Känns väl sådär. Varför lägger jag mig i? Varför yttrar jag mig? Uppstod en lite konflikt mellan två personer vid ett möte där en sa vitt, den andre svart. Efter ett tag (minst en kvart) utan att någon av de andra deltagarna yttrade sig, var jag tvungen säga grått. Bokstavligen. Jag tyckte det var en gråzon och att man inte kunde säga det ena eller det andra så kategoriskt utan att efterforska vad som var det lämpligaste i ett specifikt fall. Teorier kan man diskutera till leda, men som sagt är inte allt svart eller vitt. Så vem ska göra efterforskningar och dra slutsatser att presentera vid nästa möte? Vem är minst partisk och förstår frågeställningarna? Retorisk fråga – klart det är jag. Samtidigt får jag ständigt höra att om något ska utredas, så är jag bäst lämpad. För att jag är så nördig och borrar in på djupet i allt som ingen annan ens skulle veta i vilken ända de skulle börja. Det är svårt att ta det som en komplimang att man är noggrann. Om det är vad som menas med att vara nördig.
Trots att jag kan uppfattas som en medlare i en konflikt, så har jag starka åsikter och kan inte vara tyst. Inte ens där jag saknar kännedom kring det jag lägger näsan i blöt för. I min värld finns inte obestridliga fakta utan att en bakomliggande tes prövas som kan komma en sanning på spåren. Och oavsett vad man kommer fram till så finns ett bäst före-datum då en omvärdering behöver göras om ny information tillkommer. ”Men du sa ju” funkar inte på mig. Det jag sa då gäller kanske inte nu. För allt är en gråzon. En zon jag ofta vistas i.
Jag känner mig mest matt. Orkar inte drama. Var väl mest därför jag klev in en konflikt jag inte var involverad i från början. Men den hetsiga diskussionen la sig efter min inblandning och mötet kunde fortsätta.
