Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?
Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.
Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.
Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.
En god följetång är något jag kan uppskatta. Som Dallas eller Dynastin (80-talsversionenerna). Men ibland noterar jag i vardagen små följetänger som kanske inte… är så bra.
Jag läste i GP för tio år sedan följande 2013-02-20. Det var ju lite trist, men jag brukar alltid läsa dödsannonserna.
Dagen efter fanns en rättelse. 2013-02-21:
Men det var inte över med det. Ytterligare en dag senare kunde man läsa följande 2013-02-22:
Oroväckande. Hur och varför blev det så fel? Jag tror det kom ett reportage om det senare, men jag minns inte riktigt, tror det var en hämndaktion där man sedan ändrade rutinerna för hur dödsannonser ska tas in i tidningar, vilka krav och kontroller som måste göras.
Alltid denna vikt som ständigt pendlat men där jag aldrig egentligen någonsin varit smal. Ibland har jag kämpat och både lyckats och misslyckats med viktnedgång. Andra gånger har jag fullständigt skitit i att försöka åtgärda vikten som ändå kunnat pendla rejält uppåt och nedåt. Med det sagt – jo, chubby var jag allt som barn. Otroligt kräsen och matvägrade, varför det som oftast med smörgåsar, mackor eller smörgåsar (och enstaka mackor).
Det som var utmärkande var när jag började i första klass. Jag var lång, inte längst, men hade lite övervikt. Andra vid min skolstart var bara hälften så långa som jag och vaktmästaren fick åt några såga av benen på skolbänkarna som annars var alltför höga. När de andra började växa ikapp mig så utmärkte jag mig fortfarande eftersom jag hade min minimala övervikt. Det blev inledningen till åratal av mobbning (strax vänder det i texten, var inte oroliga). Värre blev det när jag i 10-årsåldern blev först med att komma in i puberteten med märkligt behåring på en viss fysisk plats. Jag skämdes för att vara så avvikande. Mobbningen fortsatte, men den var enbart verbal. Jag hade särskilt en plågoande som alltid fick med sig alla andra och ingen tog någonsin mig i försvar. Ingen markerade. Jag vill minnas att där var en del diskussioner mellan föräldrar och skola eftersom jag så ofta var ”sjuk” och stannade hemma. Att de andra också hamnade i pubertet var inget som inverkade på min situation då jag kände mig som ett missfoster och behandlades därefter.
I femte klass hände nåt. Jag fick nog. Under rasten ute på skolgården var jag under hård attack av plågoanden och jag var trängd, hade ingen utväg, kunde inte dra mig undan. Så jag gav honom en rejäl knuff så han flög baklänges iväg och slog sig en del. Inget allvarligt, men min ilska, min reaktion, gav upphov till något jag tror var chock och förvåning. Alla inklusive plågoanden. Jag var ändå helt knäckt över situationen och där var en rastvakt (lärarinnan för klassen under mig) tog sig an mig. Där och då fick jag ett stöd och en tröst. Inga förmaningar om vad jag gjort. Hon förstod.
Efter detta fick jag fortsatt pikar emellanåt, men det var betydligt bättre. Högstadiet blev lugnare och jag hade också ett starkt självförtroende. Det gick bättre med studierna och jag var lättsam och hittade på upptåg. Så jag bemöttes mer med respekt då jag inte agerade som det offer som andra gjort mig till under värsta mobbningsåren. Jag var redan väldigt självständig. Det hade jag också blivit av att inte direkt ha vänner och då jag som ensambarn ofta fick vara själv hemma när mina föräldrar jobbade (far dagtid, mor kvällstid). Tidigt fick jag lära mig att jag fick klara mig på egen hand.
Min plågoande träffade jag första gången i lekskolan. Vi gick sedan i samma klass under hela grundskolan. Men när det var dags att välja linje på gymnasiet (fyra olika välja mellan) i storstaden, så ja… vi hamnade på samma gymnasieskola. På samma linje. I samma klass. Från hembyn var vi fem stycken varav endast min plågoande gott i min klass i grundskolan. Så jag blev inte fri. Det var det jag hade sett fram mot allra mest med att komma till storstan och välja gymnasium. Att få bli fri, få börja om, komma in i ett nytt sammanhang. Så… var plågoanden där.
Om vi hade någon typ av tyst överenskommelse under högstadiet och försökte undvika varandra, så gick det inte längre. Det visade sig att jag var självständig och fick nya kompisar, men plågoanden var vilsen. Han hade bara mig att ty sig till. Och jag släppte in honom. Vi hade en mycket god relation under gymnasietiden och skildes som vänner när vi tog studenten. I dag har vi ingen kontakt, men jag tror att vi träffades när det var 10-årsjubileum från grundskolan. Men som 26-åringa var vi alla väldigt vuxna även om vi alla föll in i våra roller från skoltiden.
I övrigt har jag aldrig blivit mobbad även om jag över åren fått gliringar från både kända och okända människor där de omotiverat sett sig nödgade kommentera min vikt. Sista gången jag hörde någon gliring var av några barn på Pressbyrån när jag var 21 år. Förmodligen tror jag att det handlar om att jag faktiskt (självkännedom) utstrålar pondus men också öppenhet. Hade jag krupit ihop och undvikit människor hade det blivit utpekande av mig och dragit till sig blickar. Förmodligen hade jag då utmålats som kuf tacksam att ge sig med kommentarer och kanske våld. Jag tror på det där med hur man framställer sig själv och tror på in egen förmåga. Nej, jag är inte högfärdig eller skrytsam. Jag är en mjukis som känner empati, är nyfiken av mig, tar initiativ. Kanske jag bara inbillar mig att min personlighet är större än min kroppshydda? Jag hoppas jag har rätt. Annars kan jag inte förklara varför jag inte längre är ett mobbningsoffer.
Brasklapp. Senaste året har jag varit mobbad på jobbet, av andra anledningar. It’s not me, it’s her. She’s the problem. Så där går jag rakryggad och tar absolut ingen skit. Jag är gammal. Ingen och inget kan trycka ner mig. Den makten ger jag ingen annan. Jag har egna demoner, klarar mig så bra utan demoner utifrån.
Det var ensamt. Jag var så rädd, så uppgiven, så fejk. Det var väl så jag kände efter att ha knuffats in längst bak i garderoben efter att man far mordhotat mig om jag bekräftade hans misstankar om att jag var en bögjävel som skulle slås ihjäl. Som 18-årig är det ganska förödande när man själv accepterat fakta och var redo ta klivet ut. Självklart hade detta också en påverkan på min vikt. Som barn var jag överviktig (inte alarmerande), men det blev värre på gymnasiet. Så när jag var 17 år gick jag med i viktväktarna och gick ner 40 kg på mindre än ett halvår. Sedan hände allt det där jobbiga och alla kilon flög på mig igen. Jag försökte att inte tänka eller känna, jag blev istället nörd (amerikanska serietidningar, främst Marvel, tänk på att detta var 80-tal, lång innan MCU). Jag plöjde böcker och tv-serier. Jag hyrde och köpte DVD-filmer på löpande band. Jag jobbade och gav där järnet. Dessutom var New Age på modet och jag utbildade mig till tarotkonsulent (ej praktiserande mot betalning). Allt utom att känna.
Från tonår och upp i 30-årsåldern var den ständiga frågan ”när ska du skaffa flickvän, när ska du gifta dig, när ska du skaffa barn”. Ibland tänkte jag ”ja, det borde jag kanske men jag skulle skada min familj för jag skulle förmodligen bli otrogen med karlar”. Andra gånger tänkte jag ”det är inte meningen att jag under detta liv ska få leva som jag vill, kanske i nästa liv”.
Samtidigt hände det saker i omvärlden. HBT var på frammarsch. Mina bröder och systrar som var ute höll inte käften. Jag imponerades. Jag kände mig stolt. Jag började återfå mod. På ZTV sände man Homogent som blev ett skyltfönster mot en svensk och gay kultur som inte var fjollig, överdriven eller alienerande. Man beskrev människor, vanliga människor. Så rörd och berörd har jag aldrig varit. Fram till den här tidpunkten (mitten av 90-talet) så var det bara After Dark, Gardell, Jacobs stege och ett fåtal till som var kända för allmänheten. Själv kände jag inte till någon som var homosexuell. I min småstad fanns RFSL och när det skrevs om dem i media så det om förföljelse, skadegörelse och misshandel. Det var aldrig positivt. Ingen stod heller upp för oss.
Men just eftersom jag inte hade någon att dela mina funderingar och känslor med, så blev det… bara konstigt. Jag kunde inte förstå hur män kunde flytta ihop – vad skulle brevbäraren säga när post kom till två olika män på samma adress? Och var jag tvungen att flytta till storstad? Handlade allt om sex där man var tvungen leva promiskuöst? Men Homogent på ZTV gjorde mig så otroligt glad. Det fanns hopp. Särskilt som jag såg bilder från ett disco där lesbiska dansade och en av dem kände jag! En läkarkandidat på mitt jobb! Det som också började hända på jobbet (på sjukhus) var att min slumrande gaydar gav utslag på två arbetskamrater. Bara den outtalade insikten! (Så här typ 30 år senare: Ja, de var bögar).
I slutet av 90-talet kom hemdatorn med internet. Det blev min väg ut. Jag hittade information och erfarenheter från andra. Jag hittade bögar via den här bloggen. Det var bloggen som… Nej, jag tar det från början.
Omkring 1999/2000 hade min blogg varit igång ett år. Eller nätdagbok. Vi blev ett gäng från hela Sverige som via våra nätdagböcker lärde känna varandra, läste varandras hemsidor, skrev till varandra i gästböcker, mejlade eller skickade ICQ. En dag när jag via mejl sa hej då för natten till en bekant i Göteborg (30 mil bort), så kunde jag inte låta bli att av en ingivelse avsluta med ”hälsa M”. Han hade aldrig berättat om M, att det fanns en M. Eller att han var bög och levde i ett förhållande med en annan man. Varifrån jag fick denna ingivelse vet jag inte. Reaktionen blev omedelbar. ”Tillhör du också familjen”? Jag förstod vad det betydde och svarade ”ja”. Sedan fullständigt brast det för mig. För första gången hade jag medgett något både för mig själv och för någon annan. Kaos. Riktig jävla kaos. Vilket min vän förstod och frågade efter mitt telefonnummer och om han fick lov att ringa trots att det nu var mitt i natten. Jo, men självklart.
Timmar, flera dagar/veckor, framöver pratade vi i telefon. Om högt och lågt, kanske inte så mycket om att vara bög. Om att vi är människor. Men jag hade många frågor, närgångna frågor, frågor som också väckte anstöt, men jag var tvungen få ur mig allt. Av en händelse skulle det någon vecka senare vara dagboksträff i Norrköping som ingen av oss hade tänkt närvara vid, men vi bestämde oss för att i april 2000 åka dit och för första gången träffa varandra. För nu var vi bästisar men aldrig träffats. Otroligt nervöst möte för min del. Mitt största problem var egentligen att jag var 30 år (min vän ännu äldre), och det kändes så märkligt att vars så vilsen, som en tonåring, i sin sexualitet. Jag, vuxna karln! Nej, det var inget sexuellt mellan mig och min vän (själsfrände). Men det var avdramatiserande att få se varandra, kunna läsa varandras mimik och uttryck mer än över telefon eller text.
Jag levde för de här stunderna av bekräftelse. Jag var sedd och jag lärde mig att uttrycka och förstå vad jag tänkte och kände. Privat i övrigt var det annars bara kaos. Under flera veckor var jag så stressad av förändringen hos mig, att jag endast åt morötter och gick ner 20 kg. Och jag var känslosam. Det pendlade upp och ner. Jag grät nästan konstant för jag tyckte jag satt i en rävsax och inte visste vad mitt nästa steg skulle bli nu när allting förändrats. På jobbet undrade de vad som pågick, för jag var ständigt gråtmild och samtidigt så uppåt. Enda gången jag stängde av all känslomässigt var när jag var i kontakt med min far. Han fick på inga villkor åter misstänka något. Men min mamma. Till slut brast det för mig. Jag var tvungen att berätta men kunde inte berätta. Jag var helt övertygad om att hon skulle säga upp bekantskapen trots att jag visste att hon hade vänner som var lesbiska. Under ett telefonsamtal grät jag så hejdlöst och hon kunde inte få ur mig något och var väldigt orolig. Hon fick gissa 20 frågor innan hon förstod att det var något med min nätdagbok, träffen i Norrköping och slutligen frågade hon om jag var homosexuell. Jag erkände och grät ännu mer. Min mammas reaktion: Men det förändrar ju ingenting! Min motfråga blev: Misstänkte du aldrig något? Nej, det hade hon aldrig gjort. Hon hade aldrig funderat i banor om vilken sexualitet jag hade eller ens förutsatt att jag hade någon alls. (När jag skriver detta himlar jag med ögonen). Men hon liksom alla mina vänner uttryckte att jag inte skulle säga något till min far.
Det lättade efter att jag kommit ut för min mamma och då de flesta nätvännerna visste. Och inom en vecka hade jag tagit två beslut. För det första hade jag MS och bodde i en mellanstor stod som var otroligt inskränkta. Det betydde att jag behövde bryta mig loss och bli självständig. Jag kände också att jag inte ville komma ut för släkt och vänner, att det inte var värt mödan och våndan. Så mitt andra beslut var att flytta. Så jag sa upp min lägenhet och sa upp mig från jobbet. Utan att ha löst nytt boende eller nytt jobb. Och jag hade siktet ställt på Göteborg. Det kunde lika gärna ha blivit Stockholm eller Malmö, men jag kände att Malmö var för nära och att Göteborg hade många nätvänner. Jag var välkommen. Jag frågade alla om det var okej för deras del att jag flyttade till Göteborg.
Min mamma tyckte det var lite förhastat av mig. Min själsfrände tyckte att jag borde besöka Göteborg om jag nu skulle flytta dit. Så min mamma och jag åkte till Göteborg (hon var lite rädd att jag skulle bli polsk hemhjälp åt något bögpar trots att jag inte är polsk – jag kan inte förklara den här kommentaren). Hon behövde se mig i en ny kontext och vara med i min resa. Själv tyckte jag bara att det var helt fantastiskt i Göteborg som visade sig från sin bästa sida denna sommardag i juni 2000.
I mitten av september flyttade jag till Göteborg. Lägenhet fick jag redan innan jag lämnat Skåne då jag ringde ett bostadsbolag som inte hade några lediga lägenheter. När uthyraren hörde varifrån i Skåne jag skulle flytta, reagerade hon på att det var dit hon själv skulle flytta från Göteborg någon vecka senare. Nej, vi bytte inte bostad med varandra. Däremot så tyckte hon det var ett sådant sammanträffande att jag fick en lägenhet direkt som inte hunnit bli uthyrd. Så jag passerade en enorm bostadskö.
Jobb då? Jag hade sökt flera jobb i Göteborg innan jag flyttade, men fick avslag på allting. När jag i mitten av september landade i min lägenhet i Göteborg, ringde jag en HR-avdelning på ett sjukhus, som sa ”nej, det finns inga lediga jobb, men du kan ringa X som kanske behöver personal”. Så det gjorde jag. Två dagar senare var jag anställd och har varit på samma arbetsplats (i olika roller) nu i 23 år. Allting löste sig. Ibland är det bara meningen att man ska följa en utstakad väg och där finns inga som helst hinder!
Och här ger jag en liten uppgiven suck. Min far då? Jo, han blev väldigt upprörd när han hörde att jag skulle lämna trygghet och dessutom hade oanständigheten att ha skaffat en ny bästa vän som VAR BÖGJÄVEL FÖR SÅDANA… ja, ni känner igen allt det där dravlet. Under de sex år han levde efter att jag flyttat, så var det alltid meningen att han skulle hälsa på mig och se hur jag levde och hade det. Men det blev aldrig så. Jag tror han var rädd och ändå visste sanningen men inte ville riskera få den bekräftad.
Så nu lever jag livets glada dagar som bög? Öh, hur lever man då? Det viktiga är att jag nu är sann mot mig själv och fullt ut accepterar vem jag är. Processen blev utdragen, men jag fann min stig framåt även om det blev i etapper med en stor känslomässig explosion för snart 25 år sedan. Det är alltid det bästa beslut man kan ta – att lämna garderoben, den är trång och mörk och där ser man inga regnbågar, glitter eller glamour.
Ny cliffhanger? Vad är jag för typ av bög egentligen? Och hur blir jag bemött?
Ensambarn. Ogifta föräldrar som gick skilda vägar när jag var 18 år. Det där med ensambarn var inte bara det att jag inte hade några syskon, jag var ett ensamt barn. Få vänner under barndom, inga vänner alls i tonåren (vi hade inte längre gemensamma beröringsgrunder). Kusiner kom emellanåt att bli mina ”syskon”, men det var inte särskilt ofta vi träffades.
Svårigheterna under uppväxten handlade också om en far som var otroligt bitter och kände sig övergiven efter att ”ha glömts bort” i Sverige efter att ha kommit hit som finskt krigsbarn som tvååring 1941. När efter andra världskriget skulle återvända hem fick han öroninflammation och resan blev inte av. Blev aldrig av. Hans uppväxt i fosterfamilj, som snarare kunde liknas vid en adoptivfamilj, innebar mycket fysiskt våld. Som 13-åring drog han iväg med romer, rökte och drack. När det var dags att göra lumpen blev kallelsen till Finland men då han inte kunde finska, inte hade kontakt med sin biologiska familj (det har jag i dag, tack Facebook), valde han att bli svensk medborgare och kunde göra lumpen i Sverige istället (pansarförare).
Alkoholismen fanns där alltid. Från fredag eftermiddag till sen söndagskväll. Det var på gränsen till fysiskt våld, men ömma modern (absolutist) skyddade både sig själv och mig, så det fysiska våldet blev istället med fyllekompisarna. Men det var ändå konstigt. Jag växte på helgerna upp hos ”fyllekompisarna” där jag och min mamma fick vistas i andra rum och där försöka sova då vistelserna varade i dagar. Långt ut på landsbygden och min mamma hade inte körkort. När det var nyktert var jag bara i vägen. Så jag hade ingen när relation till min far även om han nattetid ständigt drog mig ur sängen för att i fyllan berätta minnen och beklaga sig över att han var övergiven och oönskad av sin familj.
Nu har jag målat upp en bild som leder till min tidigare cliffhanger. När jag var 18 år separerade mina föräldrar, ömma modern flyttade ut. Jag kunde inte följa med henne, jag var dessutom myndig och arbetade, samt ville heller inte stanna kvar hos min far som var psykotisk av alkohol och självmordsbenägen där han också var på gränsen till kollektivt självmord. Det hade gått så långt. Jag mer eller mindre flydde hemifrån. Det enda jag hade med mig var kläderna jag bar på mig. Efter att han vårdats ett dygn på psykakuten utan medicinskt bedömning, skickades han hem och det lugnade sig något. Men nu var han verkligen ensam och bitterheten mot allt och alla gav sig fortfarande uttryck. Själv var jag efter någon vecka tvungen till att försöka hämta min saker hemmavid och det var en nervpress utan dess like. Jag behövde min saker, jag hade halvakut fått en lägenhet (tyvärr i huset bredvid min far, men jag behövde bo nära mitt jobb).
Det var när jag var hemma och inträngd i ett hörn som min far konfronterade mig. Han hade börjat misstänka att jag var en sådan där bögjävel som han tänkte slå ihjäl. Jag kunde bara förneka det, situationen var otroligt hotfull.
Nu kom jag på en sak. Jag har aldrig berättat detta för min mamma. I dag tjänar det inget till. Det har gått 35 år.
Men jag tog mig ur den hotfulla situationen just då, men vågade inte närma mig min sexualitet, jag förträngde och höll det på avstånd från mig själv. För ledde bara en misstanke till den uppkomna situationen av hot, hur skulle då andra reagera? Som sagt tidigare så hade jag verkligen inget stöd eller förebilder då detta också var långt före internet. I en storstad hade jag kanske funnit likasinnade, men nu bodde jag på landsbygden med hot hängande över mig.
Det har gått 35 år. Hur utvecklade det sig? Min komma ut-process får här bli ytterligare en cliffhanger. Men jag kan säga att jag under hela 90-talet hade en märklig relation till min far. Hotet fanns outtalat i bakgrunden. Under flera år förföljde han mig, spionerade. Jag försökte bete mig civiliserat och umgicks/pratade med honom om än motvilligt och endast vid högtidsdagar. Förutom alkoholen så fann han också religionen och började med oljemålningar religiösa motiv. Dock fick jag finnas till hands när han fick hjärtinfarkt, några år efter det blev hjärtopererad och ytterligare några år senare fick spridd cancer och dog 2006. Jag berättade aldrig om min sexualitet för honom. Han misstänkte det och försökte ständig pressa mig på det. Inte ens när jag hade kommit ut berättade jag för honom. Jag hade funnit min kontext och hade lämnat garderoben 2000, men alla varnade mig och uppmanade mig att även fortsättningsvis inget säga till honom. För hotet fanns där alltid. Som sagt – en märklig relation. Självklart har mina erfarenheter skadat mig känslomässigt, men jag har bearbetat det och är i dag okej.
Tillägg: Det märkligaste min far gjorde, var att sprida ett rykte på byn om mig att jag inte levde längre. Gissa om folk blev förvånade de gånger jag dök upp i hembyn. De hade fått höra att jag dött i MS. Det förekom många sådana här märkligheter. Och han besökte mig aldrig efter att jag flyttat till Göteborg, sex år innan han dog. Det är sådant här jag i dag kan fundera över.
Att skriva ovan känns ändå som att förråda honom, då han inte kan bemöta det. Men det är min sanning.
Hur man ska tilltala mig? Förutom att det går bra att säga du eller Jonas/Nile/Jontas till mig, så handlade frågeställningen om något annat. Om jag vill benämnas som gay eller homosexuell.
Det är en återkommande fråga, men det har ingen betydelse för min del. Om man nu måste ”beskriva” min sexualitet (om den är av intresse), så föredrar jag att säga bög. Allt handlar om hur man säger det och i vilken kontext. Allt är synonymer, så bög, fikus, fjolla, homo, gay gör ingen skillnad för min del. Om jag själv ska beskriva mig, så säger jag bög eller fjolla, kanske fikus också. Homo tycker jag bara är en övergripande klinisk beskrivning där vi utesluter ”sexuell” när vi grupperar människor som homo, bi, trans, hetero. Vi är människor. Vilken etikett vi själva väljer är så mycket mer. Gay då? Nej, jag säger aldrig gay utom i sammanhang där jag vill inkludera lesbiska. Vilket är lite märkligt eftersom man i anglosaxiska länder gör skillnad på gay och lesbian samtidigt som man där kan säga gay om lesbiska. Nu halkade jag in på ett sidospår.
Jag hade en cliffhanger i och med mitt förra inlägg? Innan vi kommer till ett inlägg som förklarar cliffhangern, så ska jag börja från början med en bakgrund.
Oavsett vad folk kan hävda och tro, så har jag förmodligen alltid känt mig som man, alltid känt mig dragen till män, och inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp. Jag är född homosexuell. Frågan är när jag själv insåg det? Det blir en gissning. Jag tror jag var i sexårsåldern när jag insåg att jag var mer nyfiken på pojkar än flickor. Äldre pojkar. Män. Vuxna män. Genom åren har jag skjutit åldern framför mig. Som 50+, så är det fortfarande äldre män jag föredrar (som alltså är äldre än jag), men inget som är huggit i sten. Det handlar inte primärt om ålder.
Men begreppet homosexuell var för mig okänt. Jag visste heller inte att det fanns män som gillade män. Eller – underförstått så förstod jag att det var något man inte pratade högt om, att det var något som var förlöjligande eller väckte förargelse. På film och på tv kunde man se ståtliga män med högtravande språk gestikulera väldigt med armar och händer, knycka på nacke och fnysande vända på klacken. Teatraliska (flamboyanta) män som skulle ”maskera” en homosexualitet som det inte skulle pratas om. Många brydde sig inte om detta under 1900-talet även om det periodvis varit både olagligt och en sjukdom. Man skrattade eller fnissade åt fjolligheten, men skrapade man lite på åsikterna kunde man få höra både det ena och det andra. För åsikter hade många kring detta med fikusar och deras existensberättigande. Alltså lärde jag mig hålla tyst och inte väcka uppmärksamhet. Det är svårt leva i en tystnad, utan förebilder, utan ord för att beskriva känslor. Så man föddes direkt in i garderoben, man blev inte förvisad dit. Det var ett val för att skydda sitt innersta väsen. Men det göder också ett självhat. Inga barn vill vara annorlunda eller utanför ”normen” (vilken den nu är, men ens omedelbara omgivning).
På teater, film, tv har uttalad homosexualitet alltid lett till dödliga olyckor, dödliga sjukdomar eller självmord. Den lyckliga bögen har då aldrig gestaltats på film. Och så kom aids. Jag hade i min utveckling av att förstå vad och vem jag var, kommit att stå och titta ut genom nyckelhålet i garderoben. När aids kom i början av 80-talet, tog jag ett kliva tillbaka från dörren i garderoben. För nu fick jag minsann höra om bögpesten, att alla bögar skulle interneras och skydda människor från aids. Jag fick också höra väldigt högljutt i tv-sändningar och i tidningar om att bögar inte var människor, att de var sinnessjuka, inte förtjänade att leva. Detta gjorde så himla ont att höra. Och fortfarande inte ha en röst eller en omgivning som förstod och kunde bemöta anklagelserna. Det fanns inga kända homosexuella människor, bara små hintar och insinuationer. Tills en svensk kändis fick aids och senare dog. Man pratar en del om sjukdomsstämpeln som togs bort, men jag har inget minne av att det var så märkvärdigt att det debatterades något nämnvärt.
Under barndom upp i tonårsåren lade jag ett pussel. Jag försökte inhämta information. Lyssnade, läste, drog slutsatser. Men självhatet fanns. Tänk när man går i grundskolan och pojkar och flickor upptäcker varandra, tar trevande steg, blir kära, blir ihop, har kanske sitt första tafatta sex. Jag var exkluderad från det. Även om det utifrån fanns förväntningar om att jag också skulle skaffa flickvän, så backade jag rejält från det då det bara kändes så fel. Jag duckade och led samtidigt som jag på håll suktade efter jämnåriga pojkar och äldre män. Någon gång borde denna anspänning brisera, men gjorde det aldrig. Istället under gymnasietiden fick jag mer självförtroende. Jag fick jobb som 18-åring. Jag började känna mig redo. Värsta hatet i tv/tidningar hade lagt sig i slutet av 80-talet. Jag var redo att kanske glänta på garderobsdörren? Om inte det hänt som jag i förra inlägget slutade med som cliffhanger. Garderobsdörren slogs igen utifrån och jag låstes in i ett decennium. Traumatiserad. Hotad till livet. Förföljd. Anklagad. Föraktad. Påtvingad asexualitet, skulle jag vilja säga. Cliffhangern kvarstår.
Efter att förra webbhotellet raderade min blogghistorik efter att de inte kunde stoppa angrepp utifrån som skyddade min data, så har jag förlorat en stor del av mitt arkiv. Därför finns heller inte min bakgrund berättad längre i bloggen. Så det kommer små återblickar framöver. Förmodligen inte så intressant för någon att läsa, men jag har en historik och en historia som är både känd och okänd. Vissa känner till den, de flesta gör det dock inte. Varför skulle min historia vara viktig eller intressant? Det är den inte. Men på något sätt blir det en berättelse om vad man kan vara med om under ett liv. Toppar, dalar, men främst märkliga saker. Jag har lärt mig att lägga det mesta bakom mig då det inte gagnar en gammal gubbe på +50 att älta något från barndom och ungdomsåren. Ändå finns det ständigt något jag vill berätta. Per aspera ad astra. Svårigheter är en del av livet, men också att inte låta sig definieras av dem eller bli förintad.
Det är mycket sen kväll när jag skriver detta, så det får en bli en cliff hanger. Officiellt kom jag aldrig ut som bög inför min far efter att han hotat slå ihjäl mig om jag var sådan där bögjävel, ”för de förtjänar inte att leva”. Då flydde jag hemifrån och fick leva gömd. Det var 1988. Så det finns en del att gräva i.
Vissa minnen poppar bara upp. Ett minne som fortfarande väcker ilska i mig, trots att det kanske inte är rimligt eller står i proportion till det som utspelats.
Det var förmodligen för tio år sedan. Bara det gör att jag ifrågasätter varför jag fortfarande blir upprörd. Det hela utspelade sig på jobbet där jag helt omöjligt fick arbeta i fred. Vid det här tillfället satt jag i eget rum, hade satt upp lapp på dörren att jag var upptagen ett par timmar fram till klockan XX. Dessutom hade jag låst dörren då ingen respekterade en stängd dörr eller brydde sig om en lapp. För att jag inte ha en chefsposition.
Jag satt koncentrerad och höll på med statistik med deadline och som krävde en del mental minneskapacitet. Det var dumt att tro att jag skulle få arbeta ostört. Trots låst dörr så slängdes dörren upp av en doktor som hade huvudnyckel. Vad doktorn ville? Doktorn ville inte mig något speciellt, bara veta hur man fyllde på med papper i kopieringsmaskinen. För detta gick doktorn förbi fem kollegor till mig som satt i varsitt rum med öppen dörr.
En fråga jag ofta får på jobbet är varför jag exploderar så ofta. Tja, kanske en överreaktion. Men någonstans tycker jag att det är andra som passerar gränser och inte respekterar just gränser.
I dag är det åtta år sedan jag slutade raka mig och anlade ett skägg. Det är inget jag ångrar, utan istället undrar lite varför jag väntade tills jag fyllt 45 år? Svaret är att jag dels inte vågat då skägg inte varit fullt accepterat sedan 70-talet, och dels att jag inte visste hur min skäggväxt var eller hur man sköter om ett skägg. Det var först när skägg för cirka tio år sedan blev på modet och jag på Instagram såg hur utbrett och accepterat det var, som jag vågade. Plus att det nu fanns en uppsjö med information om hur man vårdar ett skägg. Mina tips till dem som funderar på skägg:
Ge inte upp
Tålamod. Första tre månaderna är jobbiga. Det kliar till förbannelse. Det växer ojämnt och det finns kala fläckar. Några droppar skäggolja eller jojobaolja som masseras in i skäggbotten löser klådan. Och skägget växer ojämnt men efter några månader fyller det ut sig själv. Därför är det viktigt att inte av misstag raka sig.
Många undrar när de ska börja trimma skägget. Mitt tips: Inte alls under första året! Om man är beredd på att stoltsera med ett episkt skägg. Genetiskt varierar det hur mycket det växer på ett år, men cirka två decimeter. Vill man ha ett lite mindre skägg behöver man låta det växa åtminstone sex månader för att ha något som kan skulpteras. Och första gången – gå till barberare! Inte till kvartersfrisören som erbjuder klippa skägget – utan till riktig barberare! Tipset är också att ha helskägg. Raka inte polisongerna. Raka inte mustaschen. Raka ingenting! Från hakspetsen bör skägget vara minst 4–5 centimeter. Jag vägrar själv kalla kortare för skägg även om det är helskägg på 3 cm. Det ser bara platt ut då.
Två undantag från att man inte bör ansa:
Det är okej att korta ner polisongerna något så de inte börjar locka sig in i öronen.
Samma gäller mustaschen, men här är det en balansgång. Mustasch ska dras åt sidorna och där kan man i början behöva använda skäggvax innan mustaschen blir så pass lång att det går dra åt sidorna. Dessutom lär man sig hur man ska äta/dricka utan att föra in mustaschen i munnen. När det gäller att ansa mustaschen – cirka bredd 2 cm i mitten av mustaschen kan klippas jämnt med kanten på överläppen.
Förväntningar
Genetiska arvet avgör hur tjockt skägget blir, men framför allt hur långt det blir. Tjock skäggväxt har en förmåga se snyggare ut när det är långt, jämfört med någon med tunnare växt där långt skägg blir spretigt och glest. Ändå är det inte det som avgör hur långt skägget blir, utan det varierar också oavsett kvalitet. För några slutar det växa efter ett par decimeter, medan andra kan få skägg ner till fotknölarna. Man tappar skäggstrån hela tiden, massvis upplever man det som (inbillning). Naturligtvis handlar det också om kosthållning och om man medicinerar mot något (vissa läkemedel gör att man tappar mer hår på hela kroppen än andra), om hur skägget beter sig. Oavsett genetiken.
En egen observation jag gjort, är att hårfärg kontra skäggfärg kan variera ganska rejält. Mitt skägg gick på några få år från mörkblont med gråa stråk (skunk) till att helgrått och nu närmare vitt. Nu rakar jag huvudet, men där har jag samma färg som alltid – mörkblont. Utan grå inslag.
Skäggstrån kan göra att man får rakt skägg, lockigt skägg, krusigt skägg. Man tappar skäggstrån men det finns alltid en utväxt som inte syns och som fyller ut och kommer upp i samma längd som övriga skägget.
Omvårdnad
Jag har nämnt olja och vax. I övrigt tvättar man skägg. Hur ofta beror lite på hur man själv känner, hur mycket/ofta man har produkter i skägget, om man lätt får platt/snett skägg av att ha sovit på det (pillow beard). Använd skäggkam eller skäggborste – kamma/borsta nedåt.
Huden i ansiktet är ömtåligt och skägg är grovt, därmed kan man få hudproblem under skägget. Här får man också testa sig fram. Behöver man byta olja/vax? Använder man tvål, hårschampo eller skäggschampo i skägget? Är det skäggsvamp? Tvättar man för ofta eller för sällan?
När jag själv fått hudproblem (det får man förr eller senare, men det går åtgärda ganska snabbt), har jag antingen lokalt försökt massera in i huden under skägget salva/kräm (mjukgörande från apoteket, t.ex. Fenuril eller Helosan) eller använt hårschampo från apoteket mot psoriasis. Jag tvättar skägget ungefär varannan dag. Tidigare gjorde jag det dagligen eller en gång per vecka. Viktigt är att verkligen handdukstorka skägget så gott det går, huden bör inte vara alltför våt/fuktig efteråt.
Långa skägg (>1 dm): Tvätta skägget nedåt (gnugga/rufsa inte runt i det). Massera schampo med fingertopparna nedåt. Torka med handduk, men gnugga/rufsa inte runt i det här heller. Pressa försiktigt mot ansiktet. Krama med handduken.
Barberare har jag redan tipsat om. Det tog över ett år innan jag gick till barberare. Studera hur de arbetar med ens skägg. Fråga också hur man ska sköta om det. På åtta år har jag varit hos barberare tre gånger. Ungefär lika många gånger har jag själv klippt det. Mitt skägg blir spretigt om det blir för långt, så en gång per halvår har jag nu börjat kapa en decimeter. Som längst har jag haft cirka 30 cm, men numera när det är 20 cm så kapar jag det till 10 cm. Det är min längd.
Många fönar skägget eller använder plattång. Det sliter enormt på skägget, särskilt om man använder värme.
På tal om värme. Skägg gillar inte värme och det gäller även varmvatten.
Ett misstag många gör som själva klipper sitt skägg:
Klipp inte i det när det är vått! Det ska vara torrt och utkammat/-borstat.
Dra inte i skägget när du klipper! Skägg är ofta elastiskt och blir kortare när man släpper taget om det.
”Underskägget” ska vara längre och lyfta upp skägget så det ser fylligare ut. Drar man i skägget undertill (närmast halsen under hakan) så ska det var längre än övriga skägget.
Kom ihåg att skägg växer ut igen! Så lite snett i klippningen är okej.
Det finns massor att säga om skägg! Ovan är en liten introduktion. Sånt som jag själv önskade någon kunde förklarat för mig även om man under resans gång lär sig en hel del. Och hur vi behandlar våra skägg varierar – inga sätt är fel.
Ännu en vecka läggs till handlingarna, men först – helg! Men allt flyter ihop då jag mest av allt sover. Jag stjäl mycket sömn dagtid trots att jag sover hela nätter. Lite orolig är jag då jag inte tycker det är normalt att sova två timmar extra varje dag förutom 6-8 timmar varje natt. Dock kan det hela bero på min MS. För ett år sedan slutade jag med medicinering mot MS-trötthet då man efter 20 år inte längre rekommenderade det. Och jag är tröttare och jag saknar min medicinering. Men tröttheten kom inte när jag slutade medicinera för ett år sedan, utan kom först vid årsskiftet. Samtidigt kanske jag är mer fysiskt aktiv i och med att jag efter tre år återgått fysiskt till jobbet och därmed blir uttröttad? Strunt samma.
I veckan gjorde jag på nytt MR som gick ovanligt lätt trots panikångest, hyperventilation, ofrivilliga ryckningar och klaustrofobi. Jag är lite mindre fysiskt. Jag behöver inte köras in i tunneln mer än en halvmeter. Jag behöver inte vistas i kameran mer än 8 minuter. Det hjälper verkligen att det inte längre är helkropp in i tunneln. Röret i kameran är större än förr. Och det är heller inte en undersökning som tar 90 minuter som förr. Så det börjar bli hanterbart trots att det fortsatt är en årlig vånda, har så varit i 25 år och kommer vara så för alltid. Ja, om ett halvår är det 25 år sedan jag fick diagnosen som föranledde att jag började blogga.
På tal om andra minnen. Det är tio år sedan jag blev ”polisanmäld” för stalkning av arbetskamrat. När anklagelserna kom sa jag upp alla kontakt och vägrade utföra den del av mitt jobb som tvingade mig ”umgås” med öket.
Bakgrunden är att jag för tio år sedan efter ett möte blev attackerad av arbetskamraten som frågade om jag skickat vykort? Jag var helt oförstående. Till vem? När? Nej, jag förstod inget. Då fick jag höra att någon förföljde henne och smög i buskarna hemma hos henne och lämna vykort som inte kommit via postutdelning. Och att hon misstänkte mig, att hon gjort polisanmälan och att de tipsat henne med att konfrontera mig. Jag ville ha mer information, för jag förstod absolut ingenting, men fick bara höra att hon inget fick säga p.g.a. utredning. Vilken utredning? Det kunde hon heller inte säga.
Nu blev jag förbannad, gick direkt till mina chefer och ifrågasatte vad detta var och om detta var en arbetsmiljö av anklagelser som jag skulle finna mig i eller om de kunde ta reda på vad som pågick. Samtidigt sa jag upp mina arbetsuppgifter. Cheferna ringde min arbetskamrat som förklarade lite mer ingående men det mynnade inte ut i något. Det har aldrig mynnat ut i något. Tio år senare jobbar människan kvar men har aldrig bett om ursäkt för kränkningen jag utstått. Kanske hon fortfarande tror att det var jag? Jag vet inte och skiter fullständigt i det då hon verkligen gjort bort sig för inte bara mig. Andra beklagade vad jag utstått.
Det hela är så absurt och direkt löjeväckande. Varför och hur skulle jag kunna stalka henne som hon påstått? Smugit i buskarna? Jag vet till dags dato inte ens vart människan bor. Och för tio år sedan, under tiden allt detta skulle ha pågått enligt henne
Jag hade börjat gå med rollator då jag inte längre kunde gå med kryckor.
Jag hade skov och var förlamad, gick på behandling med daglig kortisoninfusion.
Kunde knappt gå med rollatorn, kunde knappt ta mig till färdtjänst som förflyttade mig när jag behövde ”gå” mer än 5-10 meter.
Jag är bög. Homosexuell. Jag finner inget nöje i att förfölja kvinnor och skriva sexuellt laddade vykort (som jag tror det var).
Gissa varför mina chefer inte såg på anklagelserna mot mig som rimliga eller adekvata!
Jag tycker innerligt väldigt illa om min tidigare arbetskamrat. Det hon gjorde var oförskämt och oförlåtligt. Och det där med att polisen skulle föreslagit en konfrontation – om det är sant, också enormt inkompetent. Vad jag vet så fanns aldrig någon upprättad polisanmälan. Förmodligen p.g.a. att polisen hänvisat till att istället konfrontera.
Rykten och indicier. Känns inte rättssäkert. Om nu det fanns en stalkare så sköt man verkligen snett med ovan ”gärningsman”. Jag kan inte beklaga om det fanns en stalkare, för jag blev också ett offer och helt utan stöd eller rättigheter. För mig fick det konsekvenser. På grund av att man skapat rykten och vanföreställningar kring vem jag är som person.
Eftersom jag så hastigt avsade mig arbetsuppgifter behövde jag finnas som ett stöd under en upplärningsperiod av nya personer. Jag behövde lära upp två personer. De jobbade kanske ett halvår, sedan sa de upp sig och jag fick åter lära upp två nya. Som stöd för upplärningen (eftersom jag blivit av med alla behörigheter till vissa datasystem) så togs det in extrafolk från förvaltningen där min ”arbetskamrat” också jobbade. Dessa personer visste vad jag varit med om och varför jag inte längre ville ha med jobbet eller personen att göra. Det som framgick lite indirekt då var att man skrattade åt min f.d. arbetskamrat som de tyckte betett sig märkligt och illa generellt och även mot mig. Man beklagade att jag inte stannade kvar.
Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?