Search

Spara ören, förlora miljoner

Min blogg för 16 år sedan (2007, februari):

Det var många svordomar efter dagens tenta. Nästan så att jag instämmer i dem.

Den kurs jag går anordnas för sjunde och sista året. Inför dagens tenta har vi fått träna på gamla tentor. Men inget
slår dagens tenta i svårighetsgrad. Halva klassen blev dessutom utkörda ur tentasalen innan de vara klara,
eftersom tiden var ute. Jag tog mig ut en halvtimme tidigare och var en av de första som blev klar. Hur det gått vet
jag inte. Jag har inte ens en känsla till uppfattning. Ändå känns det skönt att ha eländet gjort. Resultatet får jag om
lite mer än en månad. Jag förutsätter ändå att jag klarade tentan.

Möjligen berättade jag sedan hur tentan gått. Nå, men jag klarade den och hade nästbästa resultatet med 3 fel av 90 poäng eller nåt. Det hela resulterade också i att jag är expert på området och fortfarande arbetar med det. Vad? Jo, klassifikation av sjukdomar för att kunna beskriva vården patienter erhåller för sina hälsoproblem. Denna typ av kompetens behövs i stort av alla inom sjukvården, men utbildningen är mer eller mindre nedlagd och förekommer inte inom högskoleväsendet längre då det istället blivit internutbildning med en typ lightversion. Så man kan väl säga att jag är jagad utifrån min kompetens. Jag försöker värja mig, för jag utbildade mig för att vara stöttning åt min verksamhet där jag såg behovet. Inte vara tillgänglig för hela landet och svara på frågor i tid och otid. Det är också en väldigt ifrågasatt arbetsuppgift då man får stå till svars för lagstiftning samt måste styra på detaljnivå. Det är tröttsamt. Någon förbättring framöver ser jag inte, snarare tvärtom. Nå, mej jag går i pension om 10-15 år, så det finns en ändå på det. Men om nu behovet är så stort, är det märkligt att man avskaffade en bra och fungerande högskoleutbildning. Anledningen till det beror på att utbildningen var sanktionerad av min regions politiker och det ansågs för dyrt att årligen bekosta lön för 30 av sina anställda att en dag per vecka utbilda sig till något som i praktiken drar hem miljonbelopp till vården. Och vi var en föregångsregion som hade denna utbildning att erbjuda inom ”universitetssjukhus”. Så. Nu fick jag visa lite frustration och kan återgå till mitt liv igen. Snart är det måndag.

Vardag på helg

Vad gör jag en ledig lördag nu när årsbokslut är över och jag inte behöver ägna varje vaken sekund åt jobbet? Nja, inget märkvärdigt. Sånt jag måste. Tvättat fönster, tvättat kläder, lagat mat, bakat en sockerkaka, legat utslagen av migrän, tagit emot en hemleverans, spelat Farmville 3, kollat tv-kanalen ID (True crime 24/7) och sett några avsnitt QI på BBC. Så, inget märkvärdigt. Om bara tre veckor drar Melodifestivalen igång. Så då hinner jag åter inte hushållsarbeten förrän efter Eurovision i maj. Typ.

Ibland sedd och hörd

Senaste veckorna har jag fått många frågor kring min komma ut-process och all skit jag varit med om. Jag hade egentligen lagt allt detta bakom mig, men kör nu repris tanke- och känslomässigt när jag tvingas återuppleva allt. Det finns inga tabu, utan att jag har inga problem att berätta men det tar. Och sedan hamnar jag i limbo igen, där jag inte har egna svar eller slutsatser. Det är svårt att åter lämna det bakom sig. Den enda bekräftelse jag får genom att berätta om mina erfarenheter, är att andra också ser det jag alltid sett – att det inte är friskt eller normalt det jag erfarit.

Men jag tror också att andra fått annan syn på mig. Att man inser att jag inte är så fjollig och oseriös. Vilket är två ord som egentligen inte hör ihop i samma mening, men ni fattar. Istället hoppas jag man inser att jag är mer, att jag är tredimensionell och genomlevt svårigheter. Som de flesta människor. Men jag har känslan av att ha avfärdats i alla möjliga sammanhang, i så många år, baserat på att jag varit avvikande och då har man fördomsfullt förutsatt saker om mig. Överviktig. Funktionshinder. Kvinnoyrke. Bög. Saker som diskvalificerar mig i heteronormativa miljöer och gör mig mindre ”manlig”.

Min största lycka är att jag står ut med mig själv trots att jag så ofta valts bort och lämnats utanför.

Bespottade

Ännu en dokumentär som väcker minnen. Det fanns (finns?) inget människovärdigt i hur HBT+ behandlats för inte så länge sedan. När man pratar om GenX (födda 60-/70-talet) i dag, så pratar man bland annat om att vi är en generation med benen i två världar. Generationen före hade inte internet. Generationen efter har inte upplevt annat än internet. Och så då GenX som stått mitt i. Eller detta med klimatförändringar. Eller detta med HBT+. Ja, jag fick uppleva allt det negativa där inga rättigheter eller förståelse fanns på något plan för HBT+. Och jag har fått uppleva acceptans och rättigheter. Men just eftersom jag sett både det positiva och det negativa, så vet jag att det krävs så lite för att rycka undan mattan igen. Vi kan aldrig tagit något för givet eller för evigt. Och 10-20 år är en parentes i tiden och det är en bra påminnelse att ha sett och påmints om dokumentärens tema – det olagliga i att vara homosexuell i brittiska armén. Det var angiveri, kränkningar, övergrepp och avsked. Se dokumentären om ni har tillgång till Sky.

 

En helt annan sak. Årets första dag passerade utan att jag kom ihåg att göra det jag gör varje år. Så det blev på årets andra dag. Årets första selfie. Fortfarande grå. Inget filter.

År 26 med blogg

Så fick också jag några dagars semester efter att ha jobbat hela jul- och nyårshelgen. Som jag i och för sig gör varje år sedan 10 år tillbaka. Avstämning med chefen i dag med uppskattning för min insats där jag tydligen är den som har koll och säger vem som behöver göra vad när. Och ser till att det sedan också blir genomfört. Ja, det är därför jag aldrig kan vara ledig när alla andra beviljas semester över storhelgerna. Nåja. Jag tar mest semester ett par dagar för syns skull, eftersom jag annars bara tar sommarsemester men aldrig något i övrigt på året. Jag är aldrig ledig. Någonsin. Annat än när jag är påtvingad (mer eller mindre) ledighet. Inga sjukdagar om jag inte ligger på sjukhus. Det är på den nivån.

Så blev det 2024 också. Återigen räknar jag antal år som bloggare. Det börjar kännas skräckinjagande. Så många år. Folk omkring mig har på den tiden hunnit skaffa barn. Och barnbarn.

1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023, 2024. Bloggare för 26:e året. Jag måste ange varje år för att verkligen se och förstå innebörden. Det är skrämmande. Hur förgängligt allt är. Det är väl det jag ser mest. Utförsbacken. Det kommer bara bli svårare och svårare. Jag känner en utsatthet i att åldras.

Bokslut

Årets hektiska tid är här. Bokslut. När jag varje år ägnar all tid åt att jobba för att hålla deadline för bokslut, vilket innebär att jag måste arbeta dagligen före, under och efter nyårshelgen. Och just i år är detta inte något enkelt uppdrag. Främst på grund av att jag har extrem migrän varje dag, värre än vad det någonsin varit. Efter 30 år är det fortfarande lite skrämmande när det är värre än vanligt. I går pratade jag med kollega i telefon samtidigt som jag hade migrän och min afasi var beklämmande. Jag kunde inte prata. Kunde inte hittar orden. Nytt migränanfall i dag – desorienterad. Visste inte vad jag gjorde eller om jag ens vara hemma. Det händer inte varje år att jag får så pass stark migrän. Det som möjligen kan vara lite mer otäckt nu, är att jag sedan 3-4 månader står på blodtryckssänkande medicinering, vilket i sig borde innebära att jag kanske inte fick migrän eller allvarlig migrän.

Nå. Det positiva är att jag kan anpassa min arbetstid själv och arbeta hemifrån. Jobbet blir utfört. Jag håller deadline. Och vattenläckan hemma är nu helt åtgärdad. I mellandagarna hann målaren komma och slutföra det sista, så nu har jag åter ett helt hem utan spår av vattenläcka.

Bokslut för året vågar jag inte längre göra. Jag vill inte bocka av alla jobbiga saker man med ålder tvingas genomgå.

Alla är en konsekvens av det förgångna

Kanske jag visste, kanske inte. Jag minns inte riktigt om jag registrerat att en person jag följt på Instagram avled i somras. Ett vagt minne om att jag noterade det. Däremot så jag att hans make i en kommentar hos sig beskrivit sig själv och maken som ”damaged GenXers in a confusing world”, vilket jag också citerade på X. Det slog an. För jag förstår innebörden och då inte enbart för att jag också tillhör generation X. Ytterligare en dimension fick jag av att se gårdagens Netflix-special med Ricky Gervais, som också beskrev sig som en GenXers.

Även om vi haft en bra uppväxt och ett gott liv där vi varit priviligierade i mångt och mycket, så är där nåt. Vi har växt upp i en värld definierad av boomers. Vi har fått klara oss själva. Och efterkrigstidens (andra världskriget, alltså) ekonomiska framgång med bättre livsvillkor har gett konsekvenser som min generation först senaste årtiondena förstått att försöka göra nåt åt. Just detta att vi är en ”mellangenerationen” på ett spektrum, gör att vi uppfattas som klossar (även om det är boomers som är proppen Orvar) som blockerar förändring enligt efterkommande generationer. Men vi (GenXers) börjar bli till åren. Vi orkar inte bry oss. Åtminstone inte i någon större omfattning eftersom det är vi som drog igång ett förändringsarbete en gång för 20-30 år sedan. Och världen är konstig. Jag tycker inte att den är bättre eller sämre än vad den någonsin varit, bara annorlunda. Och det är väl lite som Gervais säger, att saker och ting omformuleras till att betyda något annat än tidigare. Jag kan inte minnas att denna typ av omskrivning av ordlistor tidigare förekommit i sådan omfattning. Så det är förvirrande när vi inte använder oss av samma innebörd och betydelse av det vi försöker beskriva. Är det därför olika generationer alltid ligger på kollisionskurs med varandra? Vi har olika världsbilder och kan inte ens vara överens om terminologin?

Så det stämmer nog. Damaged GenXers in a confusion world. Och över tid kan alla generationer byta ut ”GenXers” till sin egen benämning av generation. Vägen är svår för alla. Nya tider, nya problem.

Dagarna mellan helg och helg

Indirekt blev jag drabbad av vattenläckan i oktober som skedde inne i väggarna hos grannen ovanför mig. Man fick riva hos mig och under 6-7 veckor hade jag ett halvt kök innan väggar och skåp åter kom på plats. Sedan var det bara att vänta igen. På spackling och målning, som utlovades vara klart före jul. Nå. I fredags eftermiddag, innan julhelgen alltså, ringde målaren. Han kommer och gör jobbet i mellandagarna. Vilken tur då att jag sitter hemma och jobbar då? Frågan är om han blir klar före nyåret eftersom det ska spacklas, torka, målas, torka, målas ännu ett lager, torka och så vidare. 3-5 gånger skulle det tydligen ta. Total yta som ska målas är cirka två kvadratmeter.

Annars är jag nu ganska stressad, liksom varje år, eftersom det är bokslut på jobbet med deadline 3 januari. Därför hinner jag inte ta till jobbet utan sitter hemma och jobbar på distans. Och det får ta den tid det tar. Så jag hoppas målaren är tyst och effektiv.

Julstrul

Ångest 24 timmar. Jag var dum. Fick för mig att jag skulle lyda webbhotellets råd om att försöka ändra till senaste php-versionen genom att lägga till en .htaccess-fil i roten till bloggscriptet. Krasch. Tog bort htaccess-filen. Fortfarande krasch. Använde webbhotellets inbyggda hjälp med att rätta fel automatiskt när WordPress-installationen strulade. Hjälpte inte. Blev irriterad och tog bort en fil som jag tyckte var dum i ursprungsinstallationen. Och då fungerade det. Och jag har fått senaste php-versionen och därmed också senaste versionen av WordPress. Får väl se hur länge det verkar… fungera. Däremot så blev jag av med en widget som uppdaterade min blogg hos nån bloggportal. Så nu hittar man min blogg lite lite som alltid. Meh.

Föränderligt

Min återkommande tanke. Flera gånger per dag. ”F*n vad jag är gammal”. Och då syftar jag mest på hur rigid och konservativ jag blivit och att jag med det inte längre riktigt känner igen mig själv. Det är befriande att vara gubbe som inte bryr sig om att gå på tå. Jag försöker lära känna mig själv igen, och vem denna version är. Åldrandet är lite som att regenerera som Doctor Who. Oavsett vem man utvecklas till så är man fortfarande summan av sina tidigare erfarenheter. Och Gud vad jag varit med… ”händelser” som lett fram till mitt avtrubbade jag. Jag har nu överblicken och kan se tillbaka på när saker borde tagit en annan riktning och blivit något… bättre. Samtidigt ångrar jag inget, men är lite besviken. Allt har inte jag haft mandat att påverka. När jag tänker efter, är jag nog mer arg än besviken. Det är en bra fortsatt drivkraft framåt.