Dag: 1 augusti 2020

Dag 141 var i torsdags, min första dag ute under isoleringen (som tydligen ska fortsätta året ut). Flärdtjänst x 2 och fotografering på Trafikverkets förarprov för förnyelse av körkort. Det var verkligen otäckt. Jag bytte munskydd tre gånger, använde latexhandskar vid två tillfällen och spritade händerna varje gång jag fick kassera handskarna. Jag var nära andra människor utan kunna hålla avstånd. Frågan är jag klarade mig. Om någon vecka vet jag. Värst kommer det bli när jag måste till postutlämningen för att lösa ut min nya legitimation. Hur jag ska ta mig dit och hem vet jag inte.

Hur det var att komma ut utomhus för första gången på 140 dagar? Inget märkvärdigt. Ingen chock. Inget ovant. Men inte skönt eller med lättnad eller nåt sånt heller. Elrullstolen fungerade, hade både ström och luft i däcken trots att den stått stilla i fem månader. Lyckligtvis pumpade jag däcken precis innan isoleringen i början av mars, och då var det lite luft i däcken.

Ömma modern har jag inte träffat på nästan ett år. Utan pandemi hade vi inte kunnat ses ändå eftersom ingen av oss kan resa med tåg. Tycker hon börjar få lite konstiga idéer och föreställningar. Som att äldre människor som blir muskelsvaga och inte kan hålla balansen, att det skulle bero på att deras skelett mjuknar. Jag chockas över den tron. Skelett mjuknar inte på det sättet. Och varför skulle man då falla? Jag kan inte förstå hur man kan komma till en sådan slutsats. ”Skelettet har mjuknat, därför kan man inte hålla balansen och faller”.

Nästan lika märklig är föreställningen om att batterier i fjärrkontroller tar slut fortare om man inte håller fjärrkontrollen nära tv, bil eller vad det är för fjärrkontroll. Finns det verkligen belägg för det? När batteriet börjar ta slut behöver man vara nära eller rikta rakt, då nivån av ström är låg. Men nog tar väl batterier slut av att man använder dem (frekvens och tid) snarare än hur långt man är från källan med sin fjärrkontroll?

Vem kunde väl ana att jag 20 år senare kunde fortsätta skriva blogginlägg om Våra bästa år (Days of our lives)? Och ta vid där jag senast skrev. När TV3 omkring 1999 visade DOOL var det med cirka 3-4 års eftersläpning med USA. Nu när Viafree visar DOOL så är det betydligt närmre nutid (någon månad).

När jag följde DOOL kring millennieskiftet, handlade det om den galna vetenskapsmannen dr Rolf i Stefano DiMeras tjänst. Och om Hope som hölls fången när prinsessan Gina som dubbelgångare tog över Hopes liv. I ungefär ett år pågick denna historian innan dr Rolf skrevs ut ur serien, Gina dog och Hope frigavs. Och så vidare. Istället följde några år där alla karaktärers barn åldrades med 10-20 år då huvudkaraktärerna åldrats men deras barn var skådisar som byttes ut för att ständigt vara småbarn. Lite svårt när 60-åringar har nyfödda som visas upp år efter år. De senaste 20 åren har dessa barn i sin tur fått barn, så det ser mer logiskt ut i serien – generationer som matchar skådisarnas/karaktärernas ålder.

Men. Det jag ville komma till. Nu fick jag för mig att börja titta igen och började med avsnitt 13800 och 13801. Wow! Dr Rolf är tillbaka. Stefano är död (skådisen också) sedan några år, men Stefanos minne har av dr Rolf implanterats i en annan karaktär. Och prinsessan Gina har övertagit Hopes kropp. Så nu fortsätter något som inte nämnts i serien på 25 år. Bara att fortsätta titta och förundras. Bättre återknytning än Twin Peaks.