Kategoriarkiv: Dagens

Logistik och logik

Dag 141 var i torsdags, min första dag ute under isoleringen (som tydligen ska fortsätta året ut). Flärdtjänst x 2 och fotografering på Trafikverkets förarprov för förnyelse av körkort. Det var verkligen otäckt. Jag bytte munskydd tre gånger, använde latexhandskar vid två tillfällen och spritade händerna varje gång jag fick kassera handskarna. Jag var nära andra människor utan kunna hålla avstånd. Frågan är jag klarade mig. Om någon vecka vet jag. Värst kommer det bli när jag måste till postutlämningen för att lösa ut min nya legitimation. Hur jag ska ta mig dit och hem vet jag inte.

Hur det var att komma ut utomhus för första gången på 140 dagar? Inget märkvärdigt. Ingen chock. Inget ovant. Men inte skönt eller med lättnad eller nåt sånt heller. Elrullstolen fungerade, hade både ström och luft i däcken trots att den stått stilla i fem månader. Lyckligtvis pumpade jag däcken precis innan isoleringen i början av mars, och då var det lite luft i däcken.

Ömma modern har jag inte träffat på nästan ett år. Utan pandemi hade vi inte kunnat ses ändå eftersom ingen av oss kan resa med tåg. Tycker hon börjar få lite konstiga idéer och föreställningar. Som att äldre människor som blir muskelsvaga och inte kan hålla balansen, att det skulle bero på att deras skelett mjuknar. Jag chockas över den tron. Skelett mjuknar inte på det sättet. Och varför skulle man då falla? Jag kan inte förstå hur man kan komma till en sådan slutsats. ”Skelettet har mjuknat, därför kan man inte hålla balansen och faller”.

Nästan lika märklig är föreställningen om att batterier i fjärrkontroller tar slut fortare om man inte håller fjärrkontrollen nära tv, bil eller vad det är för fjärrkontroll. Finns det verkligen belägg för det? När batteriet börjar ta slut behöver man vara nära eller rikta rakt, då nivån av ström är låg. Men nog tar väl batterier slut av att man använder dem (frekvens och tid) snarare än hur långt man är från källan med sin fjärrkontroll?

DOOL 25 år senare – fortsätter där det slutade

Vem kunde väl ana att jag 20 år senare kunde fortsätta skriva blogginlägg om Våra bästa år (Days of our lives)? Och ta vid där jag senast skrev. När TV3 omkring 1999 visade DOOL var det med cirka 3-4 års eftersläpning med USA. Nu när Viafree visar DOOL så är det betydligt närmre nutid (någon månad).

När jag följde DOOL kring millennieskiftet, handlade det om den galna vetenskapsmannen dr Rolf i Stefano DiMeras tjänst. Och om Hope som hölls fången när prinsessan Gina som dubbelgångare tog över Hopes liv. I ungefär ett år pågick denna historian innan dr Rolf skrevs ut ur serien, Gina dog och Hope frigavs. Och så vidare. Istället följde några år där alla karaktärers barn åldrades med 10-20 år då huvudkaraktärerna åldrats men deras barn var skådisar som byttes ut för att ständigt vara småbarn. Lite svårt när 60-åringar har nyfödda som visas upp år efter år. De senaste 20 åren har dessa barn i sin tur fått barn, så det ser mer logiskt ut i serien – generationer som matchar skådisarnas/karaktärernas ålder.

Men. Det jag ville komma till. Nu fick jag för mig att börja titta igen och började med avsnitt 13800 och 13801. Wow! Dr Rolf är tillbaka. Stefano är död (skådisen också) sedan några år, men Stefanos minne har av dr Rolf implanterats i en annan karaktär. Och prinsessan Gina har övertagit Hopes kropp. Så nu fortsätter något som inte nämnts i serien på 25 år. Bara att fortsätta titta och förundras. Bättre återknytning än Twin Peaks.

Risk

Min ångestnivå har sprängt taket. I nästa vecka måste jag bege mig ut för första gången på över fyra månader, och jag kommer inte att kunna hålla avstånd. Tyvärr måste jag förnya min legitimation och några undantag ges inte under pandemin. Och blir nuvarande legitimation ogiltig så kommer jag inte kunna förnya den. Jag har en månad på mig, men nästa vecka är det fortfarande färre människor ute p.g.a. semester. Hoppas jag.

Jag har munskydd, men det hjälper väldigt dåligt även om det signalerar att andra ska hålla sig på avstånd. Om de nu gör det. Dessutom har jag skägg och munskydd fungerar då ännu sämre, särskilt som munskyddet inte går ”låsa” under hakan då skägget gör att munskyddet ständigt glider. Ute måste jag har rullstol och då kan jag inte undvika människor som väljer komma för nära – så rörlig är man inte i rullstol. Jag kan inte ta ”snedsteg” med rullstol. När jag nu också tvingas åka flärdtjänst går det inte hålla avstånd till chaufför som måste spänna fast mig och då är man väldigt nära ansikte mot ansikte. Och jag vet inte hur det ser ut hos Trafikverket med lokal, allmänhet och anställda.

Det är otäckt.

Isolerad fyra månader

Årets nionde blogginlägg. Jag blir nästan själv kränkt över min bristande närvaro.

Hur ser veckan ut? Jo, jag jobbar första halvan och har semester andra halvan. Så mitt sommarschema ser ut.

Jag känner det komma smygande, ett missnöje. Det märkliga med hur man upprätthåller kontakt med jobbet när man sitter hemma och arbetar. Jag trodde i min enfald att mejl och telefon skulle användas som vanligt, för fysiska besök har ändå inte varit förekommande i så stor utsträckning på jobbet. Nej, det är riktigt ödsligt. Förstår det bara inte.

Men det är inte det jag saknar. Det jag går miste om är den outtalade informationen, det som framgår mellan raderna. Jag har absolut ingen koll på stämningen på jobbet. Får höra att allt är som vanligt, men får också höra att allting är förändrat. Jag kan inte värdera den motsägelsefulla informationen.

Fyra månader har jag nu arbetat hemifrån. Vissa veckor är väldigt jobbiga rent fysiskt när jag är extra trött eller har extra mycket smärta. Lyckligtvis är jag inte låst vid jobbet när jag är hemma, utan kan ta pauser, lägga om mina arbetstimmar, sätta mig en stund i solen på balkongen, titta på någon nyhetssändning, och ändå utföra mitt jobb och vara tillgänglig (vilket inte verkar vara nödvändigt mer än i teorin).

Hur skiljer sig mitt arbete hemma jämfört med när jag utför det på arbetsplasten? Ingen större skillnad. Den enda skillnaden är att jag inte kan göra utskrift på skrivare (spärrat p.g.a. sekretessinställningar) och jag kan inte tömma mitt postfack. Annars sitter jag vid arbetsdator och har tillgång till allt som jag har åtkomst till på jobbet. Jag har skrivbordsplats hemma och dubbla bildskärmar. Det är allt som behövs.

I dag är det en semesterdag och jag inväntar hemleverans av snus. Jag prenumererar på snus, får det hemburet av posten varannan vecka. Jobb är det inte förrän på måndag. Ska försöka starta min dator (och blogg) de dagar jag inte är i tjänst.

Månadsrapport

Ärligt uppdaterar jag Twitterkontot oftare än bloggen. Om inte annat så håller jag mig något mera kortfattad på Twitter. https://twitter.com/jontasgbg

Hur det har kunnat gå nästan två månader utan att jag uppdaterat bloggen, är mig ett mysterium. Men bevisar två teser:

  • Jag bloggar bara när jag startar min privata dator.
  • Jag har gått på semester.

Japp, otäcka semestern är här igen. Numera har jag suttit isolerad i min bostad i 103 dagar och inte varit utomhus annat än på balkongen. Förmodar att alla kvicktänkta tolkar rätt att det beror på coronovirus och inte på att jag har husarrest med fotboja. I praktiken ingen skillnad. Man om jag nu suttit i över tre månader och bara stirrat rakt fram – varför skulle jag vilja ha semester? Dagarna går eftersom jag får uträtta mitt arbete. Önskar att jag hade kunnat säga att det också beror på den sociala kontakten med jobbet, men de verkar helt ha förträngt mig. Första dagen jag arbetade hemifrån ringde en kollega. I dag, dag 103, ringde min andra kollega. Jag har samma arbetstider, samma mejl, samma telefonnummer och sitter lika utanför verksamheten där ingen ser mig. Ändå har jag gått från typ 200 mejl per dag och 10 telefonsamtal per dag, till i princip 0. Jag har frågat, men alla är på plats och jobbar som vanligt – det är bara jag som är högrisk och arbetar hemma.

Däremot fick jag lite ny information med en kollega annorstädes som jag inte har någon arbetsrelation till (ingen annan relation heller). Hos dem satt nästan alla hemma och arbetade och det var mycket sjukdom (främst covid) bland personalen. Jag är verkligen avskuren från jobbet.

Ja, det är otäckt att ha semester då jag behöver en daglig rutin. Därför har jag i sista sekund makulerat min semester och lagt in den på nytt. Semesterperioden har förlängts, och därför har jag korrigerat min semester till att sträcka sig över tre månader men där jag arbetar 1-2½ dag per vecka men tar ledigt resten. Det går väl att säga att det är semester på halvtid under tre månader och på den tiden hinner jag förbruka 20 semesterdagar. Om detta är ett koncept som hjälper eller stjälper, får tiden utvisa. Sammanhängande ledighet där man kan släppa tanken på jobbet är väl att föredra, men jag behöver jobbet när jag går hemma. Förresten har jag lika mycket semester kvar att ta ut och den sparar jag tills jag kan röra mig någorlunda fritt i samhället.

Corona. Arbete. Semester. Går vidare och bockar av nästa standardämne i bloggen. MS.

Nja, det finns inte mycket att säga om MS mer än att jag inte haft några skov sedan jag satte in senaste behandlingen för tre år sedan. Det är inte bra. Corona, alltså. Var sjätte månad måste jag lämna blodprover och göra magnetkamera då det är en farlig medicinering. Corona gör att allting skjuts på framtiden. Får jag symtom på något, då är jag välkommen till vården men med brasklappen att de inte kan garantera min säkerhet. Samma sak sa tandläkaren. Det viktiga är att jag håller mig isolerad och inte förlitar mig på distansering. Ja, till och med flärdtjänsten säger detta. Och jag kan inte åka flärdtjänst utan att jag åker med minst två olika chaufförer per dag och de är i ansiktet på mig eftersom de måste spänna fast mig i rullstol och därmed måste sträcka sig runt mig. Alla chaufförer har väldigt korta armar. (På tal om det går jag upp i vikt av att gå hemma vilket är märkligt).

Sista ämnet för dagen. Fritidssysselsättning. (Jag himlar med ögonen när jag skriver det ordet). Så smått har jag börjat titta på annat än dokumentära kriminalfall, men efter +500 avsnitt… Så jag letar med ljus och lykta efter något bra på streamingplattformerna men jag har dåligt med tålamod. Jag börjar titta på någon serie, slutar efter ett tag. Men vill man se något lättsamt och halvvetenskapligt så ska man se 100 Humans på Netflix. Annars försöker jag nu kämpa mig igenom The 100 (igen) men verkar ha tappat sugen i och med säsong 2 och ett halvt avsnitt.

Men frågan är vad jag ska göra de dagar jag inte arbetar? Det där med tålamod är ett problem. Blir rastlös. Eller blir trött. Eller får smärta.

Twitter. Oftare där än här. Just saying… Och har väl lite mer åsikter på Twitter än i bloggen.

(PS. Jag vet inte vad jag väntar på egentligen – ett vaccin? Allt annat känns alltför farligt så länge corona existerar vilket är för evigt).

Rekommendationer är tvingande

Tydligen har mitt webbhotell köpts upp av ett annat webbhotell, men de säger att det inte ska märkas. Nåja. Oavsett så tar jag det med ro då jag fortfarande inte kan smälta hur de raderade hela mitt bloggarkiv (även om jag har det mesta säkerhetskopierat i form av pdf-filer).

Av någon anledning har jag återupptaget twittrandet (jontasgbg). Emellanåt upptäcker jag att jag har lite olika aktiva sociala konton som fått vila (glömt).

Dag 51 i isolering. Det påverkar mig inte. Enda problemet den här veckan har varit min övertrötthet där jag inte riktigt orkat arbeta min fulla arbetstid. Jag misstänker tröttheten bero på väderomslaget plus allergi.

Fortfarande har jag inte förmågan att titta på tv-serier. Så jag vet inte riktigt hur jag får tiden att gå förutom arbete.

I dag skulle min far fyllt 81 år och det är 32 år sedan mormor dog. Min morbror fyller visst 86 år i dag. Men inga demoner i år – de överskuggas av något helt annat. Jag hoppas att min isolering får fortsätta. Tydligen tillhör jag fyra av åtta riskgrupper och jag vet att jag aldrig skulle bli aktuell för respirator, och inte för att det skulle hjälpa. Samtidigt så vet jag inte om jag haft corona, men i så fall väldigt gynnsamma och lätta symtom vilket inte talar för särskild god immunitet.

Men om jag nu ska säga något om corona. Jag förstår inte folk som ignorerar rekommendationerna (som är myndighetsspråk för tvång med nolltolerans). Folk har stora möten, träffar, fester både offentligt och privat. Och riskgruppen +70 umgås i flock och trängs i mataffärer. Hållplatser är överhopade med människor som trängs och sedan fortsätter trängas i bussar och spårvagnar. Vad det är folk inte kan ta till sig, förstår jag inte. Nej, det är inte bra bli smittad, det är inte bra sprida smitta vidare, det är inte ofarligt, rekommendationerna är inte överdrivna, och jo – du kan drabbas väldigt, väldigt hårt liksom din omgivning.

Största problemet verkar vara att ingen vet vad avståndet två meter innebär. Utfälld tumstock är två meter. En säng är två meter lång.

Rekommendationerna (tvånget) gäller hela befolkningen – inte enbart riskgrupperna. För ett virus har alla lika stor risk. Riskgrupperna har sämre förutsättningar hantera ett virus. Men hur förutsättningarna är på individnivå oförutsägbara. Varför vill någon ta risker? Hur, när och varför skulle det vara acceptabelt?

Har ni en iPhone? Be Siri rappa.

Distansarbete hemifrån

Att arbeta hemifrån har jag redan gjort i några år. Nu när så många uppmanas arbeta hemifrån om de har möjlighet, så verkar det vara ett problem eftersom media tipsar om hur man ska få struktur på det. Är det ett problem? Samma arbete ska göras oavsett varifrån det utförs.

Jag är schemalagd att arbeta hemifrån fyra timmar varannan vecka, vilket inte är så mycket. Den tiden har jag arbetstelefonen avstängd för att ostörd kunna göra uträkningar där avbrott inte är uppskattat. Utöver dessa schemalagda timmar på distans, så händer det att jag arbetar hemifrån ändå, till exempel om jag har något halvdagsmöte som inte är i anslutning till min ordinarie arbetsplats. Att pendla mellan två geografiskt åtskilda platser, tar för mycket tid (även om det ingår i arbetstid) och är mest stressigt. Då är det bättre att förlägga halvdag till hemarbete före eller efter ett halvdagsmöte. Vilket inträffar nästan varje månad, ibland mer än en gång per månad. Jag är verkligen överallt i tjänsten.

Nu är jag isolerad och arbetar all arbetstid på distans. Jag har struktur och disciplin. Redan från början såg jag till att förutsättningarna fanns.

Lånad arbetsdator och VPN-uppkoppling. Det har varit lite segt till och från senaste veckorna när så många av typ 17000 anställda valt eller tvingats arbeta hemifrån. IT-avdelningen har dock mött upp väldigt snabbt med motåtgärder där man utökat kapaciteten. Strular det för mycket, så försöker jag dela på min arbetsdag och vara online endast tidig morgon och sen eftermiddag/kväll.

Fysisk arbetsplats. Ergonomiska förutsättningar med bra skrivbord, stol och belysning, kanske inte är likvärdig med jobbets, men nästan. Jag har skrivbord och arbetsstol, privat och inte lånade från jobbet. Jag har också dubbla privata bildskärmar. Det är inte någon fördyring eftersom jag denna arbetsplats är något jag använder vid eget datoranvändande också. Just nu har jag min arbetsplats i vardagsrummet efter att det blivit lite trångt och dammigt att ha den i sovrummet. Samt att ljuset blev bländande med sol.

Paus och rast då? Det är lätt att fastna i jobbet och glömma tiden. Samma problem har jag på ordinarie arbetsplats eftersom jag inte har folk där heller omkring mig. Jag har inga arbetskamrater och det finns inga fikapauser. Några naturliga avbrott finns inte. Då är det viktigt att hålla tider:

  • Kl. 06.45 börjar min arbetsdag där jag kollar av jobbmejl.
  • Kl. 07.30, cirka, blir det frukost.
  • Kl. 08.00 är jag tillgänglig på telefon (kopplat telefonnummer till tjänstemobil) och nu börjar mejl och andra meddelanden komma i olika inkorgar att åtgärda och besvara.
  • Lunch på jobbet har jag 11.15-11.45, men hemma tar jag lunch i max två timmar någon gång mellan kl. 11.00 och 14.00, lite beroende på vad jag måste utföra. Att jag tar så lång lunch hemma beror på att jag blir ganska förstörd i kropp och trött i huvudet av att arbeta så koncentrerat. Under denna tid är telefonen avstängd med hänvisning till när jag är tillbaks.
  • Arbetsdagen är slut tidigast 15.15, senast 17.00. Det varierar. Flextid gör att jag har möjlighet sluta tidigare eller hålla på längre. Det beror på flexsaldot men också om där finns arbete som måste utföras. Inflödet av arbete och sådant som föreligger ändå, gör att jag inte särskilt ofta kan skjut på något till en annan dag.

Och ovan fungerar. Dag efter dag. Jag håller hårt på att arbeta när jag har arbetstid. Att privatsurfa, kolla mobilen, titta på tv, städa/diska/tvätta förekommer inte under min aktiva arbetstid. Att sitta i soffan och arbeta förekommer inte heller.

Den sociala biten då? Nja, den förekommer knappt på jobbet heller efter att jag blev placerad en halv kilometer från alla mina kollegor och arbetskamrater. Vi har mejl och telefon, så jag känner mig inte avskärmad helt bara för att jag inte träffar någon fysiskt.

Finns det något jag inte kan göra hemifrån? Ja, utskrifter. Jag kan inte dra ut något på skrivare och jag kan inte skicka post. I nödfall kan jag göra utskrifter på skrivare på jobbet som andra kan ta hand om, men något jag undviker då jag inte har direkt kontroll på vad som händer med det jag skriver ut och om det verkligen blir en utskrift. Lyckligtvis behöver jag inte göra utskrifter, även om jag kan sakna det för egen del.

Sedan har jag ett postfack på jobbet där jag får post som nu blir liggande. Kollegor vet att jag inte är på plats och har lite koll på det. De öppnar min post, och är det något som kan ligga låter de det vara, annars får de åtgärda det som behövs eller meddela mig om det är något särskilt.

I går fick jag mejla alla kollegor om min situation i isolering, Det finns alltid de som inte ringer eller mejlar, utan väntar på att jag kanske tittar förbi så de kan fråga något. Nu vet de att den möjligheten inte finns, utan de får kontakta mig på annat sätt där de nu också fått mina arbetstider och kontaktvägar.

Möten förekommer fortfarande som jag missar. En del blir inställt, men en del blir också som Skypemöten (vilket jag kan delta i). När det gäller mitt fackliga arbete så kan man fortfarande kontakta mig, men gäller det inspektion av fysisk arbetsplats, får de ta kontakt med annat skyddsombud. Något jag kan förmedla om det behövs.

Det enda som jag saknar är information. Vad händer organisatoriskt på jobbet? Vilka diskussioner missar jag? Hur är stämningen? Vilka är i tjänst? Har någon blivit omplacerad nu när hela havet stormar i väntan på anstormningen av patienter där vårdkedjorna kommer förändras? Jag försöker ställa frågor kring detta, men får inte riktigt svar. Jag har ingen helhetsbild. Kanske det mesta är som vanligt. Kanske inte.

I dag är jag ledig från jobbet. Skönt. Netflix, here I come!

Högriskgruppen

Ja, vad säger man?

Det är väl mer än en månad sedan det officiella larmet om cornaviruset kom, där rapporterna om hur smittan riskerade att komma hem till Sverige med utlandsresenärer. Det var i början när vi förstått att smittan lämnat Kina. Redan då var jag väldigt observant och en fördel är att jag alltid varit noga med handhygienen. På jobbet är jag nog enda sekreteraren som ständigt också spritade händerna. Men jag var på ett fackligt stormöte och försökte hålla distans till alla andra, vilket var svårt. Vi diskuterade corona, men alla var så tvärsäkra på att det inte var någon fara för oss och att många ändå skulle åka utomlands på sportlov. Man kan väl säga att jag var skeptiskt inställd till deras inställning då de inte insåg faran för egen och andras del.

Varför har jag själv så allvarlig inställning? Jo, det hänger ihop med att jag har MS och är infektionskänslig även om jag har ett överaktivt immunförsvar. Visst, jag har behandling som drar ner immunförsvaret, men det går i vågor – ibland aktiveras MS-sjukdomen och slår utan verkan av behandling. Så jag vet aldrig hur mottaglig jag är för infektion. Och vanlig säsongsinfluensa gör mig fruktansvärt sjuk, särskilt lungorna då jag inte har styrka hosta och därmed också lätt får lunginflammation (som är vanligaste dödsorsaken bland MS). Bara en liten förkylning och jag följer rådet att inte ligga, utan att sitta och sova. Jag är expert på det.

Så hände något mer drastiskt för ett par veckor sedan. En handfull konstaterades ha COVID-19 i Sverige och geografiskt utspritt. Nu kom larmen om att stanna hemma vi minsta symtom på övre luftvägssymtom. Då drog jag öronen åt mig rejält. Jag hade i en vecka varit väldigt snörvlig och haft halsont, så det var bara att stanna hemma.

Efter en vecka var jag riktigt förkyld, men det varade bara i en dag (tack MS). Men snörvlandet fortsatte och jag insåg att det var min allergiska rinit (hösnuva) som jag inte behandlat på ett helt år. Så efter lite luftrörsvidgande och nässpray så känner jag inga symtom på någonting. Men jag fortsätter stanna hemma, för nu är det samhällsspridning av corona.

Informationen har varit undermålig gällande riskgrupper i samhället. Gamla med underliggande sjukdomar och lite generellt om transplanterade och cancersjuka. Nå? Men de som står på immunsupprimerande (immunhämmande) läkemedel då som inte får sluta sin behandling? Inte ett ljud. Förutom att man nu i helgen skickade ut sms till alla i Storbritannien som står på samma behandling som jag. De är isolerade i sina bostäder i 12 veckor framåt. Det är detta jag misstänkt men som inte fått ut på någon front alls i Sverige – det har inte funnits någon information alls. Arbetsgivaren förespråkar att man ska vara på jobbet om man är symtomfri. Det där med riskgrupp finns inte som argument. Särskilt som jag inte inkluderas i riskgruppen enligt officiella kanaler.

Så jag ringde neurologen i dag. Jo, jag är inte bara riskgrupp – jag är högriskgrupp för att bli riktigt sjuk vid corona/COVID-19. Jag får inte gå ut alls, inte träffa någon alls. För hur länge är det ingen som vet. Detta är en medicinsk bedömning som jag måste följa. Som tur är kan jag arbeta hemifrån utan problem då jag fysiskt aldrig någonsin behöver ta till jobbet (nåja). Allt går sköta via VPN-datorn, Skype, mejl och telefon. Precis allt.

Orolig och rädd? Nej, men stressad av ovissheten. Jag får matleverans, snusleverans, apoteksleverans. Men jag är lite förbannad över att inte få tag i vetemjöl eller toalettpapper trots försök sedan en månad tillbaka.

Men det är kaos på jobbet. Generellt sett kan man säga att cirka 25 % av all personal är sjukskrivna då de har symtom på övre luftvägsinfektion. Eller allergi. Ingen vet, ingen vågar chansa. All planerad vård är inställd (även för mig – jag får inte gå till tandläkaren på torsdag som riskgrupp). Organisatoriskt sker omvälvande förändringsarbete för möte toppen av antalet insjuknade som lär inträffa här om en vecka där vi saknar 100 intensivvårdsplatser (förutom de 100 vi har). Om vi räknar med värsta tänkbara, alltså. Själv drabbas jag arbetsmässigt av att försöka anpassa våra datasystem efter alla förändringar och bistå med uträkningar av patientflöden samt täcka upp för underbemannade enheter där jag inte ens har min anställning. Plus att jag ska utföra mina löpande arbetsuppgifter och hålla deadline. Och allt ändras från sekund till sekund. Ja, mer kan jag väl inte säga om det hela (återberättar sånt som är känt från media, i övrigt sekretess med hur vi arbetar och hur det ser ut – framförallt då jag inte vet hur det ser ut då jag inte är fysiskt på jobbet).

En paradox. Min behandling som gör att jag tillhör högriskgruppen – den behandlingen testas nu också som möjlig behandling för att stoppa coronavirus nå lungorna och därmed inte ge så svåra symtom på andningsvägarna. Men ingen vet. Ingen vågar chansa. Och behandlingen är grym ändå med biverkningar som är farliga i sig. Så frågan är om jag också kanske är delvis skyddad på grund av min behandling? Ingen vet ännu. Det enda de medicinska bedömningarna kan säga är att behandlingen drar ner på immunförsvaret. Och då kanske också skyddar mot hur långt viruset når olika organ.

Ovissheten är den samma för alla. Det viktiga är att följa alla föreskrifter som finns och som kommer. Ett vaccin skulle sitta fint. Som är beprövat utan negativa långtidseffekter. Får vi vaccin inom fem år ska man vara skeptisk till verkningsmekanismerna.

Arg. Jag blir arg på alla som inte följer föreskrifter begränsa smittspridning. Eller som medvetet utsätter sig för smitt och tror att det är bra att den vägen få antikroppar. Detta är ett mycket potentiellt och farligt virus eftersom vi inte kan stoppa det eller skydda de svaga. Det är inte en naturlig utrensning av befolkningen. Det slår högt som lågt. Även på dem med samhällsbärande funktioner. Och då det händer i stort på en gång i hela världen samtidigt, förvärras den situation som därefter kan uppstå. Och vi måste prioritera hårt på vilka som får ta del av en mycket begränsad sjukvård som inte kan bemöta upp mängden som insjuknar.