Om natten kan jag vakna i panik av att en tanke tagit sig igenom alla mina drömmar. Härom natten slog det mig ”jag har ingen att prata med den dagen ömma modern är borta”. Det finns ingen annan jag ringer, och där är heller ingen annan som ringer till mig. Någonsin. Jag menar det. Någonsin. Jag har genom åren fått sura kommentarer om att jag aldrig ringer tillbaka. Nja. Det är något jag är medveten om. Eller inte, egentligen. Min tidsuppfattning är sådan. Om vi pratade för en timme sedan eller för 40 år sedan, är ingen skillnad för mig. Min känsla för tid säger mig att ”det var för någon vecka sedan”.
Men det är otäckt. Insikten om att man inte står någon så nära att man kan prata om gemensamma minnen och erfarenheter. Inte ha någon som verkligen bryr sig. Inte kunna fördriva tid med någon utan syfte.
Jag har inga personliga nära vänner. Jag har inte ens någon arbetskamrat som vet något om mig (jag vet desto mer om dem). För jag inkluderas inte. När jag tar plats och är social så är det omöjligt inkluderas.
Tröttna på att skriva mer om detta.