Påskledighet brukar inte betyda något för mig då jag inte brukar kunna hålla mig borta från jobbet. I år har jag gett mig själv väldigt mycket gubbvila i påsk, där jag i vaket tillstånd löser sudoku, tittar på tv-serier och lyssnar på ljudbok. Skillnaden jämfört med när jag ägnar dagarna åt arbete, är att jag då inte löser sudoku eller lyssnar på ljudböcker.
Har pandemin ändrat min vardag? Det svåra under pandemin och konstant vara hemma utan träffa folk, var att jag inte klarade av att slappna av och inte hade avsatt tid utför arbete. Även inom administrativ sjukvård på distans var det otroligt tufft att anpassa övrig personals arbetssätt under pandemin. De var kvar på jobbet, skulle utföra jobbet på nya sätt där jag var länken som fixade och byggde i bakgrunden hemifrån. Det kom ständigt nya beslut och jag tror aldrig vi behövt vara så flexibla under mina +30 år inom sjukvård. Jag behärskade detta kaos men tror att jag nu har svårt finna tillbaka till min tidigare roll. Jag känner mig lite vilsen. Postpandemi påverkar fortfarande sjukvården och jag är fortfarande högriskgrupp som inte får bli smittad och som inte kan vaccineras. Men jag vet inte riktigt hur världen förändrats och jag med den. Det som är extremt på jobbet efter tre år med pandemi, är att det inte längre finns någon personal, Jag pratar inte luckor på arbetsplatser – jag pratar om att hela vårdkedjor och instanser inte längre existerar då personalen inte finns att tillgå någonstans i landet. Det är tomt.
De få som finns kvar på jobbet känner mig inte trots att jag varit på samma arbetsplats i 23 år. Nästan ingen vet vem jag är eller vad jag arbetar med. Och utifrån det behandlas jag därefter, det vill säga kräkningar och mobbning. Detta tar så otroligt mycket energi att det är sanslöst. Ständig försvarsställning. Att varje vecka fundera på vad som blir veckans attack.
Det som förändrats i min vardag handlar också om att jag blivit mindre social. Mest för att jag fortfarande ska undvika folk p.g.a. smittorisk. Men hur kul är det att umgås med folk som beter sig som arslen? Börjar bli tröttsamt efter fyra månader. Jag riskerar mycket av att ha börjat ta till jobbet fysiskt på halvtid och bemöts då utan värdighet eller förståelse.
I’m too old for this shit.