Ångest 24 timmar. Jag var dum. Fick för mig att jag skulle lyda webbhotellets råd om att försöka ändra till senaste php-versionen genom att lägga till en .htaccess-fil i roten till bloggscriptet. Krasch. Tog bort htaccess-filen. Fortfarande krasch. Använde webbhotellets inbyggda hjälp med att rätta fel automatiskt när WordPress-installationen strulade. Hjälpte inte. Blev irriterad och tog bort en fil som jag tyckte var dum i ursprungsinstallationen. Och då fungerade det. Och jag har fått senaste php-versionen och därmed också senaste versionen av WordPress. Får väl se hur länge det verkar… fungera. Däremot så blev jag av med en widget som uppdaterade min blogg hos nån bloggportal. Så nu hittar man min blogg lite lite som alltid. Meh.
Författare: Nile
Föränderligt
Min återkommande tanke. Flera gånger per dag. ”F*n vad jag är gammal”. Och då syftar jag mest på hur rigid och konservativ jag blivit och att jag med det inte längre riktigt känner igen mig själv. Det är befriande att vara gubbe som inte bryr sig om att gå på tå. Jag försöker lära känna mig själv igen, och vem denna version är. Åldrandet är lite som att regenerera som Doctor Who. Oavsett vem man utvecklas till så är man fortfarande summan av sina tidigare erfarenheter. Och Gud vad jag varit med… ”händelser” som lett fram till mitt avtrubbade jag. Jag har nu överblicken och kan se tillbaka på när saker borde tagit en annan riktning och blivit något… bättre. Samtidigt ångrar jag inget, men är lite besviken. Allt har inte jag haft mandat att påverka. När jag tänker efter, är jag nog mer arg än besviken. Det är en bra fortsatt drivkraft framåt.
Ännu kortare
Men jag har nedgraderat webbhotellet så pass att bloggen får leva kvar tillsvidare trots allt. För efter ett kvarts sekel gör det ont behöva överge denna plats som betytt så mycket. Även om det var längesedan.
Kort
165 besökare har hittat till min blogg i år. Det är inte jag som förändrats – det är omvärlden som förändrats. Om bloggar ens finns kvar, så är inte mitt tema av vardagsblogg särskilt gångbart längre. Ändå. Jag saknar inte alla tusentals besökare jag hade per dag för typ (nästan) 25 år sedan, men jag saknar gemenskapen och diskussionerna som fanns inom bloggosfären. Nåja
Två tankar utan svar
En tanke. Jag slås ofta av en tanke som sedan får spinna vidare fritt. Dagens tanke är detta med att jag eldar upp mig så väldigt när jag undervisar och utbildar på jobbet. Att jag låter så engagerad och överpositiv. Inte kan sluta prata. För varifrån kommer detta?
Jag är tyst och blyg. Jag har talfel även om jag också pratar skånska. Men inom skånskan har jag talfel. Okej, alla från nordöstra Skåne förstår mig, så det kanske är mer dialektalt än talfel.
Trots detta så deltog jag år efter år i teateruppsättningar när jag som barn var med i scouterna. Det tvingade mig att göra något jag var fruktansvärt obekväm med. Prata. Att stå ensam ytterst på scenkanten och framföra en memorerad text samtidigt som jag agerade, hade jag inga problem med. Men det där med att verbalt säga nåt. Det var jobbigt. Ändå var det bara något som jag gjorde. Och det här med agera och gestalta en karaktär, vann jag på i längden tror jag. Jag fick en vana att stå inför andra, att prata, att improvisera, att snabbt anpassa mig till situationer som kan uppstå. Märkligt nog hade jag ingen nytta av detta under skoltidens redovisningar inför helklass. Kanske för att jag då alltid stod inför alla mina plågoandar som ständigt var på mig och mobbade mig konstant i över ett årtionde.
Tanken: När började jag dra nytta av scenvana? När började jag utbilda och föreläsa? Jag skulle säga 2005, när jag som 35-åring på jobbet började internutbilda kollegor, vårdpersonal och läkare. Något jag fortsatt med och som också inkluderade att jag utbildat studenter efter att jag läst vårdpedagogik. Jag har förmodligen utbildat i precis allting som på något sätt är relaterat till administration inom sjukvård. Sjukvård är föränderlig. Nya arbetssätt och nya datasystem kommer, och jag har då fått utbilda. Eller i lagar och regler.
Jo, jag tycker det är otroligt märkligt att jag senaste 20 åren fått denna roll. Och att det är inom så olika områden. Varje gång jag ska utbilda i något, så gör jag en PowerPoint-presentation som innehåller några stolpar om vad jag ska gå igenom samt eventuellt några skärmdumpar med exempel. Jag har nu cirka 300 presentationer efter 20 år.
En annan tanke: Varför är jag facklig? Det har jag varit i drygt 10 år. Men jag är inte en människa som står på barrikaderna och jag befinner mig inte politiskt heller på den skalan där fackliga uppdrag ses det goda mot den onda arbetsgivaren. Min ingång handlar om rättvisa, lag och ordning. Inte så mycket solidaritet eller kamp. Att jag ändå fortsätter som facklig beror på att jag ser samspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag kan påverka. Ganska mycket. Och där hag jag nog också en annan fördel än att vara ”fackligt utbildad”. Jag har officiellt en chefsutbildning. Och det är inte vi mot dem. Alla är vi ”vi”. Och man kan diskutera, föra dialog. Det behöver aldrig vara en konflikt om man har inställningen lyssna och respektera. Men det måste vara ömsesidigt. Jag har haft tur. Nu är jag inne på min åttonde chef på 23 år. Låter som om jag glömt bort medlemmarna jag representerar. Nej, då.
Tankar brukar inte leda till någon slutsats, utan blir en reflektion som föder nya funderingar. Så märkligt allting kan te sig när man börjar fundera på hur snårig vägen är som vi tar mer eller mindre medvetet. Eller omedvetet.
Nästa tanke lär blir ”Varför valde jag franska på högstadiet?” (kunde bara välja mellan ekonomi, teknik, tyska, franska). Je ne sais pas!
Förfluten tid
Nej, lika bra att inget nämna om min fallolycka för snart en månad sedan. Det är ganska oförändrat. Långsam förändring. Inte förbättring, förändring. Okej, bättre men inte bra.
Det är hektiskt på jobbet nu och det blir inte bättre av min arbetsskada (fallolyckan alltså), covidkaoset (som det faktiskt är), vattenläckan hemma (halvt kök i ytterligare 2-3 veckor) och säkert nåt mer jag inte kommer på just nu. Jag följer slaviskt mina måsten jag skrivit in i min kalender oavsett om det är arbetsrelaterat eller privat. På jobbet kan de glömma att jag är tillgänglig telefon eller mejl. Det är bokslut på gång och vi går ju typ dryga miljarden back enligt medias närgångna bevakning.
Lite positivt var det i går när jag undervisade på jobbet. Jag riktigt såg hur de golvades av insikt, en aha-upplevelse, plötsligt såg man orsak och verkan. Chefen fick till sig att man var väldigt nöjda med min utbildning och att de mer eller mindre hade skådat ljuset. Eller nåt. Det är kanske så att man inte fått någon utbildning utav mig senaste fyra åren p.g.a. pandemin, och nu när jag återgår till att internutbilda så verkar jag inte ha några problem med att återfalla i den rollen där jag pedagogiskt försöker förmedla kunskap. Eftersom det är kollegor så pratade vi också om annat närliggande och återigen förundras man över hur jag som är/varit så isolerad från jobbet nu i så många år ändå vet mer om vad som händer organisatoriskt och individuellt och kan förmedla nyheter även på den fronten. Kanske jag inte är så isolerad ändå. Jag existerar inte i ett vakuum. Jag pratar med människor. Jag är social även om många hävdar motsatsen bara för att jag inte gullar med allt och alla. Ingen har hört mig säga god morgon, grattis, trevlig helg och så vidare senaste 25 åren. Jag inkluderar det i småprat och sånt har jag inte tid med.
På tal om det. Aspergers. En neurolog sa för 20 år sedan att jag förmodligen hade den diagnosen, men det är inget man utrett. För ett tag sedan läste jag något intressant. Tydligen finns en hypotes att MS-patienter utvecklar symtom som påminner om Aspergers, men att det förmodligen inte är det. Detta tror jag inte utvecklades närmare, men personligen skulle jag köpa teorin och då peka på MS-tröttheten som en bidragande orsak till ”jag tar ingen skit, var kort och koncis”. Att man upplevs som nördig, inbunden och fokuserad. Man orkar helt inte med drama och onödigheter. Eller så finns där ingen sanningshalt i något av det. Nåja.
Gravitation vinner över levitation
Facebook har redan fått höra om fallolyckan jag var med om i tisdags. Hur det hände är jag inte riktigt på det klara med, då det skedde så hastigt. Jag tror jag fick in en fot om någonting, slungades raklång framåt, slog i överkropp i skrivbord innan jag kraschade raklång på golvet med vänster knä som första kontaktyta mot betonggolvet på jobbet. Jag låg orörlig ett tag, inte helt lätt vända på sig. Ännu svårare ta sig upp. Jag har trots allt fortfarande MS och övervikt. Men det var en chockerande upplevelse. Jag var ensam på mitt tidigare arbetsrum och ingen fanns i närheten, inga vittnen, ingen hjälp att tillkalla. Men jag klarade ta mig upp och återvända till min nya arbetsplats en halv kilometer bort. Men det kändes inte bra. Förmodligen chocken som dessutom framkallade ett rejält migränanfall där synbortfallet varade i över en timme. Så jag tog mig vidare till en arbetsplats där det finns personal närvarande. I lunchrummet där bad jag dem hålla koll på mig efter vad som hänt.
Efter en timme kunde jag återgå till mina arbetsuppgifter på mitt arbetsrum. Men… mitt knä började kännas knöligt och på fel sätt. Det började också göra mer ont än bara efter kollisionen mot golvet. En kollega tipsade mig om att prata med en sköterska på jobbet. Som genast bedömde att jag fått blödning i knät. Hon tillkallade genast en närvarande doktor som böjde och vred på mitt ben och knä fram och tillbaka. Nej, någon röntgen skulle inte behövas i nuläget, ingen uppenbar fraktur då jag kunde röra på lederna obehidrat. Enda rekommendationen var att linda underbenet (under knät) så inte svullnad och blödning skulle expandera ännu mer. Ännu sågs inget blåmärke.
Jobbet hade ingen elastisk binda, så vi fick ta oss ner till akuten där vi länsade deras förråd (okej, en elastisk binda och en tejprulle). Och här är det egentligen slut.
Förutom att jag behöver förtydliga lite till. Blödningen blev förmodligen så mycket värre eftersom jag står på blodförtunnande tabletter. Men blödningen var en isolerad blödning som skedde i samband med slaget. Det var/är ingen pågående blödning. Så det är inget som blir större. Och det tog några timmar innan blödning/svullnad syntes. Klart det gör skitont. Benet blev en stel tjock stock (6 cm större i omkrets jämfört med benet som klarade sig). Och jag kan röra på benet, böja på det, stå på det. Men så här tre dagar efter fallet, så ser det inte för roligt ut då blödningen (blåmärket/hematomet) nu vandrar enligt tyngdlagens principer nedåt. I går var det blått under knät. Nu har det ”runnit” under huden längs vaden och mina tår är blåsvarta. För blödningen måste ta vägen någonstans och det är kroppen som kommer absorbera det hela men det kommer ta tid. Fråga är hur länge smärtan sitter i. Jag får inte ta smärtstillande starkare än paracetamol eftersom jag står på de där blodförtunnande tabletterna. Det enda som är jobbigt är lägesförändrig, koncentration och sömn.
Udda och utanförskap
Om natten kan jag vakna i panik av att en tanke tagit sig igenom alla mina drömmar. Härom natten slog det mig ”jag har ingen att prata med den dagen ömma modern är borta”. Det finns ingen annan jag ringer, och där är heller ingen annan som ringer till mig. Någonsin. Jag menar det. Någonsin. Jag har genom åren fått sura kommentarer om att jag aldrig ringer tillbaka. Nja. Det är något jag är medveten om. Eller inte, egentligen. Min tidsuppfattning är sådan. Om vi pratade för en timme sedan eller för 40 år sedan, är ingen skillnad för mig. Min känsla för tid säger mig att ”det var för någon vecka sedan”.
Men det är otäckt. Insikten om att man inte står någon så nära att man kan prata om gemensamma minnen och erfarenheter. Inte ha någon som verkligen bryr sig. Inte kunna fördriva tid med någon utan syfte.
Jag har inga personliga nära vänner. Jag har inte ens någon arbetskamrat som vet något om mig (jag vet desto mer om dem). För jag inkluderas inte. När jag tar plats och är social så är det omöjligt inkluderas.
Tröttna på att skriva mer om detta.
Oktober
Det har nu gått ett drygt år sedan jag hade lungembolier samt slutade snusa. Och det är åter höst och full rulle på alla fronter. Ömma modern var och hälsade på för två veckor sedan och hon var spinghjälp, det vill säga sprang iväg med sopor och annat som jag själv inte kan utföra eller få hjälp med. Äntligen blev jag av med den trasiga mikrovågsugnen som tagit plats i tre år. Men beklämmande att behöva skicka ömma modern, 71 år, att utföra sådant hon själv knappt orkar med.
Jag tänker inte nämna jobbet. Det är som vanligt. För mycket att göra. Superstressad. Och det är väl därför mitt blodtryck inte går ner trots medicinering.
I helgen tyckte jag det lät så konstigt i vattenledningarna i huset. När jag var på jobbet i måndags fick jag sms om att här var en vattenläcka i min trappuppgång, att man provisoriskt lagat läckan men mer permanent lösning under tisdagsmorgonen. Hemkommen efter jobbet i måndags kväll, ringde det på dörren. Massor av folk från bostadsföretaget. De letade fortfarande efter läckan. Tack vare min beskrivning av varifrån jag hört ljudet, kunde de hitta läckan hos grannen ovanför mig. Och inne i min vägg har det runnit vatten. Inte så att det runnit ut något inne hos mig, men nu ska Anticimex fuktmäta, så får vi se hur allvarlig insats som måste utföras. Riva väggen, har de pratat om. Vilket innebär att riva ut mitt kök. Eller att de kanske måste sätta byggfläktar för att torka upp inne i väggen. Så här på onsdag har de ännu inte kommit och gjort någon bedömning av läget. Det är tröttsamt. Hela situationen. För jag märker inget av läckan mer än att de ska ha åtkomst till mitt kök och behöver röja i någon grad.
Efter två veckors väntan – i morgon kan jag hämta mina nya glasögon. Nuvarande hade jag visst haft i sju år, vilket förutom att det är en lång tid, också innebär att jag inte varit nöjd på sju år. Jag klarar inte av att ha progressiva glasögon. Så nu får jag två par att skifta med istället. Det för halva priset jämfört med att köpa ett par progressiva.
Och så fick jag för mig att uppgradera min iPhone från 11 till 15. Det ångrar jag. Det är en dyr telefon, något mindre än 11:an, i övrigt absolut ingen skillnad på något sätt som är märkbart om man har iOS 17. Anledningen till att jag bytte beror på att batteriet håller på att ge upp i min 11:a och där är något konstigt med apparna. Så innan telefonen gav upp så skaffade jag en 15. Mitt tips är att man inte gör det. Skaffar man en ny iPhone, köp en 14 Pro istället.