Search

Gnäll gör mig arg men visar det inte

En och en halv vecka. Sedan gick man på mig beträffande mitt nya arbetsrum. Tänk så mycket tjafs det kan bli för 4×4 meter. Väldigt inlindade ordalag men man lät mig förstå att man bara vill få bort mig och att jag förstört någon bara genom att vistas och gå genom lokalerna där jag har mitt rum. Ett starkt ifrågasättande fick jag. Även om sådant som ingen ska kunna ifrågasätta – som varför jag arbetar helg ibland och om det verkligen är motiverat. Sedan också lite gnäll om att jag har en rollator som står utanför min dörr längst ner i en korridor som inte står i vägen för någon annan. Okej, där var ännu mer. Som vilken sjukdom jag egentligen har som gör att jag inte kan gå långa sträckor.

Hur jag reagerade? Jag förklarade pedagogiskt precis hur saker och ting ligger till. Att vi löst ett problem och att det angår någon annan då det inte inverkar på någon annan. Och att jag faktiskt arbetar för dem också även om jag inte organisatoriskt tillhör dem. Jag är ingen trollunge som bytts ut mot ett människobarn.

Var detta sista ordet? Självklart inte. Det gick inte argumentera mer med mig, för jag stack hål på allting. Men att det återkommer som ett stort problem kan jag vara säker på, för jag fick sista ordet och det tåldes inte. Det kommer till att gnaga tills en explosion sker. I en stor och komplex organisation förekommer sådana här explosioner ständigt och jag har blivit van. Det går inte påverka mig (aldrig gjort) då jag har huvudet med mig och inte styrs av känslor. Dessutom ligger eventuella diskussioner på chefsnivå, jag tar inga beslut och har inte arbetsmiljöansvar. Dra gärna in mig som facklig företrädare i eget ärende, men gäller det sådant som ligger på chefsnivå så får de sköta det där utan att dra in mig. Hitta bättre rum till mig, meddela mig först då vad beslutet blev. För jag har inte ett skit med andras revirtänkande att göra. Förresten. Det är samma arbetsgivare, så…? Vad är problemet? Egentligen?