Tisdag morgon kl. 03 vaknade jag av ett extremt svagt ljud som fick mig rusa upp. Jo, inbrottsförsök i lägenheten. Någon stod och pillade på mitt lås, men det lät inte som nyckel, utan mer som nål, syl eller något tunt som fördes in i låset. Småkrafsande. Genom titthålet såg jag en svartklädd man med huvtröja, huvan neddragen för ansiktet. Nu har jag säkerhetsdörr, så det går inte få upp låset eller ens bända upp dörren som är stålförsedd och väger drygt 100 kg. Men skärrad blir man. Vad gör man? Håller lås och dörr?

Jag avvaktade för se vad som skulle hända. Efter en stund tog han hissen ner till bottenplan men jag såg aldrig honom lämna trapphuset och gå ut. Alltså vågade jag inte lägga mig igen. Inte på grund av att han skulle återkomma, utan mer för att han var kvar i trapphuset. Porten är låst så jag vet inte hur han kommit in, men om det var någon som dessutom var narkotikapåverkad så kanske han kunde få för sig anlägga brand eller nåt?

Fyra timmar senare åkte jag till jobbet och var den första som gick ut från trapphuset (förutom tidningsbäraren kl. 04.30). Någon mer i trapphuset såg jag inte på vägen ut, men det går gömma sig.

På jobbet ringde jag husvärden. Nej, det är inte möjligt bryta sig in hos mig utan originalnyckel och kopior av nycklar går inte att göra och enligt register så har bara tre nycklar utfärdats 2006 och jag har alla tre.

Genom låst port kan man bara komma om man har taggnyckel då portkod är inaktiverat. Där protesterade jag som sett bekanta till andra hyresgäster använda sig av kod för öppna porten. En nyhet för värden som inte kände till att kod fanns då det inte ska existera. Detta skulle kollas upp och åtgärdas.

I övrigt gör husvärden inget. Det jag lärt mig är att under pågående brott ska polis kontaktas, men efter det kan man inget göra om brott inte genomförts.

Jag hade en jobbig arbetsdag efter att bara fått sova tre timmar under natten. Var tvungen jobba hela dagen på grund av möte, och det blev inte mindre stressigt då ett datasystem gav upp. Hemkommen hann jag sova en timme innan ömma modern ringde och sa att hon var på väg till akuten igen med sambon (sjätte gången på ett halvår?). I natt fick jag sova, men gick upp varje gång något ljud hördes i huset som väckte mig. Men i natt var jag inte med om något nytt inbrottsförsök.

Mina 6 månader av nätdagbok har plötsligt blivit 20 års bloggande. En kul grej på försök under långtidssjukskrivning när jag fick MS, resulterade i att man fått följa mig ganska ingående. Jag trodde väl inte själv att jag skulle genomgå så stor förändring över tid, men alltså…

Hade jag inte fått MS, hade jag aldrig börjat blogga för att få tiden att gå.

Utan bloggen hade jag inte hittat människor som jag hade så mycket gemensamt med, även om våra liv och situationer skilde sig så vida åt.

Utan alla nya vänner, hade jag inte kommit till självinsikt om hur jag ville leva mitt liv.

Utan självinsikten och strävan att vilja något mer, hade jag aldrig sagt upp mig från jobbet, sagt upp min bostad, lämnar Skåne och flyttat 30 mil till Göteborg.

Utan flytten till Göteborg hade jag inte parallellt med nytt jobb läst en massa universitetskurser.

Utan universitetskurserna hade jag inte vidareutvecklats i yrkesrollen.

Och detta hände inom loppet av 18 månader (förutom studierna). Det har rullat på och bloggen har haft förhandsinformationen. Tack vare nätet har jag drivits framåt då jag alltid haft ett socialt liv via nätet. Och interaktionen med okända människor mynnar ut i vänskap, ny förståelse och utveckling. Även om bloggträffarna försvann för 15 år sedan, så finns det andra grupperingar med träffar. Som skäggträffar. Och även om bloggarna också är historia, så är inte vi bakom bloggarna historia för varandra. Vi håller fortfarande kontakt via Facebook.

Så. Det har för mig varit 20 betydelsefulla år där allt aningslöst började hösten 1998 när jag hos TBV gick en kvällskurs i HTML-design. Tänk som det kunde bli! 💜

Nej, jag gillar verkligen inte nya WordPress som jag skriver i. Men jag har inte hunnit fundera vidare på dagbok i HTML-format även om jag har grunden färdig.

Käken är väl i stort sett färdigläkt då jag inte kan känna var operationen skett inne i gommen. Men smärta i käke har jag delvis fortfarande, men behöver bara ta paracetamol en gång per dag. Äter normalt igen bortsett från att jag nu har en massa sörja att hälla i mig istället för i vasken. Hatar flytande kost, behöver inte längre flytande kost, får fortsätta tills jag gjort slut på det.

I dag kom äntligen kallelse till ny magnetkamera och läkarbesök i mars. Jag skulle ha fått tid i november – senast. Det där med sexmånaderskontroller verkar man inte ta seriöst trots att medicinen är så pass potent och farlig att kontroll måste ske var sjätte månad. Som jag själv inte kan upptäcka.

Nej, jag förstår fortfarande inte hur jag kan ha så mycket att göra på jobbet. Jag har fått upprioritera flera uppgifter som jag annars gjort när tid funnits. Men tid finns aldrig. Och plötsligt blir allt akut utan att jag vet hur jag ska få ihop tiden. Min sommarsemester är redan utstakad – jag kommer att vara ledig typ tre veckor, jobba en, ledig tre. Men jobba en dag per semestervecka. För annars får jag inte det att gå ihop. Av någon anledning så kan jag annars ta ut åtta veckors semester varje sommar, men det hinner jag aldrig.

Och i dag är det 20 år sedan jag publicerade min hemsida på Geocities, en dag innan dagboken mötte världen.

Om en vecka fyller bloggen 20 år. Om det nu kan kallas för blogg med tanke på hur lite jag skriver samt att webbhotellet inaktiverade och raderade dessa 20 år. Tanken är att när jag känner att tid finns, ändå fortsätta med bloggen. Men då ska jag nog återgå till HTML med uppladdning via FTP då jag inte litar på webbhotellets databaser. Eller nåt. Jag är inte länge så sugen på att betala en massa till ett webbhotell som inte kan hålla ordning på filer och då jag inte skriver särskild mycket. Läsare och kommentarer har jag inte heller. Så databas behövs inte. Det räcker med enkel HTML utan möjlighet lämna kommentar.

Har jag så mycket att göra att jag inte hinner fixa min hemsida? Nja. Skäggklubben tar tid, jobbet tar tid, mina tv-maraton tar tid. Och senaste tio dagarna…

De senaste tio dagarna har jag:

• Haft besök av ömma modern.
• Blivit opererad även andra käken (höger käke 18 månader sedan, nu vänster, käkben fallit ihop, de räddade innersta tanden men fick skära ut visdomstand).
• Stått på antibiotika (käkoperationen, förebyggande åtgärd).
• Varit rejält förkyld (samtidigt som konvalescens käkoperation).
• Jobbat trots ovan (bortsett från två dagars sjukskrivning och tre dagars distansarbete).
• Migrän tisdag och på nytt torsdag.
• Sett Supernatural säsong 13 på tre dagar.
• Druckit flytande kost (på grund av käkoperation) och överdoserat Alvedon + Ipren (på grund av käkoperation).

Att vara klen tar tid. Nu när jag återhämtat mig hyfsat, så börjar en massa projekt på jobbet som jag involverats i. Så. När jag får tid…

http://dagens.jontas.com/wp-content/uploads/2019/01/2019-01-12-22.23.00.mp4

och en stund med bloggen. Jag brukar inte brygga kaffe på kvällen, men just i kväll fryser jag extremt mycket och kände att jag behövde något varmt i mig.

Ännu ett nytt år. Jag har hunnit jobba ett par dagar och hann deadline årsbokslut som var i dag kl. 12. Redan i går förmiddag blev jag klar, mycket för att jag satt hela nyårsdagen också med jobbet. Mer eller mindre blev jag beordrad i nyår att även ta över från mina kollegor då inte mycket hände på den fronten. Tack vare det lyckades jag fånga upp 3,5 miljoner kronor som annars bara hade försvunnit i tomma intet. En struntsumma totalt sett om man ser till hur mycket jag ser till att ro i hamn dagligen på jobbet. Inget som egentligen ligger på mig men som blivit något man bara förutsätter och förväntar sig numera av mig. Om jag inte hade gjort det – då hade ingen gjort det. Och sjukvården behöver vartenda öre vi har rätt till (för att kunna bedriva vård). Det är bara på min arbetsplats jag finns som en outtalad funktion och resurs, vilket är lite skrämmande. Hur mycket blöder andra resursmässigt?

Ändå har jag inte jobbat fulla dagar i år. Jag ligger så pass i fas och har så extremt mycket övertid, att jag blivit hemskickad från jobbet nu två dagar redan vid lunch. Det känns enormt skönt eftersom jag verkligen är sliten, trött, matt efter december. Där andra tagit ledigt 2-3 veckor, kunde jag bara vara ledig två dagar.

Det börjar bli dags köpa ny dator. Den bärbara datorn börjar bli seg och det hjälper inte rensa eller defragmentera. Datorn är minst fem år, tror jag. Frågan är varför jag har dator egentligen? Ännu mer är det motiverat att fråga sig varför jag har en blogg? Särskilt varför jag betalar för domän och webbhotell. Jag har i stort slutat använda Facebook och Instagram (än mindre Twitter). Jag kollar dagligen, men jag är inte registrerad på dessa sociala medier för att visa upp mig själv på något sätt. Nej, grundsyftet är att vara social, ungefär det som var syftet med bloggen en gång i tiden. Men jag tystnar när ingen finns att prata med. Okej, jag har några tusen följare på IG och nästan 600 på FB – men ingen jag egentligen känner. Åtminstone inte på ett sådant sätt att man vill föra några offentliga diskussioner. Det är då jag har chatten/appen Line. Där är jag dygnet runt och är supersocial. Jag är i flera slutna fora (skäggrelaterat) men det går också att messa 1:1.

Så jag lever med mobiltelefonen. Och där tog kaffeslurken slut.

Ännu en nyårsafton. Klockan är kring 19 men några fyrverkerier har jag inte märkt av än. Det påminner mig om åren då en skjuträdd Gazzy behövde distraheras genom att jag satt och höll i henne, hade tv och radio på högt, dragit för alla fönster. Om det hade någon effekt kan kanske diskuteras, men det hade nog varit värre om jag lämnat henne ensam i ett tyst hem nyårsafton.

Hur sammanfattar jag 2018? Året då jag slutade le. Jag orkar inte. Först början av året då jag åkte ut och in på akuten, vårdcentralen, jourläkarcentralen, infektionskliniken och så vidare. Nej, man fann aldrig något och jag hade heller inte mässlingen trots misstankar och avstängning från jobbet. Sedan var vi plötsligt i maj och sedan dess är det kaos på jobbet för min del eftersom jag är den enda som kunnat sätta mig in i och styra upp alla problem vi fortlöpande än i dag och för alltid har efter införandet att det hemska nya dataprogrammet som är både patientrisk och ekonomisk katastrof.

Det har varit ett tufft år. Skäggträffen i april (GothenBeard) var i grunden något positivt, men jag inser att jag är för sjukdomspåverkad av MS för att kunna delta på lika villkor och med samma glädje. Vi är just nu några hundra fullvärdiga och aktiva medlemmar, vilket också är både något positivt men också något negativt. Gemenskapen är kanon, men det är också väldigt ensamt. Jag står lite vid sidan av just för att jag inte kan vara så fysiskt närvarande när vi har möten, men jag uppväger det genom att dygnet runt vara aktiv i vår chatt.

Nya året 2019. Det är höjt i dunkel vilket konstigt vore annars. Om mindre än en månad ska jag genomgå nästa käkoperation, men det är osäkert eftersom jag endast får genomgå ingreppet om ömma modern närvarar (enligt käkkirurgen). Lika osäkert är om ömma modern kan närvara med tanke på sjuk sambo. Var det i september eller oktober canceroperationen var? Den gick bra, cancern är borta (vad man vet) men följdsjukdomar har tillstött. Ömma modern som är pensionär men deltidsarbetar, har i stort fått ge upp arbete på grund av anhörigvårdnad dygnet runt. Jag vill inte att hon slits mellan mig och sambon utifrån sjukdomstillstånd. Jag klarar mig själv, men käkkirurgens krav kan jag inte göra så mycket åt. Eller – deras krav var att jag hade en anhörig, släkting eller vän med mig eftersom jag inte blir inlagd utan behöver omvårdnad i bostaden efter operationen. Nå, men jag har ingen. Utom ömma modern.

Det blev inte många blogginlägg i år heller. Tappade sugen än mer när webbhotellet raderade 19 år blogg. Och tittar man på mitt Instagramkonto så ser man att jag endast publicerat 41 gånger där i år (mot kanske 5-600 inlägg per år tidigare) och slutat le på bild.

Året jag slutade le. Bra slutsats.

För några dagar sedan såg jag på tv, förmodligen var det någon serie, där källan till ett påstående är väldigt oklar. De sa att en traumatisk upplevelse är något man lever med i 30 år innan man kan släppa det och gå vidare.

I dag är det 30 år sedan jag flydde hemifrån. Det är 30 år sedan jag kände mig hotad till livet, fick fly hals över huvud och fick skyddat boende under två dygn. Även om mitt bloggarkiv raderades i somras av webbhotellet, så har jag kvar allt jag skrivit i bloggen under 20 år och historian om flykten. Jag väljer att inte gräva fram gamla texter. Jag har återberättat tillräckligt många gånger och känner att jag inte behöver dra det hela fler gånger.

Så stämmer det att man kan släppa traumatiska upplevelser efter 30 år? Ärligt, jag släppte traumat för mer än tio år sedan. Men det har ändå påverkat mig. Jag har bearbetat det, men konsekvenserna är bestående. Egentligen inträffade något värre några dagar senare efter flykten. När jag ännu en gång hotades och jagades djupt in i garderoben som jag så smått nyfiket hade börjat glänta på dörren.

Under elva år levde jag i total självförnekelse. Sedan brast det för mig efter att jag insett detta, varefter jag alltså flyttade till Göteborg för att känna att jag tog egna beslut utan inverkan eller påverkan av min närmiljö som fortfarande var ganska traumatisk.

Mitt fokus ligger i dag på att klara vardagen med MS. Det som varit har jag släppt, även om jag minns. Tänk, 30 år… Om inte annat så är jag nu gammal.

I mer än tio år har jag försökt ta ut statistik på jobbet med varierat resultat. Vi sitter och matar in data (indata) men är begränsade vad gäller ta ut data (utdata). Mycket märkligt. Varför ska vi mata in uppgifter som ingen har behörighet ta ut och granska? Jag har tjatat till mig behörighet eftersom jag förstår både in- och utdata. Problemet är att jag inte fått verktygen program eller utbildning i program. Dessutom har jag behörighet ”högsta”, men gnidna små tjänstemän vägrar lyda beställning som gjorts av höga chefer.

I vilket fall som helst. Jag skrikit högt kring allt ovan i åratal utan gehör. Jag har omvägar fått fuska mig till behörigheter, program och utbildning av användare i andra verksamheter. Nu är jag dessutom utsedd att ansvara för all ”min” produktionsuppföljning. Största problemet har varit ”det finns inga utbildningar”.

Guess what! Vi har utbildningar. Hemliga som ingen har kännedom kring trots att vi också byggt upp en organisation kring det hela. I dag fick jag gå en sådan utbildning! Helt otroligt! Jag fick inte söka utbildningen, för den finns inte officiellt. Jag blev utvald av utbildningsorganisationen. Eller. Cheferna fick en fråga, ”finns det någon person ni tror arbetar med statistik”? Inget nämndes om att det var utbildning eller i vad. Fanns heller ingen beskrivning av vad som förväntas sedan av den person de namngett. Att cheferna sa mitt namn beror på att jag sedan i somras varit så arg på alla möten och framhållit att vårt nya datasystem är felkonstruerat, ingen har utbildning, indata är fel och det finns ingen utdata. Därför låg mitt namn i många chefers medvetande när de fick frågan om det av 6000 anställda fanns någon som kunde ha nytta bli kallad till ett möte. Som nu visat sig vara en tvådagars utbildning i hur man skapar rapporter från databaser.

Precis det jag eftersökt under alla år! Officiellt heter det att ingen får skapa rapporter då man inte i en rapport kan se källdata och därmed kan man inte validera rapportens äkthet! Ursäkta, men skapar jag en egen rapport så vet jag exakt vad jag använt som källa! Det är väl bättre om vi skapar egna rapporter istället för använda någon annans?!

Jag vet inte när jag blev en statistikmänniska. Det har kommit smygande och övertagit mitt jobb helt. Men jag tror det finns ett samband med att dagens ekonomer… nja, jag vet inte vad de gör, men det är jag som tar ut och analyserar data som sedan ligger till grund för fakturering. Bland annat. Vi har mycket data som används inom flera områden. Och nu börjar jag lära mig det. Officiellt.

Nästan en månad har gått sedan jag senast skrev något. Först av allt – jag vet inte om jag tycker om den uppdatering WordPress genomgått även om det mer handlar om hur gränssnittet ser ut där jag skriver innan publicering. Nåja. Jag hade kanske valt att blogga via mobilappen, men jag hade glömt lösenordet men visste jag var inloggad på datorn. Datorn som jag aldrig startar då jag enbart använder min arbetsdator hemma. Det får räcka med att starta en dator. Jobbdatorn är jag inloggad på hemma typ dygnet runt. För att kunna jobba dygnet runt. Typ. Årsbokslutet ger mig panik. 

Min minutiösa planering av jobbet föll ganska platt nu då jag istället fick influensa. Den kom smygande i fredagskväll med hosta. Sedan har jag varit sängliggande hela helgen med hög feber (närmare 40 grader), frossa och hosta. Nu måndag är det väl lite bättre, febern sjunkit något till typ 38-39 grader, men jag har blivit snorig nu också. Jag har inte tid vara sjuk. Det får bli distansarbete tisdag. Förhoppningsvis orkar jag det åtminstone. 

Och jag som tog influensaspruta för en månad sedan. Antingen har den inte hjälpt, eller så hade jag varit betydligt sjukare. 

Ett tips. Vill man se mina skäggbröder ska man titta på Musikhjälpen fredag kväll till söndag förmiddag. Kan väl säga så här – jag känner majoriteten av dem, men helt säkert så känner samtliga mig. Tredje året i rad jag missar närvara utanför buren på MH, vilket ter sig än mer ironiskt i år när temat är tillgänglighet.