Min återkommande tanke. Flera gånger per dag. ”F*n vad jag är gammal”. Och då syftar jag mest på hur rigid och konservativ jag blivit och att jag med det inte längre riktigt känner igen mig själv. Det är befriande att vara gubbe som inte bryr sig om att gå på tå. Jag försöker lära känna mig själv igen, och vem denna version är. Åldrandet är lite som att regenerera som Doctor Who. Oavsett vem man utvecklas till så är man fortfarande summan av sina tidigare erfarenheter. Och Gud vad jag varit med… ”händelser” som lett fram till mitt avtrubbade jag. Jag har nu överblicken och kan se tillbaka på när saker borde tagit en annan riktning och blivit något… bättre. Samtidigt ångrar jag inget, men är lite besviken. Allt har inte jag haft mandat att påverka. När jag tänker efter, är jag nog mer arg än besviken. Det är en bra fortsatt drivkraft framåt.