En sak har jag förundrats över i typ 30 år. Vad är det med året 1984 som gör att det ständigt återkommer i diskussioner, minnen, musik, tv, film och mode? Varför så specifikt 1984?
Där var en boom 1984 vad gäller musik och film. Vi som då var i tonåren, befinner oss nu i medelåldern och däröver. Klart vi är nostalgiska och nu återknyter till det när vi bestämmer det kulturella innehållet. Men 1984 har alltid varit på tapeten.
Det är ingen idé att rada upp exempel på vad jag menar. Men storfilmer, riktiga blockbusters, avlöste varandra på biograferna. Vi matades med pophits och pudelrock. Syntare och hårdrockare var de två läger man kunde tillhöra och punken var nu död. Kläderna var mycket tyg och vadd, frisyrerna hårresande tills det var för långt och inget skum, gel eller spray kunde göra något och då fick man permanenta håret istället. Färgerna var många och starka. Grundfärger med lite inslag av pastell.
För den som inte var närvarande 1984 (sorry) kanske sett senare års Stranger Things (som börjar närma sig 1984, men mycket känns igen) och American Horror Story: 1984 (säsong 9). Särskilt sistnämnda är ett perfekt exempel på vad 1984 innebar av musik.
Jag kommer ständigt tillbaka till kärnfrågan. Vad är det med 1984? Varför står just detta år ut så mycket att det rotat sig fast i så mångas medvetande och betyder samma sak för alla? Hur kan vi alla ha samma preferenser och minnen?
Det fanns en känsla. Inte som en efterkonstruktion, utan något jag kände under 1984. Glädje, lycka, eufori? Att det var något speciellt under året var något jag var medveten om. Det hände så mycket. Men var det bara kulturellt? Det jag i dag funderar på är om det inte var någon form av lättnad också som drog fram? Efter vad vet jag inte, men som 14-åring var inte bara mina jämnåriga uppspelta (eller hur jag ska beskriva det) utan vuxenvärlden kändes också mer positiv och tillgänglig. Som om ett mörker dragit förbi.
Jag förstår inte 1984. Men det var ett bra år. På så många sätt.