När lärde jag mig att läsa? En fråga jag plötsligt ställde mig i natt när jag inte kunde somna. Det enda jag vet är att det första jag kunde skriva var Hoa-Hoa så fort jag var gammal nog att hålla i en… krita? Det jag också minns var att jag tjatade till mig en sagobok i julklapp som 5-åring. Nu var det bara ett par månader innan min 6-årsdag, men jag har inget direkt minne av att jag bad någon läsa för mig. Även om jag vet att ömma modern brukade läsa ur Kalle Anka åt mig. Så jag tror att jag kunde läsa ganska skapligt (sakta) innan jag började i skolan. I ettan fick man lära sig alfabetet bokstav för bokstav, vilket jag tyckte var ganska långsamt och tjatigt då jag redan kunde det där. Lite otålig var jag också över att så många i klassen fick kämpa med detta vilket drog ner på tempot (som jag tyckte).
På tal om minnen från första klass (1977/1978).
- Detta var på landet och årskurs ett fick inte plats i byns skola då vi var för många klasser och elever. Vi hade bara ett låg- och mellanstadium. Men vi i ettan fick gå i gamla byskolan som låg bredvid kyrkan. På andra sidan motorvägen. Matsalen var på låg- och mellanstadiet, så varje lunch fick vi åka skolbuss tur- och retur. Två klasser, 50 elever, 40 minuter lunch inkl. bussresan.
- På tal om matsalen. Matvakt var tant Agda som såg till att vi åt upp allt, inget fick slängas. När hon medlade i någon konflikt bland elever passade halva matsalen på att springa till soporna för att slänga den lunch vi ansåg vara äcklig. De flesta åt till lunch enbart knäckebröd med smör. Enda gången tant Agda gick med på att vi slängde maten var när vi blev serverade rödbetssoppa med smetana. Men det var inte syrad grädde, inte ens kefir. Det var sur grädde. Och kanske lite väl avancerad maträtt för barn.
- Ibland missade man skolbussen efter lunch då vi aldrig blev inräknande. Då fick man gå tillbaka till byskolan. Det fanns en gångbro över ån på baksidan av skolområdet, därefter fick man korsa en stor parkering vid sporthallen och därifrån gå under motorvägen (gångbana fanns under motorvägen) och sedan var man framme vid byskolan. Låter kanske inte långt, men ett par kilometer. På tal om gångbanan under motorvägen. Inte helt riskfritt att gå där om församlingens diakonissa/distriktssköterska var ute. Hon vågade inte korsa motorvägen mellan samhället och församlingshemmet, så hon brukade ta sin bubbla (Volkswagen) genom gångbanan. Något jag blev påmind av en doktor jag jobbade med 20 år senare. Så här 50 år senare är det fortfarande något som diskuteras.
- Parallellklassen hade två elever som inte var så långa. De fick skolbänkar i helt i trä där man fick kapa av benen till halv längd (liksom stolsbenen som också var i trä). I min klass hade vi en väldigt lång elev som inte kunde sitta vid ordinarie skolbänk, så han fick en kateder.
- Min första skoldag kom lokala tidningen och tog kort på mig, en klasskamrat och våra mammor. Jag minns inte detta, men har tidningsurklippet. Jag var ovanligt lång för min ålder – dubbelt så lång som min klasskamrat som var ganska kort för sin ålder. Vi ser väldigt omaka ut på fotot.
- Som sagt, en gammal byskola. Utedassen hade förfallit och det var toaletter inne. I kapprummet/entrén. Sådana där med fristående halva väggar. Inte särskilt mysigt, om man säger så.
- Men det jag kom på i natt när jag inte kunde somna, var talpedagogen. Alla barn skulle en och en träffa talpedagog som pratade rikssvenska. Vi skulle säga efter henne och hon var mäkta irriterad på vår skånska, som dessutom var lantlig och ibland gammelskånska. Men det ledde aldrig till något. För lite och för sent. Vi var redan språkligt förstörda allihop.