Skaver

Oro. Varför vet jag inte. Eller är det rastlöshet? Nu har jag haft några veckor med vaccineringar och tandläkarbesök som brutit vardagslunken. Nu dag 383 i isolering borde det inte vara svårt att återgå i distansarbete, streaming och sömn. Men något skaver och distraherar. Kanske också en viss… fundering…

De har börjat dra i mig från jobbet. Som fullvaccinerad borde jag återgå snarast till att vara på jobbet. Vilket jag har svårt att förstå då vaccinet inte förändrar någonting i närtid. Frågan är om jag kan stå emot krav på närvaro.

  • För få är ännu vaccinerade.
  • Jag kan fortfarande bli smittad och sjuk.
  • Jag kan fortfarande bidra med smittspridning till icke-vaccinerade.
  • Inga förändringar kring restriktioner har tillkommit för vaccinerade.
  • Avstånd gäller fortfarande liksom hygienrutiner, munskydd, och att i möjligaste mån undvika resor och arbeta hemifrån.
  • Jag kan inte hålla avstånd med flärdtjänst eller sitta i rullstol.
  • Jag arbetar på sjukhus i smittsam miljö.
  • Mitt arbetsrum ligger så avskilt att jag lika gärna kan sitta hemma.
  • Vi får inte ha fysiska möten på jobbet.
  • Vi är inne i tredje vågen och antal sjukhusinläggningar är på mitt jobb högst i landet just nu med nästan 30 procentig inläggning från i fredags till i dag måndag.

Det är omöjligt säga när mina restriktioner kan lätta då det beror på samhällsutvecklingen som i nuläget gör tanken på att vistas ute högst olämpligt. Jag har väntat tålmodigt utan problem hemma i över ett år. Jag har ingen brådska nånstans. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att jag måste in till jobbet innan semestern då mina två jobbdatorer behöver bytas ut när leasingavtalet löper ut.

Varför det de senaste dagarna känts så segt hemma är oidentifierbart. Just det där med känsla är svårt. Vad känner jag och varför känner jag så? Okej, där är en sak till som stör mig. Vaccinationerna är igång och folk håller verkligen inte ut. Otroligt förolämpande. Vad är det som inte går fram? Egoismens baksida?

Jag har åldrats senaste året. Både fysiskt och mentalt. Sånt man i vanliga fall inte lägger märke till själv. Och skägget har blivit gråare. Jag skyller på folks oförmåga att ta pandemin på allvar.

Dagens farbror-selfie

Marvel slår DC – alltid

HBO Nordic släppte förra fredagen Justice League och en vecka senare Wonder Woman 1984. Både från DC Universe med kändiskaraktärer som Superman och Batman. Eller om man tillhör min generation, Stålmannen och Läderlappen.

Förmodligen är det vid det här laget ganska känt att jag är uppväxt med dessa serietidningar som senaste två decennierna blivit blockbustets på biograferna (som i dag ersatts av streamingtjänster). Ja, förutom DC-förlagets seriehjältar också Marvel Universe dito. Marvel som är kända för The Amazing Spider-Man och The Incredible Hulk. Eller om man är gammal som jag – mer kända som Spindelmannen och Hulken. Nå.

Jag sporadläste DC och Marvel på 70-talet, fram till 1986 då jag blev frälst på allvar och började prenumerera på flertalet superhjältetidningar från USA då den svenska utgivningen var… klen. Dessutom köpte jag upp det mesta från svensk utgivning via antikvariat. Detta höll jag på med till ungefär år 2000 (cirka 2003). Dyrt och jag fick lite andra intressen när jag flyttade till Göteborg som 30-åring.

Intresset har dock aldrig riktigt försvunnit och jag har ständigt varit medveten om seriefigurernas utveckling. Ingen har någonsin delat min fascination över det litterära värdet av DC och Marvels utgivning av serietidningarna. Men för karaktärerna delar nu en hel värld mitt intresse tack vare alla filmer. Dock är jag inte imponerad. Särskilt inte när Spiderman fått tre reboot där samma berättelse gjorts kring hans historia med tre olika skådisar på mindre än 20 år. X-Men har också fått några reboot-filmer. Liksom Hulk. Och då har jag nu bara nämnt Marvel.

Ändå har jag alltid föredraget Marvel framför DC. Både vad gäller serietidningar, men också inom film. Däremot slår DC Marvel när det kommer till tv-serier, men det lämnar jag dithän här och nu.

Vad som skiljer Marvel från DC? Karaktärernas kringhistorier, djup, personligheter men också utveckling och berättelser.

Marvel speglar människor som är extraordinära men med känslor och tankar. De har umgängen, privatliv, vardag förutom krafter och uppkomna problem/konflikter. Både som personer men också som superhjältar. Berättelserna leder någonstans och vidare.

DC är motsatsen. Hjältarna är arketyper. Eller stereotyper. Klichéer. De har begränsat privatliv och vardag. De umgås mest med varandra, också när de slåss mot skurkar. Och berättelserna leder ingenstans.

Om jag ska göra en liknelse för att jämföra handlingen så som filmerna porträtterar förloppen i filmerna.

  • Marvel: 1, 2 3 = går framåt
  • DC: 1, 2, 1 = i slutändan status quo

Därför är jag fruktansvärt irriterad på förra veckans fyra timmar med Justice League och dagens Wonder Woman. Platta karaktärer utan personlighet. Bara pang på, slagsmål och explosioner. Man tappar också fokus där inledningarna varit intressanta, men där allt rinner ut i sanden. Kanske hjältar vinner sina strider mot skurkar, men inget har förändrats. Tar man bort action-delen som utgör film och handling, så har inget förändrats. Status quo. Vad som händer med skurkar framgår aldrig riktigt. Blir de omvända? Dödas de? Fängslas de? Flyr de? Nej, fokus är att hjälten vunnit striden. Vad som händer motparten rinner mest ut i sanden. Och filmen har inte bidragit till något mer än att några timmar försvunnit och upplevelsen gav inte så mycket tillbaka att det var värt tiden.

Besviken men inte förvånad. DC förstår inte att engagera. Det går inte att emotionellt investera i något som inte väcker intresse.

Och sedan Disney+ tog över Marvel så verkar de förstå att utveckla konceptet tv-serier och är för tillfället mer intressanta än DC. Marvel går vinnande ur striden numera på alla plan.

Lättnad andningsbesvär

Mitt bästa köp senare året gjorde jag för en månad sedan. Luftfuktare. En riktig eldriven luftfuktare och inte någon vattenbehållare som hängs på ett element. Okej, även den eldrivna har en vattenbehållare där jag ständigt får fylla på med vatten. Vattenångan som pumpas ut gör verkligen skillnad.

För tredje året har jag haft andningsbesvär januari-mars, och jag har aldrig förstått varför. Jag har sökt vård, fått inhalera luftrörsvidgande läkemedel, genomgått astmautredning, gjort lungröntgen. Utan resultat som visar på sjukdom. Symtomen har ändå gett mig inhalator med luftrörsvidgande läkemedel. Men så började jag för ett par månader sedan fundera. Och läste på om vilka symtom man uppvisar vid för torrt inomhusklimat där luftfuktigheten är för låg. Och jag kunde bocka för alla symtom att de också stämde in för mig. Lösningen skulle tydligen vara luftfuktare, men jag var skeptisk.

Jag kan bara konstatera att alla symtom och andningsbesvär försvunnit med luftfuktaren. Det går lättare att andas. Klåda har försvunnit. Jag är inte längre så törstig. Ögonen är inte torra och svider inte. Huden är inte torr.

Nackdelen med luftfuktaren är att den inte täcker mer än cirka 20 kvm. Och att fylld vattentank på 2 liter varar max 8 timmar. Jag behöver ha den igång dygnet runt (6 liter per dygn, påfyllande 3 ggr/dygn) och får flytta på luftfuktaren mellan sov- och vardagsrum. Men ändå värt ”besväret” med tanke på effekten. Nu när luftfuktigheten ökar med årstiden hoppas jag kunna låta luftfuktaren vila. Om inte annat för att den låter. Inte högt, men den kluckar och har sig ungefär var 20:e minut när den omfördelar vatten som ska omvandlas till ånga. Mest irriterande nattetid även om man vänjer sig då man vet att den plötsligt väsnas och väcker en.

Jag är bara så imponerad!

Rakhyvlar borde bannlysas

När Blacklist började sändas följde jag första 3-4 säsongerna innan jag blev uttråkad. Senaste månaden har jag sett ikapp från början och ligger nu i fas med säsong 8.

Sista avsnittet säsong 7 var… märkligt. Inspelningen pågick i New York mars 2020 och de hade hunnit halvvägs när ett virus ställde till det för dem. Scenerna de inte hann slutföra fick animeras och skådisarna fick spela in sina repliker hemifrån. Det hörs på den dåliga ljudkvaliteten för några. Och animeringarna är riktigt dåliga, men det tog några veckor innan de förstod att inspelningen inte skulle fortsätta och avsnittet skulle sändas i maj. Så animeringarna är gjorda i rekordfart.

I början av avsnittet har några av skådisarna spelar in videohälsningar som förklarar läget, om varför avsnittet blev som det blev. Riktigt kul se dem isolerade hemma (jag kan relatera) och hur främst skägg då tillkommer. Och hur mycket detta faktiskt förbättrar deras utseende. Kanska jag är partisk.

Okej, Amir har skägg också i sin roll som Amar. Och är mer välkammad privat. Men jag förstår verkligen inte slätrakning.

På tal om pandemi. Jag är nu i sista sekund fullvaccinerad innan de nya direktiven kommit gällande prioritering och utglesning. Jag tillhör fortfarande fas 1 och högriskgrupp, men ändå. Allt verkar fortfarande väldigt oklart, men för egen del behöver jag inte undra eller avvakta längre. Om ett par veckor har jag fullt skydd av vaccineringen, men det betyder inget förrän hela samhället vaccinerats fullt ut med två dosor. Känner mig oskyddad.

Så jag har fått Pfizers vaccin. Biverkning dos 1: Lokal smärta injektionsstället dagen efter. Biverkning dos 2: Lokal smärta injektionsstället dagen efter. Det är allt.

Ett år med pandemi

Eftersom det är ett år sedan i dag som global pandemi utlystes av WHO, och jag också varit isolerad hemma ett år i dag, så tänkte jag reflektera. Insikter under det gångna året. Personliga reflektioner.

Jag lider inte av att inte umgås eller röra mig utomhus. Många chockeras över det, har jag förstått. Är jag så asocial? Nej. Jag är supersocial, men klarar lika bra av att vara utan det sociala. Det beror också lite på hur man tolkar det hela. Även om folk fortfarande kan vara sociala digitalt så anser många att det inte går att ersätta fysiska möten digitalt och uppnå samma tillfredsställelse. Jag håller inte med, och konstaterar bara att det är min upplevelse.

Jag har inte gjort avkall. Jag arbetar som vanligt om än hemifrån, men mitt arbete kräver ingen fysisk närvaro på jobbet. Jag har inte fått utelämna någon arbetsuppgift eller utföra den annorlunda. Skype-, Teams-, Zoom- och Cisco-möten ersätter fysiska möten och har visat sig vara mycket mer effektiva. Jag har till och med gått utbildningar via videolänk utan problem.

Online är jag inte enbart i tjänsten. Jag uträttar alla mina ärenden via nätet och får allt hemlevererat; snus, läkemedel, mat med mera. Allt med behöriga avstånd.

Tiden är inte dryg. Det är aldrig långtråkigt eller ensamt. Hemleveranserna gör att jag ser folk, pratar med folk. Telefon med jobbet ger också kontakt med omvärlden. Men det kan aldrig bli långtråkigt eller ens enformigt. Jobbet har varit utmanande och stimulerande då jag på distans fått göra omställningar till nya administrativa rutiner för kollegorna att följa på grund av pandemin. Dessutom har jag på distans fått införa 2-3 nya rutiner/projekt och ansvarar också för ytterligare ett projekt som jag driver med/mot ledningen som involverar bland annat jurist. Spännande!

Så då är det fritiden… Nä, tiden går. Kanske den inte blir så dryg heller av att jag inte har tydliga avbräck i vardagen, utan tiden flyter ihop. 1, 6 eller 12 månader är oväsentligt då jag inte känner av tiden på det sättet när jag bara går hemma och har en rutin som rullar på vecka efter vecka. Borde kanske kännas, men jag är upptagen konstant. Förutom jobb och leveranser så förekommer sömn och streaming, emellanåt någon bok.

Och att gå hemma innebär också att hushållssysslorna ökar när jag själv får fixa frukost och lunch, inte har arbetskläder, och så vidare.

Någonstans i det hela måste man också i ekvationen få in att jag tillhör en (flera) riskgrupp och därmed känner mig skyddad och trygg av isoleringen. Och att MS också gör mig fysiskt och mentalt uttröttad varför det är lugnare att själv kunna styra vardagen. Jag kan hemma lägga upp min arbetsdag som jag önskar. På jobbet är jag låst åtta timmar. Hemma delar jag upp arbetsdagen där lunchen blir minst två timmar så jag hinner gubbvila (sova 30 minuter) och se ett par avsnitt streaming. Jag klarar ännu sämre jobba 8 timmar hemifrån i ett sträck jämfört med när jag är på jobbet. För det finns inga naturliga avbrott i arbetsdagen hemma om jag inte schemalägger det.

Det har varit lätt anpassa sig till pandemin och allt vad det inneburit. Enda gångerna det varit jobbigt är när jag tvingats ut. Jag försöker skydda mig men jag är inte utomhus i ett vakuum. Folk är inget jag kan undvika och de är inte bra på hålla avstånd samt att jag tycker att det är en självklarhet att även andra i alla sammanhang använder sig av både munskydd och visir.

De gånger jag varit ute senaste 365 dagarna:

  1. Apoteket (mars 2020)
  2. Apoteket (mars 2020)
  3. Fotografering körkort (juli 2020)
  4. Hämta nytt körkort (augusti 2020)
  5. Årskontroll sjukhus inkl. provtagning och magnetkamera (december 2020)
  6. Årskontroll tandläkare (januari 2021)
  7. Tandhygienist (februari 2021)
  8. Vaccinering (februari 2021)

Ja, åtta gånger har jag varit ute. Förutom de gånger jag vistats på min balkong.

Jag blir upprörd när jag hör om hur begränsade människor känner sig och hur de antingen ignorerar restriktioner eller gnäller över hur ”drabbade” de är av att inte få kramas, inte får genomföra vissa arbeten/tjänster, inte får det ena eller det andra. Sällan ger de bilden av förståelse till anledning och syfte till att det ser ut som det gör. Det är väldigt egoistisk och kortsiktig syn på det hela. De tillför inget och borde skämmas. Nu när vaccinering pågår börjar också frågan dyka upp om inte restriktioner kan släppas, helst nu innan alla vaccinerats. Ett år har pandemin pågått. Varför denna brådska? Varför inte avvakta tills vi ser utvecklingen innan vi lättar på något? Har vi levt med detta i ett år – varför inte några månader till? Som sagt pågår en vaccinering där inte ens 10 % genomgått det, samt att vi är på väg in i våg 3 där muterade virus dyker upp från alla håll och kanter. Och vaccinleveranserna strular. Sitt lugnt i båten!

Jag känner mig nöjd med min situation. Det har varit lätt anpassa sig. För det finns inga alternativ och inga genvägar.

Inte genomtänkt

För första gången fick jag i dag höra det jag misstänkt. Min yrkeskategori kommer att upphöra existera om ett par år. Under förutsättning att det nya journalsystem som vissa regioner håller på att implementera går enligt planerna från tal till text, det vill säga taligenkänning där programvara kan skriva ut det som dikteras. Tekniken har utvecklats sedan jag stötte på det första gången för 25 år sedan. Men problemen kvarstår. Talspråk kan inte bli begripligt skriftspråk utan allvarliga syftningsfel som ger konsekvenser. Vi pratar patientjournal.

Sekreterarens nya roll ska utredas. Arbetsgivare lyssnar på dataföretagens säljargument och ingen av dem är förankrade i den verklighet de påverkar. Arbetsgivare tror fortfarande på det papperslösa samhället, teknikens förmåga ersätta personal, utan en tanke på att nya arbetssätt leder till nya behov som inte leder till ekonomisk vinst. Plötsligt lär man upptäcka att den personalkategori man vill ersätta också hade andra arbetsuppgifter som inte hade med journaldokumentation att göra. Och att den administrativa kompetensen är mycket hög hos sekreterare som redan i dag är underutnyttjade. Man har väl en tanke att de kanske ska hjälpa till mer med att svara i telefon och sitta i receptioner. Enormt kompetensslöseri! Men det jag tror det kommer mynna ut i, är att de blir korrekturläsare av den bristfälliga journaldokumentation vi till dags dato varit experter på att göra rätt från början. Det är enklare, går snabbare, att låta sekreterare skriva läkardiktat istället för bristfällig programvara som inte kan skilja på järnbrist och hjärnbrist. En filtrering skrivande sekreterare gör utan att det det blir fel i texten. Sitta efteråt och korrekturläsa är järndött (pun intendent).

Berörs jag? Både ja och nej. Även om jag har titeln så har jag andra roller som inte påverkas av dessa förändringar. Jag får bara en ny programvara, men har kvar mina arbetsuppgifter som jag gärna delar med mig av till kollegor som blir av med jobb. Men allt ligger fortfarande några år in i framtiden. Ingen tror på införandet om ett år som det planerats för. Sist vi införde ny programvara, som bara var en uppdatering och inte något nytt från grunden (som det nu blir) tog projekttiden 5,5 år istället för de 9-12 månader som det var sagt. Så jag är skeptisk till hur lång tid det tar, men vi kommer i mål förr eller senare.

Det blir inte bättre. Utveckling är inte en förbättring, bara en förändring.