Search

Blogg inne på fjärde årtiondet

Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?

Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.

Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.

Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.

Mobbning no more

Alltid denna vikt som ständigt pendlat men där jag aldrig egentligen någonsin varit smal. Ibland har jag kämpat och både lyckats och misslyckats med viktnedgång. Andra gånger har jag fullständigt skitit i att försöka åtgärda vikten som ändå kunnat pendla rejält uppåt och nedåt. Med det sagt – jo, chubby var jag allt som barn. Otroligt kräsen och matvägrade, varför det som oftast med smörgåsar, mackor eller smörgåsar (och enstaka mackor).

Det som var utmärkande var när jag började i första klass. Jag var lång, inte längst, men hade lite övervikt. Andra vid min skolstart var bara hälften så långa som jag och vaktmästaren fick åt några såga av benen på skolbänkarna som annars var alltför höga. När de andra började växa ikapp mig så utmärkte jag mig fortfarande eftersom jag hade min minimala övervikt. Det blev inledningen till åratal av mobbning (strax vänder det i texten, var inte oroliga). Värre blev det när jag i 10-årsåldern blev först med att komma in i puberteten med märkligt behåring på en viss fysisk plats. Jag skämdes för att vara så avvikande. Mobbningen fortsatte, men den var enbart verbal. Jag hade särskilt en plågoande som alltid fick med sig alla andra och ingen tog någonsin mig i försvar. Ingen markerade. Jag vill minnas att där var en del diskussioner mellan föräldrar och skola eftersom jag så ofta var ”sjuk” och stannade hemma. Att de andra också hamnade i pubertet var inget som inverkade på min situation då jag kände mig som ett missfoster och behandlades därefter.

I femte klass hände nåt. Jag fick nog. Under rasten ute på skolgården var jag under hård attack av plågoanden och jag var trängd, hade ingen utväg, kunde inte dra mig undan. Så jag gav honom en rejäl knuff så han flög baklänges iväg och slog sig en del. Inget allvarligt, men min ilska, min reaktion, gav upphov till något jag tror var chock och förvåning. Alla inklusive plågoanden. Jag var ändå helt knäckt över situationen och där var en rastvakt (lärarinnan för klassen under mig) tog sig an mig. Där och då fick jag ett stöd och en tröst. Inga förmaningar om vad jag gjort. Hon förstod.

Efter detta fick jag fortsatt pikar emellanåt, men det var betydligt bättre. Högstadiet blev lugnare och jag hade också ett starkt självförtroende. Det gick bättre med studierna och jag var lättsam och hittade på upptåg. Så jag bemöttes mer med respekt då jag inte agerade som det offer som andra gjort mig till under värsta mobbningsåren. Jag var redan väldigt självständig. Det hade jag också blivit av att inte direkt ha vänner och då jag som ensambarn ofta fick vara själv hemma när mina föräldrar jobbade (far dagtid, mor kvällstid). Tidigt fick jag lära mig att jag fick klara mig på egen hand.

Min plågoande träffade jag första gången i lekskolan. Vi gick sedan i samma klass under hela grundskolan. Men när det var dags att välja linje på gymnasiet (fyra olika välja mellan) i storstaden, så ja… vi hamnade på samma gymnasieskola. På samma linje. I samma klass. Från hembyn var vi fem stycken varav endast min plågoande gott i min klass i grundskolan. Så jag blev inte fri. Det var det jag hade sett fram mot allra mest med att komma till storstan och välja gymnasium. Att få bli fri, få börja om, komma in i ett nytt sammanhang. Så… var plågoanden där.

Om vi hade någon typ av tyst överenskommelse under högstadiet och försökte undvika varandra, så gick det inte längre. Det visade sig att jag var självständig och fick nya kompisar, men plågoanden var vilsen. Han hade bara mig att ty sig till. Och jag släppte in honom. Vi hade en mycket god relation under gymnasietiden och skildes som vänner när vi tog studenten. I dag har vi ingen kontakt, men jag tror att vi träffades när det var 10-årsjubileum från grundskolan. Men som 26-åringa var vi alla väldigt vuxna även om vi alla föll in i våra roller från skoltiden.

I övrigt har jag aldrig blivit mobbad även om jag över åren fått gliringar från både kända och okända människor där de omotiverat sett sig nödgade kommentera min vikt. Sista gången jag hörde någon gliring var av några barn på Pressbyrån när jag var 21 år. Förmodligen tror jag att det handlar om att jag faktiskt (självkännedom) utstrålar pondus men också öppenhet. Hade jag krupit ihop och undvikit människor hade det blivit utpekande av mig och dragit till sig blickar. Förmodligen hade jag då utmålats som kuf tacksam att ge sig med kommentarer och kanske våld. Jag tror på det där med hur man framställer sig själv och tror på in egen förmåga. Nej, jag är inte högfärdig eller skrytsam. Jag är en mjukis som känner empati, är nyfiken av mig, tar initiativ. Kanske jag bara inbillar mig att min personlighet är större än min kroppshydda? Jag hoppas jag har rätt. Annars kan jag inte förklara varför jag inte längre är ett mobbningsoffer.

Brasklapp. Senaste året har jag varit mobbad på jobbet, av andra anledningar. It’s not me, it’s her. She’s the problem. Så där går jag rakryggad och tar absolut ingen skit. Jag är gammal. Ingen och inget kan trycka ner mig. Den makten ger jag ingen annan. Jag har egna demoner, klarar mig så bra utan demoner utifrån.

Bakgrunden

Ensambarn. Ogifta föräldrar som gick skilda vägar när jag var 18 år. Det där med ensambarn var inte bara det att jag inte hade några syskon, jag var ett ensamt barn. Få vänner under barndom, inga vänner alls i tonåren (vi hade inte längre gemensamma beröringsgrunder). Kusiner kom emellanåt att bli mina ”syskon”, men det var inte särskilt ofta vi träffades.

Svårigheterna under uppväxten handlade också om en far som var otroligt bitter och kände sig övergiven efter att ”ha glömts bort” i Sverige efter att ha kommit hit som finskt krigsbarn som tvååring 1941. När efter andra världskriget skulle återvända hem fick han öroninflammation och resan blev inte av. Blev aldrig av. Hans uppväxt i fosterfamilj, som snarare kunde liknas vid en adoptivfamilj, innebar mycket fysiskt våld. Som 13-åring drog han iväg med romer, rökte och drack. När det var dags att göra lumpen blev kallelsen till Finland men då han inte kunde finska, inte hade kontakt med sin biologiska familj (det har jag i dag, tack Facebook), valde han att bli svensk medborgare och kunde göra lumpen i Sverige istället (pansarförare).

Alkoholismen fanns där alltid. Från fredag eftermiddag till sen söndagskväll. Det var på gränsen till fysiskt våld, men ömma modern (absolutist) skyddade både sig själv och mig, så det fysiska våldet blev istället med fyllekompisarna. Men det var ändå konstigt. Jag växte på helgerna upp hos ”fyllekompisarna” där jag och min mamma fick vistas i andra rum och där försöka sova då vistelserna varade i dagar. Långt ut på landsbygden och min mamma hade inte körkort. När det var nyktert var jag bara i vägen. Så jag hade ingen när relation till min far även om han nattetid ständigt drog mig ur sängen för att i fyllan berätta minnen och beklaga sig över att han var övergiven och oönskad av sin familj.

Nu har jag målat upp en bild som leder till min tidigare cliffhanger. När jag var 18 år separerade mina föräldrar, ömma modern flyttade ut. Jag kunde inte följa med henne, jag var dessutom myndig och arbetade, samt ville heller inte stanna kvar hos min far som var psykotisk av alkohol och självmordsbenägen där han också var på gränsen till kollektivt självmord. Det hade gått så långt. Jag mer eller mindre flydde hemifrån. Det enda jag hade med mig var kläderna jag bar på mig. Efter att han vårdats ett dygn på psykakuten utan medicinskt bedömning, skickades han hem och det lugnade sig något. Men nu var han verkligen ensam och bitterheten mot allt och alla gav sig fortfarande uttryck. Själv var jag efter någon vecka tvungen till att försöka hämta min saker hemmavid och det var en nervpress utan dess like. Jag behövde min saker, jag hade halvakut fått en lägenhet (tyvärr i huset bredvid min far, men jag behövde bo nära mitt jobb).

Det var när jag var hemma och inträngd i ett hörn som min far konfronterade mig. Han hade börjat misstänka att jag var en sådan där bögjävel som han tänkte slå ihjäl. Jag kunde bara förneka det, situationen var otroligt hotfull.

Nu kom jag på en sak. Jag har aldrig berättat detta för min mamma. I dag tjänar det inget till. Det har gått 35 år.

Men jag tog mig ur den hotfulla situationen just då, men vågade inte närma mig min sexualitet, jag förträngde och höll det på avstånd från mig själv. För ledde bara en misstanke till den uppkomna situationen av hot, hur skulle då andra reagera? Som sagt tidigare så hade jag verkligen inget stöd eller förebilder då detta också var långt före internet. I en storstad hade jag kanske funnit likasinnade, men nu bodde jag på landsbygden med hot hängande över mig.

Det har gått 35 år. Hur utvecklade det sig? Min komma ut-process får här bli ytterligare en cliffhanger. Men jag kan säga att jag under hela 90-talet hade en märklig relation till min far. Hotet fanns outtalat i bakgrunden. Under flera år förföljde han mig, spionerade. Jag försökte bete mig civiliserat och umgicks/pratade med honom om än motvilligt och endast vid högtidsdagar. Förutom alkoholen så fann han också religionen och började med oljemålningar religiösa motiv. Dock fick jag finnas till hands när han fick hjärtinfarkt, några år efter det blev hjärtopererad och ytterligare några år senare fick spridd cancer och dog 2006. Jag berättade aldrig om min sexualitet för honom. Han misstänkte det och försökte ständig pressa mig på det. Inte ens när jag hade kommit ut berättade jag för honom. Jag hade funnit min kontext och hade lämnat garderoben 2000, men alla varnade mig och uppmanade mig att även fortsättningsvis inget säga till honom. För hotet fanns där alltid. Som sagt – en märklig relation. Självklart har mina erfarenheter skadat mig känslomässigt, men jag har bearbetat det och är i dag okej.

Tillägg: Det märkligaste min far gjorde, var att sprida ett rykte på byn om mig att jag inte levde längre. Gissa om folk blev förvånade de gånger jag dök upp i hembyn. De hade fått höra att jag dött i MS. Det förekom många sådana här märkligheter. Och han besökte mig aldrig efter att jag flyttat till Göteborg, sex år innan han dog. Det är sådant här jag i dag kan fundera över. 

Att skriva ovan känns ändå som att förråda honom, då han inte kan bemöta det. Men det är min sanning.

Klicka här

Kritiskt tänkande är något vi alltid matats med. Ifrågasätt källan. Ta reda på fakta. Det har varit aktuellt senaste 25 åren i och med teknikens utveckling, men gällde faktiskt innan internet också. Därför är jag så förvånad.

Blir man godtrogen med ålder? Allt man får till sig är automatiskt sanning? Jag har svårt för att verkligen tro att äldre inte skulle kunna ifrågasätta mer på nätet med tanke på att de ofta är mer skeptiska och inte litar något. Ja, det är en paradox. Mer ängsliga, känner sig mer utsatta, är medvetna om att de kanske inte hänger med i allt (eller att allt går långsammare att bearbeta och de då kan stressas till felaktiga beslut). Att då ständigt, enligt media, falla offer för lurendrejeri känns långsökt även om det säkert finns en sanning. Problemet är väl att media bara skriver om äldre offer då det är synd om äldre. När samma händer yngre så är metnaliteten att de har sig själva att skylla?

Min reflektion bygger på att jag har en äldre generation ovanför mig som alla uppnått pensionsålder för nästan ett decennium sedan. De använder datorer och smartphones. De vågar inte acceptera cookies men klicka gärna på märkliga reklamlänkar de får som sms från avsändare man inte känner igen, med meddelanden på så dålig svenska att de inte kan förstå innebörden. Här vill jag bara skrika

VARFÖR?!

då det hela är så inkonsekvent och för mig ett mysterium. Just nu är jag särskilt irriterad över alla inlägg jag får på Facebook där släktingar repostar fejkreklam om att ”gör så här och du får gratis en lyxvåning på Östermalm i Stockholm”. Typ. Varför tror man på utlottning av produkter? Även om det vore sant, så kommer det till en kostnad där det finns en baktanke.

Vishet kommer inte med ålder. Det är en myt. Vishet existerar inte.