Search

Bokslut

Årets hektiska tid är här. Bokslut. När jag varje år ägnar all tid åt att jobba för att hålla deadline för bokslut, vilket innebär att jag måste arbeta dagligen före, under och efter nyårshelgen. Och just i år är detta inte något enkelt uppdrag. Främst på grund av att jag har extrem migrän varje dag, värre än vad det någonsin varit. Efter 30 år är det fortfarande lite skrämmande när det är värre än vanligt. I går pratade jag med kollega i telefon samtidigt som jag hade migrän och min afasi var beklämmande. Jag kunde inte prata. Kunde inte hittar orden. Nytt migränanfall i dag – desorienterad. Visste inte vad jag gjorde eller om jag ens vara hemma. Det händer inte varje år att jag får så pass stark migrän. Det som möjligen kan vara lite mer otäckt nu, är att jag sedan 3-4 månader står på blodtryckssänkande medicinering, vilket i sig borde innebära att jag kanske inte fick migrän eller allvarlig migrän.

Nå. Det positiva är att jag kan anpassa min arbetstid själv och arbeta hemifrån. Jobbet blir utfört. Jag håller deadline. Och vattenläckan hemma är nu helt åtgärdad. I mellandagarna hann målaren komma och slutföra det sista, så nu har jag åter ett helt hem utan spår av vattenläcka.

Bokslut för året vågar jag inte längre göra. Jag vill inte bocka av alla jobbiga saker man med ålder tvingas genomgå.

Julstrul

Ångest 24 timmar. Jag var dum. Fick för mig att jag skulle lyda webbhotellets råd om att försöka ändra till senaste php-versionen genom att lägga till en .htaccess-fil i roten till bloggscriptet. Krasch. Tog bort htaccess-filen. Fortfarande krasch. Använde webbhotellets inbyggda hjälp med att rätta fel automatiskt när WordPress-installationen strulade. Hjälpte inte. Blev irriterad och tog bort en fil som jag tyckte var dum i ursprungsinstallationen. Och då fungerade det. Och jag har fått senaste php-versionen och därmed också senaste versionen av WordPress. Får väl se hur länge det verkar… fungera. Däremot så blev jag av med en widget som uppdaterade min blogg hos nån bloggportal. Så nu hittar man min blogg lite lite som alltid. Meh.

Kort

165 besökare har hittat till min blogg i år. Det är inte jag som förändrats – det är omvärlden som förändrats. Om bloggar ens finns kvar, så är inte mitt tema av vardagsblogg särskilt gångbart längre. Ändå. Jag saknar inte alla tusentals besökare jag hade per dag för typ (nästan) 25 år sedan, men jag saknar gemenskapen och diskussionerna som fanns inom bloggosfären. Nåja

Oktober

Det har nu gått ett drygt år sedan jag hade lungembolier samt slutade snusa. Och det är åter höst och full rulle på alla fronter. Ömma modern var och hälsade på för två veckor sedan och hon var spinghjälp, det vill säga sprang iväg med sopor och annat som jag själv inte kan utföra eller få hjälp med. Äntligen blev jag av med den trasiga mikrovågsugnen som tagit plats i tre år. Men beklämmande att behöva skicka ömma modern, 71 år, att utföra sådant hon själv knappt orkar med.

Jag tänker inte nämna jobbet. Det är som vanligt. För mycket att göra. Superstressad. Och det är väl därför mitt blodtryck inte går ner trots medicinering.

I helgen tyckte jag det lät så konstigt i vattenledningarna i huset. När jag var på jobbet i måndags fick jag sms om att här var en vattenläcka i min trappuppgång, att man provisoriskt lagat läckan men mer permanent lösning under tisdagsmorgonen. Hemkommen efter jobbet i måndags kväll, ringde det på dörren. Massor av folk från bostadsföretaget. De letade fortfarande efter läckan. Tack vare min beskrivning av varifrån jag hört ljudet, kunde de hitta läckan hos grannen ovanför mig. Och inne i min vägg har det runnit vatten. Inte så att det runnit ut något inne hos mig, men nu ska Anticimex fuktmäta, så får vi se hur allvarlig insats som måste utföras. Riva väggen, har de pratat om. Vilket innebär att riva ut mitt kök. Eller att de kanske måste sätta byggfläktar för att torka upp inne i väggen. Så här på onsdag har de ännu inte kommit och gjort någon bedömning av läget. Det är tröttsamt. Hela situationen. För jag märker inget av läckan mer än att de ska ha åtkomst till mitt kök och behöver röja i någon grad.

Efter två veckors väntan – i morgon kan jag hämta mina nya glasögon. Nuvarande hade jag visst haft i sju år, vilket förutom att det är en lång tid, också innebär att jag inte varit nöjd på sju år. Jag klarar inte av att ha progressiva glasögon. Så nu får jag två par att skifta med istället. Det för halva priset jämfört med att köpa ett par progressiva.

Och så fick jag för mig att uppgradera min iPhone från 11 till 15. Det ångrar jag. Det är en dyr telefon, något mindre än 11:an, i övrigt absolut ingen skillnad på något sätt som är märkbart om man har iOS 17. Anledningen till att jag bytte beror på att batteriet håller på att ge upp i min 11:a och där är något konstigt med apparna. Så innan telefonen gav upp så skaffade jag en 15. Mitt tips är att man inte gör det. Skaffar man en ny iPhone, köp en 14 Pro istället.

Selektivt minne

Mitt minne är omfattande men något dimmigt (ett citat, inte jag som är källan) stämmer in väldigt bra för min del. Ömma modern blev för någon dag sedan arg på mig när hon mindes mig att ha sagt något i förbigående för 15 år sedan som jag själv inte har något minne av. Eller, något diffust i bakhuvudet. Men det var aldrig något viktigt. Det handlade om en kändis som jag inte har någon som helt relation till och därmed inte är intresserad av. Varför skulle jag lägga på minnet något jag inte är intresserad av? Tror det handlade om någon kändis som bloggade och som enligt geografisk bloggkarta var granne till mig. Men som jag aldrig läst. Inte sett uppträda. Inte vet namn eller utseende på. Och bloggosfären har varit stendöd dessa 15 åren. Varför ens nämna detta för mig och bli arg när jag inte minns? Vad finns att minnas?

Det där med minnet. Jag brukar säga att jag minns allt som är arbetsrelaterat. Ner till årtal, vem som sagt vad i vilket sammanhang eller vilka regelverk och arbetssätt som passerat revy genom åren. För på jobbet är jag både vaken och intresserad. Jag minns för att allt då finns i en kontext som berör mig direkt eller indirekt.

Och nu – anledningen till att nämner min hågkomst av händelser, eller inte. I somras skrev jag om Om Nile. Jag. Har. Inget. Minne. Av. Innehållet. Jag minns att jag skrev om allt, men nu när jag läser sidan så är det mest ”eh, va’, wow?”. Visst, allt stämmer, även om jag reagerar lite på vissa saker eller sånt som jag aldrig uttalar eller förtydligar. Mest reagerade jag över att jag skriver att jag kan gå men använder rullstol ibland med tanke på min MS. Jo, men… Hemma inne = inga hjälp medel, inga problem. Trapphus = rollator, väldigt ostadig och yr. Utomhus eller på platser som inte är i mitt bostadshus = rullstol. Yrsel, balans, ingen känsel i ben, halvblind, svår panikångest i kombination med att jag inte får falla med tanke på att jag står på blodförtunnande, skulle kunna formuleras så här:

”Jag använder gånghjälpmedel i form av rollator och rullstol när jag lämnar min bostad. Jag är fullt rörlig men med vissa begränsningar orsakade av yttre påverkan och inte enbart av min MS”.

Men det är inte intressant för någon, kan jag tycka. Möjligen för min behandlande MS-läkare. Dock, av någon outgrundlig anledning, också av stort intresse och ifrågasättande av arbetsgivare och arbetskamrater. De förstår inte en sjukdomsvariation som också över tid förändras både till det bättre och det sämre. Väldigt tröttsamma diskussioner enligt mig, och tjatig försöka förklara och beskriva. Jag gör mitt jobb. Räcker inte det?

Mycket av allt

Inledningsvis gick det ju bra med det där att återupptag bloggandet. Sommar och semester. Tiden och lugnet fanns där. Men responsen uteblev och jag tappade intresset.

Jag testade att vara på jobbet en dag utan munskydd. Redan efter femton timmar kände jag att något hände i lungorna, med andningen. Lufthunger. Precis samma situation uppstod när jag var inlagd på sjukhus för ett år sedan och man inte skyddade mig från smitta (utsatt både av medpatienter och personal) trots att det var medicinskt viktigt och nödvändigt att skydda mig. Att man ignorerade det då berodde på att man inte tar hänsyn till medicinska risker inom sjukvården när det är ont om både personal och vårdplatser. Går det så går det. Händer nåt så är det inge som straffas för det. Men samma andningsbesvär fick jag för ett år sedan. Varför? Förutom att jag medicinskt är sårbar utan immunförsvar och vaccinationer, så tål jag inte friska människor efter tre års skyddsisolering. Jag tål inte ”ofarlig” flora.

Efter fem veckor sökte jag vård för andningsbesvären då de inte gav med sig. Men man upptäckte inget att åtgärda gällande andningen, ingen medicinering, inga råd mer än att ignorera dem. Däremot så råkade man upptäcka något annat. Ett blodtryck på 291/120. För ett år sedan låg det på 135/80. Så det blev akut utredning under en halvdag och varför jag fått så extremt högt blodtryck, vet man inte. Jag blev insatt på halv dos blodtryckssänkande (inte ”vanlig” blodtryckssänkande då jag inte får ta det p.g.a. min ms-medicinering då jag av kombinationen kan få hjärtstillestånd). Under en månad ska jag stå på den halva dosen då man inte vill chocka kroppen med att sänka blodtrycket för mycket på ett bräde. Då blir man bara yr, trött och svimmar hit och dit. Så blodtrycket på halv dosering är fortfarande för högt på 125/95. Undertrycket bör ligga på 70-80. Men jag märker inte att jag haft eller har högt blodtryck. Däremot så har jag inte lika mycket med migrän nu när jag medicinerar mot blodtrycket. Och andningen är nästan normalt igen. Kanske det också kan bero på att trycket i lungcirkulationen var högre med högt blodtryck. Men tveksamt antagande då jag för ett år sedan inte hade högt blodtryck när jag hade andningsbesvären.

Det som också är lite annorlunda i höst jämfört med senaste… fyra åren, är att jag nu är på jobbet fysiskt typ 80 % av arbetstiden och resterande på distans hemifrån. Det känns i kroppen att flänga så här efter distansarbete hemma och skyddsisolering i nästan fyra år. Jag hade kunnat fortsätta hemifrån halvtid men det ville jag inte, eftersom jag har så extremt många arbetsmöten. Hybridmöten där några sitter i en konferenslokal och några sitter på distans hemma, är värdelöst. Man hör och uppfattar inte varandra. Antingen får det vara på distans för alla eller att alla är på plats i en lokal. Därför behöver jag vara på jobbet fysiskt nu när alla andra är vaccinerade och har möten utan skydd eller distans. Förutom att jag måste vara minst 2 meter ifrån alla och fortfarande ha munskydd. Det är jobbigt, men jag har inget val. Lite upprörande är att jag konstant av medarbetare som är vårdpersonal hånar mig då ”att bli infekterad med virus är ju inte längre något farligt”. Säger de med normal immunsystem och fungerande vaccinationer. Trots att de vet att jag inte ingår i den majoriteten. Alltså. Denna arrogans jag möts av…

Så, det var en liten uppdatering och rapport av läget. Det är som vanligt, det är mycket. 11½ år till pension.

Blogg inne på fjärde årtiondet

Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?

Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.

Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.

Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.

Radio gaga

Riktigt bra radio är något jag saknar. De senaste 40 åren har jag haft radio på dygnet runt och det har varit särskilt viktigt nattetid. Okej, det är rejält sänkt volym nattetid, men tillräckligt högt för att jag ändå känner igen låtar och kan urskilja text. Men radio har blivit sämre. Både public service och reklamradion. Det finns två saker som får det att krypa i mig av obehag.

1) Pratradio. De mal på. Och mal på. Och mal på i det oändliga. I public service-kanalerna är det väldigt forcerat och sakligt. I reklamradion är det flamsigt, tramsigt och överdrivet hysteriskt som om man hade kul och därmed också ”tvångsskrattar” som om de hörde andra dialoger i sina huvuden än det som förmedlas ut i radio.

2) Musikval. Reklamradion är nischad och kör samma låtar om och om igen. Som om lyssnarna var en homogen grupp med samma smala musiksmak. Det är det som är problemet. Den smala musiksmaken. Varje radiokanal försöker utmärka sig och rikta in sig på en specifik målgrupp, vilket enbart gör dem tråkiga och förutsägbara. Själv föredrar jag bredd i musik, blandar gärna opera, country, pop, rock, jazz, musikal, blues, schlager med mera. Och gärna från olika årtusenden (typ senaste 100 åren plus de föregående 300-800 åren för att fånga upp klassisk musik och traditionella folkvisor). Och i public service. Där påtvingas man sådant som anses vara folkligt (svenskt), icke-västerländskt, hippt (ingen fattar vad som är det coola) eller så ultraspecifikt att ingen förstår och därmed känner sig idiotförklarade (märkliga konserter).

Min uppfattning är att det förr med färre kanaler också fanns större bredd på innehåll och musik. Då var radio för alla, i motsats till dagens ”vi är specialiserade och riktar oss enbart till en väldigt liten grupp om max fem personer”. Det är det jag saknar. En kanal med allt. Jag vill inte behöva ratta runt mellan stationerna för att försöka finna något som är uthärdligt i mer än fem minuter.

Jag måste avslutningsvis nämna något som är otroligt obehagligt. Som sagt har jag nattradio på svag volym. Då får det inte vara prat, det får bara vara musik. Finns reklam så behöver det vara jinglar med prat/sång mot en musikvägg. Är det enbart prat utan musik i radio, så vaknar jag. Och jag hör bara någon som pratar. Det är inte i sig obehagligt, jag missuppfattar det inte som om något befinner sig hos mig. Däremot är tonläget när något pratar (monolog, inte dialog) fruktansvärt ångestframkallande. Irrationellt, men rent fysiskt får jag andnöd av radioprat nattetid utan musik. Man kan bara uthärda. När musik åter hörs somnar jag igen. Det är inget jag kan förklara. Hur detta kan påverka mig så starkt fysiskt.

Mitt största radiominne nattetid: 1986 började SR plötsligt spela klassisk musik. Det fanns inga nattliga nyhetssändningar (men de startade efter den här händelsen). Jag reagerade på att det inte var vanlig tablå på natten. Förklaringen kom med morgontidningen. Mordet på Palme. Ingen visste at detta skett förrän morgontidningen damp ner hos alla prenumeranter. Otänkbart i dag. Vi är numera vana vid direkta nyheter dygnet runt på alla plattformar som finns. Och det stör mig.

Gud, vad det finns mycket som stör mig!

#GubbeMedRättAttKlaga