Search

Det oförlåtliga när jag blev ”polisanmäld”

Ännu en vecka läggs till handlingarna, men först – helg! Men allt flyter ihop då jag mest av allt sover. Jag stjäl mycket sömn dagtid trots att jag sover hela nätter. Lite orolig är jag då jag inte tycker det är normalt att sova två timmar extra varje dag förutom 6-8 timmar varje natt. Dock kan det hela bero på min MS. För ett år sedan slutade jag med medicinering mot MS-trötthet då man efter 20 år inte längre rekommenderade det. Och jag är tröttare och jag saknar min medicinering. Men tröttheten kom inte när jag slutade medicinera för ett år sedan, utan kom först vid årsskiftet. Samtidigt kanske jag är mer fysiskt aktiv i och med att jag efter tre år återgått fysiskt till jobbet och därmed blir uttröttad? Strunt samma.

I veckan gjorde jag på nytt MR som gick ovanligt lätt trots panikångest, hyperventilation, ofrivilliga ryckningar och klaustrofobi. Jag är lite mindre fysiskt. Jag behöver inte köras in i tunneln mer än en halvmeter. Jag behöver inte vistas i kameran mer än 8 minuter. Det hjälper verkligen att det inte längre är helkropp in i tunneln. Röret i kameran är större än förr. Och det är heller inte en undersökning som tar 90 minuter som förr. Så det börjar bli hanterbart trots att det fortsatt är en årlig vånda, har så varit i 25 år och kommer vara så för alltid. Ja, om ett halvår är det 25 år sedan jag fick diagnosen som föranledde att jag började blogga.

På tal om andra minnen. Det är tio år sedan jag blev ”polisanmäld” för stalkning av arbetskamrat. När anklagelserna kom sa jag upp alla kontakt och vägrade utföra den del av mitt jobb som tvingade mig ”umgås” med öket.

Bakgrunden är att jag för tio år sedan efter ett möte blev attackerad av arbetskamraten som frågade om jag skickat vykort? Jag var helt oförstående. Till vem? När? Nej, jag förstod inget. Då fick jag höra att någon förföljde henne och smög i buskarna hemma hos henne och lämna vykort som inte kommit via postutdelning. Och att hon misstänkte mig, att hon gjort polisanmälan och att de tipsat henne med att konfrontera mig. Jag ville ha mer information, för jag förstod absolut ingenting, men fick bara höra att hon inget fick säga p.g.a. utredning. Vilken utredning? Det kunde hon heller inte säga.

Nu blev jag förbannad, gick direkt till mina chefer och ifrågasatte vad detta var och om detta var en arbetsmiljö av anklagelser som jag skulle finna mig i eller om de kunde ta reda på vad som pågick. Samtidigt sa jag upp mina arbetsuppgifter. Cheferna ringde min arbetskamrat som förklarade lite mer ingående men det mynnade inte ut i något. Det har aldrig mynnat ut i något. Tio år senare jobbar människan kvar men har aldrig bett om ursäkt för kränkningen jag utstått. Kanske hon fortfarande tror att det var jag? Jag vet inte och skiter fullständigt i det då hon verkligen gjort bort sig för inte bara mig. Andra beklagade vad jag utstått.

Det hela är så absurt och direkt löjeväckande. Varför och hur skulle jag kunna stalka henne som hon påstått? Smugit i buskarna? Jag vet till dags dato inte ens vart människan bor. Och för tio år sedan, under tiden allt detta skulle ha pågått enligt henne

  • Jag hade börjat gå med rollator då jag inte längre kunde gå med kryckor.
  • Jag hade skov och var förlamad, gick på behandling med daglig kortisoninfusion.
  • Kunde knappt gå med rollatorn, kunde knappt ta mig till färdtjänst som förflyttade mig när jag behövde ”gå” mer än 5-10 meter.
  • Jag är bög. Homosexuell. Jag finner inget nöje i att förfölja kvinnor och skriva sexuellt laddade vykort (som jag tror det var).
  • Gissa varför mina chefer inte såg på anklagelserna mot mig som rimliga eller adekvata!

Jag tycker innerligt väldigt illa om min tidigare arbetskamrat. Det hon gjorde var oförskämt och oförlåtligt. Och det där med att polisen skulle föreslagit en konfrontation – om det är sant, också enormt inkompetent. Vad jag vet så fanns aldrig någon upprättad polisanmälan. Förmodligen p.g.a. att polisen hänvisat till att istället konfrontera.

Rykten och indicier. Känns inte rättssäkert. Om nu det fanns en stalkare så sköt man verkligen snett med ovan ”gärningsman”. Jag kan inte beklaga om det fanns en stalkare, för jag blev också ett offer och helt utan stöd eller rättigheter. För mig fick det konsekvenser. På grund av att man skapat rykten och vanföreställningar kring vem jag är som person.

Eftersom jag så hastigt avsade mig arbetsuppgifter behövde jag finnas som ett stöd under en upplärningsperiod av nya personer. Jag behövde lära upp två personer. De jobbade kanske ett halvår, sedan sa de upp sig och jag fick åter lära upp två nya. Som stöd för upplärningen (eftersom jag blivit av med alla behörigheter till vissa datasystem) så togs det in extrafolk från förvaltningen där min ”arbetskamrat” också jobbade. Dessa personer visste vad jag varit med om och varför jag inte längre ville ha med jobbet eller personen att göra. Det som framgick lite indirekt då var att man skrattade åt min f.d. arbetskamrat som de tyckte betett sig märkligt och illa generellt och även mot mig. Man beklagade att jag inte stannade kvar.