Kategori: Åsikt
Selektivt minne
Mitt minne är omfattande men något dimmigt (ett citat, inte jag som är källan) stämmer in väldigt bra för min del. Ömma modern blev för någon dag sedan arg på mig när hon mindes mig att ha sagt något i förbigående för 15 år sedan som jag själv inte har något minne av. Eller, något diffust i bakhuvudet. Men det var aldrig något viktigt. Det handlade om en kändis som jag inte har någon som helt relation till och därmed inte är intresserad av. Varför skulle jag lägga på minnet något jag inte är intresserad av? Tror det handlade om någon kändis som bloggade och som enligt geografisk bloggkarta var granne till mig. Men som jag aldrig läst. Inte sett uppträda. Inte vet namn eller utseende på. Och bloggosfären har varit stendöd dessa 15 åren. Varför ens nämna detta för mig och bli arg när jag inte minns? Vad finns att minnas?
Det där med minnet. Jag brukar säga att jag minns allt som är arbetsrelaterat. Ner till årtal, vem som sagt vad i vilket sammanhang eller vilka regelverk och arbetssätt som passerat revy genom åren. För på jobbet är jag både vaken och intresserad. Jag minns för att allt då finns i en kontext som berör mig direkt eller indirekt.
Och nu – anledningen till att nämner min hågkomst av händelser, eller inte. I somras skrev jag om Om Nile. Jag. Har. Inget. Minne. Av. Innehållet. Jag minns att jag skrev om allt, men nu när jag läser sidan så är det mest ”eh, va’, wow?”. Visst, allt stämmer, även om jag reagerar lite på vissa saker eller sånt som jag aldrig uttalar eller förtydligar. Mest reagerade jag över att jag skriver att jag kan gå men använder rullstol ibland med tanke på min MS. Jo, men… Hemma inne = inga hjälp medel, inga problem. Trapphus = rollator, väldigt ostadig och yr. Utomhus eller på platser som inte är i mitt bostadshus = rullstol. Yrsel, balans, ingen känsel i ben, halvblind, svår panikångest i kombination med att jag inte får falla med tanke på att jag står på blodförtunnande, skulle kunna formuleras så här:
”Jag använder gånghjälpmedel i form av rollator och rullstol när jag lämnar min bostad. Jag är fullt rörlig men med vissa begränsningar orsakade av yttre påverkan och inte enbart av min MS”.
Men det är inte intressant för någon, kan jag tycka. Möjligen för min behandlande MS-läkare. Dock, av någon outgrundlig anledning, också av stort intresse och ifrågasättande av arbetsgivare och arbetskamrater. De förstår inte en sjukdomsvariation som också över tid förändras både till det bättre och det sämre. Väldigt tröttsamma diskussioner enligt mig, och tjatig försöka förklara och beskriva. Jag gör mitt jobb. Räcker inte det?
Misstag kring skägg och rakning
På nätet går det att finna forum där det diskuteras skägg. Nybörjare på skägg. Som lägger ut selfies med frågor om deras skägg duger, om växten är normal, om man sköter det rätt. Jag förstår våndan. Skägg kräver tålamod, det växer kanske inte i den hastighet man själv önskar. Att då behandla det fel eller ta mindre lämpliga beslut med sax och hyvel, sänker en ganska rejält då det inte är lätt i en handvändning åtgärda det man råkat ställa till med.
Många har för bråttom. Mitt tips (som jag tidigare nämnt) är att inte röra skägget första 6-12 månaderna. Låt det växa! Det finns en kort period då allt ser för jävligt ut och det brukar vara någonstans mellan månad 1-3. Det man ska komma ihåg är 1) behöver skägget kammas, kamma nedåt, fluffa inte upp det, 2) det är normalt att skägget växer långsammare fläckvis och att det tar lång tid under underläppen. Det stoooora misstaget många gör efter ett par veckor, är att raka haklinjen på halsen. Ni vet, det där som växer på halsen nedanför ”dubbelhakan”. 1) Är tanken att man ska ha stort skägg som kommer ta tid att växa ut – raka aldrig halsen! 2) Ska skägget aldrig vara mer än 1-2 cm långt, så bör halsen rakas för att ge rent intryck då skägget inte döljer halsen, men tänk ”dubbelhaka”. Det är skäggväxten på halsen nedanför dubbelhakan (drar man in hakan mot halsen uppstår dubbelhaka – det nedanför denna dubbelhaka stubben ska bort, aldrig raka på själva dubbelhakan eller ovanför den om man ska ha helskägg).
Ett annat problem – om kinderna ska rakas där enstaka skäggstrån växer man aldrig ihop med skägget i övrigt. Tja, några väljer raka skarp linje diagonalt på kinderna ner mot skägget och det kan i sig vara okej och stiligt. Om man inte rakar för mycket på kinderna och för långt ner nedanför käkbenen! Det är de enstaka stråna på kinderna som primärt kan tas bort någon gång i månaden, men var försiktig och ta inte för mycket!
Det är ovan som är de vanligaste nybörjarfelen. Bäst är att låta en riktig barberare (inte hårfrisör) fixa skägget när det gått tillräckligt lång tid (minst sex månader) samt att då diskutera fram hur man vill att det ska se ut och låta barberaren trolla. Och kom ihåg att tvätta skägget samt återfukta med oljor eller vax avsedda för just skägg. (Jag rekommenderar INTE pungvax som är något helt annat).
Gamla människor
Med stigande ålder har jag reviderat min uppfattning beträffande just ålder. Insikten är att det inte är korrekt att ens i ungdomligt oförstånd, hävda att någon är gammal. Ålder är en illusion. Rent konkret kan man utseendemässigt åldras när allting förfaller, men det gäller även till exempel byggnader och är inte enbart förärat det biologiska förfallet av ens lekamen.
Ärligt. Oavsett hur gammal en människa är, så är personen i fråga inte gammal till ålder. Var skulle den gränsen gå? Kanske det beror på vad man jämför med? Är pensionsålder gammalt? Är 80 år gammalt? 103 år? 120 år? Eller kan en 30-åring anses gammal som tar körkort? Vad exakt är gammal?
Ofta hör man ”h*n var gammal” som en ursäkt eller förklaring till att någon avlidit i en hög ålder. Att vara erfaren på år är inte samma som att vara gammal. Vi har så många innebörder av gammal som begrepp. Liksom ung. ”H*n var så ung som fick galopperande böldpest”. Den där måttstocken för ung respektive gammal, som om det skulle vara två motsatsförhållanden, är otroligt flexibel. Utifrån det skenet hävdar jag att det existerar inga gamla människor. Det har aldrig existerat gamla människor. Vi har ett bäst före-datum som är individuellt men där det alltid finns ett utgångsdatum som också är individuellt. Utgångsdatumet finns där, oåterkalligen, i framtiden. För alla. Till 100 %. För alltid. För evigt. Är 120 år en hög ålder i relation till för alltid? För att ställa det i proportion – man hävdar att vårt universum är ungt. Bara 13,8 miljarder år gammalt!
Med stigande ålder har jag blivit känslig. Precis som alla före mig som passerat en viss ålder med insikt och erfarenhet. Vi blir förolämpade över begreppet ”gammal” och hur lätt vi blir avspisade med den motiveringen.
Coolt med språk
Som halvfinne utan uppväxt i finsk miljö, så pratar jag svenska med skånsk dialekt. Släkten i Finland kan jag inte kommunicera med då de kan ungefär lika mycket svenska som jag kan finska (försumbart). Om engelska är mitt andra språk (nja), så är det inte särskilt gångbart med släkten i Finland. Däremot så förundras jag lite över svenska språket i Finland, ibland benämnt som finlandssvenska. Inte ens fem procent i Finland har svenska som modersmål. Och då vi inte längre är ett gemensamt land, så har svenskan utvecklats lite åt olika håll i bådas våra länder.
Jag är ingen export på skillnaderna, men noterar en del skillnader. Särskilt i hur vi uttrycker oss. Eftersom jag arbetar i offentlig förvaltning så ser jag hur myndigheter uttrycker sig i Sverige, och jämför jag då med finska motsvarigheten till Socialstyrelsen, så ser man skillnaderna.
”Största delen” hade vi här förmodligen ersatt med ”större delen”. Ändå gör man inga fel i något av språken, men man formulerar sig annorlunda. Vi har nog också kortare meningar och kortare ord. Meningen som inleds med ”Höstens vaccinationsrekommendationer” hade vi förmodligen formulerat som ”Höstens rekommendationer för vaccination mot covid återkommer vi till efter sommaren”. Fler och kortare ord. Vi har mer talspråk och det går helt i linje med myndighetssvenskans rekommendationer (svenska regeringskansliet har en svart lista) att inte vara uppstyltat men förståeligt för gemene man.
Sista meningen i exempel 1. För mig känns meningen ofullständig och vet inte riktigt om där är ett syftningsfel eller om något utelämnats. Ändå är det en korrekt mening rent grammatiskt. Verb och hjälpverb är något jag saknar i meningen för att vara mer förtydligande. Jag förstår ändå vad man vill ha sagt. Men vi har skillnader.
Andra skillnader jag noterar, återfinns i exempel 2. ”Sommartida omgivningen” känns väldigt finskt. Mer än svenskt, faktiskt. ”Får ta del av information” hade vi nog sagt i Sverige. ”Sommarperiod” istället för sommartida omgivningen. Sista meningen hade också låtit annorlunda om svensk myndighet hade skrivit om detta. Som huvudsats hade jag nog här saknat en tydligare bisats för att visa att målen är för oss (vi och vår hälsa).
Ändå tycker jag det är coolt att dessa skillnader finns. Det påminner också lite om hur engelskan påverkats när Amerika blev självständiga från Storbritannien. När ingen myndighet/universitet är övergripande för mer än en nation, så utvecklas det gemensamma språket i olika riktningar över tid. Språk är väldigt lokalt och får dialekter med olika genomslag i ett land. Därför finns inga rätt eller fel då språk är levande. Ny konsensus gäller. Vi anpassar oss. Men ingen skickar ett PM till ett annat land med samma språk, att nu har vi tagit beslut att vi ska formulera oss så här och önskar att ni också gör det. Tursamt nog. Egenarterna i språken utgör ett lands identitet. Det vi också nu ser i Sverige är hur svenska språket tar uttryck av en stor invandring över tid. Influenserna utifrån påverkar vårt språk hos oss, men förmodligen inte alls i Finland. Med tanke på att svenskan där utgör 4,8 % så tar man snarare intryck av majoritetsspråket finska. Frågan är om vi någon i framtiden har stora skillnader i svenska språket att vi inte längre kan förstå varandra? Tänk bara på att svenska, norska och danska en gång i tiden förstods bättre när gränserna var mer flytande under stormaktstiderna. Vilket jag ifrågasätter lite. De med makt – pratade de sitt inhemska lokala språk, eller hade man bildning och använde ett tredjelandsspråk typ tyska eller franska? I detta har jag inga kunskaper. Men vi influeras inom språk av yttre strömningar hela tiden. Det kan göra mig galen när skrivregler och ord plötsligt ska vara på ett annat sätt än vad jag lärt mig, men accepterar det.
Okej, det är inte alltid jag accepterar förändringar i språket. Jag vägrar skriva rullator för rollator. Det finns gränser för dumhet.
Offentlig miljö
Allt handlar om framkomlighet när man har ett funktionshinder som kräver att man förflyttar sig med kryckor, rollator eller rullstol. Jag har använt allt periodvis och i olika utsträckning. Låt oss konstatera att tillgänglighet inte är något som existerar i särskild stor utsträckning. Min erfarenhet:
Hiss bostad 1
När jag fick MS bodde jag på femte våningen med hiss och jag använde mig av kryckor där jag släpade ben/fötter då jag inte kunde lyfta dessa på grund av förlamning. Att jag ändå kunde ”gå” med kryckor berodde på att benmusklerna låste sig när jag belastade fötterna. Balansen var inte den bästa och jag kunde inte gå rakt. Vanligaste frågan jag fick var om jag var full. Men åter till mitt bostadshus. Hiss är bra, men ännu bättre om den går ner till markplan. Få hissar går till markplan. Innanför port brukar det finnas en trappa på 6-10 trappsteg innan man kommer till hiss. Så också här. Nästa problem var att det var dörr till hissen som man behövde öppna manuellt. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Hiss bostad 2
Den här gången hamnade jag på tredje våningen och hiss var på markplan. Problemet här var att hissen var för smal (rollator eller rullstol gick inte inte, hissdörren var för smal), hade manuell dörr. Trapporna var heller inte optimala då det var spiraltrappa. Vidare var dörröppningarna i hela lägenheten 55 cm vilket inte är standard. Precis som med hissen så gick inte rollator/rullstol att köra mellan rum inne. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Hiss bostad 3
Något bättre, allt är i markplan och det finns automatisk dörröppnare för porten och hissen har automatisk dörr. Problemet här är ett annat. Hissen är ofta trasig. Det finns bara en hiss i trappuppgången med 11 lägenheter där vi är 9 som använder rullstol. Är hissen trasig några veckor (leveranstid för ovanliga reservdelar som beställs från Tyskland) får vi ta semester från jobbet och begära hemtjänst för leveranser. Skulle man behöva uppsöka sjukvård… Nej, finns inte på kartan. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Hälso- och sjukvård
Här skulle man tro att det fanns insikter, men tyvärr.
- Sjukgymnast: Trappor, trappor, trappor. Men det fanns öppen plattformshiss mellan garage och lastbrygga. Det krävdes kod för att öppna garageporten, och sedan fick man kalla på plattformshissen genom att stå och trycka på en knapp tills plattformen kom ner till marknivå. För att åka upp till lastbryggan behövde man fortsatt stå och hålla en knapp intryckt. När man kommit upp hit, så fanns det riktiga hissar, väldigt små hissar. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
- Privat tandläkare: Innanför porten, var det ett trappsteg ner innan man kunde ta sig till den lilla hissen med manuell dörr. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
- Företagshälsovård: Detta var för sjukvårdspersonal och där jag skulle bedömas utifrån fysisk funktion. Jag kom inte in. Först ett trappsteg upp till porten. Sedan en brant smal trappa på 19 trappsteg innan man kom till en hiss, men hissen behövdes inte då man reda var på rätt våningsplan nu. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
- Folktandvård: Automatisk port. Inbyggd (glasväggar, öppen i övrigt) plattformshiss där man åter själv fick anropa hiss genom att hålla en knapp intryckt samt inne i hissen hålla knapp intryckt. Väldigt smal hiss. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
- Sjukhusmatasal: Hiss utomhus till markplan, men extremt liten hiss som inte rullstol går in i. När man kommit in i byggnaden kom nästa hiss. En öppen plattformshiss som inte gick att anropa. Hade man tur kunde man uppmärksamma någon om att man behövde hjälp, så fick den personen ta trappa upp för att hålla in en knapp för att sänka hissen till marknivå. Inne i hissen kunde jag själv sedan hålla knapp intryckt. Men det värsta av allt – hissen utomhus bröt man strömmen på och då var det kört. Man var inlåst i byggnaden och kunde inte ta sig ut. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
- Aula sjukhus: Behörighetskort krävdes och som personal (jag) inte har tillgång till. Kort får kvitteras ut (lånas), hissen är annan ingång än dit man ska, extremt liten hiss, snävt komma runt i gångar och korridorer och inga automatiska dörröppnare. Istället fanns många dörrar man skulle ringa på och be personal öppna och hålla upp dörrar så man kunde ta sig till andra huset där aulan låg. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Så här fortsätter det i det oändliga. För att inte prata om toaletter. Det finns på sjukhus också handikapptoaletter, märkta som det, som det inte går att få in en rullstol i.
Klagar man möts man bara av ett oförstående ”men det finns ju hiss”. Och hur ska jag ta mig till den i rullstol…? Värst är plattformshiss som ska vara ett alternativ där inbyggda hissar saknas i äldre hus. Ett annat exempel jag har på detta är där det fanns manuella ramper som man förmodades lägga ut själv upp till hissens plattform, och sedan behövdes en särskild hissnyckel som någon hade inlåst för att vrida om så det fanns ström i plattformsissen, och därefter krävdes det att någon aktivt vred på nyckeln för att hissen skulle förflytta sig alls. Denna procedur kunde ta en timme. Därefter kom man upp till de riktiga hissarna som var extrems små och rullstol fick inte plats.
Kom inte och säg att Sverige kommit långt i tillgänglighet. Hissar är till för människor med dålig kondition.
Bemötanden
Yrkesrelaterat Nyutexaminerad, hade mitt första sommarjobb, blev kallad till HR-avdelningen inför att det fanns två lediga vikariat för sex stycken utan anställning efter att vi var klara med vår utbildning. Man ville se vilka av oss som skulle erbjudas fortsatt vikariat när det nu rådde anställningsstopp. Jag hann inte mer än slå mig ner framför personalsekreteraren som kallat mig, förrän hon sa ”jag ska se till att du aldrig någonsin kommer att få en anställning i landstinget då du omöjlig kan vara seriös som en man som sökt dig till ett kvinnodominerat yrke”. Vad svarar man på det? Hur bemöter man det? Det har gått 31 år, men det var inte okej ens då att inom offentlig förvaltning säga något sånt. Särskilt inte om man är HR-representant. Men jag fick ett nytt vikariat som sedan förlängdes i sju år innan jag fick fast anställning. I den verksamhet jag hade mitt första sommarjobb. Min dåvarande chef hade inte av HR-varnats för mig, eller stoppat mig. Så stolpskottet på HR hade ingen makt. Men jag har föraktat henne alltsedan detta.
Sjukdomsrelaterat Nydiagnostiserad med MS fick jag höra av min chef att jag bara fejkade. Jag arbetade där jag också nu var patient. Jag satt i korridoren och fick kortisondropp eftersom jag hade ett skov med progredierande förlamning där jag nästan inte kunde gå med kryckor. Det var då chefen passerade och kläckte ur sig detta.
Sådan har väl inställningen varit från omvärlden alltsedan dess. Snart 25 år senare och inte mycket hat förändrats. Ett funktionshinder handlar mer om att min funktionsnedsättning blir ett hinder i omgivningen att ta mig fram eller verka i. Ingenting i vårt samhälle är anpassat till någon som helt funktionsnedsättning vad den än må vara. Det är bara något personer utan handikapp inbillar sig. Påpekar jag något, så är jag bara gnällig. Det senaste jag hörde var ”vad då inte kommer in på toaletten med rullstol – det är väl bara till resa på sig, rycka upp dörren och gå in”.
För tillfället (kan ändras) har jag turen att kunna gå utan hjälpmedel. Ett fåtal steg. Om jag kan stödja mig mot en vägg. Problemet är inte så mycket MS, utan att jag har kronisk yrsel (som dock är MS-relaterad). Jag faller och det händer hela tiden. Vilket inte får ske eftersom jag står på blodförtunnande läkemedel och riskerar hjärnblödning om jag faller.
Samma sak gäller på jobbet där jag började med att gå utan hjälpmedel, därefter krycka, kryckor, rollator och nu rullstol. Det är otroligt vad jag får höra mycket dumheter trots att jag arbetar på ett sjukhus. Förutom att det inte är anpassat (på ett sjukhus) vad gäller framkomlighet, så ifrågasätts det om jag verkligen är personal eftersom jag ser ut som en patient. Då har jag ändå varit på samma arbetsplats i 23 år. Och hörde detta senast för sex månader sedan.
Det blir heller inte bättre av att jag är infektionskänslig och det fortfarande råder en pandemi där läkare säger att vad jag än gör så får jag inte bli smittad. Återigen får jag höra att jag är överkänslig och rädd för smitta och att det inte är så farligt. Att jag är riskgrupp, har nedsatt immunförsvar och inte kan vaccineras, är inget man förstår då man jämför med sig själv som är frisk, har ett immunförsvar och som kan vaccineras.
Jag har aldrig någonsin tyckt synd om mig själv med MS eller framhävt att jag har MS. Jag brukar däremot säga vad jag förväntar mig av min omgivning då jag behöver viss anpassning och förståelse. Det som verkar vara svårast att förstå för min omgivning, är att mina behov förändras över tid då min sjukdom också förändras över tid. ”Men du fick ju rehabiliteringsinsats med större rum för 18 år sedan”. Ja, men sedan har jag tvångsförflyttats till ej anpassade rum fyra gånger efter det då chefer behövt rum. Så…? Jag ger mig aldrig.
Bögrelaterat Några gånger har jag gått i taket när det gäller kränkning av mig som bög, eller där min rättspatos för alla homosexuella trätt in. Märkligt nog alltid på jobbet på sjukhuset. Första gången var för 20 år sedan när personal sa att en inneliggande hiv-patient som vårdades för annan åkomma, inte kunde få använda porslin, glas eller bestick då det kunde smitta andra patienter eller personal. Och att det endast var engångsartiklar som fick användas vid måltid. Då blev jag fullständigt vansinnig att man inte hade bättre kunskaper efter 20 år med hiv i vården. Jag stod upp och i stort sett skrek på personal och idiotförklarade dem. Patienten behövde inte använda engångsartiklar. Något år senare hörde jag en chef säga något otroligt nedvärderande om bögar och även då gick jag i taket, och fick en ursäkt.
Som jag skrev i min berättelse om att komma ut, så var jag från början öppen inför alla mina onlinevänner (som jag även umgicks med utanför nätet) som hejade och stöttade mig. Tills jag blev mer öppen på Instagram där de flesta också återfanns. Mina vänner försvann och blockade mig. För att jag uttryckligen sa att jag var bög, trots att de vetat i 15 år och varit stötande. Men att jag var öppen för hela omvärlden blev tydligen för mycket. Detta tog oerhört hårt på mig. Jag hade inte gjort något som kunde väcka anstöt. Jag hade inte visat mig naken eller så. Jag hade inte visat eller sagt något som var sexualiserat. Det enda jag hade gjort var att säga att jag var bög. Högt. På nätet. Och det blir då en massflykt och brutna kontakter. Jag förstår fortfarande inte varför. Inget hade ju förändrats?
Ovan var något kring mina negativa erfarenheter. Men det motsatta finns ju också. Där jag bemöts utifrån person och kompetens. Det är något man inte tänker på lika ofta. Att de flesta människor vill gott och gör gott. Allt det negativa definierar mig inte. Istället blir jag triggad och tar kampen. Först blir jag överrumplad, men jag gräver inte ner mig i det, utan jag slåss för min överlevnad och rätt till existens. Ingen ska få förminska mig oavsett vad de riktat in sig på hos mig. Jag är envis humanist.
Pride – nej tack
Min skepticism mot Pride grundar sig på att jag inte tycker att den är adekvat. Pride handlar inte om rättvisa och jämlikhet, eller acceptans. Man har helt tappat ursprunget, själva upprinnelsen till vad vi kämpat för sedan Stonewall. I dag är det ”folkfest”. Alla små-, medel- och storstäder ska ha sin egen årliga parad. Straighta politiker visar sitt ”stöd” genom att gå i paraden. Icke-HBT deltar i paraden. Allt är organiserat och bekostat av kommersiella eller politiska intressenter. Jag vägrar Prideparad! Man speglar inte mig, man speglar inte min verklighet.
Just det där med att straighta går i paraden och ska ”visa sitt samtycke” finner jag otroligt stötande. Vet man ens vad vi i the gay community utstått i dåtid, nutid och framtid? Känner man till hur utsatta vi är för hatbrott, kränkningar, våld och så vidare än i dag? Det handlar inte bara om acceptans, lika rättigheter med mera. Det handlar om överlevnad och rätten till trygghet. Känner man till vår (gay community) gemensamma historia? Förstår man verkligen vad vi regnbågsmänniskor behöver? Intentionerna är kanske goda, men tyvärr.
Att mitt fackförbund går i Prideparad tycker jag är okej. Men i övrigt är jag alltså otroligt kritisk till hur Stonewall förvandlats till ett jippo.
Chockerande insikter
För några dagar sedan postade jag ett inlägg på Twitter.
Stämmer att man som gay alltid kommer ut. Även när man inte gör det, så finns det alltid nån som inte visste och som måste omvärdera sin uppfattning om vem jag är. Så passiv komma ut-process. Mitt värde förändras. Inte status que. Hate it.
Det är en never ending story. Jag går inte runt och viftar med prideflagga. Jag har inte The Gay Voice. Jag går inte runt och delar ut visitkort där det står ”bög så in i helvete”. Därför uppstår det ganska ofta situationer där jag i en passus säger nåt som väcker en omedelbar spontan reaktion hos andra: ”Öh, är du bög? Det hade jag aldrig trott”. Nej, det är nog egentligen bara vi utanför det normativa kollektivet som ständigt värderar om människor vi möter tillhör ”familjen” av gay joy. Eftersom en sådan känsla av samhörighet som då outtalat finns, ger oss en trygghet där vi kan slappna av lite. Så när jag bemöts av förvåning över att jag kanske gillar pittar mer än muttar, så ser jag riktigt hur motparten börjar med en mental bearbetning där de ska flytta mig från ett fack till ett annat. För all framtid kommer jag sedan bemötas annorlunda av denna person. På gott och ont. Vissa blir förtroliga och nyfikna, har tusen frågor, vill dela med sig även om de inte tillhör ”familjen”. Andra märker man att de blir mer avståndstagande än tidigare. Det blir mer kliniskt, officiellt, markering. Och då är det ändå inte jag som förändrats. Det är motparten som ändrat uppfattning, inte utifrån vad jag gjort, utan på grund av att man insett att jag har en sexualitet som kanske avviker från deras egen. Som. Ingen. Har. Med. Att. Göra! Visst, men bemöt mig som tidigare – som en människa. Lägg inga nya värderingar av mig enbart för vem jag är privat i mitt kärleksliv! Vår relation har inte förändrats i realiteten, så sluta bemöta mig annorlunda nu!
Det jobbiga är att man vid en ny passiv komma ut-process ändå måste förklara sig så ofta. ”Nej, jag blev inte bög, jag har alltid varit det. Nej, jag har inte haft sex med kvinnor och behöver inte omvändas. Nej, jag är inte pedofil. Nej, jag har inte blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Nej, jag tänder inte på alla män och har inte sex hela tiden. Nej, jag känner inte Gardell. Ja, jag kör drag varje helg – skämtaaaaade! Självklart inte”.
Vilsenheten
Hur man ska tilltala mig? Förutom att det går bra att säga du eller Jonas/Nile/Jontas till mig, så handlade frågeställningen om något annat. Om jag vill benämnas som gay eller homosexuell.
Det är en återkommande fråga, men det har ingen betydelse för min del. Om man nu måste ”beskriva” min sexualitet (om den är av intresse), så föredrar jag att säga bög. Allt handlar om hur man säger det och i vilken kontext. Allt är synonymer, så bög, fikus, fjolla, homo, gay gör ingen skillnad för min del. Om jag själv ska beskriva mig, så säger jag bög eller fjolla, kanske fikus också. Homo tycker jag bara är en övergripande klinisk beskrivning där vi utesluter ”sexuell” när vi grupperar människor som homo, bi, trans, hetero. Vi är människor. Vilken etikett vi själva väljer är så mycket mer. Gay då? Nej, jag säger aldrig gay utom i sammanhang där jag vill inkludera lesbiska. Vilket är lite märkligt eftersom man i anglosaxiska länder gör skillnad på gay och lesbian samtidigt som man där kan säga gay om lesbiska. Nu halkade jag in på ett sidospår.
Jag hade en cliffhanger i och med mitt förra inlägg? Innan vi kommer till ett inlägg som förklarar cliffhangern, så ska jag börja från början med en bakgrund.
Oavsett vad folk kan hävda och tro, så har jag förmodligen alltid känt mig som man, alltid känt mig dragen till män, och inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp. Jag är född homosexuell. Frågan är när jag själv insåg det? Det blir en gissning. Jag tror jag var i sexårsåldern när jag insåg att jag var mer nyfiken på pojkar än flickor. Äldre pojkar. Män. Vuxna män. Genom åren har jag skjutit åldern framför mig. Som 50+, så är det fortfarande äldre män jag föredrar (som alltså är äldre än jag), men inget som är huggit i sten. Det handlar inte primärt om ålder.
Men begreppet homosexuell var för mig okänt. Jag visste heller inte att det fanns män som gillade män. Eller – underförstått så förstod jag att det var något man inte pratade högt om, att det var något som var förlöjligande eller väckte förargelse. På film och på tv kunde man se ståtliga män med högtravande språk gestikulera väldigt med armar och händer, knycka på nacke och fnysande vända på klacken. Teatraliska (flamboyanta) män som skulle ”maskera” en homosexualitet som det inte skulle pratas om. Många brydde sig inte om detta under 1900-talet även om det periodvis varit både olagligt och en sjukdom. Man skrattade eller fnissade åt fjolligheten, men skrapade man lite på åsikterna kunde man få höra både det ena och det andra. För åsikter hade många kring detta med fikusar och deras existensberättigande. Alltså lärde jag mig hålla tyst och inte väcka uppmärksamhet. Det är svårt leva i en tystnad, utan förebilder, utan ord för att beskriva känslor. Så man föddes direkt in i garderoben, man blev inte förvisad dit. Det var ett val för att skydda sitt innersta väsen. Men det göder också ett självhat. Inga barn vill vara annorlunda eller utanför ”normen” (vilken den nu är, men ens omedelbara omgivning).
På teater, film, tv har uttalad homosexualitet alltid lett till dödliga olyckor, dödliga sjukdomar eller självmord. Den lyckliga bögen har då aldrig gestaltats på film. Och så kom aids. Jag hade i min utveckling av att förstå vad och vem jag var, kommit att stå och titta ut genom nyckelhålet i garderoben. När aids kom i början av 80-talet, tog jag ett kliva tillbaka från dörren i garderoben. För nu fick jag minsann höra om bögpesten, att alla bögar skulle interneras och skydda människor från aids. Jag fick också höra väldigt högljutt i tv-sändningar och i tidningar om att bögar inte var människor, att de var sinnessjuka, inte förtjänade att leva. Detta gjorde så himla ont att höra. Och fortfarande inte ha en röst eller en omgivning som förstod och kunde bemöta anklagelserna. Det fanns inga kända homosexuella människor, bara små hintar och insinuationer. Tills en svensk kändis fick aids och senare dog. Man pratar en del om sjukdomsstämpeln som togs bort, men jag har inget minne av att det var så märkvärdigt att det debatterades något nämnvärt.
Under barndom upp i tonårsåren lade jag ett pussel. Jag försökte inhämta information. Lyssnade, läste, drog slutsatser. Men självhatet fanns. Tänk när man går i grundskolan och pojkar och flickor upptäcker varandra, tar trevande steg, blir kära, blir ihop, har kanske sitt första tafatta sex. Jag var exkluderad från det. Även om det utifrån fanns förväntningar om att jag också skulle skaffa flickvän, så backade jag rejält från det då det bara kändes så fel. Jag duckade och led samtidigt som jag på håll suktade efter jämnåriga pojkar och äldre män. Någon gång borde denna anspänning brisera, men gjorde det aldrig. Istället under gymnasietiden fick jag mer självförtroende. Jag fick jobb som 18-åring. Jag började känna mig redo. Värsta hatet i tv/tidningar hade lagt sig i slutet av 80-talet. Jag var redo att kanske glänta på garderobsdörren? Om inte det hänt som jag i förra inlägget slutade med som cliffhanger. Garderobsdörren slogs igen utifrån och jag låstes in i ett decennium. Traumatiserad. Hotad till livet. Förföljd. Anklagad. Föraktad. Påtvingad asexualitet, skulle jag vilja säga. Cliffhangern kvarstår.