Den saknad jag känner över att nätet inte längre finns så som det var för 25 år sedan, är egentligen inte så konstig. Alla i stort sett hela världen hittade ut på nätet och sociala kontakter knöts. Man lärde känna andra människor och åsikter. Numera är nätet stendött. Paradoxalt nog så är det sociala medier som tagit död på nätet. Det har blivit ytligt och folk jagar följare och likes. Utan att ha något att säga eller diskutera. Små fjantiga filmer som oftast är att någon mimar till en låt eller filmscen.
Jag är på Facebook, Twitter och Instagram. Det betyder inte att jag är närvarande, säger nåt eller interagerar med andra. För det är ingen. Förutom om det är reels på IG/FB eller TikTok, men varken jag eller någon som jag känner verkar vara närvarande där heller. Kanske vi är fel målgrupp (gamla, vi var med när det var kul på nätet).
När jag hittade ut på nätet för 25 år sedan och bloggade (liksom alla andra), var det fortfarande nytt. Gränsdragningarna var svåra. När blev man för privat? När gjorde man övertramp? När vad det olagligt? Sådant var en ständig diskussion och man pratade om nätetikett förutom lagstiftning och upphovsrättsskyddat innehåll. Och när ägde vi våra egna texter och bilder?
Kanske lagstiftning skruvats åt lite och upphovsrättsskyddat material lösts till viss del. Mycket är gratistjänster med massor av reklam och där allt är via mobiltelefon och inte en dator. En mobiltelefon proppade med appar där vi glatt delar med oss av känslig information som landar hos andra stater eller företag. Är vi för privata? Många finns på dejtingappar (sex, det handlar om lösa förbindelser) eller stoltserar med att man kan besöka deras Only fans där man kan få direkt inblick i någon aktiva sexliv för en månadskostnad (är inte detta att vara sexarbetare och hallick?).
Jag tror att många lurar sig själva och tror att anonymitet skyddar trots att man registrerar sig på olika konton och delar med sig av allt som finns sparat i mobilen. Eller så är det bara så att man inte bryr sig, då alla har samma beteende. Det är normaliserat att leva på nätet utan att ifrågasätta vilken data som samlas in om en eller hur det kan användas emot en i framtiden. För ”alla” gör det – lämnar ut sig på nätet helt okontrollerat och ofiltrerat. Samtidigt som det är totalt avhumaniserat. Många sociala kontakter, inga mänskliga relationer.
Det är därför jag saknar bloggosfären innan influencers och sociala appar fanns. När man kunde surfa runt och hitta nya länkar till nya sidor med personligt innehåll där man kunde föra diskussioner med andra via mejl, gästböcker och… ICQ.
Frågan är när det blir backlash för alla sociala medier. För med varje generation utvecklas det mesta tills en punkt där en generation säger stopp och ifrågasätter vad alla före dem egentligen hållit på med. Nätet börjar bli gammalt och förlegat även om det flyttat in som appar i mobiltelefonerna.
Ah! Jag har en blogg! Började när jag var i 20-årsåldern (okej, 28 då) och håller fortfarande på nu när jag är i 60-årsåldern (okej, 54 då). Jag trodde en gång i tiden att jag aldrig skulle kunna släppa bloggen, men det kan jag. Även om det känns lite sorgligt, en saknad från den tid då bloggen verkligen betydde något.
Det har varit skitjobbigt januari-april då jag haft ett projekt på jobbet med deadline där jag varit ensam projektdeltagare. Målgången är avklarad. Och jag kom plötsligt ihåg den försummade bloggen.
Pratade med ömma modern som ofta har frågor om hembyn hon nu för några år sedan återvände till. Om jag minns sånt som hon inte längre minns (eller säger sig aldrig ha vetat, men jag tror bara hon glömt). Jo, vi är båda nu lite äldre jämfört med för 35 år sedan när vi senast bodde där. Jo, jag minns väldigt mycket trots att jag inte ens besökt hembyn sedan min fars bortgång för 18 år sedan.
Det är väl det jag ångrar mest kring att jag flyttade till Göteborg för 25 år sedan. Jag visste att jag hade MS och att det skulle bli besvärligt med resor. Där hamnade jag redan efter 10 år – att inte kunna besöka ”hemma” då jag inte kan ta mig 30 mil med kollektivtrafik och då är det kört. Dessutom kanske det är fel att säga ”hemma”. Jag har inget barndomshem att återvända till. Jag har ömma modern, och jag har släktingar jag inte har kontakt med. Och alla år med 30 mils avstånd (en avgrund) har jag inte mycket anknytning till Skåne mer än minnen. Men jag saknar rörligheten, att kunna förflytta mig från punkt A till B. Men det godkänner inte kommunen. Jag får resa till angränsande kommun, men det är allt.
Och jo. Pandemin är fortfarande ett allvarligt problem. Jag är oskyddad, saknar immunsystem, kan inte vaccineras. Avstånd och munskydd är fortfarande min vardag där jag ska undvika människor. Jag slarvar lite när jag är på jobbet, använder inte munskydd i alla lägen där avstånd inte kan hållas. För jag vet att munskydd, eller andningsskydd, har väldigt dålig effekt och ännu lägre när man har skägg. Skägget vägrar jag förhandla om.
Det var många svordomar efter dagens tenta. Nästan så att jag instämmer i dem.
Den kurs jag går anordnas för sjunde och sista året. Inför dagens tenta har vi fått träna på gamla tentor. Men inget
slår dagens tenta i svårighetsgrad. Halva klassen blev dessutom utkörda ur tentasalen innan de vara klara,
eftersom tiden var ute. Jag tog mig ut en halvtimme tidigare och var en av de första som blev klar. Hur det gått vet
jag inte. Jag har inte ens en känsla till uppfattning. Ändå känns det skönt att ha eländet gjort. Resultatet får jag om
lite mer än en månad. Jag förutsätter ändå att jag klarade tentan.
Möjligen berättade jag sedan hur tentan gått. Nå, men jag klarade den och hade nästbästa resultatet med 3 fel av 90 poäng eller nåt. Det hela resulterade också i att jag är expert på området och fortfarande arbetar med det. Vad? Jo, klassifikation av sjukdomar för att kunna beskriva vården patienter erhåller för sina hälsoproblem. Denna typ av kompetens behövs i stort av alla inom sjukvården, men utbildningen är mer eller mindre nedlagd och förekommer inte inom högskoleväsendet längre då det istället blivit internutbildning med en typ lightversion. Så man kan väl säga att jag är jagad utifrån min kompetens. Jag försöker värja mig, för jag utbildade mig för att vara stöttning åt min verksamhet där jag såg behovet. Inte vara tillgänglig för hela landet och svara på frågor i tid och otid. Det är också en väldigt ifrågasatt arbetsuppgift då man får stå till svars för lagstiftning samt måste styra på detaljnivå. Det är tröttsamt. Någon förbättring framöver ser jag inte, snarare tvärtom. Nå, mej jag går i pension om 10-15 år, så det finns en ändå på det. Men om nu behovet är så stort, är det märkligt att man avskaffade en bra och fungerande högskoleutbildning. Anledningen till det beror på att utbildningen var sanktionerad av min regions politiker och det ansågs för dyrt att årligen bekosta lön för 30 av sina anställda att en dag per vecka utbilda sig till något som i praktiken drar hem miljonbelopp till vården. Och vi var en föregångsregion som hade denna utbildning att erbjuda inom ”universitetssjukhus”. Så. Nu fick jag visa lite frustration och kan återgå till mitt liv igen. Snart är det måndag.
En tanke. Jag slås ofta av en tanke som sedan får spinna vidare fritt. Dagens tanke är detta med att jag eldar upp mig så väldigt när jag undervisar och utbildar på jobbet. Att jag låter så engagerad och överpositiv. Inte kan sluta prata. För varifrån kommer detta?
Jag är tyst och blyg. Jag har talfel även om jag också pratar skånska. Men inom skånskan har jag talfel. Okej, alla från nordöstra Skåne förstår mig, så det kanske är mer dialektalt än talfel.
Trots detta så deltog jag år efter år i teateruppsättningar när jag som barn var med i scouterna. Det tvingade mig att göra något jag var fruktansvärt obekväm med. Prata. Att stå ensam ytterst på scenkanten och framföra en memorerad text samtidigt som jag agerade, hade jag inga problem med. Men det där med att verbalt säga nåt. Det var jobbigt. Ändå var det bara något som jag gjorde. Och det här med agera och gestalta en karaktär, vann jag på i längden tror jag. Jag fick en vana att stå inför andra, att prata, att improvisera, att snabbt anpassa mig till situationer som kan uppstå. Märkligt nog hade jag ingen nytta av detta under skoltidens redovisningar inför helklass. Kanske för att jag då alltid stod inför alla mina plågoandar som ständigt var på mig och mobbade mig konstant i över ett årtionde.
Tanken: När började jag dra nytta av scenvana? När började jag utbilda och föreläsa? Jag skulle säga 2005, när jag som 35-åring på jobbet började internutbilda kollegor, vårdpersonal och läkare. Något jag fortsatt med och som också inkluderade att jag utbildat studenter efter att jag läst vårdpedagogik. Jag har förmodligen utbildat i precis allting som på något sätt är relaterat till administration inom sjukvård. Sjukvård är föränderlig. Nya arbetssätt och nya datasystem kommer, och jag har då fått utbilda. Eller i lagar och regler.
Jo, jag tycker det är otroligt märkligt att jag senaste 20 åren fått denna roll. Och att det är inom så olika områden. Varje gång jag ska utbilda i något, så gör jag en PowerPoint-presentation som innehåller några stolpar om vad jag ska gå igenom samt eventuellt några skärmdumpar med exempel. Jag har nu cirka 300 presentationer efter 20 år.
En annan tanke: Varför är jag facklig? Det har jag varit i drygt 10 år. Men jag är inte en människa som står på barrikaderna och jag befinner mig inte politiskt heller på den skalan där fackliga uppdrag ses det goda mot den onda arbetsgivaren. Min ingång handlar om rättvisa, lag och ordning. Inte så mycket solidaritet eller kamp. Att jag ändå fortsätter som facklig beror på att jag ser samspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag kan påverka. Ganska mycket. Och där hag jag nog också en annan fördel än att vara ”fackligt utbildad”. Jag har officiellt en chefsutbildning. Och det är inte vi mot dem. Alla är vi ”vi”. Och man kan diskutera, föra dialog. Det behöver aldrig vara en konflikt om man har inställningen lyssna och respektera. Men det måste vara ömsesidigt. Jag har haft tur. Nu är jag inne på min åttonde chef på 23 år. Låter som om jag glömt bort medlemmarna jag representerar. Nej, då.
Tankar brukar inte leda till någon slutsats, utan blir en reflektion som föder nya funderingar. Så märkligt allting kan te sig när man börjar fundera på hur snårig vägen är som vi tar mer eller mindre medvetet. Eller omedvetet.
Nästa tanke lär blir ”Varför valde jag franska på högstadiet?” (kunde bara välja mellan ekonomi, teknik, tyska, franska). Je ne sais pas!
Mitt minne är omfattande men något dimmigt (ett citat, inte jag som är källan) stämmer in väldigt bra för min del. Ömma modern blev för någon dag sedan arg på mig när hon mindes mig att ha sagt något i förbigående för 15 år sedan som jag själv inte har något minne av. Eller, något diffust i bakhuvudet. Men det var aldrig något viktigt. Det handlade om en kändis som jag inte har någon som helt relation till och därmed inte är intresserad av. Varför skulle jag lägga på minnet något jag inte är intresserad av? Tror det handlade om någon kändis som bloggade och som enligt geografisk bloggkarta var granne till mig. Men som jag aldrig läst. Inte sett uppträda. Inte vet namn eller utseende på. Och bloggosfären har varit stendöd dessa 15 åren. Varför ens nämna detta för mig och bli arg när jag inte minns? Vad finns att minnas?
Det där med minnet. Jag brukar säga att jag minns allt som är arbetsrelaterat. Ner till årtal, vem som sagt vad i vilket sammanhang eller vilka regelverk och arbetssätt som passerat revy genom åren. För på jobbet är jag både vaken och intresserad. Jag minns för att allt då finns i en kontext som berör mig direkt eller indirekt.
Och nu – anledningen till att nämner min hågkomst av händelser, eller inte. I somras skrev jag om Om Nile. Jag. Har. Inget. Minne. Av. Innehållet. Jag minns att jag skrev om allt, men nu när jag läser sidan så är det mest ”eh, va’, wow?”. Visst, allt stämmer, även om jag reagerar lite på vissa saker eller sånt som jag aldrig uttalar eller förtydligar. Mest reagerade jag över att jag skriver att jag kan gå men använder rullstol ibland med tanke på min MS. Jo, men… Hemma inne = inga hjälp medel, inga problem. Trapphus = rollator, väldigt ostadig och yr. Utomhus eller på platser som inte är i mitt bostadshus = rullstol. Yrsel, balans, ingen känsel i ben, halvblind, svår panikångest i kombination med att jag inte får falla med tanke på att jag står på blodförtunnande, skulle kunna formuleras så här:
”Jag använder gånghjälpmedel i form av rollator och rullstol när jag lämnar min bostad. Jag är fullt rörlig men med vissa begränsningar orsakade av yttre påverkan och inte enbart av min MS”.
Men det är inte intressant för någon, kan jag tycka. Möjligen för min behandlande MS-läkare. Dock, av någon outgrundlig anledning, också av stort intresse och ifrågasättande av arbetsgivare och arbetskamrater. De förstår inte en sjukdomsvariation som också över tid förändras både till det bättre och det sämre. Väldigt tröttsamma diskussioner enligt mig, och tjatig försöka förklara och beskriva. Jag gör mitt jobb. Räcker inte det?
Om 1983 var inträdesåret för mig rent musikaliskt till populärmusiken, så måste jag säga att det var i rättan tid. Jag är inte partisk om jag säger att 1984 var ett otroligt musikår. Det kom konstant nya låtar och de tog sig fram i mediebruset. Nu var det inte så mycket brus att tala om, men det var året då Tracks tog över efter -oramalistorna. Och Tracks var otroligt viktigt för tonåringar, man satt verkligen aktivt framför radion på lördagseftermiddagarna med kassettband redo att spela in (reklamradiokanaler fanns inte). En ny bra låt kunde leda till att man kommande vecka köpte singeln. Och även på tv började man så smått visa musikvideor (fanns bara ettan och tvåan). I slutet av året fick vi Bagen i tv som visade videotopplista.
New wave som musikstil i början av 80-talet började glida över mer i synth. Det pratades mycket om att man var antingen synthare eller hårdrockare. Båda musikstilarna var egentligen väldigt poppiga där enda skillnaden handlade om vilka instrument som användes i låtarna. Och båda stilarna låg på listorna samtidigt.
Etthundrasextioåtta. Jag hittade 168 låtar som låg på listorna 1984. Låtar jag minns, känner igen, gillade. Kollar man Billboardlistans topp 100 för 1984 (ny lista varje vecka) så är de otroligt osynkad med vad vi lyssnade på i Sverige. Vi noterade låtarna snabbare än vad de klättrade på Billboard och det som var typiskt amerikanskt och inte gångbart utanför USA, skippade vi. Dessutom var vi lika influerande av den brittiska listan där vissa låtar aldrig tog sig in på den amerikanska. I Sverige hade vi också en egen försäljningslista där svenska artister/låtar tog sig in trots att Svensktoppen inte existerade 1984 (de pausade några år på 80-talet). Så för Sveriges del hade vi ett rikt musikaliskt 1984!
En del av låtarna vi lyssnade på 1984 släpptes året innan men hamnade inte i folks medvetande förrän singeln släpptes 1984.
Var befinner jag mig 1984?
Jag fyllde 14 i början av året, gick i sjuan/åttan.
Under 1984 gick jag från att vara hårdrockare höstterminen 1983 till att gilla allt möjligt.
Högstadiet var ganska lugnt vid den här tiden, vi hade fått nybyggd högstadieskola där vi endast var tre klasser i sjunde respektive åttonde klass. De i nian fick gå klart högstadiet som de påbörjat i ett annat samhälle. Så innan vi flyttades upp ett steg så hade vi väldigt mycket tomma lokaler. Alla raster var disco då vi fick röra oss fritt inne i tomma klassrum som innehöll nya musikanläggningar. Och varje vecka släpptes nya låtar som tog sin in på listorna! Musik låg väldigt högt på allas våra medvetande.
Ett litet axplock (18) av de mest kända låtarna från 1984:
Egentligen var jag inte särskilt intresserad av musik på topplistor när jag var prepubertal yngling. Visst, det fanns Svensktoppen på 70-talet när jag växte upp, men det var radioskval. Vuxna i min omgivning köpte LP-skivor men det var väldigt mycket dansband och Abba. Mycket tidigt 80-tal började det sippra in i mitt medvetande att det fanns musik inom många genrer. Det blev lite motsättningar när flera snarlika svenska band konkurrerade som rådande musiksmak bland mina jämnåriga. Jag tillhörde inte team Gyllene Tider eller Noise, utan var mer intresserad av Free Style och Attack. Det började nu också säljas samlingsskivor med hits. Skoldiskotek var populärt, och då blev det sådant som jämnårigas äldre syskon lyssnade på. Omkring 1982 när jag var tolv, var det X Models, Kim Carnes, Ottawan med flera som spelades på diskon. Abba och discomusik var enbart töntigt. Men kan inte säga att jag var musikkonsument. Som 12-åring ägde jag enbart singeln Ring Ring med Abba från 1973 och ett kassettband med Boney M.
1982/1983 hände. Jag var en sjätteklassare. Plötsligt upptäckte jag två radioprogram (Poporama och Discorama) och ett tv-program (Casablanca). Sistnämnda spelade väldigt mycket låtar från konserter med Kiss, men också låtar som blivit odödliga för mig personligen och som få minns (The Belle Stars, Kid Creole). Men den stora musiken. De stora artisterna. Med de stora låtarna! Det var Pop-/Discorama som representerar min upptäckt av populärmusik på riktigt. Två låtar med två artister ledde in mig på rätt spår. Jag var egentligen både punkare och hårdrockare utifrån vad jag konsumerade på radio och tv, men det var något helt annat som gjorde att jag upptäckte populärmusiken! Artisterna var David Bowie och Michael Jackson. De var inte okände för mig tidigare, men jag fick nu wow-känsla med två låtar. Något som förde in mig i tonåren.
Högstadiebiologi. Det är då man får lära sig om blommor och bin, eller rättare sagt om hur vi ärver våra blodgrupper. Det är ganska enkelt ta reda på vilken blodgrupp man tillhör, men aldrig något vi gjorde på högstadiet. Vi enbart teoretiserade kring olika blodrgrupper och deras rhesusfaktor. Det var först när jag blev blodgivare som jag fick kännedom om att jag hade en relativt ovanlig blodgrupp (betoning relativt, kom till det strax), nämligen A-. Ja, att jag är negativ av mig har jag i blodet samt att jag har en A-personlighet. Om man vill skämta till det.
Några saker. A, B, AB och 0 som blodgrupper. Ringen är det bokstaven O eller siffran 0? Svaret är att det är noll som används, medan det i andra länder är bokstaven O. I båda fallen står det för att något saknas (bokstaven är tyska förkortningen av utan). Sedan säger man inte plus eller minus, man säger positiv eller negativ.
Hur man ärver blodgrupp och rhesusfaktor är just det man får lära sig på högstadiet. Aldrig något jag ägnat en tanke då det är meningslöst ha kunskap om detta om man inte vet sin egen eller föräldrarnas blodgrupp. Särskilt sin egen blodgrupp. På nätet går det ta reda på hur man fått den blodgrupp man har (under förutsättning att man vet).
Jag är alltså A-. Det betyder att jag kan förutsätta vissa saker utan att veta hur det låg till med mina föräldrars blodgrupp. Till exempel vet jag med absolut säkerhet att båda mina föräldrar var rhesusnegativa! Och det är extremt ovanligt, särskilt i Sverige. Om det nu är skillnad på finsk genetik har jag ingen aning om, men jag förutsätter att två så närbesläktade grannar geografiskt borde ha samma genetik i grunden om än inte till 100 %.
Vet jag vilken blodgrupp mina föräldrar har utifrån att jag tillhör blodgrupp A? Nja. En förälder, kanske båda, har blodgrupp A, absolut negativ rhesusfaktor. Möjligen har en utav dem 0-, men det skulle verkligen vara en otroligt ovanlig blodgrupp och rhesusfaktor. Både A och negativ är dominant, så det räcker i stort att en förälder har detta om inge har B. Blodgrupp alltså. Yrkesskadad som jag är så tänker jag på hepatit B när jag ser ett ensamt B.
Jag kan ge blod åt alla med blodgrupp A oavsett rhesusfaktor. Det är det som är styrkan med att vara rhesusnegativ i ett land där de flesta är negativa samtidigt som jag/vi kan ge till vår blodgrupp oavsett rhesusfaktorn. På så sätt är vi ovanliga jämfört med positiv rhesusfaktor. Vi som är negativa kan hjälpa fler med blod än tvärtom. Positiv rhesusfaktor kan endast hjälpa annan rhesusfaktor.
Sedan har vi blodgrupp 0 som kan hjälpa alla blodgrupper med blodtransfusion under förutsättning att det är 0-. Så deras blod är alltid eftertraktat då man inte behöver kontrollera några blodgrupper i ett akutskede där någon behöver blodtransfusion.
Det är 25 år sedan jag var blodgivare. Numera får jag inte donera blod eftersom jag 1) har multipel skleros, och 2) står på ej lämpliga läkemedel. Plus att jag som bög fortfarande diskrimineras trots att 1) hiv smittar andra blodgivare genom sexuella kontakter utan att de är homosexuella, och 2) allt blod testas/kontrolleras innan det används.
Nej, jag har ingen aning vilken blodgrupp mina föräldrar har/hade. I båda fallen har jag hört/sett/läst det, men inget jag lagt på minnet. För min del räcker det att jag som reflex kan säga A- om någon frågor. Det frågade man i oktober när jag kom in på akuten. Enligt mig en urbota dum fråga att ställa då det inte förändrar någonting. Man får inte ge mig blod eller ens beställa blod till mig, förrän man verifierat med en ny blodgruppering. Inte ens om min journal hade haft en kopia eller blodgrupp noterade, hade man fått gå på den uppgiften. Blodgruppering ska alltid vara aktuell. Nu är det väldigt få vars blodgrupp spontant ändrar sig själv, men ändå…
Om jag fått blodtransfusion? Jag vet inte. Kanske, jag har ju opererats några gånger. Det är inget man upplyst efter operationstillfället om jag fått blod. Eller, fick jag blod när jag var inlagd i oktober förra året? Kanske, jag minns inte. Det hände för mycket men jag hade extremt lågt blodvärde och fick sedan järninfusion (ej blod).
Däremot så vet jag patienter som fått mitt blod när jag var blodgivare för 35 år sedan. Sekretess gör att jag egentligen inte ska veta vem som fått mitt blod, men jag arbetade på den avdelning där patienter som behövde blodtransfusion vårdades. När dessa kom in akut så visste jag vilken blodgrupp de behövde. Några minuter senare fick jag alltid ett akutsamtal från blodcentralen om jag kunde tänka mig att lämna blod akut. Jo, det var något jag kallt räknat med. Det hände 100 gånger av 100. Okej, jag lämnade aldrig blod 100 gånger, men ni fattar. Dessutom fick jag lämna blod oftare än lämpligt, knappt jag hann återhämta mig och fylla på mina egna lager i kroppen. För min blodgrupp är alltså relativt ovanlig och man hann inte ringa personer som inte alltid fanns var tillgängliga på sjukhuset. Det skulle innebära ett dygns fördröjning och det vore katastrofalt. Men jag kände att jag gjorde nytta och tycker det är tråkigt att jag inte kan bistå med detta längre. Nå, min välgörenhet i dag gör att jag skänker pengar istället. I tysthet. Som en personlig överraskning.
Inlägg nr 20 för denna månad. Eftersom jag varit så tyst senaste åren efter att webbhotellet klantat sig och raderat hela bloggen, så har månadens inlägg varit en up to speed för senaste 25 åren. Förutom en… sak. Min relation till min far efter mordhoten. Också detta har jag skrivit om en gång i bloggen innan den försvann. Ska jag sammanfatta vad som hände efter mordhot och förföljelse, så blir det kortfattat. Under många år var detta väldigt traumatiskt, men samtidigt har det nu gått så lång tid att jag gått vidare och valt att inte låta mig påverkas av minnen som över tid bleknat då jag inte ältar. Därför är det också svårt att sammanfatta, för jag har förträngt mycket. Det får bli punktform.
Vår relation var märklig, han blev ensam och sjuklig. Han var sjukskriven, fick förtidspension, började måla i olja, fann gemensam i kyrkan och blev kristen.
Alkoholismen var ständigt närvarande och det blev värre efter att han blev ensam. Vändningen kom när han först fick hjärtinfarkt, några år senare genomgick kirurgiskt öppen hjärtoperation. Han slutade med alkohol, blev mer religiös. Eftersom jag hade så distanserad relation blev det också märkligt då jag var en enda anhörige som fanns. Därför fick jag ta emot honom på sjukhuset (som jag jobbade på) när han kom in akut med hjärtinfarkt. Jag var förmodligen en tröst, men jag var inte tillräcklig. Det kunde jag inte. Jag var så djupt sårad av vad som hänt mellan oss.
Förtidspension övergick till ålderspension när han fyllde 65 år. Då hade jag redan flyttat till Göteborg och besökte inte hembyn särskilt ofta då jag 1) hade katt men ingen kattvakt, 2) hade svårt resa 30 mil med MS. Då fick han cancer.
I december 2005 upptäckte man att min far hade cancer. På mindre en månad konstaterades att han hade levercancer. Som spred sig till skelettet. Till magen. Till skelettet. Man försökte ge cellgifter, men då han inte tålde det så avbröts behandlingen efter en infusion. Då gick han också opereras akut efter att det gått hål i… Här minns jag inte riktigt, något med kärlen i halsen? En månad efter första symtom på cancer hade han dött (januari 2006).
Jag visste inte hur jag skulle agera eller bete mig som enda anhörig där vi hade den här konstiga relationen. Läkarna som vårdade honom gjorde något väldigt, väldigt ovanligt. De ringde mig dygnet runt för att ge mig uppdatering. Ingående. Medicinskt. Anledningen var att alla dessa läkare kände mig efter att jag arbetat när dem i åtta år innan jag flyttade till Göteborg. De visste vem jag var, att jag förstod medicinska åtgärder och terminologi, att de inte behövde förklara. För mig var det ett bra sätt att bearbeta allt som hände, att vara så uppdaterad med klarspråk direkt från läkare och inte från vårdpersonal som var vaga och pratade (för mig) barnspråk. Därför visste jag exakt vad som skedde och hur det skulle sluta. Eftersom det var primärt var småcellig lungcancer på grund att rökning, så visste jag att prognosen var högst tre månader. Att det blev endast en månad tror jag beror på att cellgifter inte kunde bromsa. Och att min far inte ville leva, utan valde att stänga av och dö då han hade Jesus. Några veckor (1-2) hann han vårdas på särskilt boende, vilket kändes lite… märkligt. Att man skulle möblera och flytta saker till ett boende när alla visste att det skulle bli extremt kortvarigt.
Som närmast anhörig hamnade dödsboet på mig att ta hand om. Tufft när man arbetar 30 mil bort och har funktionshinder. Lägenheten fick tömmas, där var så fruktansvärt mycket då han var en samlare. Jag kunde inget göra, utan allt fick tömmas av mamma och moster. Trots att de inte haft någon relation med min far på 25 år. Men de gjorde det för mig.
Begravningen. Jag valde att ha minnesgudtjänst i sjukhusets kyrkokapell. Och kremering med spridning i minneslund. Jag har aldrig varit i minneslunden. Det blev ganska mycket konflikt kring detta trots att detta var en överenskommelse jag hade med min far. Människor som sedan träffat honom när han var döende (präst och diakon) påstod sedan att han sagt till dem att han ville ha begravning för församlingens kyrka och jordfästas. Jag vägrade gå med på detta då jag gissar att det var utpressning och påverkan. Jag var fruktansvärt förbannad på präst/diakon som ständigt ringde mig och påstod att jag var antikrist och typ skulle brinna i helvetet.
Efter detta har jag försökt gå ur Svenska kyrkan, men får ständigt avslag på min ansökan. Dessutom bor jag i en församling som är extremt homofob och predikar Guds straff.
Det har snart gått 20 år. De första tio åren efteråt var tuffa. Jag var skadeskjuten. Är det fortfarande, har svårt närma mig människor även om jag är öppen med allt i mitt liv. Jag har aldrig varit önskad.
Allt handlar om framkomlighet när man har ett funktionshinder som kräver att man förflyttar sig med kryckor, rollator eller rullstol. Jag har använt allt periodvis och i olika utsträckning. Låt oss konstatera att tillgänglighet inte är något som existerar i särskild stor utsträckning. Min erfarenhet:
Hiss bostad 1
När jag fick MS bodde jag på femte våningen med hiss och jag använde mig av kryckor där jag släpade ben/fötter då jag inte kunde lyfta dessa på grund av förlamning. Att jag ändå kunde ”gå” med kryckor berodde på att benmusklerna låste sig när jag belastade fötterna. Balansen var inte den bästa och jag kunde inte gå rakt. Vanligaste frågan jag fick var om jag var full. Men åter till mitt bostadshus. Hiss är bra, men ännu bättre om den går ner till markplan. Få hissar går till markplan. Innanför port brukar det finnas en trappa på 6-10 trappsteg innan man kommer till hiss. Så också här. Nästa problem var att det var dörr till hissen som man behövde öppna manuellt. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Hiss bostad 2
Den här gången hamnade jag på tredje våningen och hiss var på markplan. Problemet här var att hissen var för smal (rollator eller rullstol gick inte inte, hissdörren var för smal), hade manuell dörr. Trapporna var heller inte optimala då det var spiraltrappa. Vidare var dörröppningarna i hela lägenheten 55 cm vilket inte är standard. Precis som med hissen så gick inte rollator/rullstol att köra mellan rum inne. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Hiss bostad 3
Något bättre, allt är i markplan och det finns automatisk dörröppnare för porten och hissen har automatisk dörr. Problemet här är ett annat. Hissen är ofta trasig. Det finns bara en hiss i trappuppgången med 11 lägenheter där vi är 9 som använder rullstol. Är hissen trasig några veckor (leveranstid för ovanliga reservdelar som beställs från Tyskland) får vi ta semester från jobbet och begära hemtjänst för leveranser. Skulle man behöva uppsöka sjukvård… Nej, finns inte på kartan. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Hälso- och sjukvård
Här skulle man tro att det fanns insikter, men tyvärr.
Sjukgymnast: Trappor, trappor, trappor. Men det fanns öppen plattformshiss mellan garage och lastbrygga. Det krävdes kod för att öppna garageporten, och sedan fick man kalla på plattformshissen genom att stå och trycka på en knapp tills plattformen kom ner till marknivå. För att åka upp till lastbryggan behövde man fortsatt stå och hålla en knapp intryckt. När man kommit upp hit, så fanns det riktiga hissar, väldigt små hissar. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Privat tandläkare: Innanför porten, var det ett trappsteg ner innan man kunde ta sig till den lilla hissen med manuell dörr. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Företagshälsovård: Detta var för sjukvårdspersonal och där jag skulle bedömas utifrån fysisk funktion. Jag kom inte in. Först ett trappsteg upp till porten. Sedan en brant smal trappa på 19 trappsteg innan man kom till en hiss, men hissen behövdes inte då man reda var på rätt våningsplan nu. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Folktandvård: Automatisk port. Inbyggd (glasväggar, öppen i övrigt) plattformshiss där man åter själv fick anropa hiss genom att hålla en knapp intryckt samt inne i hissen hålla knapp intryckt. Väldigt smal hiss. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Sjukhusmatasal: Hiss utomhus till markplan, men extremt liten hiss som inte rullstol går in i. När man kommit in i byggnaden kom nästa hiss. En öppen plattformshiss som inte gick att anropa. Hade man tur kunde man uppmärksamma någon om att man behövde hjälp, så fick den personen ta trappa upp för att hålla in en knapp för att sänka hissen till marknivå. Inne i hissen kunde jag själv sedan hålla knapp intryckt. Men det värsta av allt – hissen utomhus bröt man strömmen på och då var det kört. Man var inlåst i byggnaden och kunde inte ta sig ut. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Aula sjukhus: Behörighetskort krävdes och som personal (jag) inte har tillgång till. Kort får kvitteras ut (lånas), hissen är annan ingång än dit man ska, extremt liten hiss, snävt komma runt i gångar och korridorer och inga automatiska dörröppnare. Istället fanns många dörrar man skulle ringa på och be personal öppna och hålla upp dörrar så man kunde ta sig till andra huset där aulan låg. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
Så här fortsätter det i det oändliga. För att inte prata om toaletter. Det finns på sjukhus också handikapptoaletter, märkta som det, som det inte går att få in en rullstol i.
Klagar man möts man bara av ett oförstående ”men det finns ju hiss”. Och hur ska jag ta mig till den i rullstol…? Värst är plattformshiss som ska vara ett alternativ där inbyggda hissar saknas i äldre hus. Ett annat exempel jag har på detta är där det fanns manuella ramper som man förmodades lägga ut själv upp till hissens plattform, och sedan behövdes en särskild hissnyckel som någon hade inlåst för att vrida om så det fanns ström i plattformsissen, och därefter krävdes det att någon aktivt vred på nyckeln för att hissen skulle förflytta sig alls. Denna procedur kunde ta en timme. Därefter kom man upp till de riktiga hissarna som var extrems små och rullstol fick inte plats.
Kom inte och säg att Sverige kommit långt i tillgänglighet. Hissar är till för människor med dålig kondition.
Mitt första blogginlägg, möjligen mitt andra, i februari 1999 handlade om att jag tipsade om Diana Gabaldons böcker. På denna tiden fanns inte diskussionsforum eller hemsidor så som det därefter funnits. Istället fanns diskussionsgrupper där man logga in via FTP-servrar. Där kom jag i kontakt med andra som läste Gabaldons böcker, inklusive författaren själv. Så, ja. Jag har varit i kontakt med Gabaldon för 25 år sedan. Hon hade lite frågor, så jag förklarade lite vad första boken hette på svenska och att om man översatte det tillbaka till engelska så blev det nåt annat. Och så skannade jag in de svenska versionernas omslagsbilder då hon aldrig sett dem eller ens visste att de var annorlunda i Sverige.
Det är märkligt. Diskussionen vi hade redan då med Gabaldon var att vi ville se böckerna som filmer eller tv-serier. Det jag minns mest från de här diskussionerna, var att de flesta ville se Mel Gibson som Jamie Fraiser. Men det har nu gått 25 år och det blev bra ändå. Sedan nio år går Outlander på Viaplay. Hur många säsonger som återstår, eller hur många böcker som återstår, är ännu lite oklart. Men tänk att det tog så lång tid innan omvärlden också fick upp ögonen för Outlander-sviten! Fantasy och historiska händelser blandat med karaktärer som får vara med om det mesta.
Hur upptäckte jag böckerna? Det var på 90-talet som en kollega lånade mig första boken och jag fastnade direkt. Sedan upptäckte jag att bokutgivningen fortsatt och jag började köpa böckerna. Det var vid den här tidpunkten jag fick synnervsinflammation (början på MS) och blev heltidssjukskriven då jag inte kunde se. Trots det lästa jag böckerna. Väldigt långsamt, med boken väldigt nära ansikte och med starkt ljus. För vad skulle jag göra som sjukskriven? Det nu också som min blogg (hemsida inkl. dagbok) skapades då det gick lättare sitta framför en dator dagarna i ända och läsa på en upplyst skärm. Jag får väl säga att jag varit allting trogen de senaste 25 åren. Men så har jag ju fortfarande MS. Och böckerna lever vidare. Och jag kan inte släppa bloggen.
Det känns märkligt att säga, men MS har lett till så mycket positiva erfarenheter. Det gav mig den där knuffen att gå vidare med mitt liv, att inte fastna i en offerroll. Som jag skrivit senaste dagarna, så flyttade jag, skaffade nytt jobb, kom ut som bög, nördade in mig i hemsidor/bloggar/html-kodning och Gabaldon är en del av min väg. Kanske trots allt inte hänt så mycket de 25 senaste åren, men jag är fri! Jag tar egna beslut. Jag är inget offer. Jag har inte en MS-identitet.
Administration inom sjukvård år 2002. Ja, det är jag.
Få tror mig när jag säger att jag i dag som 53-åring har arbetat de senaste 49-åren. Definitionen av arbete får kanske förklaras, vad jag menar. Många har säkerligen utfört hushållssysslor sedan förskoleålder. Men det man behöver ta i beaktande är att min mamma inte kunde vara hemmafru utan behövde en inkomst. Och att det ute på landsbygden i början av 70-talet inte fanns daghem (dagis) eller annan verksamhet för att förvara barn som inte börjat skolan. När man väl hade börjat i skolan, så fanns heller inte typ fritids. Här var alternativen att driva på byn eller klara sig själv hemma.
Lösningen var att jag från fyra års ålder fick vistas på min mammas arbetsplats. Ganska tråkigt på ett kontor att som barn bara sitta och vara tyst, eller gå på upptäcktsfärder och störa vuxna som försökte jobba. Det sistnämnda var jag väldigt duktig på, så man satte mig i arbete för att hålla mig sysselsatt. Det var nu min administrativa karriär började och som nu alltså pågått i snart 50 år.
Vad kan man som fyraåring göra på ett kontor? Jag öppnade post, sorterade post (med hjälp innan jag kunde läsa), ankomststämplade post, delade ut post, hjälpte till att konteringsstämpla inkomna fakturor. Som exempel. Visst detta var barnarbete, men jag avlönades varje år med en stor chokladask av företagets högste chef. När jag sedan blev lite äldre (13-årsåldern) började jag att sommarjobba på samma arbetsplats, då som lokalvårdare. Det gjorde jag i några år fram tills jag som 17-åring fick praktikplats på kontoret. Nu gick jag utbildning på gymnasiet för att bli kontorist och fick göra betydligt mer på kontoret än då jag var fyra år. Jag blev dessutom anställd där när jag gick ut gymnasiet, som kontorist på ekonomiavdelning där jag var en utav dem som tog initiativ till att istället för att skriva på maskin, såg till att alltid använda datorn (ordbehandling) som de precis köpt in. Men jag blev inte långvarig på företaget. Provanställning på 12 månader avslutades när jag hade två veckor kvar innan fast anställning då en av chefernas döttrar behövde ett jobb.
Det var arbetslöshet som gällde här från 1989, för väldigt många kontorister. Titeln försvann i stort över en natt liksom tjänsterna. Då valde jag att börja plugga för att komplettera mina administrationskunskaper. Så i praktiken har jag alltid varit kontorist men med andra titlar. Det är fortfarande kontor som gäller. Det är fortfarande ekonomi involverat. Och juridik. Nio år av olika utbildningar inom administration har lett fram till det jag arbetar med i dag. Men det började 1974 när jag delade ut post på mammas arbetsplats.
Yrkesrelaterat Nyutexaminerad, hade mitt första sommarjobb, blev kallad till HR-avdelningen inför att det fanns två lediga vikariat för sex stycken utan anställning efter att vi var klara med vår utbildning. Man ville se vilka av oss som skulle erbjudas fortsatt vikariat när det nu rådde anställningsstopp. Jag hann inte mer än slå mig ner framför personalsekreteraren som kallat mig, förrän hon sa ”jag ska se till att du aldrig någonsin kommer att få en anställning i landstinget då du omöjlig kan vara seriös som en man som sökt dig till ett kvinnodominerat yrke”. Vad svarar man på det? Hur bemöter man det? Det har gått 31 år, men det var inte okej ens då att inom offentlig förvaltning säga något sånt. Särskilt inte om man är HR-representant. Men jag fick ett nytt vikariat som sedan förlängdes i sju år innan jag fick fast anställning. I den verksamhet jag hade mitt första sommarjobb. Min dåvarande chef hade inte av HR-varnats för mig, eller stoppat mig. Så stolpskottet på HR hade ingen makt. Men jag har föraktat henne alltsedan detta.
Bemötande
Sjukdomsrelaterat Nydiagnostiserad med MS fick jag höra av min chef att jag bara fejkade. Jag arbetade där jag också nu var patient. Jag satt i korridoren och fick kortisondropp eftersom jag hade ett skov med progredierande förlamning där jag nästan inte kunde gå med kryckor. Det var då chefen passerade och kläckte ur sig detta.
Sådan har väl inställningen varit från omvärlden alltsedan dess. Snart 25 år senare och inte mycket hat förändrats. Ett funktionshinder handlar mer om att min funktionsnedsättning blir ett hinder i omgivningen att ta mig fram eller verka i. Ingenting i vårt samhälle är anpassat till någon som helt funktionsnedsättning vad den än må vara. Det är bara något personer utan handikapp inbillar sig. Påpekar jag något, så är jag bara gnällig. Det senaste jag hörde var ”vad då inte kommer in på toaletten med rullstol – det är väl bara till resa på sig, rycka upp dörren och gå in”.
För tillfället (kan ändras) har jag turen att kunna gå utan hjälpmedel. Ett fåtal steg. Om jag kan stödja mig mot en vägg. Problemet är inte så mycket MS, utan att jag har kronisk yrsel (som dock är MS-relaterad). Jag faller och det händer hela tiden. Vilket inte får ske eftersom jag står på blodförtunnande läkemedel och riskerar hjärnblödning om jag faller.
Samma sak gäller på jobbet där jag började med att gå utan hjälpmedel, därefter krycka, kryckor, rollator och nu rullstol. Det är otroligt vad jag får höra mycket dumheter trots att jag arbetar på ett sjukhus. Förutom att det inte är anpassat (på ett sjukhus) vad gäller framkomlighet, så ifrågasätts det om jag verkligen är personal eftersom jag ser ut som en patient. Då har jag ändå varit på samma arbetsplats i 23 år. Och hörde detta senast för sex månader sedan.
Det blir heller inte bättre av att jag är infektionskänslig och det fortfarande råder en pandemi där läkare säger att vad jag än gör så får jag inte bli smittad. Återigen får jag höra att jag är överkänslig och rädd för smitta och att det inte är så farligt. Att jag är riskgrupp, har nedsatt immunförsvar och inte kan vaccineras, är inget man förstår då man jämför med sig själv som är frisk, har ett immunförsvar och som kan vaccineras.
Jag har aldrig någonsin tyckt synd om mig själv med MS eller framhävt att jag har MS. Jag brukar däremot säga vad jag förväntar mig av min omgivning då jag behöver viss anpassning och förståelse. Det som verkar vara svårast att förstå för min omgivning, är att mina behov förändras över tid då min sjukdom också förändras över tid. ”Men du fick ju rehabiliteringsinsats med större rum för 18 år sedan”. Ja, men sedan har jag tvångsförflyttats till ej anpassade rum fyra gånger efter det då chefer behövt rum. Så…? Jag ger mig aldrig.
Bögrelaterat Några gånger har jag gått i taket när det gäller kränkning av mig som bög, eller där min rättspatos för alla homosexuella trätt in. Märkligt nog alltid på jobbet på sjukhuset. Första gången var för 20 år sedan när personal sa att en inneliggande hiv-patient som vårdades för annan åkomma, inte kunde få använda porslin, glas eller bestick då det kunde smitta andra patienter eller personal. Och att det endast var engångsartiklar som fick användas vid måltid. Då blev jag fullständigt vansinnig att man inte hade bättre kunskaper efter 20 år med hiv i vården. Jag stod upp och i stort sett skrek på personal och idiotförklarade dem. Patienten behövde inte använda engångsartiklar. Något år senare hörde jag en chef säga något otroligt nedvärderande om bögar och även då gick jag i taket, och fick en ursäkt.
Som jag skrev i min berättelse om att komma ut, så var jag från början öppen inför alla mina onlinevänner (som jag även umgicks med utanför nätet) som hejade och stöttade mig. Tills jag blev mer öppen på Instagram där de flesta också återfanns. Mina vänner försvann och blockade mig. För att jag uttryckligen sa att jag var bög, trots att de vetat i 15 år och varit stötande. Men att jag var öppen för hela omvärlden blev tydligen för mycket. Detta tog oerhört hårt på mig. Jag hade inte gjort något som kunde väcka anstöt. Jag hade inte visat mig naken eller så. Jag hade inte visat eller sagt något som var sexualiserat. Det enda jag hade gjort var att säga att jag var bög. Högt. På nätet. Och det blir då en massflykt och brutna kontakter. Jag förstår fortfarande inte varför. Inget hade ju förändrats?
Ovan var något kring mina negativa erfarenheter. Men det motsatta finns ju också. Där jag bemöts utifrån person och kompetens. Det är något man inte tänker på lika ofta. Att de flesta människor vill gott och gör gott. Allt det negativa definierar mig inte. Istället blir jag triggad och tar kampen. Först blir jag överrumplad, men jag gräver inte ner mig i det, utan jag slåss för min överlevnad och rätt till existens. Ingen ska få förminska mig oavsett vad de riktat in sig på hos mig. Jag är envis humanist.
Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?
Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.
Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.
Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.
En god följetång är något jag kan uppskatta. Som Dallas eller Dynastin (80-talsversionenerna). Men ibland noterar jag i vardagen små följetänger som kanske inte… är så bra.
Jag läste i GP för tio år sedan följande 2013-02-20. Det var ju lite trist, men jag brukar alltid läsa dödsannonserna.
Dagen efter fanns en rättelse. 2013-02-21:
Men det var inte över med det. Ytterligare en dag senare kunde man läsa följande 2013-02-22:
Oroväckande. Hur och varför blev det så fel? Jag tror det kom ett reportage om det senare, men jag minns inte riktigt, tror det var en hämndaktion där man sedan ändrade rutinerna för hur dödsannonser ska tas in i tidningar, vilka krav och kontroller som måste göras.
Alltid denna vikt som ständigt pendlat men där jag aldrig egentligen någonsin varit smal. Ibland har jag kämpat och både lyckats och misslyckats med viktnedgång. Andra gånger har jag fullständigt skitit i att försöka åtgärda vikten som ändå kunnat pendla rejält uppåt och nedåt. Med det sagt – jo, chubby var jag allt som barn. Otroligt kräsen och matvägrade, varför det som oftast med smörgåsar, mackor eller smörgåsar (och enstaka mackor).
Det som var utmärkande var när jag började i första klass. Jag var lång, inte längst, men hade lite övervikt. Andra vid min skolstart var bara hälften så långa som jag och vaktmästaren fick åt några såga av benen på skolbänkarna som annars var alltför höga. När de andra började växa ikapp mig så utmärkte jag mig fortfarande eftersom jag hade min minimala övervikt. Det blev inledningen till åratal av mobbning (strax vänder det i texten, var inte oroliga). Värre blev det när jag i 10-årsåldern blev först med att komma in i puberteten med märkligt behåring på en viss fysisk plats. Jag skämdes för att vara så avvikande. Mobbningen fortsatte, men den var enbart verbal. Jag hade särskilt en plågoande som alltid fick med sig alla andra och ingen tog någonsin mig i försvar. Ingen markerade. Jag vill minnas att där var en del diskussioner mellan föräldrar och skola eftersom jag så ofta var ”sjuk” och stannade hemma. Att de andra också hamnade i pubertet var inget som inverkade på min situation då jag kände mig som ett missfoster och behandlades därefter.
I femte klass hände nåt. Jag fick nog. Under rasten ute på skolgården var jag under hård attack av plågoanden och jag var trängd, hade ingen utväg, kunde inte dra mig undan. Så jag gav honom en rejäl knuff så han flög baklänges iväg och slog sig en del. Inget allvarligt, men min ilska, min reaktion, gav upphov till något jag tror var chock och förvåning. Alla inklusive plågoanden. Jag var ändå helt knäckt över situationen och där var en rastvakt (lärarinnan för klassen under mig) tog sig an mig. Där och då fick jag ett stöd och en tröst. Inga förmaningar om vad jag gjort. Hon förstod.
Efter detta fick jag fortsatt pikar emellanåt, men det var betydligt bättre. Högstadiet blev lugnare och jag hade också ett starkt självförtroende. Det gick bättre med studierna och jag var lättsam och hittade på upptåg. Så jag bemöttes mer med respekt då jag inte agerade som det offer som andra gjort mig till under värsta mobbningsåren. Jag var redan väldigt självständig. Det hade jag också blivit av att inte direkt ha vänner och då jag som ensambarn ofta fick vara själv hemma när mina föräldrar jobbade (far dagtid, mor kvällstid). Tidigt fick jag lära mig att jag fick klara mig på egen hand.
Min plågoande träffade jag första gången i lekskolan. Vi gick sedan i samma klass under hela grundskolan. Men när det var dags att välja linje på gymnasiet (fyra olika välja mellan) i storstaden, så ja… vi hamnade på samma gymnasieskola. På samma linje. I samma klass. Från hembyn var vi fem stycken varav endast min plågoande gott i min klass i grundskolan. Så jag blev inte fri. Det var det jag hade sett fram mot allra mest med att komma till storstan och välja gymnasium. Att få bli fri, få börja om, komma in i ett nytt sammanhang. Så… var plågoanden där.
Om vi hade någon typ av tyst överenskommelse under högstadiet och försökte undvika varandra, så gick det inte längre. Det visade sig att jag var självständig och fick nya kompisar, men plågoanden var vilsen. Han hade bara mig att ty sig till. Och jag släppte in honom. Vi hade en mycket god relation under gymnasietiden och skildes som vänner när vi tog studenten. I dag har vi ingen kontakt, men jag tror att vi träffades när det var 10-årsjubileum från grundskolan. Men som 26-åringa var vi alla väldigt vuxna även om vi alla föll in i våra roller från skoltiden.
I övrigt har jag aldrig blivit mobbad även om jag över åren fått gliringar från både kända och okända människor där de omotiverat sett sig nödgade kommentera min vikt. Sista gången jag hörde någon gliring var av några barn på Pressbyrån när jag var 21 år. Förmodligen tror jag att det handlar om att jag faktiskt (självkännedom) utstrålar pondus men också öppenhet. Hade jag krupit ihop och undvikit människor hade det blivit utpekande av mig och dragit till sig blickar. Förmodligen hade jag då utmålats som kuf tacksam att ge sig med kommentarer och kanske våld. Jag tror på det där med hur man framställer sig själv och tror på in egen förmåga. Nej, jag är inte högfärdig eller skrytsam. Jag är en mjukis som känner empati, är nyfiken av mig, tar initiativ. Kanske jag bara inbillar mig att min personlighet är större än min kroppshydda? Jag hoppas jag har rätt. Annars kan jag inte förklara varför jag inte längre är ett mobbningsoffer.
Brasklapp. Senaste året har jag varit mobbad på jobbet, av andra anledningar. It’s not me, it’s her. She’s the problem. Så där går jag rakryggad och tar absolut ingen skit. Jag är gammal. Ingen och inget kan trycka ner mig. Den makten ger jag ingen annan. Jag har egna demoner, klarar mig så bra utan demoner utifrån.
Det var ensamt. Jag var så rädd, så uppgiven, så fejk. Det var väl så jag kände efter att ha knuffats in längst bak i garderoben efter att man far mordhotat mig om jag bekräftade hans misstankar om att jag var en bögjävel som skulle slås ihjäl. Som 18-årig är det ganska förödande när man själv accepterat fakta och var redo ta klivet ut. Självklart hade detta också en påverkan på min vikt. Som barn var jag överviktig (inte alarmerande), men det blev värre på gymnasiet. Så när jag var 17 år gick jag med i viktväktarna och gick ner 40 kg på mindre än ett halvår. Sedan hände allt det där jobbiga och alla kilon flög på mig igen. Jag försökte att inte tänka eller känna, jag blev istället nörd (amerikanska serietidningar, främst Marvel, tänk på att detta var 80-tal, lång innan MCU). Jag plöjde böcker och tv-serier. Jag hyrde och köpte DVD-filmer på löpande band. Jag jobbade och gav där järnet. Dessutom var New Age på modet och jag utbildade mig till tarotkonsulent (ej praktiserande mot betalning). Allt utom att känna.
Från tonår och upp i 30-årsåldern var den ständiga frågan ”när ska du skaffa flickvän, när ska du gifta dig, när ska du skaffa barn”. Ibland tänkte jag ”ja, det borde jag kanske men jag skulle skada min familj för jag skulle förmodligen bli otrogen med karlar”. Andra gånger tänkte jag ”det är inte meningen att jag under detta liv ska få leva som jag vill, kanske i nästa liv”.
Samtidigt hände det saker i omvärlden. HBT var på frammarsch. Mina bröder och systrar som var ute höll inte käften. Jag imponerades. Jag kände mig stolt. Jag började återfå mod. På ZTV sände man Homogent som blev ett skyltfönster mot en svensk och gay kultur som inte var fjollig, överdriven eller alienerande. Man beskrev människor, vanliga människor. Så rörd och berörd har jag aldrig varit. Fram till den här tidpunkten (mitten av 90-talet) så var det bara After Dark, Gardell, Jacobs stege och ett fåtal till som var kända för allmänheten. Själv kände jag inte till någon som var homosexuell. I min småstad fanns RFSL och när det skrevs om dem i media så det om förföljelse, skadegörelse och misshandel. Det var aldrig positivt. Ingen stod heller upp för oss.
Men just eftersom jag inte hade någon att dela mina funderingar och känslor med, så blev det… bara konstigt. Jag kunde inte förstå hur män kunde flytta ihop – vad skulle brevbäraren säga när post kom till två olika män på samma adress? Och var jag tvungen att flytta till storstad? Handlade allt om sex där man var tvungen leva promiskuöst? Men Homogent på ZTV gjorde mig så otroligt glad. Det fanns hopp. Särskilt som jag såg bilder från ett disco där lesbiska dansade och en av dem kände jag! En läkarkandidat på mitt jobb! Det som också började hända på jobbet (på sjukhus) var att min slumrande gaydar gav utslag på två arbetskamrater. Bara den outtalade insikten! (Så här typ 30 år senare: Ja, de var bögar).
I slutet av 90-talet kom hemdatorn med internet. Det blev min väg ut. Jag hittade information och erfarenheter från andra. Jag hittade bögar via den här bloggen. Det var bloggen som… Nej, jag tar det från början.
Omkring 1999/2000 hade min blogg varit igång ett år. Eller nätdagbok. Vi blev ett gäng från hela Sverige som via våra nätdagböcker lärde känna varandra, läste varandras hemsidor, skrev till varandra i gästböcker, mejlade eller skickade ICQ. En dag när jag via mejl sa hej då för natten till en bekant i Göteborg (30 mil bort), så kunde jag inte låta bli att av en ingivelse avsluta med ”hälsa M”. Han hade aldrig berättat om M, att det fanns en M. Eller att han var bög och levde i ett förhållande med en annan man. Varifrån jag fick denna ingivelse vet jag inte. Reaktionen blev omedelbar. ”Tillhör du också familjen”? Jag förstod vad det betydde och svarade ”ja”. Sedan fullständigt brast det för mig. För första gången hade jag medgett något både för mig själv och för någon annan. Kaos. Riktig jävla kaos. Vilket min vän förstod och frågade efter mitt telefonnummer och om han fick lov att ringa trots att det nu var mitt i natten. Jo, men självklart.
Timmar, flera dagar/veckor, framöver pratade vi i telefon. Om högt och lågt, kanske inte så mycket om att vara bög. Om att vi är människor. Men jag hade många frågor, närgångna frågor, frågor som också väckte anstöt, men jag var tvungen få ur mig allt. Av en händelse skulle det någon vecka senare vara dagboksträff i Norrköping som ingen av oss hade tänkt närvara vid, men vi bestämde oss för att i april 2000 åka dit och för första gången träffa varandra. För nu var vi bästisar men aldrig träffats. Otroligt nervöst möte för min del. Mitt största problem var egentligen att jag var 30 år (min vän ännu äldre), och det kändes så märkligt att vars så vilsen, som en tonåring, i sin sexualitet. Jag, vuxna karln! Nej, det var inget sexuellt mellan mig och min vän (själsfrände). Men det var avdramatiserande att få se varandra, kunna läsa varandras mimik och uttryck mer än över telefon eller text.
Jag levde för de här stunderna av bekräftelse. Jag var sedd och jag lärde mig att uttrycka och förstå vad jag tänkte och kände. Privat i övrigt var det annars bara kaos. Under flera veckor var jag så stressad av förändringen hos mig, att jag endast åt morötter och gick ner 20 kg. Och jag var känslosam. Det pendlade upp och ner. Jag grät nästan konstant för jag tyckte jag satt i en rävsax och inte visste vad mitt nästa steg skulle bli nu när allting förändrats. På jobbet undrade de vad som pågick, för jag var ständigt gråtmild och samtidigt så uppåt. Enda gången jag stängde av all känslomässigt var när jag var i kontakt med min far. Han fick på inga villkor åter misstänka något. Men min mamma. Till slut brast det för mig. Jag var tvungen att berätta men kunde inte berätta. Jag var helt övertygad om att hon skulle säga upp bekantskapen trots att jag visste att hon hade vänner som var lesbiska. Under ett telefonsamtal grät jag så hejdlöst och hon kunde inte få ur mig något och var väldigt orolig. Hon fick gissa 20 frågor innan hon förstod att det var något med min nätdagbok, träffen i Norrköping och slutligen frågade hon om jag var homosexuell. Jag erkände och grät ännu mer. Min mammas reaktion: Men det förändrar ju ingenting! Min motfråga blev: Misstänkte du aldrig något? Nej, det hade hon aldrig gjort. Hon hade aldrig funderat i banor om vilken sexualitet jag hade eller ens förutsatt att jag hade någon alls. (När jag skriver detta himlar jag med ögonen). Men hon liksom alla mina vänner uttryckte att jag inte skulle säga något till min far.
Det lättade efter att jag kommit ut för min mamma och då de flesta nätvännerna visste. Och inom en vecka hade jag tagit två beslut. För det första hade jag MS och bodde i en mellanstor stod som var otroligt inskränkta. Det betydde att jag behövde bryta mig loss och bli självständig. Jag kände också att jag inte ville komma ut för släkt och vänner, att det inte var värt mödan och våndan. Så mitt andra beslut var att flytta. Så jag sa upp min lägenhet och sa upp mig från jobbet. Utan att ha löst nytt boende eller nytt jobb. Och jag hade siktet ställt på Göteborg. Det kunde lika gärna ha blivit Stockholm eller Malmö, men jag kände att Malmö var för nära och att Göteborg hade många nätvänner. Jag var välkommen. Jag frågade alla om det var okej för deras del att jag flyttade till Göteborg.
Min mamma tyckte det var lite förhastat av mig. Min själsfrände tyckte att jag borde besöka Göteborg om jag nu skulle flytta dit. Så min mamma och jag åkte till Göteborg (hon var lite rädd att jag skulle bli polsk hemhjälp åt något bögpar trots att jag inte är polsk – jag kan inte förklara den här kommentaren). Hon behövde se mig i en ny kontext och vara med i min resa. Själv tyckte jag bara att det var helt fantastiskt i Göteborg som visade sig från sin bästa sida denna sommardag i juni 2000.
I mitten av september flyttade jag till Göteborg. Lägenhet fick jag redan innan jag lämnat Skåne då jag ringde ett bostadsbolag som inte hade några lediga lägenheter. När uthyraren hörde varifrån i Skåne jag skulle flytta, reagerade hon på att det var dit hon själv skulle flytta från Göteborg någon vecka senare. Nej, vi bytte inte bostad med varandra. Däremot så tyckte hon det var ett sådant sammanträffande att jag fick en lägenhet direkt som inte hunnit bli uthyrd. Så jag passerade en enorm bostadskö.
Jobb då? Jag hade sökt flera jobb i Göteborg innan jag flyttade, men fick avslag på allting. När jag i mitten av september landade i min lägenhet i Göteborg, ringde jag en HR-avdelning på ett sjukhus, som sa ”nej, det finns inga lediga jobb, men du kan ringa X som kanske behöver personal”. Så det gjorde jag. Två dagar senare var jag anställd och har varit på samma arbetsplats (i olika roller) nu i 23 år. Allting löste sig. Ibland är det bara meningen att man ska följa en utstakad väg och där finns inga som helst hinder!
Och här ger jag en liten uppgiven suck. Min far då? Jo, han blev väldigt upprörd när han hörde att jag skulle lämna trygghet och dessutom hade oanständigheten att ha skaffat en ny bästa vän som VAR BÖGJÄVEL FÖR SÅDANA… ja, ni känner igen allt det där dravlet. Under de sex år han levde efter att jag flyttat, så var det alltid meningen att han skulle hälsa på mig och se hur jag levde och hade det. Men det blev aldrig så. Jag tror han var rädd och ändå visste sanningen men inte ville riskera få den bekräftad.
Så nu lever jag livets glada dagar som bög? Öh, hur lever man då? Det viktiga är att jag nu är sann mot mig själv och fullt ut accepterar vem jag är. Processen blev utdragen, men jag fann min stig framåt även om det blev i etapper med en stor känslomässig explosion för snart 25 år sedan. Det är alltid det bästa beslut man kan ta – att lämna garderoben, den är trång och mörk och där ser man inga regnbågar, glitter eller glamour.
Ny cliffhanger? Vad är jag för typ av bög egentligen? Och hur blir jag bemött?
Ensambarn. Ogifta föräldrar som gick skilda vägar när jag var 18 år. Det där med ensambarn var inte bara det att jag inte hade några syskon, jag var ett ensamt barn. Få vänner under barndom, inga vänner alls i tonåren (vi hade inte längre gemensamma beröringsgrunder). Kusiner kom emellanåt att bli mina ”syskon”, men det var inte särskilt ofta vi träffades.
Svårigheterna under uppväxten handlade också om en far som var otroligt bitter och kände sig övergiven efter att ”ha glömts bort” i Sverige efter att ha kommit hit som finskt krigsbarn som tvååring 1941. När efter andra världskriget skulle återvända hem fick han öroninflammation och resan blev inte av. Blev aldrig av. Hans uppväxt i fosterfamilj, som snarare kunde liknas vid en adoptivfamilj, innebar mycket fysiskt våld. Som 13-åring drog han iväg med romer, rökte och drack. När det var dags att göra lumpen blev kallelsen till Finland men då han inte kunde finska, inte hade kontakt med sin biologiska familj (det har jag i dag, tack Facebook), valde han att bli svensk medborgare och kunde göra lumpen i Sverige istället (pansarförare).
Alkoholismen fanns där alltid. Från fredag eftermiddag till sen söndagskväll. Det var på gränsen till fysiskt våld, men ömma modern (absolutist) skyddade både sig själv och mig, så det fysiska våldet blev istället med fyllekompisarna. Men det var ändå konstigt. Jag växte på helgerna upp hos ”fyllekompisarna” där jag och min mamma fick vistas i andra rum och där försöka sova då vistelserna varade i dagar. Långt ut på landsbygden och min mamma hade inte körkort. När det var nyktert var jag bara i vägen. Så jag hade ingen när relation till min far även om han nattetid ständigt drog mig ur sängen för att i fyllan berätta minnen och beklaga sig över att han var övergiven och oönskad av sin familj.
Nu har jag målat upp en bild som leder till min tidigare cliffhanger. När jag var 18 år separerade mina föräldrar, ömma modern flyttade ut. Jag kunde inte följa med henne, jag var dessutom myndig och arbetade, samt ville heller inte stanna kvar hos min far som var psykotisk av alkohol och självmordsbenägen där han också var på gränsen till kollektivt självmord. Det hade gått så långt. Jag mer eller mindre flydde hemifrån. Det enda jag hade med mig var kläderna jag bar på mig. Efter att han vårdats ett dygn på psykakuten utan medicinskt bedömning, skickades han hem och det lugnade sig något. Men nu var han verkligen ensam och bitterheten mot allt och alla gav sig fortfarande uttryck. Själv var jag efter någon vecka tvungen till att försöka hämta min saker hemmavid och det var en nervpress utan dess like. Jag behövde min saker, jag hade halvakut fått en lägenhet (tyvärr i huset bredvid min far, men jag behövde bo nära mitt jobb).
Det var när jag var hemma och inträngd i ett hörn som min far konfronterade mig. Han hade börjat misstänka att jag var en sådan där bögjävel som han tänkte slå ihjäl. Jag kunde bara förneka det, situationen var otroligt hotfull.
Nu kom jag på en sak. Jag har aldrig berättat detta för min mamma. I dag tjänar det inget till. Det har gått 35 år.
Men jag tog mig ur den hotfulla situationen just då, men vågade inte närma mig min sexualitet, jag förträngde och höll det på avstånd från mig själv. För ledde bara en misstanke till den uppkomna situationen av hot, hur skulle då andra reagera? Som sagt tidigare så hade jag verkligen inget stöd eller förebilder då detta också var långt före internet. I en storstad hade jag kanske funnit likasinnade, men nu bodde jag på landsbygden med hot hängande över mig.
Det har gått 35 år. Hur utvecklade det sig? Min komma ut-process får här bli ytterligare en cliffhanger. Men jag kan säga att jag under hela 90-talet hade en märklig relation till min far. Hotet fanns outtalat i bakgrunden. Under flera år förföljde han mig, spionerade. Jag försökte bete mig civiliserat och umgicks/pratade med honom om än motvilligt och endast vid högtidsdagar. Förutom alkoholen så fann han också religionen och började med oljemålningar religiösa motiv. Dock fick jag finnas till hands när han fick hjärtinfarkt, några år efter det blev hjärtopererad och ytterligare några år senare fick spridd cancer och dog 2006. Jag berättade aldrig om min sexualitet för honom. Han misstänkte det och försökte ständig pressa mig på det. Inte ens när jag hade kommit ut berättade jag för honom. Jag hade funnit min kontext och hade lämnat garderoben 2000, men alla varnade mig och uppmanade mig att även fortsättningsvis inget säga till honom. För hotet fanns där alltid. Som sagt – en märklig relation. Självklart har mina erfarenheter skadat mig känslomässigt, men jag har bearbetat det och är i dag okej.
Tillägg: Det märkligaste min far gjorde, var att sprida ett rykte på byn om mig att jag inte levde längre. Gissa om folk blev förvånade de gånger jag dök upp i hembyn. De hade fått höra att jag dött i MS. Det förekom många sådana här märkligheter. Och han besökte mig aldrig efter att jag flyttat till Göteborg, sex år innan han dog. Det är sådant här jag i dag kan fundera över.
Att skriva ovan känns ändå som att förråda honom, då han inte kan bemöta det. Men det är min sanning.
Hur man ska tilltala mig? Förutom att det går bra att säga du eller Jonas/Nile/Jontas till mig, så handlade frågeställningen om något annat. Om jag vill benämnas som gay eller homosexuell.
Det är en återkommande fråga, men det har ingen betydelse för min del. Om man nu måste ”beskriva” min sexualitet (om den är av intresse), så föredrar jag att säga bög. Allt handlar om hur man säger det och i vilken kontext. Allt är synonymer, så bög, fikus, fjolla, homo, gay gör ingen skillnad för min del. Om jag själv ska beskriva mig, så säger jag bög eller fjolla, kanske fikus också. Homo tycker jag bara är en övergripande klinisk beskrivning där vi utesluter ”sexuell” när vi grupperar människor som homo, bi, trans, hetero. Vi är människor. Vilken etikett vi själva väljer är så mycket mer. Gay då? Nej, jag säger aldrig gay utom i sammanhang där jag vill inkludera lesbiska. Vilket är lite märkligt eftersom man i anglosaxiska länder gör skillnad på gay och lesbian samtidigt som man där kan säga gay om lesbiska. Nu halkade jag in på ett sidospår.
Jag hade en cliffhanger i och med mitt förra inlägg? Innan vi kommer till ett inlägg som förklarar cliffhangern, så ska jag börja från början med en bakgrund.
Oavsett vad folk kan hävda och tro, så har jag förmodligen alltid känt mig som man, alltid känt mig dragen till män, och inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp. Jag är född homosexuell. Frågan är när jag själv insåg det? Det blir en gissning. Jag tror jag var i sexårsåldern när jag insåg att jag var mer nyfiken på pojkar än flickor. Äldre pojkar. Män. Vuxna män. Genom åren har jag skjutit åldern framför mig. Som 50+, så är det fortfarande äldre män jag föredrar (som alltså är äldre än jag), men inget som är huggit i sten. Det handlar inte primärt om ålder.
Men begreppet homosexuell var för mig okänt. Jag visste heller inte att det fanns män som gillade män. Eller – underförstått så förstod jag att det var något man inte pratade högt om, att det var något som var förlöjligande eller väckte förargelse. På film och på tv kunde man se ståtliga män med högtravande språk gestikulera väldigt med armar och händer, knycka på nacke och fnysande vända på klacken. Teatraliska (flamboyanta) män som skulle ”maskera” en homosexualitet som det inte skulle pratas om. Många brydde sig inte om detta under 1900-talet även om det periodvis varit både olagligt och en sjukdom. Man skrattade eller fnissade åt fjolligheten, men skrapade man lite på åsikterna kunde man få höra både det ena och det andra. För åsikter hade många kring detta med fikusar och deras existensberättigande. Alltså lärde jag mig hålla tyst och inte väcka uppmärksamhet. Det är svårt leva i en tystnad, utan förebilder, utan ord för att beskriva känslor. Så man föddes direkt in i garderoben, man blev inte förvisad dit. Det var ett val för att skydda sitt innersta väsen. Men det göder också ett självhat. Inga barn vill vara annorlunda eller utanför ”normen” (vilken den nu är, men ens omedelbara omgivning).
På teater, film, tv har uttalad homosexualitet alltid lett till dödliga olyckor, dödliga sjukdomar eller självmord. Den lyckliga bögen har då aldrig gestaltats på film. Och så kom aids. Jag hade i min utveckling av att förstå vad och vem jag var, kommit att stå och titta ut genom nyckelhålet i garderoben. När aids kom i början av 80-talet, tog jag ett kliva tillbaka från dörren i garderoben. För nu fick jag minsann höra om bögpesten, att alla bögar skulle interneras och skydda människor från aids. Jag fick också höra väldigt högljutt i tv-sändningar och i tidningar om att bögar inte var människor, att de var sinnessjuka, inte förtjänade att leva. Detta gjorde så himla ont att höra. Och fortfarande inte ha en röst eller en omgivning som förstod och kunde bemöta anklagelserna. Det fanns inga kända homosexuella människor, bara små hintar och insinuationer. Tills en svensk kändis fick aids och senare dog. Man pratar en del om sjukdomsstämpeln som togs bort, men jag har inget minne av att det var så märkvärdigt att det debatterades något nämnvärt.
Under barndom upp i tonårsåren lade jag ett pussel. Jag försökte inhämta information. Lyssnade, läste, drog slutsatser. Men självhatet fanns. Tänk när man går i grundskolan och pojkar och flickor upptäcker varandra, tar trevande steg, blir kära, blir ihop, har kanske sitt första tafatta sex. Jag var exkluderad från det. Även om det utifrån fanns förväntningar om att jag också skulle skaffa flickvän, så backade jag rejält från det då det bara kändes så fel. Jag duckade och led samtidigt som jag på håll suktade efter jämnåriga pojkar och äldre män. Någon gång borde denna anspänning brisera, men gjorde det aldrig. Istället under gymnasietiden fick jag mer självförtroende. Jag fick jobb som 18-åring. Jag började känna mig redo. Värsta hatet i tv/tidningar hade lagt sig i slutet av 80-talet. Jag var redo att kanske glänta på garderobsdörren? Om inte det hänt som jag i förra inlägget slutade med som cliffhanger. Garderobsdörren slogs igen utifrån och jag låstes in i ett decennium. Traumatiserad. Hotad till livet. Förföljd. Anklagad. Föraktad. Påtvingad asexualitet, skulle jag vilja säga. Cliffhangern kvarstår.
Efter att förra webbhotellet raderade min blogghistorik efter att de inte kunde stoppa angrepp utifrån som skyddade min data, så har jag förlorat en stor del av mitt arkiv. Därför finns heller inte min bakgrund berättad längre i bloggen. Så det kommer små återblickar framöver. Förmodligen inte så intressant för någon att läsa, men jag har en historik och en historia som är både känd och okänd. Vissa känner till den, de flesta gör det dock inte. Varför skulle min historia vara viktig eller intressant? Det är den inte. Men på något sätt blir det en berättelse om vad man kan vara med om under ett liv. Toppar, dalar, men främst märkliga saker. Jag har lärt mig att lägga det mesta bakom mig då det inte gagnar en gammal gubbe på +50 att älta något från barndom och ungdomsåren. Ändå finns det ständigt något jag vill berätta. Per aspera ad astra. Svårigheter är en del av livet, men också att inte låta sig definieras av dem eller bli förintad.
Det är mycket sen kväll när jag skriver detta, så det får en bli en cliff hanger. Officiellt kom jag aldrig ut som bög inför min far efter att han hotat slå ihjäl mig om jag var sådan där bögjävel, ”för de förtjänar inte att leva”. Då flydde jag hemifrån och fick leva gömd. Det var 1988. Så det finns en del att gräva i.
Vissa minnen poppar bara upp. Ett minne som fortfarande väcker ilska i mig, trots att det kanske inte är rimligt eller står i proportion till det som utspelats.
Det var förmodligen för tio år sedan. Bara det gör att jag ifrågasätter varför jag fortfarande blir upprörd. Det hela utspelade sig på jobbet där jag helt omöjligt fick arbeta i fred. Vid det här tillfället satt jag i eget rum, hade satt upp lapp på dörren att jag var upptagen ett par timmar fram till klockan XX. Dessutom hade jag låst dörren då ingen respekterade en stängd dörr eller brydde sig om en lapp. För att jag inte ha en chefsposition.
Jag satt koncentrerad och höll på med statistik med deadline och som krävde en del mental minneskapacitet. Det var dumt att tro att jag skulle få arbeta ostört. Trots låst dörr så slängdes dörren upp av en doktor som hade huvudnyckel. Vad doktorn ville? Doktorn ville inte mig något speciellt, bara veta hur man fyllde på med papper i kopieringsmaskinen. För detta gick doktorn förbi fem kollegor till mig som satt i varsitt rum med öppen dörr.
En fråga jag ofta får på jobbet är varför jag exploderar så ofta. Tja, kanske en överreaktion. Men någonstans tycker jag att det är andra som passerar gränser och inte respekterar just gränser.
I dag är det åtta år sedan jag slutade raka mig och anlade ett skägg. Det är inget jag ångrar, utan istället undrar lite varför jag väntade tills jag fyllt 45 år? Svaret är att jag dels inte vågat då skägg inte varit fullt accepterat sedan 70-talet, och dels att jag inte visste hur min skäggväxt var eller hur man sköter om ett skägg. Det var först när skägg för cirka tio år sedan blev på modet och jag på Instagram såg hur utbrett och accepterat det var, som jag vågade. Plus att det nu fanns en uppsjö med information om hur man vårdar ett skägg. Mina tips till dem som funderar på skägg:
Ge inte upp
Tålamod. Första tre månaderna är jobbiga. Det kliar till förbannelse. Det växer ojämnt och det finns kala fläckar. Några droppar skäggolja eller jojobaolja som masseras in i skäggbotten löser klådan. Och skägget växer ojämnt men efter några månader fyller det ut sig själv. Därför är det viktigt att inte av misstag raka sig.
Många undrar när de ska börja trimma skägget. Mitt tips: Inte alls under första året! Om man är beredd på att stoltsera med ett episkt skägg. Genetiskt varierar det hur mycket det växer på ett år, men cirka två decimeter. Vill man ha ett lite mindre skägg behöver man låta det växa åtminstone sex månader för att ha något som kan skulpteras. Och första gången – gå till barberare! Inte till kvartersfrisören som erbjuder klippa skägget – utan till riktig barberare! Tipset är också att ha helskägg. Raka inte polisongerna. Raka inte mustaschen. Raka ingenting! Från hakspetsen bör skägget vara minst 4–5 centimeter. Jag vägrar själv kalla kortare för skägg även om det är helskägg på 3 cm. Det ser bara platt ut då.
Två undantag från att man inte bör ansa:
Det är okej att korta ner polisongerna något så de inte börjar locka sig in i öronen.
Samma gäller mustaschen, men här är det en balansgång. Mustasch ska dras åt sidorna och där kan man i början behöva använda skäggvax innan mustaschen blir så pass lång att det går dra åt sidorna. Dessutom lär man sig hur man ska äta/dricka utan att föra in mustaschen i munnen. När det gäller att ansa mustaschen – cirka bredd 2 cm i mitten av mustaschen kan klippas jämnt med kanten på överläppen.
Förväntningar
Genetiska arvet avgör hur tjockt skägget blir, men framför allt hur långt det blir. Tjock skäggväxt har en förmåga se snyggare ut när det är långt, jämfört med någon med tunnare växt där långt skägg blir spretigt och glest. Ändå är det inte det som avgör hur långt skägget blir, utan det varierar också oavsett kvalitet. För några slutar det växa efter ett par decimeter, medan andra kan få skägg ner till fotknölarna. Man tappar skäggstrån hela tiden, massvis upplever man det som (inbillning). Naturligtvis handlar det också om kosthållning och om man medicinerar mot något (vissa läkemedel gör att man tappar mer hår på hela kroppen än andra), om hur skägget beter sig. Oavsett genetiken.
En egen observation jag gjort, är att hårfärg kontra skäggfärg kan variera ganska rejält. Mitt skägg gick på några få år från mörkblont med gråa stråk (skunk) till att helgrått och nu närmare vitt. Nu rakar jag huvudet, men där har jag samma färg som alltid – mörkblont. Utan grå inslag.
Skäggstrån kan göra att man får rakt skägg, lockigt skägg, krusigt skägg. Man tappar skäggstrån men det finns alltid en utväxt som inte syns och som fyller ut och kommer upp i samma längd som övriga skägget.
Omvårdnad
Jag har nämnt olja och vax. I övrigt tvättar man skägg. Hur ofta beror lite på hur man själv känner, hur mycket/ofta man har produkter i skägget, om man lätt får platt/snett skägg av att ha sovit på det (pillow beard). Använd skäggkam eller skäggborste – kamma/borsta nedåt.
Huden i ansiktet är ömtåligt och skägg är grovt, därmed kan man få hudproblem under skägget. Här får man också testa sig fram. Behöver man byta olja/vax? Använder man tvål, hårschampo eller skäggschampo i skägget? Är det skäggsvamp? Tvättar man för ofta eller för sällan?
När jag själv fått hudproblem (det får man förr eller senare, men det går åtgärda ganska snabbt), har jag antingen lokalt försökt massera in i huden under skägget salva/kräm (mjukgörande från apoteket, t.ex. Fenuril eller Helosan) eller använt hårschampo från apoteket mot psoriasis. Jag tvättar skägget ungefär varannan dag. Tidigare gjorde jag det dagligen eller en gång per vecka. Viktigt är att verkligen handdukstorka skägget så gott det går, huden bör inte vara alltför våt/fuktig efteråt.
Långa skägg (>1 dm): Tvätta skägget nedåt (gnugga/rufsa inte runt i det). Massera schampo med fingertopparna nedåt. Torka med handduk, men gnugga/rufsa inte runt i det här heller. Pressa försiktigt mot ansiktet. Krama med handduken.
Barberare har jag redan tipsat om. Det tog över ett år innan jag gick till barberare. Studera hur de arbetar med ens skägg. Fråga också hur man ska sköta om det. På åtta år har jag varit hos barberare tre gånger. Ungefär lika många gånger har jag själv klippt det. Mitt skägg blir spretigt om det blir för långt, så en gång per halvår har jag nu börjat kapa en decimeter. Som längst har jag haft cirka 30 cm, men numera när det är 20 cm så kapar jag det till 10 cm. Det är min längd.
Många fönar skägget eller använder plattång. Det sliter enormt på skägget, särskilt om man använder värme.
På tal om värme. Skägg gillar inte värme och det gäller även varmvatten.
Ett misstag många gör som själva klipper sitt skägg:
Klipp inte i det när det är vått! Det ska vara torrt och utkammat/-borstat.
Dra inte i skägget när du klipper! Skägg är ofta elastiskt och blir kortare när man släpper taget om det.
”Underskägget” ska vara längre och lyfta upp skägget så det ser fylligare ut. Drar man i skägget undertill (närmast halsen under hakan) så ska det var längre än övriga skägget.
Kom ihåg att skägg växer ut igen! Så lite snett i klippningen är okej.
Det finns massor att säga om skägg! Ovan är en liten introduktion. Sånt som jag själv önskade någon kunde förklarat för mig även om man under resans gång lär sig en hel del. Och hur vi behandlar våra skägg varierar – inga sätt är fel.
Ännu en vecka läggs till handlingarna, men först – helg! Men allt flyter ihop då jag mest av allt sover. Jag stjäl mycket sömn dagtid trots att jag sover hela nätter. Lite orolig är jag då jag inte tycker det är normalt att sova två timmar extra varje dag förutom 6-8 timmar varje natt. Dock kan det hela bero på min MS. För ett år sedan slutade jag med medicinering mot MS-trötthet då man efter 20 år inte längre rekommenderade det. Och jag är tröttare och jag saknar min medicinering. Men tröttheten kom inte när jag slutade medicinera för ett år sedan, utan kom först vid årsskiftet. Samtidigt kanske jag är mer fysiskt aktiv i och med att jag efter tre år återgått fysiskt till jobbet och därmed blir uttröttad? Strunt samma.
I veckan gjorde jag på nytt MR som gick ovanligt lätt trots panikångest, hyperventilation, ofrivilliga ryckningar och klaustrofobi. Jag är lite mindre fysiskt. Jag behöver inte köras in i tunneln mer än en halvmeter. Jag behöver inte vistas i kameran mer än 8 minuter. Det hjälper verkligen att det inte längre är helkropp in i tunneln. Röret i kameran är större än förr. Och det är heller inte en undersökning som tar 90 minuter som förr. Så det börjar bli hanterbart trots att det fortsatt är en årlig vånda, har så varit i 25 år och kommer vara så för alltid. Ja, om ett halvår är det 25 år sedan jag fick diagnosen som föranledde att jag började blogga.
På tal om andra minnen. Det är tio år sedan jag blev ”polisanmäld” för stalkning av arbetskamrat. När anklagelserna kom sa jag upp alla kontakt och vägrade utföra den del av mitt jobb som tvingade mig ”umgås” med öket.
Bakgrunden är att jag för tio år sedan efter ett möte blev attackerad av arbetskamraten som frågade om jag skickat vykort? Jag var helt oförstående. Till vem? När? Nej, jag förstod inget. Då fick jag höra att någon förföljde henne och smög i buskarna hemma hos henne och lämna vykort som inte kommit via postutdelning. Och att hon misstänkte mig, att hon gjort polisanmälan och att de tipsat henne med att konfrontera mig. Jag ville ha mer information, för jag förstod absolut ingenting, men fick bara höra att hon inget fick säga p.g.a. utredning. Vilken utredning? Det kunde hon heller inte säga.
Nu blev jag förbannad, gick direkt till mina chefer och ifrågasatte vad detta var och om detta var en arbetsmiljö av anklagelser som jag skulle finna mig i eller om de kunde ta reda på vad som pågick. Samtidigt sa jag upp mina arbetsuppgifter. Cheferna ringde min arbetskamrat som förklarade lite mer ingående men det mynnade inte ut i något. Det har aldrig mynnat ut i något. Tio år senare jobbar människan kvar men har aldrig bett om ursäkt för kränkningen jag utstått. Kanske hon fortfarande tror att det var jag? Jag vet inte och skiter fullständigt i det då hon verkligen gjort bort sig för inte bara mig. Andra beklagade vad jag utstått.
Det hela är så absurt och direkt löjeväckande. Varför och hur skulle jag kunna stalka henne som hon påstått? Smugit i buskarna? Jag vet till dags dato inte ens vart människan bor. Och för tio år sedan, under tiden allt detta skulle ha pågått enligt henne
Jag hade börjat gå med rollator då jag inte längre kunde gå med kryckor.
Jag hade skov och var förlamad, gick på behandling med daglig kortisoninfusion.
Kunde knappt gå med rollatorn, kunde knappt ta mig till färdtjänst som förflyttade mig när jag behövde ”gå” mer än 5-10 meter.
Jag är bög. Homosexuell. Jag finner inget nöje i att förfölja kvinnor och skriva sexuellt laddade vykort (som jag tror det var).
Gissa varför mina chefer inte såg på anklagelserna mot mig som rimliga eller adekvata!
Jag tycker innerligt väldigt illa om min tidigare arbetskamrat. Det hon gjorde var oförskämt och oförlåtligt. Och det där med att polisen skulle föreslagit en konfrontation – om det är sant, också enormt inkompetent. Vad jag vet så fanns aldrig någon upprättad polisanmälan. Förmodligen p.g.a. att polisen hänvisat till att istället konfrontera.
Rykten och indicier. Känns inte rättssäkert. Om nu det fanns en stalkare så sköt man verkligen snett med ovan ”gärningsman”. Jag kan inte beklaga om det fanns en stalkare, för jag blev också ett offer och helt utan stöd eller rättigheter. För mig fick det konsekvenser. På grund av att man skapat rykten och vanföreställningar kring vem jag är som person.
Eftersom jag så hastigt avsade mig arbetsuppgifter behövde jag finnas som ett stöd under en upplärningsperiod av nya personer. Jag behövde lära upp två personer. De jobbade kanske ett halvår, sedan sa de upp sig och jag fick åter lära upp två nya. Som stöd för upplärningen (eftersom jag blivit av med alla behörigheter till vissa datasystem) så togs det in extrafolk från förvaltningen där min ”arbetskamrat” också jobbade. Dessa personer visste vad jag varit med om och varför jag inte längre ville ha med jobbet eller personen att göra. Det som framgick lite indirekt då var att man skrattade åt min f.d. arbetskamrat som de tyckte betett sig märkligt och illa generellt och även mot mig. Man beklagade att jag inte stannade kvar.
I en vecka har jag grubblat över det som är mina erfarenheter här i livet som bög. Åren då jag inte ens för mig själv kunde erkänna min sexualitet. Hur samhället såg ut på 70- till 90-talet. Hur jag själv reflekterade kring homosexualitet, eller om jag ens reflekterade.
Det jag ganska snabbt reflekterar över som en gemensam nämnare för mina tre första decennier, är att jag redan då hade en typ. Det är väl det enda jag i dag kan bli full i skratt över. Jag tillhör själv och gillar karlar med skägg (främst bear community). För även om jag alltid tänt på killar utan att själv förstå innebörden eller erkänna det för mig själv, så har jag haft crushes. Under högstadiet var jag nog lite småkär i alla som hade skägg. Min kompis pappa, mina lärare i kemi, fysik, gymnastik och träslöjd. Okej, skägg hade även SO-läraren och musikläraren, men de var sådana arslen (no pun intended) att det var direkt avtändande. En misshandlade elever (gjorde min skägglöse teckningslärare också), den andre tafsade på småflickor (det gjorde min skägglöse mattelärare också).
Jag hittade min biologibok från 1981 (jag gick på högstadiet 1983-1986). Min enda källa till information kring homosexualitet var följande.
Så det handlade om en onaturlig störning och man jagade unga pojkar? Jag förstod inte riktigt. Det var svårt applicera detta på sig själv. Samtidigt, förutom den otroligt inskränkta texten, så beskrevs inte det som kapitlet i biologiboken är döpt till. ”Sex och samlevnad”. Och lesbisk kärlek beskrivs än mindre. Hur har homosexuella kvinnor och män sex? I ett kapitel som beskriver ingående om hur mannens erigerade penis penetrerar kvinnans slida, vilket också visas med teckning i genomskärning. Detta är den skeva bild skolans undervisning hade att erbjuda en 13-/14-åring.
Och detta är samtidigt som AIDS-epidemin slog ner som en bomb. HTLV III (innan det döptes till hiv) och AIDS (numera med gemener) ställde verkligen till det. Häxjakten i samhället riktade in sig på bögarna som verkligen hängdes ut på alla sätt och vis i tidningar och på tv. Gemene man hade också synpunkter att verbalt framföra i alla sammanhang. Och det handlade om bögsjukan, bögar skulle sättas i karantän på Gotland som i övrigt skulle avfolkas, bögar skulle fängslas och dödas. Därefter brännas. Det skulle inte vara ett problem då de ändå var en skam för sin familj.
Klart detta färgade mig. För jag kom ju ändå till insikten att jag var bög. Vilket jag gjorde allt för att gömma undan inom mig. Hopplösheten och ångesten gjorde att jag tänkte ”det är inte för mig i det här livet, kanske i nästa”. Samtidigt som heteronormen fick mig tänka ”om jag gifter mig med en kvinna och skaffar barn, kanske jag i smyg kan vara med andra män”. Utan en tanke på vad det skulle innebära gör kvinnan och barnen. Jag var ung. Jag var ensam med mina funderingar och kunde inte få input.
