Search

Förfluten tid

Nej, lika bra att inget nämna om min fallolycka för snart en månad sedan. Det är ganska oförändrat. Långsam förändring. Inte förbättring, förändring. Okej, bättre men inte bra.

Det är hektiskt på jobbet nu och det blir inte bättre av min arbetsskada (fallolyckan alltså), covidkaoset (som det faktiskt är), vattenläckan hemma (halvt kök i ytterligare 2-3 veckor) och säkert nåt mer jag inte kommer på just nu. Jag följer slaviskt mina måsten jag skrivit in i min kalender oavsett om det är arbetsrelaterat eller privat. På jobbet kan de glömma att jag är tillgänglig telefon eller mejl. Det är bokslut på gång och vi går ju typ dryga miljarden back enligt medias närgångna bevakning.

Lite positivt var det i går när jag undervisade på jobbet. Jag riktigt såg hur de golvades av insikt, en aha-upplevelse, plötsligt såg man orsak och verkan. Chefen fick till sig att man var väldigt nöjda med min utbildning och att de mer eller mindre hade skådat ljuset. Eller nåt. Det är kanske så att man inte fått någon utbildning utav mig senaste fyra åren p.g.a. pandemin, och nu när jag återgår till att internutbilda så verkar jag inte ha några problem med att återfalla i den rollen där jag pedagogiskt försöker förmedla kunskap. Eftersom det är kollegor så pratade vi också om annat närliggande och återigen förundras man över hur jag som är/varit så isolerad från jobbet nu i så många år ändå vet mer om vad som händer organisatoriskt och individuellt och kan förmedla nyheter även på den fronten. Kanske jag inte är så isolerad ändå. Jag existerar inte i ett vakuum. Jag pratar med människor. Jag är social även om många hävdar motsatsen bara för att jag inte gullar med allt och alla. Ingen har hört mig säga god morgon, grattis, trevlig helg och så vidare senaste 25 åren. Jag inkluderar det i småprat och sånt har jag inte tid med.

På tal om det. Aspergers. En neurolog sa för 20 år sedan att jag förmodligen hade den diagnosen, men det är inget man utrett. För ett tag sedan läste jag något intressant. Tydligen finns en hypotes att MS-patienter utvecklar symtom som påminner om Aspergers, men att det förmodligen inte är det. Detta tror jag inte utvecklades närmare, men personligen skulle jag köpa teorin och då peka på MS-tröttheten som en bidragande orsak till ”jag tar ingen skit, var kort och koncis”. Att man upplevs som nördig, inbunden och fokuserad. Man orkar helt inte med drama och onödigheter. Eller så finns där ingen sanningshalt i något av det. Nåja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *