Månad: april 2021

En sak har jag förundrats över i typ 30 år. Vad är det med året 1984 som gör att det ständigt återkommer i diskussioner, minnen, musik, tv, film och mode? Varför så specifikt 1984?

Där var en boom 1984 vad gäller musik och film. Vi som då var i tonåren, befinner oss nu i medelåldern och däröver. Klart vi är nostalgiska och nu återknyter till det när vi bestämmer det kulturella innehållet. Men 1984 har alltid varit på tapeten.

Det är ingen idé att rada upp exempel på vad jag menar. Men storfilmer, riktiga blockbusters, avlöste varandra på biograferna. Vi matades med pophits och pudelrock. Syntare och hårdrockare var de två läger man kunde tillhöra och punken var nu död. Kläderna var mycket tyg och vadd, frisyrerna hårresande tills det var för långt och inget skum, gel eller spray kunde göra något och då fick man permanenta håret istället. Färgerna var många och starka. Grundfärger med lite inslag av pastell.

För den som inte var närvarande 1984 (sorry) kanske sett senare års Stranger Things (som börjar närma sig 1984, men mycket känns igen) och American Horror Story: 1984 (säsong 9). Särskilt sistnämnda är ett perfekt exempel på vad 1984 innebar av musik.

Jag kommer ständigt tillbaka till kärnfrågan. Vad är det med 1984? Varför står just detta år ut så mycket att det rotat sig fast i så mångas medvetande och betyder samma sak för alla? Hur kan vi alla ha samma preferenser och minnen?

Det fanns en känsla. Inte som en efterkonstruktion, utan något jag kände under 1984. Glädje, lycka, eufori? Att det var något speciellt under året var något jag var medveten om. Det hände så mycket. Men var det bara kulturellt? Det jag i dag funderar på är om det inte var någon form av lättnad också som drog fram? Efter vad vet jag inte, men som 14-åring var inte bara mina jämnåriga uppspelta (eller hur jag ska beskriva det) utan vuxenvärlden kändes också mer positiv och tillgänglig. Som om ett mörker dragit förbi.

Jag förstår inte 1984. Men det var ett bra år. På så många sätt.

Fyra tweet fastnade jag i där jag ifrågasätter hur jag egentligen tänker och reagerar.

Jag behöver en psykoanalys, men nu säger de att det saknar vetenskapligt stöd och är blaj. Så jag får väl inget svar på om jag är svårt avvikande från normen. Men en norm är väl inte heller något som går avgöra gränsdragning för.

I går slutade jag medicinera mot MS-tröttheten efter fem år av en daglig dopningstablett. Det jag upptäckte var att man ändrat bipacksedeln efter flera år utan att upplysa mig som användare. Plötsligt förstår jag min doktors missnöje när jag sa att jag medicinerade konstant. Men han sa aldrig nåt i december när han såg så upprörd ut. Jag tyckte bara att han reagerade så besynnerligt.

Medicinen har jag använt i 20 år. Jag har tagit den vid behov och väldigt sporadiskt. För mig gjorde det underverk bortsett från att ryckigheten gjorde att jag pendlade för mycket i oönskad vakenhet och total utslagning och inaktivitet. Där upplystes jag om att ”vid behov” inte var syftet och att regelbunden och daglig användning ger stabilitet där man drar ner på MS-tröttheten, orkar tänka och vara vaken, men också sova nattetid. Och det visade sig stämma.

Av en händelse läste jag nu Fass och upptäcker att man tagit bort varningen ”risk för anorexi” men lagt till att medicinen är beroendeframkallande vid användning som inte är vid behovsanvändning. ¿Que?

Så varför bryr jag mig och varför slutade jag nu så tvärt? Jo, det finns en risk och misstanke – från min sida – att märkliga symtom jag haft senaste åren, kan bero på medicineringen. Centralstimulerande läkemedel har en förmåga ge märkliga effekter som kan upplevas som skrämmande då det påverkar varseblivning. Så jag testar och ser om det blir annorlunda, kanske rent av bättre.

Dag 2 utan medicinering och en effekt jag nu råkat ut för (som inte är positiv), är att jag inte har något mot MS-tröttheten. Total utmattning. Slocknar och sover stenhårt där jag borde uthärda till sänggående. En gubbvila på 20 minuter tycker jag är skönt, inte säkert jag sover men vilar. Nu… i dag… alltså… Två timmar djupsömn en sen eftermiddag är inte idealiskt. Och där det var svårt att vakna och orientera sig (till tid, rum och person). Den tröttheten och den makt tröttheten tar, gör mig mest ledsen. För det är något som påminner mig om att jag har MS och att den stjäl energi, ork och tid. Men kanske det blir lite bättre när effekten försvunnit helt av medicineringen. Det är när jag slutar medicinera som jag de första dagarna kraschar i tröttheten.

När jag ändå slutade med ovan medicinering passade jag på att även sluta med nässprej mot min kroniska snuva (allergi). Efter ett års daglig användning. Tydligen innehåller den kortison. Men ömma modern har upptäckt något som läkarna inte riktigt tror på. Att kortison påverkar synen. Jag har fått mycket problem med synen. Så jag testar och ser om det gör någon skillnad.

Jag har mig själv som försöksperson. Det enda jag vet, även om jag inte vet om jag reagerat negativt av ovan medicinering, är att jag generellt sett reagerar negativt på alla former av mediciner. Till slut vet man inte vilken medicin som har vilken negativ effekt, men jag får ständigt väga fördelar mot nackdelar. Och testa mig fram. Det är svårt finna en balans. De flesta kan ta alla former av läkemedel och har enbart avsedd effekt utan problem. Där har jag aldrig varit.

Dag 400 i isolering är inget jag är särskilt förvånad över. Är det pandemi så är det pandemi!

Däremot var dagens enkätsvar lite förvånande. De som bidrar mest till smittspridningen och skiter i alla andra då deras rörelsefrihet är viktigast. Jo, jag har hela tiden blängt surt på 90-talisterna, men att det var tjejerna?! Hälften av dem är egotrippade och arroganta smittspridare. Deras föräldrar får ta på sig den skulden då de fatalt, bokstavligen/indirekt, misslyckats med uppfostran. Det är min generation som misslyckats. Jo, jag blir upprörd.

Möjligen kommer lättnader framöver i restriktioner men det beror på så mycket som förutsätter data vi inte ännu har. Helt borttagna restriktioner… jag som är realist mer än optimist, skulle säga tre år. Kanske nästa sommar.

Mitt fokus i den här pandemin ligger inte så mycket på mig själv och vad jag själv får offra. Däremot är jag oroad över mitt jobb. Nej, inte min anställning. Sjukvården generellt sett. Utmattad personal som inte kan ersättas med ny i samma takt, och med den erfarenheten, som de faller ifrån. Folk säger upp sig, blir sjukskrivna och så vidare. Och så länge pandemin fortlöper så backas annan vård och vårdskulden behöver tas igen. Under tiden vården står på paus, ökar den också. Vårdgaranti tre månader är i vissa fall redan uppe i 3-4….år! Vilken personal får när i tid ta hand om detta? Och hur betar man av ett berg med befintliga resurser även om alla var friska och pigga utan en pågående pandemi? Vi har själva försatt oss i denna situation vad gäller organisation och politisk styrning med krav om besparingar år efter år? Vi har inte ens måluppfyllelse ett nollresultat. Offentlig vård ska inte gå med vinst (det är inte mitt ställningstagande, det är så lagen är utformad mot bakgrund av att vård helt finansieras av skattemedel). Sparkraven varje år som funnits sedan jag började för 30 år sedan, säger att man ska spara årligen men också utföra mer vård. Och till det hålla vårdgarantin. Haltande logik men verkligheten vi lever efter.

Så jag är bekymrad för sjukvården under pandemin, men än mer efter pandemin. Och har sjukvården hunnit återhämta sig när nästa pandemi inträffar?

Pandemier beror på ett par saker. Ökad folkmängd, trångboddhet, större rörlighet i form av resande, natur som skövlas så att vilddjur kommer närmre människor. Därför är det anmärkningsvärt att vi fortsätter boka resor till andra länder och att det är största målet folk har. Utlandsresor. Som bidrar till globala pandemier. Övriga orsaker till virusutbrott kommer ändå fortgå om vi i ekvationen tar bort resandet. Men då blir det lokala utbrott som man kanske kan kväva i sin linda innan det blir globalt. Vi har ju nu sett vad det ställer till med.

Känns väl sådär. Varför lägger jag mig i? Varför yttrar jag mig? Uppstod en lite konflikt mellan två personer vid ett möte där en sa vitt, den andre svart. Efter ett tag (minst en kvart) utan att någon av de andra deltagarna yttrade sig, var jag tvungen säga grått. Bokstavligen. Jag tyckte det var en gråzon och att man inte kunde säga det ena eller det andra så kategoriskt utan att efterforska vad som var det lämpligaste i ett specifikt fall. Teorier kan man diskutera till leda, men som sagt är inte allt svart eller vitt. Så vem ska göra efterforskningar och dra slutsatser att presentera vid nästa möte? Vem är minst partisk och förstår frågeställningarna? Retorisk fråga – klart det är jag. Samtidigt får jag ständigt höra att om något ska utredas, så är jag bäst lämpad. För att jag är så nördig och borrar in på djupet i allt som ingen annan ens skulle veta i vilken ända de skulle börja. Det är svårt att ta det som en komplimang att man är noggrann. Om det är vad som menas med att vara nördig.

Trots att jag kan uppfattas som en medlare i en konflikt, så har jag starka åsikter och kan inte vara tyst. Inte ens där jag saknar kännedom kring det jag lägger näsan i blöt för. I min värld finns inte obestridliga fakta utan att en bakomliggande tes prövas som kan komma en sanning på spåren. Och oavsett vad man kommer fram till så finns ett bäst före-datum då en omvärdering behöver göras om ny information tillkommer. ”Men du sa ju” funkar inte på mig. Det jag sa då gäller kanske inte nu. För allt är en gråzon. En zon jag ofta vistas i.

Jag känner mig mest matt. Orkar inte drama. Var väl mest därför jag klev in en konflikt jag inte var involverad i från början. Men den hetsiga diskussionen la sig efter min inblandning och mötet kunde fortsätta.

Plötsligt går dagarna så där fort igen. Precis som för ett år sedan. Sommarsemestern är snart här och pandemins konsekvenser för jobbet gör att jag drunknar i akutuppdrag.

Fortfarande är jag inte helt på det klara vad som händer och sker på jobbet. Egentligen. De knapphändiga rapporter jag får har så stora luckor att jag inte kan föreställa mig vad det är jag missar. Det enda jag vet är att det är kris och har så varit nu i fjorton månader. Överskott patienter, underskott personal, trolla med knäna? Skutan går inte framåt, den tar in vatten – frågan är om den kan hålla sig flytande fram till hamn eller om den är sjunkande, om det går långsamt eller snabbt. Jo, jag tänker i sådana här metaforer.

Jag verkar ha ett vattentema. Drunkna. Sjunka. Båt och hamn. Kanske jag börjar bli göteborgare…?

I vilket fall som helst tänker jag mycket på hur det är på jobbet eftersom ingen hör av sig. Inte från kollegor åtminstone. Jag har mycket videomöten, många telefonsamtal och mejl. Men inte med kollegorna, dem jag faktiskt gör mest för. Det ÄR konstigt. Det är nästan förolämpande. Arbetsrelationen är att de kontaktar mig. Min funktion är att vara rådgivande (utbilda/handleda), men det är på deras initiativ. Inte mitt. Jag har inget att förmedla annat än om jag får en frågeställning. Tystnaden känns olustig för jag tror inte behovet försvunnit, utan distanseringen gör att man inte längre… vågar? Har man varken sett eller kommunicerat med mig på över ett år blir relationerna alienerade. En möjlig förklaring jag fått till mig är att jag har lättare för att använda tekniska hjälpmedel och att ingen förstår Skype. Öh? Mejl och telefon då? Nej, jag köper det inte. Jag har fiskat (åh, vattentema) och tagit kontakt vid något tillfälle. Men når inte riktigt fram. Något har förändrats, men jag förstår inte vad.

Vad blogg egentligen innebär för mig vet jag inte. Det är en text jag baserar på en tanke jag fått och vill utveckla. Därför är det ingen dagbok. När jag utvecklar min tanke genom text har jag vissa kriterier.

Nummer ett är att bloggtexten inte ska vara just dagbok som kronologiskt beskriver en dag som varit. Jo, undantagsvis ”gör jag en dagbok”, men det är egentligen inte det jag vill uppnå eller har som primärt syfte.

Konkret skriver jag en sammanhållen text med en röd tråd där jag också försöker få med olika aspekter eller alternativa beskrivningar för att belysa flera perspektiv utan att överanalysera. Jag håller mig till ett tema, hoppar inte mellan olika teman. Känner jag ett sådant behov får det bli som en egen ny text i bloggen.

Det svåraste är att avsluta. Hur får man till ett bra slut som binder ihop det som skrivits? Det jag insett är att man bara slutar skriva när inte mer finns att säga. Även om det kan kännas ofullständigt eller rumphugget. Egna tankar och associationer får ta vid.

Det jag är minst nöjd med, är att jag är medveten om att jag upprepar texter även om det är utspritt över 20 år. Anledningen till att jag återkommer till sådant jag redan fått ur mig, beror på att jag inte kunnat släppa det. Väldigt frustrerande.

Hur jag skriver? Rakt. Jag skriver som jag tänker, jag skriver inte om, ändrar inte formuleringar efter att jag skrivit dem. Jag har en berättarröst i mitt huvud som läser det jag ska skriva. Jag lyder.

Så vad är målet med att skriva? Jag har inget mål. Om detta är rätt forum eller rätt sätt att förmedla något vet jag inte. Har jag något att förmedla? Nej. Inte vad jag är medveten om. Så varför skriver jag? Jo, det känns viktigt. Som något jag måste göra. I någon form, någonstans.

Bloggen lever en tynande tillvaro men jag skriver enormt mycket. Främst i tjänsten där jag formulerar rutindokument, men det blir även lite på Twitter och ganska mycket i skäggchatten. Det sistnämnda är egentligen en social dialog men jag skriver så mycket och så ofta att det mest kan liknas vid en monolog.

Under skolåren var jag en berättare. Jag skrev många och långa uppsatser. Där lades grunden till mitt behov av att få skriva. Det tillsammans med att jag läste otroligt mycket böcker. Jag hittade orden. Och de vill fram till varje pris än i dag. Utan något egentligt syfte eller mål. Det är kul att skriva. Och olika sammanhang kräver olika tillvägagångssätt och formuleringar.

Det där med grammatik stör mig inte så mycket. Jag är medveten när jag tänker på regelverket. Ovan börjar en del meningar med ”och”. Och jag bryr mig inte, eftersom jag skriver som jag tänker. Utom i mer formella och officiella sammanhang. Jag är fri i bloggen.