag brukar fundera på. Jag är sprungen ur deras tid i historian. Jag är dem tacksamma för min tillkomst oavsett hur det blev. Ja, alltså, jag är sist på min släktgren. Det jag kan sörja ur det perspektivet, är att jag svikit alla generationerna före mig även om släkten lever vidare utan mitt lilla stickspår.

Men man kan ändå utläsa svåra öden bara genom att studera det som finns i kyrkböckerna. Exempel:

Min mormors mormors mor  hette Bengta och var piga i nordöstra Skåne, och hon gifte sig med med en statdräng. De fick bland annat en dotter som kom att bli min mormors mormor Karna. Denna Karna var inhyseshjon innan hon gifte sig och fick elva (11) barn i vad jag tror var sin andra kull av barn. Hon dog 44 år gammal. Av dessa elva barn dog sex av dem innan de hunnit fylla 10 år. Två av dem var dödfödda tvillingflickor. Av de fem barn som överlevde fanns Hilda, min mormors mor. Henne har jag träffat då hon föddes i slutet av 1800-talet och dog i början av 1970-talet efter att jag var född. Plötsligt är det nära. Det är mer än namn. Jag har träffat Hilda och jag skrev ovan om Bengta och Karna som var hennes mamma och mormor. Så här har vi sex generationer som täcker 1800- och 1900-talet plus lite till.

Så jag har inga barn. Men min moster har barnbarns barn. Min kusin som är jämngammal med mig är morfar. Där täcker vi nu plötsligt in åtta generationer.

Vad jag vill ha sagt med detta är att tid är en illusion. Årtal ligger alltid nära i tid. Ett år. Tio år. Hundra år. Det är ingenting. I oändligheten är tid ingenting. Vi kan spåra generationer bakåt ganska långt i tid, men då ser vi också att det faktiskt inte var så längesedan. Tusen år är ingen tid. Det är några generationer sedan, men inte så ofantligt många generationer sedan. Det går faktiskt få en överblick och känsla för närhet till människorna före oss. Vi har inte utvecklats så ofantligt mycket även om vi har andra erfarenheter och verkligheter att tampas med. Men vi har samma känsloliv och fungerar mentalt och fysiskt på samma sätt som tidigare. Jag känner respekt och ägnar tidigare generationer en tanke av tacksamhet.

Alla människor är tomtebloss ur evighetens perspektiv. Vi blir hågkomna för ett par generationer, sedan faller vi alla i glömska om vi inte gjort oss kända på något sätt i världshistorien. Det finns något fint i den gemenskapen av att falla i glömska, falla till ro. Men så länge vi är här – kom ihåg att vi en del av en kedja bakåt, och för några även en kedja framåt. Minns de som kom före…

Misstag kring skägg och rakning

Babyskägget ett par månader gammalt, 2015

På nätet går det att finna forum där det diskuteras skägg. Nybörjare på skägg. Som lägger ut selfies med frågor om deras skägg duger, om växten är normal, om man sköter det rätt. Jag förstår våndan. Skägg kräver tålamod, det växer kanske inte i den hastighet man själv önskar. Att då behandla det fel eller ta mindre lämpliga beslut med sax och hyvel, sänker en ganska rejält då det inte är lätt i en handvändning åtgärda det man råkat ställa till med.

Många har för bråttom. Mitt tips (som jag tidigare nämnt) är att inte röra skägget första 6-12 månaderna. Låt det växa! Det finns en kort period då allt ser för jävligt ut och det brukar vara någonstans mellan månad 1-3. Det man ska komma ihåg är 1) behöver skägget kammas, kamma nedåt, fluffa inte upp det, 2) det är normalt att skägget växer långsammare fläckvis och att det tar lång tid under underläppen. Det stoooora misstaget många gör efter ett par veckor, är att raka haklinjen på halsen. Ni vet, det där som växer på halsen nedanför ”dubbelhakan”.  1) Är tanken att man ska ha stort skägg som kommer ta tid att växa ut – raka aldrig halsen! 2) Ska skägget aldrig vara mer än 1-2 cm långt, så bör halsen rakas för att ge rent intryck då skägget inte döljer halsen, men tänk ”dubbelhaka”. Det är skäggväxten på halsen nedanför dubbelhakan (drar man in hakan mot halsen uppstår dubbelhaka – det nedanför denna dubbelhaka stubben ska bort, aldrig raka på själva dubbelhakan eller ovanför den om man ska ha helskägg).

Ett annat problem – om kinderna ska rakas där enstaka skäggstrån växer man aldrig ihop med skägget i övrigt. Tja, några väljer raka skarp linje diagonalt på kinderna ner mot skägget och det kan i sig vara okej och stiligt. Om man inte rakar för mycket på kinderna och för långt ner nedanför käkbenen! Det är de enstaka stråna på kinderna som primärt kan tas bort någon gång i månaden, men var försiktig och ta inte för mycket!

Det är ovan som är de vanligaste nybörjarfelen. Bäst är att låta en riktig barberare (inte hårfrisör) fixa skägget när det gått tillräckligt lång tid (minst sex månader) samt att då diskutera fram hur man vill att det ska se ut och låta barberaren trolla. Och kom ihåg att tvätta skägget samt återfukta med oljor eller vax avsedda för just skägg. (Jag rekommenderar INTE pungvax som är något helt annat).

Gamla människor

Nile 2019 och enligt FaceApp

Med stigande ålder har jag reviderat min uppfattning beträffande just ålder. Insikten är att det inte är korrekt att ens i ungdomligt oförstånd, hävda att någon är gammal. Ålder är en illusion. Rent konkret kan man utseendemässigt åldras när allting förfaller, men det gäller även till exempel byggnader och är inte enbart förärat det biologiska förfallet av ens lekamen.

Ärligt. Oavsett hur gammal en människa är, så är personen i fråga inte gammal till ålder. Var skulle den gränsen gå? Kanske det beror på vad man jämför med? Är pensionsålder gammalt? Är 80 år gammalt? 103 år? 120 år? Eller kan en 30-åring anses gammal som tar körkort? Vad exakt är gammal?

Ofta hör man ”h*n var gammal” som en ursäkt eller förklaring till att någon avlidit i en hög ålder. Att vara erfaren på år är inte samma som att vara gammal. Vi har så många innebörder av gammal som begrepp. Liksom ung. ”H*n var så ung som fick galopperande böldpest”. Den där måttstocken för ung respektive gammal, som om det skulle vara två motsatsförhållanden, är otroligt flexibel. Utifrån det skenet hävdar jag att det existerar inga gamla människor. Det har aldrig existerat gamla människor. Vi har ett bäst före-datum som är individuellt men där det alltid finns ett utgångsdatum som också är individuellt. Utgångsdatumet finns där, oåterkalligen, i framtiden. För alla. Till 100 %. För alltid. För evigt. Är 120 år en hög ålder i relation till för alltid? För att ställa det i proportion – man hävdar att vårt universum är ungt. Bara 13,8 miljarder år gammalt!

Med stigande ålder har jag blivit känslig. Precis som alla före mig som passerat en viss ålder med insikt och erfarenhet. Vi blir förolämpade över begreppet ”gammal” och hur lätt vi blir avspisade med den motiveringen.

1984

Om 1983 var inträdesåret för mig rent musikaliskt till populärmusiken, så måste jag säga att det var i rättan tid. Jag är inte partisk om jag säger att 1984 var ett otroligt musikår. Det kom konstant nya låtar och de tog sig fram i mediebruset. Nu var det inte så mycket brus att tala om, men det var året då Tracks tog över efter -oramalistorna. Och Tracks var otroligt viktigt för tonåringar, man satt verkligen aktivt framför radion på lördagseftermiddagarna med kassettband redo att spela in (reklamradiokanaler fanns inte). En ny bra låt kunde leda till att man kommande vecka köpte singeln. Och även på tv började man så smått visa musikvideor (fanns bara ettan och tvåan). I slutet av året fick vi Bagen i tv som visade videotopplista.

New wave som musikstil i början av 80-talet började glida över mer i synth. Det pratades mycket om att man var antingen synthare eller hårdrockare. Båda musikstilarna var egentligen väldigt poppiga där enda skillnaden handlade om vilka instrument som användes i låtarna. Och båda stilarna låg på listorna samtidigt.

Etthundrasextioåtta. Jag hittade 168 låtar som låg på listorna 1984. Låtar jag minns, känner igen, gillade. Kollar man Billboardlistans topp 100 för 1984 (ny lista varje vecka) så är de otroligt osynkad med vad vi lyssnade på i Sverige. Vi noterade låtarna snabbare än vad de klättrade på Billboard och det som var typiskt amerikanskt och inte gångbart utanför USA, skippade vi. Dessutom var vi lika influerande av den brittiska listan där vissa låtar aldrig tog sig in på den amerikanska. I Sverige hade vi också en egen försäljningslista där svenska artister/låtar tog sig in trots att Svensktoppen inte existerade 1984 (de pausade några år på 80-talet). Så för Sveriges del hade vi ett rikt musikaliskt 1984!

En del av låtarna vi lyssnade på 1984 släpptes året innan men hamnade inte i folks medvetande förrän singeln släpptes 1984.

Var befinner jag mig 1984?

  • Jag fyllde 14 i början av året, gick i sjuan/åttan.
  • Under 1984 gick jag från att vara hårdrockare höstterminen 1983 till att gilla allt möjligt.
  • Högstadiet var ganska lugnt vid den här tiden, vi hade fått nybyggd högstadieskola där vi endast var tre klasser i sjunde respektive åttonde klass. De i nian fick gå klart högstadiet som de påbörjat i ett annat samhälle. Så innan vi flyttades upp ett steg så hade vi väldigt mycket tomma lokaler. Alla raster var disco då vi fick röra oss fritt inne i tomma klassrum som innehöll nya musikanläggningar. Och varje vecka släpptes nya låtar som tog sin in på listorna! Musik låg väldigt högt på allas våra medvetande.

Ett litet axplock (18) av de mest kända låtarna från 1984: