Månad: september 2023
Selektivt minne
Mitt minne är omfattande men något dimmigt (ett citat, inte jag som är källan) stämmer in väldigt bra för min del. Ömma modern blev för någon dag sedan arg på mig när hon mindes mig att ha sagt något i förbigående för 15 år sedan som jag själv inte har något minne av. Eller, något diffust i bakhuvudet. Men det var aldrig något viktigt. Det handlade om en kändis som jag inte har någon som helt relation till och därmed inte är intresserad av. Varför skulle jag lägga på minnet något jag inte är intresserad av? Tror det handlade om någon kändis som bloggade och som enligt geografisk bloggkarta var granne till mig. Men som jag aldrig läst. Inte sett uppträda. Inte vet namn eller utseende på. Och bloggosfären har varit stendöd dessa 15 åren. Varför ens nämna detta för mig och bli arg när jag inte minns? Vad finns att minnas?
Det där med minnet. Jag brukar säga att jag minns allt som är arbetsrelaterat. Ner till årtal, vem som sagt vad i vilket sammanhang eller vilka regelverk och arbetssätt som passerat revy genom åren. För på jobbet är jag både vaken och intresserad. Jag minns för att allt då finns i en kontext som berör mig direkt eller indirekt.
Och nu – anledningen till att nämner min hågkomst av händelser, eller inte. I somras skrev jag om Om Nile. Jag. Har. Inget. Minne. Av. Innehållet. Jag minns att jag skrev om allt, men nu när jag läser sidan så är det mest ”eh, va’, wow?”. Visst, allt stämmer, även om jag reagerar lite på vissa saker eller sånt som jag aldrig uttalar eller förtydligar. Mest reagerade jag över att jag skriver att jag kan gå men använder rullstol ibland med tanke på min MS. Jo, men… Hemma inne = inga hjälp medel, inga problem. Trapphus = rollator, väldigt ostadig och yr. Utomhus eller på platser som inte är i mitt bostadshus = rullstol. Yrsel, balans, ingen känsel i ben, halvblind, svår panikångest i kombination med att jag inte får falla med tanke på att jag står på blodförtunnande, skulle kunna formuleras så här:
”Jag använder gånghjälpmedel i form av rollator och rullstol när jag lämnar min bostad. Jag är fullt rörlig men med vissa begränsningar orsakade av yttre påverkan och inte enbart av min MS”.
Men det är inte intressant för någon, kan jag tycka. Möjligen för min behandlande MS-läkare. Dock, av någon outgrundlig anledning, också av stort intresse och ifrågasättande av arbetsgivare och arbetskamrater. De förstår inte en sjukdomsvariation som också över tid förändras både till det bättre och det sämre. Väldigt tröttsamma diskussioner enligt mig, och tjatig försöka förklara och beskriva. Jag gör mitt jobb. Räcker inte det?
Mycket av allt
Inledningsvis gick det ju bra med det där att återupptag bloggandet. Sommar och semester. Tiden och lugnet fanns där. Men responsen uteblev och jag tappade intresset.
Jag testade att vara på jobbet en dag utan munskydd. Redan efter femton timmar kände jag att något hände i lungorna, med andningen. Lufthunger. Precis samma situation uppstod när jag var inlagd på sjukhus för ett år sedan och man inte skyddade mig från smitta (utsatt både av medpatienter och personal) trots att det var medicinskt viktigt och nödvändigt att skydda mig. Att man ignorerade det då berodde på att man inte tar hänsyn till medicinska risker inom sjukvården när det är ont om både personal och vårdplatser. Går det så går det. Händer nåt så är det inge som straffas för det. Men samma andningsbesvär fick jag för ett år sedan. Varför? Förutom att jag medicinskt är sårbar utan immunförsvar och vaccinationer, så tål jag inte friska människor efter tre års skyddsisolering. Jag tål inte ”ofarlig” flora.
Efter fem veckor sökte jag vård för andningsbesvären då de inte gav med sig. Men man upptäckte inget att åtgärda gällande andningen, ingen medicinering, inga råd mer än att ignorera dem. Däremot så råkade man upptäcka något annat. Ett blodtryck på 291/120. För ett år sedan låg det på 135/80. Så det blev akut utredning under en halvdag och varför jag fått så extremt högt blodtryck, vet man inte. Jag blev insatt på halv dos blodtryckssänkande (inte ”vanlig” blodtryckssänkande då jag inte får ta det p.g.a. min ms-medicinering då jag av kombinationen kan få hjärtstillestånd). Under en månad ska jag stå på den halva dosen då man inte vill chocka kroppen med att sänka blodtrycket för mycket på ett bräde. Då blir man bara yr, trött och svimmar hit och dit. Så blodtrycket på halv dosering är fortfarande för högt på 125/95. Undertrycket bör ligga på 70-80. Men jag märker inte att jag haft eller har högt blodtryck. Däremot så har jag inte lika mycket med migrän nu när jag medicinerar mot blodtrycket. Och andningen är nästan normalt igen. Kanske det också kan bero på att trycket i lungcirkulationen var högre med högt blodtryck. Men tveksamt antagande då jag för ett år sedan inte hade högt blodtryck när jag hade andningsbesvären.
Det som också är lite annorlunda i höst jämfört med senaste… fyra åren, är att jag nu är på jobbet fysiskt typ 80 % av arbetstiden och resterande på distans hemifrån. Det känns i kroppen att flänga så här efter distansarbete hemma och skyddsisolering i nästan fyra år. Jag hade kunnat fortsätta hemifrån halvtid men det ville jag inte, eftersom jag har så extremt många arbetsmöten. Hybridmöten där några sitter i en konferenslokal och några sitter på distans hemma, är värdelöst. Man hör och uppfattar inte varandra. Antingen får det vara på distans för alla eller att alla är på plats i en lokal. Därför behöver jag vara på jobbet fysiskt nu när alla andra är vaccinerade och har möten utan skydd eller distans. Förutom att jag måste vara minst 2 meter ifrån alla och fortfarande ha munskydd. Det är jobbigt, men jag har inget val. Lite upprörande är att jag konstant av medarbetare som är vårdpersonal hånar mig då ”att bli infekterad med virus är ju inte längre något farligt”. Säger de med normal immunsystem och fungerande vaccinationer. Trots att de vet att jag inte ingår i den majoriteten. Alltså. Denna arrogans jag möts av…
Så, det var en liten uppdatering och rapport av läget. Det är som vanligt, det är mycket. 11½ år till pension.