Search

Avstängd

Hissen är avstängd. Min isolering blev därmed ofrivillig, begränsande och utom min kontroll. Öh, i motsats till pandemin. Nej, men jag kommer inte åt mitt postfack på bottenplan. Ligger där en kallelse till vårdcentralen gör vaccination mot covid-19 så är det inget jag får kännedom om. Vilket kvittar eftersom jag inte kommer ut och kan ta mig till vårdcentralen ändå.

Hissen har varit ur funktion hela måndagen, men repetitör höll på med den från tidig morgon till sen kväll. Hela tisdagen har hissen varit fortsatt avstängd. Men någon repetitör har inte varit ute i dag. Så gissningsvis fungerar den inte onsdag heller.

Förmodligen har husvärden lagt information till mig i postfacket. På bottenplan. Dit hissen inte kan ta mig.

I minst 5 av 9 lägenheter sitter vi i rullstol. En hiss. Som är avstängd… tillsvidare? Detta begränsar vår rörlighet enormt, som om inte rullstol i sig innebär en begränsning.

Jag är irriterad. Ger lite ångest och panik också. Vi är inspärrade. Hissen FÅR aldrig vara ur funktion!

Kommunen tänkte aldrig igenom detta när de upplät alla lägenheter i denna uppgången till personer med funktionshinder. Detta var take it or leave it även om det kändes som utpressning. Hissen är egentligen för liten då det är en möbelhiss (en soffa får inte in och går inte ta manuellt i den extremt smala trappan). Och bara en hiss är också hissreparatörerna genom åren chockerats över när de insett hur många rullstolar och rollatorer här är. För det innebär också slitage på hissen vilket den inte pallar. Bevisligen.

Detta är en skam. Och förnedrande.

Rapport dag 333

Dag 333 i isolering. Jag frågar mig ständigt varför och hur jag får dagen att gå. Särskilt en söndag när jag inte jobbar hemifrån. Därför försökte jag i dag vara observant på vad tusan jag egentligen gör?!

Min sammanfattning av dagen, i punktform:

  • Sovmorgon, klev upp 7.30.
  • Tvättat fyra tvättar och en torktumling. Det skötte sig mer eller själv. Tar inte så många minuter hänga tvätt heller. Skönt att ha investerat i egen tvättmaskin.
  • Fem avsnitt Hart of Dixie på Viaplay, trots att jag såg någon säsong för tio år sedan. Tidsfördriv, onödigt sådant och samtidigt… vilsamt.
  • När livet vänder, dagens SVT-avsnitt, men via SVT Play.
  • Gått igenom TV-tablån för kommande vecka och ställt in inspelningen på TiVo.
  • Betalade fem räkningar som mejlats med snart förfallodatum. Jag gillar inte mejlfakturor. Nåja.
  • Beställt en matleverans till senare kommande vecka. Hittade inte glödlampor och blockljus som jag har behov av.
  • Bytt glödlampa i hallen då den gav upp i dag. Hittade glödlampor. Som var trasiga i sina förpackningar. Så jag har skruvat mycket glödlampa i dag.
  • För någon dag sedan exploderade en kruka ute på balkongen. Kylan är för sträng. Jag hade krukväxt i krukan (perenn) som jag inte vattnat sedan oktober. Krukan hade lecakulor som flugit ut på golvet blandat med krukskärvor. STOR krukväxt borde jag kanske tillägga. Sopat lecakulor och fått över kruka med innehåll i svart sopsäck. Stängde också fönstret på den inglasade balkongen, men hade bara ett av fyra fönster öppna.
  • Ringt ömma modern. Hon ville höra min schlagermassaker från i går. Inget jag nedtecknar, men jag tycker lika mycket som förr.
  • Glömde äta fram tills klockan 14 då jag panikåt en Billys pizza (kebab).
  • Mycket tid har ägnats framför jobbdatorn. Inte jobbat, men satt mååånga timmar och testade funktioner i Microsoft Office. Nörden i mig gillar testa sig fram. Lite skaparglädje, eller nåt.
  • Gubbvilan får jag inte glömma nämna. Slumrade till nästan en hel halvtimme under eftermiddagen.
  • Fick migrän med både ögonflimmer och migränhuvudvärk, men gick snabbt över med hjälp av medicinering.
  • Kört lite skägg- och tandvård. Lite mer avancerad än bara den dagliga rutinen.
  • Resten har jag nog glömt. Om där var nåt mer.
  • Jag har lagt mig och började skriva ovan för knappt en halvtimme sedan. Fastnade lite på att jag inte fann funktionen punktlista i appen förrän efter lite letande.
  • Nu är klockan 22:24.
  • Det är dags bli social online och gå in i skäggchatten och se vilka diskussioner jag missat och visa min närvaro. Och så ska läsa ikapp nyhetsflöden och läsa e-GP där morgondagens tidningsutgåva publiceras kl. 22. För 27 minuter sedan.
  • Runt midnatt släpper jag mobilen och släcker. Klockan ringer 5.30 och jag börjar jobba 5.45. Jobba hemifrån is da shit!

Släppa taget är svårt

Förmodligen minns någon fortfarande det jag bloggade mycket om 1999-2000. Både om MS och om alla dagliga händelser på mitt jobb. Jag arbetade på sjukhus som sekreterare i Kristianstad 1992-2000. Vi var drygt 300 anställda i verksamheten, varav cirka 30 var kollegor till mig som jag alla kände mycket väl eftersom jag var resurs som hoppade runt när någon var ledig eller sjuk, samt att vi umgicks mycket på fritiden. Och där var cirka 50 läkare med vilka vi också umgicks med på fritiden. Aldrig umgicks vi med vårdpersonal i övrigt på fritiden.

När jag för 21 år sedan flyttade till Göteborg, 30 mil bort, var det med blandade känslor avseende jobbet. I min drömvärld hade jag bott i Göteborg men jobbat kvar i Kristianstad. Och här i Göteborg är man väldigt trött på mig som i 20 år ständigt leder in samtal som börjar med ”när jag jobbade i Kristianstad” vilket får alla att himla med ögonen. Det var väldigt strukturerat och logiskt att jobba där i motsats till Göteborg där jag hela tiden upplevt obefintliga rutiner, för stor organisation och ingen som hade erfarenhet, överblick eller som kunde hålla fokus. Varav mitt ”när jag jobbade i Kristianstad”.

Jag har i alla år kämpat för struktur och engagerat mig genom att utbilda, sprida information, förklarat orsak och verkan, vårt uppdrag och våra mål. Med varje ny chef har jag lirkat oss framåt och för ett par år sedan vann min grupp av kollegor pris som bästa enheten. Så någonstans har jag fått gehör som också uppmärksammats av toppen i organisationen. Så Kristianstad har indirekt betytt något.

Under väldigt många efter jag landat i Göteborg har jag tänkt tillbaka på tiden i Kristianstad och mitt arbete där. Jag saknade alla mina arbetskamrater trots att jag fick nya i Göteborg. Först nu 20 år senare har det börjat blekna. Även om jag minns alla, så är det inte längre samma arbetsplats som jag lämnade. Av de 30 kollegorna är det bara fem kvar. Plus två timanställda pensionärer. Av de 50 läkarna är det åtta kvar, plus tre pensionärer. Alla dessa arbetsföra före detta arbetskamrater är mellan 55-65 år.

Syftet med denna text: Vi åldras. Saker förändras. Det går aldrig komma tillbaka till något som varit. Förutsättningar förändras. Vi kan inte göra mer än att minnas och sakna, men vi måste släppa det. För min del går det lite i vågor. Och jag blir arg på mig själv att det fortfarande kan påverka mig. Jag jobbade i Kristianstad under åtta år. På min arbetsplats i Göteborg har jag varit i 21 år.

Och ibland minns jag jobbet jag hade under 11 månader 1988-1989. Inofficiellt började jag där redan 1974 som 4-åring. Därför var det människor jag träffade dagligen under 15 års tid. De enda som är kvar i företaget är den vars tjänst jag vikarierade för, samt den som jag delade arbetsuppgifter med. Jo, jag har koll på alla mina tidigare arbetsplatser även om jag i dag inte har någon kontakt med dem. Trots allt är arbetsplatsen en stor del av ens liv då vi tillbringar så mycket tid där med människor som vi aldrig annars kommit i kontakt med.

Det här är jag

Två veckor har gått där jag varit tillbaka på jobbet efter min ledighet. Missförstå mig nu inte. Jag sitter fortfarande hemma på distans och arbetar, i dag isolerad dag 324.

Två veckor och jag har fortfarande inte fått tillfälle att ta itu med mina ordinarie arbetsuppgifter som behöver utföras dagligen, dag efter dag, samma upprepning. Berget av ogjort arbete är nu enormt. Istället har jag fått utföra akutjobb som tagit många och långa dagar. Även om det är stimulerande och kul att inte utföra samma ständigt och jämt, så tar det för mycket tid i anspråk. Hastigt och lustigt blev jag nu också involverad i vaccinering Fas 2. Det är lite irriterande. Informationen. Eller bristen på information. Generellt alltså. Vi får inga leveranser, vet inte när vi får leveranser, vet inte vilken mängd vi kan förvänta oss, men vi ska som sjukvård ge vaccin och vi ska som patient erhålla vaccin. Men alla vet lika lite trots överflödet av information som vi får via media. Oftast med slutsatsen ”vi vet inget men det kommer att ske”.

Själv fick jag brev i dag om att jag ska vaccineras inom Fas 1 denna vecka (det är fredag). ”Ring din vårdcentral”. Automatiskt läste de där upp ”det går inte att boka vaccinering förrän på måndag”, men jag stod på mig och fick prata med en riktig människa som förvånades över att jag skulle vaccineras och hade fått ett brev inkl. blankett hälsodeklaration. ”Nej, vi har inte fått något vaccin denna vecka och vet inte när vi får det heller eller om det räcker till dem som fått brevet” (som skickats ut centralt och inte från vårdcentralen). ”Vi sätter nu upp dig på bevakningslista att du ringt och tillhör Fas 1 som ska vaccineras snarast. Du kommer att få en kallelse med datum och tid hemsänd till dig när vi vet mer och har vaccin. Ringa inte och boka tid”. Känns ju typ hoppfullt? Klart och koncist? Nä. Men jag har väntat i ett år. Jag kan fortsätta vänta. Men jag vill ha vaccin innan Astra Zeneca dyker upp i landet.

Veckan har varit strulig och det började i söndags när mikrovågsugnen tvärdog efter 15 år. Jag får inte bege mig ut. Jag använder mikrovågsugnen dagligen när jag går hemma. Akut fick jag beställa en mikrovågsugn online där jag garanterat fick den hemlevererad innanför min bostadsdörr. Jag fick den levererad hem på hallgolvet i onsdags, så det var ändå snabba puckar.

Det riktigt struliga var matleveransen hem som jag fick i onsdags.

  • En matkasse saknades.
  • Kundtjänst: Nej, de har glömt packa den på lagret. (Jag tror chauffören gett min matkasse till annan kund).
  • Kundtjänst: Men du får en ny på torsdag.
  • Kundtjänst torsdag: Du får din leverans mellan kl. 20-21. Jag: På kvällen?! (Jag har alltid leverans vid lunchtid annars).
  • Torsdag: Ingen matkasse dök upp mellan kl. 20-21. Och varken före eller efter utlovad tid.
  • Kundtjänst fredag: Nej, vi hittade aldrig din adress, så vi annullerade beställningen. Du får en värdecheck som täcker fakturan för uteblivna varor.

Det märkliga är att chauffören, som inte kunde läsa GPS, aldrig ringde mig. De ringer alltid annars när det är problem. Värst av allt är att jag tror att jag såg chauffören utanför mitt köksfönster kl. 21.15 men han gick åt fel håll, var inne på gården men gick fel riktning. Huset har både jämna och ojämna gatunummer, men han gick bara längs hussidan med ojämna nummer och jag bor på jämnt nummer om han hade bemödats sig gå hela gården runt. Här är kanske tio uppgångar, hälften med ojämnt gatunummer. Så slött! Men jag är inte förvånad.

Jag behövde verkligen den där matkassen med matvaror. Så jag har fått lägga en ny beställning till lördag (hur nu det ska gå), men rabattchecken jag fick äts nu upp av leveranskostnaden då jag inte så snart kan beställa så många varor att jag kommer upp i över 750 kr för att få det fraktfritt. Arslen! Privat företag som skor sig på att folk inte har några alternativ under isolering. Nivån fraktfritt var lägre tills pandemin slog till. Då passade man också på att höja alla priser.

Äntligen hittat en TV-serie att följa som hittills har fyra säsonger på Prime Video: This Is Us.

Ensamt kaos

Ledig 10 dagar, nu jobbat två men det som tar mest tid i anspråk är att komma ifatt med är mejlen. Senaste halvåret har jag ett svarsintevall på två veckor. Åtminstone försöker jag svara inom två veckor. Under de 10 lediga dagarna fick jag bara 45 mejl, men varje mejl tar tid. Ofta gäller det frågeställningar som jag måste kontrollera och utreda innan jag kan skicka ett svar. Ett mejl kan ta mellan 20 minuter eller 4-5 timmar att besvara. Oftast inte mindre än 1-2 timmar. Ovanpå det kommer nya mejl eller följdfrågor, samtidigt som jag har ordinarie arbete att utföra, skypemöten, telefon som ringer och nya uppdrag som tillkommer eller vissa deadlines. Tidigare har jag sagt att man alltid kan mejla mig, men skillnaden nu är att jag inte prioriterar att svara med direkt vändande mejl.

Jag har ett schema. Ett där jag skrivit in vad jag måste hinna göra dag för dag. Det jag fick slopa var bestämda tidsangivelser för varje arbetsuppgift, antalet rader (eller timmar) fick inte plats inom en arbetsdag. Ingenstans har jag ens skrivit in att jag ska besvara mejl. Mejl som blir liggande obesvarade, då de kräver lite mer, har jag som mål att besvara varannan fredag om jag hinner. Annars får de ligga ytterligare två veckor i väntan på en ny fredag.

Ett planerat möte i dag med juristen gav ett merarbete för mig där jag kommande veckor inte hinner utföra ordinarie arbete, än mindre gå igenom inkorgen.

Känns som om jag saknar struktur och tid. Sanningen är väl att jag är väldigt strukturerad och har för mycket att göra. Otillräcklig, önskar jag kunde få tips på om det finns andra upplägg jag hade kunnat ta till. Men ingen verkar känna igen sig i min problematik.

Osund utsatthet

Märkligaste jag utsatts för online och som varit olustigt… Nä, jag har utsatts för många märkliga ting på nätet, så följande historia kan inte inledas som det märkligaste. Men obehagligt nog. Gemensamt för alla historier är att jag utsatts av psykiskt väldigt instabila personer. Då uttrycker jag mig snällt. Psykisk sjukdom är inget jag vill nervärdera då det är ett reellt problem som för med sig lidande för person och omgivning. Att jag ändå väljer uttrycka mig så här och lägga fokus på det underliggande problemet, beror på att det är viktig information i sammanhanget som förklarar situationen jag utsatts för. Det handlar inte om anonyma ogina troll.

Under 2003 dök jag ovetandes upp i märkliga sammanhang i en online-gästbok. Ett tiotal inlägg med enorma textmassor (150-200 A4-sidor). I dag finns inte sidorna kvar förutom genom en Way back-sida som sparar webbsidor som inte längre finns.

Hur jag involverades? Jag sökte på nätet efter min dåvarande mejladress. Alla inläggen, som inte jag hade författat, hade angetts med min mejl. Namnet stämde till förnamn in, men inte efternamnet som jag aldrig uppgett på nätet. Och så inleds inlägget med min historia som jag bloggade om 1999, men förvanskades något samt att det formulerades på ett ofördelaktigt sätt. Det hela skulle se ut som om jag var författaren till inlägget.

Sedan började sagan. Här kommer sanningen in och den verkliga författaren till inlägget skriver om sig själv men i tredje person, uppger sitt namn, hemadress och telefonnummer. Personen i fråga skriver väldigt osammanhängande, mycket stavfel, ologiska tankegångar, om oförätter, påstådda händelser och samtal. Dessutom hängs många myndighetspersoner ut med namn, men även politiker. Kärnan handlar om hur personen känner sig lurad och sedan överkörd av rättssystemet och politiska beslut. Bestulen på sitt livsverk.

Min tolkning är att ett korn av sanning finns, men det mesta är vanföreställningar och fabrikation av händelseförlopp. Syftet är att det ska se ut som om jag för någon annans talan och påtalar hur djupt orättvist en oskyldig person drabbats av samhället.

Efter alla dessa år är det fortfarande en obehaglig händelse. Någon har utgett sig för att vara jag och försökt knyta det hela till min mejladress och göra det hela trovärdigt genom att använda saker jag bloggat om.

Logiken brister. Vilken respons förväntar sig någon som använt min mejladress som kontaktväg? Men jag fick respons. Jag ombads ta bort inläggen ”jag” skrivit. Eftersom jag inte var publicisten kunde jag inget göra mer än att upplysa om att jag var oskyldig och att man fick göra abuseanmälan och få ut IP-nummer. Självklart misstrodde man mig när jag hävdade min oskuld.

Jag har precis gjort nya efterforskningar. Så här 18 år senare blev jag nyfiken. Personen som utgav sig för att vara jag, har en hemsida som inte uppdaterats sedan 2003. Med samma innehåll som med inläggen i mitt namn, men i eget namn utan att involvera mig. Samma dynga. Personen i fråga var 43 år 2003, vilket innebär 61 år nu. Personen fann jag nu på hitta.se, men i övrigt ingen mer information online mer än det jag återberättat. Hemsidan, inläggen Way back, att jag har namn och adress samt fann födelsedatum via Birthdays.se.

Obehaget beror mest på de osammanhängande textmassorna. De är inte friska eller sunda. Och då ha sitt namn kopplat till det gör att det är svårt distansera sig.

Varför har jag blivit föremål för så många märkliga människor på nätet?

Väntan

December 2018. Det var när jag senast var hos tandläkaren. Årskontrollen ska egentligen vara halvårsvis på min begäran, men avtalen säger att man inte får komma så ofta. December 2019 med årskontroll var försenad med ett halvår, och då tackade jag nej på grund av pandemin. Och sedan tackade jag nej igen. Därefter tackade jag ja. Då lämnade de återbud med anledning av att Folktandvården inte fick ta emot mig som riskgrupp covid-19. Sedan kallade de mig på nytt när restriktionerna lättade, men lämnade åter återbud då min tandläkare fått covid-19. Men nu äntligen fick jag komma. Efter fyra återbud.

Efter bild nr 8 tappade jag räkningen, det tog en halvtimme bara ta alla röntgenbilderna. För exakt tre och fyra år sedan genomgick jag käkoperationer och först nu gjorde man uppföljning och kontroll på utfallen. Käkbenen har läkt bra och inga nya cystor. I övrigt konstaterades det att jag som vanligt inte hade några hål (tack snus och ökad salivproduktion). Ändå ska jag tillbaka redan om en vecka då en gammal lagning ska göras om. Den är inte trasig och jag märker inget. Men tydligen har de under flera år på röntgen sett att det är något ospecificerat konstigt med den, eller under den. Så den ska göras om innan det blir ett problem.

Så detta var sjätte gången sedan isoleringen för 307 dagar sedan som jag var utomhus. Jag gillar att det var sent och mörkt med lite folk ute. Därför gick det bra köra som en fartdåre med rullstolen utan att behöva vara uppmärksam och försiktig. Under förmiddagen hade det sista av snön regnat bort och också tagit med sig isen.

Den sena kvällstiden hade jag fått för att där skulle vara nästintill folktomt så bara riskgrupper vistades i lokalerna och med personal som bar både munskydd och visir. Nja. Tandläkaren tog av sig båda delarna när vi hade samtal om fortsatt upplägg. Ingen distansering. Och jag också utan munskydd och visir. Bara för att tandläkaren nu hade antikroppar så kan man fortfarande sprida covid-19 då virus fortfarande fastnar i svalg. Så även om man själv inte kan bli sjuk, så kan man sprida det vidare. Därför de säger att även om man haft covid-19 eller blivit vaccinerad, så måste munskydd fortsätta att användas tills 75 % av befolkning fått fullgott skydd genom vaccinering. Så jag är lite besviken på tandläkaren som tog av sig munskydd och visir.

Plan för onsdag – fortsätta jaga CSN då jag vill göra slutbetalning av min återstående skuld på 852 kr. Om jag hittills betalat 3300 kr per kvartal, känns det löjligt att med administrationsavgift betala 213 kr per kvartal. Fortsätta jaga? Jo, man möts enbart av upptaget i telefon.

Endast sjukvården gör nåt

Många glömmer nog hur vi reagerade på pandemin för 9-10 månader sedan. Mycket har hänt, och samtidigt är allting oförändrat. Apple+ har några avsnitt Oprah från den här perioden som handlar om Covid-19. Jag har ägnat kvällen åt höra amerikanska sköterskor berätta om när pandemin slog till i New York, Detroit och Louisiana. Även om behandling och överlevnad förbättrats något sedan dess, så fortsätter viruset med oförändrad kraft skörda offer och belasta vården så extremt att det är direkt oförskämt. Särskilt när medveten smittspridning sker.

Det är medveten smittspridning. Tillräckligt många människor bryr sig inte om pandemin för att låta våg efter våg drabba oss. Förra våren i USA pratade man mycket om det som vi fortfarande har som pågående rekommendationer. Hygien, distansering, isolering, men inte så mycket om munskydd eller hålla ekonomin igång eller erhålla inkomst. Det handlade om sjukvård. Åtminstone tills Trump kickade Fauci.

Det är samma kamp i dag som då. Ingen vila, ingen ro, för sjukvården. De sliter. En kamp mot virus, kamp för att orka med, kamp för finna sjukvårdsplatser, kamp för finna skyddsutrustning, kamp få till vaccineringarna nu när vaccin finns. Hur kommer det gå? Står personal och sjukvård pall? Står vaccinet pall alla mutationer? Ovanpå det är människor egoistiska och hävdar personlig integritet få leva utan restriktioner eller hänsyn. Det som är ännu mer kränkande i sammanhanget är att det finns grupper av människor som inte tror på vaccin.

Viruset lever vidare för att vi tillåter det. Snart i ett år har vi levt med effekterna av pandemin, och folk har inte lärt sig förstå allvaret eller konsekvenserna som varit kända hela tiden. Tio månader senare är det i praktiken fortfarande mars 2020.

Hej…?

Om mina tre tidigare läsare finns kvar, vet jag inte. Men se – plötsligt har jag semester och är uttråkad. Dag 303 i isolering har bara bevisat en sak – jag är workaholic!

Tre månader sedan jag skrev något. Det är oförändrat läge, pandemi pågår, Trump pågår, isolering pågår. Nu behöver de bara isolera Trump också lite mer permanent.

I augusti var jag ute för att hämta nya körkortet, men i mitten av december var jag ute igen. Det var dags för en mer än ett år försenad läkar- och magnetkamera kontroll. Jag gillade inte riktigt att utan anledning tvingas ut i en ökad smittspridning där jag inte kan skydda mig. Eftersom det blev sådan lång dag på sjukhuset, så passade jag på att besöka arbetskamraterna. Självklart med säkert avstånd plus att jag hade både munskydd och visir, vilket flertalet arbetskamrater också hade. Säkrare kunde det inte bli, men det garanterar ändå inget. De passade på att ge mig vaccin mot säsongsinfluensa som de hade sparat (jag ska inte ta till primärvård, neurologen hade slut). Dagen gick bra och det var inget konstigt att bege sig ut med rullstolen eller röra sig på sjukhuset. Förutom att jag inte litade på mina medpatienter riktigt som varken hade munskydd eller visir. Nå, från och med i går får ingen vistas på sjukhustomten utan munskydd, inklusive patienter och besökare förutom personal.

Så ett coronavaccin är på gång. Jag vet inget när i tid jag står på tur. Antingen får jag spruta genom hemtjänsten, neurologen eller jobbet. Jag tror snarast på att det är jobbet som kommer att ställa upp för mig här. Jag litar inte på kompetens och genomförande gällande de andra. Gissningsvis mars/april får jag spruta, kanske det blir åter till jobbet efter sommarsemestern?

Det händer inte så mycket mer än att jag ständigt arbetar. Nä, jag jobbar mina timmar men sprider ut dem lite mer så det känns som om jag alltid är i tjänst. Då fungerar jag. Det blir inte enformigt eller tråkigt i isoleringen. Dessutom har jag precis avslutat årets bokslut som jag höll på med dagligen 1/12-7/1. Ska jag vara korrekt så gör jag inget ekonomiskt, utan ändrar, rättar och kompletterar källdatan som ligger till grund för bokslutet. Lite slarvigt sagt har jag för 2020 sett till att dra in 46 miljoner kronor i intäkter som vi annars hade gått miste om. På sjukhusnivå. I form av statsbidrag. Men vi får bara 90 % av summan.

Tredje året på rad fick jag för förra året en lönehöjning som är tre gånger högre än vad kollegor fått. Motiveringen jag fått till detta är att jag har hög kompetens, slutför uppdrag, är snabb, är verksamhetbärande och den person man är mest rädd för ska sluta. Det gör mig upprörd, för jag vill att vi alla ska vara verksamhetsbärande. Jag vill inte ensam sitta på kunskap eller ensam ta initiativ. Jag har kanske mer intresse och ser helheten inom organisationen på ett annat sätt efter alla år plus de små extrautbildningar jag gått på min fritid. Men det där inget märkvärdigt eller exceptionellt som är nödvändigt. Som jag framfört på jobbet, så har jag inte många år kvar till pension. Åren går extremt fort. Borde jag inte ha någon som kan avlasta mig och i förlängningen ta över? Vi har försökt, men folk slutar (ger upp) efter månad eftersom det plötsligt ställs krav. Inte orimliga krav, men mer än ”flyta med, göra minsta möjliga”. Jag förstår att man försöker behålla mig med högre lön, men ärligt – varför skulle jag vid min ålder vilja börja om med något annat någon annanstans? Ett klargörande: Det är inte mina krav som får folk att säga upp sig, utan det är kraven som är inbyggda i arbetsuppgifterna jag utför.

Usch för semester. Jag känner mig tvingad vara ledig nu i tio dagar eftersom jag har 47 semesterdagar i år att ta ut, och det har jag egentligen aldrig tid med. Och jag vill jobba. Särskilt i isolering.

Så vad gör jag i isoleringen förutom att arbeta? Det vanliga. En del tv och streaming, men är ganska trött på det. Är inne på en ljudbok nr 9 i en serie, men börjar bli ganska trött på det också. Därför blev det en blogg i dag. Planen för semestern är att städa lite mer grundligt om jag orkar. Tiden har jag nu om jag kan hålla mig borta från arbetsdatorn. Jag har bestämt mig för att inte starta arbetsdatorn om inte någon från jobbet ringer på min privata telefon och det är kris.

Och där tog orden slut för i dag.