Kategori: Svammel

Kanske jag visste, kanske inte. Jag minns inte riktigt om jag registrerat att en person jag följt på Instagram avled i somras. Ett vagt minne om att jag noterade det. Däremot så jag att hans make i en kommentar hos sig beskrivit sig själv och maken som ”damaged GenXers in a confusing world”, vilket jag också citerade på X. Det slog an. För jag förstår innebörden och då inte enbart för att jag också tillhör generation X. Ytterligare en dimension fick jag av att se gårdagens Netflix-special med Ricky Gervais, som också beskrev sig som en GenXers.

Även om vi haft en bra uppväxt och ett gott liv där vi varit priviligierade i mångt och mycket, så är där nåt. Vi har växt upp i en värld definierad av boomers. Vi har fått klara oss själva. Och efterkrigstidens (andra världskriget, alltså) ekonomiska framgång med bättre livsvillkor har gett konsekvenser som min generation först senaste årtiondena förstått att försöka göra nåt åt. Just detta att vi är en ”mellangenerationen” på ett spektrum, gör att vi uppfattas som klossar (även om det är boomers som är proppen Orvar) som blockerar förändring enligt efterkommande generationer. Men vi (GenXers) börjar bli till åren. Vi orkar inte bry oss. Åtminstone inte i någon större omfattning eftersom det är vi som drog igång ett förändringsarbete en gång för 20-30 år sedan. Och världen är konstig. Jag tycker inte att den är bättre eller sämre än vad den någonsin varit, bara annorlunda. Och det är väl lite som Gervais säger, att saker och ting omformuleras till att betyda något annat än tidigare. Jag kan inte minnas att denna typ av omskrivning av ordlistor tidigare förekommit i sådan omfattning. Så det är förvirrande när vi inte använder oss av samma innebörd och betydelse av det vi försöker beskriva. Är det därför olika generationer alltid ligger på kollisionskurs med varandra? Vi har olika världsbilder och kan inte ens vara överens om terminologin?

Så det stämmer nog. Damaged GenXers in a confusion world. Och över tid kan alla generationer byta ut ”GenXers” till sin egen benämning av generation. Vägen är svår för alla. Nya tider, nya problem.

Är jag svensk? Jag är svensk medborgare åtminstone. Men genetiskt? Hur långt bak i släktleden ska man gå och vilka länder fanns vart när i tid? Det är problematiskt ange ursprung och härkomst då det bara kan vara godtycklig uppfattning och hur relevant man själv tycker att det är.

Så då kommer vi egentligen ner på hur jag identifierar min härkomst? Förenklat har jag alltid sagt ”skånsk halvfinne” då det ringar in det hela ganska bra med tanke på att jag född i Skåne av svenska föräldrar, men där min far från början var finne som sedermera blev svensk medborgare. Så det stämmer att jag genetiskt är halvfinne. Det där med skånsk är lite mer problematiskt. Skåne är just nu svenskt, men var tidigare ett landskap i Danmark, men man pratade då om olika landskap som låg i Östdanmark. Jag vet att jag många, många generationer tillbaka är skåning och från den tiden då det var danskt. Så är jag då genetiskt dansk? Eller svensk? Eller skånsk? Kanske just skånsk är bästa beskrivningen för att inkludera både Sverige och Danmark.

Jag kör vidare på skånsk halvfinne. Om jag nu ska känna mig som något, så går det inte beskriva. Jag känner inte nationalitet. Jag känner inte genetik.

Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.

Släktforskning är intressant, men jag vägrar betala åtkomst till sådant som avlägsna släktingar kommit fram till och publicerat. Men jag tänker ofta på härkomsten. Jag kan direkt räkna bort 50 % av min härkomst som okänd då jag inte vet mycket om min finska bakgrund. Det finns inte mycket kunskap inom den del av min finska släkt som jag i dag har kontakt med (kusiner och deras familjer). Man vet inte så mycket. De kan heller inte forska i ämnet då släktforskning är ganska svårt i Finland efter andra världskriget när kyrkor och dess böcker brändes. Åtminstone är det vad som sägs till mig.

Då återstår min svenska sida. Inte heller här är det så enkelt med släktforskning, främst beroende på min morfar. Det har släktforskats här men jag kan inte säga att det är min släkt det handlar om. För enligt alla skrifter och böcker så är min morfars föräldrar ”okända”. Nja, men inom släkten vet vi hur det ligger till men vi kan inte bevisa det skriftligt. Samtidigt – egentligen vet man aldrig om det som finns inskrivet i böcker är sanning eller om någon ljugit en gång i tiden. Möjligen att man kan titta på DNA i dag, men då måste man också verifiera ännu längre bakåt i tiden att det är tillförlitliga uppgifter och att man finner en matchning i dag som bekräftar släktskap.

Nå, men jag har min mormors sida att släktforska på. Vilket ättlingar till min mormors mormor gjort. Så på en sidogren kommer min släktgren en där och vi behöver inte forska så mycket själva ovanför min mormors mormor. Ändå vet jag inte så mycket. Konkreta uppgifter alltså. Några namn och datum, men inget om vilka människorna var, vilka drömmar de hade, vad de upplevde och så vidare. Det är det jag brukar fundera på. Jag är sprungen ur deras tid i historian. Jag är dem tacksamma för min tillkomst oavsett hur det blev. Ja, alltså, jag är sist på min släktgren. Det jag kan sörja ur det perspektivet, är att jag svikit alla generationerna före mig även om släkten lever vidare utan mitt lilla stickspår.

Men man kan ändå utläsa svåra öden bara genom att studera det som finns i kyrkböckerna. Exempel:

Min mormors mormors mor  hette Bengta och var piga i nordöstra Skåne, och hon gifte sig med med en statdräng. De fick bland annat en dotter som kom att bli min mormors mormor Karna. Denna Karna var inhyseshjon innan hon gifte sig och fick elva (11) barn i vad jag tror var sin andra kull av barn. Hon dog 44 år gammal. Av dessa elva barn dog sex av dem innan de hunnit fylla 10 år. Två av dem var dödfödda tvillingflickor. Av de fem barn som överlevde fanns Hilda, min mormors mor. Henne har jag träffat då hon föddes i slutet av 1800-talet och dog i början av 1970-talet efter att jag var född. Plötsligt är det nära. Det är mer än namn. Jag har träffat Hilda och jag skrev ovan om Bengta och Karna som var hennes mamma och mormor. Så här har vi sex generationer som täcker 1800- och 1900-talet plus lite till.

Så jag har inga barn. Men min moster har barnbarns barn. Min kusin som är jämngammal med mig är morfar. Där täcker vi nu plötsligt in åtta generationer.

Vad jag vill ha sagt med detta är att tid är en illusion. Årtal ligger alltid nära i tid. Ett år. Tio år. Hundra år. Det är ingenting. I oändligheten är tid ingenting. Vi kan spåra generationer bakåt ganska långt i tid, men då ser vi också att det faktiskt inte var så längesedan. Tusen år är ingen tid. Det är några generationer sedan, men inte så ofantligt många generationer sedan. Det går faktiskt få en överblick och känsla för närhet till människorna före oss. Vi har inte utvecklats så ofantligt mycket även om vi har andra erfarenheter och verkligheter att tampas med. Men vi har samma känsloliv och fungerar mentalt och fysiskt på samma sätt som tidigare. Jag känner respekt och ägnar tidigare generationer en tanke av tacksamhet.

Alla människor är tomtebloss ur evighetens perspektiv. Vi blir hågkomna för ett par generationer, sedan faller vi alla i glömska om vi inte gjort oss kända på något sätt i världshistorien. Det finns något fint i den gemenskapen av att falla i glömska, falla till ro. Men så länge vi är här – kom ihåg att vi en del av en kedja bakåt, och för några även en kedja framåt. Minns de som kom före…