Sommarsemestern tog slut. Det var stor europeisk skäggträff. Jag var också på en privat miniskäggträff. Och så har jag rivstartat hösten på jobbet där jag drunknar i jobb som vanligt, men särskilt nu efter att ha satt allting på paus under våren när jag höll på med två parallella projekt.
Men det är kaos. Märkligt nog har både Läkartidningen och Dagens nyheter nämnt om konsekvenserna av detta kaos, men det är tyst från GP. Så märkligt. . Läkarföreningen på SU säger upp samverkansavtal: »Missnöjda« (lakartidningen.se) Mer än så vet jag inte. Vilket är anmärkningsvärt. Jag är förtroendevald och det är mitt avtal som sagts upp, på initiativ av mitt fack. Borde jag inte veta allt? Och det är stora förändringar på gång. Hela mina yrkeskår är på väg att försvinna eller stöpas om till något annat. Efter 32 år. Men bara i min region, inte på nationell nivå. Ingen verkar veta eller förstå någonting. Klart avtalet då sägs upp så vi får ännu mindre inblick.
Om natten kan jag vakna i panik av att en tanke tagit sig igenom alla mina drömmar. Härom natten slog det mig ”jag har ingen att prata med den dagen ömma modern är borta”. Det finns ingen annan jag ringer, och där är heller ingen annan som ringer till mig. Någonsin. Jag menar det. Någonsin. Jag har genom åren fått sura kommentarer om att jag aldrig ringer tillbaka. Nja. Det är något jag är medveten om. Eller inte, egentligen. Min tidsuppfattning är sådan. Om vi pratade för en timme sedan eller för 40 år sedan, är ingen skillnad för mig. Min känsla för tid säger mig att ”det var för någon vecka sedan”.