Plötsligt går dagarna så där fort igen. Precis som för ett år sedan. Sommarsemestern är snart här och pandemins konsekvenser för jobbet gör att jag drunknar i akutuppdrag.
Fortfarande är jag inte helt på det klara vad som händer och sker på jobbet. Egentligen. De knapphändiga rapporter jag får har så stora luckor att jag inte kan föreställa mig vad det är jag missar. Det enda jag vet är att det är kris och har så varit nu i fjorton månader. Överskott patienter, underskott personal, trolla med knäna? Skutan går inte framåt, den tar in vatten – frågan är om den kan hålla sig flytande fram till hamn eller om den är sjunkande, om det går långsamt eller snabbt. Jo, jag tänker i sådana här metaforer.
Jag verkar ha ett vattentema. Drunkna. Sjunka. Båt och hamn. Kanske jag börjar bli göteborgare…?
I vilket fall som helst tänker jag mycket på hur det är på jobbet eftersom ingen hör av sig. Inte från kollegor åtminstone. Jag har mycket videomöten, många telefonsamtal och mejl. Men inte med kollegorna, dem jag faktiskt gör mest för. Det ÄR konstigt. Det är nästan förolämpande. Arbetsrelationen är att de kontaktar mig. Min funktion är att vara rådgivande (utbilda/handleda), men det är på deras initiativ. Inte mitt. Jag har inget att förmedla annat än om jag får en frågeställning. Tystnaden känns olustig för jag tror inte behovet försvunnit, utan distanseringen gör att man inte längre… vågar? Har man varken sett eller kommunicerat med mig på över ett år blir relationerna alienerade. En möjlig förklaring jag fått till mig är att jag har lättare för att använda tekniska hjälpmedel och att ingen förstår Skype. Öh? Mejl och telefon då? Nej, jag köper det inte. Jag har fiskat (åh, vattentema) och tagit kontakt vid något tillfälle. Men når inte riktigt fram. Något har förändrats, men jag förstår inte vad.