Månad: november 2018

Ständigt på gränsen. Det är väl därför jag skriver sällan och då enbart om jobbet där jag genom text försöker identifiera vad jag egentligen håller på med. Blir svårare och svårare att identifiera min roll, och då inte enbart utåt. Jag har verkligen problem förstå min roll och om det finns någon tanke bakom eller om det bara är som så att jag halkar in på något av misstag och då blir oumbärlig.

I vilket fall som helst. Jag är nu ledig dag 3 av 10 som är min kompensation till mig själv för den rumphuggna sommarsemestern. Det svåra är att låta bli jobba ändå. Tyvärr måste jag hålla koll på jobbmejlen dagligen då jag väntar svar på om jag kommit in på en utbildning som börjar samma dag som jag är åter i tjänst efter min ledighet. Min ledighet ger mig också en chans till att försöka strukturera upp jobbet. På arbetstid hinner jag inte sitta och fundera på hur jag ska pussla ihop schemat. Jag vet exakt vad jag ska göra på jobbet minut för minut kommande 18 månaderna. Löpande är jag inbokad 18 månader framåt. Jag är fulltecknad. Inte en ledig sekund. Samtidigt vet jag att jag behöver pressa in 50 % till i min arbetstid och bland mina arbetsuppgifter, då det ständigt tillkommer akuta och oväntade saker. Det är stressande.

Annars? Eftersom jag så fokuserad på jobbet så tänker jag inte så mycket på annat. Men…

• Ny lampa i hallen. Blev mycket bättre även om jag borde höja sladden 1-2 cm så jag slipper slå i huvudet hela tiden.
• Dammsugaren gick officiellt sönder i fredags efter drygt 12 år. Sladdvindan har alltid varit ett problem då sladden ständigt flugit in när den varit utdragen under användning. Nu går det inte att dra ut sladden alls då den sitter stenhårt. Nåja. Munstycket gick sönder för några år sedan, så det är väl dags köpa nytt.
• November – december – januari är lite otäcka månader. Väntar på sexmånaderskontroll magnetkamera, uppföljande läkarbesök, besök till tandläkare (mitt avtal går ut) och ny käkoperation. Som om det inte var tillräckligt med deadline budgetarbete och årsbokslut. Så jag fokuserar på jobbet fram tills jag får kallelserna.
• Vet inte riktigt hur det är med styvfar. Inlagd för tredje gången på två månader. Cancern är borta, men komplikationer tillstött.
• Jag tappar fortfarande skägg, men det känns ändå fylligare nu och det växer extremt fort. Skägget är 3,5 år nu och det jag märker nu är att hakans vita skägg börjat sprida sig sidledes. Där är inte mycket brunt skägg kvar, allt är nu grått förutom det som är vitt. Gissningsvis har jag helvitt skägg om 3-5 år. Snabbare om jag klipper upp skägget med några centimeter.

Det går framåt. Eftersom jag har närmare 10 roller på jobbet men en titel som är missvisande och inte säger något om vad jag arbetar med, så fick jag en ny rollbeteckning som ska sammanfatta min inriktning. Samtidigt togs beslut om att jag släpper alla de arbetsuppgifter som någon annan kan göra. Det är nödvändigt, för vi befarar att min arbetsbörda ändå kommer öka i och med kollegans pensionering. För då får jag ta tillbaka uppgifter som var en del av de mer avancerade sakerna jag ansvarade för men inte hann med. Kollegan hade jag lärt upp. Men jag har uppgifter ingen annan kan utföra. Så det är mer logiskt att jag renodlar just det speciella, men skänker bort sådant andra faktiskt har kompetens nog att utföra. Det frigör 4 timmar per vecka för mig.

Annars är uppfattningen att jag är känd av många och min erfarenhet och kompetens värdesätts vilket resulterat i att min närvaro efterfrågas på fler och fler chefsmöten.

Jo, jag märker det. Det har man gjort i många år, men tidigare har jag stått utanför. Först klagade jag många år på beslut som tagits på chefsnivå utan att fråga mig. Initialt förstod man inte varför jag lade mig i. Sedan när de såg att jag haft rätt och konsekvenser inträffat, började man fråga mig om synpunkter innan man träffades på chefsnivå. Senaste året blir jag istället inbjuden på dessa möten. Lättare argumentera för sin sak i en dialog än att förmedla indirekt genom någon annan.

Det verkar hända väldigt mycket för min del. Skönt att insikten kommit om att jag har för mycket att göra och att mycket tid stjäls från tid jag borde ägna åt väsentligheter. Bara jag kan avgöra den balansgången, men beslutet har aldrig legat hos mig.

Sedan finns det saker jag aldrig kan planera eller förutsäga. I dag fick jag ett externt uppdrag. Där handlar det om att jag har erfarenhet. Ingen annan kan tillfrågas i frågan, och därför accepteras externa uppdraget. Får se när jag hinner.

En vilodag. Då ringde de igen, vilket jag redan förträngt. Sedan ett år eller nåt, så är jag med i en undersökning (SCB) vilket innebär att de med jämna mellanrum under något års tid ringer och ställer samma frågor om och om igen trots att inget har förändrats. Lite tjatigt. I dag försökte man skämta med mig om att jag som ”göteborgare” brukar sjunga i kör på min fritid. Öh, nä.

Även denna vecka har kastats om. Åtta arbetsmöten inplanerade hittills bara denna vecka. När jag gick till jobbet i måndags kände jag bara till fem utav dem. Det mest speciella är att jag i morgon blivit kallad till att testköra och felsöka de problem jag hela sommaren och hösten klagat på gällande nya datasystemet i maj. Äntligen! Fler och fler upptäcker problemen och märker att de inte får någon hjälp av den förvaltning som ansvarar för kaoset. Vem kontaktar man? Japp, ryktet om mig har spridits, så när andra enheter upptäcker att något inte stämmer kontaktar de mig. Och ansvarig förvaltning har nu börjat att även de ta kontakt med mig. Fortfarande är det så att inget av detta ingår i min tjänst, men jag är envis och lägger mig i. För konsekvenserna undgår mig inte.

Nu börjar jag räkna ner dagarna fram till min semester. Alla är totalt slutkörda. Folk börjar gå in i väggen, tar spontansemester, bryter ihop. Personalbrist är en realitet, men det är snarare så att arbetsbelastningen ökat genom att fler och större krav ställs. Uppgifterna som tillkommer är nya och inte något som är omfördelning när det är personalbrist. Där det inte är personalbrist ökar ändå antalet nya arbetsuppgifter som måste utföras. Naturligtvis ökar man inte upp bemanning. Tvärtom. Nu ska det extremsparas i budget och jag har varit med i det arbetet också. I går försökte man lägga på ännu fler arbetsuppgifter på mig och mitt svar var att då måste de frigöra tid och ta bort något annat. Då drevs inte frågan vidare, för ingen kan ta över något av mina arbetsuppgifter. Personal har vi, men min kompetens existerar inte bland mina arbetskamrater. Sorgligt.

Hoppas jag får vara ledig den där semesterveckan jag fått beviljad. Jag kommer också införa ”fredad arbetstid” där jag vissa veckor stänger telefonen helt och gör mig oanträffbar, inte svarar på mejl och spontanbesök hos mig stoppas. Årsskiftet kräver väldigt mycket av mig i form av deadlines inför bokslut och årsredovisningen. Alla siffror måste vara korrekta och kompletta inför ekonomernas sammanställningar.

Det börjar närma sig min nästa käkoperation. Innan dess ska jag hinna med magnetkamera och uppföljning av min MS-medicinering. Jag känner inte att jag har tid att engagera mig i min obefintliga hälsa. Jobb och vila – försöker fortfarande hitta balansen som jag inte sett till senaste 15 åren.

Sexton år kvar till tvångspensionering…

Det känns som om jag bara jobbar hela tiden. Ledig tid är streamingtjänster.

Mitt arbetsschema är nu minutiöst bokat resten av 2018 och hela 2019. Jag har svårt hinna med allt då det mesta är en underskattning av tidsåtgång. Mina återkommande måsten, som har deadline varje månad, tar 65 % av min arbetstid. Resterande 35 % är återkommande arbetsmöten varje månad som jag har obligatorisk närvaro på. Jag räknade ut att det är 17 olika typer av arbetsmöten, cirka sex mötestillfällen per år och typ. Då är vi uppe i 102 möten per år och då har jag inte räknat in andra typer av spontanmöten som bokas in. Varje möte är mellan 1-3 timmar. Så detta tar all min arbetstid. Synd, för det innebär att jag inte hinner utföra mina uppdrag som systemadministratör (ska ta 20 timmar per vecka), studenthandledare (2 timmar per vecka), fackligt uppdrag (2 timmar per vecka), webbredaktör (4 timmar per vecka), ”ordinarie” sekreterare (2 timmar per dag), klassifikationsansvarig (4 timmar per vecka), produktionsuppföljning (8 timmar per vecka) vilket är ordinarie arbetsuppgifter som jag är anställd för att utföra. Alla måsten med deadline är beordrade uppdrag. Det som nu tillkommer är att jag ska utgöra 50 % av en ”analysenhet” som ska få uppdrag utifrån att ta fram och analysera statistik (8 timmar per vecka). Räknar man ihop detta blir det 80 timmar per vecka, och jag ska jobba 30.

Men jag får ingen lättnad. Trött, sliten, daglig migrän. Tja, har man MS så kanske inte ovan är så lämpligt?

I dag fick jag åter höra ”hur kan du komma ihåg allt” när jag på ett möte svarade på frågor. Ja, jag blir inbjuden med jämna mellanrum till möten med kollegor som har frågestund där jag får svara på allt vad gäller rutiner och regelverk i deras arbete. Så mitt problem verkar vara att jag har hög kapacitet och därför får alla märkliga uppdrag. Jag försöker lära upp andra i mina arbetsuppgifter, men inget som får genomslag. Det är för avancerat och brukar kastas tillbaka på mig. Och så undrar de varför jag ser så trött ut?