Två semesterdagar återstår innan jag åter börjar jobba. Ett konstaterande där jag inte vill göra en utflykt in i känslovärlden. Låt oss bara lugnt konstatera att jag i dag har 4574 dagar kvar till pension. Nedräkningen är till 2037 eftersom mitt födelseår innebär att jag inte får gå i pension förrän jag fyller 67. Okej, jag kan gå i förtid som allra tidigast 2035.
Kanske jag nämnt det? Det kommer vara med stor osäkerhet jag återgår i tjänst i nästa vecka. Arbetsgivaren ska spara X antal miljoner. Min yrkesgrupp ska eventuellt omplaceras eller få andra arbetsuppgifter, kanske jag klarar mig undan just det. Men i övrigt ska man också slå ihop oss med andra och göra oss till en stor enhet där vi eventuellt får andra chefer, andra arbetssätt, annan jargong. Ovan på det ska arbetsuppgifter och ansvar försvinna från oss när vi får ett nytt datasystem om ett år. Det är hela havet stormar, och jag vet ingenting. Då är jag ändå facklig företrädare som ska få information direkt när en förändring är på gång, men inte ens chefer verkar veta något då så mycket tas över deras huvuden och de kommer till mig och frågar om jag som facklig hört något från högsta centrala ort (då cheferna inte hör något från sin högsta chef) eller från politikerna som bestämmer.
Frågan är om jag behöver stålsätta mig och befara alla möjliga scenarier? Eller chilla tills jag hör något konkret?
Ah! Jag har en blogg! Började när jag var i 20-årsåldern (okej, 28 då) och håller fortfarande på nu när jag är i 60-årsåldern (okej, 54 då). Jag trodde en gång i tiden att jag aldrig skulle kunna släppa bloggen, men det kan jag. Även om det känns lite sorgligt, en saknad från den tid då bloggen verkligen betydde något.
Det har varit skitjobbigt januari-april då jag haft ett projekt på jobbet med deadline där jag varit ensam projektdeltagare. Målgången är avklarad. Och jag kom plötsligt ihåg den försummade bloggen.
Pratade med ömma modern som ofta har frågor om hembyn hon nu för några år sedan återvände till. Om jag minns sånt som hon inte längre minns (eller säger sig aldrig ha vetat, men jag tror bara hon glömt). Jo, vi är båda nu lite äldre jämfört med för 35 år sedan när vi senast bodde där. Jo, jag minns väldigt mycket trots att jag inte ens besökt hembyn sedan min fars bortgång för 18 år sedan.
Det är väl det jag ångrar mest kring att jag flyttade till Göteborg för 25 år sedan. Jag visste att jag hade MS och att det skulle bli besvärligt med resor. Där hamnade jag redan efter 10 år – att inte kunna besöka ”hemma” då jag inte kan ta mig 30 mil med kollektivtrafik och då är det kört. Dessutom kanske det är fel att säga ”hemma”. Jag har inget barndomshem att återvända till. Jag har ömma modern, och jag har släktingar jag inte har kontakt med. Och alla år med 30 mils avstånd (en avgrund) har jag inte mycket anknytning till Skåne mer än minnen. Men jag saknar rörligheten, att kunna förflytta mig från punkt A till B. Men det godkänner inte kommunen. Jag får resa till angränsande kommun, men det är allt.
Och jo. Pandemin är fortfarande ett allvarligt problem. Jag är oskyddad, saknar immunsystem, kan inte vaccineras. Avstånd och munskydd är fortfarande min vardag där jag ska undvika människor. Jag slarvar lite när jag är på jobbet, använder inte munskydd i alla lägen där avstånd inte kan hållas. För jag vet att munskydd, eller andningsskydd, har väldigt dålig effekt och ännu lägre när man har skägg. Skägget vägrar jag förhandla om.
På väg från jobbet. Endast jag har skåp i omklädningsrummet.
Nu var det ett tag sedan igen. Jag har hunnit fylla år (54) och bloggen har också firat sina år om än i tysthet. Okej, jag firade också i tysthet. En vecka senare mejlade chefen ett förvånat grattis.
Just nu hinner jag bara arbeta och knappt det. Två parallella projekt på jobbet är jag djupt involverad i och det är direkt omänskligt. Jag måste vara fysiskt på jobbet för det ena projektet. För det andra måste jag sitta med arbetsro kring mig hemma. Jag går inte in mera på det. Ekvationen är svår.
På Facebook har jag några av mina finska kusiner. Trodde jag. En har jag funderat mycket kring, men det är svårt att kommunicera. Jag kan inte finska, de kan inte svenska eller engelska. Men så skrev den ett inlägg, den som jag undrat mest över. Hon publicerade några foton på en gravsten och gamla foton på min farfar där han satt med ett barn i sitt knä. Jag kan så pass mycket finska att jag plötsligt fick en uppenbarelse. Isä = far. Och förnamnet stämde – den som jag trott var min kusin var min snart 80-åriga faster!
Jag har sett den där gravstenen förr med farmor och farfar, men aldrig sett mer än namnen. Nu fick jag också veta att det var en familjegrav med farfars far och mor, samt min farbror vars namn jag fått från. Tänk så mycket information! Jag vet mer än vad min far någonsin visste. Åtminstone tror jag inte att han hört något om sin farmor och farfar. Visste han ens att hans farmor levde tills han var 13 år? Vi (han) hade så extremt lite kontakt då han kom hit som finskt krigsbarn när han var två år gammal och sedan fastnade här på grund av en öroninflammation. Farmor med sin bror var över och hälsade på några gånger och hon skrev mycket brev till min fosterfarmor, men det var svårt få brev översatta. Min farfars sida är den vi vet minst om, och plötsligt har jag fått namn och datum kring två av dem.
Jo, jag har träffat min farmor och farfar på 70-talet samt att min farbror jag är döpt efter hälsat på oss. Och min far var över en gång till på 80-talet.
Farfars far: Petter Albin, 1884-1921.
Farfars mor: Hulda Maria, 1888-1952.
Farfar: 1911-1985.
Farmor: 1908-1999.
Farbror: 1948-1997.
Far: 1939-2006.
Att få tre generationer före mig så här, är stort. Finska släkten är verkligen okänd för mig. Faster ser jag ibland på Facebook i form av smileys på foton jag lagt ut.
Reflektion: Farfars far dog väldigt ung 37 år, vet inte varför. Min farfar och far dog båda i lungcancer (båda storrökare). Min farbror var bara 49 år. Det jag minns var att det sas att han opererades, minns däremot inte för vad. Tror det var typ bråck. Allt gick bra. Han fick åka hem. Tog ett steg in genom ytterdörren och föll död ner. Farmor var frälsningssoldat. Ja, det är väl ungefär vad jag vet. Förutom lösryckta saker även om övriga farbröder och fastrar samt några från farmors släkt. Och mina kusiner. Så det är inte helt blankt, men det är heller inte mycket. Jag värdesätter alla information jag får.
Ömma modern frågade om vi inte skrev till varandra, mina finska kusiner/faster. Nej, översättningstjänsterna till/från finska är fortfarande urusel enligt mig. Det blir rappakalja.
Ännu en dokumentär som väcker minnen. Det fanns (finns?) inget människovärdigt i hur HBT+ behandlats för inte så länge sedan. När man pratar om GenX (födda 60-/70-talet) i dag, så pratar man bland annat om att vi är en generation med benen i två världar. Generationen före hade inte internet. Generationen efter har inte upplevt annat än internet. Och så då GenX som stått mitt i. Eller detta med klimatförändringar. Eller detta med HBT+. Ja, jag fick uppleva allt det negativa där inga rättigheter eller förståelse fanns på något plan för HBT+. Och jag har fått uppleva acceptans och rättigheter. Men just eftersom jag sett både det positiva och det negativa, så vet jag att det krävs så lite för att rycka undan mattan igen. Vi kan aldrig tagit något för givet eller för evigt. Och 10-20 år är en parentes i tiden och det är en bra påminnelse att ha sett och påmints om dokumentärens tema – det olagliga i att vara homosexuell i brittiska armén. Det var angiveri, kränkningar, övergrepp och avsked. Se dokumentären om ni har tillgång till Sky.
En helt annan sak. Årets första dag passerade utan att jag kom ihåg att göra det jag gör varje år. Så det blev på årets andra dag. Årets första selfie. Fortfarande grå. Inget filter.
Arg. Man säger att jag ser arg ut. Ja, men nog har jag skrivit om det tidigare? Att jag alltid ser arg ut då jag aldrig ler längre. Jag slutade någon gång under pandemin, tror jag. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag lär när jag har anledning till det, absolut inte för att vara trevlig eller avväpnande med ett leende. Jag är inte mycket för det sociala spelet där vissa kallar det för hövlighet och nödvändigt kitt för att hålla ihop människosläktet så smärtfritt som möjligt. Istället kallar jag det för dravel.
Det är faktiskt något som kommit med MS. Bristen på energi. Jag orkar inte vara intresserad av bekantas gamla faster på Solkusten i Spanien. Eller lyckönska på märkliga högtidsdagar. Glöm det där med att kallprata eller diskutera väder och vind. Jag vägrar! Allt tar energi. Jag väljer status que.
Så jag är officiellt ett arsle. Helt okej för min del. Jag är inte så orolig. Jag är för gammal. Man får tänka på att jag är dryg 10 år äldre än Danny Glover när han i Dödligt vapen myntade uttrycket I’m too old for this shit.
Nåja. Jag har ett rikt inre liv och jag är väldigt munter. Skrattar oavbrutet inom mig. Vilket gör att vi kommer till nästa problem. Min ironi och sarkasm som aktiv humorform. Menade jag då att jag skrattar oavbrutet inom mig? Eller var det med ironi och sarkasm sagt?
Allt jag nu skrivit är enbart spontant baserat på hur jag själv uppfattar mig enligt fotografiet. Och då påmindes jag åter om att jag ganska ofta får höra att jag ser arg och sur ut (andra säger att jag har pokerface).
Samtidigt. Det man uttrycker i tal eller skrift blir självuppfyllande profetia.
Min skepticism mot Pride grundar sig på att jag inte tycker att den är adekvat. Pride handlar inte om rättvisa och jämlikhet, eller acceptans. Man har helt tappat ursprunget, själva upprinnelsen till vad vi kämpat för sedan Stonewall. I dag är det ”folkfest”. Alla små-, medel- och storstäder ska ha sin egen årliga parad. Straighta politiker visar sitt ”stöd” genom att gå i paraden. Icke-HBT deltar i paraden. Allt är organiserat och bekostat av kommersiella eller politiska intressenter. Jag vägrar Prideparad! Man speglar inte mig, man speglar inte min verklighet.
Just det där med att straighta går i paraden och ska ”visa sitt samtycke” finner jag otroligt stötande. Vet man ens vad vi i the gay community utstått i dåtid, nutid och framtid? Känner man till hur utsatta vi är för hatbrott, kränkningar, våld och så vidare än i dag? Det handlar inte bara om acceptans, lika rättigheter med mera. Det handlar om överlevnad och rätten till trygghet. Känner man till vår (gay community) gemensamma historia? Förstår man verkligen vad vi regnbågsmänniskor behöver? Intentionerna är kanske goda, men tyvärr.
Att mitt fackförbund går i Prideparad tycker jag är okej. Men i övrigt är jag alltså otroligt kritisk till hur Stonewall förvandlats till ett jippo.
I dag är det åtta år sedan jag slutade raka mig och anlade ett skägg. Det är inget jag ångrar, utan istället undrar lite varför jag väntade tills jag fyllt 45 år? Svaret är att jag dels inte vågat då skägg inte varit fullt accepterat sedan 70-talet, och dels att jag inte visste hur min skäggväxt var eller hur man sköter om ett skägg. Det var först när skägg för cirka tio år sedan blev på modet och jag på Instagram såg hur utbrett och accepterat det var, som jag vågade. Plus att det nu fanns en uppsjö med information om hur man vårdar ett skägg. Mina tips till dem som funderar på skägg:
Ge inte upp
Tålamod. Första tre månaderna är jobbiga. Det kliar till förbannelse. Det växer ojämnt och det finns kala fläckar. Några droppar skäggolja eller jojobaolja som masseras in i skäggbotten löser klådan. Och skägget växer ojämnt men efter några månader fyller det ut sig själv. Därför är det viktigt att inte av misstag raka sig.
Många undrar när de ska börja trimma skägget. Mitt tips: Inte alls under första året! Om man är beredd på att stoltsera med ett episkt skägg. Genetiskt varierar det hur mycket det växer på ett år, men cirka två decimeter. Vill man ha ett lite mindre skägg behöver man låta det växa åtminstone sex månader för att ha något som kan skulpteras. Och första gången – gå till barberare! Inte till kvartersfrisören som erbjuder klippa skägget – utan till riktig barberare! Tipset är också att ha helskägg. Raka inte polisongerna. Raka inte mustaschen. Raka ingenting! Från hakspetsen bör skägget vara minst 4–5 centimeter. Jag vägrar själv kalla kortare för skägg även om det är helskägg på 3 cm. Det ser bara platt ut då.
Två undantag från att man inte bör ansa:
Det är okej att korta ner polisongerna något så de inte börjar locka sig in i öronen.
Samma gäller mustaschen, men här är det en balansgång. Mustasch ska dras åt sidorna och där kan man i början behöva använda skäggvax innan mustaschen blir så pass lång att det går dra åt sidorna. Dessutom lär man sig hur man ska äta/dricka utan att föra in mustaschen i munnen. När det gäller att ansa mustaschen – cirka bredd 2 cm i mitten av mustaschen kan klippas jämnt med kanten på överläppen.
Förväntningar
Genetiska arvet avgör hur tjockt skägget blir, men framför allt hur långt det blir. Tjock skäggväxt har en förmåga se snyggare ut när det är långt, jämfört med någon med tunnare växt där långt skägg blir spretigt och glest. Ändå är det inte det som avgör hur långt skägget blir, utan det varierar också oavsett kvalitet. För några slutar det växa efter ett par decimeter, medan andra kan få skägg ner till fotknölarna. Man tappar skäggstrån hela tiden, massvis upplever man det som (inbillning). Naturligtvis handlar det också om kosthållning och om man medicinerar mot något (vissa läkemedel gör att man tappar mer hår på hela kroppen än andra), om hur skägget beter sig. Oavsett genetiken.
En egen observation jag gjort, är att hårfärg kontra skäggfärg kan variera ganska rejält. Mitt skägg gick på några få år från mörkblont med gråa stråk (skunk) till att helgrått och nu närmare vitt. Nu rakar jag huvudet, men där har jag samma färg som alltid – mörkblont. Utan grå inslag.
Skäggstrån kan göra att man får rakt skägg, lockigt skägg, krusigt skägg. Man tappar skäggstrån men det finns alltid en utväxt som inte syns och som fyller ut och kommer upp i samma längd som övriga skägget.
Omvårdnad
Jag har nämnt olja och vax. I övrigt tvättar man skägg. Hur ofta beror lite på hur man själv känner, hur mycket/ofta man har produkter i skägget, om man lätt får platt/snett skägg av att ha sovit på det (pillow beard). Använd skäggkam eller skäggborste – kamma/borsta nedåt.
Huden i ansiktet är ömtåligt och skägg är grovt, därmed kan man få hudproblem under skägget. Här får man också testa sig fram. Behöver man byta olja/vax? Använder man tvål, hårschampo eller skäggschampo i skägget? Är det skäggsvamp? Tvättar man för ofta eller för sällan?
När jag själv fått hudproblem (det får man förr eller senare, men det går åtgärda ganska snabbt), har jag antingen lokalt försökt massera in i huden under skägget salva/kräm (mjukgörande från apoteket, t.ex. Fenuril eller Helosan) eller använt hårschampo från apoteket mot psoriasis. Jag tvättar skägget ungefär varannan dag. Tidigare gjorde jag det dagligen eller en gång per vecka. Viktigt är att verkligen handdukstorka skägget så gott det går, huden bör inte vara alltför våt/fuktig efteråt.
Långa skägg (>1 dm): Tvätta skägget nedåt (gnugga/rufsa inte runt i det). Massera schampo med fingertopparna nedåt. Torka med handduk, men gnugga/rufsa inte runt i det här heller. Pressa försiktigt mot ansiktet. Krama med handduken.
Barberare har jag redan tipsat om. Det tog över ett år innan jag gick till barberare. Studera hur de arbetar med ens skägg. Fråga också hur man ska sköta om det. På åtta år har jag varit hos barberare tre gånger. Ungefär lika många gånger har jag själv klippt det. Mitt skägg blir spretigt om det blir för långt, så en gång per halvår har jag nu börjat kapa en decimeter. Som längst har jag haft cirka 30 cm, men numera när det är 20 cm så kapar jag det till 10 cm. Det är min längd.
Många fönar skägget eller använder plattång. Det sliter enormt på skägget, särskilt om man använder värme.
På tal om värme. Skägg gillar inte värme och det gäller även varmvatten.
Ett misstag många gör som själva klipper sitt skägg:
Klipp inte i det när det är vått! Det ska vara torrt och utkammat/-borstat.
Dra inte i skägget när du klipper! Skägg är ofta elastiskt och blir kortare när man släpper taget om det.
”Underskägget” ska vara längre och lyfta upp skägget så det ser fylligare ut. Drar man i skägget undertill (närmast halsen under hakan) så ska det var längre än övriga skägget.
Kom ihåg att skägg växer ut igen! Så lite snett i klippningen är okej.
Det finns massor att säga om skägg! Ovan är en liten introduktion. Sånt som jag själv önskade någon kunde förklarat för mig även om man under resans gång lär sig en hel del. Och hur vi behandlar våra skägg varierar – inga sätt är fel.
