Hur man ska tilltala mig? Förutom att det går bra att säga du eller Jonas/Nile/Jontas till mig, så handlade frågeställningen om något annat. Om jag vill benämnas som gay eller homosexuell.
Det är en återkommande fråga, men det har ingen betydelse för min del. Om man nu måste ”beskriva” min sexualitet (om den är av intresse), så föredrar jag att säga bög. Allt handlar om hur man säger det och i vilken kontext. Allt är synonymer, så bög, fikus, fjolla, homo, gay gör ingen skillnad för min del. Om jag själv ska beskriva mig, så säger jag bög eller fjolla, kanske fikus också. Homo tycker jag bara är en övergripande klinisk beskrivning där vi utesluter ”sexuell” när vi grupperar människor som homo, bi, trans, hetero. Vi är människor. Vilken etikett vi själva väljer är så mycket mer. Gay då? Nej, jag säger aldrig gay utom i sammanhang där jag vill inkludera lesbiska. Vilket är lite märkligt eftersom man i anglosaxiska länder gör skillnad på gay och lesbian samtidigt som man där kan säga gay om lesbiska. Nu halkade jag in på ett sidospår.
Jag hade en cliffhanger i och med mitt förra inlägg? Innan vi kommer till ett inlägg som förklarar cliffhangern, så ska jag börja från början med en bakgrund.
Oavsett vad folk kan hävda och tro, så har jag förmodligen alltid känt mig som man, alltid känt mig dragen till män, och inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp. Jag är född homosexuell. Frågan är när jag själv insåg det? Det blir en gissning. Jag tror jag var i sexårsåldern när jag insåg att jag var mer nyfiken på pojkar än flickor. Äldre pojkar. Män. Vuxna män. Genom åren har jag skjutit åldern framför mig. Som 50+, så är det fortfarande äldre män jag föredrar (som alltså är äldre än jag), men inget som är huggit i sten. Det handlar inte primärt om ålder.
Men begreppet homosexuell var för mig okänt. Jag visste heller inte att det fanns män som gillade män. Eller – underförstått så förstod jag att det var något man inte pratade högt om, att det var något som var förlöjligande eller väckte förargelse. På film och på tv kunde man se ståtliga män med högtravande språk gestikulera väldigt med armar och händer, knycka på nacke och fnysande vända på klacken. Teatraliska (flamboyanta) män som skulle ”maskera” en homosexualitet som det inte skulle pratas om. Många brydde sig inte om detta under 1900-talet även om det periodvis varit både olagligt och en sjukdom. Man skrattade eller fnissade åt fjolligheten, men skrapade man lite på åsikterna kunde man få höra både det ena och det andra. För åsikter hade många kring detta med fikusar och deras existensberättigande. Alltså lärde jag mig hålla tyst och inte väcka uppmärksamhet. Det är svårt leva i en tystnad, utan förebilder, utan ord för att beskriva känslor. Så man föddes direkt in i garderoben, man blev inte förvisad dit. Det var ett val för att skydda sitt innersta väsen. Men det göder också ett självhat. Inga barn vill vara annorlunda eller utanför ”normen” (vilken den nu är, men ens omedelbara omgivning).
På teater, film, tv har uttalad homosexualitet alltid lett till dödliga olyckor, dödliga sjukdomar eller självmord. Den lyckliga bögen har då aldrig gestaltats på film. Och så kom aids. Jag hade i min utveckling av att förstå vad och vem jag var, kommit att stå och titta ut genom nyckelhålet i garderoben. När aids kom i början av 80-talet, tog jag ett kliva tillbaka från dörren i garderoben. För nu fick jag minsann höra om bögpesten, att alla bögar skulle interneras och skydda människor från aids. Jag fick också höra väldigt högljutt i tv-sändningar och i tidningar om att bögar inte var människor, att de var sinnessjuka, inte förtjänade att leva. Detta gjorde så himla ont att höra. Och fortfarande inte ha en röst eller en omgivning som förstod och kunde bemöta anklagelserna. Det fanns inga kända homosexuella människor, bara små hintar och insinuationer. Tills en svensk kändis fick aids och senare dog. Man pratar en del om sjukdomsstämpeln som togs bort, men jag har inget minne av att det var så märkvärdigt att det debatterades något nämnvärt.
Under barndom upp i tonårsåren lade jag ett pussel. Jag försökte inhämta information. Lyssnade, läste, drog slutsatser. Men självhatet fanns. Tänk när man går i grundskolan och pojkar och flickor upptäcker varandra, tar trevande steg, blir kära, blir ihop, har kanske sitt första tafatta sex. Jag var exkluderad från det. Även om det utifrån fanns förväntningar om att jag också skulle skaffa flickvän, så backade jag rejält från det då det bara kändes så fel. Jag duckade och led samtidigt som jag på håll suktade efter jämnåriga pojkar och äldre män. Någon gång borde denna anspänning brisera, men gjorde det aldrig. Istället under gymnasietiden fick jag mer självförtroende. Jag fick jobb som 18-åring. Jag började känna mig redo. Värsta hatet i tv/tidningar hade lagt sig i slutet av 80-talet. Jag var redo att kanske glänta på garderobsdörren? Om inte det hänt som jag i förra inlägget slutade med som cliffhanger. Garderobsdörren slogs igen utifrån och jag låstes in i ett decennium. Traumatiserad. Hotad till livet. Förföljd. Anklagad. Föraktad. Påtvingad asexualitet, skulle jag vilja säga. Cliffhangern kvarstår.