Inte okej

Webbhotellet såldes och jag fördes över dit automatiskt med motiveringen att det inte förändrar något för mig som kund.

Därför är det konstigt att jag får betala för fyra konton istället för ett som tidigare. Blir dyrt. Plötsligt får jag betala per domän trots att jag betalar för det hos extern försäljare av domännamn. Jag har inte fyra webbhotell men de tar betalt så. Tror jag har sju domännamn men tre av dem är gratis enligt webbhotellet. Så. Märkligt. Och ologiskt.

En av domänerna slutar jag nu ha parkerad på webbhotellet. Domännamnet är i min ägo ytterligare 1,5 år, sedan låter jag det försvinna.

Buffy

Självklart såg jag Buffy the Vampire Slayer för 25 år sedan! Eller…?

Jo, något enstaka avsnitt och jag fick inte mycket sammanhang i det. Särskilt bra… nä. Vampyrer är inte riktigt min grej. Inte zombier heller. Trots idoga försök är detta inget framgångskoncept hos mig som tv-tittare. Förutom när det kommer till Supernatural (jag blev ett fan först när de drog in änglar i handlingen) som till viss del påminner om Buffy.

I ett avsnitt av Muren sa en tävlande att hon hade sett om Buffy nu och att kvaliteten inte gått förlorad trots åren. Därför bestämde jag mig för att ge serien en chans och se den från början hur plågsamt det än skulle bli att genomlida säsong 1. Jag brukar ge upp serier innan jag sett första säsongens sista avsnitt. Nästan utan undantag är säsong 1 alltid dåliga när de ska etablera karaktärer och en storyline.

Jag är efter en vecka i slutet av säsong 3. Från säsong 4 kan jag parallellt med varje avsnitt också följa Angel. Också en serie jag sett enstaka avsnitt av och inte nappat. Men Buffy säsong 1 var verkligen dålig, kändes tillgjord och ansträngd vad gäller manus, handling och vampyrer. Ganska snabbt fick man ändå in andra väsen att slakta än vampyrer och man styrde upp lite så de endimensionella vampyrerna fick personligheter. Först från avsnitt 3-4 i säsong 2 fann man formen och drivet för handlingen. Den röda tråden blev nu också tydligare även om avsnitten generellt sett är fristående.

Dippen verkar vara säsongernas första avsnitt med en deppig Buffy som är väldigt irriterande och inte verkar logisk för karaktären.

Men jag är fast i tonårsdramat som är ganska tidlöst och inte skriker millennium eller 90-tal. Effekterna är hyfsade även om sminkningen inte är lysande. Serien håller trots 25 år har gått. Det är karaktärernas utveckling som är behållningen.

Det enda jag stör mig på är att frisyrerna och hårfärgerna ständigt ändras. Oz (Seth Green) har på 1,5 säsong haft mörkrött hår. Och mellanrött. Och rödblont. Och blont. Och mörkbrunt. Och svart. Buffy har haft sex nyanser av blont samt minst lika många frisyrer med och utan lugg. Fascinerande.

Spara som

Arbetsveckan har varit bekymmersam. En hel vecka där jag inte gjort någonting. Mer än att öppna Outlook. Jag hann inte mer än det. Och blev inte ens klar med att avsluta den uppgiften.

Kanske jag har mig själv att skylla. Jag behöver inte ens ställa det som en fråga, det är ett konstaterande. För i slutet av maj ska mejlen flytta över till serverhall Microsoft från lokal förvaring hos arbetsgivaren. ”Användaren behöver inget göra och kommer inget märka” ser jag som en lögn då vi i dag har obegränsad lagring men kommer bli kraftigt begränsat om några veckor.

Jag har inte kastat ett mejl sedan vi införde Outlook årsskiftet 2013/2014. Så jag kommer att få ett problem. Jag kommer inte att kunna skicka eller ta emot jobbmejl om några veckor då jag överskridit mängden.

Så nu sorterar jag. De vill att jag gallrar, men det kan jag inte. Jag behöver alla mina mejl. Före Outlook hade vi Lotus. De mejlen har jag också sparat (som pdf) och jag får gå tillbaka till dem när någon frågar efter något som någon diskuterade 2006. Det händer oftare än man kan tro. I och för sig minns jag allt jag läst eller hört, men ingen tror mig förrän jag tar fram det svart på vitt.

Så den här veckan har jag inventerat och sorterar. Just nu konverterar jag. Till pdf och sparar alla bilagor separat. Det tar enormt mycket tid. Och konverteringen fungerar bara om jag inte samtidigt har något annat Office-program igång. Och det går bara konvertera 200 mejl åt gången. Därefter måste jag stänga och starta om Outlook. Annars kraschar Outlook. Och är det mer än 200 mejl åt gången så hittas inte resterande mejl som då inte blir konverterade.

Jag önskar de kunde gett mig dispens från begränsning av postlådan. Då har jag ändå utökad behörighet och dubbelt så stor postlåda som normalanvändaren, men vad hjälper det mig?

Vilket meningslöst jobb. Som blivit nödvändigt bara för att jag får så mycket frågor än i dag kring historiska data.

Ekorrhjulet

Varje år den 1 maj återkommer jag till två saker i bloggen som tydligen är ett trauma jag bär med mig även om det bara är minnen. Det är min fars födelsedag och han skulle blivit 82 år i dag. Och i dag är det 33 år sedan mormor dog hemma vid vårt middagsbord när vi firade fars födelsedag. Tanken var att hon efteråt skulle åkt vidare till sin äldste son för att fira hans födelsedag som också infaller i dag. Han (min morbror) fyller 85 år i dag.

Jag tänker ibland, särskilt den 1 maj, på ovan. Varför det traumatiserar? Om jag hade något svar hade jag aldrig återkommit till det i bloggen. Det är människor i min närhet som inte längre är närvarande. Det handlar inte om saknad på det där sörjande viset. Jag tror det handlar om erfarenheter. Om händelser jag önskar hade varit annorlunda. Samtidigt är jag själv nu lite äldre och låter mig inte påverkas så mycket av sånt jag inte kan ändra eller påverka. Jag konstaterar bara att händelser har låtit sig påverka mig genom åren, men att den enda som nu kan påverka det som varit är hur jag själv bearbetar det. Och det är bearbetat, men minnen och känslor påminner mig detta datum om hur det en gång i tiden påverkat mig mer på djupet. Det kommer till ytan som minnen men påverkar mig inte mer än så. Jag har distans och kan stå utanför mig själv. Det är mina minnen av tidigare reaktioner som surrar. Som att se en repris på tv. Man fastnar framför den trots att den inte längre berör. Men man minns hur man kände första gången.

I går råkade jag hitta bilden ovan på min far där han är mer än 30 år yngre än vad jag i dag är. Från en tid då jag inget vet om min far. Ingen vet vad han gjorde mellan lumpen och då jag 12 år senare föddes. Såna frågor poppar också upp emellanåt. Vem var han?