Väntan

December 2018. Det var när jag senast var hos tandläkaren. Årskontrollen ska egentligen vara halvårsvis på min begäran, men avtalen säger att man inte får komma så ofta. December 2019 med årskontroll var försenad med ett halvår, och då tackade jag nej på grund av pandemin. Och sedan tackade jag nej igen. Därefter tackade jag ja. Då lämnade de återbud med anledning av att Folktandvården inte fick ta emot mig som riskgrupp covid-19. Sedan kallade de mig på nytt när restriktionerna lättade, men lämnade åter återbud då min tandläkare fått covid-19. Men nu äntligen fick jag komma. Efter fyra återbud.

Efter bild nr 8 tappade jag räkningen, det tog en halvtimme bara ta alla röntgenbilderna. För exakt tre och fyra år sedan genomgick jag käkoperationer och först nu gjorde man uppföljning och kontroll på utfallen. Käkbenen har läkt bra och inga nya cystor. I övrigt konstaterades det att jag som vanligt inte hade några hål (tack snus och ökad salivproduktion). Ändå ska jag tillbaka redan om en vecka då en gammal lagning ska göras om. Den är inte trasig och jag märker inget. Men tydligen har de under flera år på röntgen sett att det är något ospecificerat konstigt med den, eller under den. Så den ska göras om innan det blir ett problem.

Så detta var sjätte gången sedan isoleringen för 307 dagar sedan som jag var utomhus. Jag gillar att det var sent och mörkt med lite folk ute. Därför gick det bra köra som en fartdåre med rullstolen utan att behöva vara uppmärksam och försiktig. Under förmiddagen hade det sista av snön regnat bort och också tagit med sig isen.

Den sena kvällstiden hade jag fått för att där skulle vara nästintill folktomt så bara riskgrupper vistades i lokalerna och med personal som bar både munskydd och visir. Nja. Tandläkaren tog av sig båda delarna när vi hade samtal om fortsatt upplägg. Ingen distansering. Och jag också utan munskydd och visir. Bara för att tandläkaren nu hade antikroppar så kan man fortfarande sprida covid-19 då virus fortfarande fastnar i svalg. Så även om man själv inte kan bli sjuk, så kan man sprida det vidare. Därför de säger att även om man haft covid-19 eller blivit vaccinerad, så måste munskydd fortsätta att användas tills 75 % av befolkning fått fullgott skydd genom vaccinering. Så jag är lite besviken på tandläkaren som tog av sig munskydd och visir.

Plan för onsdag – fortsätta jaga CSN då jag vill göra slutbetalning av min återstående skuld på 852 kr. Om jag hittills betalat 3300 kr per kvartal, känns det löjligt att med administrationsavgift betala 213 kr per kvartal. Fortsätta jaga? Jo, man möts enbart av upptaget i telefon.

Endast sjukvården gör nåt

Många glömmer nog hur vi reagerade på pandemin för 9-10 månader sedan. Mycket har hänt, och samtidigt är allting oförändrat. Apple+ har några avsnitt Oprah från den här perioden som handlar om Covid-19. Jag har ägnat kvällen åt höra amerikanska sköterskor berätta om när pandemin slog till i New York, Detroit och Louisiana. Även om behandling och överlevnad förbättrats något sedan dess, så fortsätter viruset med oförändrad kraft skörda offer och belasta vården så extremt att det är direkt oförskämt. Särskilt när medveten smittspridning sker.

Det är medveten smittspridning. Tillräckligt många människor bryr sig inte om pandemin för att låta våg efter våg drabba oss. Förra våren i USA pratade man mycket om det som vi fortfarande har som pågående rekommendationer. Hygien, distansering, isolering, men inte så mycket om munskydd eller hålla ekonomin igång eller erhålla inkomst. Det handlade om sjukvård. Åtminstone tills Trump kickade Fauci.

Det är samma kamp i dag som då. Ingen vila, ingen ro, för sjukvården. De sliter. En kamp mot virus, kamp för att orka med, kamp för finna sjukvårdsplatser, kamp för finna skyddsutrustning, kamp få till vaccineringarna nu när vaccin finns. Hur kommer det gå? Står personal och sjukvård pall? Står vaccinet pall alla mutationer? Ovanpå det är människor egoistiska och hävdar personlig integritet få leva utan restriktioner eller hänsyn. Det som är ännu mer kränkande i sammanhanget är att det finns grupper av människor som inte tror på vaccin.

Viruset lever vidare för att vi tillåter det. Snart i ett år har vi levt med effekterna av pandemin, och folk har inte lärt sig förstå allvaret eller konsekvenserna som varit kända hela tiden. Tio månader senare är det i praktiken fortfarande mars 2020.

Hej…?

Om mina tre tidigare läsare finns kvar, vet jag inte. Men se – plötsligt har jag semester och är uttråkad. Dag 303 i isolering har bara bevisat en sak – jag är workaholic!

Tre månader sedan jag skrev något. Det är oförändrat läge, pandemi pågår, Trump pågår, isolering pågår. Nu behöver de bara isolera Trump också lite mer permanent.

I augusti var jag ute för att hämta nya körkortet, men i mitten av december var jag ute igen. Det var dags för en mer än ett år försenad läkar- och magnetkamera kontroll. Jag gillade inte riktigt att utan anledning tvingas ut i en ökad smittspridning där jag inte kan skydda mig. Eftersom det blev sådan lång dag på sjukhuset, så passade jag på att besöka arbetskamraterna. Självklart med säkert avstånd plus att jag hade både munskydd och visir, vilket flertalet arbetskamrater också hade. Säkrare kunde det inte bli, men det garanterar ändå inget. De passade på att ge mig vaccin mot säsongsinfluensa som de hade sparat (jag ska inte ta till primärvård, neurologen hade slut). Dagen gick bra och det var inget konstigt att bege sig ut med rullstolen eller röra sig på sjukhuset. Förutom att jag inte litade på mina medpatienter riktigt som varken hade munskydd eller visir. Nå, från och med i går får ingen vistas på sjukhustomten utan munskydd, inklusive patienter och besökare förutom personal.

Så ett coronavaccin är på gång. Jag vet inget när i tid jag står på tur. Antingen får jag spruta genom hemtjänsten, neurologen eller jobbet. Jag tror snarast på att det är jobbet som kommer att ställa upp för mig här. Jag litar inte på kompetens och genomförande gällande de andra. Gissningsvis mars/april får jag spruta, kanske det blir åter till jobbet efter sommarsemestern?

Det händer inte så mycket mer än att jag ständigt arbetar. Nä, jag jobbar mina timmar men sprider ut dem lite mer så det känns som om jag alltid är i tjänst. Då fungerar jag. Det blir inte enformigt eller tråkigt i isoleringen. Dessutom har jag precis avslutat årets bokslut som jag höll på med dagligen 1/12-7/1. Ska jag vara korrekt så gör jag inget ekonomiskt, utan ändrar, rättar och kompletterar källdatan som ligger till grund för bokslutet. Lite slarvigt sagt har jag för 2020 sett till att dra in 46 miljoner kronor i intäkter som vi annars hade gått miste om. På sjukhusnivå. I form av statsbidrag. Men vi får bara 90 % av summan.

Tredje året på rad fick jag för förra året en lönehöjning som är tre gånger högre än vad kollegor fått. Motiveringen jag fått till detta är att jag har hög kompetens, slutför uppdrag, är snabb, är verksamhetbärande och den person man är mest rädd för ska sluta. Det gör mig upprörd, för jag vill att vi alla ska vara verksamhetsbärande. Jag vill inte ensam sitta på kunskap eller ensam ta initiativ. Jag har kanske mer intresse och ser helheten inom organisationen på ett annat sätt efter alla år plus de små extrautbildningar jag gått på min fritid. Men det där inget märkvärdigt eller exceptionellt som är nödvändigt. Som jag framfört på jobbet, så har jag inte många år kvar till pension. Åren går extremt fort. Borde jag inte ha någon som kan avlasta mig och i förlängningen ta över? Vi har försökt, men folk slutar (ger upp) efter månad eftersom det plötsligt ställs krav. Inte orimliga krav, men mer än ”flyta med, göra minsta möjliga”. Jag förstår att man försöker behålla mig med högre lön, men ärligt – varför skulle jag vid min ålder vilja börja om med något annat någon annanstans? Ett klargörande: Det är inte mina krav som får folk att säga upp sig, utan det är kraven som är inbyggda i arbetsuppgifterna jag utför.

Usch för semester. Jag känner mig tvingad vara ledig nu i tio dagar eftersom jag har 47 semesterdagar i år att ta ut, och det har jag egentligen aldrig tid med. Och jag vill jobba. Särskilt i isolering.

Så vad gör jag i isoleringen förutom att arbeta? Det vanliga. En del tv och streaming, men är ganska trött på det. Är inne på en ljudbok nr 9 i en serie, men börjar bli ganska trött på det också. Därför blev det en blogg i dag. Planen för semestern är att städa lite mer grundligt om jag orkar. Tiden har jag nu om jag kan hålla mig borta från arbetsdatorn. Jag har bestämt mig för att inte starta arbetsdatorn om inte någon från jobbet ringer på min privata telefon och det är kris.

Och där tog orden slut för i dag.

Logistik och logik

Dag 141 var i torsdags, min första dag ute under isoleringen (som tydligen ska fortsätta året ut). Flärdtjänst x 2 och fotografering på Trafikverkets förarprov för förnyelse av körkort. Det var verkligen otäckt. Jag bytte munskydd tre gånger, använde latexhandskar vid två tillfällen och spritade händerna varje gång jag fick kassera handskarna. Jag var nära andra människor utan kunna hålla avstånd. Frågan är jag klarade mig. Om någon vecka vet jag. Värst kommer det bli när jag måste till postutlämningen för att lösa ut min nya legitimation. Hur jag ska ta mig dit och hem vet jag inte.

Hur det var att komma ut utomhus för första gången på 140 dagar? Inget märkvärdigt. Ingen chock. Inget ovant. Men inte skönt eller med lättnad eller nåt sånt heller. Elrullstolen fungerade, hade både ström och luft i däcken trots att den stått stilla i fem månader. Lyckligtvis pumpade jag däcken precis innan isoleringen i början av mars, och då var det lite luft i däcken.

Ömma modern har jag inte träffat på nästan ett år. Utan pandemi hade vi inte kunnat ses ändå eftersom ingen av oss kan resa med tåg. Tycker hon börjar få lite konstiga idéer och föreställningar. Som att äldre människor som blir muskelsvaga och inte kan hålla balansen, att det skulle bero på att deras skelett mjuknar. Jag chockas över den tron. Skelett mjuknar inte på det sättet. Och varför skulle man då falla? Jag kan inte förstå hur man kan komma till en sådan slutsats. ”Skelettet har mjuknat, därför kan man inte hålla balansen och faller”.

Nästan lika märklig är föreställningen om att batterier i fjärrkontroller tar slut fortare om man inte håller fjärrkontrollen nära tv, bil eller vad det är för fjärrkontroll. Finns det verkligen belägg för det? När batteriet börjar ta slut behöver man vara nära eller rikta rakt, då nivån av ström är låg. Men nog tar väl batterier slut av att man använder dem (frekvens och tid) snarare än hur långt man är från källan med sin fjärrkontroll?

DOOL 25 år senare – fortsätter där det slutade

Vem kunde väl ana att jag 20 år senare kunde fortsätta skriva blogginlägg om Våra bästa år (Days of our lives)? Och ta vid där jag senast skrev. När TV3 omkring 1999 visade DOOL var det med cirka 3-4 års eftersläpning med USA. Nu när Viafree visar DOOL så är det betydligt närmre nutid (någon månad).

När jag följde DOOL kring millennieskiftet, handlade det om den galna vetenskapsmannen dr Rolf i Stefano DiMeras tjänst. Och om Hope som hölls fången när prinsessan Gina som dubbelgångare tog över Hopes liv. I ungefär ett år pågick denna historian innan dr Rolf skrevs ut ur serien, Gina dog och Hope frigavs. Och så vidare. Istället följde några år där alla karaktärers barn åldrades med 10-20 år då huvudkaraktärerna åldrats men deras barn var skådisar som byttes ut för att ständigt vara småbarn. Lite svårt när 60-åringar har nyfödda som visas upp år efter år. De senaste 20 åren har dessa barn i sin tur fått barn, så det ser mer logiskt ut i serien – generationer som matchar skådisarnas/karaktärernas ålder.

Men. Det jag ville komma till. Nu fick jag för mig att börja titta igen och började med avsnitt 13800 och 13801. Wow! Dr Rolf är tillbaka. Stefano är död (skådisen också) sedan några år, men Stefanos minne har av dr Rolf implanterats i en annan karaktär. Och prinsessan Gina har övertagit Hopes kropp. Så nu fortsätter något som inte nämnts i serien på 25 år. Bara att fortsätta titta och förundras. Bättre återknytning än Twin Peaks.

Risk

Min ångestnivå har sprängt taket. I nästa vecka måste jag bege mig ut för första gången på över fyra månader, och jag kommer inte att kunna hålla avstånd. Tyvärr måste jag förnya min legitimation och några undantag ges inte under pandemin. Och blir nuvarande legitimation ogiltig så kommer jag inte kunna förnya den. Jag har en månad på mig, men nästa vecka är det fortfarande färre människor ute p.g.a. semester. Hoppas jag.

Jag har munskydd, men det hjälper väldigt dåligt även om det signalerar att andra ska hålla sig på avstånd. Om de nu gör det. Dessutom har jag skägg och munskydd fungerar då ännu sämre, särskilt som munskyddet inte går ”låsa” under hakan då skägget gör att munskyddet ständigt glider. Ute måste jag har rullstol och då kan jag inte undvika människor som väljer komma för nära – så rörlig är man inte i rullstol. Jag kan inte ta ”snedsteg” med rullstol. När jag nu också tvingas åka flärdtjänst går det inte hålla avstånd till chaufför som måste spänna fast mig och då är man väldigt nära ansikte mot ansikte. Och jag vet inte hur det ser ut hos Trafikverket med lokal, allmänhet och anställda.

Det är otäckt.

Isolerad fyra månader

Årets nionde blogginlägg. Jag blir nästan själv kränkt över min bristande närvaro.

Hur ser veckan ut? Jo, jag jobbar första halvan och har semester andra halvan. Så mitt sommarschema ser ut.

Jag känner det komma smygande, ett missnöje. Det märkliga med hur man upprätthåller kontakt med jobbet när man sitter hemma och arbetar. Jag trodde i min enfald att mejl och telefon skulle användas som vanligt, för fysiska besök har ändå inte varit förekommande i så stor utsträckning på jobbet. Nej, det är riktigt ödsligt. Förstår det bara inte.

Men det är inte det jag saknar. Det jag går miste om är den outtalade informationen, det som framgår mellan raderna. Jag har absolut ingen koll på stämningen på jobbet. Får höra att allt är som vanligt, men får också höra att allting är förändrat. Jag kan inte värdera den motsägelsefulla informationen.

Fyra månader har jag nu arbetat hemifrån. Vissa veckor är väldigt jobbiga rent fysiskt när jag är extra trött eller har extra mycket smärta. Lyckligtvis är jag inte låst vid jobbet när jag är hemma, utan kan ta pauser, lägga om mina arbetstimmar, sätta mig en stund i solen på balkongen, titta på någon nyhetssändning, och ändå utföra mitt jobb och vara tillgänglig (vilket inte verkar vara nödvändigt mer än i teorin).

Hur skiljer sig mitt arbete hemma jämfört med när jag utför det på arbetsplasten? Ingen större skillnad. Den enda skillnaden är att jag inte kan göra utskrift på skrivare (spärrat p.g.a. sekretessinställningar) och jag kan inte tömma mitt postfack. Annars sitter jag vid arbetsdator och har tillgång till allt som jag har åtkomst till på jobbet. Jag har skrivbordsplats hemma och dubbla bildskärmar. Det är allt som behövs.

I dag är det en semesterdag och jag inväntar hemleverans av snus. Jag prenumererar på snus, får det hemburet av posten varannan vecka. Jobb är det inte förrän på måndag. Ska försöka starta min dator (och blogg) de dagar jag inte är i tjänst.

Månadsrapport

Ärligt uppdaterar jag Twitterkontot oftare än bloggen. Om inte annat så håller jag mig något mera kortfattad på Twitter. https://twitter.com/jontasgbg

Hur det har kunnat gå nästan två månader utan att jag uppdaterat bloggen, är mig ett mysterium. Men bevisar två teser:

  • Jag bloggar bara när jag startar min privata dator.
  • Jag har gått på semester.

Japp, otäcka semestern är här igen. Numera har jag suttit isolerad i min bostad i 103 dagar och inte varit utomhus annat än på balkongen. Förmodar att alla kvicktänkta tolkar rätt att det beror på coronovirus och inte på att jag har husarrest med fotboja. I praktiken ingen skillnad. Man om jag nu suttit i över tre månader och bara stirrat rakt fram – varför skulle jag vilja ha semester? Dagarna går eftersom jag får uträtta mitt arbete. Önskar att jag hade kunnat säga att det också beror på den sociala kontakten med jobbet, men de verkar helt ha förträngt mig. Första dagen jag arbetade hemifrån ringde en kollega. I dag, dag 103, ringde min andra kollega. Jag har samma arbetstider, samma mejl, samma telefonnummer och sitter lika utanför verksamheten där ingen ser mig. Ändå har jag gått från typ 200 mejl per dag och 10 telefonsamtal per dag, till i princip 0. Jag har frågat, men alla är på plats och jobbar som vanligt – det är bara jag som är högrisk och arbetar hemma.

Däremot fick jag lite ny information med en kollega annorstädes som jag inte har någon arbetsrelation till (ingen annan relation heller). Hos dem satt nästan alla hemma och arbetade och det var mycket sjukdom (främst covid) bland personalen. Jag är verkligen avskuren från jobbet.

Ja, det är otäckt att ha semester då jag behöver en daglig rutin. Därför har jag i sista sekund makulerat min semester och lagt in den på nytt. Semesterperioden har förlängts, och därför har jag korrigerat min semester till att sträcka sig över tre månader men där jag arbetar 1-2½ dag per vecka men tar ledigt resten. Det går väl att säga att det är semester på halvtid under tre månader och på den tiden hinner jag förbruka 20 semesterdagar. Om detta är ett koncept som hjälper eller stjälper, får tiden utvisa. Sammanhängande ledighet där man kan släppa tanken på jobbet är väl att föredra, men jag behöver jobbet när jag går hemma. Förresten har jag lika mycket semester kvar att ta ut och den sparar jag tills jag kan röra mig någorlunda fritt i samhället.

Corona. Arbete. Semester. Går vidare och bockar av nästa standardämne i bloggen. MS.

Nja, det finns inte mycket att säga om MS mer än att jag inte haft några skov sedan jag satte in senaste behandlingen för tre år sedan. Det är inte bra. Corona, alltså. Var sjätte månad måste jag lämna blodprover och göra magnetkamera då det är en farlig medicinering. Corona gör att allting skjuts på framtiden. Får jag symtom på något, då är jag välkommen till vården men med brasklappen att de inte kan garantera min säkerhet. Samma sak sa tandläkaren. Det viktiga är att jag håller mig isolerad och inte förlitar mig på distansering. Ja, till och med flärdtjänsten säger detta. Och jag kan inte åka flärdtjänst utan att jag åker med minst två olika chaufförer per dag och de är i ansiktet på mig eftersom de måste spänna fast mig i rullstol och därmed måste sträcka sig runt mig. Alla chaufförer har väldigt korta armar. (På tal om det går jag upp i vikt av att gå hemma vilket är märkligt).

Sista ämnet för dagen. Fritidssysselsättning. (Jag himlar med ögonen när jag skriver det ordet). Så smått har jag börjat titta på annat än dokumentära kriminalfall, men efter +500 avsnitt… Så jag letar med ljus och lykta efter något bra på streamingplattformerna men jag har dåligt med tålamod. Jag börjar titta på någon serie, slutar efter ett tag. Men vill man se något lättsamt och halvvetenskapligt så ska man se 100 Humans på Netflix. Annars försöker jag nu kämpa mig igenom The 100 (igen) men verkar ha tappat sugen i och med säsong 2 och ett halvt avsnitt.

Men frågan är vad jag ska göra de dagar jag inte arbetar? Det där med tålamod är ett problem. Blir rastlös. Eller blir trött. Eller får smärta.

Twitter. Oftare där än här. Just saying… Och har väl lite mer åsikter på Twitter än i bloggen.

(PS. Jag vet inte vad jag väntar på egentligen – ett vaccin? Allt annat känns alltför farligt så länge corona existerar vilket är för evigt).