Normaltid i natt då vi får uppleva timmen mellan 02 och 03 under hela 120 minuter. Om en månad är det advent. Två månader till jul. Tre och en halv månad till mello. Sju eller åtta månader till sommarsemester. Det är den ledigheten jag har att se fram emot. Sommarsemester. Jag är trött. Jag är gammal. Jag är trött. Sa jag att jag är gammal? Gubbvila är mitt dagliga mål, men svårt få in i planeringen.
Kategori: Svammel
Postsemesterkaos?
Två semesterdagar återstår innan jag åter börjar jobba. Ett konstaterande där jag inte vill göra en utflykt in i känslovärlden. Låt oss bara lugnt konstatera att jag i dag har 4574 dagar kvar till pension. Nedräkningen är till 2037 eftersom mitt födelseår innebär att jag inte får gå i pension förrän jag fyller 67. Okej, jag kan gå i förtid som allra tidigast 2035.
Kanske jag nämnt det? Det kommer vara med stor osäkerhet jag återgår i tjänst i nästa vecka. Arbetsgivaren ska spara X antal miljoner. Min yrkesgrupp ska eventuellt omplaceras eller få andra arbetsuppgifter, kanske jag klarar mig undan just det. Men i övrigt ska man också slå ihop oss med andra och göra oss till en stor enhet där vi eventuellt får andra chefer, andra arbetssätt, annan jargong. Ovan på det ska arbetsuppgifter och ansvar försvinna från oss när vi får ett nytt datasystem om ett år. Det är hela havet stormar, och jag vet ingenting. Då är jag ändå facklig företrädare som ska få information direkt när en förändring är på gång, men inte ens chefer verkar veta något då så mycket tas över deras huvuden och de kommer till mig och frågar om jag som facklig hört något från högsta centrala ort (då cheferna inte hör något från sin högsta chef) eller från politikerna som bestämmer.
Frågan är om jag behöver stålsätta mig och befara alla möjliga scenarier? Eller chilla tills jag hör något konkret?
Två semesterdagar kvar…
Rötter
Nu var det ett tag sedan igen. Jag har hunnit fylla år (54) och bloggen har också firat sina år om än i tysthet. Okej, jag firade också i tysthet. En vecka senare mejlade chefen ett förvånat grattis.
Just nu hinner jag bara arbeta och knappt det. Två parallella projekt på jobbet är jag djupt involverad i och det är direkt omänskligt. Jag måste vara fysiskt på jobbet för det ena projektet. För det andra måste jag sitta med arbetsro kring mig hemma. Jag går inte in mera på det. Ekvationen är svår.
På Facebook har jag några av mina finska kusiner. Trodde jag. En har jag funderat mycket kring, men det är svårt att kommunicera. Jag kan inte finska, de kan inte svenska eller engelska. Men så skrev den ett inlägg, den som jag undrat mest över. Hon publicerade några foton på en gravsten och gamla foton på min farfar där han satt med ett barn i sitt knä. Jag kan så pass mycket finska att jag plötsligt fick en uppenbarelse. Isä = far. Och förnamnet stämde – den som jag trott var min kusin var min snart 80-åriga faster!
Jag har sett den där gravstenen förr med farmor och farfar, men aldrig sett mer än namnen. Nu fick jag också veta att det var en familjegrav med farfars far och mor, samt min farbror vars namn jag fått från. Tänk så mycket information! Jag vet mer än vad min far någonsin visste. Åtminstone tror jag inte att han hört något om sin farmor och farfar. Visste han ens att hans farmor levde tills han var 13 år? Vi (han) hade så extremt lite kontakt då han kom hit som finskt krigsbarn när han var två år gammal och sedan fastnade här på grund av en öroninflammation. Farmor med sin bror var över och hälsade på några gånger och hon skrev mycket brev till min fosterfarmor, men det var svårt få brev översatta. Min farfars sida är den vi vet minst om, och plötsligt har jag fått namn och datum kring två av dem.
Jo, jag har träffat min farmor och farfar på 70-talet samt att min farbror jag är döpt efter hälsat på oss. Och min far var över en gång till på 80-talet.
- Farfars far: Petter Albin, 1884-1921.
- Farfars mor: Hulda Maria, 1888-1952.
- Farfar: 1911-1985.
- Farmor: 1908-1999.
- Farbror: 1948-1997.
- Far: 1939-2006.
Att få tre generationer före mig så här, är stort. Finska släkten är verkligen okänd för mig. Faster ser jag ibland på Facebook i form av smileys på foton jag lagt ut.
Reflektion: Farfars far dog väldigt ung 37 år, vet inte varför. Min farfar och far dog båda i lungcancer (båda storrökare). Min farbror var bara 49 år. Det jag minns var att det sas att han opererades, minns däremot inte för vad. Tror det var typ bråck. Allt gick bra. Han fick åka hem. Tog ett steg in genom ytterdörren och föll död ner. Farmor var frälsningssoldat. Ja, det är väl ungefär vad jag vet. Förutom lösryckta saker även om övriga farbröder och fastrar samt några från farmors släkt. Och mina kusiner. Så det är inte helt blankt, men det är heller inte mycket. Jag värdesätter alla information jag får.
Ömma modern frågade om vi inte skrev till varandra, mina finska kusiner/faster. Nej, översättningstjänsterna till/från finska är fortfarande urusel enligt mig. Det blir rappakalja.
Spara ören, förlora miljoner
Min blogg för 16 år sedan (2007, februari):
Det var många svordomar efter dagens tenta. Nästan så att jag instämmer i dem.
Den kurs jag går anordnas för sjunde och sista året. Inför dagens tenta har vi fått träna på gamla tentor. Men inget
slår dagens tenta i svårighetsgrad. Halva klassen blev dessutom utkörda ur tentasalen innan de vara klara,
eftersom tiden var ute. Jag tog mig ut en halvtimme tidigare och var en av de första som blev klar. Hur det gått vet
jag inte. Jag har inte ens en känsla till uppfattning. Ändå känns det skönt att ha eländet gjort. Resultatet får jag om
lite mer än en månad. Jag förutsätter ändå att jag klarade tentan.
Möjligen berättade jag sedan hur tentan gått. Nå, men jag klarade den och hade nästbästa resultatet med 3 fel av 90 poäng eller nåt. Det hela resulterade också i att jag är expert på området och fortfarande arbetar med det. Vad? Jo, klassifikation av sjukdomar för att kunna beskriva vården patienter erhåller för sina hälsoproblem. Denna typ av kompetens behövs i stort av alla inom sjukvården, men utbildningen är mer eller mindre nedlagd och förekommer inte inom högskoleväsendet längre då det istället blivit internutbildning med en typ lightversion. Så man kan väl säga att jag är jagad utifrån min kompetens. Jag försöker värja mig, för jag utbildade mig för att vara stöttning åt min verksamhet där jag såg behovet. Inte vara tillgänglig för hela landet och svara på frågor i tid och otid. Det är också en väldigt ifrågasatt arbetsuppgift då man får stå till svars för lagstiftning samt måste styra på detaljnivå. Det är tröttsamt. Någon förbättring framöver ser jag inte, snarare tvärtom. Nå, mej jag går i pension om 10-15 år, så det finns en ändå på det. Men om nu behovet är så stort, är det märkligt att man avskaffade en bra och fungerande högskoleutbildning. Anledningen till det beror på att utbildningen var sanktionerad av min regions politiker och det ansågs för dyrt att årligen bekosta lön för 30 av sina anställda att en dag per vecka utbilda sig till något som i praktiken drar hem miljonbelopp till vården. Och vi var en föregångsregion som hade denna utbildning att erbjuda inom ”universitetssjukhus”. Så. Nu fick jag visa lite frustration och kan återgå till mitt liv igen. Snart är det måndag.
Vardag på helg
Vad gör jag en ledig lördag nu när årsbokslut är över och jag inte behöver ägna varje vaken sekund åt jobbet? Nja, inget märkvärdigt. Sånt jag måste. Tvättat fönster, tvättat kläder, lagat mat, bakat en sockerkaka, legat utslagen av migrän, tagit emot en hemleverans, spelat Farmville 3, kollat tv-kanalen ID (True crime 24/7) och sett några avsnitt QI på BBC. Så, inget märkvärdigt. Om bara tre veckor drar Melodifestivalen igång. Så då hinner jag åter inte hushållsarbeten förrän efter Eurovision i maj. Typ.
Bespottade
Ännu en dokumentär som väcker minnen. Det fanns (finns?) inget människovärdigt i hur HBT+ behandlats för inte så länge sedan. När man pratar om GenX (födda 60-/70-talet) i dag, så pratar man bland annat om att vi är en generation med benen i två världar. Generationen före hade inte internet. Generationen efter har inte upplevt annat än internet. Och så då GenX som stått mitt i. Eller detta med klimatförändringar. Eller detta med HBT+. Ja, jag fick uppleva allt det negativa där inga rättigheter eller förståelse fanns på något plan för HBT+. Och jag har fått uppleva acceptans och rättigheter. Men just eftersom jag sett både det positiva och det negativa, så vet jag att det krävs så lite för att rycka undan mattan igen. Vi kan aldrig tagit något för givet eller för evigt. Och 10-20 år är en parentes i tiden och det är en bra påminnelse att ha sett och påmints om dokumentärens tema – det olagliga i att vara homosexuell i brittiska armén. Det var angiveri, kränkningar, övergrepp och avsked. Se dokumentären om ni har tillgång till Sky.
En helt annan sak. Årets första dag passerade utan att jag kom ihåg att göra det jag gör varje år. Så det blev på årets andra dag. Årets första selfie. Fortfarande grå. Inget filter.
År 26 med blogg
Så fick också jag några dagars semester efter att ha jobbat hela jul- och nyårshelgen. Som jag i och för sig gör varje år sedan 10 år tillbaka. Avstämning med chefen i dag med uppskattning för min insats där jag tydligen är den som har koll och säger vem som behöver göra vad när. Och ser till att det sedan också blir genomfört. Ja, det är därför jag aldrig kan vara ledig när alla andra beviljas semester över storhelgerna. Nåja. Jag tar mest semester ett par dagar för syns skull, eftersom jag annars bara tar sommarsemester men aldrig något i övrigt på året. Jag är aldrig ledig. Någonsin. Annat än när jag är påtvingad (mer eller mindre) ledighet. Inga sjukdagar om jag inte ligger på sjukhus. Det är på den nivån.
Så blev det 2024 också. Återigen räknar jag antal år som bloggare. Det börjar kännas skräckinjagande. Så många år. Folk omkring mig har på den tiden hunnit skaffa barn. Och barnbarn.
1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023, 2024. Bloggare för 26:e året. Jag måste ange varje år för att verkligen se och förstå innebörden. Det är skrämmande. Hur förgängligt allt är. Det är väl det jag ser mest. Utförsbacken. Det kommer bara bli svårare och svårare. Jag känner en utsatthet i att åldras.
Bokslut
Årets hektiska tid är här. Bokslut. När jag varje år ägnar all tid åt att jobba för att hålla deadline för bokslut, vilket innebär att jag måste arbeta dagligen före, under och efter nyårshelgen. Och just i år är detta inte något enkelt uppdrag. Främst på grund av att jag har extrem migrän varje dag, värre än vad det någonsin varit. Efter 30 år är det fortfarande lite skrämmande när det är värre än vanligt. I går pratade jag med kollega i telefon samtidigt som jag hade migrän och min afasi var beklämmande. Jag kunde inte prata. Kunde inte hittar orden. Nytt migränanfall i dag – desorienterad. Visste inte vad jag gjorde eller om jag ens vara hemma. Det händer inte varje år att jag får så pass stark migrän. Det som möjligen kan vara lite mer otäckt nu, är att jag sedan 3-4 månader står på blodtryckssänkande medicinering, vilket i sig borde innebära att jag kanske inte fick migrän eller allvarlig migrän.
Nå. Det positiva är att jag kan anpassa min arbetstid själv och arbeta hemifrån. Jobbet blir utfört. Jag håller deadline. Och vattenläckan hemma är nu helt åtgärdad. I mellandagarna hann målaren komma och slutföra det sista, så nu har jag åter ett helt hem utan spår av vattenläcka.
Bokslut för året vågar jag inte längre göra. Jag vill inte bocka av alla jobbiga saker man med ålder tvingas genomgå.
Alla är en konsekvens av det förgångna
Kanske jag visste, kanske inte. Jag minns inte riktigt om jag registrerat att en person jag följt på Instagram avled i somras. Ett vagt minne om att jag noterade det. Däremot så jag att hans make i en kommentar hos sig beskrivit sig själv och maken som ”damaged GenXers in a confusing world”, vilket jag också citerade på X. Det slog an. För jag förstår innebörden och då inte enbart för att jag också tillhör generation X. Ytterligare en dimension fick jag av att se gårdagens Netflix-special med Ricky Gervais, som också beskrev sig som en GenXers.
Även om vi haft en bra uppväxt och ett gott liv där vi varit priviligierade i mångt och mycket, så är där nåt. Vi har växt upp i en värld definierad av boomers. Vi har fått klara oss själva. Och efterkrigstidens (andra världskriget, alltså) ekonomiska framgång med bättre livsvillkor har gett konsekvenser som min generation först senaste årtiondena förstått att försöka göra nåt åt. Just detta att vi är en ”mellangenerationen” på ett spektrum, gör att vi uppfattas som klossar (även om det är boomers som är proppen Orvar) som blockerar förändring enligt efterkommande generationer. Men vi (GenXers) börjar bli till åren. Vi orkar inte bry oss. Åtminstone inte i någon större omfattning eftersom det är vi som drog igång ett förändringsarbete en gång för 20-30 år sedan. Och världen är konstig. Jag tycker inte att den är bättre eller sämre än vad den någonsin varit, bara annorlunda. Och det är väl lite som Gervais säger, att saker och ting omformuleras till att betyda något annat än tidigare. Jag kan inte minnas att denna typ av omskrivning av ordlistor tidigare förekommit i sådan omfattning. Så det är förvirrande när vi inte använder oss av samma innebörd och betydelse av det vi försöker beskriva. Är det därför olika generationer alltid ligger på kollisionskurs med varandra? Vi har olika världsbilder och kan inte ens vara överens om terminologin?
Så det stämmer nog. Damaged GenXers in a confusion world. Och över tid kan alla generationer byta ut ”GenXers” till sin egen benämning av generation. Vägen är svår för alla. Nya tider, nya problem.
Dagarna mellan helg och helg
Indirekt blev jag drabbad av vattenläckan i oktober som skedde inne i väggarna hos grannen ovanför mig. Man fick riva hos mig och under 6-7 veckor hade jag ett halvt kök innan väggar och skåp åter kom på plats. Sedan var det bara att vänta igen. På spackling och målning, som utlovades vara klart före jul. Nå. I fredags eftermiddag, innan julhelgen alltså, ringde målaren. Han kommer och gör jobbet i mellandagarna. Vilken tur då att jag sitter hemma och jobbar då? Frågan är om han blir klar före nyåret eftersom det ska spacklas, torka, målas, torka, målas ännu ett lager, torka och så vidare. 3-5 gånger skulle det tydligen ta. Total yta som ska målas är cirka två kvadratmeter.
Annars är jag nu ganska stressad, liksom varje år, eftersom det är bokslut på jobbet med deadline 3 januari. Därför hinner jag inte ta till jobbet utan sitter hemma och jobbar på distans. Och det får ta den tid det tar. Så jag hoppas målaren är tyst och effektiv.
Föränderligt
Min återkommande tanke. Flera gånger per dag. ”F*n vad jag är gammal”. Och då syftar jag mest på hur rigid och konservativ jag blivit och att jag med det inte längre riktigt känner igen mig själv. Det är befriande att vara gubbe som inte bryr sig om att gå på tå. Jag försöker lära känna mig själv igen, och vem denna version är. Åldrandet är lite som att regenerera som Doctor Who. Oavsett vem man utvecklas till så är man fortfarande summan av sina tidigare erfarenheter. Och Gud vad jag varit med… ”händelser” som lett fram till mitt avtrubbade jag. Jag har nu överblicken och kan se tillbaka på när saker borde tagit en annan riktning och blivit något… bättre. Samtidigt ångrar jag inget, men är lite besviken. Allt har inte jag haft mandat att påverka. När jag tänker efter, är jag nog mer arg än besviken. Det är en bra fortsatt drivkraft framåt.
Två tankar utan svar
En tanke. Jag slås ofta av en tanke som sedan får spinna vidare fritt. Dagens tanke är detta med att jag eldar upp mig så väldigt när jag undervisar och utbildar på jobbet. Att jag låter så engagerad och överpositiv. Inte kan sluta prata. För varifrån kommer detta?
Jag är tyst och blyg. Jag har talfel även om jag också pratar skånska. Men inom skånskan har jag talfel. Okej, alla från nordöstra Skåne förstår mig, så det kanske är mer dialektalt än talfel.
Trots detta så deltog jag år efter år i teateruppsättningar när jag som barn var med i scouterna. Det tvingade mig att göra något jag var fruktansvärt obekväm med. Prata. Att stå ensam ytterst på scenkanten och framföra en memorerad text samtidigt som jag agerade, hade jag inga problem med. Men det där med att verbalt säga nåt. Det var jobbigt. Ändå var det bara något som jag gjorde. Och det här med agera och gestalta en karaktär, vann jag på i längden tror jag. Jag fick en vana att stå inför andra, att prata, att improvisera, att snabbt anpassa mig till situationer som kan uppstå. Märkligt nog hade jag ingen nytta av detta under skoltidens redovisningar inför helklass. Kanske för att jag då alltid stod inför alla mina plågoandar som ständigt var på mig och mobbade mig konstant i över ett årtionde.
Tanken: När började jag dra nytta av scenvana? När började jag utbilda och föreläsa? Jag skulle säga 2005, när jag som 35-åring på jobbet började internutbilda kollegor, vårdpersonal och läkare. Något jag fortsatt med och som också inkluderade att jag utbildat studenter efter att jag läst vårdpedagogik. Jag har förmodligen utbildat i precis allting som på något sätt är relaterat till administration inom sjukvård. Sjukvård är föränderlig. Nya arbetssätt och nya datasystem kommer, och jag har då fått utbilda. Eller i lagar och regler.
Jo, jag tycker det är otroligt märkligt att jag senaste 20 åren fått denna roll. Och att det är inom så olika områden. Varje gång jag ska utbilda i något, så gör jag en PowerPoint-presentation som innehåller några stolpar om vad jag ska gå igenom samt eventuellt några skärmdumpar med exempel. Jag har nu cirka 300 presentationer efter 20 år.
En annan tanke: Varför är jag facklig? Det har jag varit i drygt 10 år. Men jag är inte en människa som står på barrikaderna och jag befinner mig inte politiskt heller på den skalan där fackliga uppdrag ses det goda mot den onda arbetsgivaren. Min ingång handlar om rättvisa, lag och ordning. Inte så mycket solidaritet eller kamp. Att jag ändå fortsätter som facklig beror på att jag ser samspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag kan påverka. Ganska mycket. Och där hag jag nog också en annan fördel än att vara ”fackligt utbildad”. Jag har officiellt en chefsutbildning. Och det är inte vi mot dem. Alla är vi ”vi”. Och man kan diskutera, föra dialog. Det behöver aldrig vara en konflikt om man har inställningen lyssna och respektera. Men det måste vara ömsesidigt. Jag har haft tur. Nu är jag inne på min åttonde chef på 23 år. Låter som om jag glömt bort medlemmarna jag representerar. Nej, då.
Tankar brukar inte leda till någon slutsats, utan blir en reflektion som föder nya funderingar. Så märkligt allting kan te sig när man börjar fundera på hur snårig vägen är som vi tar mer eller mindre medvetet. Eller omedvetet.
Nästa tanke lär blir ”Varför valde jag franska på högstadiet?” (kunde bara välja mellan ekonomi, teknik, tyska, franska). Je ne sais pas!
Förfluten tid
Nej, lika bra att inget nämna om min fallolycka för snart en månad sedan. Det är ganska oförändrat. Långsam förändring. Inte förbättring, förändring. Okej, bättre men inte bra.
Det är hektiskt på jobbet nu och det blir inte bättre av min arbetsskada (fallolyckan alltså), covidkaoset (som det faktiskt är), vattenläckan hemma (halvt kök i ytterligare 2-3 veckor) och säkert nåt mer jag inte kommer på just nu. Jag följer slaviskt mina måsten jag skrivit in i min kalender oavsett om det är arbetsrelaterat eller privat. På jobbet kan de glömma att jag är tillgänglig telefon eller mejl. Det är bokslut på gång och vi går ju typ dryga miljarden back enligt medias närgångna bevakning.
Lite positivt var det i går när jag undervisade på jobbet. Jag riktigt såg hur de golvades av insikt, en aha-upplevelse, plötsligt såg man orsak och verkan. Chefen fick till sig att man var väldigt nöjda med min utbildning och att de mer eller mindre hade skådat ljuset. Eller nåt. Det är kanske så att man inte fått någon utbildning utav mig senaste fyra åren p.g.a. pandemin, och nu när jag återgår till att internutbilda så verkar jag inte ha några problem med att återfalla i den rollen där jag pedagogiskt försöker förmedla kunskap. Eftersom det är kollegor så pratade vi också om annat närliggande och återigen förundras man över hur jag som är/varit så isolerad från jobbet nu i så många år ändå vet mer om vad som händer organisatoriskt och individuellt och kan förmedla nyheter även på den fronten. Kanske jag inte är så isolerad ändå. Jag existerar inte i ett vakuum. Jag pratar med människor. Jag är social även om många hävdar motsatsen bara för att jag inte gullar med allt och alla. Ingen har hört mig säga god morgon, grattis, trevlig helg och så vidare senaste 25 åren. Jag inkluderar det i småprat och sånt har jag inte tid med.
På tal om det. Aspergers. En neurolog sa för 20 år sedan att jag förmodligen hade den diagnosen, men det är inget man utrett. För ett tag sedan läste jag något intressant. Tydligen finns en hypotes att MS-patienter utvecklar symtom som påminner om Aspergers, men att det förmodligen inte är det. Detta tror jag inte utvecklades närmare, men personligen skulle jag köpa teorin och då peka på MS-tröttheten som en bidragande orsak till ”jag tar ingen skit, var kort och koncis”. Att man upplevs som nördig, inbunden och fokuserad. Man orkar helt inte med drama och onödigheter. Eller så finns där ingen sanningshalt i något av det. Nåja.
Väldigt svenskt
Är jag svensk? Jag är svensk medborgare åtminstone. Men genetiskt? Hur långt bak i släktleden ska man gå och vilka länder fanns vart när i tid? Det är problematiskt ange ursprung och härkomst då det bara kan vara godtycklig uppfattning och hur relevant man själv tycker att det är.
Så då kommer vi egentligen ner på hur jag identifierar min härkomst? Förenklat har jag alltid sagt ”skånsk halvfinne” då det ringar in det hela ganska bra med tanke på att jag född i Skåne av svenska föräldrar, men där min far från början var finne som sedermera blev svensk medborgare. Så det stämmer att jag genetiskt är halvfinne. Det där med skånsk är lite mer problematiskt. Skåne är just nu svenskt, men var tidigare ett landskap i Danmark, men man pratade då om olika landskap som låg i Östdanmark. Jag vet att jag många, många generationer tillbaka är skåning och från den tiden då det var danskt. Så är jag då genetiskt dansk? Eller svensk? Eller skånsk? Kanske just skånsk är bästa beskrivningen för att inkludera både Sverige och Danmark.
Jag kör vidare på skånsk halvfinne. Om jag nu ska känna mig som något, så går det inte beskriva. Jag känner inte nationalitet. Jag känner inte genetik.
Generationernas hågkomst
Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.
Släktforskning är intressant, men jag vägrar betala åtkomst till sådant som avlägsna släktingar kommit fram till och publicerat. Men jag tänker ofta på härkomsten. Jag kan direkt räkna bort 50 % av min härkomst som okänd då jag inte vet mycket om min finska bakgrund. Det finns inte mycket kunskap inom den del av min finska släkt som jag i dag har kontakt med (kusiner och deras familjer). Man vet inte så mycket. De kan heller inte forska i ämnet då släktforskning är ganska svårt i Finland efter andra världskriget när kyrkor och dess böcker brändes. Åtminstone är det vad som sägs till mig.
Då återstår min svenska sida. Inte heller här är det så enkelt med släktforskning, främst beroende på min morfar. Det har släktforskats här men jag kan inte säga att det är min släkt det handlar om. För enligt alla skrifter och böcker så är min morfars föräldrar ”okända”. Nja, men inom släkten vet vi hur det ligger till men vi kan inte bevisa det skriftligt. Samtidigt – egentligen vet man aldrig om det som finns inskrivet i böcker är sanning eller om någon ljugit en gång i tiden. Möjligen att man kan titta på DNA i dag, men då måste man också verifiera ännu längre bakåt i tiden att det är tillförlitliga uppgifter och att man finner en matchning i dag som bekräftar släktskap.
Nå, men jag har min mormors sida att släktforska på. Vilket ättlingar till min mormors mormor gjort. Så på en sidogren kommer min släktgren en där och vi behöver inte forska så mycket själva ovanför min mormors mormor. Ändå vet jag inte så mycket. Konkreta uppgifter alltså. Några namn och datum, men inget om vilka människorna var, vilka drömmar de hade, vad de upplevde och så vidare. Det är det jag brukar fundera på. Jag är sprungen ur deras tid i historian. Jag är dem tacksamma för min tillkomst oavsett hur det blev. Ja, alltså, jag är sist på min släktgren. Det jag kan sörja ur det perspektivet, är att jag svikit alla generationerna före mig även om släkten lever vidare utan mitt lilla stickspår.
Men man kan ändå utläsa svåra öden bara genom att studera det som finns i kyrkböckerna. Exempel:
Min mormors mormors mor hette Bengta och var piga i nordöstra Skåne, och hon gifte sig med med en statdräng. De fick bland annat en dotter som kom att bli min mormors mormor Karna. Denna Karna var inhyseshjon innan hon gifte sig och fick elva (11) barn i vad jag tror var sin andra kull av barn. Hon dog 44 år gammal. Av dessa elva barn dog sex av dem innan de hunnit fylla 10 år. Två av dem var dödfödda tvillingflickor. Av de fem barn som överlevde fanns Hilda, min mormors mor. Henne har jag träffat då hon föddes i slutet av 1800-talet och dog i början av 1970-talet efter att jag var född. Plötsligt är det nära. Det är mer än namn. Jag har träffat Hilda och jag skrev ovan om Bengta och Karna som var hennes mamma och mormor. Så här har vi sex generationer som täcker 1800- och 1900-talet plus lite till.
Så jag har inga barn. Men min moster har barnbarns barn. Min kusin som är jämngammal med mig är morfar. Där täcker vi nu plötsligt in åtta generationer.
Vad jag vill ha sagt med detta är att tid är en illusion. Årtal ligger alltid nära i tid. Ett år. Tio år. Hundra år. Det är ingenting. I oändligheten är tid ingenting. Vi kan spåra generationer bakåt ganska långt i tid, men då ser vi också att det faktiskt inte var så längesedan. Tusen år är ingen tid. Det är några generationer sedan, men inte så ofantligt många generationer sedan. Det går faktiskt få en överblick och känsla för närhet till människorna före oss. Vi har inte utvecklats så ofantligt mycket även om vi har andra erfarenheter och verkligheter att tampas med. Men vi har samma känsloliv och fungerar mentalt och fysiskt på samma sätt som tidigare. Jag känner respekt och ägnar tidigare generationer en tanke av tacksamhet.
Alla människor är tomtebloss ur evighetens perspektiv. Vi blir hågkomna för ett par generationer, sedan faller vi alla i glömska om vi inte gjort oss kända på något sätt i världshistorien. Det finns något fint i den gemenskapen av att falla i glömska, falla till ro. Men så länge vi är här – kom ihåg att vi en del av en kedja bakåt, och för några även en kedja framåt. Minns de som kom före…
Gamla människor
Med stigande ålder har jag reviderat min uppfattning beträffande just ålder. Insikten är att det inte är korrekt att ens i ungdomligt oförstånd, hävda att någon är gammal. Ålder är en illusion. Rent konkret kan man utseendemässigt åldras när allting förfaller, men det gäller även till exempel byggnader och är inte enbart förärat det biologiska förfallet av ens lekamen.
Ärligt. Oavsett hur gammal en människa är, så är personen i fråga inte gammal till ålder. Var skulle den gränsen gå? Kanske det beror på vad man jämför med? Är pensionsålder gammalt? Är 80 år gammalt? 103 år? 120 år? Eller kan en 30-åring anses gammal som tar körkort? Vad exakt är gammal?
Ofta hör man ”h*n var gammal” som en ursäkt eller förklaring till att någon avlidit i en hög ålder. Att vara erfaren på år är inte samma som att vara gammal. Vi har så många innebörder av gammal som begrepp. Liksom ung. ”H*n var så ung som fick galopperande böldpest”. Den där måttstocken för ung respektive gammal, som om det skulle vara två motsatsförhållanden, är otroligt flexibel. Utifrån det skenet hävdar jag att det existerar inga gamla människor. Det har aldrig existerat gamla människor. Vi har ett bäst före-datum som är individuellt men där det alltid finns ett utgångsdatum som också är individuellt. Utgångsdatumet finns där, oåterkalligen, i framtiden. För alla. Till 100 %. För alltid. För evigt. Är 120 år en hög ålder i relation till för alltid? För att ställa det i proportion – man hävdar att vårt universum är ungt. Bara 13,8 miljarder år gammalt!
Med stigande ålder har jag blivit känslig. Precis som alla före mig som passerat en viss ålder med insikt och erfarenhet. Vi blir förolämpade över begreppet ”gammal” och hur lätt vi blir avspisade med den motiveringen.
1984
Om 1983 var inträdesåret för mig rent musikaliskt till populärmusiken, så måste jag säga att det var i rättan tid. Jag är inte partisk om jag säger att 1984 var ett otroligt musikår. Det kom konstant nya låtar och de tog sig fram i mediebruset. Nu var det inte så mycket brus att tala om, men det var året då Tracks tog över efter -oramalistorna. Och Tracks var otroligt viktigt för tonåringar, man satt verkligen aktivt framför radion på lördagseftermiddagarna med kassettband redo att spela in (reklamradiokanaler fanns inte). En ny bra låt kunde leda till att man kommande vecka köpte singeln. Och även på tv började man så smått visa musikvideor (fanns bara ettan och tvåan). I slutet av året fick vi Bagen i tv som visade videotopplista.
New wave som musikstil i början av 80-talet började glida över mer i synth. Det pratades mycket om att man var antingen synthare eller hårdrockare. Båda musikstilarna var egentligen väldigt poppiga där enda skillnaden handlade om vilka instrument som användes i låtarna. Och båda stilarna låg på listorna samtidigt.
Etthundrasextioåtta. Jag hittade 168 låtar som låg på listorna 1984. Låtar jag minns, känner igen, gillade. Kollar man Billboardlistans topp 100 för 1984 (ny lista varje vecka) så är de otroligt osynkad med vad vi lyssnade på i Sverige. Vi noterade låtarna snabbare än vad de klättrade på Billboard och det som var typiskt amerikanskt och inte gångbart utanför USA, skippade vi. Dessutom var vi lika influerande av den brittiska listan där vissa låtar aldrig tog sig in på den amerikanska. I Sverige hade vi också en egen försäljningslista där svenska artister/låtar tog sig in trots att Svensktoppen inte existerade 1984 (de pausade några år på 80-talet). Så för Sveriges del hade vi ett rikt musikaliskt 1984!
En del av låtarna vi lyssnade på 1984 släpptes året innan men hamnade inte i folks medvetande förrän singeln släpptes 1984.
Var befinner jag mig 1984?
- Jag fyllde 14 i början av året, gick i sjuan/åttan.
- Under 1984 gick jag från att vara hårdrockare höstterminen 1983 till att gilla allt möjligt.
- Högstadiet var ganska lugnt vid den här tiden, vi hade fått nybyggd högstadieskola där vi endast var tre klasser i sjunde respektive åttonde klass. De i nian fick gå klart högstadiet som de påbörjat i ett annat samhälle. Så innan vi flyttades upp ett steg så hade vi väldigt mycket tomma lokaler. Alla raster var disco då vi fick röra oss fritt inne i tomma klassrum som innehöll nya musikanläggningar. Och varje vecka släpptes nya låtar som tog sin in på listorna! Musik låg väldigt högt på allas våra medvetande.
Ett litet axplock (18) av de mest kända låtarna från 1984:
Ikonerna
Bögikonerna är många, och begreppet är betyder lite olika från person till person. Ofta brukar man bara ange dem som just nu är i ropet. I dag är det Kylie som är #1 på grund av Padam. Men det är flytande och antalet ikoner varierar. Ska man verkligen namnge alla bögikoner inom musikvärlden, så är de nog några hundra stycken. Vi kan börja med Zarah Leander och Marlene Dietrich för närmare 100 år sedan men som fortfarande i dag är aktuella som bögikoner. Det handlar inte så mycket om hur de är som artister eller vilka låtar de framför. Det som gör en bögikon till en bögikon handlar om vilka de är som människor. Se bara på Judy Garland och senare dottern Liza Minnelli! Där ska finnas något tragiskt i deras liv, men där de ändå står starka på en scen med en stark begåvning och/eller utstrålning. Det är en återspegling av bögens kamp och svårigheter. Att vara uträknad, inte värld något för omvärlden, men sedan ändå blomma upp och stå rakryggad. Starka kvinnoporträtt är ofta synonymt med bögikon. Det blir en form av dyrkan, beundran. De som utses till bögikoner bör tacka och ta emot, för de kommer aldrig få uppleva större kärlek och acceptans än från denna grupp av män som kommer för alltid hylla och vörda dem.
Generellt alltså. Det finns ikoner som gör bort sig. Som pratar nervärderande om sin skara av beundrare. Eller som på andra sätt gör sådan som är oförlåtligt. De förblir ikoner, men kanske en något decimerad skara kommer höja dem i fortsättningen. För vissa bögar är det ovillkorad kärlek, men inte för alla. Inte för mig. Jag anser att våra svenska diton samtliga gjort bort sig och varit nedvärderande eller på annat sätt betett sig illa där det inte varit riktat mot bögar.
Vår största bögikon är Madonna. Inte i min. Längre. De senaste 15 åren har varit… märkliga.
Andra bögar kan vara bögikoner. Där hag jag två husgudar. Freddy Mercury och George Michael. Men det är sällan jag lyssnar på deras låtar då deras död fortfarande gör mig väldigt berörd och nedstämd. Anledningen till att de ligger mig så nära beror på deras låtskatt. Texterna. De är skrivna ur perspektivet bögars liv och vånda. Allmängiltiga texter, men känns extra nära när man tänker på vad de är sprungna ur.
Ikonerna är som sagt inte enbart inom musikens värld. Men enligt mig så finns det bara en. Garbo.
Energi
Arg. Man säger att jag ser arg ut. Ja, men nog har jag skrivit om det tidigare? Att jag alltid ser arg ut då jag aldrig ler längre. Jag slutade någon gång under pandemin, tror jag. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag lär när jag har anledning till det, absolut inte för att vara trevlig eller avväpnande med ett leende. Jag är inte mycket för det sociala spelet där vissa kallar det för hövlighet och nödvändigt kitt för att hålla ihop människosläktet så smärtfritt som möjligt. Istället kallar jag det för dravel.
Det är faktiskt något som kommit med MS. Bristen på energi. Jag orkar inte vara intresserad av bekantas gamla faster på Solkusten i Spanien. Eller lyckönska på märkliga högtidsdagar. Glöm det där med att kallprata eller diskutera väder och vind. Jag vägrar! Allt tar energi. Jag väljer status que.
Så jag är officiellt ett arsle. Helt okej för min del. Jag är inte så orolig. Jag är för gammal. Man får tänka på att jag är dryg 10 år äldre än Danny Glover när han i Dödligt vapen myntade uttrycket I’m too old for this shit.
Nåja. Jag har ett rikt inre liv och jag är väldigt munter. Skrattar oavbrutet inom mig. Vilket gör att vi kommer till nästa problem. Min ironi och sarkasm som aktiv humorform. Menade jag då att jag skrattar oavbrutet inom mig? Eller var det med ironi och sarkasm sagt?
Allt jag nu skrivit är enbart spontant baserat på hur jag själv uppfattar mig enligt fotografiet. Och då påmindes jag åter om att jag ganska ofta får höra att jag ser arg och sur ut (andra säger att jag har pokerface).
Samtidigt. Det man uttrycker i tal eller skrift blir självuppfyllande profetia.
Blodigt allvar
Högstadiebiologi. Det är då man får lära sig om blommor och bin, eller rättare sagt om hur vi ärver våra blodgrupper. Det är ganska enkelt ta reda på vilken blodgrupp man tillhör, men aldrig något vi gjorde på högstadiet. Vi enbart teoretiserade kring olika blodrgrupper och deras rhesusfaktor. Det var först när jag blev blodgivare som jag fick kännedom om att jag hade en relativt ovanlig blodgrupp (betoning relativt, kom till det strax), nämligen A-. Ja, att jag är negativ av mig har jag i blodet samt att jag har en A-personlighet. Om man vill skämta till det.
Några saker. A, B, AB och 0 som blodgrupper. Ringen är det bokstaven O eller siffran 0? Svaret är att det är noll som används, medan det i andra länder är bokstaven O. I båda fallen står det för att något saknas (bokstaven är tyska förkortningen av utan). Sedan säger man inte plus eller minus, man säger positiv eller negativ.
Hur man ärver blodgrupp och rhesusfaktor är just det man får lära sig på högstadiet. Aldrig något jag ägnat en tanke då det är meningslöst ha kunskap om detta om man inte vet sin egen eller föräldrarnas blodgrupp. Särskilt sin egen blodgrupp. På nätet går det ta reda på hur man fått den blodgrupp man har (under förutsättning att man vet).
Jag är alltså A-. Det betyder att jag kan förutsätta vissa saker utan att veta hur det låg till med mina föräldrars blodgrupp. Till exempel vet jag med absolut säkerhet att båda mina föräldrar var rhesusnegativa! Och det är extremt ovanligt, särskilt i Sverige. Om det nu är skillnad på finsk genetik har jag ingen aning om, men jag förutsätter att två så närbesläktade grannar geografiskt borde ha samma genetik i grunden om än inte till 100 %.
Vet jag vilken blodgrupp mina föräldrar har utifrån att jag tillhör blodgrupp A? Nja. En förälder, kanske båda, har blodgrupp A, absolut negativ rhesusfaktor. Möjligen har en utav dem 0-, men det skulle verkligen vara en otroligt ovanlig blodgrupp och rhesusfaktor. Både A och negativ är dominant, så det räcker i stort att en förälder har detta om inge har B. Blodgrupp alltså. Yrkesskadad som jag är så tänker jag på hepatit B när jag ser ett ensamt B.
Jag kan ge blod åt alla med blodgrupp A oavsett rhesusfaktor. Det är det som är styrkan med att vara rhesusnegativ i ett land där de flesta är negativa samtidigt som jag/vi kan ge till vår blodgrupp oavsett rhesusfaktorn. På så sätt är vi ovanliga jämfört med positiv rhesusfaktor. Vi som är negativa kan hjälpa fler med blod än tvärtom. Positiv rhesusfaktor kan endast hjälpa annan rhesusfaktor.
Sedan har vi blodgrupp 0 som kan hjälpa alla blodgrupper med blodtransfusion under förutsättning att det är 0-. Så deras blod är alltid eftertraktat då man inte behöver kontrollera några blodgrupper i ett akutskede där någon behöver blodtransfusion.
Det är 25 år sedan jag var blodgivare. Numera får jag inte donera blod eftersom jag 1) har multipel skleros, och 2) står på ej lämpliga läkemedel. Plus att jag som bög fortfarande diskrimineras trots att 1) hiv smittar andra blodgivare genom sexuella kontakter utan att de är homosexuella, och 2) allt blod testas/kontrolleras innan det används.
Nej, jag har ingen aning vilken blodgrupp mina föräldrar har/hade. I båda fallen har jag hört/sett/läst det, men inget jag lagt på minnet. För min del räcker det att jag som reflex kan säga A- om någon frågor. Det frågade man i oktober när jag kom in på akuten. Enligt mig en urbota dum fråga att ställa då det inte förändrar någonting. Man får inte ge mig blod eller ens beställa blod till mig, förrän man verifierat med en ny blodgruppering. Inte ens om min journal hade haft en kopia eller blodgrupp noterade, hade man fått gå på den uppgiften. Blodgruppering ska alltid vara aktuell. Nu är det väldigt få vars blodgrupp spontant ändrar sig själv, men ändå…
Om jag fått blodtransfusion? Jag vet inte. Kanske, jag har ju opererats några gånger. Det är inget man upplyst efter operationstillfället om jag fått blod. Eller, fick jag blod när jag var inlagd i oktober förra året? Kanske, jag minns inte. Det hände för mycket men jag hade extremt lågt blodvärde och fick sedan järninfusion (ej blod).
Däremot så vet jag patienter som fått mitt blod när jag var blodgivare för 35 år sedan. Sekretess gör att jag egentligen inte ska veta vem som fått mitt blod, men jag arbetade på den avdelning där patienter som behövde blodtransfusion vårdades. När dessa kom in akut så visste jag vilken blodgrupp de behövde. Några minuter senare fick jag alltid ett akutsamtal från blodcentralen om jag kunde tänka mig att lämna blod akut. Jo, det var något jag kallt räknat med. Det hände 100 gånger av 100. Okej, jag lämnade aldrig blod 100 gånger, men ni fattar. Dessutom fick jag lämna blod oftare än lämpligt, knappt jag hann återhämta mig och fylla på mina egna lager i kroppen. För min blodgrupp är alltså relativt ovanlig och man hann inte ringa personer som inte alltid fanns var tillgängliga på sjukhuset. Det skulle innebära ett dygns fördröjning och det vore katastrofalt. Men jag kände att jag gjorde nytta och tycker det är tråkigt att jag inte kan bistå med detta längre. Nå, min välgörenhet i dag gör att jag skänker pengar istället. I tysthet. Som en personlig överraskning.
Nej, jag skrev aldrig om blommor och bin.
Coolt med språk
Som halvfinne utan uppväxt i finsk miljö, så pratar jag svenska med skånsk dialekt. Släkten i Finland kan jag inte kommunicera med då de kan ungefär lika mycket svenska som jag kan finska (försumbart). Om engelska är mitt andra språk (nja), så är det inte särskilt gångbart med släkten i Finland. Däremot så förundras jag lite över svenska språket i Finland, ibland benämnt som finlandssvenska. Inte ens fem procent i Finland har svenska som modersmål. Och då vi inte längre är ett gemensamt land, så har svenskan utvecklats lite åt olika håll i bådas våra länder.
Jag är ingen export på skillnaderna, men noterar en del skillnader. Särskilt i hur vi uttrycker oss. Eftersom jag arbetar i offentlig förvaltning så ser jag hur myndigheter uttrycker sig i Sverige, och jämför jag då med finska motsvarigheten till Socialstyrelsen, så ser man skillnaderna.
”Största delen” hade vi här förmodligen ersatt med ”större delen”. Ändå gör man inga fel i något av språken, men man formulerar sig annorlunda. Vi har nog också kortare meningar och kortare ord. Meningen som inleds med ”Höstens vaccinationsrekommendationer” hade vi förmodligen formulerat som ”Höstens rekommendationer för vaccination mot covid återkommer vi till efter sommaren”. Fler och kortare ord. Vi har mer talspråk och det går helt i linje med myndighetssvenskans rekommendationer (svenska regeringskansliet har en svart lista) att inte vara uppstyltat men förståeligt för gemene man.
Sista meningen i exempel 1. För mig känns meningen ofullständig och vet inte riktigt om där är ett syftningsfel eller om något utelämnats. Ändå är det en korrekt mening rent grammatiskt. Verb och hjälpverb är något jag saknar i meningen för att vara mer förtydligande. Jag förstår ändå vad man vill ha sagt. Men vi har skillnader.
Andra skillnader jag noterar, återfinns i exempel 2. ”Sommartida omgivningen” känns väldigt finskt. Mer än svenskt, faktiskt. ”Får ta del av information” hade vi nog sagt i Sverige. ”Sommarperiod” istället för sommartida omgivningen. Sista meningen hade också låtit annorlunda om svensk myndighet hade skrivit om detta. Som huvudsats hade jag nog här saknat en tydligare bisats för att visa att målen är för oss (vi och vår hälsa).
Ändå tycker jag det är coolt att dessa skillnader finns. Det påminner också lite om hur engelskan påverkats när Amerika blev självständiga från Storbritannien. När ingen myndighet/universitet är övergripande för mer än en nation, så utvecklas det gemensamma språket i olika riktningar över tid. Språk är väldigt lokalt och får dialekter med olika genomslag i ett land. Därför finns inga rätt eller fel då språk är levande. Ny konsensus gäller. Vi anpassar oss. Men ingen skickar ett PM till ett annat land med samma språk, att nu har vi tagit beslut att vi ska formulera oss så här och önskar att ni också gör det. Tursamt nog. Egenarterna i språken utgör ett lands identitet. Det vi också nu ser i Sverige är hur svenska språket tar uttryck av en stor invandring över tid. Influenserna utifrån påverkar vårt språk hos oss, men förmodligen inte alls i Finland. Med tanke på att svenskan där utgör 4,8 % så tar man snarare intryck av majoritetsspråket finska. Frågan är om vi någon i framtiden har stora skillnader i svenska språket att vi inte längre kan förstå varandra? Tänk bara på att svenska, norska och danska en gång i tiden förstods bättre när gränserna var mer flytande under stormaktstiderna. Vilket jag ifrågasätter lite. De med makt – pratade de sitt inhemska lokala språk, eller hade man bildning och använde ett tredjelandsspråk typ tyska eller franska? I detta har jag inga kunskaper. Men vi influeras inom språk av yttre strömningar hela tiden. Det kan göra mig galen när skrivregler och ord plötsligt ska vara på ett annat sätt än vad jag lärt mig, men accepterar det.
Okej, det är inte alltid jag accepterar förändringar i språket. Jag vägrar skriva rullator för rollator. Det finns gränser för dumhet.
Blogg inne på fjärde årtiondet
Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?
Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.
Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.
Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.
Mobbning no more
Alltid denna vikt som ständigt pendlat men där jag aldrig egentligen någonsin varit smal. Ibland har jag kämpat och både lyckats och misslyckats med viktnedgång. Andra gånger har jag fullständigt skitit i att försöka åtgärda vikten som ändå kunnat pendla rejält uppåt och nedåt. Med det sagt – jo, chubby var jag allt som barn. Otroligt kräsen och matvägrade, varför det som oftast med smörgåsar, mackor eller smörgåsar (och enstaka mackor).
Det som var utmärkande var när jag började i första klass. Jag var lång, inte längst, men hade lite övervikt. Andra vid min skolstart var bara hälften så långa som jag och vaktmästaren fick åt några såga av benen på skolbänkarna som annars var alltför höga. När de andra började växa ikapp mig så utmärkte jag mig fortfarande eftersom jag hade min minimala övervikt. Det blev inledningen till åratal av mobbning (strax vänder det i texten, var inte oroliga). Värre blev det när jag i 10-årsåldern blev först med att komma in i puberteten med märkligt behåring på en viss fysisk plats. Jag skämdes för att vara så avvikande. Mobbningen fortsatte, men den var enbart verbal. Jag hade särskilt en plågoande som alltid fick med sig alla andra och ingen tog någonsin mig i försvar. Ingen markerade. Jag vill minnas att där var en del diskussioner mellan föräldrar och skola eftersom jag så ofta var ”sjuk” och stannade hemma. Att de andra också hamnade i pubertet var inget som inverkade på min situation då jag kände mig som ett missfoster och behandlades därefter.
I femte klass hände nåt. Jag fick nog. Under rasten ute på skolgården var jag under hård attack av plågoanden och jag var trängd, hade ingen utväg, kunde inte dra mig undan. Så jag gav honom en rejäl knuff så han flög baklänges iväg och slog sig en del. Inget allvarligt, men min ilska, min reaktion, gav upphov till något jag tror var chock och förvåning. Alla inklusive plågoanden. Jag var ändå helt knäckt över situationen och där var en rastvakt (lärarinnan för klassen under mig) tog sig an mig. Där och då fick jag ett stöd och en tröst. Inga förmaningar om vad jag gjort. Hon förstod.
Efter detta fick jag fortsatt pikar emellanåt, men det var betydligt bättre. Högstadiet blev lugnare och jag hade också ett starkt självförtroende. Det gick bättre med studierna och jag var lättsam och hittade på upptåg. Så jag bemöttes mer med respekt då jag inte agerade som det offer som andra gjort mig till under värsta mobbningsåren. Jag var redan väldigt självständig. Det hade jag också blivit av att inte direkt ha vänner och då jag som ensambarn ofta fick vara själv hemma när mina föräldrar jobbade (far dagtid, mor kvällstid). Tidigt fick jag lära mig att jag fick klara mig på egen hand.
Min plågoande träffade jag första gången i lekskolan. Vi gick sedan i samma klass under hela grundskolan. Men när det var dags att välja linje på gymnasiet (fyra olika välja mellan) i storstaden, så ja… vi hamnade på samma gymnasieskola. På samma linje. I samma klass. Från hembyn var vi fem stycken varav endast min plågoande gott i min klass i grundskolan. Så jag blev inte fri. Det var det jag hade sett fram mot allra mest med att komma till storstan och välja gymnasium. Att få bli fri, få börja om, komma in i ett nytt sammanhang. Så… var plågoanden där.
Om vi hade någon typ av tyst överenskommelse under högstadiet och försökte undvika varandra, så gick det inte längre. Det visade sig att jag var självständig och fick nya kompisar, men plågoanden var vilsen. Han hade bara mig att ty sig till. Och jag släppte in honom. Vi hade en mycket god relation under gymnasietiden och skildes som vänner när vi tog studenten. I dag har vi ingen kontakt, men jag tror att vi träffades när det var 10-årsjubileum från grundskolan. Men som 26-åringa var vi alla väldigt vuxna även om vi alla föll in i våra roller från skoltiden.
I övrigt har jag aldrig blivit mobbad även om jag över åren fått gliringar från både kända och okända människor där de omotiverat sett sig nödgade kommentera min vikt. Sista gången jag hörde någon gliring var av några barn på Pressbyrån när jag var 21 år. Förmodligen tror jag att det handlar om att jag faktiskt (självkännedom) utstrålar pondus men också öppenhet. Hade jag krupit ihop och undvikit människor hade det blivit utpekande av mig och dragit till sig blickar. Förmodligen hade jag då utmålats som kuf tacksam att ge sig med kommentarer och kanske våld. Jag tror på det där med hur man framställer sig själv och tror på in egen förmåga. Nej, jag är inte högfärdig eller skrytsam. Jag är en mjukis som känner empati, är nyfiken av mig, tar initiativ. Kanske jag bara inbillar mig att min personlighet är större än min kroppshydda? Jag hoppas jag har rätt. Annars kan jag inte förklara varför jag inte längre är ett mobbningsoffer.
Brasklapp. Senaste året har jag varit mobbad på jobbet, av andra anledningar. It’s not me, it’s her. She’s the problem. Så där går jag rakryggad och tar absolut ingen skit. Jag är gammal. Ingen och inget kan trycka ner mig. Den makten ger jag ingen annan. Jag har egna demoner, klarar mig så bra utan demoner utifrån.
80/20
Killgissa är nog det som får mig att komma närmast en sanning utan att egentligen veta. Det är inte out of the blue jag gissar något (eller så är det verkligen rappakalja jag kommer med?). När jag killgissar försöker jag använda mig av logiskt tänkande, erfarenheter från liknande frågeställningar. Oavsett hur rätt eller fel jag har, så kan jag i många fall hänvisa till 80/20-regeln (Paretoprincipen). Intervallet på 100 procentskalan, varierar omkring 10-30/70-90. Exempelvis på frågan ”hur många i en population är homosexuella”, går det utmärkt säga ”20 %”. Vad man säger är att majoriteten av 100 % är heterosexuella och att minoriteten identifierar sig som något annat. I verkligheten har studier gjorts som gett olika procentuella svar beroende på hur frågan ställts och hur de tillfrågade tolkat frågan. Men 80/20-regeln stämmer även om det snare kanske är 5/95 %.
Något jag själv reagerat på är detta med att ha stort helskägg sedan åtta år. Vad tycker omgivningen om helskägg? Enligt min erfarenhet, och då jag tillämpar 80/20-regeln på det, skulle jag vilja säga följande:
För skägg
Älskar och uppskattar skägg, imponeras av det, tycker det är klädsamt och ger karaktär, virilitet och sexigt.
- 80 % av alla män
- 20 % av alla kvinnor
Mot skägg
Fullständigt avskyr skägg, tycker det är ohygieniskt, döljer ansikten, kopplar det till kriminell verksamhet eller lathet.
- 80 % av alla kvinnor
- 20 % av alla män
Betyder det att det är 50/50 när man slår ihop könsfördelningen? Nej, 80/20-regeln gäller fortfarande. Då kommer vi in på normer och vad som är modernt just nu. Det känns som en pendel där det just nu är på topp av acceptans men på nedgång. Men det handlar också om i vilka sociala sammanhang helskägg förekommer, och också om andra moden får genomslag. Ansiktsbehåring i någon form eller helt slätrakad? Fortfarande skulle jag vilja säga att det är vanligast med slätrakad (yttre tryck eller egna föreställningar kring ansiktsbehåring), men att det börjat bli modernt med att korta helskägget eller endast behålla en otroligt buskig mustasch. Så här skulle jag säga att 80 % är slätrakade eller har 4-dagarsstubb men också att 80 % accepterar ansiktsbehåring inklusive helskägg.
Men det går att bryta ner ännu mer på subkategori. Om 5 % av alla män är homosexuella, så kan 80/20-regeln här få representera att 20 % av dessa tillhör bear community, och älskar allt som är hårigt (kropps- och ansiktsbehåring, särskilt skägg).
Så 80/20-regeln går att applicera på allting även om det är en flytande skala och helt beror på vad det är man studerar. Säger min killgissning. Och jag har inte fel i princip, men kanske inte helt 100.
Chockerande insikter
För några dagar sedan postade jag ett inlägg på Twitter.
Stämmer att man som gay alltid kommer ut. Även när man inte gör det, så finns det alltid nån som inte visste och som måste omvärdera sin uppfattning om vem jag är. Så passiv komma ut-process. Mitt värde förändras. Inte status que. Hate it.
Det är en never ending story. Jag går inte runt och viftar med prideflagga. Jag har inte The Gay Voice. Jag går inte runt och delar ut visitkort där det står ”bög så in i helvete”. Därför uppstår det ganska ofta situationer där jag i en passus säger nåt som väcker en omedelbar spontan reaktion hos andra: ”Öh, är du bög? Det hade jag aldrig trott”. Nej, det är nog egentligen bara vi utanför det normativa kollektivet som ständigt värderar om människor vi möter tillhör ”familjen” av gay joy. Eftersom en sådan känsla av samhörighet som då outtalat finns, ger oss en trygghet där vi kan slappna av lite. Så när jag bemöts av förvåning över att jag kanske gillar pittar mer än muttar, så ser jag riktigt hur motparten börjar med en mental bearbetning där de ska flytta mig från ett fack till ett annat. För all framtid kommer jag sedan bemötas annorlunda av denna person. På gott och ont. Vissa blir förtroliga och nyfikna, har tusen frågor, vill dela med sig även om de inte tillhör ”familjen”. Andra märker man att de blir mer avståndstagande än tidigare. Det blir mer kliniskt, officiellt, markering. Och då är det ändå inte jag som förändrats. Det är motparten som ändrat uppfattning, inte utifrån vad jag gjort, utan på grund av att man insett att jag har en sexualitet som kanske avviker från deras egen. Som. Ingen. Har. Med. Att. Göra! Visst, men bemöt mig som tidigare – som en människa. Lägg inga nya värderingar av mig enbart för vem jag är privat i mitt kärleksliv! Vår relation har inte förändrats i realiteten, så sluta bemöta mig annorlunda nu!
Det jobbiga är att man vid en ny passiv komma ut-process ändå måste förklara sig så ofta. ”Nej, jag blev inte bög, jag har alltid varit det. Nej, jag har inte haft sex med kvinnor och behöver inte omvändas. Nej, jag är inte pedofil. Nej, jag har inte blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Nej, jag tänder inte på alla män och har inte sex hela tiden. Nej, jag känner inte Gardell. Ja, jag kör drag varje helg – skämtaaaaade! Självklart inte”.