Märklig känsla att efter 455 dagar återvända till sitt arbetsrum. Det var bara tillfälligt, jag distansarbetar fortfarande och råkade bara ha vägarna förbi så att säga. I ett år och tre månader har arbetsrummet stått orört. Mitt besök resulterade i att jag fick slänga mina tre krukväxter som ingen hade förbarmat sig över. Det är jag lite besviken över.
Jag fick också i dag veta orsaken till varför en arbetskamrat dog för ett år sedan. För mig var det viktigt att få veta för att kunna få ett avslut. Har man jobbat ihop och känt varandra i 20 år, och ingen vill berätta, så skapar det känsla av förvirring med orden hur och varför som bara hänger löst i luften. Lättare att förstå och acceptera när orsaken är känd. Även om det är tragiskt och hemskt, så kompletterar det bilden och storyn får ett avslut om jag drar parallellen med en tv-serie. Följer man en serie under flera år så vill man inte känna att det finns något obesvarat. Jag förstår. Jag har något att förhålla mig till. Något jag kan bearbeta.