månadsarkiv: september 2018

Helgvila

Trots kampen så lyckades jag ta ut flex under veckan. Saldot +32 timmar ligger nu på +16,5 timmar. Väldigt skönt ändå med halvdagar efter sommarens övertid och brist på semester. Men jag har inte tid vara ledig, så jag har nu ångest för jag har hamnat på efterkälken igen. Och jag kommer hamna än mer back i jobbet eftersom nästa vecka blir tuff trots att jag arbetar normalt igen. Måndag: Räkna ekonomi och packa rummet. Tisdag: Flytta arbetsrummet. Onsdag: Akut fackmöte. Torsdag: Förhoppningsvis ställa nya i ordning nya arbetsrummet.Så det är inte mycket tid till att vara andra behjälplig eller utföra ordinarie arbete.

Två sakar är annars just nu kämpiga. Jag har fortfarande migrän. Senaste tolv dagarna har jag haft sex olika migränanfall. Så här har det sett ut i ett år och man har nu ändrat sig. Först sa de att det inte berodde på min nya MS-medicinering, men nu har man konstaterat att det är en biverkning. De vill att jag uthärdar året ut tills nya medicinen släpps på marknaden. Den andra saken som är ett problem, är flärdtjänsten. De har totalt fuckat upp mina beställningar inom kommunen. Under fredagen fick jag migrän vid lunch på jobbet och kände att ”i dag måste jag bara hem – omgående!”. Men, se det går inte. Tidigare kunde jag beställa bil och få den inom en timme. Under fredagen kunde jag inte få en bil förrän efter fem timmar! Låt oss säga att det var en plågsam eftermiddag på jobbet. Sedan kan jag inte påstå att chauffören gjorde det enklare när bilen väl kom.

Jag gillar inte beroendeställningen man befinner sig i som resenär. Det är mycket man får svälja i form av chaufförers personliga åsikter och mycket får man höra. Den här gången rörde det sig om en chaufför som hade en avvikande politisk uppfattning (ur mitt perspektiv) och som idiotförklarade precis allt jag står för. Nej, det är inte läge att argumentera. Jag ville hem. Och jag hade migrän. Nu när hela staden är uppgrävd så tar resan i bästa fall 30 minuter istället för 12 minuter. Chauffören var inte tyst en sekund. Inte. En. Sekund.

Uttråkad. Jag borde kanske vara mer på nätet och fördriva tiden här (och vårda och säkerhetskopiera bloggen – men orka), men jag sitter framför en dator på jobbet merparten av min vakna tid. Så jag vill slappa, ta det lugnt, vila, återhämta mig, fokusera på annat. Inte sedan i våras har där varit något på tv. Våra svenska tv-kanaler har fullständigt slutat sända bra serier, utan de visar bara egenproducerat svenskt skit. Trots tre streamingtjänst så konstaterar jag samma sak där – där är bara skit, inget nytt eller intressant. Mitt ordinarie tv-utbud har jag från början av september skurit ner på. Från cirka 60-100 kanaler till 20-30. Jag hittar absolut inget värt tiden framför tv:n. Istället för 600 kr/månad för ordinarie tv, så betalar jag nu kanske 250 kr/månad. Pausar jag streamingtjänsterna skulle jag spara ytterligare 300 kr/månad. Men jag vet att det kommer lite bra på Viaplay i både oktober och november. Will & Grace och Outlander. Alltid nåt.

I somras köpte jag en e-ljudbok. Känner mig inte lockad av böcker just nu. Det är svårt hitta något som uppfyller återhämtning och förströelse. Det är så förskräckligt illa att jag börjat gilla stå och stryka samt lappa och laga (nål och tråd). Jag är ett steg ifrån handarbete (brodera korsstygn). Synd att jag tycker det är så fult.

Men det finns en sak som jag aldrig blir färdig till som skulle fungera… Jag har i många år funderat på att köpa keyboard. Jag har inte spelat på 35 år. När jag testat vid tillfälle så är det ingen höjdare då jag har för dålig motorik (MS), men träning av motorik genom att spela hade ju inte varit helt fel.

Undrar om jag kan hitta något att stryka…

Rullar på

Nästa vecka är här och jag kan redan nu summera lite av det jag avslutade förra inlägget med.

Det är extremt svårt ta ut övertiden. Flexavtalet säger att jag måste ta ut alla timmar i tid som passerat +20. Jag låg väl på typ +30 och ska därför senast denna vecka ha tagit ut minst 10 timmar. För att vara på den säkra sidan försöker jag ta ut 16 timmar. Försöker. Jag gör detta i blindo eftersom stämpelklockan inte drar ifrån några timmar. Eftersom jag tar halvdagar flex (mer per dag får man inte ta) så säger grundschemat att jag inte stämplat in mina normala 8 timmar/dag. Alltså låser det systemet då jag måste lägga in om att få min flex beviljad i efterhand. Först när en chef godkänt mina kortare stämplingar per dag, så justeras klockan. Min förhoppning är att jag kommer under 20 timmar denna vecka. Vi får se.

Föreläsningen höll jag i går för vårdpersonal gällande de problem vi haft (och har) med nya datasystemet. Min tanke var att det kanske skulle ta 20 minuter, men jag höll på i 90 minuter. Förutom att jag blev avbruten med andra frågor, så hade man vilket mycket kommentarer på det jag visade och berättade om nya datasystemet. Jo, de var upprörda (inte på mig). Inte heller de kan förstå hur man inför ett datasystem precis i början av sommaren utan att utbilda, informera eller ha dokumentation om hur vi ska arbeta och hur vi kanske tvingas ändra i hela vår organisation. Så var jag klar efter 90 minuter? Nej, detta kommer att fortsätta vara ett problem och därför bad man mig nu 1) skapa lathundar, och 2) utbilda i andra datasystem för att få bättre helhetsbild och kunskap. Tja, punkt 2 ingår i min arbetsbeskrivning, men allt flyter ihop. Dessutom är jag just nu den enda person som har den kompletta helhetsbilden. Som sagt turnerar jag med min föreläsning då behovet är stort. Hittills har jag föreläst för de flesta chefer på mellannivå och enstaka vårdpersonal. Det som är kvar är att jag även ska presentera detta för en för mig okänd person som sitter så högt upp i organisationen (med makt) att det nästan är skrämmande. Jag har ingenting med detta arbete att göra, jag bara råkade halka in på ett bananskal när jag upptäckte att något var ruttet i Danmark. Och där jag genom envishet ifrågasatt och tagit reda på fakta. Jag befinner mig väldigt långt ner i organisationen, men är tydligen känd just för detta att engagera mig (nörda in mig) i sådant som jag egentligen inte har på mitt bord. Nej, det är ingen överdrift när jag säger att jag är känd i en organisation med typ 55000 anställda. Jag är överallt och nosar. När det gäller nuvarande problemställning jag åker runt med, så har något nytt tillkommit. Man tackar mig för informationen. De har börjat förstå att de konsekvensbeskrivningar jag ger, verkligen är problem att ta på allvar och att det bygger på fakta.

Min nya rumsflytt är inbokad, men jag börjar misstänka att där skett misstag i kommunikationen (som inte ligger på mig). Flyttfirma är bokad – men enbart för mina möbler. Öh, det skulle ju vara en samordnad rockad! Nå, detta är en chefsfråga. Jag släpper det.

Sånt jag inte berättat. Styvfar akut till sjukhus för några veckor sedan, upptäcker cancer, strålbehandlats, opererad i går (allt inom en månad på grund av nya vårdgarantin för vissa cancergrupper). Uppe på benen efter operationen, som anses lyckad. Så mycket mer vet vi inte. Inget jag kommer skriva mer om, men det påverkar ju naturligtvis mig i min vardag också. Och jag har fått svara på många frågor där jag då representerar sjukvården. Jag är verkligen mitt jobb.

Omsvängning

Om ett par veckor får jag nytt arbetsrum igen. Det kommer halvera min gångsträcka på jobbet. Eftergiften jag får göra är att jag inte kan ta med mig alla möbler (offrar en bokhylla och en hurts). För en månad sedan hade jag ett arbetsrum på 12 kvm. Om några veckor har jag ett arbetsrum som är under 5 kvm. Jag byter nu rum med en kollega i annan verksamhet vars arbete är att just springa runt, runt, runt. Så jag får gå mindre och får mindre rum, men det är fortfarande betydande avstånd men mer hanterbart. Fortfarande kommer jag inte befinna mig i de lokaler som jag arbetar åt vilket gör det svårt vara tillgänglig. Fördelen med att vara så otillgänglig som jag är nu, är just detta att ingen kan komma till mig och jag kan inte gå någonstans. Plötsligt har jag kunnat sitta i lugn och ro med statistik.

Av någon anledning så har jag börjat halka in mer och mer på ekonomi och statistik. Det jag förundras över är att jag är usel på matematik trots att jag läst ekonomi. Jag brukar inte berätta att jag läst ekonomi, nationalekonomi och hälsoekonomi. För det har egentligen bara varit små delkurser i andra program jag läst på högskola. Jag vet inte ens om jag plockade ut några betyg att uppvisa (även om jag var godkänd). Inte kurser jag valt eller är intresserad av. Att sådant här nu ändå landar på mig beror på att jag har behörighet och åtkomst i våra datasystem, förstår verksamhet, ifrågasätter och… Öh… är bra på att nörda in mig. Grundproblemet är att vi drunknar i information som bygger på statistik och som man knyter ekonomi till. Det enda alla konstaterar är att det låter orimligt när man ställs inför denna statistik som inte är kvalitetssäkrad – ingen vet om indata stämmer eller hur utdata sorterats och tagits ut. Det är då man vänder sig till mig. Förutom att jag då får fram siffror som känns mer rimliga, är att jag också kan räkna upp alla fallgropar och scenarier som kan ligga till grund till officiell data. Jag kan argumentera.

Hm. Nya arbetsrummet. Jag hamnar mitt i smeten i annan verksamhet (som jag inte tillhör) men där det sitter människor jag känner. Jag har fått lite antydan om att de också kommer att använda mig då jag har väldigt unik multikompetens (d.v.s. erfarenhet). Tja. Jag tar allt med ro. Min kalender ser ut som den gör. Den är fulltecknad på förhand med endast få luckor.

Nästa vecka tvingas jag ta ut sommarens övertid. Måste ta ut 20 timmar innan oktober. Innebär 10 timmars arbetsvecka nästa vecka. Ser redan fram emot måndag då jag ska föreläsa/utbilda, för den presentation jag ska ge är summering av min hemska sommar när nya datasystemet infördes som gjorde att det kraschade för alla. Ska bli kul se reaktionerna, för de kommer bli lika förbannade som jag var i somras. Detta är en föreläsning jag turnerar med i höst på jobbet. De som jag redan haft den med blir lika upprörda som jag. Först tappar de andan, sedan exploderar de. Enligt mig är det en helt korrekt reaktion.

Det långa loppet

Totalt förstörd av att ha så långt till mitt arbetsrum. Rummet i sig fungerar även om det är modell mindre. De som hunnit besöka mig klagar på att det är väldigt långt iväg. Ja, då är det väl inte så konstigt att också jag är starkt kritisk? Facket är lite sent på det, men de kommer anmäla det hela som brott mot arbetsmiljölagen av två anledningar. 1. Jag sitter i en i huvudsak tom korridor utan uppsikt och då är det ensamarbete, vilket är förbjudet. 2. Jag har ett funktionshinder som man inte tar i beaktande. Själv har jag försökt säga något utan facket i ryggen (då jag också är facket och skyddsombud). Men fick höra att jag aldrig är nöjd och själv flyttat runt 14 gånger. Nej, jag har blivit utkastade från alla rum jag haft. Även om jag varit missnöjd så har det handlat om dålig arbetsmiljö. Hur vore det om man uppfyllde det som verkar så omöjligt? 1. När verksamhet. 2. Plats för mina arbetsrelaterade saker (jo, jag har många pärmar och det beror på att jag har extremt många roller) plus fysiska hjälpmedel (som rollator). 3. Eget rum som inte delas med annan, där jag kan stänga dörren. Jag måste kunna arbeta ostört plus att jag har väldigt mycket besök (som stör rumskamrat). Dessa tre förutsättningar tycker jag inte är en omöjlighet på något sätt. Om andra kan få det, varför inte jag? Varför ska jag flytta på mig hela tiden? Är jag rätt person att flytta runt? Men redan nu vet jag att det blir flytt 15, 16 och 17 inom tre år.

Nå. Jag kan inte utföra mitt jobb till fullo på grund av otillgänglighet. Jag skiter helt enkelt i det, upplyser heller inte om att jag bara slutar göra vissa saker. För det borde man begripa ändå. Om jag inte kan gå – hur ska jag då kunna gå och hämta/lämna jobb? Dessutom har jag placerats i lokaler som saknar postgång, så inget kan skickas till mig och jag kan inte skicka något heller. Fick av en vän höra att andra kan vill springa ärenden åt mig? Nej. Jag sitter ju inte i verksamheten.

Arbetar. Kommer hem. Slocknar. Åter arbetet. Och om igen. Också något facket klagade på. Jag ska orka en fritid. Nej, det gör jag inte. Allt har redan inneburit en överansträngning och sämre hälsotillstånd. Sömn och vila hjälper inte. Men jag är ju bara gnällig…

September

Hösten ramlar fullständigt över en när sommaren är slut. Åtminstone på jobbet. Ute är det fortfarande sommar.

Jag kör ingen omvärldsbevakning här, så bli inte chockade nu. Jag har röstat i riksdags-/landstings- och kommunvalet. Så. Det var min omvärldsbevakning.

I januari ska jag operera andra käken. De ger sig inte. När jag nu var där för undersökning så stod de redo i full operationsmundering. Trots att jag ringt flera gånger och fått operation struken och ersätt med undersökning, så gällde det inte. Jag bara totalvägrade. Och de totalvägrade undersökning, så 10 minuter senare kunde jag gå därifrån med en bokad operationstid i januari. De ska operera i blindo, för de vet inte hur det ser ut i käken. Röntgen för 1½ år sedan var lite diffus då fokus låg på andra käken, den som opererades för ett år sedan. De vet inte om jag har cysta i denna käke också, men visdomstand som bort som inte gett mig besvär. Och ännu en gång förlorar jag då en intilliggande tand.

I går bytte jag åter arbetsrum. Varje gång jag går mellan arbetsrummet och min verksamhet så blir jag mer och mer fysiskt påverkad och vila ger inte återhämtning. Neurologbedömning har kommit fram till att jag kan gå cirka 100 meter. Nu fick jag ett arbetsrum 250 meter bort. Som minst måste jag gå 1 km/dag och det fungerar inte, men jag har inget val. Brott mot arbetsmiljölagen (faktiskt, har kollat) och då särskilt med tanke på att det inte finns handikapptoalett. Kommer inte in på vanlig toalett då rollatorn är för bred för dörren. Huset jag hamnat i är från 1800-talet, väääldigt högt i tak och ekar något fruktansvärt. Väntar på gardiner och en anslagstavla som kanske dämpar ekot lite. Men besök kan jag inte få, de kommer inte in då rollatorn spärrar den smala gången från dörr fram till mitt skrivbord. Jag får inte plats med den någon annanstans.

Just nu föreläser jag väldigt mycket på jobbet. Min katastrofsommar på jobbet med idiotsystemet vi fått fungerar verkligen inte, och jag har fått testa mig fram för att se om det finns någon lösning på problemen. När jag berättar om hur systemet reagerar så blir folk förskräckta och skickar mig vidare i hierarkin för att dra min presentation. Det handlar om enorma ekonomiska förluster nästa år om inget görs omgående.

Skönt. Dags för en tredagarshelg. Jag behöver det.