Med en käftsmäll är man åter i tjänst efter semestern. Sedan en hel vecka. Och fortfarande på distans, nu fjärde terminen.

Tröttsamt att alltid skriva att jag har mycket på jobbet, men så har det alltid varit. Extremt mycket. Igen förs diskussionen att någon mer än jag måste kunna mina uppgifter då jag flyger solo. Det svåra är att finns någon som är villig, men nu tror vi oss ha hittat en. Svårt bara att lära upp någon när man inte är på jobbet. Även om jag hade varit där, hade det varit svårt. Vi har inte nära till varandra och uppkörning innebär förmodligen att man fysiskt måste jobba nära varandra. I typ ett år på heltid. Så omständigt är det.

Tydligen är det extremt just nu på jobbet från alla håll där man kommit på att man behöver information för delårsrapport. Och endast jag kan få fram korrekta uppgifter. Statistik. Alla vill ha akut uttag av statistik av mig just nu. Problemet är att det är svårt få fram och att det tar ganska många veckor. Jag har fått släppa alla mina ordinarie uppgifter. Mejl hinner jag inte svara på (två veckor får man vänta). Jag har redan sett klagomål på att jag inte är tillgänglig via telefon dygnets alla timmar. Jag orkar inte bry mig om obefogad kritik. För jag är alltid tillgänglig på telefon. Under arbetstid. Min arbetstid. Under semestern fick jag dessutom övertid +50 timmar. Så oavsett om man kommer i kontakt med mig eller ej, så jobbar jag mer än vad som rimligtvis kan krävas av mig. Så har jag inte gjort något (än), så beror det på att JAG HINNER INTE MED!

Hjerson

Så vi har nu i Sverige gjort en tv-serie om Hjerson. Jo, jag kände till denna karaktär, skapad av Agatha Christie, sedan tidigare. Det finns ingen berättelse om Hjerson skriven av Agatha, så leta inte.

Poirot har en väninna, Ariadne Oliver, som är deckarförfattare. Hon är med i flera böcker och berättar om sin karaktär Sven Hjerson, som hon tycker innerligt illa om. Han råkade bli en försäljningssuccé, varför hon fortsatte skriva nya böcker om honom. Och hon beskriver honom ganska ingående som en asexuell finsk man i 60-årsåldern. Dessutom blir Hjerson en teateruppsättning. Poirot gick i pausen. Om han läste böckerna är tveksamt. Han tyckte det var alltför banalt och stimulerade inte hans grå hjärnceller.

Kring detta har nu C More gjort en tv-serie. Jag vet inte vad jag ska tycka. Mina små grå känner sig inte aktiverade. Främst för att jag ogillar serier på svenska språket (märkligt teateruttal, låter inte som normalt tilltal).

Semester 2021 och året 2022

Två semesterdagar återstår innan sommaren läggs till handlingarna som om den aldrig inträffat. Men jag har redan schemalagt nästa sommar vad gäller semester. Det gäller att vara ute i god tid. Nej, kanske inte. Jag schemalägger mig själv för nästkommande kalenderår under sommartid. Jag känner till mina deadlines och när jag kan ta ut den obligatoriska semestern.

2022 är ett år utan helgdagar. De finns där, men infaller oftast en lördag eller söndag. Alltså blir det extra många arbetsdagar vilket staten älskar. Arbetsgivaren också. Och jag som är ledig en dag per vecka – självklart infaller helgdagar (de få som finns måndag-fredag) när jag är ledig enligt schema. De enda extra fridagarna jag får nästa år, är Annandag påsk, Kristi Himmelsfärdsdag och Annandag jul. Jo, nationaldagen också. Som infaller på icke-helgdagen annandag pingst.

Klantarsle

Tanken slår mig ständigt. Det är dumt. Det är dumt att ta av sig glasögonen och lägga dem bredvid sig i soffan. Ändå gör jag det ständigt och jämt. Det har aldrig legat för mig att sätta dem upp på hjässan. De har en tendens att då glida bakåt – antingen landar de på ryggen, eller så åker de över soffkanten och landar på golvet. Naturligtvis borde jag, när jag tar av mig glasögonen, böjar mig lite lätt framåt och lägga dem på ett bord. Men nej, det gör jag aldrig. De hamnar bredvid mig i soffan.

1989 skaffade jag mina första glasögon som 19-åring då jag upptäckte hur närsynt jag var när jag åter satte mig i skolbänken längst bak i salen på Komvux. Min syn har försämrats rejält över tid och jag är nu helt beroende av glasögon. Egentligen hade jag behövt dem även när jag står i duschen, men där går väl min gräns. Annars är största problemet åldern. Jag har fått skaffa progressiva glasögon sedan några år tillbaka. Ändå måste jag ta av mig glasögonen om jag ska läsa en tidning, en bok eller – värst av allt – titta i min smartphone. Trots progressiva glasögon.

Och jag lägger alltså mina glasögon på ledig sittplats bredvid mig i soffan. Att jag vågar? Äh, det måste vara lättja och förnekelse i kombination som gör att jag inget lärt mig av mina misstag. Eller mer specifikt – ett misstag jag gjorde redan 1989 med mina nya glasögon. Jag tog av mig dem och la dem bredvid mig i soffan. I nästa sekund kastade jag upp ett ben i soffan och mosade mina glasögon med min häl. Nej, mosa var väl fel ord. Jag knockade ut glasen ur glasögonen. Allt sedan denna incident har jag varit orolig för att reprisera klantigheten. Men om jag lärt mig något? Nej. Jag fortsätter lägga mina glasögon i soffan av alla platser. Denna ovana lär jag aldrig bli av med. Och jag är alltid orolig. Tydligen inte tillräckligt för att bryta ovanan.

Noterat

Semestern är bruten. Helt enligt planerna ska jag arbeta i en vecka innan jag återupptar semestern.

Familjehemligheter. Som inte ens jag känner till, men som får mig att fundera väldigt mycket. Kanske det är slumpen, men när man hör om alla mordbränder och hur jag kan göra en koppling till familjen och de bränder som grasserade för 20-30 år sedan. Det känns som en repris och nu involverar det min generation. Obehagligt misstänka samband när man inte ens vet vad det handlade om då som nu. Kanske jag ser samband och kopplingar för inga finns?

En av dem nu drabbade var min bästa kompis i grundskolan och som jag inte haft kontakt med sedan skolavslutningen i 9:an. Ändå lider jag med honom och det han förlorat i branden.

Det är så märkligt. Att jag har koll på vad som händer i mitt gamla liv. Distansen ger lite av ett fågelperspektiv. Trots att jag inte har kontakt med mitt gamla liv, så har det en förmåga att komma till mig utan att jag själv aktivt behöver göra nåt.

Bakbunden och förlegad

Det är lite märkligt att vara en kvarleva från bloggosfärens urtid på 90-talet. Vad hände med bloggandet generellt sett? Förekommer bloggar? Läses de? En snabb sökning på nätet beskriver väldigt nischade bloggar som inte är särskilt personliga. Temabloggar. Som har reklam och sponsorer. Tack, men jag står över. Däremot så saknar jag skrivandet lika mycket som läsarna. Läsare jag egentligen inte sett röken av de senaste 15 åren. Det var mycket läsarna som sporrade mig att prestera, att skriva, att tänka till, formulera mig. Så uppfattade jag det aldrig när det begav sig. Då såg jag det som terapi och sysselsättning när jag inte kunde göra så mycket som nydiagnostiserad i MS. Och jag fann ett liv bortom MS. Jag hade 1999 egentligen redan gett upp, såg mig som ett kolli. Det ändrades med alla kontakter och möten jag fick med andra i landet via min och andras bloggar. När bloggosfären tynade bort, eller övergick att bli något annat än personliga dagböcker, så föll jag tillbaka till det värsta tänkbara – att bli min MS och ett kolli. Det enda som håller mig på benen (mer eller mindre) är jobbet. Samtidigt som bloggarna försvann så blev det också socialt väldigt tomt. Tills skäggklubben kom in i mitt liv. Men där haltar det också nu, främst på grund av att jag blivit fysiskt mycket mer förhindrad att förflytta mig i samhället p.g.a. MS. Då tar jag inte en pågående pandemi i beaktande.

Jag saknar det där med att skriva fritt och obegränsat. Det känns meningslöst att göra det i en blogg. Jag har andra sociala kanaler online, men där är det så styrt vad och hur mycket man kan skriva. Jag känner mig lite bakbunden. Jag har ingen plattform. Jag saknar uppriktiga diskussioner om högt och lågt. Sånt som engagerar mig.

+22 år med blogg får ändå ses som en prestation. Synd att den inget betyder. Längre. För någon. Eller mig.

Semestervecka 2

Smått schizofren efter att besöksstatistiken skjutit i höjden med 7000 %, men det är väl nån robot. Men besökarna på LinkedIn ger mig också hjärtklappning. Frekventa besökare är tydligen läkare jag jobbar med. Vad vill de? Jag har inga följare och följer inga.

Semestern rullar på. Andra veckan avklarad. Har haft en bra dag i dag, för första gången på ett par månader. Jag har inget sagt till någon då det blir missriktad välmening som bara ger mig ångest. Ångesten är där ändå, behöver inte spä på den. I ett par månader har jag haft bröstsmärta. Förmodligen deltamuskeln. Och yrseln gör att jag knappt kan resa mig, stå eller gå. I veckan stöp jag och hamnade på golvet och kunde sedan inte ta mig upp utan lång kampvilja.

Jag vet inte vad det är. Var på jobbet och tog EKG och blodtryck, men det är inte hjärtat åtminstone (utifrån dessa begränsade undersökningar). Så det är väl det gamla vanliga. MS-symtom. Panikångest. Inaktivitet på grund av inaktivitet. Och kanske medicinering. Jag har nu slutat med modafinil (mot MS-trötthet) efter 20 år som jag är en triggar panikångest och yrsel. Det känns bättre att inte ha denna typ av centralstimulerande. Bättre balans, mindre ångest. Och färre sinnesintryck. Modafinil gör att jag inte kan sortera eller stänga ute intryck.

Fem veckor kvar av semestern. Jag har jobbat några nödvändiga timmar, men allt ovan har gjort det svårt. Det är konstigt att jag måste vara tillgänglig under semester, men samtidigt kan ingen mitt jobb, jag kan egentligen inte vara ledig, och det som jag inte gör samlas på hög. Av egoistiska skäl utför jag helst mitt jobb löpande för att vara i fas. Däremot uppskattar jag inte att behöva vara tillgänglig för andra. Det är semester. Men villkoret för semester är att vara tillgänglig. Vilket går emot allting. Jag är inte bekväm med detta.

Semesterklagan

Semestern är inledd. Sju veckor av inaktivitet. Jag är verkligen inte skapt för att vara ledig. En ledig helg tär på mig. En ledig långhelg ger panikkänslor och frustration. Semester… gör mig arg.

Jag har själv valt sju veckor eftersom jag försöker utnyttja majoriteten av årets semesterdagar. Dagarna måste tas ut. Och jag kan aldrig ta strödagar övrig tid på året. Utan ersättare hopar sig jobbet. Ersättare har jag inte haft på många år. En gång i tiden kom sommarvikarier, men någon sådan kan jag inte påminna mig ha haft senaste 29 åren. De finns, men aldrig något jag blir tilldelad.

Så vad händer med arbetsbördan under min semester? Tro inte att sommar innebär ett mindre inflöde. Enda skillnaden är att inga möten hålls. Och jag fuskar under semester. Jag har några strödagar av arbete för att hålla mig flytande tills jag är tillbaka ”på riktigt”. Uppstår kris under min semester måste jag vara tillgänglig och därför har jag lovat att regelbundet kolla min jobbmejl. Enligt regelverk arbetar jag i offentlig förvaltning och då måste mejl läsas konstant om man inte under ledighet delegerar postlådan till någon annan som får sköta bevakningen. Vilket är omöjligt då ingen kan ta ställning till innehållet då ingen förstår eller kan utföra mitt jobb.

Planerna för min semesterlediga tid? Jag vet inte. Jag är rädd för att bli sittandes framför teven då jag inte har några mål. Jag är fortfarande isolerad på grund av pandemin. Jag kan fysiskt inte göra så mycket trots att jag behöver vara aktiv. Uteliv utan pandemin hade inte bidragit med något då jag ute behöver rullstol vilket gör att man är fysiskt inaktiv. Det jag försöker göra är att gå mycket fram och tillbaka inomhus. Det kommer naturligt när man arbetar på distans. Man känner när det är dags resa på sig och gå lite. Men med semester är det lätt glömma tiden i soffan om man börjar med seriemaraton på någon streamingtjänst.

Semester oroar mig. Främst ur perspektivet ”vad händer med min hälsa”? Den är ganska usel som den är.

Att gå vidare

Märklig känsla att efter 455 dagar återvända till sitt arbetsrum. Det var bara tillfälligt, jag distansarbetar fortfarande och råkade bara ha vägarna förbi så att säga. I ett år och tre månader har arbetsrummet stått orört. Mitt besök resulterade i att jag fick slänga mina tre krukväxter som ingen hade förbarmat sig över. Det är jag lite besviken över.

Jag fick också i dag veta orsaken till varför en arbetskamrat dog för ett år sedan. För mig var det viktigt att få veta för att kunna få ett avslut. Har man jobbat ihop och känt varandra i 20 år, och ingen vill berätta, så skapar det känsla av förvirring med orden hur och varför som bara hänger löst i luften. Lättare att förstå och acceptera när orsaken är känd. Även om det är tragiskt och hemskt, så kompletterar det bilden och storyn får ett avslut om jag drar parallellen med en tv-serie. Följer man en serie under flera år så vill man inte känna att det finns något obesvarat. Jag förstår. Jag har något att förhålla mig till. Något jag kan bearbeta.

Inte okej

Webbhotellet såldes och jag fördes över dit automatiskt med motiveringen att det inte förändrar något för mig som kund.

Därför är det konstigt att jag får betala för fyra konton istället för ett som tidigare. Blir dyrt. Plötsligt får jag betala per domän trots att jag betalar för det hos extern försäljare av domännamn. Jag har inte fyra webbhotell men de tar betalt så. Tror jag har sju domännamn men tre av dem är gratis enligt webbhotellet. Så. Märkligt. Och ologiskt.

En av domänerna slutar jag nu ha parkerad på webbhotellet. Domännamnet är i min ägo ytterligare 1,5 år, sedan låter jag det försvinna.