Bögikonerna är många, och begreppet är betyder lite olika från person till person. Ofta brukar man bara ange dem som just nu är i ropet. I dag är det Kylie som är #1 på grund av Padam. Men det är flytande och antalet ikoner varierar. Ska man verkligen namnge alla bögikoner inom musikvärlden, så är de nog några hundra stycken. Vi kan börja med Zarah Leander och Marlene Dietrich för närmare 100 år sedan men som fortfarande i dag är aktuella som bögikoner. Det handlar inte så mycket om hur de är som artister eller vilka låtar de framför. Det som gör en bögikon till en bögikon handlar om vilka de är som människor. Se bara på Judy Garland och senare dottern Liza Minnelli! Där ska finnas något tragiskt i deras liv, men där de ändå står starka på en scen med en stark begåvning och/eller utstrålning. Det är en återspegling av bögens kamp och svårigheter. Att vara uträknad, inte värld något för omvärlden, men sedan ändå blomma upp och stå rakryggad. Starka kvinnoporträtt är ofta synonymt med bögikon. Det blir en form av dyrkan, beundran. De som utses till bögikoner bör tacka och ta emot, för de kommer aldrig få uppleva större kärlek och acceptans än från denna grupp av män som kommer för alltid hylla och vörda dem.
Generellt alltså. Det finns ikoner som gör bort sig. Som pratar nervärderande om sin skara av beundrare. Eller som på andra sätt gör sådan som är oförlåtligt. De förblir ikoner, men kanske en något decimerad skara kommer höja dem i fortsättningen. För vissa bögar är det ovillkorad kärlek, men inte för alla. Inte för mig. Jag anser att våra svenska diton samtliga gjort bort sig och varit nedvärderande eller på annat sätt betett sig illa där det inte varit riktat mot bögar.
Vår största bögikon är Madonna. Inte i min. Längre. De senaste 15 åren har varit… märkliga.
Andra bögar kan vara bögikoner. Där hag jag två husgudar. Freddy Mercury och George Michael. Men det är sällan jag lyssnar på deras låtar då deras död fortfarande gör mig väldigt berörd och nedstämd. Anledningen till att de ligger mig så nära beror på deras låtskatt. Texterna. De är skrivna ur perspektivet bögars liv och vånda. Allmängiltiga texter, men känns extra nära när man tänker på vad de är sprungna ur.
Ikonerna är som sagt inte enbart inom musikens värld. Men enligt mig så finns det bara en. Garbo.
Yrkesrelaterat Nyutexaminerad, hade mitt första sommarjobb, blev kallad till HR-avdelningen inför att det fanns två lediga vikariat för sex stycken utan anställning efter att vi var klara med vår utbildning. Man ville se vilka av oss som skulle erbjudas fortsatt vikariat när det nu rådde anställningsstopp. Jag hann inte mer än slå mig ner framför personalsekreteraren som kallat mig, förrän hon sa ”jag ska se till att du aldrig någonsin kommer att få en anställning i landstinget då du omöjlig kan vara seriös som en man som sökt dig till ett kvinnodominerat yrke”. Vad svarar man på det? Hur bemöter man det? Det har gått 31 år, men det var inte okej ens då att inom offentlig förvaltning säga något sånt. Särskilt inte om man är HR-representant. Men jag fick ett nytt vikariat som sedan förlängdes i sju år innan jag fick fast anställning. I den verksamhet jag hade mitt första sommarjobb. Min dåvarande chef hade inte av HR-varnats för mig, eller stoppat mig. Så stolpskottet på HR hade ingen makt. Men jag har föraktat henne alltsedan detta.
Bemötande
Sjukdomsrelaterat Nydiagnostiserad med MS fick jag höra av min chef att jag bara fejkade. Jag arbetade där jag också nu var patient. Jag satt i korridoren och fick kortisondropp eftersom jag hade ett skov med progredierande förlamning där jag nästan inte kunde gå med kryckor. Det var då chefen passerade och kläckte ur sig detta.
Sådan har väl inställningen varit från omvärlden alltsedan dess. Snart 25 år senare och inte mycket hat förändrats. Ett funktionshinder handlar mer om att min funktionsnedsättning blir ett hinder i omgivningen att ta mig fram eller verka i. Ingenting i vårt samhälle är anpassat till någon som helt funktionsnedsättning vad den än må vara. Det är bara något personer utan handikapp inbillar sig. Påpekar jag något, så är jag bara gnällig. Det senaste jag hörde var ”vad då inte kommer in på toaletten med rullstol – det är väl bara till resa på sig, rycka upp dörren och gå in”.
För tillfället (kan ändras) har jag turen att kunna gå utan hjälpmedel. Ett fåtal steg. Om jag kan stödja mig mot en vägg. Problemet är inte så mycket MS, utan att jag har kronisk yrsel (som dock är MS-relaterad). Jag faller och det händer hela tiden. Vilket inte får ske eftersom jag står på blodförtunnande läkemedel och riskerar hjärnblödning om jag faller.
Samma sak gäller på jobbet där jag började med att gå utan hjälpmedel, därefter krycka, kryckor, rollator och nu rullstol. Det är otroligt vad jag får höra mycket dumheter trots att jag arbetar på ett sjukhus. Förutom att det inte är anpassat (på ett sjukhus) vad gäller framkomlighet, så ifrågasätts det om jag verkligen är personal eftersom jag ser ut som en patient. Då har jag ändå varit på samma arbetsplats i 23 år. Och hörde detta senast för sex månader sedan.
Det blir heller inte bättre av att jag är infektionskänslig och det fortfarande råder en pandemi där läkare säger att vad jag än gör så får jag inte bli smittad. Återigen får jag höra att jag är överkänslig och rädd för smitta och att det inte är så farligt. Att jag är riskgrupp, har nedsatt immunförsvar och inte kan vaccineras, är inget man förstår då man jämför med sig själv som är frisk, har ett immunförsvar och som kan vaccineras.
Jag har aldrig någonsin tyckt synd om mig själv med MS eller framhävt att jag har MS. Jag brukar däremot säga vad jag förväntar mig av min omgivning då jag behöver viss anpassning och förståelse. Det som verkar vara svårast att förstå för min omgivning, är att mina behov förändras över tid då min sjukdom också förändras över tid. ”Men du fick ju rehabiliteringsinsats med större rum för 18 år sedan”. Ja, men sedan har jag tvångsförflyttats till ej anpassade rum fyra gånger efter det då chefer behövt rum. Så…? Jag ger mig aldrig.
Bögrelaterat Några gånger har jag gått i taket när det gäller kränkning av mig som bög, eller där min rättspatos för alla homosexuella trätt in. Märkligt nog alltid på jobbet på sjukhuset. Första gången var för 20 år sedan när personal sa att en inneliggande hiv-patient som vårdades för annan åkomma, inte kunde få använda porslin, glas eller bestick då det kunde smitta andra patienter eller personal. Och att det endast var engångsartiklar som fick användas vid måltid. Då blev jag fullständigt vansinnig att man inte hade bättre kunskaper efter 20 år med hiv i vården. Jag stod upp och i stort sett skrek på personal och idiotförklarade dem. Patienten behövde inte använda engångsartiklar. Något år senare hörde jag en chef säga något otroligt nedvärderande om bögar och även då gick jag i taket, och fick en ursäkt.
Som jag skrev i min berättelse om att komma ut, så var jag från början öppen inför alla mina onlinevänner (som jag även umgicks med utanför nätet) som hejade och stöttade mig. Tills jag blev mer öppen på Instagram där de flesta också återfanns. Mina vänner försvann och blockade mig. För att jag uttryckligen sa att jag var bög, trots att de vetat i 15 år och varit stötande. Men att jag var öppen för hela omvärlden blev tydligen för mycket. Detta tog oerhört hårt på mig. Jag hade inte gjort något som kunde väcka anstöt. Jag hade inte visat mig naken eller så. Jag hade inte visat eller sagt något som var sexualiserat. Det enda jag hade gjort var att säga att jag var bög. Högt. På nätet. Och det blir då en massflykt och brutna kontakter. Jag förstår fortfarande inte varför. Inget hade ju förändrats?
Ovan var något kring mina negativa erfarenheter. Men det motsatta finns ju också. Där jag bemöts utifrån person och kompetens. Det är något man inte tänker på lika ofta. Att de flesta människor vill gott och gör gott. Allt det negativa definierar mig inte. Istället blir jag triggad och tar kampen. Först blir jag överrumplad, men jag gräver inte ner mig i det, utan jag slåss för min överlevnad och rätt till existens. Ingen ska få förminska mig oavsett vad de riktat in sig på hos mig. Jag är envis humanist.
Min skepticism mot Pride grundar sig på att jag inte tycker att den är adekvat. Pride handlar inte om rättvisa och jämlikhet, eller acceptans. Man har helt tappat ursprunget, själva upprinnelsen till vad vi kämpat för sedan Stonewall. I dag är det ”folkfest”. Alla små-, medel- och storstäder ska ha sin egen årliga parad. Straighta politiker visar sitt ”stöd” genom att gå i paraden. Icke-HBT deltar i paraden. Allt är organiserat och bekostat av kommersiella eller politiska intressenter. Jag vägrar Prideparad! Man speglar inte mig, man speglar inte min verklighet.
Just det där med att straighta går i paraden och ska ”visa sitt samtycke” finner jag otroligt stötande. Vet man ens vad vi i the gay community utstått i dåtid, nutid och framtid? Känner man till hur utsatta vi är för hatbrott, kränkningar, våld och så vidare än i dag? Det handlar inte bara om acceptans, lika rättigheter med mera. Det handlar om överlevnad och rätten till trygghet. Känner man till vår (gay community) gemensamma historia? Förstår man verkligen vad vi regnbågsmänniskor behöver? Intentionerna är kanske goda, men tyvärr.
Att mitt fackförbund går i Prideparad tycker jag är okej. Men i övrigt är jag alltså otroligt kritisk till hur Stonewall förvandlats till ett jippo.
Det var ensamt. Jag var så rädd, så uppgiven, så fejk. Det var väl så jag kände efter att ha knuffats in längst bak i garderoben efter att man far mordhotat mig om jag bekräftade hans misstankar om att jag var en bögjävel som skulle slås ihjäl. Som 18-årig är det ganska förödande när man själv accepterat fakta och var redo ta klivet ut. Självklart hade detta också en påverkan på min vikt. Som barn var jag överviktig (inte alarmerande), men det blev värre på gymnasiet. Så när jag var 17 år gick jag med i viktväktarna och gick ner 40 kg på mindre än ett halvår. Sedan hände allt det där jobbiga och alla kilon flög på mig igen. Jag försökte att inte tänka eller känna, jag blev istället nörd (amerikanska serietidningar, främst Marvel, tänk på att detta var 80-tal, lång innan MCU). Jag plöjde böcker och tv-serier. Jag hyrde och köpte DVD-filmer på löpande band. Jag jobbade och gav där järnet. Dessutom var New Age på modet och jag utbildade mig till tarotkonsulent (ej praktiserande mot betalning). Allt utom att känna.
Från tonår och upp i 30-årsåldern var den ständiga frågan ”när ska du skaffa flickvän, när ska du gifta dig, när ska du skaffa barn”. Ibland tänkte jag ”ja, det borde jag kanske men jag skulle skada min familj för jag skulle förmodligen bli otrogen med karlar”. Andra gånger tänkte jag ”det är inte meningen att jag under detta liv ska få leva som jag vill, kanske i nästa liv”.
Samtidigt hände det saker i omvärlden. HBT var på frammarsch. Mina bröder och systrar som var ute höll inte käften. Jag imponerades. Jag kände mig stolt. Jag började återfå mod. På ZTV sände man Homogent som blev ett skyltfönster mot en svensk och gay kultur som inte var fjollig, överdriven eller alienerande. Man beskrev människor, vanliga människor. Så rörd och berörd har jag aldrig varit. Fram till den här tidpunkten (mitten av 90-talet) så var det bara After Dark, Gardell, Jacobs stege och ett fåtal till som var kända för allmänheten. Själv kände jag inte till någon som var homosexuell. I min småstad fanns RFSL och när det skrevs om dem i media så det om förföljelse, skadegörelse och misshandel. Det var aldrig positivt. Ingen stod heller upp för oss.
Men just eftersom jag inte hade någon att dela mina funderingar och känslor med, så blev det… bara konstigt. Jag kunde inte förstå hur män kunde flytta ihop – vad skulle brevbäraren säga när post kom till två olika män på samma adress? Och var jag tvungen att flytta till storstad? Handlade allt om sex där man var tvungen leva promiskuöst? Men Homogent på ZTV gjorde mig så otroligt glad. Det fanns hopp. Särskilt som jag såg bilder från ett disco där lesbiska dansade och en av dem kände jag! En läkarkandidat på mitt jobb! Det som också började hända på jobbet (på sjukhus) var att min slumrande gaydar gav utslag på två arbetskamrater. Bara den outtalade insikten! (Så här typ 30 år senare: Ja, de var bögar).
I slutet av 90-talet kom hemdatorn med internet. Det blev min väg ut. Jag hittade information och erfarenheter från andra. Jag hittade bögar via den här bloggen. Det var bloggen som… Nej, jag tar det från början.
Omkring 1999/2000 hade min blogg varit igång ett år. Eller nätdagbok. Vi blev ett gäng från hela Sverige som via våra nätdagböcker lärde känna varandra, läste varandras hemsidor, skrev till varandra i gästböcker, mejlade eller skickade ICQ. En dag när jag via mejl sa hej då för natten till en bekant i Göteborg (30 mil bort), så kunde jag inte låta bli att av en ingivelse avsluta med ”hälsa M”. Han hade aldrig berättat om M, att det fanns en M. Eller att han var bög och levde i ett förhållande med en annan man. Varifrån jag fick denna ingivelse vet jag inte. Reaktionen blev omedelbar. ”Tillhör du också familjen”? Jag förstod vad det betydde och svarade ”ja”. Sedan fullständigt brast det för mig. För första gången hade jag medgett något både för mig själv och för någon annan. Kaos. Riktig jävla kaos. Vilket min vän förstod och frågade efter mitt telefonnummer och om han fick lov att ringa trots att det nu var mitt i natten. Jo, men självklart.
Timmar, flera dagar/veckor, framöver pratade vi i telefon. Om högt och lågt, kanske inte så mycket om att vara bög. Om att vi är människor. Men jag hade många frågor, närgångna frågor, frågor som också väckte anstöt, men jag var tvungen få ur mig allt. Av en händelse skulle det någon vecka senare vara dagboksträff i Norrköping som ingen av oss hade tänkt närvara vid, men vi bestämde oss för att i april 2000 åka dit och för första gången träffa varandra. För nu var vi bästisar men aldrig träffats. Otroligt nervöst möte för min del. Mitt största problem var egentligen att jag var 30 år (min vän ännu äldre), och det kändes så märkligt att vars så vilsen, som en tonåring, i sin sexualitet. Jag, vuxna karln! Nej, det var inget sexuellt mellan mig och min vän (själsfrände). Men det var avdramatiserande att få se varandra, kunna läsa varandras mimik och uttryck mer än över telefon eller text.
Jag levde för de här stunderna av bekräftelse. Jag var sedd och jag lärde mig att uttrycka och förstå vad jag tänkte och kände. Privat i övrigt var det annars bara kaos. Under flera veckor var jag så stressad av förändringen hos mig, att jag endast åt morötter och gick ner 20 kg. Och jag var känslosam. Det pendlade upp och ner. Jag grät nästan konstant för jag tyckte jag satt i en rävsax och inte visste vad mitt nästa steg skulle bli nu när allting förändrats. På jobbet undrade de vad som pågick, för jag var ständigt gråtmild och samtidigt så uppåt. Enda gången jag stängde av all känslomässigt var när jag var i kontakt med min far. Han fick på inga villkor åter misstänka något. Men min mamma. Till slut brast det för mig. Jag var tvungen att berätta men kunde inte berätta. Jag var helt övertygad om att hon skulle säga upp bekantskapen trots att jag visste att hon hade vänner som var lesbiska. Under ett telefonsamtal grät jag så hejdlöst och hon kunde inte få ur mig något och var väldigt orolig. Hon fick gissa 20 frågor innan hon förstod att det var något med min nätdagbok, träffen i Norrköping och slutligen frågade hon om jag var homosexuell. Jag erkände och grät ännu mer. Min mammas reaktion: Men det förändrar ju ingenting! Min motfråga blev: Misstänkte du aldrig något? Nej, det hade hon aldrig gjort. Hon hade aldrig funderat i banor om vilken sexualitet jag hade eller ens förutsatt att jag hade någon alls. (När jag skriver detta himlar jag med ögonen). Men hon liksom alla mina vänner uttryckte att jag inte skulle säga något till min far.
Det lättade efter att jag kommit ut för min mamma och då de flesta nätvännerna visste. Och inom en vecka hade jag tagit två beslut. För det första hade jag MS och bodde i en mellanstor stod som var otroligt inskränkta. Det betydde att jag behövde bryta mig loss och bli självständig. Jag kände också att jag inte ville komma ut för släkt och vänner, att det inte var värt mödan och våndan. Så mitt andra beslut var att flytta. Så jag sa upp min lägenhet och sa upp mig från jobbet. Utan att ha löst nytt boende eller nytt jobb. Och jag hade siktet ställt på Göteborg. Det kunde lika gärna ha blivit Stockholm eller Malmö, men jag kände att Malmö var för nära och att Göteborg hade många nätvänner. Jag var välkommen. Jag frågade alla om det var okej för deras del att jag flyttade till Göteborg.
Min mamma tyckte det var lite förhastat av mig. Min själsfrände tyckte att jag borde besöka Göteborg om jag nu skulle flytta dit. Så min mamma och jag åkte till Göteborg (hon var lite rädd att jag skulle bli polsk hemhjälp åt något bögpar trots att jag inte är polsk – jag kan inte förklara den här kommentaren). Hon behövde se mig i en ny kontext och vara med i min resa. Själv tyckte jag bara att det var helt fantastiskt i Göteborg som visade sig från sin bästa sida denna sommardag i juni 2000.
I mitten av september flyttade jag till Göteborg. Lägenhet fick jag redan innan jag lämnat Skåne då jag ringde ett bostadsbolag som inte hade några lediga lägenheter. När uthyraren hörde varifrån i Skåne jag skulle flytta, reagerade hon på att det var dit hon själv skulle flytta från Göteborg någon vecka senare. Nej, vi bytte inte bostad med varandra. Däremot så tyckte hon det var ett sådant sammanträffande att jag fick en lägenhet direkt som inte hunnit bli uthyrd. Så jag passerade en enorm bostadskö.
Jobb då? Jag hade sökt flera jobb i Göteborg innan jag flyttade, men fick avslag på allting. När jag i mitten av september landade i min lägenhet i Göteborg, ringde jag en HR-avdelning på ett sjukhus, som sa ”nej, det finns inga lediga jobb, men du kan ringa X som kanske behöver personal”. Så det gjorde jag. Två dagar senare var jag anställd och har varit på samma arbetsplats (i olika roller) nu i 23 år. Allting löste sig. Ibland är det bara meningen att man ska följa en utstakad väg och där finns inga som helst hinder!
Och här ger jag en liten uppgiven suck. Min far då? Jo, han blev väldigt upprörd när han hörde att jag skulle lämna trygghet och dessutom hade oanständigheten att ha skaffat en ny bästa vän som VAR BÖGJÄVEL FÖR SÅDANA… ja, ni känner igen allt det där dravlet. Under de sex år han levde efter att jag flyttat, så var det alltid meningen att han skulle hälsa på mig och se hur jag levde och hade det. Men det blev aldrig så. Jag tror han var rädd och ändå visste sanningen men inte ville riskera få den bekräftad.
Så nu lever jag livets glada dagar som bög? Öh, hur lever man då? Det viktiga är att jag nu är sann mot mig själv och fullt ut accepterar vem jag är. Processen blev utdragen, men jag fann min stig framåt även om det blev i etapper med en stor känslomässig explosion för snart 25 år sedan. Det är alltid det bästa beslut man kan ta – att lämna garderoben, den är trång och mörk och där ser man inga regnbågar, glitter eller glamour.
Ny cliffhanger? Vad är jag för typ av bög egentligen? Och hur blir jag bemött?
Killgissa är nog det som får mig att komma närmast en sanning utan att egentligen veta. Det är inte out of the blue jag gissar något (eller så är det verkligen rappakalja jag kommer med?). När jag killgissar försöker jag använda mig av logiskt tänkande, erfarenheter från liknande frågeställningar. Oavsett hur rätt eller fel jag har, så kan jag i många fall hänvisa till 80/20-regeln (Paretoprincipen). Intervallet på 100 procentskalan, varierar omkring 10-30/70-90. Exempelvis på frågan ”hur många i en population är homosexuella”, går det utmärkt säga ”20 %”. Vad man säger är att majoriteten av 100 % är heterosexuella och att minoriteten identifierar sig som något annat. I verkligheten har studier gjorts som gett olika procentuella svar beroende på hur frågan ställts och hur de tillfrågade tolkat frågan. Men 80/20-regeln stämmer även om det snare kanske är 5/95 %.
Något jag själv reagerat på är detta med att ha stort helskägg sedan åtta år. Vad tycker omgivningen om helskägg? Enligt min erfarenhet, och då jag tillämpar 80/20-regeln på det, skulle jag vilja säga följande:
För skägg
Älskar och uppskattar skägg, imponeras av det, tycker det är klädsamt och ger karaktär, virilitet och sexigt.
80 % av alla män
20 % av alla kvinnor
Mot skägg
Fullständigt avskyr skägg, tycker det är ohygieniskt, döljer ansikten, kopplar det till kriminell verksamhet eller lathet.
80 % av alla kvinnor
20 % av alla män
Betyder det att det är 50/50 när man slår ihop könsfördelningen? Nej, 80/20-regeln gäller fortfarande. Då kommer vi in på normer och vad som är modernt just nu. Det känns som en pendel där det just nu är på topp av acceptans men på nedgång. Men det handlar också om i vilka sociala sammanhang helskägg förekommer, och också om andra moden får genomslag. Ansiktsbehåring i någon form eller helt slätrakad? Fortfarande skulle jag vilja säga att det är vanligast med slätrakad (yttre tryck eller egna föreställningar kring ansiktsbehåring), men att det börjat bli modernt med att korta helskägget eller endast behålla en otroligt buskig mustasch. Så här skulle jag säga att 80 % är slätrakade eller har 4-dagarsstubb men också att 80 % accepterar ansiktsbehåring inklusive helskägg.
Men det går att bryta ner ännu mer på subkategori. Om 5 % av alla män är homosexuella, så kan 80/20-regeln här få representera att 20 % av dessa tillhör bear community, och älskar allt som är hårigt (kropps- och ansiktsbehåring, särskilt skägg).
Så 80/20-regeln går att applicera på allting även om det är en flytande skala och helt beror på vad det är man studerar. Säger min killgissning. Och jag har inte fel i princip, men kanske inte helt 100.
För några dagar sedan postade jag ett inlägg på Twitter.
Stämmer att man som gay alltid kommer ut. Även när man inte gör det, så finns det alltid nån som inte visste och som måste omvärdera sin uppfattning om vem jag är. Så passiv komma ut-process. Mitt värde förändras. Inte status que. Hate it.
Det är en never ending story. Jag går inte runt och viftar med prideflagga. Jag har inte The Gay Voice. Jag går inte runt och delar ut visitkort där det står ”bög så in i helvete”. Därför uppstår det ganska ofta situationer där jag i en passus säger nåt som väcker en omedelbar spontan reaktion hos andra: ”Öh, är du bög? Det hade jag aldrig trott”. Nej, det är nog egentligen bara vi utanför det normativa kollektivet som ständigt värderar om människor vi möter tillhör ”familjen” av gay joy. Eftersom en sådan känsla av samhörighet som då outtalat finns, ger oss en trygghet där vi kan slappna av lite. Så när jag bemöts av förvåning över att jag kanske gillar pittar mer än muttar, så ser jag riktigt hur motparten börjar med en mental bearbetning där de ska flytta mig från ett fack till ett annat. För all framtid kommer jag sedan bemötas annorlunda av denna person. På gott och ont. Vissa blir förtroliga och nyfikna, har tusen frågor, vill dela med sig även om de inte tillhör ”familjen”. Andra märker man att de blir mer avståndstagande än tidigare. Det blir mer kliniskt, officiellt, markering. Och då är det ändå inte jag som förändrats. Det är motparten som ändrat uppfattning, inte utifrån vad jag gjort, utan på grund av att man insett att jag har en sexualitet som kanske avviker från deras egen. Som. Ingen. Har. Med. Att. Göra! Visst, men bemöt mig som tidigare – som en människa. Lägg inga nya värderingar av mig enbart för vem jag är privat i mitt kärleksliv! Vår relation har inte förändrats i realiteten, så sluta bemöta mig annorlunda nu!
Det jobbiga är att man vid en ny passiv komma ut-process ändå måste förklara sig så ofta. ”Nej, jag blev inte bög, jag har alltid varit det. Nej, jag har inte haft sex med kvinnor och behöver inte omvändas. Nej, jag är inte pedofil. Nej, jag har inte blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Nej, jag tänder inte på alla män och har inte sex hela tiden. Nej, jag känner inte Gardell. Ja, jag kör drag varje helg – skämtaaaaade! Självklart inte”.
Ensambarn. Ogifta föräldrar som gick skilda vägar när jag var 18 år. Det där med ensambarn var inte bara det att jag inte hade några syskon, jag var ett ensamt barn. Få vänner under barndom, inga vänner alls i tonåren (vi hade inte längre gemensamma beröringsgrunder). Kusiner kom emellanåt att bli mina ”syskon”, men det var inte särskilt ofta vi träffades.
Svårigheterna under uppväxten handlade också om en far som var otroligt bitter och kände sig övergiven efter att ”ha glömts bort” i Sverige efter att ha kommit hit som finskt krigsbarn som tvååring 1941. När efter andra världskriget skulle återvända hem fick han öroninflammation och resan blev inte av. Blev aldrig av. Hans uppväxt i fosterfamilj, som snarare kunde liknas vid en adoptivfamilj, innebar mycket fysiskt våld. Som 13-åring drog han iväg med romer, rökte och drack. När det var dags att göra lumpen blev kallelsen till Finland men då han inte kunde finska, inte hade kontakt med sin biologiska familj (det har jag i dag, tack Facebook), valde han att bli svensk medborgare och kunde göra lumpen i Sverige istället (pansarförare).
Alkoholismen fanns där alltid. Från fredag eftermiddag till sen söndagskväll. Det var på gränsen till fysiskt våld, men ömma modern (absolutist) skyddade både sig själv och mig, så det fysiska våldet blev istället med fyllekompisarna. Men det var ändå konstigt. Jag växte på helgerna upp hos ”fyllekompisarna” där jag och min mamma fick vistas i andra rum och där försöka sova då vistelserna varade i dagar. Långt ut på landsbygden och min mamma hade inte körkort. När det var nyktert var jag bara i vägen. Så jag hade ingen när relation till min far även om han nattetid ständigt drog mig ur sängen för att i fyllan berätta minnen och beklaga sig över att han var övergiven och oönskad av sin familj.
Nu har jag målat upp en bild som leder till min tidigare cliffhanger. När jag var 18 år separerade mina föräldrar, ömma modern flyttade ut. Jag kunde inte följa med henne, jag var dessutom myndig och arbetade, samt ville heller inte stanna kvar hos min far som var psykotisk av alkohol och självmordsbenägen där han också var på gränsen till kollektivt självmord. Det hade gått så långt. Jag mer eller mindre flydde hemifrån. Det enda jag hade med mig var kläderna jag bar på mig. Efter att han vårdats ett dygn på psykakuten utan medicinskt bedömning, skickades han hem och det lugnade sig något. Men nu var han verkligen ensam och bitterheten mot allt och alla gav sig fortfarande uttryck. Själv var jag efter någon vecka tvungen till att försöka hämta min saker hemmavid och det var en nervpress utan dess like. Jag behövde min saker, jag hade halvakut fått en lägenhet (tyvärr i huset bredvid min far, men jag behövde bo nära mitt jobb).
Det var när jag var hemma och inträngd i ett hörn som min far konfronterade mig. Han hade börjat misstänka att jag var en sådan där bögjävel som han tänkte slå ihjäl. Jag kunde bara förneka det, situationen var otroligt hotfull.
Nu kom jag på en sak. Jag har aldrig berättat detta för min mamma. I dag tjänar det inget till. Det har gått 35 år.
Men jag tog mig ur den hotfulla situationen just då, men vågade inte närma mig min sexualitet, jag förträngde och höll det på avstånd från mig själv. För ledde bara en misstanke till den uppkomna situationen av hot, hur skulle då andra reagera? Som sagt tidigare så hade jag verkligen inget stöd eller förebilder då detta också var långt före internet. I en storstad hade jag kanske funnit likasinnade, men nu bodde jag på landsbygden med hot hängande över mig.
Det har gått 35 år. Hur utvecklade det sig? Min komma ut-process får här bli ytterligare en cliffhanger. Men jag kan säga att jag under hela 90-talet hade en märklig relation till min far. Hotet fanns outtalat i bakgrunden. Under flera år förföljde han mig, spionerade. Jag försökte bete mig civiliserat och umgicks/pratade med honom om än motvilligt och endast vid högtidsdagar. Förutom alkoholen så fann han också religionen och började med oljemålningar religiösa motiv. Dock fick jag finnas till hands när han fick hjärtinfarkt, några år efter det blev hjärtopererad och ytterligare några år senare fick spridd cancer och dog 2006. Jag berättade aldrig om min sexualitet för honom. Han misstänkte det och försökte ständig pressa mig på det. Inte ens när jag hade kommit ut berättade jag för honom. Jag hade funnit min kontext och hade lämnat garderoben 2000, men alla varnade mig och uppmanade mig att även fortsättningsvis inget säga till honom. För hotet fanns där alltid. Som sagt – en märklig relation. Självklart har mina erfarenheter skadat mig känslomässigt, men jag har bearbetat det och är i dag okej.
Tillägg: Det märkligaste min far gjorde, var att sprida ett rykte på byn om mig att jag inte levde längre. Gissa om folk blev förvånade de gånger jag dök upp i hembyn. De hade fått höra att jag dött i MS. Det förekom många sådana här märkligheter. Och han besökte mig aldrig efter att jag flyttat till Göteborg, sex år innan han dog. Det är sådant här jag i dag kan fundera över.
Att skriva ovan känns ändå som att förråda honom, då han inte kan bemöta det. Men det är min sanning.
Hur man ska tilltala mig? Förutom att det går bra att säga du eller Jonas/Nile/Jontas till mig, så handlade frågeställningen om något annat. Om jag vill benämnas som gay eller homosexuell.
Det är en återkommande fråga, men det har ingen betydelse för min del. Om man nu måste ”beskriva” min sexualitet (om den är av intresse), så föredrar jag att säga bög. Allt handlar om hur man säger det och i vilken kontext. Allt är synonymer, så bög, fikus, fjolla, homo, gay gör ingen skillnad för min del. Om jag själv ska beskriva mig, så säger jag bög eller fjolla, kanske fikus också. Homo tycker jag bara är en övergripande klinisk beskrivning där vi utesluter ”sexuell” när vi grupperar människor som homo, bi, trans, hetero. Vi är människor. Vilken etikett vi själva väljer är så mycket mer. Gay då? Nej, jag säger aldrig gay utom i sammanhang där jag vill inkludera lesbiska. Vilket är lite märkligt eftersom man i anglosaxiska länder gör skillnad på gay och lesbian samtidigt som man där kan säga gay om lesbiska. Nu halkade jag in på ett sidospår.
Jag hade en cliffhanger i och med mitt förra inlägg? Innan vi kommer till ett inlägg som förklarar cliffhangern, så ska jag börja från början med en bakgrund.
Oavsett vad folk kan hävda och tro, så har jag förmodligen alltid känt mig som man, alltid känt mig dragen till män, och inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp. Jag är född homosexuell. Frågan är när jag själv insåg det? Det blir en gissning. Jag tror jag var i sexårsåldern när jag insåg att jag var mer nyfiken på pojkar än flickor. Äldre pojkar. Män. Vuxna män. Genom åren har jag skjutit åldern framför mig. Som 50+, så är det fortfarande äldre män jag föredrar (som alltså är äldre än jag), men inget som är huggit i sten. Det handlar inte primärt om ålder.
Men begreppet homosexuell var för mig okänt. Jag visste heller inte att det fanns män som gillade män. Eller – underförstått så förstod jag att det var något man inte pratade högt om, att det var något som var förlöjligande eller väckte förargelse. På film och på tv kunde man se ståtliga män med högtravande språk gestikulera väldigt med armar och händer, knycka på nacke och fnysande vända på klacken. Teatraliska (flamboyanta) män som skulle ”maskera” en homosexualitet som det inte skulle pratas om. Många brydde sig inte om detta under 1900-talet även om det periodvis varit både olagligt och en sjukdom. Man skrattade eller fnissade åt fjolligheten, men skrapade man lite på åsikterna kunde man få höra både det ena och det andra. För åsikter hade många kring detta med fikusar och deras existensberättigande. Alltså lärde jag mig hålla tyst och inte väcka uppmärksamhet. Det är svårt leva i en tystnad, utan förebilder, utan ord för att beskriva känslor. Så man föddes direkt in i garderoben, man blev inte förvisad dit. Det var ett val för att skydda sitt innersta väsen. Men det göder också ett självhat. Inga barn vill vara annorlunda eller utanför ”normen” (vilken den nu är, men ens omedelbara omgivning).
På teater, film, tv har uttalad homosexualitet alltid lett till dödliga olyckor, dödliga sjukdomar eller självmord. Den lyckliga bögen har då aldrig gestaltats på film. Och så kom aids. Jag hade i min utveckling av att förstå vad och vem jag var, kommit att stå och titta ut genom nyckelhålet i garderoben. När aids kom i början av 80-talet, tog jag ett kliva tillbaka från dörren i garderoben. För nu fick jag minsann höra om bögpesten, att alla bögar skulle interneras och skydda människor från aids. Jag fick också höra väldigt högljutt i tv-sändningar och i tidningar om att bögar inte var människor, att de var sinnessjuka, inte förtjänade att leva. Detta gjorde så himla ont att höra. Och fortfarande inte ha en röst eller en omgivning som förstod och kunde bemöta anklagelserna. Det fanns inga kända homosexuella människor, bara små hintar och insinuationer. Tills en svensk kändis fick aids och senare dog. Man pratar en del om sjukdomsstämpeln som togs bort, men jag har inget minne av att det var så märkvärdigt att det debatterades något nämnvärt.
Under barndom upp i tonårsåren lade jag ett pussel. Jag försökte inhämta information. Lyssnade, läste, drog slutsatser. Men självhatet fanns. Tänk när man går i grundskolan och pojkar och flickor upptäcker varandra, tar trevande steg, blir kära, blir ihop, har kanske sitt första tafatta sex. Jag var exkluderad från det. Även om det utifrån fanns förväntningar om att jag också skulle skaffa flickvän, så backade jag rejält från det då det bara kändes så fel. Jag duckade och led samtidigt som jag på håll suktade efter jämnåriga pojkar och äldre män. Någon gång borde denna anspänning brisera, men gjorde det aldrig. Istället under gymnasietiden fick jag mer självförtroende. Jag fick jobb som 18-åring. Jag började känna mig redo. Värsta hatet i tv/tidningar hade lagt sig i slutet av 80-talet. Jag var redo att kanske glänta på garderobsdörren? Om inte det hänt som jag i förra inlägget slutade med som cliffhanger. Garderobsdörren slogs igen utifrån och jag låstes in i ett decennium. Traumatiserad. Hotad till livet. Förföljd. Anklagad. Föraktad. Påtvingad asexualitet, skulle jag vilja säga. Cliffhangern kvarstår.
Efter att förra webbhotellet raderade min blogghistorik efter att de inte kunde stoppa angrepp utifrån som skyddade min data, så har jag förlorat en stor del av mitt arkiv. Därför finns heller inte min bakgrund berättad längre i bloggen. Så det kommer små återblickar framöver. Förmodligen inte så intressant för någon att läsa, men jag har en historik och en historia som är både känd och okänd. Vissa känner till den, de flesta gör det dock inte. Varför skulle min historia vara viktig eller intressant? Det är den inte. Men på något sätt blir det en berättelse om vad man kan vara med om under ett liv. Toppar, dalar, men främst märkliga saker. Jag har lärt mig att lägga det mesta bakom mig då det inte gagnar en gammal gubbe på +50 att älta något från barndom och ungdomsåren. Ändå finns det ständigt något jag vill berätta. Per aspera ad astra. Svårigheter är en del av livet, men också att inte låta sig definieras av dem eller bli förintad.
Det är mycket sen kväll när jag skriver detta, så det får en bli en cliff hanger. Officiellt kom jag aldrig ut som bög inför min far efter att han hotat slå ihjäl mig om jag var sådan där bögjävel, ”för de förtjänar inte att leva”. Då flydde jag hemifrån och fick leva gömd. Det var 1988. Så det finns en del att gräva i.
Ännu en vecka läggs till handlingarna, men först – helg! Men allt flyter ihop då jag mest av allt sover. Jag stjäl mycket sömn dagtid trots att jag sover hela nätter. Lite orolig är jag då jag inte tycker det är normalt att sova två timmar extra varje dag förutom 6-8 timmar varje natt. Dock kan det hela bero på min MS. För ett år sedan slutade jag med medicinering mot MS-trötthet då man efter 20 år inte längre rekommenderade det. Och jag är tröttare och jag saknar min medicinering. Men tröttheten kom inte när jag slutade medicinera för ett år sedan, utan kom först vid årsskiftet. Samtidigt kanske jag är mer fysiskt aktiv i och med att jag efter tre år återgått fysiskt till jobbet och därmed blir uttröttad? Strunt samma.
I veckan gjorde jag på nytt MR som gick ovanligt lätt trots panikångest, hyperventilation, ofrivilliga ryckningar och klaustrofobi. Jag är lite mindre fysiskt. Jag behöver inte köras in i tunneln mer än en halvmeter. Jag behöver inte vistas i kameran mer än 8 minuter. Det hjälper verkligen att det inte längre är helkropp in i tunneln. Röret i kameran är större än förr. Och det är heller inte en undersökning som tar 90 minuter som förr. Så det börjar bli hanterbart trots att det fortsatt är en årlig vånda, har så varit i 25 år och kommer vara så för alltid. Ja, om ett halvår är det 25 år sedan jag fick diagnosen som föranledde att jag började blogga.
På tal om andra minnen. Det är tio år sedan jag blev ”polisanmäld” för stalkning av arbetskamrat. När anklagelserna kom sa jag upp alla kontakt och vägrade utföra den del av mitt jobb som tvingade mig ”umgås” med öket.
Bakgrunden är att jag för tio år sedan efter ett möte blev attackerad av arbetskamraten som frågade om jag skickat vykort? Jag var helt oförstående. Till vem? När? Nej, jag förstod inget. Då fick jag höra att någon förföljde henne och smög i buskarna hemma hos henne och lämna vykort som inte kommit via postutdelning. Och att hon misstänkte mig, att hon gjort polisanmälan och att de tipsat henne med att konfrontera mig. Jag ville ha mer information, för jag förstod absolut ingenting, men fick bara höra att hon inget fick säga p.g.a. utredning. Vilken utredning? Det kunde hon heller inte säga.
Nu blev jag förbannad, gick direkt till mina chefer och ifrågasatte vad detta var och om detta var en arbetsmiljö av anklagelser som jag skulle finna mig i eller om de kunde ta reda på vad som pågick. Samtidigt sa jag upp mina arbetsuppgifter. Cheferna ringde min arbetskamrat som förklarade lite mer ingående men det mynnade inte ut i något. Det har aldrig mynnat ut i något. Tio år senare jobbar människan kvar men har aldrig bett om ursäkt för kränkningen jag utstått. Kanske hon fortfarande tror att det var jag? Jag vet inte och skiter fullständigt i det då hon verkligen gjort bort sig för inte bara mig. Andra beklagade vad jag utstått.
Det hela är så absurt och direkt löjeväckande. Varför och hur skulle jag kunna stalka henne som hon påstått? Smugit i buskarna? Jag vet till dags dato inte ens vart människan bor. Och för tio år sedan, under tiden allt detta skulle ha pågått enligt henne
Jag hade börjat gå med rollator då jag inte längre kunde gå med kryckor.
Jag hade skov och var förlamad, gick på behandling med daglig kortisoninfusion.
Kunde knappt gå med rollatorn, kunde knappt ta mig till färdtjänst som förflyttade mig när jag behövde ”gå” mer än 5-10 meter.
Jag är bög. Homosexuell. Jag finner inget nöje i att förfölja kvinnor och skriva sexuellt laddade vykort (som jag tror det var).
Gissa varför mina chefer inte såg på anklagelserna mot mig som rimliga eller adekvata!
Jag tycker innerligt väldigt illa om min tidigare arbetskamrat. Det hon gjorde var oförskämt och oförlåtligt. Och det där med att polisen skulle föreslagit en konfrontation – om det är sant, också enormt inkompetent. Vad jag vet så fanns aldrig någon upprättad polisanmälan. Förmodligen p.g.a. att polisen hänvisat till att istället konfrontera.
Rykten och indicier. Känns inte rättssäkert. Om nu det fanns en stalkare så sköt man verkligen snett med ovan ”gärningsman”. Jag kan inte beklaga om det fanns en stalkare, för jag blev också ett offer och helt utan stöd eller rättigheter. För mig fick det konsekvenser. På grund av att man skapat rykten och vanföreställningar kring vem jag är som person.
Eftersom jag så hastigt avsade mig arbetsuppgifter behövde jag finnas som ett stöd under en upplärningsperiod av nya personer. Jag behövde lära upp två personer. De jobbade kanske ett halvår, sedan sa de upp sig och jag fick åter lära upp två nya. Som stöd för upplärningen (eftersom jag blivit av med alla behörigheter till vissa datasystem) så togs det in extrafolk från förvaltningen där min ”arbetskamrat” också jobbade. Dessa personer visste vad jag varit med om och varför jag inte längre ville ha med jobbet eller personen att göra. Det som framgick lite indirekt då var att man skrattade åt min f.d. arbetskamrat som de tyckte betett sig märkligt och illa generellt och även mot mig. Man beklagade att jag inte stannade kvar.
