Search

Postsemesterkaos?

Två semesterdagar återstår innan jag åter börjar jobba. Ett konstaterande där jag inte vill göra en utflykt in i känslovärlden. Låt oss bara lugnt konstatera att jag i dag har 4574 dagar kvar till pension. Nedräkningen är till 2037 eftersom mitt födelseår innebär att jag inte får gå i pension förrän jag fyller 67. Okej, jag kan gå i förtid som allra tidigast 2035.

Kanske jag nämnt det? Det kommer vara med stor osäkerhet jag återgår i tjänst i nästa vecka. Arbetsgivaren ska spara X antal miljoner. Min yrkesgrupp ska eventuellt omplaceras eller få andra arbetsuppgifter, kanske jag klarar mig undan just det. Men i övrigt ska man också slå ihop oss med andra och göra oss till en stor enhet där vi eventuellt får andra chefer, andra arbetssätt, annan jargong. Ovan på det ska arbetsuppgifter och ansvar försvinna från oss när vi får ett nytt datasystem om ett år. Det är hela havet stormar, och jag vet ingenting. Då är jag ändå facklig företrädare som ska få information direkt när en förändring är på gång, men inte ens chefer verkar veta något då så mycket tas över deras huvuden och de kommer till mig och frågar om jag som facklig hört något från högsta centrala ort (då cheferna inte hör något från sin högsta chef) eller från politikerna som bestämmer.

Frågan är om jag behöver stålsätta mig och befara alla möjliga scenarier? Eller chilla tills jag hör något konkret?

Två semesterdagar kvar…

 

Det var bättre förr

Den saknad jag känner över att nätet inte längre finns så som det var för 25 år sedan, är egentligen inte så konstig. Alla i stort sett hela världen hittade ut på nätet och sociala kontakter knöts. Man lärde känna andra människor och åsikter. Numera är nätet stendött. Paradoxalt nog så är det sociala medier som tagit död på nätet. Det har blivit ytligt och folk jagar följare och likes. Utan att ha något att säga eller diskutera. Små fjantiga filmer som oftast är att någon mimar till en låt eller filmscen.

Jag är på Facebook, Twitter och Instagram. Det betyder inte att jag är närvarande, säger nåt eller interagerar med andra. För det är ingen. Förutom om det är reels på IG/FB eller TikTok, men varken jag eller någon som jag känner verkar vara närvarande där heller. Kanske vi är fel målgrupp (gamla, vi var med när det var kul på nätet).

När jag hittade ut på nätet för 25 år sedan och bloggade (liksom alla andra), var det fortfarande nytt. Gränsdragningarna var svåra. När blev man för privat? När gjorde man övertramp? När vad det olagligt? Sådant var en ständig diskussion och man pratade om nätetikett förutom lagstiftning och upphovsrättsskyddat innehåll. Och när ägde vi våra egna texter och bilder?

Kanske lagstiftning skruvats åt lite och upphovsrättsskyddat material lösts till viss del. Mycket är gratistjänster med massor av reklam och där allt är via mobiltelefon och inte en dator. En mobiltelefon proppade med appar där vi glatt delar med oss av känslig information som landar hos andra stater eller företag. Är vi för privata? Många finns på dejtingappar (sex, det handlar om lösa förbindelser) eller stoltserar med att man kan besöka deras Only fans där man kan få direkt inblick i någon aktiva sexliv för en månadskostnad (är inte detta att vara sexarbetare och hallick?).

Jag tror att många lurar sig själva och tror att anonymitet skyddar trots att man registrerar sig på olika konton och delar med sig av allt som finns sparat i mobilen. Eller så är det bara så att man inte bryr sig, då alla har samma beteende. Det är normaliserat att leva på nätet utan att ifrågasätta vilken data som samlas in om en eller hur det kan användas emot en i framtiden. För ”alla” gör det – lämnar ut sig på nätet helt okontrollerat och ofiltrerat. Samtidigt som det är totalt avhumaniserat. Många sociala kontakter, inga mänskliga relationer.

Det är därför jag saknar bloggosfären innan influencers och sociala appar fanns. När man kunde surfa runt och hitta nya länkar till nya sidor med personligt innehåll där man kunde föra diskussioner med andra via mejl, gästböcker och… ICQ.

Frågan är när det blir backlash för alla sociala medier. För med varje generation utvecklas det mesta tills en punkt där en generation säger stopp och ifrågasätter vad alla före dem egentligen hållit på med. Nätet börjar bli gammalt och förlegat även om det flyttat in som appar i mobiltelefonerna.

Rötter

På väg från jobbet. Endast jag har skåp i omklädningsrummet.

Nu var det ett tag sedan igen. Jag har hunnit fylla år (54) och bloggen har också firat sina år om än i tysthet. Okej, jag firade också i tysthet. En vecka senare mejlade chefen ett förvånat grattis.

Just nu hinner jag bara arbeta och knappt det. Två parallella projekt på jobbet är jag djupt involverad i och det är direkt omänskligt. Jag måste vara fysiskt på jobbet för det ena projektet. För det andra måste jag sitta med arbetsro kring mig hemma. Jag går inte in mera på det. Ekvationen är svår.

På Facebook har jag några av mina finska kusiner. Trodde jag. En har jag funderat mycket kring, men det är svårt att kommunicera. Jag kan inte finska, de kan inte svenska eller engelska. Men så skrev den ett inlägg, den som jag undrat mest över. Hon publicerade några foton på en gravsten och gamla foton på min farfar där han satt med ett barn i sitt knä. Jag kan så pass mycket finska att jag plötsligt fick en uppenbarelse. Isä = far. Och förnamnet stämde – den som jag trott var min kusin var min snart 80-åriga faster!

Jag har sett den där gravstenen förr med farmor och farfar, men aldrig sett mer än namnen. Nu fick jag också veta att det var en familjegrav med farfars far och mor, samt min farbror vars namn jag fått från. Tänk så mycket information! Jag vet mer än vad min far någonsin visste. Åtminstone tror jag inte att han hört något om sin farmor och farfar. Visste han ens att hans farmor levde tills han var 13 år? Vi (han) hade så extremt lite kontakt då han kom hit som finskt krigsbarn när han var två år gammal och sedan fastnade här på grund av en öroninflammation. Farmor med sin bror var över och hälsade på några gånger och hon skrev mycket brev till min fosterfarmor, men det var svårt få brev översatta. Min farfars sida är den vi vet minst om, och plötsligt har jag fått namn och datum kring två av dem.

Jo, jag har träffat min farmor och farfar på 70-talet samt att min farbror jag är döpt efter hälsat på oss. Och min far var över en gång till på 80-talet.

  • Farfars far: Petter Albin, 1884-1921.
  • Farfars mor: Hulda Maria, 1888-1952.
  • Farfar: 1911-1985.
  • Farmor: 1908-1999.
  • Farbror: 1948-1997.
  • Far: 1939-2006.

Att få tre generationer före mig så här, är stort. Finska släkten är verkligen okänd för mig. Faster ser jag ibland på Facebook i form av smileys på foton jag lagt ut.

Reflektion: Farfars far dog väldigt ung 37 år, vet inte varför. Min farfar och far dog båda i lungcancer (båda storrökare). Min farbror var bara 49 år. Det jag minns var att det sas att han opererades, minns däremot inte för vad. Tror det var typ bråck. Allt gick bra. Han fick åka hem. Tog ett steg in genom ytterdörren och föll död ner. Farmor var frälsningssoldat. Ja, det är väl ungefär vad jag vet. Förutom lösryckta saker även om övriga farbröder och fastrar samt några från farmors släkt. Och mina kusiner. Så det är inte helt blankt, men det är heller inte mycket. Jag värdesätter alla information jag får.

Ömma modern frågade om vi inte skrev till varandra, mina finska kusiner/faster. Nej, översättningstjänsterna till/från finska är fortfarande urusel enligt mig. Det blir rappakalja.

Spara ören, förlora miljoner

Min blogg för 16 år sedan (2007, februari):

Det var många svordomar efter dagens tenta. Nästan så att jag instämmer i dem.

Den kurs jag går anordnas för sjunde och sista året. Inför dagens tenta har vi fått träna på gamla tentor. Men inget
slår dagens tenta i svårighetsgrad. Halva klassen blev dessutom utkörda ur tentasalen innan de vara klara,
eftersom tiden var ute. Jag tog mig ut en halvtimme tidigare och var en av de första som blev klar. Hur det gått vet
jag inte. Jag har inte ens en känsla till uppfattning. Ändå känns det skönt att ha eländet gjort. Resultatet får jag om
lite mer än en månad. Jag förutsätter ändå att jag klarade tentan.

Möjligen berättade jag sedan hur tentan gått. Nå, men jag klarade den och hade nästbästa resultatet med 3 fel av 90 poäng eller nåt. Det hela resulterade också i att jag är expert på området och fortfarande arbetar med det. Vad? Jo, klassifikation av sjukdomar för att kunna beskriva vården patienter erhåller för sina hälsoproblem. Denna typ av kompetens behövs i stort av alla inom sjukvården, men utbildningen är mer eller mindre nedlagd och förekommer inte inom högskoleväsendet längre då det istället blivit internutbildning med en typ lightversion. Så man kan väl säga att jag är jagad utifrån min kompetens. Jag försöker värja mig, för jag utbildade mig för att vara stöttning åt min verksamhet där jag såg behovet. Inte vara tillgänglig för hela landet och svara på frågor i tid och otid. Det är också en väldigt ifrågasatt arbetsuppgift då man får stå till svars för lagstiftning samt måste styra på detaljnivå. Det är tröttsamt. Någon förbättring framöver ser jag inte, snarare tvärtom. Nå, mej jag går i pension om 10-15 år, så det finns en ändå på det. Men om nu behovet är så stort, är det märkligt att man avskaffade en bra och fungerande högskoleutbildning. Anledningen till det beror på att utbildningen var sanktionerad av min regions politiker och det ansågs för dyrt att årligen bekosta lön för 30 av sina anställda att en dag per vecka utbilda sig till något som i praktiken drar hem miljonbelopp till vården. Och vi var en föregångsregion som hade denna utbildning att erbjuda inom ”universitetssjukhus”. Så. Nu fick jag visa lite frustration och kan återgå till mitt liv igen. Snart är det måndag.

Ibland sedd och hörd

Senaste veckorna har jag fått många frågor kring min komma ut-process och all skit jag varit med om. Jag hade egentligen lagt allt detta bakom mig, men kör nu repris tanke- och känslomässigt när jag tvingas återuppleva allt. Det finns inga tabu, utan att jag har inga problem att berätta men det tar. Och sedan hamnar jag i limbo igen, där jag inte har egna svar eller slutsatser. Det är svårt att åter lämna det bakom sig. Den enda bekräftelse jag får genom att berätta om mina erfarenheter, är att andra också ser det jag alltid sett – att det inte är friskt eller normalt det jag erfarit.

Men jag tror också att andra fått annan syn på mig. Att man inser att jag inte är så fjollig och oseriös. Vilket är två ord som egentligen inte hör ihop i samma mening, men ni fattar. Istället hoppas jag man inser att jag är mer, att jag är tredimensionell och genomlevt svårigheter. Som de flesta människor. Men jag har känslan av att ha avfärdats i alla möjliga sammanhang, i så många år, baserat på att jag varit avvikande och då har man fördomsfullt förutsatt saker om mig. Överviktig. Funktionshinder. Kvinnoyrke. Bög. Saker som diskvalificerar mig i heteronormativa miljöer och gör mig mindre ”manlig”.

Min största lycka är att jag står ut med mig själv trots att jag så ofta valts bort och lämnats utanför.

År 26 med blogg

Så fick också jag några dagars semester efter att ha jobbat hela jul- och nyårshelgen. Som jag i och för sig gör varje år sedan 10 år tillbaka. Avstämning med chefen i dag med uppskattning för min insats där jag tydligen är den som har koll och säger vem som behöver göra vad när. Och ser till att det sedan också blir genomfört. Ja, det är därför jag aldrig kan vara ledig när alla andra beviljas semester över storhelgerna. Nåja. Jag tar mest semester ett par dagar för syns skull, eftersom jag annars bara tar sommarsemester men aldrig något i övrigt på året. Jag är aldrig ledig. Någonsin. Annat än när jag är påtvingad (mer eller mindre) ledighet. Inga sjukdagar om jag inte ligger på sjukhus. Det är på den nivån.

Så blev det 2024 också. Återigen räknar jag antal år som bloggare. Det börjar kännas skräckinjagande. Så många år. Folk omkring mig har på den tiden hunnit skaffa barn. Och barnbarn.

1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023, 2024. Bloggare för 26:e året. Jag måste ange varje år för att verkligen se och förstå innebörden. Det är skrämmande. Hur förgängligt allt är. Det är väl det jag ser mest. Utförsbacken. Det kommer bara bli svårare och svårare. Jag känner en utsatthet i att åldras.

Alla är en konsekvens av det förgångna

Kanske jag visste, kanske inte. Jag minns inte riktigt om jag registrerat att en person jag följt på Instagram avled i somras. Ett vagt minne om att jag noterade det. Däremot så jag att hans make i en kommentar hos sig beskrivit sig själv och maken som ”damaged GenXers in a confusing world”, vilket jag också citerade på X. Det slog an. För jag förstår innebörden och då inte enbart för att jag också tillhör generation X. Ytterligare en dimension fick jag av att se gårdagens Netflix-special med Ricky Gervais, som också beskrev sig som en GenXers.

Även om vi haft en bra uppväxt och ett gott liv där vi varit priviligierade i mångt och mycket, så är där nåt. Vi har växt upp i en värld definierad av boomers. Vi har fått klara oss själva. Och efterkrigstidens (andra världskriget, alltså) ekonomiska framgång med bättre livsvillkor har gett konsekvenser som min generation först senaste årtiondena förstått att försöka göra nåt åt. Just detta att vi är en ”mellangenerationen” på ett spektrum, gör att vi uppfattas som klossar (även om det är boomers som är proppen Orvar) som blockerar förändring enligt efterkommande generationer. Men vi (GenXers) börjar bli till åren. Vi orkar inte bry oss. Åtminstone inte i någon större omfattning eftersom det är vi som drog igång ett förändringsarbete en gång för 20-30 år sedan. Och världen är konstig. Jag tycker inte att den är bättre eller sämre än vad den någonsin varit, bara annorlunda. Och det är väl lite som Gervais säger, att saker och ting omformuleras till att betyda något annat än tidigare. Jag kan inte minnas att denna typ av omskrivning av ordlistor tidigare förekommit i sådan omfattning. Så det är förvirrande när vi inte använder oss av samma innebörd och betydelse av det vi försöker beskriva. Är det därför olika generationer alltid ligger på kollisionskurs med varandra? Vi har olika världsbilder och kan inte ens vara överens om terminologin?

Så det stämmer nog. Damaged GenXers in a confusion world. Och över tid kan alla generationer byta ut ”GenXers” till sin egen benämning av generation. Vägen är svår för alla. Nya tider, nya problem.

Två tankar utan svar

En tanke. Jag slås ofta av en tanke som sedan får spinna vidare fritt. Dagens tanke är detta med att jag eldar upp mig så väldigt när jag undervisar och utbildar på jobbet. Att jag låter så engagerad och överpositiv. Inte kan sluta prata. För varifrån kommer detta?

Jag är tyst och blyg. Jag har talfel även om jag också pratar skånska. Men inom skånskan har jag talfel. Okej, alla från nordöstra Skåne förstår mig, så det kanske är mer dialektalt än talfel.

Trots detta så deltog jag år efter år i teateruppsättningar när jag som barn var med i scouterna. Det tvingade mig att göra något jag var fruktansvärt obekväm med. Prata. Att stå ensam ytterst på scenkanten och framföra en memorerad text samtidigt som jag agerade, hade jag inga problem med. Men det där med att verbalt säga nåt. Det var jobbigt. Ändå var det bara något som jag gjorde. Och det här med agera och gestalta en karaktär, vann jag på i längden tror jag. Jag fick en vana att stå inför andra, att prata, att improvisera, att snabbt anpassa mig till situationer som kan uppstå. Märkligt nog hade jag ingen nytta av detta under skoltidens redovisningar inför helklass. Kanske för att jag då alltid stod inför alla mina plågoandar som ständigt var på mig och mobbade mig konstant i över ett årtionde.

Tanken: När började jag dra nytta av scenvana? När började jag utbilda och föreläsa? Jag skulle säga 2005, när jag som 35-åring på jobbet började internutbilda kollegor, vårdpersonal och läkare. Något jag fortsatt med och som också inkluderade att jag utbildat studenter efter att jag läst vårdpedagogik. Jag har förmodligen utbildat i precis allting som på något sätt är relaterat till administration inom sjukvård. Sjukvård är föränderlig. Nya arbetssätt och nya datasystem kommer, och jag har då fått utbilda. Eller i lagar och regler.

Jo, jag tycker det är otroligt märkligt att jag senaste 20 åren fått denna roll. Och att det är inom så olika områden. Varje gång jag ska utbilda i något, så gör jag en PowerPoint-presentation som innehåller några stolpar om vad jag ska gå igenom samt eventuellt några skärmdumpar med exempel. Jag har nu cirka 300 presentationer efter 20 år.

En annan tanke: Varför är jag facklig? Det har jag varit i drygt 10 år. Men jag är inte en människa som står på barrikaderna och jag befinner mig inte politiskt heller på den skalan där fackliga uppdrag ses det goda mot den onda arbetsgivaren. Min ingång handlar om rättvisa, lag och ordning. Inte så mycket solidaritet eller kamp. Att jag ändå fortsätter som facklig beror på att jag ser samspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag kan påverka. Ganska mycket. Och där hag jag nog också en annan fördel än att vara ”fackligt utbildad”. Jag har officiellt en chefsutbildning. Och det är inte vi mot dem. Alla är vi ”vi”. Och man kan diskutera, föra dialog. Det behöver aldrig vara en konflikt om man har inställningen lyssna och respektera. Men det måste vara ömsesidigt. Jag har haft tur. Nu är jag inne på min åttonde chef på 23 år. Låter som om jag glömt bort medlemmarna jag representerar. Nej, då.

Tankar brukar inte leda till någon slutsats, utan blir en reflektion som föder nya funderingar. Så märkligt allting kan te sig när man börjar fundera på hur snårig vägen är som vi tar mer eller mindre medvetet. Eller omedvetet.

Nästa tanke lär blir ”Varför valde jag franska på högstadiet?” (kunde bara välja mellan ekonomi, teknik, tyska, franska). Je ne sais pas!

Förfluten tid

Nej, lika bra att inget nämna om min fallolycka för snart en månad sedan. Det är ganska oförändrat. Långsam förändring. Inte förbättring, förändring. Okej, bättre men inte bra.

Det är hektiskt på jobbet nu och det blir inte bättre av min arbetsskada (fallolyckan alltså), covidkaoset (som det faktiskt är), vattenläckan hemma (halvt kök i ytterligare 2-3 veckor) och säkert nåt mer jag inte kommer på just nu. Jag följer slaviskt mina måsten jag skrivit in i min kalender oavsett om det är arbetsrelaterat eller privat. På jobbet kan de glömma att jag är tillgänglig telefon eller mejl. Det är bokslut på gång och vi går ju typ dryga miljarden back enligt medias närgångna bevakning.

Lite positivt var det i går när jag undervisade på jobbet. Jag riktigt såg hur de golvades av insikt, en aha-upplevelse, plötsligt såg man orsak och verkan. Chefen fick till sig att man var väldigt nöjda med min utbildning och att de mer eller mindre hade skådat ljuset. Eller nåt. Det är kanske så att man inte fått någon utbildning utav mig senaste fyra åren p.g.a. pandemin, och nu när jag återgår till att internutbilda så verkar jag inte ha några problem med att återfalla i den rollen där jag pedagogiskt försöker förmedla kunskap. Eftersom det är kollegor så pratade vi också om annat närliggande och återigen förundras man över hur jag som är/varit så isolerad från jobbet nu i så många år ändå vet mer om vad som händer organisatoriskt och individuellt och kan förmedla nyheter även på den fronten. Kanske jag inte är så isolerad ändå. Jag existerar inte i ett vakuum. Jag pratar med människor. Jag är social även om många hävdar motsatsen bara för att jag inte gullar med allt och alla. Ingen har hört mig säga god morgon, grattis, trevlig helg och så vidare senaste 25 åren. Jag inkluderar det i småprat och sånt har jag inte tid med.

På tal om det. Aspergers. En neurolog sa för 20 år sedan att jag förmodligen hade den diagnosen, men det är inget man utrett. För ett tag sedan läste jag något intressant. Tydligen finns en hypotes att MS-patienter utvecklar symtom som påminner om Aspergers, men att det förmodligen inte är det. Detta tror jag inte utvecklades närmare, men personligen skulle jag köpa teorin och då peka på MS-tröttheten som en bidragande orsak till ”jag tar ingen skit, var kort och koncis”. Att man upplevs som nördig, inbunden och fokuserad. Man orkar helt inte med drama och onödigheter. Eller så finns där ingen sanningshalt i något av det. Nåja.

Selektivt minne

Mitt minne är omfattande men något dimmigt (ett citat, inte jag som är källan) stämmer in väldigt bra för min del. Ömma modern blev för någon dag sedan arg på mig när hon mindes mig att ha sagt något i förbigående för 15 år sedan som jag själv inte har något minne av. Eller, något diffust i bakhuvudet. Men det var aldrig något viktigt. Det handlade om en kändis som jag inte har någon som helt relation till och därmed inte är intresserad av. Varför skulle jag lägga på minnet något jag inte är intresserad av? Tror det handlade om någon kändis som bloggade och som enligt geografisk bloggkarta var granne till mig. Men som jag aldrig läst. Inte sett uppträda. Inte vet namn eller utseende på. Och bloggosfären har varit stendöd dessa 15 åren. Varför ens nämna detta för mig och bli arg när jag inte minns? Vad finns att minnas?

Det där med minnet. Jag brukar säga att jag minns allt som är arbetsrelaterat. Ner till årtal, vem som sagt vad i vilket sammanhang eller vilka regelverk och arbetssätt som passerat revy genom åren. För på jobbet är jag både vaken och intresserad. Jag minns för att allt då finns i en kontext som berör mig direkt eller indirekt.

Och nu – anledningen till att nämner min hågkomst av händelser, eller inte. I somras skrev jag om Om Nile. Jag. Har. Inget. Minne. Av. Innehållet. Jag minns att jag skrev om allt, men nu när jag läser sidan så är det mest ”eh, va’, wow?”. Visst, allt stämmer, även om jag reagerar lite på vissa saker eller sånt som jag aldrig uttalar eller förtydligar. Mest reagerade jag över att jag skriver att jag kan gå men använder rullstol ibland med tanke på min MS. Jo, men… Hemma inne = inga hjälp medel, inga problem. Trapphus = rollator, väldigt ostadig och yr. Utomhus eller på platser som inte är i mitt bostadshus = rullstol. Yrsel, balans, ingen känsel i ben, halvblind, svår panikångest i kombination med att jag inte får falla med tanke på att jag står på blodförtunnande, skulle kunna formuleras så här:

”Jag använder gånghjälpmedel i form av rollator och rullstol när jag lämnar min bostad. Jag är fullt rörlig men med vissa begränsningar orsakade av yttre påverkan och inte enbart av min MS”.

Men det är inte intressant för någon, kan jag tycka. Möjligen för min behandlande MS-läkare. Dock, av någon outgrundlig anledning, också av stort intresse och ifrågasättande av arbetsgivare och arbetskamrater. De förstår inte en sjukdomsvariation som också över tid förändras både till det bättre och det sämre. Väldigt tröttsamma diskussioner enligt mig, och tjatig försöka förklara och beskriva. Jag gör mitt jobb. Räcker inte det?

Väldigt svenskt

Är jag svensk? Jag är svensk medborgare åtminstone. Men genetiskt? Hur långt bak i släktleden ska man gå och vilka länder fanns vart när i tid? Det är problematiskt ange ursprung och härkomst då det bara kan vara godtycklig uppfattning och hur relevant man själv tycker att det är.

Så då kommer vi egentligen ner på hur jag identifierar min härkomst? Förenklat har jag alltid sagt ”skånsk halvfinne” då det ringar in det hela ganska bra med tanke på att jag född i Skåne av svenska föräldrar, men där min far från början var finne som sedermera blev svensk medborgare. Så det stämmer att jag genetiskt är halvfinne. Det där med skånsk är lite mer problematiskt. Skåne är just nu svenskt, men var tidigare ett landskap i Danmark, men man pratade då om olika landskap som låg i Östdanmark. Jag vet att jag många, många generationer tillbaka är skåning och från den tiden då det var danskt. Så är jag då genetiskt dansk? Eller svensk? Eller skånsk? Kanske just skånsk är bästa beskrivningen för att inkludera både Sverige och Danmark.

Jag kör vidare på skånsk halvfinne. Om jag nu ska känna mig som något, så går det inte beskriva. Jag känner inte nationalitet. Jag känner inte genetik.

Generationernas hågkomst

Min sommarsemester tog en arbetspaus på en vecka, men nu är jag tillbaka i semesterläge igen.

Släktforskning är intressant, men jag vägrar betala åtkomst till sådant som avlägsna släktingar kommit fram till och publicerat. Men jag tänker ofta på härkomsten. Jag kan direkt räkna bort 50 % av min härkomst som okänd då jag inte vet mycket om min finska bakgrund. Det finns inte mycket kunskap inom den del av min finska släkt som jag i dag har kontakt med (kusiner och deras familjer). Man vet inte så mycket. De kan heller inte forska i ämnet då släktforskning är ganska svårt i Finland efter andra världskriget när kyrkor och dess böcker brändes. Åtminstone är det vad som sägs till mig.

Då återstår min svenska sida. Inte heller här är det så enkelt med släktforskning, främst beroende på min morfar. Det har släktforskats här men jag kan inte säga att det är min släkt det handlar om. För enligt alla skrifter och böcker så är min morfars föräldrar ”okända”. Nja, men inom släkten vet vi hur det ligger till men vi kan inte bevisa det skriftligt. Samtidigt – egentligen vet man aldrig om det som finns inskrivet i böcker är sanning eller om någon ljugit en gång i tiden. Möjligen att man kan titta på DNA i dag, men då måste man också verifiera ännu längre bakåt i tiden att det är tillförlitliga uppgifter och att man finner en matchning i dag som bekräftar släktskap.

Nå, men jag har min mormors sida att släktforska på. Vilket ättlingar till min mormors mormor gjort. Så på en sidogren kommer min släktgren en där och vi behöver inte forska så mycket själva ovanför min mormors mormor. Ändå vet jag inte så mycket. Konkreta uppgifter alltså. Några namn och datum, men inget om vilka människorna var, vilka drömmar de hade, vad de upplevde och så vidare. Det är det jag brukar fundera på. Jag är sprungen ur deras tid i historian. Jag är dem tacksamma för min tillkomst oavsett hur det blev. Ja, alltså, jag är sist på min släktgren. Det jag kan sörja ur det perspektivet, är att jag svikit alla generationerna före mig även om släkten lever vidare utan mitt lilla stickspår.

Men man kan ändå utläsa svåra öden bara genom att studera det som finns i kyrkböckerna. Exempel:

Min mormors mormors mor  hette Bengta och var piga i nordöstra Skåne, och hon gifte sig med med en statdräng. De fick bland annat en dotter som kom att bli min mormors mormor Karna. Denna Karna var inhyseshjon innan hon gifte sig och fick elva (11) barn i vad jag tror var sin andra kull av barn. Hon dog 44 år gammal. Av dessa elva barn dog sex av dem innan de hunnit fylla 10 år. Två av dem var dödfödda tvillingflickor. Av de fem barn som överlevde fanns Hilda, min mormors mor. Henne har jag träffat då hon föddes i slutet av 1800-talet och dog i början av 1970-talet efter att jag var född. Plötsligt är det nära. Det är mer än namn. Jag har träffat Hilda och jag skrev ovan om Bengta och Karna som var hennes mamma och mormor. Så här har vi sex generationer som täcker 1800- och 1900-talet plus lite till.

Så jag har inga barn. Men min moster har barnbarns barn. Min kusin som är jämngammal med mig är morfar. Där täcker vi nu plötsligt in åtta generationer.

Vad jag vill ha sagt med detta är att tid är en illusion. Årtal ligger alltid nära i tid. Ett år. Tio år. Hundra år. Det är ingenting. I oändligheten är tid ingenting. Vi kan spåra generationer bakåt ganska långt i tid, men då ser vi också att det faktiskt inte var så längesedan. Tusen år är ingen tid. Det är några generationer sedan, men inte så ofantligt många generationer sedan. Det går faktiskt få en överblick och känsla för närhet till människorna före oss. Vi har inte utvecklats så ofantligt mycket även om vi har andra erfarenheter och verkligheter att tampas med. Men vi har samma känsloliv och fungerar mentalt och fysiskt på samma sätt som tidigare. Jag känner respekt och ägnar tidigare generationer en tanke av tacksamhet.

Alla människor är tomtebloss ur evighetens perspektiv. Vi blir hågkomna för ett par generationer, sedan faller vi alla i glömska om vi inte gjort oss kända på något sätt i världshistorien. Det finns något fint i den gemenskapen av att falla i glömska, falla till ro. Men så länge vi är här – kom ihåg att vi en del av en kedja bakåt, och för några även en kedja framåt. Minns de som kom före…

Gamla människor

Nile 2019 och enligt FaceApp

Med stigande ålder har jag reviderat min uppfattning beträffande just ålder. Insikten är att det inte är korrekt att ens i ungdomligt oförstånd, hävda att någon är gammal. Ålder är en illusion. Rent konkret kan man utseendemässigt åldras när allting förfaller, men det gäller även till exempel byggnader och är inte enbart förärat det biologiska förfallet av ens lekamen.

Ärligt. Oavsett hur gammal en människa är, så är personen i fråga inte gammal till ålder. Var skulle den gränsen gå? Kanske det beror på vad man jämför med? Är pensionsålder gammalt? Är 80 år gammalt? 103 år? 120 år? Eller kan en 30-åring anses gammal som tar körkort? Vad exakt är gammal?

Ofta hör man ”h*n var gammal” som en ursäkt eller förklaring till att någon avlidit i en hög ålder. Att vara erfaren på år är inte samma som att vara gammal. Vi har så många innebörder av gammal som begrepp. Liksom ung. ”H*n var så ung som fick galopperande böldpest”. Den där måttstocken för ung respektive gammal, som om det skulle vara två motsatsförhållanden, är otroligt flexibel. Utifrån det skenet hävdar jag att det existerar inga gamla människor. Det har aldrig existerat gamla människor. Vi har ett bäst före-datum som är individuellt men där det alltid finns ett utgångsdatum som också är individuellt. Utgångsdatumet finns där, oåterkalligen, i framtiden. För alla. Till 100 %. För alltid. För evigt. Är 120 år en hög ålder i relation till för alltid? För att ställa det i proportion – man hävdar att vårt universum är ungt. Bara 13,8 miljarder år gammalt!

Med stigande ålder har jag blivit känslig. Precis som alla före mig som passerat en viss ålder med insikt och erfarenhet. Vi blir förolämpade över begreppet ”gammal” och hur lätt vi blir avspisade med den motiveringen.

Energi

Jonas. Nile. Jontas.

Arg. Man säger att jag ser arg ut. Ja, men nog har jag skrivit om det tidigare? Att jag alltid ser arg ut då jag aldrig ler längre. Jag slutade någon gång under pandemin, tror jag. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag lär när jag har anledning till det, absolut inte för att vara trevlig eller avväpnande med ett leende. Jag är inte mycket för det sociala spelet där vissa kallar det för hövlighet och nödvändigt kitt för att hålla ihop människosläktet så smärtfritt som möjligt. Istället kallar jag det för dravel.

Det är faktiskt något som kommit med MS. Bristen på energi. Jag orkar inte vara intresserad av bekantas gamla faster på Solkusten i Spanien. Eller lyckönska på märkliga högtidsdagar. Glöm det där med att kallprata eller diskutera väder och vind. Jag vägrar! Allt tar energi. Jag väljer status que.

Så jag är officiellt ett arsle. Helt okej för min del. Jag är inte så orolig. Jag är för gammal. Man får tänka på att jag är dryg 10 år äldre än Danny Glover när han i Dödligt vapen myntade uttrycket I’m too old for this shit.

Nåja. Jag har ett rikt inre liv och jag är väldigt munter. Skrattar oavbrutet inom mig. Vilket gör att vi kommer till nästa problem. Min ironi och sarkasm som aktiv humorform. Menade jag då att jag skrattar oavbrutet inom mig? Eller var det med ironi och sarkasm sagt?

Allt jag nu skrivit är enbart spontant baserat på hur jag själv uppfattar mig enligt fotografiet. Och då påmindes jag åter om att jag ganska ofta får höra att jag ser arg och sur ut (andra säger att jag har pokerface).

Samtidigt. Det man uttrycker i tal eller skrift blir självuppfyllande profetia.

Coolt med språk

Som halvfinne utan uppväxt i finsk miljö, så pratar jag svenska med skånsk dialekt. Släkten i Finland kan jag inte kommunicera med då de kan ungefär lika mycket svenska som jag kan finska (försumbart). Om engelska är mitt andra språk (nja), så är det inte särskilt gångbart med släkten i Finland. Däremot så förundras jag lite över svenska språket i Finland, ibland benämnt som finlandssvenska. Inte ens fem procent i Finland har svenska som modersmål. Och då vi inte längre är ett gemensamt land, så har svenskan utvecklats lite åt olika håll i bådas våra länder.

Jag är ingen export på skillnaderna, men noterar en del skillnader. Särskilt i hur vi uttrycker oss. Eftersom jag arbetar i offentlig förvaltning så ser jag hur myndigheter uttrycker sig i Sverige, och jämför jag då med finska motsvarigheten till Socialstyrelsen, så ser man skillnaderna.

Exempel 1

”Största delen” hade vi här förmodligen ersatt med ”större delen”. Ändå gör man inga fel i något av språken, men man formulerar sig annorlunda. Vi har nog också kortare meningar och kortare ord. Meningen som inleds med ”Höstens vaccinationsrekommendationer” hade vi förmodligen formulerat som ”Höstens rekommendationer för vaccination mot covid återkommer vi till efter sommaren”. Fler och kortare ord. Vi har mer talspråk och det går helt i linje med myndighetssvenskans rekommendationer (svenska regeringskansliet har en svart lista) att inte vara uppstyltat men förståeligt för gemene man.

Sista meningen i exempel 1. För mig känns meningen ofullständig och vet inte riktigt om där är ett syftningsfel eller om något utelämnats. Ändå är det en korrekt mening rent grammatiskt. Verb och hjälpverb är något jag saknar i meningen för att vara mer förtydligande. Jag förstår ändå vad man vill ha sagt. Men vi har skillnader.

 

 

 

 

Exempel 2

Andra skillnader jag noterar, återfinns i exempel 2. ”Sommartida omgivningen” känns väldigt finskt. Mer än svenskt, faktiskt. ”Får ta del av information” hade vi nog sagt i Sverige. ”Sommarperiod” istället för sommartida omgivningen. Sista meningen hade också låtit annorlunda om svensk myndighet hade skrivit om detta. Som huvudsats hade jag nog här saknat en tydligare bisats för att visa att målen är för oss (vi och vår hälsa).

Ändå tycker jag det är coolt att dessa skillnader finns. Det påminner också lite om hur engelskan påverkats när Amerika  blev självständiga från Storbritannien. När ingen myndighet/universitet är övergripande för mer än en nation, så utvecklas det gemensamma språket i olika riktningar över tid. Språk är väldigt lokalt och får dialekter med olika genomslag i ett land. Därför finns inga rätt eller fel då språk är levande. Ny konsensus gäller. Vi anpassar oss. Men ingen skickar ett PM till ett annat land med samma språk, att nu har vi tagit beslut att vi ska formulera oss så här och önskar att ni också gör det. Tursamt nog. Egenarterna i språken utgör ett lands identitet. Det vi också nu ser i Sverige är hur svenska språket tar uttryck av en stor invandring över tid. Influenserna utifrån påverkar vårt språk hos oss, men förmodligen inte alls i Finland. Med tanke på att svenskan där utgör 4,8 % så tar man snarare intryck av majoritetsspråket finska. Frågan är om vi någon i framtiden har stora skillnader i svenska språket att vi inte längre kan förstå varandra? Tänk bara på att svenska, norska och danska en gång i tiden förstods bättre när gränserna var mer flytande under stormaktstiderna. Vilket jag ifrågasätter lite. De med makt – pratade de sitt inhemska lokala språk, eller hade man bildning och använde ett tredjelandsspråk typ tyska eller franska? I detta har jag inga kunskaper. Men vi influeras inom språk av yttre strömningar hela tiden. Det kan göra mig galen när skrivregler och ord plötsligt ska vara på ett annat sätt än vad jag lärt mig, men accepterar det.

Okej, det är inte alltid jag accepterar förändringar i språket. Jag vägrar skriva rullator för rollator. Det finns gränser för dumhet.

Arbetsmoral och utstakad väg

Administration inom sjukvård år 2002. Ja, det är jag.

Få tror mig när jag säger att jag i dag som 53-åring har arbetat de senaste 49-åren. Definitionen av arbete får kanske förklaras, vad jag menar. Många har säkerligen utfört hushållssysslor sedan förskoleålder. Men det man behöver ta i beaktande är att min mamma inte kunde vara hemmafru utan behövde en inkomst. Och att det ute på landsbygden i början av 70-talet inte fanns daghem (dagis) eller annan verksamhet för att förvara barn som inte börjat skolan. När man väl hade börjat i skolan, så fanns heller inte typ fritids. Här var alternativen att driva på byn eller klara sig själv hemma.

Lösningen var att jag från fyra års ålder fick vistas på min mammas arbetsplats. Ganska tråkigt på ett kontor att som barn bara sitta och vara tyst, eller gå på upptäcktsfärder och störa vuxna som försökte jobba. Det sistnämnda var jag väldigt duktig på, så man satte mig i arbete för att hålla mig sysselsatt. Det var nu min administrativa karriär började och som nu alltså pågått i snart 50 år.

Vad kan man som fyraåring göra på ett kontor? Jag öppnade post, sorterade post (med hjälp innan jag kunde läsa), ankomststämplade post, delade ut post, hjälpte till att konteringsstämpla inkomna fakturor. Som exempel. Visst detta var barnarbete, men jag avlönades varje år med en stor chokladask av företagets högste chef. När jag sedan blev lite äldre (13-årsåldern) började jag att sommarjobba på samma arbetsplats, då som lokalvårdare. Det gjorde jag i några år fram tills jag som 17-åring fick praktikplats på kontoret. Nu gick jag utbildning på gymnasiet för att bli kontorist och fick göra betydligt mer på kontoret än då jag var fyra år. Jag blev dessutom anställd där när jag gick ut gymnasiet, som kontorist på ekonomiavdelning där jag var en utav dem som tog initiativ till att istället för att skriva på maskin, såg till att alltid använda datorn (ordbehandling) som de precis köpt in. Men jag blev inte långvarig på företaget. Provanställning på 12 månader avslutades när jag hade två veckor kvar innan fast anställning då en av chefernas döttrar behövde ett jobb.

Det var arbetslöshet som gällde här från 1989, för väldigt många kontorister. Titeln försvann i stort över en natt liksom tjänsterna. Då valde jag att börja plugga för att komplettera mina administrationskunskaper. Så i praktiken har jag alltid varit kontorist men med andra titlar. Det är fortfarande kontor som gäller. Det är fortfarande ekonomi involverat. Och juridik. Nio år av olika utbildningar inom administration har lett fram till det jag arbetar med i dag. Men det började 1974 när jag delade ut post på mammas arbetsplats.

Blogg inne på fjärde årtiondet

Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?

Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.

Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.

Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.

Mobbning no more

Alltid denna vikt som ständigt pendlat men där jag aldrig egentligen någonsin varit smal. Ibland har jag kämpat och både lyckats och misslyckats med viktnedgång. Andra gånger har jag fullständigt skitit i att försöka åtgärda vikten som ändå kunnat pendla rejält uppåt och nedåt. Med det sagt – jo, chubby var jag allt som barn. Otroligt kräsen och matvägrade, varför det som oftast med smörgåsar, mackor eller smörgåsar (och enstaka mackor).

Det som var utmärkande var när jag började i första klass. Jag var lång, inte längst, men hade lite övervikt. Andra vid min skolstart var bara hälften så långa som jag och vaktmästaren fick åt några såga av benen på skolbänkarna som annars var alltför höga. När de andra började växa ikapp mig så utmärkte jag mig fortfarande eftersom jag hade min minimala övervikt. Det blev inledningen till åratal av mobbning (strax vänder det i texten, var inte oroliga). Värre blev det när jag i 10-årsåldern blev först med att komma in i puberteten med märkligt behåring på en viss fysisk plats. Jag skämdes för att vara så avvikande. Mobbningen fortsatte, men den var enbart verbal. Jag hade särskilt en plågoande som alltid fick med sig alla andra och ingen tog någonsin mig i försvar. Ingen markerade. Jag vill minnas att där var en del diskussioner mellan föräldrar och skola eftersom jag så ofta var ”sjuk” och stannade hemma. Att de andra också hamnade i pubertet var inget som inverkade på min situation då jag kände mig som ett missfoster och behandlades därefter.

I femte klass hände nåt. Jag fick nog. Under rasten ute på skolgården var jag under hård attack av plågoanden och jag var trängd, hade ingen utväg, kunde inte dra mig undan. Så jag gav honom en rejäl knuff så han flög baklänges iväg och slog sig en del. Inget allvarligt, men min ilska, min reaktion, gav upphov till något jag tror var chock och förvåning. Alla inklusive plågoanden. Jag var ändå helt knäckt över situationen och där var en rastvakt (lärarinnan för klassen under mig) tog sig an mig. Där och då fick jag ett stöd och en tröst. Inga förmaningar om vad jag gjort. Hon förstod.

Efter detta fick jag fortsatt pikar emellanåt, men det var betydligt bättre. Högstadiet blev lugnare och jag hade också ett starkt självförtroende. Det gick bättre med studierna och jag var lättsam och hittade på upptåg. Så jag bemöttes mer med respekt då jag inte agerade som det offer som andra gjort mig till under värsta mobbningsåren. Jag var redan väldigt självständig. Det hade jag också blivit av att inte direkt ha vänner och då jag som ensambarn ofta fick vara själv hemma när mina föräldrar jobbade (far dagtid, mor kvällstid). Tidigt fick jag lära mig att jag fick klara mig på egen hand.

Min plågoande träffade jag första gången i lekskolan. Vi gick sedan i samma klass under hela grundskolan. Men när det var dags att välja linje på gymnasiet (fyra olika välja mellan) i storstaden, så ja… vi hamnade på samma gymnasieskola. På samma linje. I samma klass. Från hembyn var vi fem stycken varav endast min plågoande gott i min klass i grundskolan. Så jag blev inte fri. Det var det jag hade sett fram mot allra mest med att komma till storstan och välja gymnasium. Att få bli fri, få börja om, komma in i ett nytt sammanhang. Så… var plågoanden där.

Om vi hade någon typ av tyst överenskommelse under högstadiet och försökte undvika varandra, så gick det inte längre. Det visade sig att jag var självständig och fick nya kompisar, men plågoanden var vilsen. Han hade bara mig att ty sig till. Och jag släppte in honom. Vi hade en mycket god relation under gymnasietiden och skildes som vänner när vi tog studenten. I dag har vi ingen kontakt, men jag tror att vi träffades när det var 10-årsjubileum från grundskolan. Men som 26-åringa var vi alla väldigt vuxna även om vi alla föll in i våra roller från skoltiden.

I övrigt har jag aldrig blivit mobbad även om jag över åren fått gliringar från både kända och okända människor där de omotiverat sett sig nödgade kommentera min vikt. Sista gången jag hörde någon gliring var av några barn på Pressbyrån när jag var 21 år. Förmodligen tror jag att det handlar om att jag faktiskt (självkännedom) utstrålar pondus men också öppenhet. Hade jag krupit ihop och undvikit människor hade det blivit utpekande av mig och dragit till sig blickar. Förmodligen hade jag då utmålats som kuf tacksam att ge sig med kommentarer och kanske våld. Jag tror på det där med hur man framställer sig själv och tror på in egen förmåga. Nej, jag är inte högfärdig eller skrytsam. Jag är en mjukis som känner empati, är nyfiken av mig, tar initiativ. Kanske jag bara inbillar mig att min personlighet är större än min kroppshydda? Jag hoppas jag har rätt. Annars kan jag inte förklara varför jag inte längre är ett mobbningsoffer.

Brasklapp. Senaste året har jag varit mobbad på jobbet, av andra anledningar. It’s not me, it’s her. She’s the problem. Så där går jag rakryggad och tar absolut ingen skit. Jag är gammal. Ingen och inget kan trycka ner mig. Den makten ger jag ingen annan. Jag har egna demoner, klarar mig så bra utan demoner utifrån.

Bakgrunden

Ensambarn. Ogifta föräldrar som gick skilda vägar när jag var 18 år. Det där med ensambarn var inte bara det att jag inte hade några syskon, jag var ett ensamt barn. Få vänner under barndom, inga vänner alls i tonåren (vi hade inte längre gemensamma beröringsgrunder). Kusiner kom emellanåt att bli mina ”syskon”, men det var inte särskilt ofta vi träffades.

Svårigheterna under uppväxten handlade också om en far som var otroligt bitter och kände sig övergiven efter att ”ha glömts bort” i Sverige efter att ha kommit hit som finskt krigsbarn som tvååring 1941. När efter andra världskriget skulle återvända hem fick han öroninflammation och resan blev inte av. Blev aldrig av. Hans uppväxt i fosterfamilj, som snarare kunde liknas vid en adoptivfamilj, innebar mycket fysiskt våld. Som 13-åring drog han iväg med romer, rökte och drack. När det var dags att göra lumpen blev kallelsen till Finland men då han inte kunde finska, inte hade kontakt med sin biologiska familj (det har jag i dag, tack Facebook), valde han att bli svensk medborgare och kunde göra lumpen i Sverige istället (pansarförare).

Alkoholismen fanns där alltid. Från fredag eftermiddag till sen söndagskväll. Det var på gränsen till fysiskt våld, men ömma modern (absolutist) skyddade både sig själv och mig, så det fysiska våldet blev istället med fyllekompisarna. Men det var ändå konstigt. Jag växte på helgerna upp hos ”fyllekompisarna” där jag och min mamma fick vistas i andra rum och där försöka sova då vistelserna varade i dagar. Långt ut på landsbygden och min mamma hade inte körkort. När det var nyktert var jag bara i vägen. Så jag hade ingen när relation till min far även om han nattetid ständigt drog mig ur sängen för att i fyllan berätta minnen och beklaga sig över att han var övergiven och oönskad av sin familj.

Nu har jag målat upp en bild som leder till min tidigare cliffhanger. När jag var 18 år separerade mina föräldrar, ömma modern flyttade ut. Jag kunde inte följa med henne, jag var dessutom myndig och arbetade, samt ville heller inte stanna kvar hos min far som var psykotisk av alkohol och självmordsbenägen där han också var på gränsen till kollektivt självmord. Det hade gått så långt. Jag mer eller mindre flydde hemifrån. Det enda jag hade med mig var kläderna jag bar på mig. Efter att han vårdats ett dygn på psykakuten utan medicinskt bedömning, skickades han hem och det lugnade sig något. Men nu var han verkligen ensam och bitterheten mot allt och alla gav sig fortfarande uttryck. Själv var jag efter någon vecka tvungen till att försöka hämta min saker hemmavid och det var en nervpress utan dess like. Jag behövde min saker, jag hade halvakut fått en lägenhet (tyvärr i huset bredvid min far, men jag behövde bo nära mitt jobb).

Det var när jag var hemma och inträngd i ett hörn som min far konfronterade mig. Han hade börjat misstänka att jag var en sådan där bögjävel som han tänkte slå ihjäl. Jag kunde bara förneka det, situationen var otroligt hotfull.

Nu kom jag på en sak. Jag har aldrig berättat detta för min mamma. I dag tjänar det inget till. Det har gått 35 år.

Men jag tog mig ur den hotfulla situationen just då, men vågade inte närma mig min sexualitet, jag förträngde och höll det på avstånd från mig själv. För ledde bara en misstanke till den uppkomna situationen av hot, hur skulle då andra reagera? Som sagt tidigare så hade jag verkligen inget stöd eller förebilder då detta också var långt före internet. I en storstad hade jag kanske funnit likasinnade, men nu bodde jag på landsbygden med hot hängande över mig.

Det har gått 35 år. Hur utvecklade det sig? Min komma ut-process får här bli ytterligare en cliffhanger. Men jag kan säga att jag under hela 90-talet hade en märklig relation till min far. Hotet fanns outtalat i bakgrunden. Under flera år förföljde han mig, spionerade. Jag försökte bete mig civiliserat och umgicks/pratade med honom om än motvilligt och endast vid högtidsdagar. Förutom alkoholen så fann han också religionen och började med oljemålningar religiösa motiv. Dock fick jag finnas till hands när han fick hjärtinfarkt, några år efter det blev hjärtopererad och ytterligare några år senare fick spridd cancer och dog 2006. Jag berättade aldrig om min sexualitet för honom. Han misstänkte det och försökte ständig pressa mig på det. Inte ens när jag hade kommit ut berättade jag för honom. Jag hade funnit min kontext och hade lämnat garderoben 2000, men alla varnade mig och uppmanade mig att även fortsättningsvis inget säga till honom. För hotet fanns där alltid. Som sagt – en märklig relation. Självklart har mina erfarenheter skadat mig känslomässigt, men jag har bearbetat det och är i dag okej.

Tillägg: Det märkligaste min far gjorde, var att sprida ett rykte på byn om mig att jag inte levde längre. Gissa om folk blev förvånade de gånger jag dök upp i hembyn. De hade fått höra att jag dött i MS. Det förekom många sådana här märkligheter. Och han besökte mig aldrig efter att jag flyttat till Göteborg, sex år innan han dog. Det är sådant här jag i dag kan fundera över. 

Att skriva ovan känns ändå som att förråda honom, då han inte kan bemöta det. Men det är min sanning.

Klicka här

Kritiskt tänkande är något vi alltid matats med. Ifrågasätt källan. Ta reda på fakta. Det har varit aktuellt senaste 25 åren i och med teknikens utveckling, men gällde faktiskt innan internet också. Därför är jag så förvånad.

Blir man godtrogen med ålder? Allt man får till sig är automatiskt sanning? Jag har svårt för att verkligen tro att äldre inte skulle kunna ifrågasätta mer på nätet med tanke på att de ofta är mer skeptiska och inte litar något. Ja, det är en paradox. Mer ängsliga, känner sig mer utsatta, är medvetna om att de kanske inte hänger med i allt (eller att allt går långsammare att bearbeta och de då kan stressas till felaktiga beslut). Att då ständigt, enligt media, falla offer för lurendrejeri känns långsökt även om det säkert finns en sanning. Problemet är väl att media bara skriver om äldre offer då det är synd om äldre. När samma händer yngre så är metnaliteten att de har sig själva att skylla?

Min reflektion bygger på att jag har en äldre generation ovanför mig som alla uppnått pensionsålder för nästan ett decennium sedan. De använder datorer och smartphones. De vågar inte acceptera cookies men klicka gärna på märkliga reklamlänkar de får som sms från avsändare man inte känner igen, med meddelanden på så dålig svenska att de inte kan förstå innebörden. Här vill jag bara skrika

VARFÖR?!

då det hela är så inkonsekvent och för mig ett mysterium. Just nu är jag särskilt irriterad över alla inlägg jag får på Facebook där släktingar repostar fejkreklam om att ”gör så här och du får gratis en lyxvåning på Östermalm i Stockholm”. Typ. Varför tror man på utlottning av produkter? Även om det vore sant, så kommer det till en kostnad där det finns en baktanke.

Vishet kommer inte med ålder. Det är en myt. Vishet existerar inte.