Search

Alla är en konsekvens av det förgångna

Kanske jag visste, kanske inte. Jag minns inte riktigt om jag registrerat att en person jag följt på Instagram avled i somras. Ett vagt minne om att jag noterade det. Däremot så jag att hans make i en kommentar hos sig beskrivit sig själv och maken som ”damaged GenXers in a confusing world”, vilket jag också citerade på X. Det slog an. För jag förstår innebörden och då inte enbart för att jag också tillhör generation X. Ytterligare en dimension fick jag av att se gårdagens Netflix-special med Ricky Gervais, som också beskrev sig som en GenXers.

Även om vi haft en bra uppväxt och ett gott liv där vi varit priviligierade i mångt och mycket, så är där nåt. Vi har växt upp i en värld definierad av boomers. Vi har fått klara oss själva. Och efterkrigstidens (andra världskriget, alltså) ekonomiska framgång med bättre livsvillkor har gett konsekvenser som min generation först senaste årtiondena förstått att försöka göra nåt åt. Just detta att vi är en ”mellangenerationen” på ett spektrum, gör att vi uppfattas som klossar (även om det är boomers som är proppen Orvar) som blockerar förändring enligt efterkommande generationer. Men vi (GenXers) börjar bli till åren. Vi orkar inte bry oss. Åtminstone inte i någon större omfattning eftersom det är vi som drog igång ett förändringsarbete en gång för 20-30 år sedan. Och världen är konstig. Jag tycker inte att den är bättre eller sämre än vad den någonsin varit, bara annorlunda. Och det är väl lite som Gervais säger, att saker och ting omformuleras till att betyda något annat än tidigare. Jag kan inte minnas att denna typ av omskrivning av ordlistor tidigare förekommit i sådan omfattning. Så det är förvirrande när vi inte använder oss av samma innebörd och betydelse av det vi försöker beskriva. Är det därför olika generationer alltid ligger på kollisionskurs med varandra? Vi har olika världsbilder och kan inte ens vara överens om terminologin?

Så det stämmer nog. Damaged GenXers in a confusion world. Och över tid kan alla generationer byta ut ”GenXers” till sin egen benämning av generation. Vägen är svår för alla. Nya tider, nya problem.

Två tankar utan svar

En tanke. Jag slås ofta av en tanke som sedan får spinna vidare fritt. Dagens tanke är detta med att jag eldar upp mig så väldigt när jag undervisar och utbildar på jobbet. Att jag låter så engagerad och överpositiv. Inte kan sluta prata. För varifrån kommer detta?

Jag är tyst och blyg. Jag har talfel även om jag också pratar skånska. Men inom skånskan har jag talfel. Okej, alla från nordöstra Skåne förstår mig, så det kanske är mer dialektalt än talfel.

Trots detta så deltog jag år efter år i teateruppsättningar när jag som barn var med i scouterna. Det tvingade mig att göra något jag var fruktansvärt obekväm med. Prata. Att stå ensam ytterst på scenkanten och framföra en memorerad text samtidigt som jag agerade, hade jag inga problem med. Men det där med att verbalt säga nåt. Det var jobbigt. Ändå var det bara något som jag gjorde. Och det här med agera och gestalta en karaktär, vann jag på i längden tror jag. Jag fick en vana att stå inför andra, att prata, att improvisera, att snabbt anpassa mig till situationer som kan uppstå. Märkligt nog hade jag ingen nytta av detta under skoltidens redovisningar inför helklass. Kanske för att jag då alltid stod inför alla mina plågoandar som ständigt var på mig och mobbade mig konstant i över ett årtionde.

Tanken: När började jag dra nytta av scenvana? När började jag utbilda och föreläsa? Jag skulle säga 2005, när jag som 35-åring på jobbet började internutbilda kollegor, vårdpersonal och läkare. Något jag fortsatt med och som också inkluderade att jag utbildat studenter efter att jag läst vårdpedagogik. Jag har förmodligen utbildat i precis allting som på något sätt är relaterat till administration inom sjukvård. Sjukvård är föränderlig. Nya arbetssätt och nya datasystem kommer, och jag har då fått utbilda. Eller i lagar och regler.

Jo, jag tycker det är otroligt märkligt att jag senaste 20 åren fått denna roll. Och att det är inom så olika områden. Varje gång jag ska utbilda i något, så gör jag en PowerPoint-presentation som innehåller några stolpar om vad jag ska gå igenom samt eventuellt några skärmdumpar med exempel. Jag har nu cirka 300 presentationer efter 20 år.

En annan tanke: Varför är jag facklig? Det har jag varit i drygt 10 år. Men jag är inte en människa som står på barrikaderna och jag befinner mig inte politiskt heller på den skalan där fackliga uppdrag ses det goda mot den onda arbetsgivaren. Min ingång handlar om rättvisa, lag och ordning. Inte så mycket solidaritet eller kamp. Att jag ändå fortsätter som facklig beror på att jag ser samspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag kan påverka. Ganska mycket. Och där hag jag nog också en annan fördel än att vara ”fackligt utbildad”. Jag har officiellt en chefsutbildning. Och det är inte vi mot dem. Alla är vi ”vi”. Och man kan diskutera, föra dialog. Det behöver aldrig vara en konflikt om man har inställningen lyssna och respektera. Men det måste vara ömsesidigt. Jag har haft tur. Nu är jag inne på min åttonde chef på 23 år. Låter som om jag glömt bort medlemmarna jag representerar. Nej, då.

Tankar brukar inte leda till någon slutsats, utan blir en reflektion som föder nya funderingar. Så märkligt allting kan te sig när man börjar fundera på hur snårig vägen är som vi tar mer eller mindre medvetet. Eller omedvetet.

Nästa tanke lär blir ”Varför valde jag franska på högstadiet?” (kunde bara välja mellan ekonomi, teknik, tyska, franska). Je ne sais pas!

Förfluten tid

Nej, lika bra att inget nämna om min fallolycka för snart en månad sedan. Det är ganska oförändrat. Långsam förändring. Inte förbättring, förändring. Okej, bättre men inte bra.

Det är hektiskt på jobbet nu och det blir inte bättre av min arbetsskada (fallolyckan alltså), covidkaoset (som det faktiskt är), vattenläckan hemma (halvt kök i ytterligare 2-3 veckor) och säkert nåt mer jag inte kommer på just nu. Jag följer slaviskt mina måsten jag skrivit in i min kalender oavsett om det är arbetsrelaterat eller privat. På jobbet kan de glömma att jag är tillgänglig telefon eller mejl. Det är bokslut på gång och vi går ju typ dryga miljarden back enligt medias närgångna bevakning.

Lite positivt var det i går när jag undervisade på jobbet. Jag riktigt såg hur de golvades av insikt, en aha-upplevelse, plötsligt såg man orsak och verkan. Chefen fick till sig att man var väldigt nöjda med min utbildning och att de mer eller mindre hade skådat ljuset. Eller nåt. Det är kanske så att man inte fått någon utbildning utav mig senaste fyra åren p.g.a. pandemin, och nu när jag återgår till att internutbilda så verkar jag inte ha några problem med att återfalla i den rollen där jag pedagogiskt försöker förmedla kunskap. Eftersom det är kollegor så pratade vi också om annat närliggande och återigen förundras man över hur jag som är/varit så isolerad från jobbet nu i så många år ändå vet mer om vad som händer organisatoriskt och individuellt och kan förmedla nyheter även på den fronten. Kanske jag inte är så isolerad ändå. Jag existerar inte i ett vakuum. Jag pratar med människor. Jag är social även om många hävdar motsatsen bara för att jag inte gullar med allt och alla. Ingen har hört mig säga god morgon, grattis, trevlig helg och så vidare senaste 25 åren. Jag inkluderar det i småprat och sånt har jag inte tid med.

På tal om det. Aspergers. En neurolog sa för 20 år sedan att jag förmodligen hade den diagnosen, men det är inget man utrett. För ett tag sedan läste jag något intressant. Tydligen finns en hypotes att MS-patienter utvecklar symtom som påminner om Aspergers, men att det förmodligen inte är det. Detta tror jag inte utvecklades närmare, men personligen skulle jag köpa teorin och då peka på MS-tröttheten som en bidragande orsak till ”jag tar ingen skit, var kort och koncis”. Att man upplevs som nördig, inbunden och fokuserad. Man orkar helt inte med drama och onödigheter. Eller så finns där ingen sanningshalt i något av det. Nåja.

Selektivt minne

Mitt minne är omfattande men något dimmigt (ett citat, inte jag som är källan) stämmer in väldigt bra för min del. Ömma modern blev för någon dag sedan arg på mig när hon mindes mig att ha sagt något i förbigående för 15 år sedan som jag själv inte har något minne av. Eller, något diffust i bakhuvudet. Men det var aldrig något viktigt. Det handlade om en kändis som jag inte har någon som helt relation till och därmed inte är intresserad av. Varför skulle jag lägga på minnet något jag inte är intresserad av? Tror det handlade om någon kändis som bloggade och som enligt geografisk bloggkarta var granne till mig. Men som jag aldrig läst. Inte sett uppträda. Inte vet namn eller utseende på. Och bloggosfären har varit stendöd dessa 15 åren. Varför ens nämna detta för mig och bli arg när jag inte minns? Vad finns att minnas?

Det där med minnet. Jag brukar säga att jag minns allt som är arbetsrelaterat. Ner till årtal, vem som sagt vad i vilket sammanhang eller vilka regelverk och arbetssätt som passerat revy genom åren. För på jobbet är jag både vaken och intresserad. Jag minns för att allt då finns i en kontext som berör mig direkt eller indirekt.

Och nu – anledningen till att nämner min hågkomst av händelser, eller inte. I somras skrev jag om Om Nile. Jag. Har. Inget. Minne. Av. Innehållet. Jag minns att jag skrev om allt, men nu när jag läser sidan så är det mest ”eh, va’, wow?”. Visst, allt stämmer, även om jag reagerar lite på vissa saker eller sånt som jag aldrig uttalar eller förtydligar. Mest reagerade jag över att jag skriver att jag kan gå men använder rullstol ibland med tanke på min MS. Jo, men… Hemma inne = inga hjälp medel, inga problem. Trapphus = rollator, väldigt ostadig och yr. Utomhus eller på platser som inte är i mitt bostadshus = rullstol. Yrsel, balans, ingen känsel i ben, halvblind, svår panikångest i kombination med att jag inte får falla med tanke på att jag står på blodförtunnande, skulle kunna formuleras så här:

”Jag använder gånghjälpmedel i form av rollator och rullstol när jag lämnar min bostad. Jag är fullt rörlig men med vissa begränsningar orsakade av yttre påverkan och inte enbart av min MS”.

Men det är inte intressant för någon, kan jag tycka. Möjligen för min behandlande MS-läkare. Dock, av någon outgrundlig anledning, också av stort intresse och ifrågasättande av arbetsgivare och arbetskamrater. De förstår inte en sjukdomsvariation som också över tid förändras både till det bättre och det sämre. Väldigt tröttsamma diskussioner enligt mig, och tjatig försöka förklara och beskriva. Jag gör mitt jobb. Räcker inte det?

Väldigt svenskt

Är jag svensk? Jag är svensk medborgare åtminstone. Men genetiskt? Hur långt bak i släktleden ska man gå och vilka länder fanns vart när i tid? Det är problematiskt ange ursprung och härkomst då det bara kan vara godtycklig uppfattning och hur relevant man själv tycker att det är.

Så då kommer vi egentligen ner på hur jag identifierar min härkomst? Förenklat har jag alltid sagt ”skånsk halvfinne” då det ringar in det hela ganska bra med tanke på att jag född i Skåne av svenska föräldrar, men där min far från början var finne som sedermera blev svensk medborgare. Så det stämmer att jag genetiskt är halvfinne. Det där med skånsk är lite mer problematiskt. Skåne är just nu svenskt, men var tidigare ett landskap i Danmark, men man pratade då om olika landskap som låg i Östdanmark. Jag vet att jag många, många generationer tillbaka är skåning och från den tiden då det var danskt. Så är jag då genetiskt dansk? Eller svensk? Eller skånsk? Kanske just skånsk är bästa beskrivningen för att inkludera både Sverige och Danmark.

Jag kör vidare på skånsk halvfinne. Om jag nu ska känna mig som något, så går det inte beskriva. Jag känner inte nationalitet. Jag känner inte genetik.

Generationernas hågkomst

Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.

Släktforskning är intressant, men jag vägrar betala åtkomst till sådant som avlägsna släktingar kommit fram till och publicerat. Men jag tänker ofta på härkomsten. Jag kan direkt räkna bort 50 % av min härkomst som okänd då jag inte vet mycket om min finska bakgrund. Det finns inte mycket kunskap inom den del av min finska släkt som jag i dag har kontakt med (kusiner och deras familjer). Man vet inte så mycket. De kan heller inte forska i ämnet då släktforskning är ganska svårt i Finland efter andra världskriget när kyrkor och dess böcker brändes. Åtminstone är det vad som sägs till mig.

Då återstår min svenska sida. Inte heller här är det så enkelt med släktforskning, främst beroende på min morfar. Det har släktforskats här men jag kan inte säga att det är min släkt det handlar om. För enligt alla skrifter och böcker så är min morfars föräldrar ”okända”. Nja, men inom släkten vet vi hur det ligger till men vi kan inte bevisa det skriftligt. Samtidigt – egentligen vet man aldrig om det som finns inskrivet i böcker är sanning eller om någon ljugit en gång i tiden. Möjligen att man kan titta på DNA i dag, men då måste man också verifiera ännu längre bakåt i tiden att det är tillförlitliga uppgifter och att man finner en matchning i dag som bekräftar släktskap.

Nå, men jag har min mormors sida att släktforska på. Vilket ättlingar till min mormors mormor gjort. Så på en sidogren kommer min släktgren en där och vi behöver inte forska så mycket själva ovanför min mormors mormor. Ändå vet jag inte så mycket. Konkreta uppgifter alltså. Några namn och datum, men inget om vilka människorna var, vilka drömmar de hade, vad de upplevde och så vidare. Det är det jag brukar fundera på. Jag är sprungen ur deras tid i historian. Jag är dem tacksamma för min tillkomst oavsett hur det blev. Ja, alltså, jag är sist på min släktgren. Det jag kan sörja ur det perspektivet, är att jag svikit alla generationerna före mig även om släkten lever vidare utan mitt lilla stickspår.

Men man kan ändå utläsa svåra öden bara genom att studera det som finns i kyrkböckerna. Exempel:

Min mormors mormors mor  hette Bengta och var piga i nordöstra Skåne, och hon gifte sig med med en statdräng. De fick bland annat en dotter som kom att bli min mormors mormor Karna. Denna Karna var inhyseshjon innan hon gifte sig och fick elva (11) barn i vad jag tror var sin andra kull av barn. Hon dog 44 år gammal. Av dessa elva barn dog sex av dem innan de hunnit fylla 10 år. Två av dem var dödfödda tvillingflickor. Av de fem barn som överlevde fanns Hilda, min mormors mor. Henne har jag träffat då hon föddes i slutet av 1800-talet och dog i början av 1970-talet efter att jag var född. Plötsligt är det nära. Det är mer än namn. Jag har träffat Hilda och jag skrev ovan om Bengta och Karna som var hennes mamma och mormor. Så här har vi sex generationer som täcker 1800- och 1900-talet plus lite till.

Så jag har inga barn. Men min moster har barnbarns barn. Min kusin som är jämngammal med mig är morfar. Där täcker vi nu plötsligt in åtta generationer.

Vad jag vill ha sagt med detta är att tid är en illusion. Årtal ligger alltid nära i tid. Ett år. Tio år. Hundra år. Det är ingenting. I oändligheten är tid ingenting. Vi kan spåra generationer bakåt ganska långt i tid, men då ser vi också att det faktiskt inte var så längesedan. Tusen år är ingen tid. Det är några generationer sedan, men inte så ofantligt många generationer sedan. Det går faktiskt få en överblick och känsla för närhet till människorna före oss. Vi har inte utvecklats så ofantligt mycket även om vi har andra erfarenheter och verkligheter att tampas med. Men vi har samma känsloliv och fungerar mentalt och fysiskt på samma sätt som tidigare. Jag känner respekt och ägnar tidigare generationer en tanke av tacksamhet.

Alla människor är tomtebloss ur evighetens perspektiv. Vi blir hågkomna för ett par generationer, sedan faller vi alla i glömska om vi inte gjort oss kända på något sätt i världshistorien. Det finns något fint i den gemenskapen av att falla i glömska, falla till ro. Men så länge vi är här – kom ihåg att vi en del av en kedja bakåt, och för några även en kedja framåt. Minns de som kom före…

Gamla människor

Nile 2019 och enligt FaceApp

Med stigande ålder har jag reviderat min uppfattning beträffande just ålder. Insikten är att det inte är korrekt att ens i ungdomligt oförstånd, hävda att någon är gammal. Ålder är en illusion. Rent konkret kan man utseendemässigt åldras när allting förfaller, men det gäller även till exempel byggnader och är inte enbart förärat det biologiska förfallet av ens lekamen.

Ärligt. Oavsett hur gammal en människa är, så är personen i fråga inte gammal till ålder. Var skulle den gränsen gå? Kanske det beror på vad man jämför med? Är pensionsålder gammalt? Är 80 år gammalt? 103 år? 120 år? Eller kan en 30-åring anses gammal som tar körkort? Vad exakt är gammal?

Ofta hör man ”h*n var gammal” som en ursäkt eller förklaring till att någon avlidit i en hög ålder. Att vara erfaren på år är inte samma som att vara gammal. Vi har så många innebörder av gammal som begrepp. Liksom ung. ”H*n var så ung som fick galopperande böldpest”. Den där måttstocken för ung respektive gammal, som om det skulle vara två motsatsförhållanden, är otroligt flexibel. Utifrån det skenet hävdar jag att det existerar inga gamla människor. Det har aldrig existerat gamla människor. Vi har ett bäst före-datum som är individuellt men där det alltid finns ett utgångsdatum som också är individuellt. Utgångsdatumet finns där, oåterkalligen, i framtiden. För alla. Till 100 %. För alltid. För evigt. Är 120 år en hög ålder i relation till för alltid? För att ställa det i proportion – man hävdar att vårt universum är ungt. Bara 13,8 miljarder år gammalt!

Med stigande ålder har jag blivit känslig. Precis som alla före mig som passerat en viss ålder med insikt och erfarenhet. Vi blir förolämpade över begreppet ”gammal” och hur lätt vi blir avspisade med den motiveringen.

Energi

Jonas. Nile. Jontas.

Arg. Man säger att jag ser arg ut. Ja, men nog har jag skrivit om det tidigare? Att jag alltid ser arg ut då jag aldrig ler längre. Jag slutade någon gång under pandemin, tror jag. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag lär när jag har anledning till det, absolut inte för att vara trevlig eller avväpnande med ett leende. Jag är inte mycket för det sociala spelet där vissa kallar det för hövlighet och nödvändigt kitt för att hålla ihop människosläktet så smärtfritt som möjligt. Istället kallar jag det för dravel.

Det är faktiskt något som kommit med MS. Bristen på energi. Jag orkar inte vara intresserad av bekantas gamla faster på Solkusten i Spanien. Eller lyckönska på märkliga högtidsdagar. Glöm det där med att kallprata eller diskutera väder och vind. Jag vägrar! Allt tar energi. Jag väljer status que.

Så jag är officiellt ett arsle. Helt okej för min del. Jag är inte så orolig. Jag är för gammal. Man får tänka på att jag är dryg 10 år äldre än Danny Glover när han i Dödligt vapen myntade uttrycket I’m too old for this shit.

Nåja. Jag har ett rikt inre liv och jag är väldigt munter. Skrattar oavbrutet inom mig. Vilket gör att vi kommer till nästa problem. Min ironi och sarkasm som aktiv humorform. Menade jag då att jag skrattar oavbrutet inom mig? Eller var det med ironi och sarkasm sagt?

Allt jag nu skrivit är enbart spontant baserat på hur jag själv uppfattar mig enligt fotografiet. Och då påmindes jag åter om att jag ganska ofta får höra att jag ser arg och sur ut (andra säger att jag har pokerface).

Samtidigt. Det man uttrycker i tal eller skrift blir självuppfyllande profetia.

Coolt med språk

Som halvfinne utan uppväxt i finsk miljö, så pratar jag svenska med skånsk dialekt. Släkten i Finland kan jag inte kommunicera med då de kan ungefär lika mycket svenska som jag kan finska (försumbart). Om engelska är mitt andra språk (nja), så är det inte särskilt gångbart med släkten i Finland. Däremot så förundras jag lite över svenska språket i Finland, ibland benämnt som finlandssvenska. Inte ens fem procent i Finland har svenska som modersmål. Och då vi inte längre är ett gemensamt land, så har svenskan utvecklats lite åt olika håll i bådas våra länder.

Jag är ingen export på skillnaderna, men noterar en del skillnader. Särskilt i hur vi uttrycker oss. Eftersom jag arbetar i offentlig förvaltning så ser jag hur myndigheter uttrycker sig i Sverige, och jämför jag då med finska motsvarigheten till Socialstyrelsen, så ser man skillnaderna.

Exempel 1

”Största delen” hade vi här förmodligen ersatt med ”större delen”. Ändå gör man inga fel i något av språken, men man formulerar sig annorlunda. Vi har nog också kortare meningar och kortare ord. Meningen som inleds med ”Höstens vaccinationsrekommendationer” hade vi förmodligen formulerat som ”Höstens rekommendationer för vaccination mot covid återkommer vi till efter sommaren”. Fler och kortare ord. Vi har mer talspråk och det går helt i linje med myndighetssvenskans rekommendationer (svenska regeringskansliet har en svart lista) att inte vara uppstyltat men förståeligt för gemene man.

Sista meningen i exempel 1. För mig känns meningen ofullständig och vet inte riktigt om där är ett syftningsfel eller om något utelämnats. Ändå är det en korrekt mening rent grammatiskt. Verb och hjälpverb är något jag saknar i meningen för att vara mer förtydligande. Jag förstår ändå vad man vill ha sagt. Men vi har skillnader.

 

 

 

 

Exempel 2

Andra skillnader jag noterar, återfinns i exempel 2. ”Sommartida omgivningen” känns väldigt finskt. Mer än svenskt, faktiskt. ”Får ta del av information” hade vi nog sagt i Sverige. ”Sommarperiod” istället för sommartida omgivningen. Sista meningen hade också låtit annorlunda om svensk myndighet hade skrivit om detta. Som huvudsats hade jag nog här saknat en tydligare bisats för att visa att målen är för oss (vi och vår hälsa).

Ändå tycker jag det är coolt att dessa skillnader finns. Det påminner också lite om hur engelskan påverkats när Amerika  blev självständiga från Storbritannien. När ingen myndighet/universitet är övergripande för mer än en nation, så utvecklas det gemensamma språket i olika riktningar över tid. Språk är väldigt lokalt och får dialekter med olika genomslag i ett land. Därför finns inga rätt eller fel då språk är levande. Ny konsensus gäller. Vi anpassar oss. Men ingen skickar ett PM till ett annat land med samma språk, att nu har vi tagit beslut att vi ska formulera oss så här och önskar att ni också gör det. Tursamt nog. Egenarterna i språken utgör ett lands identitet. Det vi också nu ser i Sverige är hur svenska språket tar uttryck av en stor invandring över tid. Influenserna utifrån påverkar vårt språk hos oss, men förmodligen inte alls i Finland. Med tanke på att svenskan där utgör 4,8 % så tar man snarare intryck av majoritetsspråket finska. Frågan är om vi någon i framtiden har stora skillnader i svenska språket att vi inte längre kan förstå varandra? Tänk bara på att svenska, norska och danska en gång i tiden förstods bättre när gränserna var mer flytande under stormaktstiderna. Vilket jag ifrågasätter lite. De med makt – pratade de sitt inhemska lokala språk, eller hade man bildning och använde ett tredjelandsspråk typ tyska eller franska? I detta har jag inga kunskaper. Men vi influeras inom språk av yttre strömningar hela tiden. Det kan göra mig galen när skrivregler och ord plötsligt ska vara på ett annat sätt än vad jag lärt mig, men accepterar det.

Okej, det är inte alltid jag accepterar förändringar i språket. Jag vägrar skriva rullator för rollator. Det finns gränser för dumhet.

Arbetsmoral och utstakad väg

Administration inom sjukvård år 2002. Ja, det är jag.

Få tror mig när jag säger att jag i dag som 53-åring har arbetat de senaste 49-åren. Definitionen av arbete får kanske förklaras, vad jag menar. Många har säkerligen utfört hushållssysslor sedan förskoleålder. Men det man behöver ta i beaktande är att min mamma inte kunde vara hemmafru utan behövde en inkomst. Och att det ute på landsbygden i början av 70-talet inte fanns daghem (dagis) eller annan verksamhet för att förvara barn som inte börjat skolan. När man väl hade börjat i skolan, så fanns heller inte typ fritids. Här var alternativen att driva på byn eller klara sig själv hemma.

Lösningen var att jag från fyra års ålder fick vistas på min mammas arbetsplats. Ganska tråkigt på ett kontor att som barn bara sitta och vara tyst, eller gå på upptäcktsfärder och störa vuxna som försökte jobba. Det sistnämnda var jag väldigt duktig på, så man satte mig i arbete för att hålla mig sysselsatt. Det var nu min administrativa karriär började och som nu alltså pågått i snart 50 år.

Vad kan man som fyraåring göra på ett kontor? Jag öppnade post, sorterade post (med hjälp innan jag kunde läsa), ankomststämplade post, delade ut post, hjälpte till att konteringsstämpla inkomna fakturor. Som exempel. Visst detta var barnarbete, men jag avlönades varje år med en stor chokladask av företagets högste chef. När jag sedan blev lite äldre (13-årsåldern) började jag att sommarjobba på samma arbetsplats, då som lokalvårdare. Det gjorde jag i några år fram tills jag som 17-åring fick praktikplats på kontoret. Nu gick jag utbildning på gymnasiet för att bli kontorist och fick göra betydligt mer på kontoret än då jag var fyra år. Jag blev dessutom anställd där när jag gick ut gymnasiet, som kontorist på ekonomiavdelning där jag var en utav dem som tog initiativ till att istället för att skriva på maskin, såg till att alltid använda datorn (ordbehandling) som de precis köpt in. Men jag blev inte långvarig på företaget. Provanställning på 12 månader avslutades när jag hade två veckor kvar innan fast anställning då en av chefernas döttrar behövde ett jobb.

Det var arbetslöshet som gällde här från 1989, för väldigt många kontorister. Titeln försvann i stort över en natt liksom tjänsterna. Då valde jag att börja plugga för att komplettera mina administrationskunskaper. Så i praktiken har jag alltid varit kontorist men med andra titlar. Det är fortfarande kontor som gäller. Det är fortfarande ekonomi involverat. Och juridik. Nio år av olika utbildningar inom administration har lett fram till det jag arbetar med i dag. Men det började 1974 när jag delade ut post på mammas arbetsplats.