Sedan 1999-02-15

Måste erkänna att jag blev lite bestört när webbhotellet nu drog några tusen för något jag i praktiken inte använder. Var det så dyrt?! Jo, tydligen. Några domäner finns inte längre, men tydligen har det inte så stor betydelse. Jag kan inte nedgradera webbhotellet då jag redan är på lägsta (billigaste) nivån och koppling till domännamn inte spelar någon roll. Men det var sista gången jag förlängde webbhotellet. Så senast juni 2023 kommer jag att ha raderat alla domäner, alla databaser, precis allt. Jag skriver sällan och vad jag vet så läses jag inte. Kanske ett kvarts sekel med blogg får vara nog. Och nu känner jag mig inte särskilt motiverad att försöka upprätthålla nåt framöver då det finns ett slutdatum.

  • 1999-02-14: Lanserade hemsida
  • 1999-02-15: Bloggens första inlägg

Det var kul så länge det varade.

På språng

Det händer en del när man börjar leta sig utanför hemmet efter +2 år. Två måndagar har jag nu vistats på jobbet, vilket gått… okej. Något arbete får jag inte uträttat. Allt har handlat om att få liv i jobbdatorn som fått ominstalleras efter att ha fallit ur domänen efter så många år. Datorer inaktiveras om man inte varit inloggad på 2-3 månader. Vilket är problematiskt om man som jag har en massa speciallicenser som inte ingår i standardutförandet. Så många timmar med helpdesk som inte riktigt vet eller kan. Än har jag inte fått liv i skrivaren. Eller nätverket till skrivaren. Tydligen har de gjort en uppdatering under mina års frånvaro, och skrivaren fallit ut ut alla nätverk.

I dag fick jag dock sluta tidigt för att ta mig till macken innan rusningstrafik för att få däcken pumpade. Jag hade för mig att det skulle vara tryck på 6 kg, men på macken var de tveksamma och vill sätta maxgräns 3,5 kg. Vilket jag var nöjd med eftersom nuvarande tryck efter tre år (senast de blev pumpade) låg på mellan 1-1,5 kg per däck. Inte konstigt att det gått så trögt rulla fram och att det inte gått att hålla en rak kurs då det ständigt dragit åt sidorna.

Vad mer? Tja. Magnetkameran var ju oförändrad (bra alltså), men tydligen lågt blodvärde där man fortsatt behöver följa upp orsak och åtgärda det.

Månaden

Nja. Inget har förändrats – jag är fortsatt isolerad i karantän med distansarbete hemifrån. Tills i nästa vecka. Inget har förändrats, jag riskerar väldigt mycket (allt) genom att på måndag återgå fysiskt till jobbet. Det är mer eller mindre på mitt initiativ och endast en dag per vecka under maj.

Problem börjar hopa sig gällande mitt distansarbete. Mitt behörighetskort upphör och jag kan inte längre logga in hemifrån via VPN från torsdag. Nytt kort finns att hämta på jobbet, men jag har ännu inte fått koderna med posten från Telia. Även om jag inte kan hämta ut nya kortet i tid så kan jag ändå inte åka till jobbet för att arbeta där. Samma kort ger mig behörighet ta mig in i alla låsta hissar som jag behöver till rullstolen för att kunna ta mig till mitt arbetsrum. Så trött på byråkrati och brist på tillgänglighet.

Jag har varit och gjort årliga magnetkameran som skulle varit gjord i december förra året. Allt normalt. Eller inte. ”Oförändrat” heter det. Har man MS är inget normalt i hjärnan.

Däremot en lite oroande nyhet. Tydligt har jag ett väldigt lågt blodvärde som behöver följas upp. Det enda jag fått besked om är att det nu var ännu lägre än mitt sedan tidigare redan låga värde. Öh? Har jag haft lågt blodvärde?! Det har ingen sagt något om. Och hur lågt är det nu? Varför kan de inte säga vad värdet visade i konkreta siffror så jag själv hade kunnat värdera om det är oroväckande eller alarmerande? När de tar EKG brukar de kasta över det till mig att själv tolka? Några veckor av ovisshet nu.

Och så detta… till jobbet efter exakt 780 dagar av distansarbete. Även om både distansarbete och karantän kommer att fortsätta.

Sedan kommer jag inte säga eller skriva något mer om följande. En skäggbroder är avliden. Som jag kände. Träffat. Det berörde.

Webbkamera

Det som hände under pandemin, var att vi gick från Skype till Teams. Förutom att vi på jobbet också parallellt kör med Zoom och VMR/Cisco. Alltså, jag måste säga att jag skarpt ogillar webbkamera i möten. Dela skrivbord är en sak, men detta att X antal personer rör på sig. Det är så otroligt distraherande. Jag brukar påtala att det är okej ha webbkamera på när vi går in i mötet så man ser tydligt vem som är med. Därefter behöver fokus ligga på dialog och arbete genom dela skrivbord. För det här med rörlig bild är verkligen så upp i ansiktet på en!

Men ingen tycks ta notis av detta med att stänga av kamera. Däremot har jag hört många klaga på hur distraherande det är när andra har kameran på. Så varför inte stänga av sin egen kamera då för att föregå som ett gott exempel? Värst måste vara när alla sitter med avslagen kamera, en går in i mötet med påslagen kamera. Plötsligt har alla aktiverat sina kameror – av sympati?

I-landsproblem. Men det påverkar mig ganska mycket i form av uppmärksamhet.

På tal om möten online via Teams. I förra veckan höll jag två föreläsningar. Grupp 1: Lysande! Grupp 2: Katastrof! Ja, innehållet alltså, det jag berättade om. Tänk så olika två grupper kan tycka när jag ordagrant framför en rutin två gånger. Det som blev lite märkligt är grupp 2 inställning som plötsligt övergick från ”dum rutin” till ”ditt fel” där jag var budbärare. Ett övertramp. Tur jag kan svara för mig och hålla mig lugn när sådana situationer uppstår.

I dag skulle min fars fostermor (min svenska farmor) blivit 116 år. Tänk vad tiden flyger förbi! Minns inte exakt, men tror det var cirka 25-30 år sedan hon dog.

I någon grad är vi alla oskyddade

Det har hänt en del sedan i januari. Ändå är allt status quo. Pandemin fortgår och jag har nu suttit i karantän i två år och två dagar. En pandemi som samhället nu valt att ignorera. För min del är jag beordrad att fortsätta hålla mig borta från allt och alla då mina tre vaccinationerna inte haft någon som helt effekt. Jag har inte utvecklat antikroppar då jag står på MS-läkemedel som inte bara sänker mitt immunförsvar till noll, utan också slagit ut effekt av vaccination. Tydligen gäller detta alla typer av vaccinationer – jag utvecklar inget skydd av vacciner.

Ett tag diskuterades att jag skulle byta MS-medicinering tillfälligt, för att under ett halv års tid vaccinera upp mig på nytt och utveckla antikroppar mot covid-19, säsongsinfluensa och lunginflammation, men det blev i slutändan ett avslag. Enda alternativet till annan MS-medicinering för mig är direkt dödlig och man vågar inte chansa. Därför vill man behålla status quo, att jag undviker smitta då jag inte bara tillhör en riskgrupp, utan flera riskgrupper. Det enda läkarprofessionen hoppas på är att pandemin försvinner (inte troligt viruset försvinner åtminstone).

Jag har inget emot att arbeta hemifrån. Två år har inte känts som mer än två månader och det går ingen nöd på mig. Helt isolerad är jag inte socialt sett, och jag har besök i ytterdörren som inte kliver över min tröskel och där vi håller minst två meter. Behöver jag mot all förmodan lämna min bostad så är det inte riskfritt även om jag fortsatt måste ha både visir och munskydd. Så jag får vara tacksam för att jag hittills ändå klarat mig. Men är covid så farligt för mig då? Jo, jag är helt oskyddad av vaccineringarna och saknar immunförsvar även mot den simplaste av förkylningsvirus. Det är väldigt allvarligt.

Och så har vi andra problem i världspolitiken. Jag är inte helt avigt inställd till ett tredje världskrig eller att vi skulle tumma på vår ”neutralitet”. Det är en annan värld och andra förutsättningar nu.

2022

År 24 med blogg. Eller om det ens längre kan kallas för blogg det jag har här. Spillran av en blogg? Nå, men jag har nog slutat vara personlig på nätet. Twitter, där jag skriver mer frekvent än här, är mer med fokus på sånt som jag finner absurt, märkligt eller allmänt konstigt som betraktare. Personlig är jag möjligen på Instagram även om det då mest rör sig om selfies (för att bevisa att jag fortfarande uppfyller kriterierna som en Bearded V rent fysiskt). Facebook är jag väldigt restriktiv med vad jag delar med mig av där – för det är platsen där vänner/släkt också möte mitt mer privata jag. Vissa saker kan jag bara delge vänner/släkt och vissa saker enbart för dem som känner mig även som en annan person. Ja, jag är inte samma person beroende på mitt fokus vem jag riktar mig till.

Och nu har jag en veckas semester eftersom jag som vanligt arbetat dygnet runt över jul och nyår för att få ihop bokslut och deadline. Det klarade jag och fick i torsdag kväll blomsterbud med en bukett tulpaner som tack för insatsen. Jag blev väldigt förvånad över detta. Jag har utfört mitt jobb och gjort precis samma sak jag gjort i 15 år. Men jag gillar tulpaner.

1976-1978

När lärde jag mig att läsa? En fråga jag plötsligt ställde mig i natt när jag inte kunde somna. Det enda jag vet är att det första jag kunde skriva var Hoa-Hoa så fort jag var gammal nog att hålla i en… krita? Det jag också minns var att jag tjatade till mig en sagobok i julklapp som 5-åring. Nu var det bara ett par månader innan min 6-årsdag, men jag har inget direkt minne av att jag bad någon läsa för mig. Även om jag vet att ömma modern brukade läsa ur Kalle Anka åt mig. Så jag tror att jag kunde läsa ganska skapligt (sakta) innan jag började i skolan. I ettan fick man lära sig alfabetet bokstav för bokstav, vilket jag tyckte var ganska långsamt och tjatigt då jag redan kunde det där. Lite otålig var jag också över att så många i klassen fick kämpa med detta vilket drog ner på tempot (som jag tyckte).

På tal om minnen från första klass (1977/1978).

  • Detta var på landet och årskurs ett fick inte plats i byns skola då vi var för många klasser och elever. Vi hade bara ett låg- och mellanstadium. Men vi i ettan fick gå i gamla byskolan som låg bredvid kyrkan. På andra sidan motorvägen. Matsalen var på låg- och mellanstadiet, så varje lunch fick vi åka skolbuss tur- och retur. Två klasser, 50 elever, 40 minuter lunch inkl. bussresan.
  • På tal om matsalen. Matvakt var tant Agda som såg till att vi åt upp allt, inget fick slängas. När hon medlade i någon konflikt bland elever passade halva matsalen på att springa till soporna för att slänga den lunch vi ansåg vara äcklig. De flesta åt till lunch enbart knäckebröd med smör. Enda gången tant Agda gick med på att vi slängde maten var när vi blev serverade rödbetssoppa med smetana. Men det var inte syrad grädde, inte ens kefir. Det var sur grädde. Och kanske lite väl avancerad maträtt för barn.
  • Ibland missade man skolbussen efter lunch då vi aldrig blev inräknande. Då fick man gå tillbaka till byskolan. Det fanns en gångbro över ån på baksidan av skolområdet, därefter fick man korsa en stor parkering vid sporthallen och därifrån gå under motorvägen (gångbana fanns under motorvägen) och sedan var man framme vid byskolan. Låter kanske inte långt, men ett par kilometer. På tal om gångbanan under motorvägen. Inte helt riskfritt att gå där om församlingens diakonissa/distriktssköterska var ute. Hon vågade inte korsa motorvägen mellan samhället och församlingshemmet, så hon brukade ta sin bubbla (Volkswagen) genom gångbanan. Något jag blev påmind av en doktor jag jobbade med 20 år senare. Så här 50 år senare är det fortfarande något som diskuteras.
  • Parallellklassen hade två elever som inte var så långa. De fick skolbänkar i helt i trä där man fick kapa av benen till halv längd (liksom stolsbenen som också var i trä). I min klass hade vi en väldigt lång elev som inte kunde sitta vid ordinarie skolbänk, så han fick en kateder.
  • Min första skoldag kom lokala tidningen och tog kort på mig, en klasskamrat och våra mammor. Jag minns inte detta, men har tidningsurklippet. Jag var ovanligt lång för min ålder – dubbelt så lång som min klasskamrat som var ganska kort för sin ålder. Vi ser väldigt omaka ut på fotot.
  • Som sagt, en gammal byskola. Utedassen hade förfallit och det var toaletter inne. I kapprummet/entrén. Sådana där med fristående halva väggar. Inte särskilt mysigt, om man säger så.
  • Men det jag kom på i natt när jag inte kunde somna, var talpedagogen. Alla barn skulle en och en träffa talpedagog som pratade rikssvenska. Vi skulle säga efter henne och hon var mäkta irriterad på vår skånska, som dessutom var lantlig och ibland gammelskånska. Men det ledde aldrig till något. För lite och för sent. Vi var redan språkligt förstörda allihop.

Två…

…månader senare återvänder jag till min döda blogg. Känns så. Det jag saknar är något annat nätrelaterat som hade kunnat engagera lika mycket som bloggen under sina glansdagar för 20 år sedan. Men jag gillar inte sociala medier, influencers, reklam eller poddar. Kanske något av det hade varit kreativt, men jag känner inte att jag har något att tillföra. Ändå saknar jag bloggosfären. Kanske för att det kändes intimt och ärligt, var givande och stimulerande. Det har uppstått ett tomrum hos mig sedan bloggandet blev… till intet. Ett tomrum som jag i tio år försökt hitta något likvärdigt att fylla med. Jag är textbaserad mer än bild, video och ljud. Och texter verkar vara väldigt ute. Förmodligen kräver en text mer mental närvaro än vid bild, video och ljud. Folk är ute efter omedelbar stimuli utan egen eftertanke. Utvecklingen är en besvikelse. Det var bättre förr och det kan jag säga utan ironi.

Sedan senast

Tröttnade efter år på min bärbara dator, som tog evigheter att först starta och sedan tog lika lång tid för att få igång ett program. Det svåra har varit finna en ny dator som har uttag för två externa skärmar samt uttag för nätverkskabel. Det blev en minidator från HP. Det jag fick kompromissa om var storleken på hårddisken. Trist. Men jag har nu en supersnabb dator och det är roligt att använda den.

Jag har insett att bärbara datorer inte är något för mig. För liten skärm. Och jag springer aldrig runt med en dator (räcker med smartphone på språng). Den bärbara från jobbet ska också bytas ut till en minidator som jag ska ha stationerad hemma. På jobbet har jag också en minidator. Så snart är jag användare utav tre olika minidatorer från HP.

Baksidan av varandet

En gång i tiden fanns jag i ett sammanhang. Med en egen identitet i en gemenskap. Dessa grupperingar har skiftat över tid, men har en sak gemensamt. De försvann efter en tid spårlöst. Då har jag funnits kvar i andra grupperingar, så jag har mest noterat samtidigt som jag lagt fokus annorstädes.

Men det börjar bli färre sammanhang och grupperingar. Om det beror på ålder, andras ändrade engagemang eller på pandemi, vet jag inte. Det som stör mig mest är att när jag blir medvetet osynliggjord och ignorerad. Så. Det är just nu väldigt… övergivet och tyst.