Eventuellt är det dags för mig att åter byta arbetsrum. För femte gången på två år, eller 15:e gången på 18 år.
Det är så märkligt att jag verkar vara i vägen överallt. Nu har jag börjat anklagas för att själv vara orsaken. Knappast.
– Du får inte sitta här, vi ska anställa någon som behöver sitta här nära verksamheten.
– Du får inte sitta här, vi behöver anställa ännu fler och de måste sitta där du är nu.
– Du får inte sitta här, vi ska bygga om och alla andra som evakuerats har fått nya rum, men du får flytta till annan byggnad utan möjlighet besöka verksamheten du jobbar för.
– Du är för långt bort, du får flytta till annan byggnad som bara är halvvägs jämfört med förra byggnaden.
– Du får inte sitta här, du stör kollegor då du har så mycket besök och telefon.
– Du får inte sitta här, för du jobbar för annan verksamhet och vi vill ta tillbaka rummet som vi lånat ut till dig för två år men som nu blir sex månader istället.
Allt ovan har framförts även om jag inte citerat ordagrant.
Det sänker mig rejält, att jag sägs vara skulden till ovan. Problemet är att man inte tar det på allvar att ge mig en arbetsplats där jag är fredad. Det är bara jag som lever i kappsäck på jobbet trots att man vill ha mig nära på ett ställe.
Men man vet fortfarande inte vart man ska stoppa in mig. Om fyra år tror de lokalfrågan är löst, vilket jag tycker är orimligt. Man tar inte mig på allvar. Man värdesätter inte min arbetsmiljö. Man värde sätter inte min arbetsinsats även om man säger motsatsen. Men man visar det inte.