Ett år med vetskap

Den 27 februari 2020. Den eftermiddagen var jag på ombudsutbildning med facket. Nej, det var inte före corona. På morgonen hade man i tidningen följande.

Och jag förstod. Jag ville verkligen inte vara på ett ombudsmöte med människor jag inte umgicks med i vanliga fall och på ett hotell där vi åt buffé tillsammans med hotellgäster. Det var riktigt otäckt. Främst för att vi redan visste allt om hur smittan spridit sig från Kina, till Italien och sportlovslediga svenskar hade kommit hem därifrån. Att detta skulle bli stort och få förödande konsekvenser förstod jag oavsett vad läkare sa i media. Men jag kände mig bakbunden av att myndigheterna här ignorerade det så hårt. Jag visste att jag tillhörde en riskgrupp men visste inte vilka medel som stod mig till buds för att skydda mig själv. Först när det officiellt klassades som en global pandemi den 11 mars kunde jag med hänvisning till det isolera mig själv hemma och börja med distansarbete.

Den där ombudsutbildningen… Jag var väldigt förnärmad över inställningen från de andra deltagarna. Ovan var det stora samtalsämnet. Man fnös åt det. Sa att det inte var så farligt. Reserestriktioner till utlandet hade redan framförts i media, men många hade inplanerade utlandsresor i mars. Som de minsann gjort sig förtjänta av och de tänkte då inte stanna hemma för något som bara var en pappersanka. Jag sa inget, för det går inte argumentera med dumhet.

Många glömmer nog hur det var för ett år sedan. Att man inte tyckte att det angick dem. Att man oavsett skulle vara förskonade. Att Sverige hade koll på läget. Själv var jag på min vakt som riskgrupp och noterade allt. I mars/april fick jag frågan när jag trodde att jag skulle vara tillbaka på jobbet och allt skulle vara normalt igen i världen. Min chef frågade och blev väldigt förvånad när jag sa 1-2 år. Alla sa att vi skulle vara av med pandemin inom tre månader. Efter sommaren sa min chef ”du verkar ha rätt”.

Kanske jag klarar av min isolering så bra då jag förutsåg vad som var på gång och hur det skulle slå under en längre tid? Jag har inte behövt omvärdera någon uppfattning under resans gång. Det förutsägbara är i sig en trygghet att planera utifrån.

Dos 1 av 2 avklarad

Dag 351 i isolering fick jag så äntligen vaccin mot covid-19. Pfizers RNA-version som ska skydda till 95 %. Nästa dos om 21 dagar. Så inget har förändrats i min vardag. Isoleringen fortsätter och jag har fortfarande ingen illusion kring när det är möjligt ta sig till jobbet. Så länge det finns restriktioner om att hålla avstånd och inte umgås med personer som möjligen är smittsamma, så utgör min vaccinering inga lättnader. Så. Logiskt sett tidigast under semestertider eller möjligen i början av 2022. Om man ska vara krass och realistisk.

Det finns en sak jag saknar. Inte behöver, men önskar. Efter att ha vistats ett år innanför de här väggarna, så skulle jag vilja… göra om inredningsmässigt. Jag skulle vilja skaffa en riktigt skön öronlappsfåtölj. Vilket kräver besök i olika möbelaffärer, hemleverans med mera. Och det är för närgånget.

På längre sikt vill jag köpa mindre soffa, typ tvåsitsig. Och arbetsgivaren hade gärna fått låna mig skrivbord och stol som är mer ergonomiska än det jag har privat. Sådana där små saker (inte småsaker) jag börjar irritera mig på när jag emellanåt öppnar ögonen och inte är hemmablind.

Så. Biverkning på första sprutan? Nu 7,5 timme senare har jag ännu ingenting noterat. Varken förväntad eller oväntad biverkning. Feber, frossa och muskelvärk borde redan märkts av men ibland kommer det inte förrän dagen efter. Det jag hört som en beskrivning, om än lite märklig, är overklighetskänsla. Att man dagen efter känner sig… inte berusad, men out of body. Olustigt men svårt definiera. Vi får väl se. Någon farhåga eller rädsla har jag inte. Jag är nöjd att jag kommit så här långt i processen. Lättnaden för det, övervinner allt.

Störningsmoment

Dag 350 hemma i isolering. Det har rapporterats om att folk i liknande situation som jag klagar väldigt mycket på att de blir störda av sina grannar när de försöker arbeta på distans. Jo, jag kan relatera men det är inte grannarna som är det stora problemet.

I 350 dagar har jag 10 timmar om dagen hört pålandet, det eviga dunkandet, av bygget Västlänken. Jag tror det är en järnvägsbro som håller på att byggas över älven och jag bor precis vid älvkanten på fastlandssidan.

I 350 dagar har de också i samband med Västlänken sprängt. Varje dag tjuter sprängningslarmet i 60 sekunder innan detonation. Sedan kommer ljudet av explosionen och allting skakar. Prick kl. 15.00. Förutom extrasprängningarna mellan kl. 7.30-8.00.

Det sliter mer med dessa störningar som är konstanta dag efter dag. Att grannen spelar xylofon dagarna i ända är också irriterande men han håller upp emellanåt åtminstone.

Utan rädsla

Trots extensivt sökande i minnesbanken, så kan jag inte erinra mig någon tandläkarskräck – eller tandvårdsrädsla som är begreppet som ska användas om tandläkaren själv får välja (9 av 10).

Jag förstår inte vad rädslan består i. Mina föräldrar har/hade svår skräck. För den ena tror jag det handlar om kvävningsrädsla, för den andre om smärta.

Logiskt sett borde jag också känna någon form av obehag, men inte alls. Detta trots:

  • Minnet av första besöket som liten, jag var rädd, förstod inte sammanhanget jag befann mig i. Grät och minns mycket väl tandläkarens ”håll käften, ungjävel”.
  • Under skolåldern drogs väldigt många mjölktänder, jag hade mycket inflammationer. Och jag fick otroligt mycket amalgamfyllningar. Jag hade alltid karies. Förmodligen har jag mer amalgam än emalj.
  • I tjugoårsåldern förändrades det. Nu fick jag problem med felväxande visdomständer som skadade intilliggande tänder.
  • Amalgamfyllningarna började bytas ut mot annat material. Som plast vilket över åren också bytts ut.
  • I dag har jag inga visdomständer kvar. Tandläkare tog två, men råkade skada en intilliggande tand som fick rotfyllas. Ja, jag har nog 2-3 rotfyllningar. Det har aldrig känts. Nerverna har alltid varit döda när de rensat kanalerna.
  • Jag har mycket problem med tänderna. Karies har inte haft senaste 30-35 åren. Det var en barndomsgrej. Istället är det tre problem som återkommer. 1) Amalgamfyllningar som finns kvar spränger den tunna emalj tänderna fortfarande har. De kan delvis bygga upp tänderna igen; om inte måste tanden dras helt och jag blir där tandlös. 2) Tidigare hade jag under 15 år en MS-medicinering vars biverkning var att emaljen blev tunn och tänderna känsliga för smärta. 3) Cystor som löst upp käkbenen så tänderna självdött och lossnat. Bara att dra tänderna.

Jag borde känna obehag eller rädsla. Nej. Cystor och upplösta käkben ledde till att kärlkirurgen fick operera ut cysta, återstående två visdomständer och sedan har det varit bra. Som allt har jag förlorat fem tänder varav fyra är visdomständer. Så bra resultat med andra ord. Jag har en svårt skadad tand som är rotfylld som de ville dra för tio år sedan, men de gav mig tillfällig lagning som skulle hålla max ett år. Och den har hållit nu ett decennium. Och snuset gör att min tunna emalj blivit tjockare efter vart jag bytt medicin. Ja, ökad salivproduktion av snus skyddar mot karies och emaljen återhämtar sig.

I övrigt är det bara tandsten som är konsekvensen av snus.

Jag har dragit tänder utan bedövning. Bekommer mig inte. Jag är väldigt avslappnad och tacksam när jag är hos tandläkaren. Nästan somnat några gånger. Trots alla problem genom åren så har jag under senaste 20 åren haft Frisktandvård till väldigt låg kostnad. För jag tar hand om mina tänder. Problemen är konsekvenser från barndomen och p.g.a. MS. För det ska man inte straffas kostnadsmässigt. Och sedan ett år tillbaka har jag helt fri (nåja) tandvård till sjukvårdskostnad som gör att jag får frikort. Högkostnadsskyddet gäller. Avtalet gör att jag får tätare kontroller.

Jag gillar gå till tandläkaren och tandhygienisten. Varför skulle det skrämma mig? De hjälper mig och åtgärdar problem innan det leder till konsekvenser. Det finns värre saker.

Förresten har jag nu bokats in för vaccination covid-19, dos 1 på torsdag. Jag tillhör fas 1 och har fått vänta länge nog. Men det dröjer innan jag kommer ur min isolering. Kollegorna på jobbet får vänta till fas 4 trots att de också är sjukvårdspersonal. Så jag får passa mig för dem. Smitthärdar! Vaccinet jag får är Pfizers. Samma som ömma modern fick för tre veckor sedan. Skåne är lite snabbare med fas 1.

Infektionskänslig

Många virusinfektioner har en inkubationstid på cirka tre dagar från smittotillfälle till symtom.

För tre dagar sedan var jag hos tandhygienisten. I kväll känner jag mig… infekterad. Bränner i ögonen som vid feber, lite halsont, lite huvudvärk, ruggig (inte frusen eller frossa). Vad detta är vet jag inte, förmodligen ingenting.

Jag är otroligt infektionskänslig. Kombinationen MS-medicin som ändrar mitt immunsystem (drar ner på immunsystemet för att det inte ska attackera friska celler, men skyddar då inte heller mot naturligt mot virus jag inre redan har antikroppar mot), samt långvarig isolering där jag inte utsatts för virus eller bakterier genom kontakt med andra människor. Även snälla och ofarliga virus gör mig då sjuk.

Nu är skägg en nackdel under en pandemi, för även om jag har visir, munskydd, handlar, sprit och håller avstånd och är noga med att inte kontaminera rena händer eller alls röra vid ansikte och slemhinnor, så är jag inte hundraprocentigt skyddad. Men tillräckligt för att smitta inte får starkt fotfäste även om jag får i mig mindre mängder virus. Intalar jag mig själv (för att dels är sant i någon grad, och dels för att inte bli hypokondrisk.

De 45 minuter jag var hos tandhygienisten var jag tvungen ta av mig all skyddsutrustning, men p andra sidan hade tandhygienisten på sig munskydd, visir och latexhandskar. Men om han med handskar på tog i något som hade virus, så var jag väldigt oskyddad.

Men hade nu tandhygienisten covid-19, så lär jag få veta det via smittspårning. Som samhällsfarlig sjukdom ska smittspårning ske. Jag var med om det för 2-3 år sedan efter att ha varit på akuten. Någon dag senare ringde smittspårats från akuten och bad mig uppsöka infektionskliniken för provtagning av mässlingen som också räknas som samhällsfarlig sjukdom som ska anmälas enligt Smittskyddslagen. En smittad patient hade varit i väntrummet samtidigt som jag och jag har inte haft mässlingen. Mässlingen är otroligt smittsamt. Räcker att vistas i samma lokal. För ett år sedan jämfördes covid-19 med mässlingen; samma grad av smittsamhet. Men jag hade inte smittats med mässlingen. Det tog några dagar innan svar kom, men jag hade rejält med antikroppar vilket tydde på att jag trots allt haft mässlingen som barn. Så pass mycket antikroppar att det inte kommer bli aktuellt komplettera med vaccination.

Vad det är jag har nu vet jag inte. Nåt. Kanske. Som sagt är jag otroligt infektionskänslig och för precis allting. Kanske detta är en lättare förkylning vilket kan betyda två saker. Att jag är frisk och symtomfri i morgon när jag vaknar, eller utvecklar sig till otroligt kraftfullt då jag helt saknar motståndskraft.

Förstår fortfarande inte varför folktandvården ansåg det så nödvändigt att besöka tandhygienist under pandemi när jag tillhör fyra riskgrupper, väntar på vaccination Fas 1 och är infektionskänslig.

8036 dagar dagbok

Så bloggen fyller 22 år i dag. Tänka sig.

Bloggen har kommit att betyda mindre och mindre. Åtminstone jämfört med för 20 år sedan. Då ägnade jag all min tid åt HTML-design och skriva inlägg efter inlägg. Jag byggde ett liv tätt kopplad till bloggen. Eller dagbok. Egentligen låter blogg mer märkvärdigt och avancerat än vad det är.

Jag hade en gästbok som svämmade över. När bloggverktyget tekniskt ersatte HTML-dagboken, blev det istället kommentarer på enskilda inlägg. Jag hade många kontakter över nätet. Vi träffades också på större dagboksträffar som vi anordnade. Allt var kul. Eller mindre kul. Vi följde varandras liv och stöttade varandra. Nätet blev en social samlingsplats som förändrade liv. Vi tillförde något vi annars med stor sannolikhet skulle gått miste om.

Något hände. Jag tror det var blogg-boomen omkring 2005 (dagens influencers) som var början till slutet. Dagboksbloggarna som regerat var inte längre coola. Det privata blev lite för offentligt. Det ledde till konsekvenser. När nya plattformar dök upp, som Twitter och Facebook, valde många att överge sina ”töntiga” bloggar och gömma sig, bli restriktiva, lätt brända. Kontakterna upphörde även om vi fortfarande är FB-vänner och har lite koll på distans.

Jag är en av få som inte släppt min dagboksblogg. Men den betyder inte så mycket. Jag får skriva av mig, men det gör jag också på Facebook, Twitter och Instagram. Vill jag vara social har jag LINE för chatt med skäggbröderna.

Det jag saknar är den gemensamma platsen, samlingen, som bloggarna kunde ha med olika webbringar och länkar. Vi har skingrats. Så jag förmodar att det är så det förändrats. Bloggen går vidare oförtrutet, men fyller numera bara funktionen skrivklåda. Vilket inte syns här i samma utsträckning som förr. Men förmodligen skriver och läser jag lika mycket online nu som då. Om man ser på det sammantaget med andra plattformar jag är aktiv på. Men bloggen är inte central lägre, har ingen central roll vad gäller social samvaro.

22 år. Om det är imponerande eller bedrövligt, låter jag vara osagt. För jag vet inte. Konstaterar bara ”22 år”, och något slutdatum är inte satt. Om jag inte glömmer betala webbhotellet. För strul ogillar jag – kommer inte lägga tid på att återskapa något. Vi får se.

Avstängd

Hissen är avstängd. Min isolering blev därmed ofrivillig, begränsande och utom min kontroll. Öh, i motsats till pandemin. Nej, men jag kommer inte åt mitt postfack på bottenplan. Ligger där en kallelse till vårdcentralen gör vaccination mot covid-19 så är det inget jag får kännedom om. Vilket kvittar eftersom jag inte kommer ut och kan ta mig till vårdcentralen ändå.

Hissen har varit ur funktion hela måndagen, men repetitör höll på med den från tidig morgon till sen kväll. Hela tisdagen har hissen varit fortsatt avstängd. Men någon repetitör har inte varit ute i dag. Så gissningsvis fungerar den inte onsdag heller.

Förmodligen har husvärden lagt information till mig i postfacket. På bottenplan. Dit hissen inte kan ta mig.

I minst 5 av 9 lägenheter sitter vi i rullstol. En hiss. Som är avstängd… tillsvidare? Detta begränsar vår rörlighet enormt, som om inte rullstol i sig innebär en begränsning.

Jag är irriterad. Ger lite ångest och panik också. Vi är inspärrade. Hissen FÅR aldrig vara ur funktion!

Kommunen tänkte aldrig igenom detta när de upplät alla lägenheter i denna uppgången till personer med funktionshinder. Detta var take it or leave it även om det kändes som utpressning. Hissen är egentligen för liten då det är en möbelhiss (en soffa får inte in och går inte ta manuellt i den extremt smala trappan). Och bara en hiss är också hissreparatörerna genom åren chockerats över när de insett hur många rullstolar och rollatorer här är. För det innebär också slitage på hissen vilket den inte pallar. Bevisligen.

Detta är en skam. Och förnedrande.

Rapport dag 333

Dag 333 i isolering. Jag frågar mig ständigt varför och hur jag får dagen att gå. Särskilt en söndag när jag inte jobbar hemifrån. Därför försökte jag i dag vara observant på vad tusan jag egentligen gör?!

Min sammanfattning av dagen, i punktform:

  • Sovmorgon, klev upp 7.30.
  • Tvättat fyra tvättar och en torktumling. Det skötte sig mer eller själv. Tar inte så många minuter hänga tvätt heller. Skönt att ha investerat i egen tvättmaskin.
  • Fem avsnitt Hart of Dixie på Viaplay, trots att jag såg någon säsong för tio år sedan. Tidsfördriv, onödigt sådant och samtidigt… vilsamt.
  • När livet vänder, dagens SVT-avsnitt, men via SVT Play.
  • Gått igenom TV-tablån för kommande vecka och ställt in inspelningen på TiVo.
  • Betalade fem räkningar som mejlats med snart förfallodatum. Jag gillar inte mejlfakturor. Nåja.
  • Beställt en matleverans till senare kommande vecka. Hittade inte glödlampor och blockljus som jag har behov av.
  • Bytt glödlampa i hallen då den gav upp i dag. Hittade glödlampor. Som var trasiga i sina förpackningar. Så jag har skruvat mycket glödlampa i dag.
  • För någon dag sedan exploderade en kruka ute på balkongen. Kylan är för sträng. Jag hade krukväxt i krukan (perenn) som jag inte vattnat sedan oktober. Krukan hade lecakulor som flugit ut på golvet blandat med krukskärvor. STOR krukväxt borde jag kanske tillägga. Sopat lecakulor och fått över kruka med innehåll i svart sopsäck. Stängde också fönstret på den inglasade balkongen, men hade bara ett av fyra fönster öppna.
  • Ringt ömma modern. Hon ville höra min schlagermassaker från i går. Inget jag nedtecknar, men jag tycker lika mycket som förr.
  • Glömde äta fram tills klockan 14 då jag panikåt en Billys pizza (kebab).
  • Mycket tid har ägnats framför jobbdatorn. Inte jobbat, men satt mååånga timmar och testade funktioner i Microsoft Office. Nörden i mig gillar testa sig fram. Lite skaparglädje, eller nåt.
  • Gubbvilan får jag inte glömma nämna. Slumrade till nästan en hel halvtimme under eftermiddagen.
  • Fick migrän med både ögonflimmer och migränhuvudvärk, men gick snabbt över med hjälp av medicinering.
  • Kört lite skägg- och tandvård. Lite mer avancerad än bara den dagliga rutinen.
  • Resten har jag nog glömt. Om där var nåt mer.
  • Jag har lagt mig och började skriva ovan för knappt en halvtimme sedan. Fastnade lite på att jag inte fann funktionen punktlista i appen förrän efter lite letande.
  • Nu är klockan 22:24.
  • Det är dags bli social online och gå in i skäggchatten och se vilka diskussioner jag missat och visa min närvaro. Och så ska läsa ikapp nyhetsflöden och läsa e-GP där morgondagens tidningsutgåva publiceras kl. 22. För 27 minuter sedan.
  • Runt midnatt släpper jag mobilen och släcker. Klockan ringer 5.30 och jag börjar jobba 5.45. Jobba hemifrån is da shit!