Noterat

Semestern är bruten. Helt enligt planerna ska jag arbeta i en vecka innan jag återupptar semestern.

Familjehemligheter. Som inte ens jag känner till, men som får mig att fundera väldigt mycket. Kanske det är slumpen, men när man hör om alla mordbränder och hur jag kan göra en koppling till familjen och de bränder som grasserade för 20-30 år sedan. Det känns som en repris och nu involverar det min generation. Obehagligt misstänka samband när man inte ens vet vad det handlade om då som nu. Kanske jag ser samband och kopplingar för inga finns?

En av dem nu drabbade var min bästa kompis i grundskolan och som jag inte haft kontakt med sedan skolavslutningen i 9:an. Ändå lider jag med honom och det han förlorat i branden.

Det är så märkligt. Att jag har koll på vad som händer i mitt gamla liv. Distansen ger lite av ett fågelperspektiv. Trots att jag inte har kontakt med mitt gamla liv, så har det en förmåga att komma till mig utan att jag själv aktivt behöver göra nåt.

Bakbunden och förlegad

Det är lite märkligt att vara en kvarleva från bloggosfärens urtid på 90-talet. Vad hände med bloggandet generellt sett? Förekommer bloggar? Läses de? En snabb sökning på nätet beskriver väldigt nischade bloggar som inte är särskilt personliga. Temabloggar. Som har reklam och sponsorer. Tack, men jag står över. Däremot så saknar jag skrivandet lika mycket som läsarna. Läsare jag egentligen inte sett röken av de senaste 15 åren. Det var mycket läsarna som sporrade mig att prestera, att skriva, att tänka till, formulera mig. Så uppfattade jag det aldrig när det begav sig. Då såg jag det som terapi och sysselsättning när jag inte kunde göra så mycket som nydiagnostiserad i MS. Och jag fann ett liv bortom MS. Jag hade 1999 egentligen redan gett upp, såg mig som ett kolli. Det ändrades med alla kontakter och möten jag fick med andra i landet via min och andras bloggar. När bloggosfären tynade bort, eller övergick att bli något annat än personliga dagböcker, så föll jag tillbaka till det värsta tänkbara – att bli min MS och ett kolli. Det enda som håller mig på benen (mer eller mindre) är jobbet. Samtidigt som bloggarna försvann så blev det också socialt väldigt tomt. Tills skäggklubben kom in i mitt liv. Men där haltar det också nu, främst på grund av att jag blivit fysiskt mycket mer förhindrad att förflytta mig i samhället p.g.a. MS. Då tar jag inte en pågående pandemi i beaktande.

Jag saknar det där med att skriva fritt och obegränsat. Det känns meningslöst att göra det i en blogg. Jag har andra sociala kanaler online, men där är det så styrt vad och hur mycket man kan skriva. Jag känner mig lite bakbunden. Jag har ingen plattform. Jag saknar uppriktiga diskussioner om högt och lågt. Sånt som engagerar mig.

+22 år med blogg får ändå ses som en prestation. Synd att den inget betyder. Längre. För någon. Eller mig.

Semestervecka 2

Smått schizofren efter att besöksstatistiken skjutit i höjden med 7000 %, men det är väl nån robot. Men besökarna på LinkedIn ger mig också hjärtklappning. Frekventa besökare är tydligen läkare jag jobbar med. Vad vill de? Jag har inga följare och följer inga.

Semestern rullar på. Andra veckan avklarad. Har haft en bra dag i dag, för första gången på ett par månader. Jag har inget sagt till någon då det blir missriktad välmening som bara ger mig ångest. Ångesten är där ändå, behöver inte spä på den. I ett par månader har jag haft bröstsmärta. Förmodligen deltamuskeln. Och yrseln gör att jag knappt kan resa mig, stå eller gå. I veckan stöp jag och hamnade på golvet och kunde sedan inte ta mig upp utan lång kampvilja.

Jag vet inte vad det är. Var på jobbet och tog EKG och blodtryck, men det är inte hjärtat åtminstone (utifrån dessa begränsade undersökningar). Så det är väl det gamla vanliga. MS-symtom. Panikångest. Inaktivitet på grund av inaktivitet. Och kanske medicinering. Jag har nu slutat med modafinil (mot MS-trötthet) efter 20 år som jag är en triggar panikångest och yrsel. Det känns bättre att inte ha denna typ av centralstimulerande. Bättre balans, mindre ångest. Och färre sinnesintryck. Modafinil gör att jag inte kan sortera eller stänga ute intryck.

Fem veckor kvar av semestern. Jag har jobbat några nödvändiga timmar, men allt ovan har gjort det svårt. Det är konstigt att jag måste vara tillgänglig under semester, men samtidigt kan ingen mitt jobb, jag kan egentligen inte vara ledig, och det som jag inte gör samlas på hög. Av egoistiska skäl utför jag helst mitt jobb löpande för att vara i fas. Däremot uppskattar jag inte att behöva vara tillgänglig för andra. Det är semester. Men villkoret för semester är att vara tillgänglig. Vilket går emot allting. Jag är inte bekväm med detta.