Vad blogg egentligen innebär för mig vet jag inte. Det är en text jag baserar på en tanke jag fått och vill utveckla. Därför är det ingen dagbok. När jag utvecklar min tanke genom text har jag vissa kriterier.
Nummer ett är att bloggtexten inte ska vara just dagbok som kronologiskt beskriver en dag som varit. Jo, undantagsvis ”gör jag en dagbok”, men det är egentligen inte det jag vill uppnå eller har som primärt syfte.
Konkret skriver jag en sammanhållen text med en röd tråd där jag också försöker få med olika aspekter eller alternativa beskrivningar för att belysa flera perspektiv utan att överanalysera. Jag håller mig till ett tema, hoppar inte mellan olika teman. Känner jag ett sådant behov får det bli som en egen ny text i bloggen.
Det svåraste är att avsluta. Hur får man till ett bra slut som binder ihop det som skrivits? Det jag insett är att man bara slutar skriva när inte mer finns att säga. Även om det kan kännas ofullständigt eller rumphugget. Egna tankar och associationer får ta vid.
Det jag är minst nöjd med, är att jag är medveten om att jag upprepar texter även om det är utspritt över 20 år. Anledningen till att jag återkommer till sådant jag redan fått ur mig, beror på att jag inte kunnat släppa det. Väldigt frustrerande.
Hur jag skriver? Rakt. Jag skriver som jag tänker, jag skriver inte om, ändrar inte formuleringar efter att jag skrivit dem. Jag har en berättarröst i mitt huvud som läser det jag ska skriva. Jag lyder.
Så vad är målet med att skriva? Jag har inget mål. Om detta är rätt forum eller rätt sätt att förmedla något vet jag inte. Har jag något att förmedla? Nej. Inte vad jag är medveten om. Så varför skriver jag? Jo, det känns viktigt. Som något jag måste göra. I någon form, någonstans.
Bloggen lever en tynande tillvaro men jag skriver enormt mycket. Främst i tjänsten där jag formulerar rutindokument, men det blir även lite på Twitter och ganska mycket i skäggchatten. Det sistnämnda är egentligen en social dialog men jag skriver så mycket och så ofta att det mest kan liknas vid en monolog.
Under skolåren var jag en berättare. Jag skrev många och långa uppsatser. Där lades grunden till mitt behov av att få skriva. Det tillsammans med att jag läste otroligt mycket böcker. Jag hittade orden. Och de vill fram till varje pris än i dag. Utan något egentligt syfte eller mål. Det är kul att skriva. Och olika sammanhang kräver olika tillvägagångssätt och formuleringar.
Det där med grammatik stör mig inte så mycket. Jag är medveten när jag tänker på regelverket. Ovan börjar en del meningar med ”och”. Och jag bryr mig inte, eftersom jag skriver som jag tänker. Utom i mer formella och officiella sammanhang. Jag är fri i bloggen.