Senaste veckorna har jag fått många frågor kring min komma ut-process och all skit jag varit med om. Jag hade egentligen lagt allt detta bakom mig, men kör nu repris tanke- och känslomässigt när jag tvingas återuppleva allt. Det finns inga tabu, utan att jag har inga problem att berätta men det tar. Och sedan hamnar jag i limbo igen, där jag inte har egna svar eller slutsatser. Det är svårt att åter lämna det bakom sig. Den enda bekräftelse jag får genom att berätta om mina erfarenheter, är att andra också ser det jag alltid sett – att det inte är friskt eller normalt det jag erfarit.
Men jag tror också att andra fått annan syn på mig. Att man inser att jag inte är så fjollig och oseriös. Vilket är två ord som egentligen inte hör ihop i samma mening, men ni fattar. Istället hoppas jag man inser att jag är mer, att jag är tredimensionell och genomlevt svårigheter. Som de flesta människor. Men jag har känslan av att ha avfärdats i alla möjliga sammanhang, i så många år, baserat på att jag varit avvikande och då har man fördomsfullt förutsatt saker om mig. Överviktig. Funktionshinder. Kvinnoyrke. Bög. Saker som diskvalificerar mig i heteronormativa miljöer och gör mig mindre ”manlig”.
Min största lycka är att jag står ut med mig själv trots att jag så ofta valts bort och lämnats utanför.
