Search

2022

År 24 med blogg. Eller om det ens längre kan kallas för blogg det jag har här. Spillran av en blogg? Nå, men jag har nog slutat vara personlig på nätet. Twitter, där jag skriver mer frekvent än här, är mer med fokus på sånt som jag finner absurt, märkligt eller allmänt konstigt som betraktare. Personlig är jag möjligen på Instagram även om det då mest rör sig om selfies (för att bevisa att jag fortfarande uppfyller kriterierna som en Bearded V rent fysiskt). Facebook är jag väldigt restriktiv med vad jag delar med mig av där – för det är platsen där vänner/släkt också möte mitt mer privata jag. Vissa saker kan jag bara delge vänner/släkt och vissa saker enbart för dem som känner mig även som en annan person. Ja, jag är inte samma person beroende på mitt fokus vem jag riktar mig till.

Och nu har jag en veckas semester eftersom jag som vanligt arbetat dygnet runt över jul och nyår för att få ihop bokslut och deadline. Det klarade jag och fick i torsdag kväll blomsterbud med en bukett tulpaner som tack för insatsen. Jag blev väldigt förvånad över detta. Jag har utfört mitt jobb och gjort precis samma sak jag gjort i 15 år. Men jag gillar tulpaner.

1976-1978

När lärde jag mig att läsa? En fråga jag plötsligt ställde mig i natt när jag inte kunde somna. Det enda jag vet är att det första jag kunde skriva var Hoa-Hoa så fort jag var gammal nog att hålla i en… krita? Det jag också minns var att jag tjatade till mig en sagobok i julklapp som 5-åring. Nu var det bara ett par månader innan min 6-årsdag, men jag har inget direkt minne av att jag bad någon läsa för mig. Även om jag vet att ömma modern brukade läsa ur Kalle Anka åt mig. Så jag tror att jag kunde läsa ganska skapligt (sakta) innan jag började i skolan. I ettan fick man lära sig alfabetet bokstav för bokstav, vilket jag tyckte var ganska långsamt och tjatigt då jag redan kunde det där. Lite otålig var jag också över att så många i klassen fick kämpa med detta vilket drog ner på tempot (som jag tyckte).

På tal om minnen från första klass (1977/1978).

  • Detta var på landet och årskurs ett fick inte plats i byns skola då vi var för många klasser och elever. Vi hade bara ett låg- och mellanstadium. Men vi i ettan fick gå i gamla byskolan som låg bredvid kyrkan. På andra sidan motorvägen. Matsalen var på låg- och mellanstadiet, så varje lunch fick vi åka skolbuss tur- och retur. Två klasser, 50 elever, 40 minuter lunch inkl. bussresan.
  • På tal om matsalen. Matvakt var tant Agda som såg till att vi åt upp allt, inget fick slängas. När hon medlade i någon konflikt bland elever passade halva matsalen på att springa till soporna för att slänga den lunch vi ansåg vara äcklig. De flesta åt till lunch enbart knäckebröd med smör. Enda gången tant Agda gick med på att vi slängde maten var när vi blev serverade rödbetssoppa med smetana. Men det var inte syrad grädde, inte ens kefir. Det var sur grädde. Och kanske lite väl avancerad maträtt för barn.
  • Ibland missade man skolbussen efter lunch då vi aldrig blev inräknande. Då fick man gå tillbaka till byskolan. Det fanns en gångbro över ån på baksidan av skolområdet, därefter fick man korsa en stor parkering vid sporthallen och därifrån gå under motorvägen (gångbana fanns under motorvägen) och sedan var man framme vid byskolan. Låter kanske inte långt, men ett par kilometer. På tal om gångbanan under motorvägen. Inte helt riskfritt att gå där om församlingens diakonissa/distriktssköterska var ute. Hon vågade inte korsa motorvägen mellan samhället och församlingshemmet, så hon brukade ta sin bubbla (Volkswagen) genom gångbanan. Något jag blev påmind av en doktor jag jobbade med 20 år senare. Så här 50 år senare är det fortfarande något som diskuteras.
  • Parallellklassen hade två elever som inte var så långa. De fick skolbänkar i helt i trä där man fick kapa av benen till halv längd (liksom stolsbenen som också var i trä). I min klass hade vi en väldigt lång elev som inte kunde sitta vid ordinarie skolbänk, så han fick en kateder.
  • Min första skoldag kom lokala tidningen och tog kort på mig, en klasskamrat och våra mammor. Jag minns inte detta, men har tidningsurklippet. Jag var ovanligt lång för min ålder – dubbelt så lång som min klasskamrat som var ganska kort för sin ålder. Vi ser väldigt omaka ut på fotot.
  • Som sagt, en gammal byskola. Utedassen hade förfallit och det var toaletter inne. I kapprummet/entrén. Sådana där med fristående halva väggar. Inte särskilt mysigt, om man säger så.
  • Men det jag kom på i natt när jag inte kunde somna, var talpedagogen. Alla barn skulle en och en träffa talpedagog som pratade rikssvenska. Vi skulle säga efter henne och hon var mäkta irriterad på vår skånska, som dessutom var lantlig och ibland gammelskånska. Men det ledde aldrig till något. För lite och för sent. Vi var redan språkligt förstörda allihop.

Två…

…månader senare återvänder jag till min döda blogg. Känns så. Det jag saknar är något annat nätrelaterat som hade kunnat engagera lika mycket som bloggen under sina glansdagar för 20 år sedan. Men jag gillar inte sociala medier, influencers, reklam eller poddar. Kanske något av det hade varit kreativt, men jag känner inte att jag har något att tillföra. Ändå saknar jag bloggosfären. Kanske för att det kändes intimt och ärligt, var givande och stimulerande. Det har uppstått ett tomrum hos mig sedan bloggandet blev… till intet. Ett tomrum som jag i tio år försökt hitta något likvärdigt att fylla med. Jag är textbaserad mer än bild, video och ljud. Och texter verkar vara väldigt ute. Förmodligen kräver en text mer mental närvaro än vid bild, video och ljud. Folk är ute efter omedelbar stimuli utan egen eftertanke. Utvecklingen är en besvikelse. Det var bättre förr och det kan jag säga utan ironi.

Sedan senast

Tröttnade efter år på min bärbara dator, som tog evigheter att först starta och sedan tog lika lång tid för att få igång ett program. Det svåra har varit finna en ny dator som har uttag för två externa skärmar samt uttag för nätverkskabel. Det blev en minidator från HP. Det jag fick kompromissa om var storleken på hårddisken. Trist. Men jag har nu en supersnabb dator och det är roligt att använda den.

Jag har insett att bärbara datorer inte är något för mig. För liten skärm. Och jag springer aldrig runt med en dator (räcker med smartphone på språng). Den bärbara från jobbet ska också bytas ut till en minidator som jag ska ha stationerad hemma. På jobbet har jag också en minidator. Så snart är jag användare utav tre olika minidatorer från HP.

Baksidan av varandet

En gång i tiden fanns jag i ett sammanhang. Med en egen identitet i en gemenskap. Dessa grupperingar har skiftat över tid, men har en sak gemensamt. De försvann efter en tid spårlöst. Då har jag funnits kvar i andra grupperingar, så jag har mest noterat samtidigt som jag lagt fokus annorstädes.

Men det börjar bli färre sammanhang och grupperingar. Om det beror på ålder, andras ändrade engagemang eller på pandemi, vet jag inte. Det som stör mig mest är att när jag blir medvetet osynliggjord och ignorerad. Så. Det är just nu väldigt… övergivet och tyst.

Skev sexualundervisning

I en vecka har jag grubblat över det som är mina erfarenheter här i livet som bög. Åren då jag inte ens för mig själv kunde erkänna min sexualitet. Hur samhället såg ut på 70- till 90-talet. Hur jag själv reflekterade kring homosexualitet, eller om jag ens reflekterade.

Det jag ganska snabbt reflekterar över som en gemensam nämnare för mina tre första decennier, är att jag redan då hade en typ. Det är väl det enda jag i dag kan bli full i skratt över. Jag tillhör själv och gillar karlar med skägg (främst bear community). För även om jag alltid tänt på killar utan att själv förstå innebörden eller erkänna det för mig själv, så har jag haft crushes. Under högstadiet var jag nog lite småkär i alla som hade skägg. Min kompis pappa, mina lärare i kemi, fysik, gymnastik och träslöjd. Okej, skägg hade även SO-läraren och musikläraren, men de var sådana arslen (no pun intended) att det var direkt avtändande. En misshandlade elever (gjorde min skägglöse teckningslärare också), den andre tafsade på småflickor (det gjorde min skägglöse mattelärare också).

Jag hittade min biologibok från 1981 (jag gick på högstadiet 1983-1986). Min enda källa till information kring homosexualitet var följande.

Så det handlade om en onaturlig störning och man jagade unga pojkar? Jag förstod inte riktigt. Det var svårt applicera detta på sig själv. Samtidigt, förutom den otroligt inskränkta texten, så beskrevs inte det som kapitlet i biologiboken är döpt till. ”Sex och samlevnad”. Och lesbisk kärlek beskrivs än mindre. Hur har homosexuella kvinnor och män sex? I ett kapitel som beskriver ingående om hur mannens erigerade penis penetrerar kvinnans slida, vilket också visas med teckning i genomskärning. Detta är den skeva bild skolans undervisning hade att erbjuda en 13-/14-åring.

Och detta är samtidigt som AIDS-epidemin slog ner som en bomb. HTLV III (innan det döptes till hiv) och AIDS (numera med gemener) ställde verkligen till det. Häxjakten i samhället riktade in sig på bögarna som verkligen hängdes ut på alla sätt och vis i tidningar och på tv. Gemene man hade också synpunkter att verbalt framföra i alla sammanhang. Och det handlade om bögsjukan, bögar skulle sättas i karantän på Gotland som i övrigt skulle avfolkas, bögar skulle fängslas och dödas. Därefter brännas. Det skulle inte vara ett problem då de ändå var en skam för sin familj.

Klart detta färgade mig. För jag kom ju ändå till insikten att jag var bög. Vilket jag gjorde allt för att gömma undan inom mig. Hopplösheten och ångesten gjorde att jag tänkte ”det är inte för mig i det här livet, kanske i nästa”. Samtidigt som heteronormen fick mig tänka ”om jag gifter mig med en kvinna och skaffar barn, kanske jag i smyg kan vara med andra män”. Utan en tanke på vad det skulle innebära gör kvinnan och barnen. Jag var ung. Jag var ensam med mina funderingar och kunde inte få input.

Fortsättning lär följa.

Med en käftsmäll är man åter i tjänst efter semestern. Sedan en hel vecka. Och fortfarande på distans, nu fjärde terminen.

Tröttsamt att alltid skriva att jag har mycket på jobbet, men så har det alltid varit. Extremt mycket. Igen förs diskussionen att någon mer än jag måste kunna mina uppgifter då jag flyger solo. Det svåra är att finns någon som är villig, men nu tror vi oss ha hittat en. Svårt bara att lära upp någon när man inte är på jobbet. Även om jag hade varit där, hade det varit svårt. Vi har inte nära till varandra och uppkörning innebär förmodligen att man fysiskt måste jobba nära varandra. I typ ett år på heltid. Så omständigt är det.

Tydligen är det extremt just nu på jobbet från alla håll där man kommit på att man behöver information för delårsrapport. Och endast jag kan få fram korrekta uppgifter. Statistik. Alla vill ha akut uttag av statistik av mig just nu. Problemet är att det är svårt få fram och att det tar ganska många veckor. Jag har fått släppa alla mina ordinarie uppgifter. Mejl hinner jag inte svara på (två veckor får man vänta). Jag har redan sett klagomål på att jag inte är tillgänglig via telefon dygnets alla timmar. Jag orkar inte bry mig om obefogad kritik. För jag är alltid tillgänglig på telefon. Under arbetstid. Min arbetstid. Under semestern fick jag dessutom övertid +50 timmar. Så oavsett om man kommer i kontakt med mig eller ej, så jobbar jag mer än vad som rimligtvis kan krävas av mig. Så har jag inte gjort något (än), så beror det på att JAG HINNER INTE MED!

Hjerson

Så vi har nu i Sverige gjort en tv-serie om Hjerson. Jo, jag kände till denna karaktär, skapad av Agatha Christie, sedan tidigare. Det finns ingen berättelse om Hjerson skriven av Agatha, så leta inte.

Poirot har en väninna, Ariadne Oliver, som är deckarförfattare. Hon är med i flera böcker och berättar om sin karaktär Sven Hjerson, som hon tycker innerligt illa om. Han råkade bli en försäljningssuccé, varför hon fortsatte skriva nya böcker om honom. Och hon beskriver honom ganska ingående som en asexuell finsk man i 60-årsåldern. Dessutom blir Hjerson en teateruppsättning. Poirot gick i pausen. Om han läste böckerna är tveksamt. Han tyckte det var alltför banalt och stimulerade inte hans grå hjärnceller.

Kring detta har nu C More gjort en tv-serie. Jag vet inte vad jag ska tycka. Mina små grå känner sig inte aktiverade. Främst för att jag ogillar serier på svenska språket (märkligt teateruttal, låter inte som normalt tilltal).

Semester 2021 och året 2022

Två semesterdagar återstår innan sommaren läggs till handlingarna som om den aldrig inträffat. Men jag har redan schemalagt nästa sommar vad gäller semester. Det gäller att vara ute i god tid. Nej, kanske inte. Jag schemalägger mig själv för nästkommande kalenderår under sommartid. Jag känner till mina deadlines och när jag kan ta ut den obligatoriska semestern.

2022 är ett år utan helgdagar. De finns där, men infaller oftast en lördag eller söndag. Alltså blir det extra många arbetsdagar vilket staten älskar. Arbetsgivaren också. Och jag som är ledig en dag per vecka – självklart infaller helgdagar (de få som finns måndag-fredag) när jag är ledig enligt schema. De enda extra fridagarna jag får nästa år, är Annandag påsk, Kristi Himmelsfärdsdag och Annandag jul. Jo, nationaldagen också. Som infaller på icke-helgdagen annandag pingst.

Klantarsle

Tanken slår mig ständigt. Det är dumt. Det är dumt att ta av sig glasögonen och lägga dem bredvid sig i soffan. Ändå gör jag det ständigt och jämt. Det har aldrig legat för mig att sätta dem upp på hjässan. De har en tendens att då glida bakåt – antingen landar de på ryggen, eller så åker de över soffkanten och landar på golvet. Naturligtvis borde jag, när jag tar av mig glasögonen, böjar mig lite lätt framåt och lägga dem på ett bord. Men nej, det gör jag aldrig. De hamnar bredvid mig i soffan.

1989 skaffade jag mina första glasögon som 19-åring då jag upptäckte hur närsynt jag var när jag åter satte mig i skolbänken längst bak i salen på Komvux. Min syn har försämrats rejält över tid och jag är nu helt beroende av glasögon. Egentligen hade jag behövt dem även när jag står i duschen, men där går väl min gräns. Annars är största problemet åldern. Jag har fått skaffa progressiva glasögon sedan några år tillbaka. Ändå måste jag ta av mig glasögonen om jag ska läsa en tidning, en bok eller – värst av allt – titta i min smartphone. Trots progressiva glasögon.

Och jag lägger alltså mina glasögon på ledig sittplats bredvid mig i soffan. Att jag vågar? Äh, det måste vara lättja och förnekelse i kombination som gör att jag inget lärt mig av mina misstag. Eller mer specifikt – ett misstag jag gjorde redan 1989 med mina nya glasögon. Jag tog av mig dem och la dem bredvid mig i soffan. I nästa sekund kastade jag upp ett ben i soffan och mosade mina glasögon med min häl. Nej, mosa var väl fel ord. Jag knockade ut glasen ur glasögonen. Allt sedan denna incident har jag varit orolig för att reprisera klantigheten. Men om jag lärt mig något? Nej. Jag fortsätter lägga mina glasögon i soffan av alla platser. Denna ovana lär jag aldrig bli av med. Och jag är alltid orolig. Tydligen inte tillräckligt för att bryta ovanan.