HBO Nordic släppte förra fredagen Justice League och en vecka senare Wonder Woman 1984. Både från DC Universe med kändiskaraktärer som Superman och Batman. Eller om man tillhör min generation, Stålmannen och Läderlappen.
Förmodligen är det vid det här laget ganska känt att jag är uppväxt med dessa serietidningar som senaste två decennierna blivit blockbustets på biograferna (som i dag ersatts av streamingtjänster). Ja, förutom DC-förlagets seriehjältar också Marvel Universe dito. Marvel som är kända för The Amazing Spider-Man och The Incredible Hulk. Eller om man är gammal som jag – mer kända som Spindelmannen och Hulken. Nå.
Jag sporadläste DC och Marvel på 70-talet, fram till 1986 då jag blev frälst på allvar och började prenumerera på flertalet superhjältetidningar från USA då den svenska utgivningen var… klen. Dessutom köpte jag upp det mesta från svensk utgivning via antikvariat. Detta höll jag på med till ungefär år 2000 (cirka 2003). Dyrt och jag fick lite andra intressen när jag flyttade till Göteborg som 30-åring.
Intresset har dock aldrig riktigt försvunnit och jag har ständigt varit medveten om seriefigurernas utveckling. Ingen har någonsin delat min fascination över det litterära värdet av DC och Marvels utgivning av serietidningarna. Men för karaktärerna delar nu en hel värld mitt intresse tack vare alla filmer. Dock är jag inte imponerad. Särskilt inte när Spiderman fått tre reboot där samma berättelse gjorts kring hans historia med tre olika skådisar på mindre än 20 år. X-Men har också fått några reboot-filmer. Liksom Hulk. Och då har jag nu bara nämnt Marvel.
Ändå har jag alltid föredraget Marvel framför DC. Både vad gäller serietidningar, men också inom film. Däremot slår DC Marvel när det kommer till tv-serier, men det lämnar jag dithän här och nu.
Vad som skiljer Marvel från DC? Karaktärernas kringhistorier, djup, personligheter men också utveckling och berättelser.
Marvel speglar människor som är extraordinära men med känslor och tankar. De har umgängen, privatliv, vardag förutom krafter och uppkomna problem/konflikter. Både som personer men också som superhjältar. Berättelserna leder någonstans och vidare.
DC är motsatsen. Hjältarna är arketyper. Eller stereotyper. Klichéer. De har begränsat privatliv och vardag. De umgås mest med varandra, också när de slåss mot skurkar. Och berättelserna leder ingenstans.
Om jag ska göra en liknelse för att jämföra handlingen så som filmerna porträtterar förloppen i filmerna.
- Marvel: 1, 2 3 = går framåt
- DC: 1, 2, 1 = i slutändan status quo
Därför är jag fruktansvärt irriterad på förra veckans fyra timmar med Justice League och dagens Wonder Woman. Platta karaktärer utan personlighet. Bara pang på, slagsmål och explosioner. Man tappar också fokus där inledningarna varit intressanta, men där allt rinner ut i sanden. Kanske hjältar vinner sina strider mot skurkar, men inget har förändrats. Tar man bort action-delen som utgör film och handling, så har inget förändrats. Status quo. Vad som händer med skurkar framgår aldrig riktigt. Blir de omvända? Dödas de? Fängslas de? Flyr de? Nej, fokus är att hjälten vunnit striden. Vad som händer motparten rinner mest ut i sanden. Och filmen har inte bidragit till något mer än att några timmar försvunnit och upplevelsen gav inte så mycket tillbaka att det var värt tiden.
Besviken men inte förvånad. DC förstår inte att engagera. Det går inte att emotionellt investera i något som inte väcker intresse.
Och sedan Disney+ tog över Marvel så verkar de förstå att utveckla konceptet tv-serier och är för tillfället mer intressanta än DC. Marvel går vinnande ur striden numera på alla plan.