Det som hände under pandemin, var att vi gick från Skype till Teams. Förutom att vi på jobbet också parallellt kör med Zoom och VMR/Cisco. Alltså, jag måste säga att jag skarpt ogillar webbkamera i möten. Dela skrivbord är en sak, men detta att X antal personer rör på sig. Det är så otroligt distraherande. Jag brukar påtala att det är okej ha webbkamera på när vi går in i mötet så man ser tydligt vem som är med. Därefter behöver fokus ligga på dialog och arbete genom dela skrivbord. För det här med rörlig bild är verkligen så upp i ansiktet på en!
Men ingen tycks ta notis av detta med att stänga av kamera. Däremot har jag hört många klaga på hur distraherande det är när andra har kameran på. Så varför inte stänga av sin egen kamera då för att föregå som ett gott exempel? Värst måste vara när alla sitter med avslagen kamera, en går in i mötet med påslagen kamera. Plötsligt har alla aktiverat sina kameror – av sympati?
I-landsproblem. Men det påverkar mig ganska mycket i form av uppmärksamhet.
På tal om möten online via Teams. I förra veckan höll jag två föreläsningar. Grupp 1: Lysande! Grupp 2: Katastrof! Ja, innehållet alltså, det jag berättade om. Tänk så olika två grupper kan tycka när jag ordagrant framför en rutin två gånger. Det som blev lite märkligt är grupp 2 inställning som plötsligt övergick från ”dum rutin” till ”ditt fel” där jag var budbärare. Ett övertramp. Tur jag kan svara för mig och hålla mig lugn när sådana situationer uppstår.
I dag skulle min fars fostermor (min svenska farmor) blivit 116 år. Tänk vad tiden flyger förbi! Minns inte exakt, men tror det var cirka 25-30 år sedan hon dog.