Månad: december 2018

Ännu en nyårsafton. Klockan är kring 19 men några fyrverkerier har jag inte märkt av än. Det påminner mig om åren då en skjuträdd Gazzy behövde distraheras genom att jag satt och höll i henne, hade tv och radio på högt, dragit för alla fönster. Om det hade någon effekt kan kanske diskuteras, men det hade nog varit värre om jag lämnat henne ensam i ett tyst hem nyårsafton.

Hur sammanfattar jag 2018? Året då jag slutade le. Jag orkar inte. Först början av året då jag åkte ut och in på akuten, vårdcentralen, jourläkarcentralen, infektionskliniken och så vidare. Nej, man fann aldrig något och jag hade heller inte mässlingen trots misstankar och avstängning från jobbet. Sedan var vi plötsligt i maj och sedan dess är det kaos på jobbet för min del eftersom jag är den enda som kunnat sätta mig in i och styra upp alla problem vi fortlöpande än i dag och för alltid har efter införandet att det hemska nya dataprogrammet som är både patientrisk och ekonomisk katastrof.

Det har varit ett tufft år. Skäggträffen i april (GothenBeard) var i grunden något positivt, men jag inser att jag är för sjukdomspåverkad av MS för att kunna delta på lika villkor och med samma glädje. Vi är just nu några hundra fullvärdiga och aktiva medlemmar, vilket också är både något positivt men också något negativt. Gemenskapen är kanon, men det är också väldigt ensamt. Jag står lite vid sidan av just för att jag inte kan vara så fysiskt närvarande när vi har möten, men jag uppväger det genom att dygnet runt vara aktiv i vår chatt.

Nya året 2019. Det är höjt i dunkel vilket konstigt vore annars. Om mindre än en månad ska jag genomgå nästa käkoperation, men det är osäkert eftersom jag endast får genomgå ingreppet om ömma modern närvarar (enligt käkkirurgen). Lika osäkert är om ömma modern kan närvara med tanke på sjuk sambo. Var det i september eller oktober canceroperationen var? Den gick bra, cancern är borta (vad man vet) men följdsjukdomar har tillstött. Ömma modern som är pensionär men deltidsarbetar, har i stort fått ge upp arbete på grund av anhörigvårdnad dygnet runt. Jag vill inte att hon slits mellan mig och sambon utifrån sjukdomstillstånd. Jag klarar mig själv, men käkkirurgens krav kan jag inte göra så mycket åt. Eller – deras krav var att jag hade en anhörig, släkting eller vän med mig eftersom jag inte blir inlagd utan behöver omvårdnad i bostaden efter operationen. Nå, men jag har ingen. Utom ömma modern.

Det blev inte många blogginlägg i år heller. Tappade sugen än mer när webbhotellet raderade 19 år blogg. Och tittar man på mitt Instagramkonto så ser man att jag endast publicerat 41 gånger där i år (mot kanske 5-600 inlägg per år tidigare) och slutat le på bild.

Året jag slutade le. Bra slutsats.

För några dagar sedan såg jag på tv, förmodligen var det någon serie, där källan till ett påstående är väldigt oklar. De sa att en traumatisk upplevelse är något man lever med i 30 år innan man kan släppa det och gå vidare.

I dag är det 30 år sedan jag flydde hemifrån. Det är 30 år sedan jag kände mig hotad till livet, fick fly hals över huvud och fick skyddat boende under två dygn. Även om mitt bloggarkiv raderades i somras av webbhotellet, så har jag kvar allt jag skrivit i bloggen under 20 år och historian om flykten. Jag väljer att inte gräva fram gamla texter. Jag har återberättat tillräckligt många gånger och känner att jag inte behöver dra det hela fler gånger.

Så stämmer det att man kan släppa traumatiska upplevelser efter 30 år? Ärligt, jag släppte traumat för mer än tio år sedan. Men det har ändå påverkat mig. Jag har bearbetat det, men konsekvenserna är bestående. Egentligen inträffade något värre några dagar senare efter flykten. När jag ännu en gång hotades och jagades djupt in i garderoben som jag så smått nyfiket hade börjat glänta på dörren.

Under elva år levde jag i total självförnekelse. Sedan brast det för mig efter att jag insett detta, varefter jag alltså flyttade till Göteborg för att känna att jag tog egna beslut utan inverkan eller påverkan av min närmiljö som fortfarande var ganska traumatisk.

Mitt fokus ligger i dag på att klara vardagen med MS. Det som varit har jag släppt, även om jag minns. Tänk, 30 år… Om inte annat så är jag nu gammal.

I mer än tio år har jag försökt ta ut statistik på jobbet med varierat resultat. Vi sitter och matar in data (indata) men är begränsade vad gäller ta ut data (utdata). Mycket märkligt. Varför ska vi mata in uppgifter som ingen har behörighet ta ut och granska? Jag har tjatat till mig behörighet eftersom jag förstår både in- och utdata. Problemet är att jag inte fått verktygen program eller utbildning i program. Dessutom har jag behörighet ”högsta”, men gnidna små tjänstemän vägrar lyda beställning som gjorts av höga chefer.

I vilket fall som helst. Jag skrikit högt kring allt ovan i åratal utan gehör. Jag har omvägar fått fuska mig till behörigheter, program och utbildning av användare i andra verksamheter. Nu är jag dessutom utsedd att ansvara för all ”min” produktionsuppföljning. Största problemet har varit ”det finns inga utbildningar”.

Guess what! Vi har utbildningar. Hemliga som ingen har kännedom kring trots att vi också byggt upp en organisation kring det hela. I dag fick jag gå en sådan utbildning! Helt otroligt! Jag fick inte söka utbildningen, för den finns inte officiellt. Jag blev utvald av utbildningsorganisationen. Eller. Cheferna fick en fråga, ”finns det någon person ni tror arbetar med statistik”? Inget nämndes om att det var utbildning eller i vad. Fanns heller ingen beskrivning av vad som förväntas sedan av den person de namngett. Att cheferna sa mitt namn beror på att jag sedan i somras varit så arg på alla möten och framhållit att vårt nya datasystem är felkonstruerat, ingen har utbildning, indata är fel och det finns ingen utdata. Därför låg mitt namn i många chefers medvetande när de fick frågan om det av 6000 anställda fanns någon som kunde ha nytta bli kallad till ett möte. Som nu visat sig vara en tvådagars utbildning i hur man skapar rapporter från databaser.

Precis det jag eftersökt under alla år! Officiellt heter det att ingen får skapa rapporter då man inte i en rapport kan se källdata och därmed kan man inte validera rapportens äkthet! Ursäkta, men skapar jag en egen rapport så vet jag exakt vad jag använt som källa! Det är väl bättre om vi skapar egna rapporter istället för använda någon annans?!

Jag vet inte när jag blev en statistikmänniska. Det har kommit smygande och övertagit mitt jobb helt. Men jag tror det finns ett samband med att dagens ekonomer… nja, jag vet inte vad de gör, men det är jag som tar ut och analyserar data som sedan ligger till grund för fakturering. Bland annat. Vi har mycket data som används inom flera områden. Och nu börjar jag lära mig det. Officiellt.

Nästan en månad har gått sedan jag senast skrev något. Först av allt – jag vet inte om jag tycker om den uppdatering WordPress genomgått även om det mer handlar om hur gränssnittet ser ut där jag skriver innan publicering. Nåja. Jag hade kanske valt att blogga via mobilappen, men jag hade glömt lösenordet men visste jag var inloggad på datorn. Datorn som jag aldrig startar då jag enbart använder min arbetsdator hemma. Det får räcka med att starta en dator. Jobbdatorn är jag inloggad på hemma typ dygnet runt. För att kunna jobba dygnet runt. Typ. Årsbokslutet ger mig panik. 

Min minutiösa planering av jobbet föll ganska platt nu då jag istället fick influensa. Den kom smygande i fredagskväll med hosta. Sedan har jag varit sängliggande hela helgen med hög feber (närmare 40 grader), frossa och hosta. Nu måndag är det väl lite bättre, febern sjunkit något till typ 38-39 grader, men jag har blivit snorig nu också. Jag har inte tid vara sjuk. Det får bli distansarbete tisdag. Förhoppningsvis orkar jag det åtminstone. 

Och jag som tog influensaspruta för en månad sedan. Antingen har den inte hjälpt, eller så hade jag varit betydligt sjukare. 

Ett tips. Vill man se mina skäggbröder ska man titta på Musikhjälpen fredag kväll till söndag förmiddag. Kan väl säga så här – jag känner majoriteten av dem, men helt säkert så känner samtliga mig. Tredje året i rad jag missar närvara utanför buren på MH, vilket ter sig än mer ironiskt i år när temat är tillgänglighet.