Riktigt bra radio är något jag saknar. De senaste 40 åren har jag haft radio på dygnet runt och det har varit särskilt viktigt nattetid. Okej, det är rejält sänkt volym nattetid, men tillräckligt högt för att jag ändå känner igen låtar och kan urskilja text. Men radio har blivit sämre. Både public service och reklamradion. Det finns två saker som får det att krypa i mig av obehag.
1) Pratradio. De mal på. Och mal på. Och mal på i det oändliga. I public service-kanalerna är det väldigt forcerat och sakligt. I reklamradion är det flamsigt, tramsigt och överdrivet hysteriskt som om man hade kul och därmed också ”tvångsskrattar” som om de hörde andra dialoger i sina huvuden än det som förmedlas ut i radio.
2) Musikval. Reklamradion är nischad och kör samma låtar om och om igen. Som om lyssnarna var en homogen grupp med samma smala musiksmak. Det är det som är problemet. Den smala musiksmaken. Varje radiokanal försöker utmärka sig och rikta in sig på en specifik målgrupp, vilket enbart gör dem tråkiga och förutsägbara. Själv föredrar jag bredd i musik, blandar gärna opera, country, pop, rock, jazz, musikal, blues, schlager med mera. Och gärna från olika årtusenden (typ senaste 100 åren plus de föregående 300-800 åren för att fånga upp klassisk musik och traditionella folkvisor). Och i public service. Där påtvingas man sådant som anses vara folkligt (svenskt), icke-västerländskt, hippt (ingen fattar vad som är det coola) eller så ultraspecifikt att ingen förstår och därmed känner sig idiotförklarade (märkliga konserter).
Min uppfattning är att det förr med färre kanaler också fanns större bredd på innehåll och musik. Då var radio för alla, i motsats till dagens ”vi är specialiserade och riktar oss enbart till en väldigt liten grupp om max fem personer”. Det är det jag saknar. En kanal med allt. Jag vill inte behöva ratta runt mellan stationerna för att försöka finna något som är uthärdligt i mer än fem minuter.
Jag måste avslutningsvis nämna något som är otroligt obehagligt. Som sagt har jag nattradio på svag volym. Då får det inte vara prat, det får bara vara musik. Finns reklam så behöver det vara jinglar med prat/sång mot en musikvägg. Är det enbart prat utan musik i radio, så vaknar jag. Och jag hör bara någon som pratar. Det är inte i sig obehagligt, jag missuppfattar det inte som om något befinner sig hos mig. Däremot är tonläget när något pratar (monolog, inte dialog) fruktansvärt ångestframkallande. Irrationellt, men rent fysiskt får jag andnöd av radioprat nattetid utan musik. Man kan bara uthärda. När musik åter hörs somnar jag igen. Det är inget jag kan förklara. Hur detta kan påverka mig så starkt fysiskt.
Mitt största radiominne nattetid: 1986 började SR plötsligt spela klassisk musik. Det fanns inga nattliga nyhetssändningar (men de startade efter den här händelsen). Jag reagerade på att det inte var vanlig tablå på natten. Förklaringen kom med morgontidningen. Mordet på Palme. Ingen visste at detta skett förrän morgontidningen damp ner hos alla prenumeranter. Otänkbart i dag. Vi är numera vana vid direkta nyheter dygnet runt på alla plattformar som finns. Och det stör mig.
Gud, vad det finns mycket som stör mig!
#GubbeMedRättAttKlaga